I väntan på filmdukens The Hobbit och en oväntad resa

The Hobbit: An Unexpected Journey är titeln på den första delen av två i Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens klassiska bladvändaräventyr om hobbiten Bilbo. Passande nog markerar filmsläppet bokens 75-årsjubileum. I den första blygsamma upplagan från 1937 trycktes 1500 böcker. The Hobbit har sedan dess sålts i ytterligare över 100 miljoner exemplar världen över, firar ständigt nya triumfer i läsarundersökningar och föreligger idag i inte mindre än tre svenska översättningar. I väntan på biopremiären den 14:e december har över 15 miljoner redan sett den officiella trailern på YouTube. Därmed har de fått en första försmak av vad som står att vänta, och de lär knappast bli besvikna.

För visst ser det mycket lovande ut! Vissa frågetecken återstår naturligtvis. (Hur kommer till exempel Mikael Persbrandt egentligen att te sig som Beorn? Och i vilken grad kommer de på många sätt kärva dvärgarna med namn från Völuspá att behöva finna sig i att blott och bart bli tilldelade den farsartade rollen som comic reliefs och tokroliga slapstick-figurer?) Ett verkar åtminstone säkert: något av en sannskyldigt färgsprakande fest lär det hursomhelst kunna komma att bli för alla oss med en oreserverad förkärlek till klassiska sagor, sagoberättande och äventyr genomsyrade av traditionell ambience och symbolik. Det är som om vi själva uppspelta samlats i ett grönskande Fylke och möts av någonting i stil med Bilbos sedermera välbekanta skylt ”No admittance — except on party business!”. Rätt inställning är här med andra ord A och O, då det har sina risker att medan man vistas i Sagornas förtrollade rike ”ställa alltför många frågor” – som Tolkien själv har uttryckt det i sitt mytopoetiska manifest”ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”

The Hobbit är en sällsynt berättarglad hyllning till den tidlösa trollkraften i de fornengelska och fornnordiska litterära skatterna. Den kan i flera avseenden ses som en till samtiden anpassad, godmodig parafras på riddarsagor och hjältedikter om den kosmiska striden mot monster och drakar – och då inte minst Beowulf. Stilnivåmässigt är den givetvis åtskilligt nedtonad i enlighet med romanformens fria prosa, vilken ju såklart sedan länge etablerat sig som den närmast allenarådande litterära smaken. Lämpligt nog är det också i hög grad en modern – om än med påfallande viktorianska drag – och aningslös ynglings undantryckta behov av heroism och andlig mognad som här står i blickfånget. I den meningen har denna utpräglat underhållande bildningsberättelse med tydliga inslag av pikareskens episodiska struktur faktiskt någonting högst väsentligt att säga de allra flesta av oss, såvida man nu inte reflexmässigt, och till egen förskyllan, avfärdar allt som kan associeras med traditionella sagor, myter och fantastik såsom varande oförbätterlig, infantil verklighetsflykt som – i bästa fall – helt kan förpassas till barnkammaren.

För att få se den andra delen i filmduologin – The Hobbit: There and Back Again – får man ge sig till tåls ytterligare ett år, då denna har premiär lagom till luciahögtiden 2013. Och trots Jacksons enstaka snedsteg i den tidigare filmatiseringen av Ring-trilogin (rörande kanske framförallt den nesliga skildringen av Faramir – avgjort en av Tolkiens allra mest ädla karaktärer – samt påfundet med Aragorns dekapitering av Saurons språkrör), så måste vi ju ändå självfallet gratulera honom och glädjas åt att han adlats för sina cineastiska insatser och numera följaktligen kan tituleras Sir Peter.

Efter att med växande fascination ha fått ta del av trailerns 152 sekunder av formidabla scener ur denna något mer idylliska och närmast liggande förhistoria eller prolog till Tolkiens episka Ring-saga, är vad som dröjer sig kvar kanske framförallt en viss stämning, en viss åstundan, en viss håg. För visst kan man med den gode Bilbo uppleva något av det äventyrstörstande Tookska draget vakna till liv inom en när dvärgakungen Thorin Ekensköld med följe stämmer upp i sång om dimhöljda berg och djupa grottor! (Vilket mycket väl även kanske skulle kunna symbolisera den transcendenta respektive immanenta dimensionen av den andliga resan?)

Ja, när man i ljuset av eldstaden låter blicken svepa över dvärgarnas skattkarta, erfar man då inte – trots all ens omhuldade, närmast fåfänga, Bagginska bekvämlighet och hur mycket man än håller av drömmen om ett tryggt, varmt och ombonat hem – i likhet med Bilbo åtminstone ett styng av längtan att få bryta upp från den tämligen ensidiga och inrutade vardagens trivialiteter och ta ett första steg ut på Vägen, ett första steg ut på en oväntad resa och, som det står att läsa i Britt G. Hallqvists inkännande översättning från 1962, ”få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd istället för promenadkäpp”…!?

Far over the misty mountains cold,
To dungeons deep and caverns old!
The pines were roaring on the height,
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread;
The trees like torches blazed with light.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

5 reaktioner på ”I väntan på filmdukens The Hobbit och en oväntad resa

  1. Mycket tänkvärd text. En fråga infinner sig: Varifrån hämtade egentligen Tolkien sitt stoff för sina böcker ifrån? Från de nordiska sagorna och mytologierna har jag förstått men finns det någon anknytning till traditionella visdom? Det finns till exempel berörningspunkter mellan den islamiska eskatologin ”Dajjal som endast ser med ett öga och Sauron”, Jesus återkomst och Aragorn etc..

  2. Till skeptisk: Tack för din kommentar! Kul att höra att du finner texten tänkvärd.

    Frågan om varifrån Tolkien hämtade stoffet till sina böcker har det skrivits och forskats intensivt om i åtminstone fyra decennier nu. Tolkien själv har i ett av sina brev (Letters #337) visserligen förutsett och beklagat detta i hans tycke betydligt överdrivna fokuset på frågeställningen (att ett par generationer av en viss typ av akademiker kommer att vara som uppslukade av uppgiften…). Han ville nog, fullt förståeligt, först och främst att man skulle ta var och en av hans berättelser för vad den var och uppskatta den i sin egen rätt. Men han skulle nog å andra sidan knappast misstycka om vi även får upp ögonen för hans mer anonyma föregångares skaldekonst i den norröna traditionen.

    Den bästa sammanfattningen av de viktigaste verken finner man nog i Appendix A, ”Tolkien’s Sources: The True Tradition” i Tom Shippeys The Road to Middle-earth: How J.R.R. Tolkien Created a New Mythology. Här nämns först och främst Beowulf, men även Eddan, Kalevala samt folksagor i stil med bröderna Grimms med mera, och däribland en del kanske något mer otippade inspirationskällor såsom Tolkiens tidiga fascination för indianer och indianberättelser med deras pilbågar och djupa skogar (tänk ”kanotfärden” ned längs den Stora floden Andúin, som hos Tolkien även symboliserar den förgängliga tidens flöde ut från Lothlórien). I den för inte så länge sedan utkomna antologin Tolkien and the Study of His Sources sammanställd av Jason Fisher (även känd som bloggaren Lingwë) diskuteras själva grundförutsättningarna för källforskningen som sådan.

    Vad gäller frågan om någon eventuell anknytning till traditionell visdom – och kanske även beröringspunkter med exempelvis islamisk eskatologi som du nämner – så är det nog definitivt så. Missförstå mig dock inte. Jag vill inte som Mahmoud Shelton i sin (visserligen på många sätt geniala) Alchemy in Middle-earth: The Significance of J.R.R. Tolkien’s The Lord of the Rings antyda att Tolkien egentligen skulle vara något slags esoterisk kryptomuslim. Tvärtom menar jag att han inte hade behov av islam eller någon annan österländsk visdom eller andlig väg för den delen. Koranens budskap är ju formulerat som ”ingenting mindre än en påminnelse till alla folk” (38:87) och blir så att säga först aktuellt för dem som har ”glömt”. (Islam är ju alltså ett budskap i form av en universell, kunskapsfokuserad syntes riktad till varje enskild människa som sådan).

    Tolkien hade definitivt inte glömt. I kombination med den ortodoxa, operativa andligheten i den förkonciliära katolska kyrkan, där speciellt rosenkransbönen låg honom mycket nära om hjärtat, hade han också genom sitt unika lingvistiska genius så som ingen annan en direkt tillgång till den djupare dimensionen av autentisk traditionell doktrin i symbolisk form i såväl de klassiska som de medeltida litterära verken. Dessa verk skrevs med andra ord innan Väst i den mörka tidsålderns slutfas definitivt förlorade kontakten med världens andliga Centrum. Denna förlorade kontakt innebär bland annat att dem som hädanefter aspirerar på verklig kunskap (”den andliga eliten” med René Guénons språkbruk) är hänvisade till de ännu levande esoteriska traditionerna i Öst för att kunna förbereda en återanknytning till Europas och Västerlandets verkliga, livgivande rötter. (Se Guénons The Crisis of the Modern World, The Esoterism of Dante och The King of the World.)

    Den djupare innebörden i de traditionella verk med vilka Tolkien hade unikt stor förtrogenhet med, och i vilka han fann värdefullt stoff till sina egna berättelser, står med andra ord i samklang med bland annat islamiska doktriner helt enkelt därför att de öser ur och har kontakt med samma primordiala Källa.

  3. Angående ”party business” skulle Tage Lindbom eller Eric Hermelin passa fint i rollen som Bilbo. Fritjof Schuon som Gandalf. Torbjörn Säfve som Tom Bombadill. René Guénon som halvalven Elrond. Seyyed Hossein Nasr som kung Theoden. A.K. Coomarswamy som Radagast den brune. Martin Lings med sitt Shakespeare-intresse skulle kunna göra en prestation som Denethor. Tolkien själv i rollen som Faramir och Codreanu som den stolte men vilsne Boromir. Ernst Jünger skulle kanske kunna vara kunna göra Merry eller Pippin efter att de adlats och växt…. Listan kan bli lång… Frodo och Sam? Du och jag (universellt sett). Aragorn och Gollum kan väl ses som vägs ände för två vägval för mänskligheten att antingen axla den fallna och brutna kungavärdigheten igen eller att helt avskärma sig i naken egoism.

  4. Ahh, klockrent! Vilken rolluppsättning! Vissa av förslagen är faktiskt häpnadsväckande träffande. Sitter du månne inne med en palantír…?

    Jag är kanske inte den ende som associerat till just Tage Lindbom när jag sett Ian Holm gestalta Bilbo… Frågan är då vilken roll Ivan Aguéli med sin pionjärinsats skulle kunna spela?

    Som du är inne på så är hobbitarna som har huvudrollerna kanske dem som var och en av oss närmast kan identifiera oss med, och då främst Sam (eller Frodo via Sam). Och när vi nu pratar ”fest” så måste det nog ändå vara Torbjörn Säfve som Tom Bombadill som tar hem priset… Obetalbart!

  5. Det är ju lätt; Ivan Aguéli får ju rollen som Bandobras Took, ”Tjurvrålaren”, ursprunget till det äventyrslystna i den Tookska ätten som inte nöjer sig med den bekväma vardagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s