Anteckningar rörande den smala brons symbolik i Ernst Jüngers Heliopolis

Jünger anger många gånger sina källor och underströmmar indirekt, inte sällan på ett annat ställe i texten. Orientaliska referenser som peris och Tusen och en natt nämns bl a av Halder i hans ateljé:

”Det är feslott som i Tusen och en natt. Men de är också höga som Ariostos andeborgar. Alltifrån barndomen har jag haft aningen om att vi inte kan bo här; vi driver på det obekanta som på Leviatans rygg eller som mellan vingarna på demonfurstarna som Allah förbränner med en stjärna.” (s. 92)

Berget Qaf nämns i samband med den moralteologiska uppgiften på Krigsskolan:

”Detta berg, o frank, som du ser här likt berget Kaf begränsa världsalltet, fortsätter långt in i det inre av öknen. Vi skulle annars inte sky någon omväg för att undvika den trånga passagen, ty den är fruktansvärd som helvetesbron Sirát som alla måste gå över på domens dag.” (s. 194)

Observera även Sirát här, islams motsvarighet till Bifrost (som zoroastrianismen kallar Cinrat). Denna eskatologiska symbol för den andliga resan över den smala bron är central för romanen. Om Lucius personlige följeslagare Winterfeld sägs t ex:

”Phares hade dock bedömt honom riktigt såtillvida som han var vuxen det höga ljuset och den smala, av anden slagna bron över avgrundens fasor.” ( s. 378)

Att denna bro verkligen måste vara smal förstår vi om man numera å ena sidan oundvikligen redan är förlorad och träder i Leviatans tjänst om man syftar till att vinna världslig makt, och om å andra sidan ratio, det rena tänkandet är oförmöget att träda över Jüngers berömda Linje. (Konceptet ”att rida tigern” – d v s vad som kallats ”arbetarens hemliga lära” i Jüngers tappning – komplicerar visserligen det hela, vilket dock inte berörs här.) Som pater Foelix säger:

”Vägarna leder alla mot en punkt. Där tar insikten slut, och dyrkan träder i dess ställe. De sista nycklarna kan inte tanken nå.” (s. 215-16).

Vad värre är är att begränsningen till ratio leder direkt ned i Leviatans djup, ”upplysningens” mörka sida:

”‘Altare finns alltid, även när människorna inte ser dem och inte vet om de offer de bringar. Offrets strålar når ända upp i de högsta sfärerna och ända ned i avgrundens djup. Men om altaret täckes med rationella figurer och symboler, så mottager inte höjden offret med välbehag. Dock fortsätter det att verka på djupet.

Det egendomligaste hos det nittonde århundradets anda ligger i att den förbisåg denna förnuftets relation till djupet. Sig själv nog, menade den att utvecklingen skred fram på en av den själv bestämd yta, på en välavgränsad, av den själv skapad och kontrollerad juste milieu som den beteckande som medvetandet.” (s. 262-63)

Om alltså både den världsliga makten och den rationella tankens vägar båda omedvetet ställer sig i Leviatans tjänst återstår i princip endast initiation på en andlig väg:

”Det var en kunskap som ledde över gränser säkrare än alla visa – en legitimation av existentiell art. Den kunde inte förvärvas genom undervisning; kontakten med Phares, hans handtryckning var viktigare. Han verkade som fluidium, som överförbar genialitet. Han tycktes uppväcka organ som man hade anat men inte förstått att använda. Underlig var kontakten – som genom en liten åder, en liten rottråd som det gällde att nå den andra sidan med, nå den positiva anslutningen till den stora strömmen. Det enkla i processen vad vad som förvånade. Sedan inställde sig en klar insikt om överflödet, och med den glädjen.” (s. 380)

Det speciella med denna väg, som den blå piloten säger, är å ena sidan att den endast är öppen för dem som ”genomlöpt det möjligas alla banor” men som ännu upplever en ”högsta otillfredställelse” och att den å andra sidan endast är en lösning ”blott för den som har funnit den” (s. 372). I Lucius fall är det lösningen på den konservativa andens situation efter att revolutionära medel visat sig vara otillräckliga och skjutit bredvid målet. Endast så kan han finna en lösning. Och han måste finna den, ty ”De Ger trift”…

Men det är ju långt ifrån alla i samtiden som ser värdet i att ge metafysiken företräde. Generalens bekymrade samtal med Lucius angående detta är inte helt utan humor:

”‘Jag måste beröra utvecklingstendenser’, började generalen, ‘som jag länge har iakttagit med bekymmer. Jag tänker på den dragning åt det metafysiska som visar sig alltmer hos er och andra stabsmedlemmar. Mot det har jag inget att invända, om vi ämnade grunda en munkorden…’”

Angående influenser från René Guénon förutom King of the World, så kan nämnas att han skrev om den smala brons symbolik i två essäer i Études Traditionelles 1946 och 1947 (publicerat som kap. 63 och 64 i antologin Symbols of Sacred Science.

Ett annat Guénon-tema Jünger knyter an till är Kains mord på brodern Abel, som enligt Guénon symboliserar den bofasta kulturens gradvisa förintande av den nomadiska (kap. 21 i Guénons The Reign of Quantity & the Signs of the Times från 1945). Guénon menar att denna tendens hänger samman med världens tilltagande solidifiering (”materialisering”) och å andra sidan hur de nomadiska krafterna ofta tenderar att bli nihilistiskt upplösande och destruktiva när de frikopplats från traditionen. Jünger berör just en liknande tankefigur apropå om lyckan står att finna i vilan eller i äventyret:

”Det måste kanske sedan Kain och Abel ha funnits två stora raser med helt skilda föreställningar om lyckan. Och båda levde kvar hos människorna och byttes om att ha överhand. Ofta bodde de i samma bröst.” (s. 190)

Kain och Abel dyker upp redan på s. 101 och på flera ställen senare i boken talas det om ”kainitisk” makt. Ytterligare ett bärande Guénon-tema som berörs är ju kvantitetens tilltagande herravälde i riktning mot ren hastighet, förändring för förändringens skull och därmed inte endast värdenas, utan även världens (eller närmare bestämt: en tidsålders) upplösning:

”Nigromantanus hade varit en sista invigd, som hade vandrat ned till världen från det gamla indogermanska höglandet. Där var präst- och kungamaktens glans ännu osplittrad. Han kände symbolerna som förflyktigas till mönster, till siffror och sedan till kvantiteter under vetenskapens utveckling – till ren acceleration.”

Avslutningsvis några reflektioner kring heraldiken:

De Geers svärdslilja symboliserar kvintessensen inom alkemin eller med andra ord det oförgängliga och allra mest ädla inom människan. I överförd bemärkelse är denna blomma inom irissläktet även en symbol för infans solaris eller den andligt förverkligade Universella människan (ar. al-insan al-kamil). Vi har med andra ord att göra med prototypen för all legitim suveränitet som blommar ut genom kontakten med prima materia (här personifierad av Budur Peri).

Den heraldiska liljan kallas ibland fleur-de-luce, vilket i det här sammanhanget med lite god vilja skulle kunna utläsas ”Lucius blomma”. Liljan pryder även sedan åtminstone Flavio Giojas tid kompassrosornas nordlinje – en hyperboreansk markör om något. Tilläggas kan även att Gioja fått månkratern vid månens nordpol uppkallad efter sig, vilket R. K. redan påpekat (apropå Polstjärnan) antyder att den rätta hyperboreanska riktningen transcenderar det jordiska.

Stavningen Ger i devisen ”De Ger trift” är sannolikt besläktad med fornhögtyskans gêr, spjut, och besläktade ord i överförd bemärkelse som gerade och gerecht (i svenskan finner vi t ex ordet geringssåg). Man skulle även kunna associera till latinets germâni, ”de äkta”, apropå att Jünger, som det framgår i krigsdagböckerna, är en eminent representant för det andra Tyskland.

Ordet eller namnet Ger hänger med andra ord tydligt samman med trift, träffsäkerheten. Levd kunskap eller dygder som upprätthåller vad som är rätt och riktigt, eller med andra ord skiljelinjen mellan sanning och osanning, sanskrits satyam (rtam) resp. anrtam är någonting som går utöver det etisk-moraliska och empiriska planet. Enligt A. K. Coomaraswamy kan det bättre förstås som korrekt eller inkorrekt, att träffa eller missa målet. (Jfr. även med den ”raka” eller ”smala” Vägen.)

Jünger var ju för övrigt själv medveten om att även den litterära stilen djupast sett vilar i rättfärdighet – hur man ska väga orden och satserna.

”Därför kommer man aldrig att få se de bästa pennorna i den dåliga sakens tjänst”.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s