Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral””ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)

Det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor

strandmotiv”Aguéli och den solära logiken” är den avslutande fasetten som kan sägas kröna Bo Gustavssons essäsamling Det nya nuet: Ett spektrum av 18 essäer (Celanders förlag, 2014). Essän, vilken även finns publicerad i Tidningen Kulturen, utgörs av ett antal betraktelser om det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor. Med utgångspunkt i dessa presenterar Gustavsson på några korta sidor ett värdefullt komprimat av Aguélis mystika konstteori och färgernas symbolik i ljuset av den tidlösa visheten. Sammantagna pekar de fram emot en fördjupad förståelse av kopplingen mellan denne svenske sufipionjärs måleri och andliga väg.

Det nya nuet är andra delen i den naturaliserade upsaliensaren, författaren och litteraturkritikern Bo Gustavssons serie Frihetstrilogin med litterärt och existentiellt orienterade essäböcker om något så påfallande angeläget som återupptäckten av just en förlorad frihet. Enligt förlaget är detta så vitt bekant första gången någon skriver en trilogi med essäböcker på svenska. Den första delen är Det stora okända: kulturkritiska essäer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010) och den tredje är den nyss utkomna Den långa dagen: texter om en verklighetskris (Celanders förlag, 2017) om ”en verklighetskris som är både samtida och tidlös”.

Den här föreliggande del två ägnar Gustavsson, i likhet med de andra, åt läsningar av en personligt utvald och olikartad skara tänkare och författare, däribland Tomas Tranströmer, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, Friedrich Hölderlin och Nikolaj Berdjajev. Nyckelordet i volymen är förvandling och det sammanhållande temat i de 18 essäerna är det pågående paradigmskiftet i synen på samhället och vad det innebär att vara människa. Det som här på ett mångfasetterat vis hamnar i brännpunkten är med andra ord det trängande behovet av en fördjupad eller återuppväckt genuin självinsikt, och däribland hur vi på basis av denna kan upprätta hållbara referenspunkter för att orientera oss i en snabbt föränderlig och på många sätt oförutsägbar samtid.

Det nya nuet har till övervägande del fått klart gillande – för att inte säga lysande – recensioner, även i det som finns kvar av relevant kulturjournalistik i den generellt chanserande dagspressen. Boken ”är en skrällande väckarklocka” som ”gnistrar av vitalitet” enligt Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. ”Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör.” konstaterar C. J. Erixon i Ny Tid. Fredrik Sixtensson i Tidningen Kulturen ser modernitetskritiken som essäernas i allt väsentligt gemensamma nämnare, och förstår för sin del konceptet det nya nuet som ”en mänsklig andlig pånyttfödelse” från ett liv som ”har dränerats på autenticitet och andligt innehåll i ett alltmer sekulariserat och avhumaniserat samhälle”. Här någonstans närmar vi oss pudelns kärna, och med tanke på den utbredda svältföddheten i dessa avseenden ger det också en plausibel förklaring till varför Gustavssons essäistik och kulturkritik uppenbarligen slår an någonting hos många läsare. Att så är fallet framgick om inte annat redan från pressrösterna om den första delen i serien. ”Det är otidsenligt och därmed uppfriskande” var Jonas Thentes omdöme i DN. Och Guido Zeccola sparade för sin del inte på krutet i Tidningen Kulturen: ”Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.” Den avslutande delen i Frihetstrilogin verkar ytterligare inskärpa behovet av att hantera verklighetskrisen såsom en verklighetsförlust. I sitt omdöme om Den långa dagen i Tidningen Kulturen beskriver Elena Dahl läsningen som både krävande och inspirerande, och verkar i sin slutsats betona värdet av den inre, andliga striden som grundval och kompass i en notoriskt krisfylld tid:

Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.

Konstens mystiker

Såsom varande en genomskådare av rang svarar Ivan Aguéli väl upp mot en väsentlig dimension av essäsamlingens civilisationskritiska, självreflekterande och introspektiva grundton. I ett emellanåt citerat stycke från ett brev till vännen och konstnären Richard Bergh den 10 oktober 1893 betonar Aguéli nödvändigheten av att reagera mot samtidens positivism – detta genom att återerövra ett inre liv och göra den andliga verkligheten till konstens föremål:

”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. (…) Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!”

Som Gustavsson klargör, så kom denna konstens mystik för Aguéli att i hög grad handla om att medelst ett meditativt måleri utforska det sufiska ljuset som rumskategori, som inre landskap. Han tar i sin Aguéli-essä avstamp i ett besök på den stora utställningen av målarmystikerns verk på Prins Eugens Waldermarsudde 2006 (dokumenterad i den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis, 2006)). Gustavsson fastnade då speciellt för vad han med ett slags harmonisk transponering uppfattar som de esoteriska silvertonerna i konsten: ”Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke.” Upplevelsen återges i en dikt, först tryckt i samlingen Carmina esoterica (Rosengården, 2008):

––– Jag betraktar dina tavlor. Vad / hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas / muqaddim. Silvergrått, silversammet, / silversvart, silverviolett i bäcken i ”Landskap / med bäck”. Silvertonerna följer mig då jag går / ut från utställningen. Jag lyssnar till denna / musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset / med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.

I Gustavssons kommentar till dessa rader framgår att Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och att muqaddim avser den status som gav honom rätt att som mästare initiera andra i sufismen. Att Aguéli invigde religionsfilosofen René Guénon i den sufiska kedjan i Paris 1912 är allt annat än betydelselöst. Som Gustavsson framhåller så var Guénon grundaren till den Traditionella skolan och redaktör för tidskriften La Gnose som kom att bli centralt organ för sophia perennis eller den tidlösa visheten – det vill säga just de bärande principer i vars ljus Aguélis esoteriska konst måste betraktas för att fullt ut komma till sin rätt. Denna speciella ockasion bildar även bakgrunden till varför Aguéli, den kringflackande veterinärsonen från Silverstaden Sala, sedermera har kommit att utnämnas till pionjären vad gäller den seriösa introduktionen av sufism i Väst (se Seyyed Hossein Nasrs förord till antologin Sufism: Love and Wisdom (World Wisdom, 2006)).

Den solära logiken

Aguéli var enligt sin egen distinktion (i hans sista publicerade artikel från juni 1913 om den 29:e Independentsalongen i Paris) en rymdmålare, espacist, snarare än en ämnesmålare, sujetier. När rymden och horisonten premieras som det viktigaste motivet öppnas enligt hans egen utsaga möjligheten att återupptäcka ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citerat i Viveca Wessels Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget, 1988), s. 118).

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga, vad han kallar ”solär logik”. Genom att i alla kulörer i sitt måleri blanda i olika nyanser av blanc d’argent, silvervitt, försöker han återge det transcendenta i tillvaron, som likt en andlig motsvarighet till solens intensiva ljus i Medelhavsländerna utplånar landskapet och jaget genom införlivning med en högre verklighet. Den solära logikens tre axiom lyder i enlighet med detta:

  1. Känslan för evigheten.
  2. Den universella fattigdomen.
  3. Tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

Det tredje av dessa axiom omsluter och förklarar de båda andra. Gustavsson tar Aguélis målning ”Spanskt landskap” från 1916 som exempel. ”Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.” Han sammanfattar denna kosmiska princip, såsom den styrande i Aguélis liv och konst: ”Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja.”

Färgernas symbolik

I essän ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen) i februarinumret av La Gnose 1911 tillämpar Aguéli sin metafysiska konstsyn på färgernas universella symbolik, en tillämpning vi har anledning att förmoda har ett starkt förklaringsvärde också när det kommer till hans egna konst. Gustavsson översätter:

Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.

Enligt Gustavssons kommentar till detta stycke representeras härigenom sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten av den rosa färgen, en färgton han dock menar ”förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913”. (Möjligtvis avses däribland verket Morgonrodnad.) Han konstaterar däremot att nyanser av vitt, blått och ockra syns ofta hos Aguéli, och drar slutsatsen att det som enligt färgsymboliken därmed premieras är ”gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat”.

Mer om färgernas och ljusets symbolik i Aguélis konst med anknytning till detta finns att läsa i Wessels ovan nämnda studie. I denna sammanfattas bland annat Aguélis avskrift av Frédéric Portels verk Des coleurs symboliques från 1837, där det bland annat nämns att ”[D]en vita färgen är helgad åt den högsta varelsen (L’Être suprême). Det vita är vidare pånyttfödelsens färg också i samband med initiation. Med profant språkbruk återfinns de vita stenarna, som visar vägen i sagorna.” (s. 43).

Försilvringens andliga stadium och ”renhetens mystik”

Den koherenta mångtydigheten och sammankopplande funktionen hos den traditionella symboliken är som här antytts i själva verket ändlös. Ytterligare en nyckel till förståelsen för kopplingen mellan Aguélis måleri och andliga väg kan här också förtjäna att nämnas, nämligen att den vita färgen även symboliserar det andra stadiet i den alkemiska processen – försilvringen/albedo, vilket representeras av månskäran, och som följer på och upphäver det första – förmörkningen/nigredo, ett stadium representerat av bly och präglat av korruption, förgängelse och upplösning. Gustavsson nämner själv försilvringen – förstådd som ett stadium på den andliga vägen – på annan plats i trilogin när han i essän ”Sufisk gnosis i Sagan om Fatumeh” i Det stora okända tolkar den andra delen i Gunnar Ekelöfs diwantrilogi/”poetiska testamente”.

Försilvringens stadie är enligt Titus Burckhardt analog med det själsliga tillstånd som i den kristna traditionen korresponderar med den heliga Jungfrun (se Alchemy: Science of the Cosmos, Science of the Soul, Fons Vitae, 1997, s. 188). Denna jungfruliga receptivitet motsvaras inom islam av att Profeten var olärd. Seyyed Hossein Nasr utvecklar denna omständighet i kapitlet ”Koranen – källa till kunskap och handlande” i samlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv (Proprius, 2006, s. 29):

”Medan profetens själ är den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i islam är jungfru Maria den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i kristendomen. Profeten var illitterat av samma skäl som Maria var jungfru. Den mänskliga förmedlaren av det gudomliga budskapet är tvungen att vara ren och obefläckad, eftersom Guds ord bara kan ‘inpräntas’ på en renhjärtad och orörd mänsklig mottagare.”

Denna ”renhetens mystik” som förebildlig idealtyp för den sufiske faqiren har Frithjof Schuon vidare förknippat med väderstrecket Norr och Polstjärnan (”Nordens stjärna” hos diktare som GeijerTegnér och Stagnelius), det vill säga universella symboler för det oföränderliga och primordialt okränkbara, vilket ingjuter hopp och visshet även i de mörkaste av tider (se kap. ”The Mystery of the Prophetic Substance”, s. 215 i In the Face of the Absolute (World Wisdom, 1994)). Som så många gånger förr så kan även sagans mytopoetiska värld här komma till hjälp för att åskådliggöra hur detta konkret kan gestalta sig. Stjärnan som hobbiten Sam ser över Ephel Dúath, Skuggbergen, under färden mot ondskans rike i J.R.R. Tolkiens Sagan om konungens återkomst fyller just en sådan hoppingivande och visshetsskapande funktion.

”Där, framkikande mellan molntrasorna ovanför en mörk spets högt upp i bergen, såg Sam en vit stjärna blinka en stund. Han greps av dess skönhet när han blickade upp från detta utlämnade land, och hoppet återvände. Ty som en klar och kall pil trängde en tanke in i honom: när allt kom omkring var skuggan bara något litet och övergående. Det fanns ljus och stor skönhet som för alltid låg utom dess räckhåll.”

En av de allra mest stilsäkra svenska essäisterna, Erik Lundberg, avrundar mycket omdömesgillt samlingen Drömmar i det förflutna (Bokförlaget Settern, 1984) med essän ”Den vita stjärnan bortom Ephel Duath”. Här tematiserar han just denna episod som en betraktelse över ondskans natur såsom skugga och intighet (en idé som fått sin klassiska doktrinära formulering inte minst hos Boethius i Filosofins tröst). I Sams genomträngande insikt – som i någon mening transcenderar jaget – finner vi också möjligen en av flera tänkbara pusselbitar till förståelsen av vilken roll det silvervita ljuset spelar i Ivan Aguélis tavlor, såsom koncentrerad gestaltning av en andlig verklighet. Kanske var det ett likartat inre drama som det som Sam befann sig i som kunde utspela sig även inom vår sufiske målare när han med full intensitet stod med penseln framför sin duk? Det är åtminstone en tänkbar möjlighet utifrån exempelvis följande ögonvittnesskildring, nedskriven av konstnären Ture Holm och återgiven i Axel Gauffins välkända biografi Ivan Aguéli: Människan – Mystikern – Målaren, Del II, (P. A. Norstedt & Söner, 1941, s. 200).

”Det var en glädje att se honom måla. Så intensivt har jag aldrig sett någon måla. Det må ha varit på något liknande sätt Ernst Josephson arbetade. Han anföll duken med raseri medan han ibland kastade förälskade blickar på objektet. Det var ljuset han ville fånga med de enklaste medel. Formen var starkt förenklad, likaså färgurvalet. Det bestod på hans palett bara av de tre komplettörfärgerna, möjligen också ljusocker. Svart föraktade han djupt. Vad han kunde åstadkomma av fina, pärlemorskiftande toner, med så enkla medel, betog oss alla och fyllde i alla fall mig med den största beundran. Han talade icke om färg eller färger, men bara om ljus.”

Bild: Ivan Aguéli, Strandmotiv, ca 1914

Relaterade inlägg

De rena färgernas mästare

När man tar del av Elémire Zollas välavvägda reflektioner över färgvalörernas interioriserande verkan i Nicholas Roerichs målningar (i The Hermetic Journal 34, vintern 1986) är det inte utan att man slås av vissa likheter med Ivan Aguélis beskrivning av den schweiziska himlen med dess ”förvånansvärda, underbara blåa färger” där ”[b]ergen likna vita, orörliga moln” och ”[d]e branta stupen fånga solljuset på samma sätt som genomskinliga pokaler innesluta gyllne viner”. Båda texterna är små prosalyriska provkartor på hur en speciellt intensiv upplevelse av naturens orörda majestät kan bidra till klarhet och lyftning i vårt inre landskap. Och båda förmår de därmed ytterligare berika vår upplevelse av den sublimt monumentala målarkonsten hos Roerich – en de rena färgernas mästare.

»What strikes one first in N.K. Roerich’s paintings is an austere, ascetic, and yet heady intensity. As one takes them slowly in, their technical subtleties start unfolding. The dazzling gamut of colours appears to be strictly keyed to deep violet – not the flower’s velvety plush, but the sleek glaze of amethysts. One notices also that the superb, unassuming draughtsmanship is playing strange games with us. We are made to feel that each stone is pressed down upon the earth by its unwieldy, harsh, crushing mass, and yet at the same time outlines are threaded out so neatly, so finely, that the most towering shapes seem to be weightless, in suspension, as if part of a scenario. Eventually we become aware of the complexities of the lighting.

All kinds of illumination are drawn upon. Sunshine, from glowing orange and regal purple to stealthy twilight mauve. A steely moonlight. Starlight. But also a unique range of uncanny nightworld luminescences – the peculiar greens of burning coals, the faint glimmer at the heart of onyxes and black diamonds, the silvery linings of ice and snow in lightless crevices, the blue scintillation of sugar crushed in the dark. And the ground of all these effects is sheer, crystal translucency – Roerich’s famous high Himalayan terseness. His secret is the use of pure colours. Our eye is no longer used to them, we are glutted with centuries of dirty, indeterminate, mixed-up tints. One might well imagine Roerich worrying over a speck of dust on his paints, never using the same turpentine twice.

When absorbed in his scenery, we feel as if we breathed thin, intoxicating air, and we realise that a power-laden disclosure is being urged upon us. The hard, solemn and dazzling light is requesting of us that we strain our attention to the utmost; it is in the process of conveying something of ultimate importance. In fact these pictures carry a definite meaning: they open up vistas for us in our inwardness.«

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

”Bitar av månskensnatt” – Ivan Aguéli om symbolism, skönhet och konst

Efter en längre tids uppehåll mjukstartar vi nu här i Cafét med att begrunda några av målaren och mystikern Ivan Aguélis mer minnesvärda betraktelser om symbolism och skönhet i den orörda naturen, samt vilken roll konsten kan spela för att kontemplera dennas underliggande enhet, harmoni och jämvikt.

Enkelheten och den rena, omedelbara friskheten tillsammans med de återkommande självbiografiska inslagen talar för att Aguélis insikter om detta har karaktären av spontana ingivelser och intuitivt skådande. Betraktelsernas värde ligger inte blott i deras andligt-doktrinära innehåll, utan inte minst i de osvikligt klara, poetiska formuleringarna. Form och innehåll ingår här i en oupplösligt förädlad förening, som om orden ympades fram i ögonblicket för deras yttrande genom en oförmärkt alkemisk process – outrannsaklig och för evigt förborgad för det kvantifierande, rationella förnuftet. Aguélis syn på det konstnärliga uppdraget finner sammanfattningsvis sin kanske allra bästa formulering i hans eget diktum ”Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup” (ur ett brev till Richard Bergh 1915).

Här följer några fler av Aguélis betraktelser på detta tema.

»A propos symbolism tager jag mig friheten att göra en kanske något banal anmärkning. Att varje sak – färg, ljud i musiken eller språket, figur, siffra o.s.v. – symboliserar flera högst olika, vanligen diametralt motsatta idéer. Och det är vanligen platsen uti kompositionen, som bestämmer, så att säga väljer, vad saken i fråga betyder för tillfället. För övrigt inom den verkliga symbolismen är intet godtycke möjligt. –––––«

– Ur ett brev till Richard Bergh, Paris 16 mars 1893

»Ett konstverk är en ny varelse, som inte bara har en själ, men en dubbel själ. (Konstnärens själ och naturens själ, fader och moder) ––– Vår själs ädlaste förmögenheter är på väg att förtvina (genom positivismen) – man måste reagera. Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. Man måste lära sig att kärleken är källan till all förståelse. ––– En enda kärlek är ännu lovlig, den till konstverken. Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!«

– Ur ett brev till Richard Bergh, 10 oktober 1893

»Det är storartat jag vågar inte tala därom, det är alltför vackert.– Vilken stil, vilken klarhet, vilket liv. Det är den förebildliga berättelsen. Jag förutsätter att det finns en dold mening därunder ty grupperingen av symbolerna etc. är fullständigt i överensstämmelse med vetenskapen om motsvarigheterna som [är] universell. Det är ett igenkänningstecken på den heliga litteraturen att var och en där finner vad han söker. Den profane tidsfördriv, den vise visdom, esteten skönhet och religion.«

– Om Tusen och en natt ur ett brev till Werner von Hausen från Mazasfängelset 17 maj 1894

»Jag har i själva verket inte mer än ett nöje. Den schweiziska himlens förvånansvärda, underbara blåa färger. Metalliska, extraordinära färger. Underliga silvertoner. Silversvart, silvergrått, silversammet. Bergen likna vita, orörliga moln: De branta stupen fånga solljuset på samma sätt som genomskinliga pokaler innesluta gyllne viner, vilkas nyans växlar var tjugonde minut. ––– Du vet att jag inte kan måla borta från naturen. Inte möjligt. Jag måste förbrödra mig med naturen för att kunna börja måla. Nu har jag långa soldränkta år i mina ögon. Jag kan kopiera vad som helst, jag kan studera målningen som jag skulle studera ett språk, vilket som helst. Jag har gjort mycket vackra ting, men inte i Paris. Borta från staden, borta från världen skall jag ännu göra det. Målaren lever ännu«

– Ur ett brev till Marie Huot, Genève 24 februari 1910

»Låt oss återvända till landskapet. Vi har konstaterat att övermåttan av ljus ger det den aspekt av sagolik illusion som är dess särmärke och att man har känslan av att vandra omkring bland ting som inte alls är sanna. Allt är utanför det vanligas sfär. Varje dag, nej varje timme, ser man på nytt samma ting som om man såge dem för första gången. Sålunda upphör blicken aldrig att vara jungfrulig och frisk som Houris i de himmelska trädgårdarna, och själen åldras aldrig. Det är den oupphörliga föreningen av motsatser som ger en att dricka ur Ungdomens källa, ty världen återfinner sin ursprungliga natur av renhet och oskuld genom att antiteserna löses upp i himmelsk frid. Jorden har ett glitter som ett krusat hav. Det lätta och genomskinliga elementet, luften, är orörligt och tungt. Solen, som man har just ovanför huvudet, omger en överallt som en uppretad guds straff, och skuggan existerar inte. I stället för skuggor finns det bitar av månskensnatt.«

– S. 62 i artikeln ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen), La Gnose, Paris 1911

»Bara jag kommer ur de förbaskade städerna, ensam med naturen, blir jag genast frisk o. duktig igen. Men det är ett besynnerligt göra landskapsmålning. Man glömmer bort allting.«

– Ur ett brev till Ehrnfried Nyberg, Île St Ouen 17 juni 1913

»Målarkonsten är inte ett hädiskt försök att göra något bättre än skaparen, utan ett sätt att förstå hans verk och att finna skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonien och jämvikten i tingens och skenvärldens mångfald.«

– Ur Några ord om målarkonstens väsen och värde

»Har minst sju år levat utom all europeisk tankegång. Många europeer hava försvunnit spårlöst i Orienten, Islams, Indiens o. Chinas, o. detta är både lätt o. angenämt. Men då man nu är målare, så är man det för en längre tid, d. v. s. så länge man har ögon i skallen. Därför lärde jag mig att ha orienten med mig invärtes i alla väder.«

– Ur ett brev till Knut Åkerberg, Barcelona 28 juni 1917

Fotokälla: 3rd foundation/Sean Foreman

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Aktuellt om Ivan Aguéli

Aguélimuseet i Sala

Konstutställning & Salong Ivan Aguéli på Moderna museet

31 augusti till 3 oktober visas ett urval verk ur Moderna museets samling av Ivan Aguéli. Utställningen uppmärksammas även genom att man på museet i Stockholm håller en Salong Ivan Aguéli onsdagen den 15 september kl. 15.00.

Inbjudna gäster till Salong Ivan Aguéli är Bengt Lagerkvist (son till författaren Pär Lagerkvist), konstkunnig regissör, och Viveca Wessel, författare till boken Ivan Aguéli – Porträtt av en rymd, i samtal om Aguélis konstnärskap med John Peter Nilsson, intendent Moderna museet. I restaurangen dricks myntate شاي بالنعناع inspirerat av Orienten. Salongen är öppen för alla, men antalet deltagare är begränsat. Biljetter till försäljning i museets entrékassa.

För övrigt kan vi notera att det i Moderna museets webshop finns en kylskåpsmagnet samt en affisch med Aguéli-motiv till försäljning.

Aguélimuseets årsskrift & AguéliPortalen

För den som redan nu vill veta något kort om Viveca Wessels och Bengt Lagerkvists syn på Aguélis konst rekommenderas Aguélimuseets årsskrift 2010–årgång 23 (pdf).

I detta nummer kommenterar de båda Aguélis handskrivna artikel Några ord om målningens väsen och värde, tillgänglig i Aguélimuseets årsskrift 2006 (pdf) samt inskannad på den mycket löftesrika AguéliPortalen, vilken är ett samarbetsprojekt mellan Nationalmuseum, Moderna museet och Aguélimuseet i Sala med målsättningen att publicera och översätta alla Aguélis artiklar och brev!

Artikeln om målningens väsen och värde är ett försök att förklara konstens funktion i Västerlandet för Aguélis muslimska vänner. Den innehåller bland annat följande, ofta citerade, utsaga:

»Låt oss börja med att säga, att målarkonsten inte är ett hädiskt försök att göra något bättre än skaparen utan ett sätt att förstå hans verk och att finna skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonien och jämvikten i tingens och skenvärldens mångfald. Den är ett slags poetik där linjerna och färgerna ersätta orden, alldeles som poesin ofta är en målning och ett frambesvärjande av bilder med tillhjälp av ord. Ett väl valt uttryck svarar mot en djärv teckning.«

Till protokollet kan nämnas att även en lyrisk Torbjörn Säfve och en avog och oförstående Lars Vilks delar med sig av sina synpunkter angående denna artikel i det aktuella numret av årsskriften.

Aguélimuseet på Antikmässan i Sätra Brunn

Aguélimuseet i Sala meddelar dessutom att man ämnar att delta med en monter vid Antikmässan i Sätra Brunn 3–5 september.

Aguéliplatsen i Sala

Se även

Fler inlägg om Ivan Aguéli

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Skogsvandrare på den andliga Vägen

»Mindre än det lilla, större än det stora är själfvet (âtman), förlagdt i varelsernas håla (hjärtat); fri från begär och sorglös ser man detta själfvets majestät genom sinnenas lugn.«

När Ernst Jünger talar om der Waldgänger, Skogsvandraren, kan detta ses som en referens till Upanishadernas 3000 år gamla âran-yakas eller skogsböcker, avsedda för dem som drar sig undan i skogen för kontemplation och sökande efter en ”ogenomtränglig bröstplåt” (Guénon) av gnosis.

Ernst JüngerSkogsvandraren som fenomen har förutom i indisk tradition även förekommit hos kelterna. [1] Det symboliserar återgången till det mänskliga primordiala urtillstånd (ar. fitra) som varje andlig kunskapsväg (sanskr. jnâna yoga) måste ta sin utgångspunkt i.

Jünger (1895–1998) är i sin generation långt ifrån ensam om att ta inspiration från metafysiska läror såsom hinduismens vedanta-böcker och sufismen. Även det provinsiella Sverige upplevde ett uppsving för österländsk visdom inom intellektuella och konstnärliga kretsar under tidigt 1900-tal. Då var det allmänt vedertaget att Västerlandet genomgick en djupgående ”kulturkris” präglad av tilltagande social atomisering och värderelativism. [2]

Jordmånen var vid denna tid med andra ord god för hinduismens och sufismens universella vishetsläror. I den intellektuella Zeitgeist som dominerade delar av Västeuropa vid brytpunkten kring första världskriget fanns ett nyuppväckt intresse för Kultur, andlighet, religiös mystik och konst. Denna revitalisering grep brett omkring sig och omfattade inte minst personer ur helt sekulariserade miljöer, vilket i vissa fall skapade en klyfta mellan generationerna.

I Sverige hade vi konstnären Ivan Aguéli som blev pionjär för sufismen i Väst. Jalal-al-din Rumis ”persiska Koran” beundrades av bland andra poeterna Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och baron Eric Hermelin klädde den persiska sufipoesins mästerverk i svensk språkdräkt. För att nämna några.

Genom sin livshållning (Lebenshaltung) kunde sådana solitärer bli samhällets kvintessentiella spegel och i förlängningen även potentiellt ”gemenskapande” (Gemeinebildende). Dock fanns det en hel del charlataner och René Guénon - Introduction to the Study of the Hindu Doctrinesmodernistiska villoläror i denna våg av österländsk visdomsmystik och många kom därför att lockas till spiritism, Madame Blavatskys teosofi och allsköns synkretistisk nyandlighet, vilka var föregångare till vår tids new age-rörelser.

Den som däremot rätt kom att fatta de traditionella lärorna och lyckades vaska fram den inre essensen i dem alla var fransmannen René Guénon. Han initierades till sufismen av Aguéli i Paris 1911. Utgivningen av Guénons första bok, Introduction générale à l´étude des doctrines Hindoues (1921) var, för att citera professor S. H. Nasr:

”like a sudden burst of knowledge and a perspective utterly alien to the prevalent climate and world view”.

Arvet från Guénon har förts vidare i den Traditionella skolan, dit även Ananda K. Coomaraswamys magnum opus måste räknas (speciellt det han skrev från och med 1932 fram till sin död 1947). Detta arv har kommit att förvaltas inte minst i den andlige mästaren Frithjof Schuons esoteriska lära, även om det av naturliga skäl i hög grad skett utanför offentlighetens arena. Coomaraswamy har vidare en koppling till Sverige och arketypen Skogsvandraren, vilket vi strax skall få se.

1913 när den hinduiske Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur lästes hans diktverk Gitanjali (Sångoffer) av ”alla” av dåtidens författare och poeter. Andrea Butenschön, som översatte verket till svenska, stod då i förbindelse med Coomaraswamy. Hon översatte hans bok Indisk skulptur. Coomaraswamy var henne även behjälplig med bilder till boken om Jahānāra Begam. (Jahānāra var den indiska kejsardotter som skrev sufisk poesi och var dotter till den indiske stormogulen Shah Jahan och hans favorithustru Mumtaz Mahal. Det var för övrigt för denna hustru Taj Mahal restes som mausoleum, ”juvelen i Indiens islamiska konst” och numera dessutom utsett till ett av Världens sju nya underverk.)

Redan 1902 hade Butenschön översatt skogsvandrarskriften Kâthaka-upanishad till svenska från sanskrit. Hon tillägnade den unitaristen Viktor Rydbergs minne.

I denna skrift kan vi alltså läsa om skogsvandrarens sökande efter att förenas med det som Är, det ”eviga fikonträd med roten uppåt och grenarna nedåt”. Detta är Självet (Âtman) från vilket all världslig legitim suveränitet ytterst måste utgå ifrån, i vilken alla världar vilar och som ingen går bortom.

»Liksom solen, all världens öga, icke besudlas genom yttre fel på ögonen, likaså besudlas icke det enda själfvet inom alla varelser genom världens lidande, (ty) det (står) utanför.«

[1] René Guénon, ”The Wild Boar and the Bear”, Symbols of Sacred Science, Hillsdale NY: Sophia Perennis, 2004.

[2] För svenskt vidkommande, se t ex Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Stockholm: Geber, 1936.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kurt och Tage in memoriam

[Och Maria sade:] ”Det är från Gud; Gud skänker Sitt goda i överflöd till den Han vill.”

Koranen 3:37

Enligt traditionella islamiska källor är det Jungfru Maria, ”alla profeters Moder”, som i den andligt mörknande fasen av världens utveckling kommer att vägleda de rättfärdiga som vittnar om sanningen.

Tage Lindbom och Kurt AlmqvistOch kanske skulle man kunna se det som ett sådant nådetecken när Tage Lindbom (1909–2001), då fortfarande chef för Arbetarrörelsens arkiv, mötte Gud i Maria-katedralen Notre-Dame de Chartres en oktobersöndag 1958. Eller när Kurt Almqvist (1912–2001), poet, språkforskare och mystiker, under två års tid i slutet av 1930-talet gick i ett slags ”andlig exil” i ett hyresrum i Stockholm. Nästan dagligen besökte han då ett dominikanerkapell för att söka gemenskap med Kristus och hans Moder, en andlig verklighet vilken han ”genast upplevde som mycket välgörande”.

Det visade sig snart att det varken var i den ortodoxa eller den katolska kyrkan som dessa båda herrar skulle finna sin andliga hemvist, vilket de till en början själva trodde. Den rena, ursprungliga tron de hade fått en intellektiv visshet om uttömdes inte heller i Nya testamentet, utan innefattade och bekräftade i själva verket även det Sista (Koranen). Kurt och Tage kom därför följdriktigt att upptas i kretsen av invigda kring sufimästaren ‘Isâ Nur al-Dîn (Frithjof Schuon) och dennes Shadhili-Maryami-orden, beskyddad av ”Vår Fru Maria” (Seyyidetnâ Maryam). Deras väg var den sufiska vägen (tarîqah), den som de heliga, ”hjärtats folk” och de som upplysts av ett inre andligt ljus vandrat i hela islams historia, för att förverkliga religionens djupandlighet och essentiella sanningar.

Kurt Almqvist och Tage Lindbom är idag två internationellt erkända förebilder för den islamiska mystikens nyblomstring och intellektuella återvitalisering i väst. Tillsammans har de lämnat efter sig ett trettiotal böcker, vilka inte endast handlar om islam och sufismen, utan om den tidlösa och universella visheten (philosophia perennis eller ”lärornas lära”). De andliga skatterna i deras skrifter upptäcks av allt fler. Det finns därför mycket som tyder på att vi endast har sett början på deras respektive livsverks betydelse och djupa förankring i den svenska myllan. Här tecknar Tomas Lindbom, Tages son, och Viveca Wessel, som kände Kurt, var sitt personligt hållet porträtt till deras minne.

Not: Tomas Lindboms text har tidigare publiceratsMohamed Omars blogg, vilket vi skrivit om här.

************

”Pappa är muhammedan”, om Tage Lindbom

Tage LindbomÅret 1948 flyttar Tage och Vera Lindbom till Gärdet i Stockholm. Ett kulturradikalt par, han författare och chef för Arbetarrörelsens arkiv och hon psykoterapeut, bosätter sig i ett hus på Askrikegatan som i sin funktionalistiska stil stämmer förträffligt med parets värderingar och livsstil. Jag föds ett år senare och växer upp i en miljö där Freud tillbeds men inte Jesus. Allt går i princip att förklara med hjälp av förnuftet. Känslolivets kantigheter kan med fördel slipas bort på terapisoffan. Vid sex års ålder kommer jag hemrusande, upprörd över att fröken i lekskolan talat om änglar.

En eftermiddag 1962 förändras allt. Jag öppnar av misstag dörren till pappas sovrum och finner honom i böneställning på en matta vid fönstret. Jag rusar därifrån och in i vardagsrummet. Där sitter min mamma rak i ryggen i sin Bruno Mathssonfåtölj och väntar på att nästa patient till psykoterapimottagningen ska ringa på dörren. ”Har pappa blivit katolik” frågar jag. ”Nej”, svarar hon, ”muhammedan”.

Min fråga är förstås: Varför? Ingen på Gärdet har en så konstig pappa. Bli muhammedan när i stort sett alla i min omgivning nu vänder gudstron ryggen och med förtjusning kastar sig in i förnuftets och framstegets tidsålder. I skolan läser vi om främmande människor i mellanöstern som ligger på knä i moskéer och ber tillsammans vända mot Mecka. Min religionslärare har inte riktig koll utan påstår att ramadan alltid infaller i september. Mina kamrater skrattar och härmar de bedjande muslimerna som finns på bilder i läroboken. Min pappa har trots detta blivit muhammedan!

Pappa talar med mig kort efter vårt ofrivilliga möte i hans sängkammare. Hans böneliv är privat och ska inte behöva beröra mig, får jag veta. Inte heller ska jag blanda mig in i det. Det gör inget om jag kommer in i badrummet när han tvagar sig inför bönestunden men jag får inte störa honom under själva bönen.

Pappas tro är inte bara privat. Han påtvingar mamma och mig ett absolut tystnadslöfte; att aldrig för någon berätta att han är muslim. För att ingen utomstående skulle ana sanningen krävs anpassning. Om viktiga släktmåltider som julaftonslunchen råkar infalla under ramadan gör han ett dygnslångt avbrott i fastan eftersom det blir för svårt att förklara hur han plötsligt ett år inte kan doppa i grytan eller ta för sig av sillsalladen. Och ändå återstår en del problem. Jag hör än för mitt inre öra hur morbror Åke på sin stockholmska undrar vid julbordet varför Tage inte som förr i världen vill ta snapsen eller äta av moster Karins goda julkorv. ”Och skinkan, Tååge, skaru inte håå en bit av den?”

Själv åtar jag mig med stort allvar denna ansvarfulla uppgift att skydda pappa från misstankar. Jag hindrar mina kamrater att gå in i hans rum och hälsa när de besöker mig. Hans rum är ju numera fyllt av bilder med arabiska motiv och Koranen ligger på nattduksbordet. Alla frågor om pappas religiösa omvändelse som allt fler får reda på genom de böcker han skriver, besvarar jag skickligare än någonsin ett statsråds pressekreterare. Ingen frågar mig ändå rakt på sak om pappa var muslim och jag tror ingen någonsin tänkte den tanken.

”Pappa går alltid sin egen väg och ingen kan påverka honom”, sa mamma ofta till mig under de där åren. Det var sant men gällde hans intellektuella och andliga liv. I det vardagliga livet i familjen var han pragmatiker. Jag minns att han under samma period publicerade en längre tidskriftsuppsats med rubriken ”Faderstankens återkomst” men jag märkte väldigt lite av auktoritära uppfostringsmetoder för egen del. Det osade istället desto mer om hans böcker, en konfrontation med det moderna samhället som var anmärkningsvärd under slutet av 1900-talet. Hans avståndstagande var så definitivt. ”Det finns ingen i Sverige som är så konservativ som jag” ska han ha sagt till en jämnårig vän till mig. Hans intellektuella och andliga resa var en ensamseglares färd. Det var en resa in i en förgången tid som syntes mer i tal och text än i det personliga livet. För hans läsare blev hans ord viktiga. För mig som sonen i familjen måste ju pappa värderas mer efter sina handlingar. I sina handlingar inom familjen förblev han förvånansvärt modern.

Pappas omvändelse handlade om honom själv och gav honom kraft att leva och växa som människa. I tron sökte han efter kärleken som skulle rädda honom från den stigande känslan av meningslöshet. Det första steget mot ett slags mental apati. Jag tror verkligen att han upplevde sin religiösa tillhörighet som en livlina precis som en väg att som lärd intellektuell berätta om den djupa sanningen för de lärjungar som kunde tänkas sluta upp vid hans sida.

Jag vet inte mycket om pappas vidare andliga resa. Jag såg allt utifrån. Jag fick veta så lite. Lika mustiga, närvarande och kärleksfulla som de bilder var som han i ord målade av människorna i arbetarrörelsen – och pappa kunde verkligen berätta livfullt – lika ansiktslösa var beskrivningarna av kretsen kring Frithjof Schuon. Han förmedlade heller aldrig någon glädje eller känsla kring sin andlighet. Det var som om både pappa och jag värjde oss. Denna nya värld där pappa steg för steg fann djupare dimensioner förblev för mig lite obehaglig och genant och ingen av oss båda kunde öppna några dörrar för att på allvar nå varandra. ”Du är modernist”, sa han en gång till mig efter en hetare diskussion och det var verkligen en hård dom.

Under de senare åren av hans liv började yngre muslimer besöka honom i hans hem. Först sent fick jag veta det och bara i korta kommentarer som ”det kommer några yngre muslimer på onsdag så då kan vi inte ses”. Men vi båda sågs ändå regelbundet och våra samtal mot slutet av hans liv började borra sig djupare. Jag opponerade mig mer på senare år, ifrågasatte honom men vågade också öppna en del av mina inre känslor för honom. Vid sådana tillfällen grep han inte sällan möjligheten att uttrycka det som smärtade honom. Han talade om sina första levnadsår när han flyttades till en kärlekslös fosterfamilj i Norrland och vilka sår det hade givit i hans känsloliv. Under sådana samtal hände det att han lyfte blicken mot mig, la sina båda händer över sitt hjärta och sa med intensitet och vädjan i rösten: ”Värm mitt hjärta! Tomas, värm mitt hjärta!”

I oktober 2001 begravs pappa. Muslimer i bänkraderna ber tyst för pappa medan den lutherske prästen i Oscarskyrkan häller några skovlar jord över kistan. Och när jag betraktar begravningsgästerna finns alla perioder i pappas liv representerade. Vid besöket intill graven på Norra kyrkogården ser jag det kristna korset inristat i gravstenen över mammas och pappas namn. Bredvid namnet Tage återfinns samtidigt den arabiska halvmånen.

Tomas Lindbom

************

Några minnen av Kurt Almqvist

Kurt AlmqvistI konstnären Ivan Aguélis målningar tar jag min utgångspunkt. Hans små landskapsmålningar besitter en säregen förening av monumentalitet och stillsam ödmjukhet, av ett allt genomsyrande ljus, som inte löser upp formens arkitektur och den kompromisslösa kompositionen inom bildytans begränsningar. Målningarna bär sina paradoxer: ”en levande orörlighet”, en förening av linje och färg, av poesi och arkitektur, av till synes oförenliga motsatser, och genererar det mentala/metafysiska perspektiv så säreget i Aguélis konst. Och så svårt att ringa in i ord.

I ambitionen att försöka förstå andan i vilken de blivit till, korsades min väg av författaren, översättaren och, eftersom detta redan gjorts officiellt, den initierade muslimen Kurt Almqvist. Han blev som samtalspartner och framför allt översättare av Aguélis franska essäer en värdefull medarbetare till min bok Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd, som publicerades första gången 1988.

Kurt Almqvist var, under de år på 1980-talet vi hade tätare kontakt, högst angelägen att hans trostillhörighet sedan flera decennier inte skulle röjas för omvärlden. Jag respekterade detta och fick efter hand åtnjuta hans förtroende och vänskap. Han var en av de sällsamma människor som får en att känna sig begåvad och intelligent, som ser och bekräftar ens goda sidor. Han var lätt att tala med, jag kunde ställa de mest disparata frågor, och han svarade utifrån sin stora kunskap och esoteriska erfarenhet på ett sätt som berikade mig. Han var intresserad av sin trosfrände Aguéli och hans konstsyn och angelägen om tankeutbyte.

Hur kom jag i kontakt med honom?

I slutet av -70-talet hade jag börjat studera Aguélis essäer och materialet i det omfattande arkivet i Nationalmuseum i avsikt att skriva om honom. Snart insåg jag att jag inte kom Aguéli nära utan att fördjupa mig i hans islamiska trostillhörighet, framför allt hans initiation i en sufisk orden och dess inverkan på hans måleri. Jag visste då mycket litet om islam och absolut inget om sufismen. Själv rörde han sig i sina essäer obehindrat över gränserna mellan olika ämnesområden bl.a. religion, konstteori, politik och språkvetenskap. Framför allt ansåg jag det vara en brist att sakna förtrogenhet med hans religiösa praktik, måleriets dito var det inga problem med, det hade jag lång erfarenhet av. Dessa områden var helt integrerade hos Aguéli och jag upplevde det som en stor utmaning att försöka reda ut hur och på vilket sätt. Allt som dittills skrivits om Aguéli hade hållit isär dessa erfarenhetsvärldar och sorterat ut och betonat det enbart för konstskapandet uppenbart relevanta.

Kanske måste man använda sig av en metod som närmade sig den konstnärliga processen för att förstå något av denna inre dimension? Kanske var det en omöjlig uppgift? Att för en tid bli en slags lärjunge till Ibn Arabî, till Aguéli, för att med inlevelse och inifrån den vidgade egna erfarenheten söka den kunskap som inte låter sig avslöjas genom ett traditionellt akademiskt objektivt betraktande utifrån.

Fanns det en underliggande konsekvens i Aguélis till synes kaotiska tillvaro, hans ständiga gränsöverskridanden, mångfalden av intressen, hans nomadiserande liv, hans ovilja att ”lyckas” i sin konstnärliga karriär? Fanns det en dold konsekvens, en underliggande enhet, en kärnpunkt länkad till mystikerns ambition?

Kanske kunde jag finna något genom att delvis också tillämpa ett förhållningssätt jag kände igen från måleriets arbetsprocess?

”There is a ‘hidden order’ in this chaos which only a properly attuned reader or art lover can grasp. All artistic structure is essentially ‘polyphonic’; it evolves not in a single line of thought, but in several superimposed strands at once. Hence creativity requires a diffuse, scattered kind of attention that contradicts our normal logical habits of thinking.”

(Anton Ehrenzweig: The Hidden Order of Art; Berkeley etc: University of California Press, 1971. preface xii)

När jag började studera religionsvetenskap på Stockholms universitet 1980 var det med siktet inställt på att specialisera mig på islam och sufismen, framför allt Aguélis mästare Ibn `Arabî. Inför den uppsats om Ibn`Arabîs sufism, en studie som hade sin utgångspunkt i en Hadith om skapelsen, beställde och läste jag allt jag kunde komma över om sufismen och av sufiska poeter: Tor Andrae, Henry Corbin, Titus Burckhardt, Seyyed Hossein Nasr, Rom Landau, HS Nyberg, Hjalmar Sundén, Jan Hjärpe m.fl. Jag läste de översättningar med kommentarer som gjorts av Ibn`Arabîs texter, bl.a. Reynold A. Nicholsons översättning av Ibn`Arabîs Tarjûmân al-Ashwâq, och jag läste Rûmis dikter i en gammal översättning av E.H. Whinfield från 1898. Ledstjärnan på vandringen genom det svåröverskådliga fältet av företrädare och infallsvinklar på ämnet var min förtrogenhet med Aguélis brev och essäer, med den konstnärliga tillblivelseprocessen, och det ursprungliga intryck Aguélis målningar givit mig.

Det är en alldeles för lång historia att berätta hur jag så småningom uppnådde en viss urskillningsförmåga för de områden inom sufismen som verkade klinga rent tillsammans med Aguélis livsåskådning och t.ex. avgränsa de begrepp i hans essäistik som han uppfunnit själv. De subtila distinktionerna mellan mystik, mysticism och initiation, skillnaden mellan en mystiker och en initierad var t.ex begrepp jag måste klarlägga och förstå under arbetets gång.

Aguéli, (som muslim Abdul Hâdi) hade 1911 initierat den franske René Guénonreligionsfilosofen och författaren René Guénon till samma Tariqa (sufiska kunskapsväg) som han själv tillhörde, en gren av Shadiliya. Flera av Guénons böcker läste jag på franska eller engelska. En bok fanns på svenska: Kurt Almqvists I tjänst hos det Enda. Jag fann den på KB och värdesatte högt författarens klara tankar och omsorgsfulla sätt att ta sig an ämnet. Den och Corbins Creative Imagination in the Sufism of Ibn `Arabî blev de böcker jag gärna återvände till under de år jag arbetade med boken om Ivan Aguéli. Här fann jag de subtila distinktioner jag sökte.

Jag tog kontakt med Kurt Almqvist 1982 och skickade honom min uppsats om Ibn `Arabî och en artikel ”Aguéli och Ljuset” för Moderna Museets tidning. Han svarade snabbt och bifogade ett särtryck ur Katolsk årsbok 1977: ”Jag var en dold skatt… Om förhållandet yttre–inre i religionen” skrivet av honom själv.

”Bästa Viveca Wessel,

Tack för artikeln om Aguéli och uppsatsen om Ibn `Arabî, som kom igår. Jag läste genast den förra. Den innehåller flera substantiella saker och bör bidra till att ge känsliga läsare en fördjupad syn på konsten – vilket säkert behövs! De avgjort intressantaste partierna tycker jag är de om ”horisontens öga”; det Ni säger om detta på s. 7 sp 2 är en av de bästa synpunkter Ni lägger fram i artikeln. Jag har kommit att tänka på ett par saker i samband med dem. ”Horisontens ofantliga öga, vars blick följer en överallt”, som A säger, påminner om händelserna vid profeten Mohammeds första uppenbarelse, om jag minns dem rätt: han såg och hörde ängeln Gabriel i alla fyra väderstrecken. Det finns också ett ställe i Koranen, där det sägs att ”vart man än vänder blicken på horisonten , ser man Guds ansikte” (citerat fritt ur minnet). Eftersom A. skrev detta, som det tycks, i slutet av sitt liv, kan han ha påverkats av dessa heliga fakta i islam, vilket ju vore desto mera naturligt, som han försöker uppleva Gud i naturen.

Det finns också en intressant analogi mellan ”horisontens ofantliga öga” och en företeelse i den sakrala konsten. Om jag uppfattat saken rätt, löper ikonernas visuella perspektiv inte från åskådaren till bilden, utan tvärtom från den heliga gestaltens ögon till åskådaren eller konstnären. Långt ifrån, alltså, att vara föremålet för dennes blick och medvetande är gestalten ifråga en personifikation av det osynliga, allestädes närvarande gudomliga Vittnet; och omvänt är åskådaren ingalunda visionens subjekt utan dess föremål. Människan blir ett ”objekt” bland andra inför det gudomliga Medvetandet, det Enda.

Det vill säga, hon blir på detta sätt objektiverad som formbunden varelse, som individ betraktad. I sin över-formella essens, anden i hjärtat, är hon ”Guds avbild” och deltar därigenom i det gudomliga Subjektet. En intressant omständighet i samband med ”horisontens öga” är nu, att denna essens i sufismen – liksom i kristendomen och andra religioner – kallas ”hjärtats öga” (`ain el-qalb) Om jag, så att säga hade varit Aguéli, hade jag identifierat det förra ”ögat”, naturens, med det senare, människohjärtats. Det skulle enligt min mening ha givit den verkliga nyckeln till ”horisontögats” symbolik.

Kanske gjorde A. i själva verket denna sammanställning utan att det finns skrivna vittnesbörd om det. —”

Och en månad senare:

”—Er uppsats om Ibn`Arabî är intressant och en unik företeelse på våra breddgrader. Med tanke på Er behandling, allmänt sett, av sufismen har jag en del synpunkter; om ni läst min artikel ”Jag var en dold skatt” förstår ni nog redan delvis vilka de är. Som Ni förstår, är för mig dessa allmänna synpunkter på sufismen eller snarare esoterismen i stort, de viktigaste. Jag vet inte om Ert intresse snarare är fokuserat på dessa båda personer: Aguéli och hans 1200-talsmästare? Hur som helst vore det angenämt att fortsätta tankeutbytet om tillfälle ges till det.”

Breven ger en uppfattning om hans omsorgsfulla och känsliga sätt att bemöta mina ambitioner att förstå Aguélis sufiska tillhörighet och dess konsekvenser för hans konst. Jag bad senare att få citera honom vad gällde horisontögats symbolik i min bok, eftersom hans utveckling av tankegången var i högsta grad initierad.

Under 1983 skickade han bl.a. den 7 och 9 oktober fyra artiklar i kopia:

”Sufismen och den moderna människans behov” av Sayyid Hossein Nasr samt hans egna ”Miljöförstöring och världsåskådning” (SvD 72 08 25); ”Att förstå Islam” Om Frithjof Schuon (SvD 640612); samt ”Det okända Islam” (SvD 631109).

Jag arbetade då med en uppsats i konstvetenskap om Aguélis symbolism: Att skåda genom tecknens värld. I uppsatsen var särskilt kapitlen om sufismen och hans därmed förknippade L´art pur en mer utvecklad formulering av mina tankar om sambandet mellan Aguélis livsåskådning och hans konstteori och -praktik.

Vår kontakt under mitt arbete med manuset fram till publiceringen av Aguéli. Porträtt av en rymd 1988 kretsade enbart kring hans känsliga översättningar av Aguélis artiklar ur den franska tidskriften L´Encyclopédie Contemporaine Illustrée och den likaledes franska esoteriska tidskriften La Gnose. Artiklarna skulle för första gången publiceras i sin helhet på svenska. Han var den bäst lämpade för uppdraget med sin kännedom om sufismen och franska språket i kombination. Hans lite gammaldags svenska (nedknackad på en väl använd skrivmaskin och med karbonpapper för kopia) tyckte jag också stämde väl med Aguéli.

Vår kontakt skedde per telefon när det var frågetecken kring vad Aguéli menade och hur man bäst kunde översätta till svenska. Våra olika ämnesområden kompletterande varandra.

Han fortsatte att skicka artiklar i april -88 till exempel ”Modern konst – befrielse? (SvD 63 07 03) och ”Synpunkter konstdebatten glömmer” (SvD SDS 630809) samt ”Spiritual Perspectives and Human Facts” av Frithjof Schuon.

Hans handstil hade blivit märkbart darrigare, men annars verkade han full av energi:

”Sänder härmed några gamla artiklar om konst. Vore roligt att höra, om Ni är överens med mig på några punkter och på vilka Ni reser borst. Vad jag läste om Aguélis och hans kamraters syn på renässans och medeltid får mig att tro, att han skulle ha instämt i stort sett.

I samband med Aguéli närsluter jag också kopior av några sidor av F. Schuon om färgernas symbolik. Hur går det med boken?

Goda hälsningar från Kurt.”

Vi hade inte samma syn på modernismen i konsten. Jag uppfattade att han hade svårt också med Aguélis frihetskrav, feminism och radikala syn på kubismen och futurismen. Men vi respekterade varandras ståndpunkter.

I slutet av september 1988 var några ex av min bok om Aguéli klar lagom till bokmässan. Kurt fick nu ta del av helheten och avslöjade att han själv höll på med ett manus om konst. :

”Kära Viveca,

Jag har samlat ihop kopior av några av de betraktelser som ingår i ett manus jag hoppas Björn Sahlin vill ge ut så småningom. ”Att möblera ett rum” är, som du ser taoistiskt påverkad. Betr. ”Vad är verkligast?”: tycker Du inte den kunde få gälla som en transponering till nordiskt klimat av Aguélis syn på ”lointainerna” och ”förgrundsplanet”?* —

PS En avdelning i manuset har jag kallat ”Den goda tomheten” (jfr Din bok s 118) Jag har nu läst ut delarna II och III av Din bok. Vad Din bok är vacker!

* ”Vad är verkligast?

Om man en disig dag låter blicken glida från sin omedelbara omgivning bort mot synranden, är de närmast belägna ytorna av skog eller berg mörkare och skenbart verkligare än de som är längre bort. De senares färgton kommer mer och mer att likna den bleka luften över synranden för att slutligen helt gå upp i denna luft.

Men det är ju från detta luftrike det ljus kommer, som gör att något, vare sig nära eller fjärran, över huvud taget finns för vår syn. Det är med andra ord det riket som gör, att något över huvud taget har verklighet.”

Kurt Almqvist anmälde vänligt och uttömmande min Aguélibok i tidskriften Gnosis och skrev också en understreckare om Aguéli och sufismen i Svenska Dagbladet.

Några minnen av direkta möten med Kurt Almqvist är starkt levande. Strax efter det att boken kommit ut bjöd jag och min dåvarande make för första gången hem honom på lunch. Jag minns att vi funderade mycket på vad vi skulle äta och dricka. Han hade givit ett intryck av att leva enkelt och asketiskt. Skulle vi gå på den linjen? Jag gjorde för säkerhets skull två efterrätter, en enkel kaka och en mer extravagant dessert med massor av godsaker i. När vi så småningom kom fram till avgörandets stund fick han välja vad han önskade till dessert. ”Jag vill nog ha båda sorterna” svarade han. Och allt åkte fram på bordet också till barnens förtjusning.

Frithjof SchuonSlutligen vill jag dela med mig av ett minne av annat slag. Vi hade under en promenad längs Mälarens stränder en klar höstdag 1988, ett djupt personligt samtal om hans Tariqa och om den sufiska kunskapsvägen. Jag hade under de många år jag arbetat med Aguéli efterhand blivit starkare personligt berörd av enhetsmystiken och dess paradoxala förening av andliga och sinnliga dimensioner. Jag hade många frågor, och jag fick många goda råd av Kurt. Under samtalets gång stannade vi till nere vid vattnet. En strålande sol glittrade i vattenytan. Luften var alldeles klar. Han talade bland annat om sitt sökande först inom katolsk mystik och senare om Frithjof Schuons betydelse för honom själv och hans ögon fylldes av tårar och han hade svårt att få fram orden. ”Han var en helig man”, sade han bara. Sen blev han tyst. Omsluten av ljus.

Jag tänkte på Rûmi:

The story admits of being told up to this point,

But what follows is hidden and inexpressible in words.

If you should speak and try a hundred ways to express it,

`tis useless; the mystery becomes no clearer.

You can ride on saddle and horse to the sea-coast,

But then you must use a horse of wood (i.e. a boat)

A horse of wood is useless on dry land,

It is the special vehicle of voyagers by sea.

Silence is the horse of wood.

Silence is the guide and support of men at sea.

(Nicholson The Mystics of Islam. London 1914, s 148. Citat ur Masnavî av Rûmî. Övers. E.H. Whinfield, London 1898.)

Stockholm oktober 2007

Viveca Wessel
©2007 Viveca Wessel