Ivan Aguéli som skriftställare och pionjär för sufismen i Väst

I över 100 år efter Ivan Aguélis död har det saknats någon engelskspråkig bok helt ägnad åt texter av eller om honom. När så i år inte mindre än tre engelska böcker tillgängliggör och belyser Aguélis intellektuella arv för en internationell läsekrets, bidrar det sammantaget till att ge en viss upprättelse åt hans högst betydelsefulla, men ofta negligerade, roll som såväl skriftställare som pionjär för sufismen i Väst.

Anarchist, Artist, Sufi: The Politics, Painting, and Esotericism of Ivan Aguéli i redaktion av Mark Sedgwick är den första engelskspråkiga antologin med studier rörande Aguéli. Ett antal översättningar av Aguélis brev och artiklar ingår också. Antologin har sin upprinnelse i en internationell forskarkonferens som hölls på Thielska Galleriet i Stockholm för att uppmärksamma Aguélis 150-årsjubileum under år 2019. Flera av bidragen bryter ny intressant mark, inte minst Paul André Claudels om de intellektuella kretsarna kring tidskriften Il Convito/Al-Nadi vid tiden för Aguélis andra period i Egypten 1902–1909, samt Iheb Guermazis’ om den i Europa på sin tid – för sin heroism och barmhärtighet – högaktade algeriske nomadkrigaren emir Abd el-Kader (1808–1883), som tillhörde samma sufiorden som Aguéli, och som framstår som en förmodern proto-perennialist och direkt föregångare till den Traditionella skolan, samt till Aguélis läsning av Ibn ‘Arabi. Ett antal svenska Aguéli-kännare medverkar i antologin, däribland Viveca Wessel och Simon Sorgenfrei. Att Aguélis anarkism finns med som ett tema kan ses som något delvis nytt.

Redaktören Mark Sedgwicks roll är, turligt nog, mer balanserad och tillbakahållen i förhållande till sitt studieobjekt än vad som var fallet i den starkt vinklade och sensationsbetonade Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century (2004). Förutom att Sedgwick står för introduktionen i boken bidrar han även med ett på det hela taget värdefullt kapitel om Aguélis betydelse för den Traditionella skolan, vilket ger en del pusselbitar till hur arvet från Aguéli av olika – sällan redovisade – skäl kommit att tonas ned och redigeras bort hos den franske metafysikern och religionsfilosofen René Guénon, samt i den historieskrivning som finns om denna skola. Det är en bitvis ganska snårig historia att redogöra för, och logiken i alla delar av resonemanget är heller inte alltid helt övertygande, såsom argumentet att om man kan påvisa förekomsten av föregångare till Guénon i skriftliga källor, så skulle detta vara ett vederläggande av existensen av, och påverkan från, dolda mästare. Sedgwick tillskriver också felaktigt introduktionen till en tidigare översatt Aguéli-essä (”Universality [ej ”Universalism”] in Islam” (Aguéli 2011)) till publikationens redaktör Patrick Laude, medan den i själva verket är skriven av essäns översättare Farid Nur ad-Din, som enligt författarpresentationen är en svensk forskare som studerar perennialism och sufism.

Slutligen kan också nämnas att med tanke på föreliggande Aguéli-antologis inte så oblyga prislapp så kan man tycka att man borde kunna förvänta sig något mer av utförandet än ett enkelt kartonnageband, och med svartvita återgivningar av målningar på ett papper som ej är påkostat utöver det vanliga.

Ivan Aguéli : Sensation of Eternity – Selected Writings i redaktion av Oliver Fotros är den första engelskspråkiga samlingen med översättningar av Aguélis publicistik. Den innehåller artiklar från perioden 1902–1913 ur tidskrifterna L’Initiation, Il Convito, La Gnose, and L’Encyclopedie Contemporaine Illustrée om bland annat islam, sufism, feminism och samtida konst. Innehållsmässigt överlappar den till en del den svenska samlingsvolymen Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik i översättning av Bo Gustavsson (Aguéli & Ibn al-ʻArabī 2019), men den har en större bredd och respektive text är också försedd med en upplysande kommentar.

Ivan Aguéli: The Pearl upon the Crown av Oliver Fotros är det första engelskspråkiga verket helt ägnat åt Aguéli, och är ämnat åt att kasta nytt ljus över hans inflytande på René Guénon och dennes skrifter. Genom noggranna studier av Aguélis artiklar och brev på franska, svenska och arabiska, samt en åtföljande ”dechiffrering” av Guénons verk, menar sig Fotros ha uppspårat nya rön och sakuppgifter som varit dolda i över ett sekel. Kort sammanfattat så finner man här belägg för att Aguélis terminologi och förståelse av islams esoterism genom ett stort antal direkta formuleringar i mycket hög grad har lyfts in i flera av Guénons viktigare verk, dock utan angivande av källor (vilket Guénon i ärlighetens namn generellt är mycket sparsmakad med). Fotros driver också hypotesen att Aguéli i själva verket varit medförfattare till Guénons verk Le Symbolisme de la Croix.

Abdal Hakim Murad om Aguéli

Cambridge-shaykhen Abdal Hakim Murad (Timothy J. Winter) var tidigt ute med att i ett längre format kommentera ett flertal av de av Fotros översatta Aguéli-essäerna i Sensation of Eternity – detta i sin långa, insiktsfulla föreläsning om Aguéli i den filmade föreläsningsserien Paradigms of Leadership om olika muslimska ledarfigurer genom historien. Han berör även Sedgwicks antologi. Det hela utvecklar sig till en tämligen kvalificerad helhetsförståelse av hur Aguélis islam logiskt hänger samman med hans swedenborgianism, ”espacistiska” konstsyn och anarkism.

Murad har blivit tydligt inspirerad av Aguéli, som han primärt ser som en förebild för vad han kallar västerländska ”grundvattens-muslimer”, det vill säga sådana som stammar från den europeiska kontinentens fosterjord. Att Aguéli rent allmänt fyller en sådan identifikatorisk roll bekräftas även i svenska studier från senare år (Brusi 2017:77; Olsson & Sorgenfrei 2017:101).

Murad framhåller att islam enligt Aguéli skulle kollapsa utan den självkännedom som finns i den sufiska disciplinen, och att islam i hans tappning innebär ett slags frikopplande från dess orientaliskt förknippade kontext. Istället utgör den vad Murad kallar ett slags ”repatriering” i inre bemärkelse – inte ett avsägande av sin specifika härstamning, utan ett fördjupat återupplivande av densamma genom ett återvändande till det egna folkets och landets rötter.

Murad tar i sin tolkning också starkt fasta på det motkulturellt konstruktiva i Aguélis anarkistiska idéer om en decentraliserad, polycentrisk samhällsmodell med frivilligt deltagande i en organisk mångfald av lokalt styrda samfälligheter. Denna modell ser Murad som vägledande för framtiden, och enligt hans menande står den också i samklang med hur den islamiska lagen traditionellt sett inte har varit en angelägenhet för staten eller någon påtvingande centraliserad struktur (vilket däremot är utmärkande för modernistiska och fundamentalistiska strömningar, vilka dominerar politiskt i den muslimska världen idag).

Murads val av ett specifikt antiklerikalt citat som föregivet belägg för att den utpräglade brobyggaren Aguéli inte delade en perennialistisk förståelse av religionernas transcendenta enhet, är dock väl selektivt och får inte med hela bilden. Man skulle mycket väl kunna finna många citat som pekar i motsatt riktning när Aguéli i olika sammanhang skriver om ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citatet översatt av Kurt Almqvist i Viveca Wessels Porträtt av en rymd (1988:118).

Referenser

Aguéli, Ivan (2011). ”Universality in Islam” i Laude, Patrick (red.), Universal Dimensions of Islam: Studies in Comparative Religion. Bloomington: World Wisdom, s. 134–147.

Aguéli, Ivan & Ibn al-ʻArabī (2019). Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik. Sala: Aprilvindens förlag i samarbete med Aguélimuseet.

Brusi, Frédéric (2017). ”’De äro allesammans muhammedaner, men jag gör allt hvad jag kan för att följa deras seder!’: Tankar kring ett fotografiskt porträtt av Ivan Aguéli”. Aura. Tidskrift för akademiska studier av nyreligiositet. 9, s. 61–80. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-151113

Olsson, Susanne & Sorgenfrei, Simon (2017). ”Den fiktive Aguéli : Identifikationsobjekt och projektionsyta för unga manliga konvertiter till islam”. Aura. Tidskrift för akademiska studier av nyreligiositet. 9, s. 80–106.

Sedgwick, Mark (2004). Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century. Oxford: Oxford Univ. Press.

Wessel, Viveca (1988). Ivan Aguéli: porträtt av en rymd. Stockholm: Författarförl.

Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral”, ”ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)

Det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor

strandmotiv”Aguéli och den solära logiken” är den avslutande fasetten som kan sägas kröna Bo Gustavssons essäsamling Det nya nuet: Ett spektrum av 18 essäer (Celanders förlag, 2014). Essän, vilken även finns publicerad i Tidningen Kulturen, utgörs av ett antal betraktelser om det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor. Med utgångspunkt i dessa presenterar Gustavsson på några korta sidor ett värdefullt komprimat av Aguélis mystika konstteori och färgernas symbolik i ljuset av den tidlösa visheten. Sammantagna pekar de fram emot en fördjupad förståelse av kopplingen mellan denne svenske sufipionjärs måleri och andliga väg.

Det nya nuet är andra delen i den naturaliserade upsaliensaren, författaren och litteraturkritikern Bo Gustavssons serie Frihetstrilogin med litterärt och existentiellt orienterade essäböcker om något så påfallande angeläget som återupptäckten av just en förlorad frihet. Enligt förlaget är detta så vitt bekant första gången någon skriver en trilogi med essäböcker på svenska. Den första delen är Det stora okända: kulturkritiska essäer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010) och den tredje är den nyss utkomna Den långa dagen: texter om en verklighetskris (Celanders förlag, 2017) om ”en verklighetskris som är både samtida och tidlös”.

Den här föreliggande del två ägnar Gustavsson, i likhet med de andra, åt läsningar av en personligt utvald och olikartad skara tänkare och författare, däribland Tomas Tranströmer, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, Friedrich Hölderlin och Nikolaj Berdjajev. Nyckelordet i volymen är förvandling och det sammanhållande temat i de 18 essäerna är det pågående paradigmskiftet i synen på samhället och vad det innebär att vara människa. Det som här på ett mångfasetterat vis hamnar i brännpunkten är med andra ord det trängande behovet av en fördjupad eller återuppväckt genuin självinsikt, och däribland hur vi på basis av denna kan upprätta hållbara referenspunkter för att orientera oss i en snabbt föränderlig och på många sätt oförutsägbar samtid.

Det nya nuet har till övervägande del fått klart gillande – för att inte säga lysande – recensioner, även i det som finns kvar av relevant kulturjournalistik i den generellt chanserande dagspressen. Boken ”är en skrällande väckarklocka” som ”gnistrar av vitalitet” enligt Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. ”Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör.” konstaterar C. J. Erixon i Ny Tid. Fredrik Sixtensson i Tidningen Kulturen ser modernitetskritiken som essäernas i allt väsentligt gemensamma nämnare, och förstår för sin del konceptet det nya nuet som ”en mänsklig andlig pånyttfödelse” från ett liv som ”har dränerats på autenticitet och andligt innehåll i ett alltmer sekulariserat och avhumaniserat samhälle”. Här någonstans närmar vi oss pudelns kärna, och med tanke på den utbredda svältföddheten i dessa avseenden ger det också en plausibel förklaring till varför Gustavssons essäistik och kulturkritik uppenbarligen slår an någonting hos många läsare. Att så är fallet framgick om inte annat redan från pressrösterna om den första delen i serien. ”Det är otidsenligt och därmed uppfriskande” var Jonas Thentes omdöme i DN. Och Guido Zeccola sparade för sin del inte på krutet i Tidningen Kulturen: ”Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.” Den avslutande delen i Frihetstrilogin verkar ytterligare inskärpa behovet av att hantera verklighetskrisen såsom en verklighetsförlust. I sitt omdöme om Den långa dagen i Tidningen Kulturen beskriver Elena Dahl läsningen som både krävande och inspirerande, och verkar i sin slutsats betona värdet av den inre, andliga striden som grundval och kompass i en notoriskt krisfylld tid:

Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.

Konstens mystiker

Såsom varande en genomskådare av rang svarar Ivan Aguéli väl upp mot en väsentlig dimension av essäsamlingens civilisationskritiska, självreflekterande och introspektiva grundton. I ett emellanåt citerat stycke från ett brev till vännen och konstnären Richard Bergh den 10 oktober 1893 betonar Aguéli nödvändigheten av att reagera mot samtidens positivism – detta genom att återerövra ett inre liv och göra den andliga verkligheten till konstens föremål:

”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. (…) Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!”

Som Gustavsson klargör, så kom denna konstens mystik för Aguéli att i hög grad handla om att medelst ett meditativt måleri utforska det sufiska ljuset som rumskategori, som inre landskap. Han tar i sin Aguéli-essä avstamp i ett besök på den stora utställningen av målarmystikerns verk på Prins Eugens Waldermarsudde 2006 (dokumenterad i den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis, 2006)). Gustavsson fastnade då speciellt för vad han med ett slags harmonisk transponering uppfattar som de esoteriska silvertonerna i konsten: ”Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke.” Upplevelsen återges i en dikt, först tryckt i samlingen Carmina esoterica (Rosengården, 2008):

––– Jag betraktar dina tavlor. Vad / hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas / muqaddim. Silvergrått, silversammet, / silversvart, silverviolett i bäcken i ”Landskap / med bäck”. Silvertonerna följer mig då jag går / ut från utställningen. Jag lyssnar till denna / musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset / med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.

I Gustavssons kommentar till dessa rader framgår att Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och att muqaddim avser den status som gav honom rätt att som mästare initiera andra i sufismen. Att Aguéli invigde religionsfilosofen René Guénon i den sufiska kedjan i Paris 1912 är allt annat än betydelselöst. Som Gustavsson framhåller så var Guénon grundaren till den Traditionella skolan och redaktör för tidskriften La Gnose som kom att bli centralt organ för sophia perennis eller den tidlösa visheten – det vill säga just de bärande principer i vars ljus Aguélis esoteriska konst måste betraktas för att fullt ut komma till sin rätt. Denna speciella ockasion bildar även bakgrunden till varför Aguéli, den kringflackande veterinärsonen från Silverstaden Sala, sedermera har kommit att utnämnas till pionjären vad gäller den seriösa introduktionen av sufism i Väst (se Seyyed Hossein Nasrs förord till antologin Sufism: Love and Wisdom (World Wisdom, 2006)).

Den solära logiken

Aguéli var enligt sin egen distinktion (i hans sista publicerade artikel från juni 1913 om den 29:e Independentsalongen i Paris) en rymdmålare, espacist, snarare än en ämnesmålare, sujetier. När rymden och horisonten premieras som det viktigaste motivet öppnas enligt hans egen utsaga möjligheten att återupptäcka ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citerat i Viveca Wessels Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget, 1988), s. 118).

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga, vad han kallar ”solär logik”. Genom att i alla kulörer i sitt måleri blanda i olika nyanser av blanc d’argent, silvervitt, försöker han återge det transcendenta i tillvaron, som likt en andlig motsvarighet till solens intensiva ljus i Medelhavsländerna utplånar landskapet och jaget genom införlivning med en högre verklighet. Den solära logikens tre axiom lyder i enlighet med detta:

  1. Känslan för evigheten.
  2. Den universella fattigdomen.
  3. Tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

Det tredje av dessa axiom omsluter och förklarar de båda andra. Gustavsson tar Aguélis målning ”Spanskt landskap” från 1916 som exempel. ”Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.” Han sammanfattar denna kosmiska princip, såsom den styrande i Aguélis liv och konst: ”Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja.”

Färgernas symbolik

I essän ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen) i februarinumret av La Gnose 1911 tillämpar Aguéli sin metafysiska konstsyn på färgernas universella symbolik, en tillämpning vi har anledning att förmoda har ett starkt förklaringsvärde också när det kommer till hans egna konst. Gustavsson översätter:

Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.

Enligt Gustavssons kommentar till detta stycke representeras härigenom sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten av den rosa färgen, en färgton han dock menar ”förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913”. (Möjligtvis avses däribland verket Morgonrodnad.) Han konstaterar däremot att nyanser av vitt, blått och ockra syns ofta hos Aguéli, och drar slutsatsen att det som enligt färgsymboliken därmed premieras är ”gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat”.

Mer om färgernas och ljusets symbolik i Aguélis konst med anknytning till detta finns att läsa i Wessels ovan nämnda studie. I denna sammanfattas bland annat Aguélis avskrift av Frédéric Portels verk Des coleurs symboliques från 1837, där det bland annat nämns att ”[D]en vita färgen är helgad åt den högsta varelsen (L’Être suprême). Det vita är vidare pånyttfödelsens färg också i samband med initiation. Med profant språkbruk återfinns de vita stenarna, som visar vägen i sagorna.” (s. 43).

Försilvringens andliga stadium och ”renhetens mystik”

Den koherenta mångtydigheten och sammankopplande funktionen hos den traditionella symboliken är som här antytts i själva verket ändlös. Ytterligare en nyckel till förståelsen för kopplingen mellan Aguélis måleri och andliga väg kan här också förtjäna att nämnas, nämligen att den vita färgen även symboliserar det andra stadiet i den alkemiska processen – försilvringen/albedo, vilket representeras av månskäran, och som följer på och upphäver det första – förmörkningen/nigredo, ett stadium representerat av bly och präglat av korruption, förgängelse och upplösning. Gustavsson nämner själv försilvringen – förstådd som ett stadium på den andliga vägen – på annan plats i trilogin när han i essän ”Sufisk gnosis i Sagan om Fatumeh” i Det stora okända tolkar den andra delen i Gunnar Ekelöfs diwantrilogi/”poetiska testamente”.

Försilvringens stadie är enligt Titus Burckhardt analog med det själsliga tillstånd som i den kristna traditionen korresponderar med den heliga Jungfrun (se Alchemy: Science of the Cosmos, Science of the Soul, Fons Vitae, 1997, s. 188). Denna jungfruliga receptivitet motsvaras inom islam av att Profeten var olärd. Seyyed Hossein Nasr utvecklar denna omständighet i kapitlet ”Koranen – källa till kunskap och handlande” i samlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv (Proprius, 2006, s. 29):

”Medan profetens själ är den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i islam är jungfru Maria den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i kristendomen. Profeten var illitterat av samma skäl som Maria var jungfru. Den mänskliga förmedlaren av det gudomliga budskapet är tvungen att vara ren och obefläckad, eftersom Guds ord bara kan ‘inpräntas’ på en renhjärtad och orörd mänsklig mottagare.”

Denna ”renhetens mystik” som förebildlig idealtyp för den sufiske faqiren har Frithjof Schuon vidare förknippat med väderstrecket Norr och Polstjärnan (”Nordens stjärna” hos diktare som GeijerTegnér och Stagnelius), det vill säga universella symboler för det oföränderliga och primordialt okränkbara, vilket ingjuter hopp och visshet även i de mörkaste av tider (se kap. ”The Mystery of the Prophetic Substance”, s. 215 i In the Face of the Absolute (World Wisdom, 1994)). Som så många gånger förr så kan även sagans mytopoetiska värld här komma till hjälp för att åskådliggöra hur detta konkret kan gestalta sig. Stjärnan som hobbiten Sam ser över Ephel Dúath, Skuggbergen, under färden mot ondskans rike i J.R.R. Tolkiens Sagan om konungens återkomst fyller just en sådan hoppingivande och visshetsskapande funktion.

”Där, framkikande mellan molntrasorna ovanför en mörk spets högt upp i bergen, såg Sam en vit stjärna blinka en stund. Han greps av dess skönhet när han blickade upp från detta utlämnade land, och hoppet återvände. Ty som en klar och kall pil trängde en tanke in i honom: när allt kom omkring var skuggan bara något litet och övergående. Det fanns ljus och stor skönhet som för alltid låg utom dess räckhåll.”

En av de allra mest stilsäkra svenska essäisterna, Erik Lundberg, avrundar mycket omdömesgillt samlingen Drömmar i det förflutna (Bokförlaget Settern, 1984) med essän ”Den vita stjärnan bortom Ephel Duath”. Här tematiserar han just denna episod som en betraktelse över ondskans natur såsom skugga och intighet (en idé som fått sin klassiska doktrinära formulering inte minst hos Boethius i Filosofins tröst). I Sams genomträngande insikt – som i någon mening transcenderar jaget – finner vi också möjligen en av flera tänkbara pusselbitar till förståelsen av vilken roll det silvervita ljuset spelar i Ivan Aguélis tavlor, såsom koncentrerad gestaltning av en andlig verklighet. Kanske var det ett likartat inre drama som det som Sam befann sig i som kunde utspela sig även inom vår sufiske målare när han med full intensitet stod med penseln framför sin duk? Det är åtminstone en tänkbar möjlighet utifrån exempelvis följande ögonvittnesskildring, nedskriven av konstnären Ture Holm och återgiven i Axel Gauffins välkända biografi Ivan Aguéli: Människan – Mystikern – Målaren, Del II, (P. A. Norstedt & Söner, 1941, s. 200).

”Det var en glädje att se honom måla. Så intensivt har jag aldrig sett någon måla. Det må ha varit på något liknande sätt Ernst Josephson arbetade. Han anföll duken med raseri medan han ibland kastade förälskade blickar på objektet. Det var ljuset han ville fånga med de enklaste medel. Formen var starkt förenklad, likaså färgurvalet. Det bestod på hans palett bara av de tre komplettörfärgerna, möjligen också ljusocker. Svart föraktade han djupt. Vad han kunde åstadkomma av fina, pärlemorskiftande toner, med så enkla medel, betog oss alla och fyllde i alla fall mig med den största beundran. Han talade icke om färg eller färger, men bara om ljus.”

Bild: Ivan Aguéli, Strandmotiv, ca 1914

Relaterade inlägg