Abdal-Hakim Murad om nihilism och självmordsbombning

Ett par av shaykh Abdal-Hakim Murads (T. J. Winters) aforismer kan ses som korta, reflekterande kommentarer angående vansinnesdåden i Stockholm.

11:79         ‘Nihilismen är den kusligaste av alla gäster.’ (Nietzsche)

12:40         Självmordsbombning: al-fana’ fi’l-shaytan.

Läsvärd i sammanhanget är även hans artikel ”The Poverty of Fanaticism” i den prisbelönta antologin Islam, Fundamentalism, and the Betrayal of Tradition: Essays by Western Muslim Scholars (World Wisdom, 2009).

Relaterat inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Shaykh Abdal-Hakim Murads aforismer (samling n:o 13)

Shaykh Abdal-Hakim Murad (Timothy Winter) är en brittisk muslim av traditionellt snitt som kombinerat en klassisk västerländsk humanistisk skolning i Cambridge med en islamisk dito på det anrika Al-Azhar-universitet i Kairo (i stil med sin amerikanske motsvarighet, den munvige Hamza Yusuf). Han har bland annat gjort sig känd genom sina egensinniga och samtidsbetraktande aforismer (”Contentions”/”Påståenden”) i till dags dato 16 stycken samlingar, vilka finns att läsa på hans officiella hemsida. Ett urval av dessa översattes för några år sedan till svenska hos Al-Ghazali-institutet. Här föreligger nu även samling numro 13 i svensk språkdräkt.

Abdal-Hakim Murads aforismer syftar onekligen till att fylla en didaktisk funktion, men kan på samma gång med sin typiskt brittiska humor, sitt jovialiska ordvitsande och sin underfundiga klurighet också erbjuda en tämligen nöjsam läsning. De flesta är enkla och rakt på sak. Andra är snillrikt kvicka eller kryptiska. Här finner man, förutom islamiska termer och Koran-citat på arabiska, även ymniga referenser till alltifrån populärkultur, konst, litteratur, filosofi, politik, teologi och vetenskap till historia och diverse uttryck och begrepp från olika språk. Stundom lär de kunna få även den mest ärrade och intuitive av läsare att behöva tänka till ordentligt, ”googla” termer och klia sig i huvudet i förbryllad undran över vad som egentligen menas…

1.        Whitehall: glöm den gyllene kupolen på din bönematta.

2.      Riyadh är takfirs lustgård.

3.        Idag växer vi upp fort, men till någonting omoget.

4.       Du åtnjuter inte längre förmånen av ummats beskydd. (‘Och lita till Gud…’)

5.        Du kan aldrig växa ifrån din kultur, men du kan hjälpa den att växa.

6.     Det är bättre att helt och fullt engagera sig i Monokulturen med en hållning präglad av motvilja än att i något avseende engagera sig i den med en hållning präglad av beundran.

7.        Att ge nykomlingen rukhas är fard. Att ge sig själv azima är sunna.

8.     Araberna bedrog turkarna. Lawrence bedrog araberna. Britterna bedrog Lawrence. Herzl bedrog britterna. Gud bedrog Herzl.

9.        Den intellektuelles uppgift är att gottgöra för sin komplexitet.

10.     Improvisation? Edom låter som motsatsen till modi.

11.       Schneerson: Israel är en goyische Staat.

12.     ‘Du kan leda den som lever i hortikultur, men du kan inte få henne att tänka.’ (Dorothy Parker)

13.       Falah är att skörda vad Gud har gjort för dig, inte vad du har gjort för Gud.

14.     Könsskillnaderna i fiqh speglar hennes närhet till fitra.

15.       Med Guds hemliga gåva blir varje svårighet lätt; den förutan blir varje lättnad en källa till svårighet.

16.     Det verkliga miraklet är allt det som ej uppfattas som ett mirakel.

17.       Hijab är inte själv-respekt; det är Själv-respekt.

18.     Naturlig teologi är materiens filologi.

19.       Herre, förlåt oss deras okunnighet.

20.     Ha överseende med mina synder när du hör denna bön. Och gör denna bön så att du har överseende med mina mina synder.

21.       De som mest av alla bidrar till världens fördärv är de som har de högsta tankarna om sig själva.

22.     ‘Jag tilltalas särskilt av uppfattningen att mina målningar måhända ingenting har att säga.’ (Magritte)

23.       Varför ‘spiritualitet’? Därför att muraqaba gör ritualen till en spej-ritual.

24.     Du må kunna hålla smältugnens lucka öppen; men det är Gud Allena som ger luft åt de eldslågor som slår ut och förtär ditt hjärta.

25.       Tolvism: dhawban al-hasha li’ttila’ al-Molla.

26.     Vad som är semitiskt är såväl emiskt som etiskt.

27.       Kvinnor är inte besvärliga, men de är besvärliga att förstå sig på.

28.     Män är inte enkla, men de är enkla att förstå sig på.

29.       Total transcendens är immanens.

30.     ‘Terrorism och de förhastade reaktionerna på densamma leder nästan alltid till motsatsen av vad som avsågs.’ (Robert W. Funk)

31.       The C of E [alternativt: SvK]: att glömma att för att bli populär måste man vara impopulär.

32.     De unga måste lära sig försonlighet; de gamla måste återfinna sin hängivenhet.

33.       Islam kan vara oxygenet i Västs metropoler.

34.     Tawhib överger tardid; taswif överger tawhid.

35.       Uncle Same: Det fria valet skall vara både lagligt och osannolikt.

36.     Förstulna böner är de ljuvaste.

37.       Liber Asian: glöm dig själv och älska den Andre genom den andre. Libertinen: älska dig själv och låt den andre skymma den Andre.

38.     Liber Asian: ‘inget ljud är dissonant som minner om livet.’ (Coleridge)

39.       Djävulen inom dig: storhetsvensinne.

40.     Endast Gud kan rädda oss från att tro att vi är gudar.

41.       Vetenskapsmannen avslöjar materien, juristen avslöjar etiken. Den skönhet de båda har del i kan dock endast avslöjas av Läraren.

42.     Takbir är hycklande när den är mer högröstad än istighfar.

43.       Genom sin osjälviskhet tar de dig ifrån dig själv till Honom Själv.

44.     Visa dig själv för dig själv; då kommer Han att visa Sig Själv för Sig Själv.

45.       Den celibatäre prästen är ett tertium quid: slav till den eutychianiske Guden.

46.     Likt solprotuberanser är Koranens biblioteofanier tecken på kraften i dess lovprisning av sig själv.

47.       Vad som är förbjudet, är förbjudet på grund av sin banalitet. ”Gud är Skön och Han älskar det sköna.”

48.     Islamism: den Helige Profeten marscherande.

49.       Arabisk förödmjukelse är vanligtvis resultatet av arabiskt högmod.

50.     Läraren älskar inte lärjungen för att lärjungen tjänar Läraren. Läraren älskar lärjungen för att dennes tjänande uppenbarar förståelse för Vägen.

51.       När Läraren beger sig bortom dödens förhänge blir tecknen svagare; de uppmanar dig att ge akt på dem med större vaksamhet.

52.     Maskulinitet och femininitet är de renaste av Guds tecken såtillvida de är utan ego, besatta av egoism blir de till de bästa tänkbara redskapen för det infernaliska.

53.       Alternativet till interioritet är det inferiora, men alternativet till det invärtes är inte det infernaliska.

54.     Antisemitisk? Den sanne unitaristen måste vara emot Markion.

55.       Hon som använder sin kropp för åderlåtning av andra är en självmordsbombare.

56.     Om han både är bekant och obekant är han Guds Sändebud.

57.       Occidering får ditt hjärta att rosta. (Hav barmhärtighet med Uncle Same!)

58.     Bekvämlighet och frihet är naturstridiga sängkamrater.

59.       Shaykhens kosmiska gåva till dig är möjligheten att tjäna honom.

60.     Om du visar olydnad mot Läraren, har du tillkännagivit din beundran för det futtiga.

61.       Det är bättre att bli helt tillintetgjord än att ge bort det Heliga landet.

62.     Uncle Same är Monokulturens herre. Allah är världarnas Herre.

63.       ‘The medium is the massage.’ [alternativt: Mediet är massagen’] (Yahya Birt) ‘Kroppssubjektet är värd för kognitionen.’ (Merleau-Ponty)

64.     Pacifism? Bättre försedd med armar än armlös.

65.       Gift dig med dem båda – men endast om du vill att Gud skall döma dig för din rättvisa.

66.     Sufin är den som får Guds slavar att älska lagen.

67.       Rindan föraktar ej Guds lag, men om du gör den oskön – hör deras hån!

68.     Om A’isha är irrationell, då är vi på Saras sida, inte Hagars.

69.       Bezm-i rindan är vår; vår ledare är Al-Khidr!

70.     Var uppmärksam och förtrösta på Gud.

71.       Var medveten om att dina planer är skrivna i vatten.

72.     Kvinnohatare? Hafsa höll Bokens framtid i sina händer. A’isha höll sunnan.

73.       Visa aktning för henne i den grad hon intuitivt inser sin ställning som mazhar.

74.     Tariqa: leta med likar för att finna en pir; en pir anländer.

75.       En pir är lik en pir. Visa beundran för sidoattraktionerna; men kom ihåg: hans ände är porten till Hans ocean.

76.     Monokulturen: alla ställer in sig i ledet och säger: ‘Min plats är olik alla andras!’

77.       Edom har fyllt det gapande svalget med lustgas.

78.     Världen är som den är eftersom du är som du är.

79.       Edomitisk feminism: att låta män se mina lår gör mig fri.

80.     Din kunskap om dina handlingar säger dig att ditt hem är Turbulens; din kunskap om din Herre säger dig att ditt hem är Paradiset. Manzel-i ma kibriyast!

81.       ‘Fruktan för Gud är kunskap nog. Att vara förnöjd med sin kunskap är okunnighet nog.’ (Bint Umm Hassan)

82.     Det gapande svalget: hoppets begravningsplats.

83.       Israel kommer för alltid att vara framtidens land.

84.     Ett långt liv? Varje årtionde är hälften så långt som det föregående.

85.       Ett helgon är vem som helst som lär dig innebörden av wudu’.

86.     Ummin var den oöverträffade främjaren av läskunnighet.

87.       Den liberala treenigheten: Fadern, Sonen och den Heliga Tidsandan.

88.     En tasbih har att göra med tashbih. Men för tanzih finns det ingenting alls.

89.       Om du törstar efter inskränkthet, törsta efter en inskränkthet som är fylld av barmhärtighet.

90.     Det är lättare att predika om hämnd än om tålamod.

91.       Ha respekt för de insikter som endast kan uttryckas genom humor.

92.     Högmod är den okunniges krona.

93.       Traditionell islam är inte en upprepning av det förgångnas ståndpunkter; det är att söka vad man då sökte.

94.     Se inåt, och det som omger dig kommer att framstå klart. Se på din omgivning, och du kommer att få kännedom om dig själv.

95.       Araber! Starka lampor vid fajr och larmande högtalare är missgrepp som strider mot tron.

96.     Om du tror på fred kommer du inte att tro på pacifism.

97.       I Guds nåderegn är den troende som fisken i vattnet, den otrogne som katten.

98.     Hela Edom ryms i Comma Johanneum.

99.       En oansenlig tillbedjan med uppriktighet är hela religionen; en vidlyftig tillbedjan för den egna självbilden är ingenting alls.

100.    Moderniteten finner det svårt att skilja mellan vila och lättja.

* * *

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Från Japanland till Svenssonland

Somliga av oss vill gärna uppfatta sig som i någon mån ”skrivande”, trots att man sällan eller aldrig fyller något pappersark eller någon redigeringsruta med text. Man prokrastinerar. Lennart Svensson kan inte räknas in i denna något sorglustiga skara. Han skriver.

Alstren i Svenssons minst sagt mångsidiga repertoar kännetecknas av en oefterhärmlig balans mellan det personliga och det mer allmängiltigt reflekterande om såväl högt som lågt: filosofiskt, estetiskt, politiskt, historiskt, litterärt, gastronomiskt och allt möjligt och omöjligt däremellan. Alla har de mer eller mindre ett direkt, konverserande tilltal med otvunget flyt i texten. Anrättningen blir inte mindre välsmakande när den kryddas med väl valda anekdoter och inflikade citat vilka i all sin anspråkslöshet röjer en närmast encyklopedisk belästhet, en förbluffande förtrogenhet med de mest skilda ämnesområden. Som en på samma gång ovanligt rättfram och fördragsam röst i nätloggosfären ger Svensson i sina kommenterande bidrag dessutom allt som oftast prov på vad som brukar förknippas med klassisk gentleman style.

Den för inte så länge sedan timade flytten från Uppsalas Marmorväg till den friska luften i ”Norrlands Athen” vid porten till Höga kusten tycks ha varit särskilt gynnsam för det svenssonska kynnet, ty inte långt efter denna släpptes inte endast den trevligt gladmetafysiska romanen Till Smaragdeburg om en pilgrimsfärd och andlig bildningsresa delvis utformad som en underhållande gissningslek (vilka döljer sig egentligen bakom täcknamnen Hammarskalle, Assessor, Syster, Don Casta, Jowo, Piprökare, Docent, Kyrkogård, Silverräven vid sin oas, Aristokrat, Dandy och Joschua…?), utan även den 108-sidiga debutdiktsamlingen Grönt ljus (Etherion förlag, ISBN 978-91-978651-3-5), som vi härmed anmäler. Generöst nog är den utgiven som gratis e-bok i PDF-format. Här följer några exempel på och utdrag ur dikter med en inledande kommentar.

Grönt ljus

I bokens författarpresentation står att läsa att Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele och ser sig som ”’ett frimodigt Guds barn, mitt i denna världens stormar’, även om han ibland är en grubblande nihilist, precis som ni.” Det andliga och existentiella temat, representerat i såväl tro som i stunder av tvivel, är med andra ord ett tema som många av dikterna kretsar kring, och det är självfallet något vi gärna premierar här i Cafét. Till skillnad från mycket annat av vad som i vår samtid passerar som poesi (vilken inte sällan tar sig själv på betydligt större allvar!) är den därför angelägen på riktigt.

Merparten av dikterna i Grönt ljus är skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken. I en mening har de enkelheten och faktiskt en viss stramhet som gemensam nämnare, men därmed inte sagt att de skulle vara uttryck för någon norrländsk fåordighet. Här lämnas ingalunda några marker för fäfot. Nej, vår gode storodlare i ordens trädgård delar ymnigt med sig av alltifrån sina oförvägna danssteg längs Siratbrons svärdsegg, såväl som ett dagligt fäktande mot demoner och oknytt, till blomstervandringar i pastorala nejder och meditationer bland de städsegröna, norrländska tallarnas raka stammar till ackompanjemang av deras grenars trolska sus. Allt därtill utspelat mot en fond med omisskännligt japanska drag – och det är just denna aspekt vi har valt att speciellt ta fasta på i nedanstående urval. Det japonistiska draget framkommer inte minst i de så kallade ”Åselehaikus”, tidigare publicerade i Magasin Provins.

Japonismen och haikudiktningens anda

Svenssons fascination för Den uppstigande solens rike bör inte komma som någon överraskning. Om inte annat så vittnar han om den i den i höstas utkomna essäsamlingen Drakens spegelbild: En bok om Japan (PDF), där han i förordet på ett beundransvärt vis tar sig an utmaningen att schematiskt försöka definiera Japans särart som en kombination av tre faktorer:

  1. dess insulära läge som örike, vilket innebär, kan man anta, att gamla vanor och bruk med större sannolikhet tenderar att bevaras här jämfört med kontinentala riken;
  2. dess immanenta kulturdrag i form av arvet från Buddha och de ostasiatiska traditionerna (Svensson nämner här dock inte explicit shinto, vilken väl får anses som högst central i sammanhanget.);
  3. samt – sist men inte minst – den outrannsakliga ”X-faktorn”, det vill säga den svårfångade faktor som varje land är begåvat med och som i grunden framstår som oförklarlig. ”Det finns alltid en rest, en gåtfull bottensats kvar när analysen är gjord, när man utifrån historia, kultur och geografi försökt slå fast varför något är som det är.”

Just ”X-faktorn” verkar således ha ett alldeles särskilt men alltså svårgripbart förklaringsvärde i sammanhanget. I en mening påminner den sålunda om den ”haiku-anda” (hai-i) som en haikudikt enligt Toshihiko och Toyo Izutsu i The Theory of Beauty in the Classical Aesthetics of Japan definitionsmässigt måste vara besjälad av, förutom att den givetvis måste uppfylla de rent formmässiga kraven.

Vilka är då de formella reglerna för haikudiktning? Enligt vad Svensson har funnit hos översättaren, poesitolkaren och tillika Mishima-kännaren Per Erik Wahlund skall de 1) ha 17 stavelser, 2) inte ha mer än 10 ord, 3) gestalta någon form av from livssyn; samt 4) vara konkreta, inte abstrakta. Paret Izutsu tillägger ytterligare en regel: 5) de bör innehålla ett ”årstidsord” (kigo). Idealet för en haikudikt i dess sammanträngda, balanserade formfulländning verkar vara en såpass följsam och koncentrerad skildring av den orörda naturen i sin primordialitet att dess beståndsdelar framstår som samstämmigt utkristalliserade eller kondenserade ur ett kvintessentiellt, allomfattande tomrum.

Hemligheten med talet 17

Att antalet stavelser (egentligen mora) i en haikudikt, med dess minimalistiska skildring av ”genomskinligheten” i formernas värld, anges till just 17 (5+7+5) är för övrigt anmärkningsvärt. Det kan förtjäna en utvikning, då det enligt alkemisten Jābir ibn Hayyān (latiniserat namn: Geber) genom sekvensen 1:3:5:8 (talen som utgör ”kärnan” i en magisk kvadrat, vilka tillsammans utgör grunden för alla övriga tal) är nyckeln till att förstå all naturs struktur i dess balanserade jämvikt med den osynliga världen.

Vidare upptäckte Aristoteles att en reguljär hexameter inte kan ha fler än 17 stavelser. Primtalet 17 var även centralt för pytagoréerna, då det är detsamma som antalet konsonanter i det grekiska alfabetet, samt relaterar till det harmoniska förhållandet 9:8 (vilket i sin tur korresponderar med förhållandet mellan de två centrala strängarna på en lyra). Likaså är 17 ett ”nyckeltal” inom islamisk kosmologi, där det följaktligen överensstämmer med antalet enheter (raka’āt, sing. rak´ah) i de fem dagliga bönerna (2+4+4+3+4), liksom med antalet ord i bönekallelsen.

I Första Mosebok började syndafloden den 17:e dagen i den andra månaden och slutade den 17:e dagen i den sjunde månaden, då Noa hade nått toppen på berget Ararat. På motsvarande sätt höll sig Odysseus flytande på en flotte i 17 dagar efter att ha lämnat Calypso, och i den egyptiska traditionen var det likaså på månadens 17:e dag som Osiris kastades i floden i Typhons kista. Talet 17 förekommer med andra ord gång på gång och i skilda kulturkretsar som ett slags formel för såväl mikro- som makrokosmos i sitt primordialt manifesterade jämviktstillstånd.

Allt detta enligt Annmarie Schimmels The Mystery of Numbers samt Seyyed Hossein Nasrs doktorsavhandling Conceptions of Nature in Islamic Thought publicerad av Harvard University Press 1964 som An Introduction to Islamic Cosmological Doctrines: Conceptions of Nature and Methods Used for Its Study by the Ikhwān al-Ṣafāʾ, al-Bīrūnī, and Ibn Sīnā.

Ars Iaponia

Författaren till Grönt ljus är långt ifrån ensam att attraheras av Japans skönhet och sällsamma dragningskraft. Den eminente vishetsläraren och den perenniella filosofins talesman par excellence i den moderna tiden, Frithjof Schuon, ständigt observant på de detaljer vi omger oss med, rekommenderade speciellt den japanska stilen för inredning av ett hem om man eftersträvar en balanserad, seren ambience. Han såg Japan som en rik reservoar för Fjärran Österns konstnärliga genius som sådant. Företräde ges här med andra ord åt sådant som den harmoniska samstämmigheten mellan möblerna, naturliga färger, organiska material samt över allt annat: det tomma rummet, vilket anger utgångsläget och utgör den diskreta verkligheten bakom det hela.

Något mer oväntat så anskaffade även J. R. R. Tolkien japanska planschverk till väggarna i sitt rum under sin studenttid. Kanske har dessa gett impulser till den simplifiering av naturliga former och användandet av grundfärger för att uppnå en mönstereffekt, snarare än som modellering, i hans målning Glórund Sets Forth to Seek Túrin från september 1927, spekulerar Wayne G. Hammond och Christina Scull i J. R. R. Tolkien: Artist & Illustrator (Houghton Mifflin, 1995). Nämnda författarduo upplyser oss också om att Tolkien på ålderns höst dessutom kom att intressera sig för orientaliska målningar med bambumotiv, vilka inspirerade honom till egna teckningar av dekorativa gräsarter (se illustration nr 2 resp. 196 i samma bok).

Andlig innebörd

När vi nu ger oss i kast med diktexemplen från Grönt ljus nedan, så kan det vara värt att understryka att det ingalunda endast är de dikter med ett uttalat andligt tema som har en andlig innebörd. För att ta ett exempel: då 1) all strid enligt Ernst Jünger är en andlig erfarenhet och 2) den djupa aningslöshet som karaktäriserar våra dagars Sverige likaså väsentligen har andliga orsaker, är den vaksamhet som Svenssons ”Beredskapsdikt” påkallar ytterst en andlig vaksamhet.

En karaktäristiskt jüngersk insikt som Svensson ofta återkommer till, är till yttermera visso den att det enda vi verkligen kan vara säkra på om framtiden, är att inför dess prövningar består endast den som besitter andliga reserver. (”Det är okända marker vi styr mot, Terrae Incognitae, och i dem överlever bara den som har tillgång till inre, andliga reserver.”)

Och vem vet? Kanske läsaren i följande urval av grönskimrande dikter under benådade ögonblick förnimmer något av Ångermanälvens stillhet, eller vad författaren kallar Den bästa stunden, med en hänvisning till den vetebrödsätande andlige visionär som i en studie av den japanske zen-kännaren D. T. Suzuki har kallats för Nordens Buddha:

Det är Svenssonögonblicket, / Swedenborgstunden, min bästa stund…

Aforismer och haiku-dikter

Exempel på aforismer

Frihet är att inse sina begränsningar.

* * *

Att strida är enkelt, att leva är svårt.

* * *

Hat är självhat.

* * *

Exempel på haikudikter från Åsele

Bergets silhuett

mot sommarnattens himmel –

sjön ligger stilla.

* * *

Tallar på en höjd

i middagssolen –

älven flyter fram.

* * *

Sörnoreberget,

Åsele, Västerbotten:

mitt eget Fuji.

* * *

Exempel på dikter med uttalat andligt tema

De ontologiska landskapen

Vill ni veta var jag är?
Sök mig i de ontologiska landskapen,
ni kan finna mig där…

* * *

Om inte

Om inte nu, när?
Om inte jag, vem?
Om inte här, var?

* * *

Pilgrim

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.

* * *

Lux Aeterna

Lys på mig, eviga ljus…!
Lys genom färgat glas,
lys genom ofärgat,
lys direkt på mig, Lux Aeterna,
ljus som är religionen –

* * *

Svärd och stav [utdrag]

En gammal visdom säger oss detta:
vi behöver både Förnuftets Svärd och Intuitionens Stav,
både Tapperhetens Spira och Sympatins Bägare.
Ta med dig alla på din vandring,
glömmer du en är du förlorad.

Utan svärdet blir du galen.
Utan staven går du vilse.
Utan spiran vågar du inget
och utan bägaren förlorar du ditt hjärta.

Så säger oss en gyllene visdom.

* * *

Fler exempel på dikter

Beredskapsdikt

Vi sitter i Sverige
och dricker vårt Ersatz
– har vi det inte härligt, så säg?

Påtår? – Man tackar!
Hur går det med kriget?
– Vi klarar oss nog ändå, som förut!

Men när åter det mörknar
och altaret öppnas,
när yxtid och vargtid har kommit igen,

då klämtar en klocka,
ni frågar ”För vilka?”
– fråga ej, Sverige, den klämtar för dig.

* * *

Härifrån till synkronbanan

”Optimism är feghet”
sa den gode Oswald Spengler
och han hade kanske anledning därtill.

Men filosofen levde i ett slutet system;
vi, den förödda världens herrar,
har öppnat upp det
och extrapolerat en trendkurva
härifrån till synkronbanan.

Förfäras, du lilla hop,
allt som är fantastiskt rusar emot dig!
Men jag tror inte längre
att optimism
är feghet.

* * *

Simone Weil

Simone Weil, fransyskan,
var klädd i kavaj, kjol och basker,
det så kallade ”Simone Weil-modet”.

Simone Weil sa
att nåden är andlig tyngdkraft
att ingenting är gott
att människan gör allt för att täta springorna
så att inte NÅDEN ska sippra in.

Simone Weil dog ’43 i England,
sorgligt, sorgligt…
”ett träd som inte skjuter skott
växer in i himlen” –
syster, jag kommer jag med!

* * *

Att vänta bland tallar [utdrag]

Tallen är ett heligt träd i Japan,
visste ni det…?

Det finns ett verb i japanska, matsuo:
”att vänta bland tallar” –
jag väntar bland tallar
till grenarnas sus…

När jag var liten bodde jag bland tallar.
Kottar på gräsmattan,
kottar på grusgången:
voilà min barndoms hieroglyfer.

(…)

O heliga tall i Japanland och Svenssonland…!

* * *

Solsken över ett kalhygge

Solsken över ett kalhygge,
små vita moln på himlen,
skogarnas susande,
frid och ro över nejden.

Bergen som ständigt närvarande referens,
lukt av kåda, humuslager, barr och blåbräsris,
renlort på marken.

En hare som skyndar förbi i ett skogsbryn,
en gök som galer,
en hackspett som hackar –
en kråka som kraxar, en vråk som seglar uppe i skyn,
en bil som rasslar förbi på en grusväg.

Att inte höra någonting,
bara stillheten –
att inte se en levande själ –
men skogen lever,
och man själv är en del av skogen,
den skog man ska gå in i
när man en gång lämnar denna värld.

* * *

Rapport från min nejd [utdrag]

Jag ser koltrast, skata, kaja och korp, korpen som är alla korpar, korpens urbild, dess mönster, dess idé. Och allting blomstrar: liljor, tulpaner och narcisser, och så chrysantemerna med drömmar om japanska kejsardömet.

* * *

Creative Commons License Foto publicerat med benäget medgivande av Okinawa Soba.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Korset; Träden och skogen

Livets träd

Korset

»Det är av flera skäl betydelsefullt att Kristus dör på ett kors, inte minst därför att korset är en sinnebild för Ordet, som ju Kristus ju är: den lodräta delen är världsalltets axel eller strålen som den gudomliga Solen sänder ut; och den vågräta är det existensplan i vilket Strålen speglas och brer ut sina verkningar.

Överallt ser vi detta kors. Varje träd tecknar det med sin stam och sina grenar — och löven är de oräkneliga varelserna. När vi öppnar en bok, sänker sig stammen utmed bokryggen, och på de båda sidorna breder grenarna ut sig utmed ordraderna — och varje ord är en av de otaliga varelserna. Det är Livets träd och Livets bok.

Alla ord, som Gud har skrivit på människovärldens blad, är olika. Men ändå: om vi kunde se in i våra hjärtan, skulle vi där hos alla se samma Ord skrivet: Hans Namn.«

Träden och skogen

»Liksom träd — hur olika de än är — när de reser sina pelare från marken, bildar en hemlighetsfull enhet, skogen, så är de olika lärorna pelare i ett väldigt Tempel, som i sig innefattar och upplöser alla lärors mångfald.

Den som ej är medveten om detta ser ej skogen för bara träd.«

Ur Genom tingens portar — Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

Buddha under trädet

Raketer

Fyrverkeri»Tyckte att en raket slog lös oppöver mig, som sprider en hop gnistor av vacker eld: kärlek till det höga, kanske.«

Drömboken: Journalanteckningar 1743–1744, Emanuel Swedenborg

»blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
(…)
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda
kölvatten där min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till
raketer och låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen«

”böljeslag”, Gunnar Ekelöf i Sent på jorden, 1932

Fyrverkeri blått

»Den af Gud undervisade är idel öga;
Men en handfull menniskor, som intet äro, rusa åstad för att utställa och förevisa sin personlighet!
Dessa menniskor äro gnistorna från Allmaktens raket:
Man vet, hvad deras glitter går för och man vet, hur högt det går.«

Sehâbi Asterabâdi, Fjerde porten i Hussain Âzads antologi Persiska dikter, översatt av Eric Hermelin 1921

»The fireworks were by Gandalf: they were not only brought by him, but designed and made by him; and the special effects, set pieces, and flights of rockets were let off by him.
(…)
There were rockets like a flight of scintillating birds singing with sweet voices. There were green trees with trunks of dark smoke: their leaves opened like a whole spring unfolding in a moment, and their shining branches dropped glowing flowers down upon the astonished hobbits, disappearing with a sweet scent just before they touched their upturned faces. There were fountains of butterflies that flew glittering into the trees; there were pillars of coloured fires that rose and turned into eagles, or sailing ships, or a phalanx of flying Fyrverkeri röttswans; there was a red thunderstorm and a shower of yellow rain; there was a forest of silver spears that sprang suddenly into the air with a yell like an embattled army, and came down again into the Water with a hiss like a hundred hot snakes. And there was also one last surprise, in honour of Bilbo, and it startled the hobbits exceedingly, as Gandalf intended. The lights went out. A great smoke went up. It shaped itself like a mountain seen in the distance, and began to glow at the summit. It spouted green and scarlet flames. Out flew a red-golden dragon – not life-size, but terribly life-like: fire came from his jaws, his eyes glared down; there was a roar, and he whizzed three times over the heads of the crowd. They all ducked, and many fell flat on their faces. The dragon passed like an express train, turned a somersault, and burst over Bywater with a deafening explosion.«

The Fellowship of the Ring, J.R.R. Tolkien, 1954

Förvissning om det Sköna och Fullkomliga

»Den som inte känner doften av en ros, har ju sannerligen ingen rätt i att kritisera den. Och känner han doften, nåväl då mister han lusten att kritisera…«

– Friedrich Nietzsche, 1868

»Hur mycket förnuftet än förnekar det ena och det andra,
Ej en glimt af kärlekens fullkomlighet kan det dämpa.
Natten må, med sin slöja, öfvertäcka en verld:
Men den kan ej fördölja en gnista.«

– Sehâbi Asterabâdi, ur Den sjätte porten i Hussain Âzads poesiantologi ”Vetenskapens rosengård” (”La Roseraie Du Savoir” översatt av Eric Hermelin i Persiska dikter, 1921)

Regn över uppenbarelsens berg

Buddha»Egentligen skulle vi som blommorna öppna oss varje morgon för solen, regKrishna & Radhanet, bina – hela universum. Och på kvällen sluta oss igen – för att återfinna det universella i vår egen ”knopptillvaro”, den som är ett med alltings begynnelse i Paradiset.

För att delta i denna universella andning räcker det inte med ett obestämt ochProfeten Muhammed mottar den koraniska uppenbarelsen av ärkeängeln Gabriel regellöst ”uppgående i naturen” – för oss som ej längre har den paradisiska omedelbarheten och okluvenheten i förhållande till tingen. Nej, vi måste kunna identifiera universum med något av de Sändebud från Gud – som ”fulla av Nåd” – kSankta Mariaommit till oss för att befria oss ur vår fångenskap i världen och jaget: Krishna, Buddha, Mohammed, Jesus–Maria. Att nedkalla välsignelse över en av dessa är att låta Andens vind driva bort molnen som skymmer Solen eller, som någon har sagt, lösgöra livgivande regn över höga berg – vatten som därifrån strömmar ned över våra marker och tillsammans med Solens värme och ljus genomtränger hela vår tillvaro, den yttre och den inre.«

Ur Genom tingens portar: Meditationer av Kurt Almqvist, 1989