Traditionella perspektiv på döden och döendet

Signaturen Ar skrev följande i en kommentar till Caféts presentationssida:

»På sistone har jag varit ute efter en redogörelse för eller förklaring ur ett ‘traditionellt’ perspektiv av vad man skulle kunna kalla för en dödens, eller egentligen mer själva döendets, ‘fenomenologi’. Vad det är som sker i ett mer än rent biologiskt avseende, för människoväsendet i dess integralitet, under själva dödsprocessen. Vilket är den döendes ’tillstånd’? Vilken inverkan och betydelse har olika former av andlig förberedelse, ‘providentiella hjälpmedel’, osv? Nu inser jag ju att snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden och dess olika betydelser och möjligheter, men det är en mer specifik utläggning jag är intresserad av. Som bekant har olika profana förklaringsmodeller lite eller inget meningsfullt att säga om döendet, annat än det som kanske kan vara nyttigt för diverse vetenskapliga specialister, så det känns angeläget att lära sig uppfatta och förstå det hela i ett vidare perspektiv. Har cafeföreståndaren några förslag?

Tack på förhand.«

Svar: Ja, döden är i sanning ett delikat spörsmål. Intressant nog har det ännu inte varit uppe för något mer utförligt studium här i Cafét, så din förtjänstfullt formulerade frågeställning är välkommen även av detta skäl. Det närmaste vi hittills kommit är nog denna diskussion om ett sophia perennis-perspektiv på helvetet, ett resonemang som delvis återanvänds här. I denna diskussion fördes även läran om alla tings återställelse (apokastasis panton) på tal.

Vi kan väl inledningsvis lugnt – och utan någon egentlig avsikt att klandra – konstatera att frågan om döden och döendet fordrar ett svar av en något mer diger karaktär än de klatschiga (och ibland rent tragikomiska) paroller i det demagogiska geschäftets anda som tillhör den samtida politikens villkor, och som i dessa dagar möter oss på valplakat och affischpelare landet över. (Hade någon av våra kära politiker däremot proklamerat den mer tidlösa men föga populistiska devisen Tänk på döden!”, hade de självfallet säkrat åtminstone en röst…)

Och javisst stämmer det att, som du säger, ”snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden”. Enligt Platon är ju all filosofi, rätteligen så kallad, ”en övning i döende”.

I. Ibn ‘Arabīs lära om döden och livet efter detta

När det kommer till att doktrinärt och i så koncentrerad form som möjligt beskriva vad döden och döendet ”är”, så nämner William Chittick – i den föreläsning som vi här i Cafét nyligen kunnat bekanta oss med – Ibn ‘Arabīs lära om människans hädanfärd, vilken sammanfattas med att hon så att säga vänds ”ut och in”. Vi får här alltså en omkastning av polerna inre–yttre, beroende på att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos. 1:26) och därmed till sin integrala konstitution en spegelbild. Chittick utvecklar detta resonemang i kapitel 7, ”Death and Afterlife” i sin bok Imaginal worlds: Ibn al-ʻArabī and the problem of religious diversity (SUNY Press, 1994), och Kurt Almqvist har (efter René Guénons framställning i Symbols of Sacred Science) i sitt kanske främsta verk, Människan – det glömda templet (1984), formulerat detta avbildsförhållande sålunda:

»Att avbilden är omvänd i förhållande till Förebilden beror på att den är en spegelbild: den spegelbild som uppstår, när Guds Ande” speglar sig i Ursubstansen, ”vattnet” över vilket den ”i begynnelsen … svävade” (1 Mos 1:1–2).« (s. 24)

I sammanhanget är det även påkallat att återerinra sig det gudomliga fröet innerst inne i varje människohjärta, vilket i såväl Matteusevangeliet (13:31–32) som i Chāndogya Upanishad (3.14.3) liknas vid ett senapskorn:

»Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.«

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat, är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«

Jämför även Koranens 31:e sura (Luqman), vers 16:

»Även om det [som du har gjort] väger så litet som ett senapskorn och [ligger dolt] i en klippa eller i himlarna eller i jorden, skall Gud låta det komma i dagen. Guds [vägar] är outgrundliga; Han genomskådar allt och är underrättad om allt.«

Enligt Ibn ‘Arabī blir människans själ när den skördas av döden så att säga ”avklädd” i strålarna från det direkta ljuset av det gudomliga självuppdagandet, och därmed ”lämnad åt sig själv” utom den i det jordiska livet stabiliserande och omkringliggande tingvärlden. Därmed dras också ett oåterkalleligt streck för människans förmåga att påverka hur hennes hädanfärd kommer att te sig, i vilken mån hon stämt sin levnad i samklang med sin verkliga väsenskärna. Om den ”gnostiska” objektivitet och klarsyn som i dödsögonblicket då plötsligt infinner sig, förkunnar Koranen i femtionde suran (Qāf), vers 22:

»[O]ch Gud skall säga:] ”Du ägnade inte en tanke åt denna [Stund], men Vi har lyft av bindeln [som täckte dina ögon] och i dag är din syn skarp.”«

Och i några rader innan, i vers 16:

»Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.«

Det Hinsides finns i själva verket hela tiden, som Kristusordet förtäljer, ”invärtes i eder” (Luk. 17:21). En välkänd hadith lyder således:

»Den som känner sig själv känner sin Skapare.«

II. Den postuma existensen i Dantes hinsideslära

Att stiga över dödens tröskel innebär enligt Ibn ‘Arabī inte att individualiteten helt upphör, istället uppfattar man sig själv hädanefter på vad man med hans terminologi kallar ett imaginalt vis, det vill säga fortfarande i en distinkt form, fastän utan utsträckning i rummet, och detta alltså i den grad man under jordelivet objektivt bringat sin varelse i samklang med ”senapskornet”. Detta vill i sin tur säga att man nu uppfattar sin postuma existens i en skickelse präglad av det man älskat och strävat efter i livet. Tillvarons jämvikt hålls således i balans genom en inre justitia.

Dantes Gudomliga komedi är väl det yppersta exemplet på en skildring av denna traditionella hinsideslära i lyrisk stöpning. Och den spanske katolske prästen och arabisten Miguel Asín Palacios har för övrigt, med avseende på vissa slående likheter i såväl form som innehåll, ägnat ett helt verk åt att försöka leda i bevis att Dante influerats av islamiska källor, däribland just skrifter av den ovan nämnde andalusiske shaykhen. Huruvida denna hypotes är korrekt eller inte låter vi tills vidare vara osagt.

Skärselden är hos Dante den nödvändiga reningsprocess själen måste genomgå innan den är i stånd att återvända till sitt Ursprung. (Jfr. latinets purgatorium från purgare, ”att rena, rensa ut”.) De helvetiska ”straffen” står i direkt proportion till graden av ”glömska” och ”förmörkelse” som själen förvärvat under jordelivet. Det är alltså långt ifrån endast förbrytare som hamnar där. Det kan räcka med att sakna verklig kännedom om sin innersta natur.

När Dante således säger att de fördömdas förstånd har låsts fast av lidelsen (”l’affetto l’intelletto lega”, Paradiso XIII, 120) och deras obetänksamma kärlek till jordiska ting därmed har fört dem vilse, innebär detta med andra ord att deras grundläggande drift har fjärmat dem från sin egen innersta väsenskärna. En förnekelsens viljerörelse som får dem att vända ryggen åt Gud har hos dem blivit till ”en andra natur”. Därav följer att de kommer till helvetet av inte något annat skäl än för att de innerst inne vill dit.

Helvetets plågor tycks dock inte vara eviga, utan allting sluts, om detta stämmer, i sådana fall till syvende og sidst i Barmhärtigheten. Det innebär också att det inom traditionernas ramar redan här och nu finns särskilda kompensationer för oss som lever i den tidsålder som såväl av Hesiodos i Verk och dagar liksom i Daniels bok 2:40 kallas ”järnets”.

III. Den vedantiska doktrinen om människan och hennes blivande

Angående en mer detaljerad och utförlig redogörelse för, eller förklaring av, människans död och döende ur ett traditionellt perspektiv som ju du (Ar) efterlyser, så inbegriper och förutsätter ju en sådan, som här redan antytts, en fullständig metafysisk utläggning om det mänskliga tillståndets natur och konstitution. Något slikt kommer vi därför inte att ta oss an här, utan kan istället med varm hand och i trygg förvissning hänvisa till René Guénons magistrala Man and His Becoming according to the Vedānta med en lång rad för ämnet synnerligen relevanta och tacksamt utformade kapitel som:

IV. Några avslutande ord

I Gustave Dorés kopparstick från 1865 inspirerat av Uppenbarelseboken 6:8 stormar Döden fram över skyn med helvetets horder hack i häl, lieförsedd och ridande på en gastblek springare. Säg vad kan väl passa bättre för att i görligaste mån bereda sig på allas vårt ofrånkomliga möte med denne dystre gäst – om vilken Johan Olof Wallin skaldat i Dödens engel: ”Han bidar eder, I lögnens andar!” – än att uppriktigt besinna följande aforistiska passage av Frithjof Schuons penna?*

»Det finns en stor visshet i livet, och det är döden; vem som än äger denna visshet är redan död i detta liv. Människan ägnar sig knappast alls åt sina tidigare lidanden såvida hon är lycklig i sitt nuvarande tillstånd; vad som förflutit i livet, hur betydelsefullt det än var, finns ej längre till. Ja, allting kommer en dag att höra till det förflutna; detta är vad en människa inser i dödens ögonblick; sålunda har det kommande redan del i det förflutna. Att ha nått insikt om detta är att vara död; det är att vila i frid.«

* Not: Översatt ur Spiritual Perspectives and Human Facts, s. 226

* * *

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Salva nos, Stella Maris

»Visheten är härligare än solen och förmer än alla stjärnbilder. Hennes strålkraft visar sig överträffa ljusets, ty ljuset avlöses av natten, men visheten kan inget ont få makt över.«

(Salomos vishet 7:29—30)

». . . i Santa Maria degli Angeli . . . tvangs jag av något som var starkare än jag att för första gången i mitt liv böja knä.«

(Simone Weil, Väntan på Gud, s. 35)

»A Elbereth Gilthoniel
silivren penna míriel
o menel aglar elenath!«

»Elbereth Starkindler,
white-glittering, slanting down sparkling like a jewel,
the glory of the starry host!«

(Ur J. R. R. Tolkiens The Fellowship of the Ring)

Painting of The Blessed Virgin by Frithjof Schuon

Ur en dikt av Frithjof Schuon:

»Da kam — ein wacher Traum — die Jungfrau süß
Und blieb mit mir, verborgen tief im Innern
Mit ihrer Gnade, die mich nie verließ —
Heilige Gegenwart, lichtes Erinnern.
Ein Bild vom Himmel her; ich nenn es gern
Die Stella Maris — meinen Morgenstern.«

»Then came — a waking dream — the Virgin sweet,
And remained, hidden deep within me,
With her grace, which never left me —
Holy Presence, luminous remembrance.
A picture come from Heaven; I gladly call it
The Stella Maris — my morning star.«

Bilden: Målning av Frithjof Schuon föreställande Den Välsignade Jungfrun som visdomskraften, Sophia

Parakleten – Profeten Mohammed i Bibeln

Enligt islamisk tradition har Koranen statusen av att vara Sista testamentet. Som ett av flera stöd för detta brukar man påvisa att profeten Mohammed omnämns av Gud i det Gamla testamentet och förutsägs av Jesus i det Nya.

Jesu förkunnelse»En profet skall jag låta uppstå åt dem [Israels barn] bland deras bröder [Ismaels efterkommande], en som är dig [Moses] lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.« (5 Mos. 18:18)

»Och [minns] Jesus, Marias son, som sade: ”Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förkunna för er det glada budskapet att ett sändebud skall komma efter mig vars namn skall vara Ahmad.”« (Koranen 61:6)

»Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för er, att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder.« (Joh. 16:7)

»Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder, vad som komma skall.« (Joh. 16:13)

Den Paraklet (grekiskans Paráklêtos, troligen en variant av Períklytos, ”den högt prisade”), eller Hjälparen/sanningens Ande i den svenska översättningen, som Jesus talar om i Johannesevangeliet benämndes ursprungligen med arameiskans Mawhamana, vilket är liktydigt med profeten Mohammeds två namn, Mohammed och Ahmed, (”den prisade”, ”den högt prisade”). Dessa båda stammar från verbet hamida (”att prisa”) och ham (”lov” eller ”pris”).

Villkoret att Jesus först måste gå bort för att den utsände skall komma innebär att Hjälparen, eller Parakleten, inte kan vara liktydig med den Helige Ande, vilket är den vanliga uppfattningen bland kristna teologer. Enligt Evangeliet uppenbarade sig denna nämligen såväl före Kristi kallelse (Luk. 1:35, 1:41 och 1:67) och under den tid hans mission varade (Joh. 1:32, 33) som efter hans bortgång (Apg. 2:4).

I Barnabasevangeliet, vilket lästes i kyrkorna fram till och med att det uteslöts ur kanon i och med det gelasianska dekretet år 496 e.Kr., nämner Jesus dock Muhammed med hans arabiska namn. Den ursprungliga texten till Jesus-lärjungen Barnabas’ evangelium är dock inte tillgänglig förutom i spridda fragment i ett dokument fogat till Decretum Gelasianum, utan enbart en italiensk översättning daterad till slutet av 1500-talet finns bevarad.

»Then said the priest: “How shall the Messiah be called, and what sign shall reveal his coming?” Jesus answered: “The name of the Messiah is admirable, for God himself gave him the name when he had created his soul, and placed it in a celestial splendour. God said: “Wait Muhammad; for your sake I will to create paradise, the world, and a great multitude of creatures, whereof I make you a present, insomuch that whoever shall bless you shall be blessed, and whoever shall curse you shall be accursed. When I shall send you into the world I shall send you as my Messenger of salvation, and your word shall be true, insomuch that heaven and earth shall fail, but your faith shall never fail.” Muhammad is his blessed name.” Then the crowd lifted up their voices, saying: “O God send us your Messenger: O Muhammad, come quickly for the salvation of the world!”« (Barnabasevangeliet 97:6)

Se även inlägget Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna / av Martin Lings

Lucifer

Här följer excerpter ur Tage Lindboms essä ”Lucifer” ur samlingen Bortom teologin. Lindbom redogör här för det bibliska syndafallets dubbla innebörd. Han förklarar varför idealismen i sin humanistiska och antropocentriska form ingalunda är ett överskridande av nedsjunkenheten i det materiella, utan tvärtom komplementär till denna. Idealismen är en självförgudning, en luciferism.

Luciferismen har alltsedan 1800-talet varit verksam i omfattande andligt förstörelsearbete på sina tre ”erövringsfält” kulturalismen, teologin samt vetenskapen. Enligt Lindbom har detta övergående och skenbara triumftåg invaggat västerlänningen i ett narcissistiskt självbedrägeri och gjort henne till slav under det undermedvetnas drifter och sinnesretningar. Skönheten i konsten förnekas och förvrids, själsliga störningar och neuroser uppträder som massfenomen och av den västerländska teologin återstår ingenting annat än en ruinhög.

LuciferDen bibliska berättelsen om syndafallet i paradiset har en betydelsefull dubbel aspekt. De frukter ormen bjuder de första människorna att äta av är saftiga och lockande. Det är en vädjan till sinnevärldens njutningar, till det vegetativa, till materialism. Men syndafallet har en djupare innebörd. Ormen utfärdar ett än större löfte än upplevelsen av sinnesnjutningar: kunskapens träd ger människorna insikt, deras ögon skall öppnas, de skall träda ut ur sitt tillstånd av tillitsfull oskuld, få en kunskap, ett förstånd, som gör att de skall ”bli såsom Gud”.

Ormens förförelse har sålunda en dubbel innebörd. Han vill öppna en väg in i det vegetativt lustfyllda, de sinnesupplevelser, som gör människan till tjänare under materialismen. Till detta fogas något än farligare, att bryta löftet till Herren genom att ge sig hän åt den största av alla dödssynder, superbia, det andliga högmodet, att söka upphöja sig till en jämlike med Skaparen, ”att bli såsom Gud”. Till det materialistiska fogas det luciferiska, människoförgudningen. Till sinnesnjutningen fogas den högmodiga självbespeglingen, det stora självbedrägeriet, som förfalskar, förvanskar och manipulerar grunden för vår tillvaro: att det skapade är ett verk av Herren och att därför människan ej kan bli ”såsom Gud” utan är en förvaltare av det jordiska under Guds bud.

I fortskridande sekularisering och därmed ökad förvillelse har människan snärjts alltmer i en luciferism, som fått ödesdigra följder inte minst för västerländsk teologi. Avfällingen Lucifer har emellertid också vetat att dölja, maskera sitt avfall på mångahanda sätt, och detta främst genom förkunnelsen av den så kallade idealismen. Ty framställd som en upphöjd, ädel form av det mänskliga har idealismen fattats som en polemisk negation av materialism och sensualism. Den rökelse, som tänts på idealismens altare, har haft till uppgift att dölja det grundläggande förhållandet att idealismen, framträdande i sin antropomorfa form såsom humanism, är en luciferism, som ingalunda står i oförsonlig motsättning till materialism och sensualism utan tvärtom är den ena av syndafallets dubbla aspekt och därmed komplementär till materialismen.

Den sinnliga lockelse de sköna men förbjudna frukterna i Edens lustgård utövar, leder till en förförelse, som är mindre farlig än det luciferiska löftet att människan skall bli ”såsom Gud”. Ty att giva vika för sinnesvärldens lockelser är inte något oförlåtligt – vi människor lever ju i materievärlden och hade de första människornas olydnad inskränkt sig till att njuta av de goda frukterna, hade detta kunnat korrigeras. Men att uppresa sig mot Skaparen, att detronisera Honom genom att förguda sig själv innebär en katastrofal brytning. Det är här vi möter syndafallets djupaspekt. Det luciferiska är vida farligare än en kapitulation inför materievärldens lockelser. Det moraliska förfallet är aldrig så förödande som luciferismens budskap. Det förra är brytningen med en norm, en förnedring, ett förfall, som kan mötas av Guds nåd och förlåtelse, det senare är ett förnekande av den gudomliga ordningen själv, en förfalskning av den intellektivt givna sanningen.

Draperad i idealismens och humanismens klädnad har Västerlandet genomfört en manipulation, varigenom syndafallets djupaste innebörd dolts. I idealismens och humanismens namn har sekulariseringen givits en ”legitimation”. Alltmer träder nu västerlänningen in i en värld, där han lyssnar till den egna rösten, och han gör det med den ständiga hänvisningen till den ”legitimation”, som idealismens och humanismens pseudoandlighet synes skänka honom.
s. 132-134

En fortskridande sekularisering blir uthärdlig endast i form av en mänsklig självbespegling, en narcissism, som utfärdar löftet om ett självförverkligande under framstegets ledstjärna.

Det är 1800-talet, som betecknar höjdpunkten, och det är i detta århundrade, som luciferismen triumferar på sina tre erövringsfält. Det första gäller kulturalismen, öppnandet av ett väldigt trädgårdslandskap, där all mänsklig icke-materiell odling skall sammanföras icke för att formas till en hyllning av Skaparen, ej heller i första hand att hylla mänskligt andligt skapande utan för att bli en universell spegelbild av den profana människoanden.
s. 136

Det andra luciferiska erövringsfältet är teologin. Pietismen med sin sentimentalism och innerlighet ger under 1700-talet en tyngdpunktsförskjutning från det teocentriska till det kristocentriska, och det är då inte svårt för det nittonde århundradets teologer med den tyska protestanten Schleiermacher i spetsen att förvandla Människosonen till en ideal och human förebild för mänskligheten och göra känsloupplevelserna till det centrala i religionen. Teologin handlar nu allt mindre om Gud och allt mer om människan, allt mindre om det transcendenta och allt mer om det jordiskt horisontala, om intimitet, broderskap, välbefinnande. Religionen blir alltmer religiositet, tröst, själslig och social terapi. Teologin fattar allt mer som sin uppgift att medverka vid utformandet av de – främst moraliska – föreskrifter, som skall göra människan stark och livsduglig, fri och upphöjd. Teologin blir allt mindre en sacra scientia, allt mer en sidoordnad kraft i en strävan, vars yttersta mål är det luciferiska. Ingen har sammanfattat detta bättre än den spanske tänkaren Juan Donoso Cortés i denna bistra formulering: man ägnar Gud sin kult, men man lyder Honom inte.

Det tredje luciferiska erövringsfältet är vetenskapen. Även här är 1800-talet tidsepoken för det stora triumftåget. Kunskapen får i den luciferiska drömvärlden en dubbel uppgift. Den skall uppdaga de krafter, som den uppfattar som de styrande i form av en lagbundenhet, och den skall just genom att utforska denna naturkrafternas lagbundenhet göra människan till innehavare av all makt på jorden.
s. 136-137

Det som i det nittonde seklets sista skälvande minut kan beskådas som ett luciferiskt triumftåg har vid inträdet i vårt eget århundrade att möta en skördetid, som sannerligen ej är väntad. Framburna av den fortskridande västerländska liberaliseringen och av en förnuftstro, som skulle vara garanten för att inga återfall i gångna tiders barbari skulle kunna ske, är Lucifers anhängarskaror ej förberedda på den bittra skörd, som det nya århundradet skulle inhösta. Lucifer möter sin stora och oundvikliga kris.

Människans icke-materiella skapelser, utflödet av fantasi, konstnärlig skaparkraft och gestaltningsförmåga har fyllt det nittonde århundradet med stora rikedomar. Detta kan ingen bestrida och det fyller människorna med berättigad självkänsla. Men detta är det sista utflödet av allt som en högre visdom, en högre andlig kraftkälla kunnat ge under århundraden.
s. 138

Länge kan människan leva på frukterna av det som Skaparen tillfört henne av andliga rikedomar, ja, hon kan leva på dessa frukter även sedan hon glömt varifrån de kommer och därför börjar lovprisa sig själv som upphovsman till allt detta. Kulturalismen kan ännu under det nittonde århundradet uppvisa en blomstring, men med ingången av det nya seklet väntar den bittra skörden. Tecken är tydliga. Vi möter den i kubismen. Konsten är inte längre avbildande, porträtt, landskap är inte längre de föremål konstnären söker sig till. Den konstnärliga skapelseprocessen skall bli rent subjektiv, den skall ”renas” från alla yttre, avbildande föremål. Konstnären är nu i ordets bokstavliga mening skapare, allt blir en inre process, frigjord från varje yttre begrepp, främst skönheten.
s. 140

Skönheten är nu en slocknad ledstjärna. All konst blir en estetisk autism, befriad från varje norm. (…) Den konstnärliga personligheten är, som Guillaume Apollinaire säger, diviniserad. Den konstnärliga produkten är ”ren” i den meningen att den är ”obesmittad” av varje yttre inflytande. Den är verklig därför att den är ett med sin skapare–konstnären. Den är slutligen sann, därför att den är framsprungen ur den konstnärliga personlighet, som såsom ”allsmäktig” skapare står över tid och rum, står över varje begränsning.
s. 140-141

När varje norm, varje förebild, varje förankring i tid och rum är förnekade och framför allt när begreppet skönhet inte är ett utflöde i skapelsen av dess gudomliga, arketypiska förebild, flyttas allt in i människans sinnliga värld, blir ett offer för de fantasier och spekulationer, som snart är uttömda på allt innehåll och all mening.

Denna förstörelseprocess, där skönt och fult, gott och ont är utplånat, försiggår i allt snabbare tempo och sprider sig i allt vidare cirklar.
s. 142

När det gudomliga sålunda är förnekat, återstår rent logiskt endast dess negation – det sataniska. Och detta är också vad vi får uppleva. Antikonsten, antiromanen inriktar sig på sinnesretelser, vars dubbla uppgift är dels att stegra den sviktande vitaliteten i vår moderna tillvaro, dels att döva den inre oron, avvisa de plågsamma frågorna om vad all denna kulturalism ska tjäna till. I dessa sinnesretelser, i detta möte med det fula, det förvridna, det sjukliga, skymtar det sataniska. Dyrkan av det sexuella kan lätt framställas som hymner till livet, men vi skall veta att den biologiska sexualfunktionen är en akt av aggressivitet och därmed djupt förbunden med våldet. Moralister världen över beskärmar sig över ”sex och våld”, men här står vi inför mer än en moralisk fråga, ty dessa hör i sin biologi nära samman och de ställer sig gärna till förfogande som tjänare åt det sataniska.
s. 144-145

Det luciferiska banar väg för det sataniska. Den sekulariserade människan utropar sig till ljusbärare och i stället hotas hon av att bli en fånge hos mörkrets furste. Det är här det luciferiska triumftåget definitivt upphör att vara bärare av ett segertecken.
s. 145

Det andliga förstörelseverk, som nutidsmänniskan söker dölja i en febril kulturalistisk verksamhet, uppenbarar förlusten av det, som burit upp allt andligt skapande i alla tider: det andliga ljuset i människohjärtat, det andliga ljuset, som också gör att människan kan skåda den gudomligt uppenbarade skönhet, vars återspegling i skapelsen ger oss förmågan till konstnärligt skapande.

Den andliga färdvägen riktas nedåt, och det är här det sataniska uppenbarar sig. Många tecken visar sig under denna färd. Ett är de växande själsliga störningarna. Det luciferiska löftet om den fria, glada och harmoniska människan har ej infriats. I stället möter vi neuroserna som massfenomen, och det är förvisso ingen tillfällighet att psykoanalysens fader, Sigmund Freud, valt som motto för sin bok om drömtydningen: flectere si nequeo superos, acheronta movebo – om jag ej kan betvinga de högre makterna, skall jag sätta underjorden i rörelse.

Men teologin? Har inte denna besinnat sig, då det förra århundradets drömmar om ett ständigt mänskligt framsteg ej infriats? Har inte teologin varit mäktig att rätt fatta innebörden i alla dessa falska förkunnelser? Låt oss som svar på dessa frågor fatta oss kort. Om de kristna samfunden en gång förkunnat en teokrati, läran om Guds allmakt över sin skapelse, om denna teocentriska förkunnelse långsamt förskjutits till ett betonande av det kristocentriska, läran om Människosonen, som till slut teologiskt tenderat till att bli läran om Jesus Kristus som en ideal jordisk varelse, har i vårt århundrade förkunnelsen av det antropocentriska alltmer blivit förhärskande. Det talas allt mindre om att Skaparen en dag skall återtaga sitt verk, det talas allt mer om världen som en existentiell evighet, där människan skall inrikta sina krafter på ett jordiskt, ett socialt paradis. Det som ”hedningen” Platon lärde, att allt skapat är ett flöde och ett återflöde hos det högsta Goda, är glömt. I stället träder två sentida tänkare in som vägledare, Karl Marx och Martin Heidegger, lovande social frälsning i en värld, som aldrig skall ställas under den Högstes dom. Teologin är fången i ett hårdnande luciferiskt grepp, och därför får teologin dela Lucifers öde. Teologin är i dag inte längre läran om Gud och Hans skapelse, om människan och hennes kallelse. Teologin är en ruinhög.
s. 146-147

Sophia om sig själv

Enligt Koranen är visdom (Hikma/Sophia) »den dyrbaraste gåva« som Gud skänker till människorna.

Wisdom veiledVi har tidigare här i Cafét bekantat oss med visheten som svenskt helgon samt hos Fjodor Dostojevskij och Orhan Pamuk. Nu har det blivit dags för henne att tala om sig själv – ur Ordspråksbokens 8:e kapitel:

Hon står uppe på höjderna,
vid alla vägar och vägskäl.

I portarna ljuder hennes rop,
vid ingången till staden:

Människor, jag ropar till er,
jag vänder mig till alla och envar.

Ni oerfarna, förvärva klokhet!
Ni dåraktiga, förvärva förstånd!

Lyssna, ty det jag säger är rätt,
sanna ord kommer över mina läppar.

Min mun säger sanningen,
mina läppar skyr det onda.

Alla mina ord är rättfärdiga,
i dem finns inget falskt eller förvänt.

De övertygar den insiktsfulle,
den som nått kunskap vet att de är riktiga.

Ta emot min fostran hellre än silver,
kunskap hellre än rent guld,

ty visheten är mer värd än pärlor,
inga skatter går upp emot henne.

Jag, visheten, är granne med klokheten,
hos mig finns kunskap och omdöme.

Att frukta Herren är att hata det onda.
Jag hatar högfärd och övermod,
onda handlingar och falska ord.

Jag ger råd och skänker framgång,
hos mig finns insikt, hos mig finns kraft.

Genom mig regerar kungar
och skipar härskare rätt,

genom mig härskar furstar och stormän,
alla som styr rättfärdigt.

Jag älskar dem som älskar mig,
och de som söker mig skall finna mig.

Hos mig finns rikedom och ära,
varaktigt välstånd och framgång.

Mina gåvor är bättre än finaste guld,
mina frukter förmer än rent silver.

Jag går det rättas väg,
rättfärdighetens stigar.

Jag lönar rikt dem som älskar mig
och fyller deras förråd.

Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan.

I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.

Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,

innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,

när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.

När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,

när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,

när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,

då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,

jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna.

Hör nu på mig, mina barn.
Lyckliga de som följer min väg.

Lyssna till mina förmaningar och bli visa,
förkasta dem inte.

Lycklig den människa som hör på mig,
som vakar vid min dörr dag efter dag
och väntar vid min tröskel.

Ty den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.

Men den som försmår mig skadar sig själv,
de som hatar mig älskar döden.

Tankar om slöjpåbudet i islam

Frej said (i kommentarfältet på Minaret nr 3-2006)…

”Ok.. då var det kvinnofrågan igen. Jag har försvarat Islam emot all möjlig kritik av både okunnig och mer kunnig sort men när det kommer till kvinnofrågan finns det ett problem: slöjan. Varför finns det ingen debatt bland muslimer om denna? Vet att åsikterna går isär men den vanligaste ståndpunkten tycks vara att en sann muslim bär slöja. Varför ska kvinnans skönhet döljas från mannnens lustar? Är det inte mannen som ska rena sig från dessa lustar? Om islam ska överleva som religion i väst måste synen på kvinnan och slöjan diskuteras på allvar, eller vad anser du som tycks ha en del kunskap, inte självklart just på denna avart dock?”

Svar: Jag vill först klargöra att jag absolut inte utger mig för att ha svaren på alla signaletiska frågor. Är minst sagt lekmannamässig i detta. Bruket att bära slöja fanns ju dessutom före profeten Muhammed.

Vill man fördjupa sig i diskussionen om slöjans påbud eller icke-påbud i Koranen har Pernilla Ouis och Anne-Sofie Roaldh sammanfattat den – inklusive den inomislamiska debatten – i sin bok Muslim i Sverige (Wahlström & Widstrand 2003).

Vad jag vet finns det två passager i Koranen som behandlar ämnet, citerar dem här:

”Säg till de troende männen att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör.

Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen.” [Koranens budskap sura 24:30-31]

Här framkommer att männen har ett ansvar (ytterst att söka Gud och den sanna kärleken som renar hjärtat istället för att bländas av sinnligt sken). Bernströms översättarkommentar till detta stycke lyder:

”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.”

Det andra stycket som nämner slöjan:

”När ni behöver vända er till [Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan av ett förhänge; detta är det bästa sättet för er och för dem att bevara hjärtats renhet.” [Koranens budskap sura 33:53]

I Muhammad Asads kommentar till detta ”förhänge”, hidjāb, betecknar detta ord

”något som döljer, avskärmar eller skyddar den ene från den andre och kan allt efter sammanhanget översättas med ”skrank”, ”skiljevägg”, ”förhänge”, ”slöja” etc. i dessa ords konkreta såväl som abstrakta innebörd. Förbudet att nalkas Profetens hustrur om det inte sker ”från andra sidan av ett förhänge” (el. ”bakom en skiljevägg”) kan förstås tolkas bokstavligt – vilket flertalet av Profetens följeslagare också gjorde – eller bildligt, som ett tecken på den utomordentliga respekt som måste visas dessa ‘de troendes mödrar'”.

Bibeln är ju egentligen mer entydig om påbudet om att kvinnor ska bära slöja, men de flesta kristna idag ser ju detta som ett synnerligen tidsbundet signaletiskt påbud som idag inte uppfattas som bindande:

”Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:5-6)

Detta var lite jämförelser av vad som egentligen står i skrifterna. Men ytterligare ett särdrag i islams budskap som jag tror måste vara centralt i denna diskussion är att sexualiteten till skillnad från kristendomen är helig inom islam, vilket mer påminner om indiska läror som tantrism. Slöjan blir då en sakral symbol för mysterium och helighet. Denna inställning skulle man då kunna tänka sig ha en abstrakt sida, ett förhållningssätt som bör vara närvarande även utan slöjan som plagg, d v s som en uppmaning att söka det inre ljuset istället för att bländas av ytlig kroppsfixering? Några tankar bara.

Julevangeliets andliga betydelse

»I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus.« (Joh 1:1-4)

»De ord, som jag har talat till eder, äro ande och äro liv.« (Joh 6:63)

»Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.« (Luk. 2:12)

»Det folk, som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.« (Jes. 9:2)

Magi_(1)

Bild: ”De tre vise männen”, detalj av den bysantinska väggmosaiken Maria col Bambino attorniata da angeli (”Maria med Barnet omgivna av änglar”) från basilikan Sant’ Apollinare Nuovo i Ravenna. Foto: Nina Aldin Thune

Julen är ljusets, familjens och gemenskapens högtid med en i allra högsta grad andlig betydelse.

Liksom kroppen lever genom själen är Ordets själva helighet innesluten i dess innersta – det vill säga andliga eller himmelska – betydelse som omsluter och rymmer de övriga. Denna Gudomliga sanning som inte är namn, utan fullhet, verklighet och verkan, utgör den nödvändiga förbindelsen mellan människan och himmelriket. Ordet visar vägen till frälsning, alltså till livet och tron.

Genom Ordet är Gud allestädes närvarande på jorden. Liksom livet strömmar från hjärtat och lungorna till hela kroppen utgör de förhållandevis få troende människans bröst som strömmar ut liv till de övriga genom Ordet från Gud.

Helt i enlighet med att Messias predikade ett himmelskt, och inte ett jordiskt, konungarike avvisades han redan vid sin ankomst från härberget, då Maria och Josef hänvisades till stallet där änglarna vakade. Krubban betecknar den andliga undervisningen, där Kristus låg när han var född. Hästen betecknar förståndet och följaktligen betyder krubban hästens näring, den andliga näringen. (Den bevingade hästen – pegasen – står alltså i den grekiska mytologin för det andligt upplysta förståndet.) Det späda linnebarnet, det nya livet, betecknar Vishetens oskuld, läran om Herren och om kärlekens liv.

Stjärnan som ledde de tre vise männen (”magiker”) från Österlandet till Kristus födelse står för kunskapen från himlen. Dessa förde med sig allt det som Gudsdyrkan består av; guld (himmelsk godhet), rökelse (andlig godhet) och myrra (naturlig godhet).

Storheten och värmen i julens evangelium är just detta att även vi kan ledas till vägen, sanningen och livet (=Jesus) och få evigt liv genom kunskapen om Ordet; att i glädje följa hjärtats och vår inre stjärnas strålande väg.