När man läser Ivan Aguélis, Vilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!
Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral”, ”ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)
Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”
Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”
”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”
”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”
”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”
”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”
”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”
”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”
(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)
Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)
Café Exposé 
När det strömmar ‘guld ur gapet’ och rinner ‘silver ur hans strupe’ när göken gal och att Väinämöinen kan göra stift av detta för sitt spel och skruvar för sin stora cittra, alluderar detta sannolikt till mytens primordiala karaktär med sin upprinnelse i guld- och silveråldern, liksom till ”fåglarnas språk”.
I metafysisk bemärkelse rör sig fåglarnas språk enligt René Guénon om det lägre egots (nafs-al-ammara) död genom åkallan (mantran, dhikr) och en upplysande reintegration i människans Mittpunkt eller den vertikala axis mundi där en harmonisering och kommunikation kan upprättas med högre tillstånd av Varats enhet.