Timglaset och ödestiden

I den sand som rinner genom timglaset lever ännu den omekaniserade tiden, ödestiden. Det är den tid som vi förnimmer i skogarnas sus, eldens sprakande, havets bränningar och i snöflingornas virvlar.

Den gamle och tiden

I Ernst Jüngers betraktelse över timglaset och ödestiden uppträder det timliga som oupplösligt förenat med en kosmisk närvaro. Vi står här inför den förhöjda livskänslans omätbara, ekologiska elementa – en tingens ringdans i ett sammanhängande, cykliskt helhetsförlopp.

Jünger noterar betraktelsen i sina parisiska dagboksblad den 11:e april 1943. Timglaset (eller sanduret) en återkommande tankefigur i det jüngerska universat, av allt att döma inte obesläktad med andra centrala nyckelsymboler som linjen, nollpunkten, tidsmuren, saxen och öglan.

Sanduret som artefaktisk symbol har utan tvekan en flerskiktad innebörd för Jünger, vilket inte låter sig uttömmas på några få korta rader. I mångt och mycket verkar det ha funktionen av ett brännglas för hans återkommande existentiella reflektioner över den enskildes frihet, öde och ansvar ställda visavi tomhetens skenbara triumf i den nihilistiska eran. Ja, kanske till och med som en sinnebild för att likt Jasons argonauter vid Symplegaderna ”tränga igenom” denna och därigenom finna hopp bortom allt hopp enligt mottot ”när nöden är som störst är hjälpen närmast”.

Några nedslag hos Jünger

1954 utkommer Jünger med Das Sanduhrbuch, i vilken han tar sig an tidens mysterium. Han finner att den ”förkopernikanska” timglastiden lever kvar i oss alla och möjliggör en optimism grundad i ett medvetande om ”deltagandet i en ytterst meningsfull, om än outgrundlig ödesövergång”. Två år tidigare reflekterar han över temat i Besuch auf Godenholm och förknippar det då med nollpunkten, ett möjligen något ambivalent koncept han även laborerat med i den exemplariska essän ”Över linjen” från 1949:

Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.

1966 återkommer Jünger ännu en gång till sanduret i Grenzgänge. Essays. Reden. Träume. Nu liknar han det vid själva Livets träd, ”en symbol för de tider som överlappar varandra i den tidlösa”. Och i det hus omgärdat av en nästintill paradisisk trädgård i Wilflingen, vilket han efter Andra världskrigets slut övertog av greve von Stauffenberg och bodde i fram till sin död 1998, finner man på hedersplats bland annan obligatorisk rekvisita – såsom vackra bokband, stålhjälmar och skalbaggar – även just en samling timglas.

Medvetandet om tid och rum

Den tid vilken är oss beskärd korresponderar enligt sufisk traditionell kosmologi i en mening med den mänskliga viljan, precis som rummet på motsvarande vis korresponderar med vår förmåga till urskillning av sant och falskt oberoende av tid. Intensiv fruktan kan ofta upplevas som ett sammandragande av rummet, vilket Jünger skildrat i avsnittet ”Det stora slaget” i In Stahlgewittern från 1922 och där beskrivit det som den sammansnörande känslan vilken bemäktigar sig den bataljon han ingår i när en granat plötsligt visslar till högt över mannarnas huvuden och ett ögonblick senare slår ned mitt ibland dem.

När Jünger därefter torrt och aforistiskt konstaterar att ”i krig får man grundliga lärdomar men lärpengarna är dryga” tycks detta peka på att det i sammansnörandet möjligen finns en parallell till timglasets avsmalnande form såsom katalysator för medvetandet. Att det är i smärtan – och kanske också i vidare och överförd bemärkelse: i undantagstillståndet – medvetandet föds är för övrigt en maxim Jünger om inte annat kunnat bekanta sig med hos Dostojevskij och som vi även återfinner längs linjen Søren KierkegaardCarl Schmitt.

Timglasets symbolik enligt Mishima och Schuon

Att timglaset som symbol även kan förknippas med Eros och den kvinnliga dimensionen finner vi exempel på i Yukio Mishimas tetralogi Fruktbarhetens hav där det är intimt förbunden med den jordiska skönhetens på en och samma gång förgänglighet och sakralitet.

Bakom honom hördes ett svagt ljud, förmodligen av sanden som föll mot golvet när Satoko tog av sig skorna. I Hondas öron lät det som ljudet av ett timglas av den mest strålande skönhet man kan tänka sig. (Vårsnö, 34:e kapitlets avslutande rader)

Att timglaset slutligen symboliserar en på en och samma gång negerande och affirmerande eskatologisk vändpunkt eller peripetiskt skifte i den kosmiska polariteten (såväl mikro- som makrokosmiskt) finner vi belägg för i Frithjof Schuons ”The Symbolism of the Hourglass”, ett av kapitlen i det filosofiskt-metafysiska verket Logic and Transcendence där det delas ut ojämförligt skarpa intellektuella svärdshugg mot det moderna tänkandets självmotsägande och djupast liggande gordiska knutar.

Kärnan i detta kapitel kan kortfattat sammanfattas med att den sterila sanden som rinner symboliserar tiden, döden och alla tings förgänglighet, och själva det avsmalnande glaskärlet ”den trånga porten” eller förbindelsen mellan Himmel och jord, vilket ytterst indikerar apokatastasis – alltings återställelse i Allmakten.

Advertisements

5 reaktioner på ”Timglaset och ödestiden

  1. Välkommen tillbaks!
    Idag ser man mer referenser till pendeln och hur den svänger, antagligen en liknande symbolik.

  2. Tack!

    Pendeln påminner mig om avsnittet i kap. 12 i Skogsvandringen där Jünger refererar till Poes novell ”The Pit and the Pendulum”:

    Pendeln är sinnebilden för den döda, mätbara tiden. Den är Kronos skarpslipade skära som sveper allt närmare inpå och hotar den fastbundne, men som samtidigt befriar honom om han vet att rätt betjäna sig av den.”

    För att göra en någotsånär lång historia kort, så handlar Poes novell om en dödsdömd fånge som lyckas få Tidens pendlande skära att befria honom från sina rep, endast för att snart bli varse en ny skräck, vilken pressar honom mot avgrundsbrunnen (med språkliga allusioner till ett antal apokalyptiska bibelverser i den klassiska King James-översättningen).

    Vad än Poes avsikt med novellen var, så slutar den ändå oväntat med en utsträckt hand, det vill säga en transcendent räddning (jfr. Jes. 59:1) – ett föregripande av återställelsen av alla ting. Så även där finner vi det eskatologiska dramat i mikrokosmisk tappning, liksom övervinnandet av nihilismen som Johan Tralau i sin Jünger-studie kallar ”arbetarens hemliga lära” (vilken i sin tur verkar vara besläktad med logiken i Evolas möjligen mer kända koncept om att ”rida tigern”).

  3. Hej! Trevligt att se aktivitet på bloggen igen. Jag började läsa dina artiklar relativt nyligen men har varit bekant med den traditionella skolan i några år. Det här måste vara den mest välskrivna bloggen på det skandinaviskspråkliga nätet med en sådan inriktning.

    Har du några tips till en som tänker på att söka initiation i en seriös traditionell sufiorder här i Sverige? Har du inblick i några av de tariqaer som finns representerade?

    På förhand tack.

  4. Hej! Kul att du hittat hit och tack för de uppskattande orden om bloggen.

    Vad gäller de traditionella sufiordnarnas förgreningar i Sverige så för de överlag en klart tillbakadragen tillvaro, och är inte helt lätta att få inblick i. Det är inte ovanligt att de har sina mästare utomlands. Ayshamoskén (Masjid Aysha) på S:t Eriksgatan i Stockholm är kanske den mest öppna plats där det finns möjlighet att träffa svenska företrädare för några olika sufiordnar.

    Om man ska våga sig på något generellt råd för den som söker en traditionell väg, så handlar det nog i hög utsträckning om att på djupet eftersträva sann uppriktighet i avsikten genom självrannsakan och bön.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s