The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity

World Wisdom Books har de senaste åren givit ut en rad samlingsverk – så kallade Essentials – med framstående företrädare för philosophia perennis i modern tid, såsom Ananda K. Coomaraswamy, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Lord Northbourne och Seyyed Hossein Nasr. Turen har nu kommit till den som lade grunden för hela denna traditionella skola för jämförande religionsstudier – den franske metafysikern och matematikern René Guénon (1886–1951).

The Essential René Guénon

Den nyligen utkomna The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity öppnar upp med ett urval kapitel ur de civilisationskritiska verken La Crise du Monde Moderne från 1927 och La Règne de la Quantité et les Signes des Temps från 1945. I detta avseende gör det den identisk med Kurt Almqvists svenska Guénon-antologi I tjänst hos det Enda från 1977, vilken tidigare excerperats i Cafét här och här. Den fullständiga och metafysiskt grundade uppgörelse med den moderna världsåskådningen som här kommer till uttryck har av Julius Evola inte helt oberättigat karaktäriserats som ”den mest seriösa och radikala kritik som någonsin formulerats”.

Redaktör för den aktuella samlingsvolymen är John Herlihy, författare till flera böcker om traditionell intellektualitet och andlighet i den moderna världen, varav den senaste från i mars i år – Wisdom’s Journey: Living the Spirit of Islam in the Modern World – även denna utgiven på World Wisdom Books. Herlihy bör ha haft ett minst sagt styvt jobb att sålla bland Guénons sammanlagt långt över 500 kärnfulla kapitel i 24 volymer, men ser ut att ha lyckats ro hem projektet synnerligen väl.

Många har ställt sig frågan i vilken ordning man egentligen bör ta sig an Guénons ömsesidigt belysande skrifter – vilka alla för övrigt sedan några år tillbaka, tack vare förlaget Sophia Perennis, nu finns översatta till engelska (se förteckning hos Fons Vitae). Det essentiella urvalet i denna antologi kan även indirekt ses som ett av flera möjliga svar på detta. En tacksam och på många sätt givande ingång brukar annars vara de av Guénons böcker som är speciellt inriktade på kosmologi, det vill säga Traditional Forms and Cosmic Cycles, The King of the World, The Reign of Quantity and the Signs of the Times samt Symbols of Sacred Science. The Reign of Quantity and the Signs of the Times utgör dessutom tillsammans med East and West och The Crisis of the Modern World i sammanhållen form alltså Guénons explicit civilisationskritiska bidrag. Uppdatering 091216: För övrigt har nu en komplett svensk översättning av det franska originalet fullbordats Lars Adelskogh under titeln Kvantitetens herravälde och tidens tecken.

Nämnas kan också att The Essential R. G. dessutom är försedd med en introduktion baserad på en föreläsning hållen vid Prince of Wales Institute i London hösten 1994 av Martin Lings, som under flera år agerade personlig sekreterare åt Guénon i Kairo, samt med ett biografiskt appendix taget ur Harry Oldmeadows Journey’s East: 20th Century Western Encounters with Eastern Religious Traditions. Bokens omslagsbild pryds av ett kaklat oktagonalt mosaikmönster från Alhambra i Granada i Spanien.

Utdrag ur förordet

»People today are searching for something, though they may not know what exactly. What they instinctively feel lacking within themselves is precisely what Guénon has endeavored to proclaim and preserve in the hearts of modern-day generations who need not be irrevocably excluded from the knowledge that, since time immemorial, has effectively resolved the mystery of life and provided a sense of wonder. Imagine a sacred wand that has the power to transform existential truths into celestial realities; picture a universal symbol that when gazed upon could raise human consciousness to a higher order of perception, or a word that when remembered could transform nature’s images into archetypal verities of a transcendent order, truths that trace their source and ultimate origin to a Primordial Tradition that leads us back to the edge of time. What Guénon has accomplished is nothing less than the restatement of the traditional doctrines, rites of worship, and universal symbols and planted them as the seeds they were meant to be within the ground of the human soul.«

* * *

»Four adjectives come to mind that help characterize Guénon’s unique style: exactness, intelligibility, harmony, and purity. His writing displays a mathematical precision on all planes, a clarity of language that bespeaks a spiritual intelligence, a harmony of composition that is remarkably consistent throughout his ouvre, and a crystalline purity of style. Glimpses of Guénon the man occasionally shine through his sober, intellectual style, but essentially he remains in the shadows, allowing instead his spirit to shine through the art of his language and the depth of his perceptions.

In order to give some definition and shape to the vast array of subjects Guénon wrote about, ranging from pure metaphysics to the symbolism of the Holy Grail, we have chosen to group selected excerpts of his writings under four headings: the Modern World, the Metaphysical World, the Hindu World, and the Traditional World. Each part has its own clear identity and relevance for today’s readership, and taken together they provide a point of departure for readers who have enduring questions about the source and true nature of metaphysical knowledge, the role of the world religions in preserving the traditional doctrines, and the means and methods of spiritual realization.«

Innehållsförteckning

Preface by John Herlihy

Introduction by Martin Lings

PART 1: THE MODERN WORLD

1.  The Dark Age [The Crisis of the Modern World]

2.  Sacred and Profane Science [The Crisis of the Modern World]

3.  A Material Civilization [The Crisis of the Modern World]

4.  Introduction to The Reign of Quantity and the Signs of the Times [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

5.  Quality and Quantity [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

6.  The Postulates of Rationalism [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

7.  The End of a World [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

8.  Civilization and Progress [East and West]

PART 2:  THE METAPHYSICAL WORLD

9.  Eastern Metaphysics [Studies in Hinduism]

10.  What is Meant by Tradition? [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

11.  Essential Characteristics of Metaphysics [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

12.  Metaphysical Realization [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

13.  Sanātana Dharma [Studies in Hinduism]

14.  Some Remarks on the Doctrine of Cosmic Cycles [Traditional Forms and Cosmic Cycles]

15.  Foundation of the Theory of the Multiple States [The Multiple States of the Being]

16.  The Realization of the Being through Knowledge [The Multiple States of the Being]

PART 3:  THE HINDU WORLD

17.  On the Exact Meaning of the Word ”Hindu” [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

18.  Perpetuity of the Veda [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

19.  The Law of Manu [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

20.  Principles Governing the Institution of Caste [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

21.  Yoga [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

22.  General Remarks on the Vedānta [Man and His Becoming According to the Vedānta]

23.  The Vital Center of the Human Being: Seat of Brahma [Man and His Becoming According to the Vedānta]

24.  The Degrees of Individual Manifestation [Man and His Becoming According to the Vedānta]

25.  Buddhi or the Higher Intellect [Man and His Becoming According to the Vedānta]

26.  Final Deliverance [Man and His Becoming According to the Vedānta]

PART 4:  THE TRADITIONAL WORLD

27.  Kabbalah [Traditional Forms and Cosmic Cycles]

28. The Symbolism of the Grail [The King of the World]

29.  Islamic Esoterism [Insights into Islamic Esoterism and Taoism]

30.  Taoism and Confucianism [Insights into Islamic Esoterism and Taoism]

31.  Rite and Symbol [Perspectives on Initiation]

32.  The Symbolism of Weaving [The Symbolism of the Cross]

33.  The Sword of Islam [Symbols of Sacred Science]

34.  The Heart and the Cave [Symbols of Sacred Science]

35. Initiatic Affiliation [Initiation and Spiritual Realization]

36. True and False Spiritual Teachers [Initiation and Spiritual Realization]

Conclusion to Introduction to the Study of the Hindu Doctrines [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

Appendix 1: Biography of René Guénon

Appendix 2: The Works of René Guénon

List of Sources

Biographical Notes

Index

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Annonser

Kärleken begär att detta tal skall fram – ny Rumi-bok

Det nystartade förlaget Molin & Sorgenfrei har i dagarna kommit ut med sin första bok.  Kärleken begär att detta tal skall fram är en antologi med texter om poeten och mystikern Rumi, samt ett urval av hans dikter i översättning.

Förra året var det 800 år sedan Jalal ud-Din Rumi föddes och detta firades över hela världen. I Sverige uppmärksammades jubileet bland annat med en festival på Södra Teatern i Stockholm den 29-30 september med över 800 besökare.

Det blev två mycket uppskattade dagar fyllda med sufisk poesi, musik och dans samt föreläsningar och samtal om Rumis lyrik, läror och betydelse i öst och väst.

Texterna i boken Kärleken begär att detta tal skall fram bygger på dessa föreläsningar, i utökad och bearbetad form. I boken ingår också ett urval översättningar av Rumis poesi gjorda av bl.a. Eric Hermelin, Eric von Post och Gunnar Ekelöf.

Redaktörer är Ashk Dahlén och Simon Sorgenfrei. Medverkande är dessutom Bo Utas, Bo Gustavsson, Anders Hammarlund och Antoon Geels.

Läs mer hos förlaget.

Nous

En av Sveriges främsta företrädare för den ortodoxa kristna traditionen, Bengt Pohjanen (fader Benedikt), har skrivit en ny lovande bok: NOUS, utkast till en noetisk filosofi.

Bengt Pohjanen - NOUSPohjanen utgår från den bysantinska tankevärlden för att presentera det tidlösa vishetsbegreppet nous, vilket bland annat används i Nya Testamentet och av de ortodoxa kyrkofäderna. Det förekommer även hos Plotinos där det utgör människans förbindelse med det Ena.

Nous är ett svåröversatt begrepp, även om det brukar översättas med ”förnuftet” eller ”intellektet”. Nous syftar på den oförgängliga delen av själen eller dess högsta kunskapsorgan (”det andliga hjärtat”), vilket genom direkt skådande, theorein, fungerar som ett organ för intellektuellt intuitiv kunskap. Dess universella språk är symbolik och analogi.

Precis som Mäster Eckehart i sin terminologi gör en viktig distinktion mellan det högre intellectus och det lägre ratio, så skiljer den noetiska filosofin nous från dianoia, det (lägre) analytiska förnuftet. Med termen noologi har man velat beskriva det förfarande som innebär människans andliga uppgående i en högre integral Enhet.

Nous är etymologiskt besläktat med det universellt förekommande fenomenet numen (transcendent närvaro, Anden, ”the Force”), liksom nomos (såsom i eko-nomi, d v s högre ordning eller lag). Detsamma gäller det tyska ordet för ”ta”, nehmen, liksom det engelska numb (vilket i denna innebörd skulle kunna tolkas som en inre stillhet, kvietistisk utblottelse, fana eller nirvana).

King ElessarInsikter i den noetiska filosofin och etymologiska härledningar av begreppet nous är helt nödvändiga om vi vill förstå vad som utmärker arvet från det sjunkna riket Númenors rättfärdiga styre (sedermera Atalantë, ”Det som fallit”) i Tolkiens fiktiva värld med de numénoreanska kungarnas, alvernas och de trogna Alvvännernas ”rena monoteism”, liksom det nomokratiska idealet i den islamiska civilisationen.

Persisk balsam

Persiska antologin (Cavefors 1976) med smakprov ur friherre Eric Hermelins omfattande och hälsobringande översättningar av de persiska sufipoeterna – har kallats för en ”dold” kultklassiker och återutgivits två gånger (Näktergalen 1986; Ordfronts Minervaserie 1999). I dagarna har den fått en efterlängtad uppföljare Persisk balsam. Även denna gång är det Carl-Göran Ekerwald som står för urval och inledningar.

»Fordom inbillade jag mig, att Du stod utanför mig;

Jag trodde, att Du stod vid min vandrings mål.

Nu, sedan jag funnit Dig, vet jag, att Du är Densamme,

Som jag öfvergaf vid min vandrings första steg.«

(Dikt av Djâmi ur Hussain Azâds Persiska dikter, i Eric Hermelins översättning från 1921)

Persisk balsam

I Persisk balsam får vi återigen stifta bekantskap med ‘Attar, Omar Khaiyam, Rumi, Sana’i, Sa’di och många fler av den persiska skaldekonstens mästare, vilka med sin välgörande sufiska levnadsvisdom influerade Goethe, Hegel, Emerson och Nietzsche och som med sällsam poetisk lyster fortfarande förmår sätta frusna hjärtans vågor i svallning.

Ekerwald och Karneval förlag skall ha en speciell eloge för att ha bevarat Hermelins extraordinära ortografi i oförvanskat skick. Liksom de hermelinska originalutgåvorna, vilka utkom i 42 volymer under perioden 1913–1943, levereras Persisk balsam också ouppskuren.

För att balansera upp Ekerwalds något ensidiga tolkningar av sufierna som kyniker, rebelliska qalandarer och ”sannskyldiga original” rekommenderas Ashk Dahléns välgrundande texter om Eric Hermelin och islams mystik.

”Pappa är muhammedan” – nya texter om och av Tage Lindbom

Minaret-redaktören Mohamed Omar förhandspublicerar en mycket fint berättat skildring av hur Tage Lindboms islam och fördolda liv med Gud uppfattades av hans egen son, Tomas. Tomas Lindbom delar nu öppenhjärtigt med sig av sina personliga minnesbilder i artikeln ”Pappa är muhammedan”.

The Underlying ReligionFörutom som huvudperson i detta oförglömliga fadersporträtt är Tage Lindbom även aktuell genom sin postuma medverkan som ende nordiske representant i den nyligen utkomna antologin med essäer om den tidlösa visdomen: The Underlying Religion. Denna vackert utformade antologi med undertiteln An Introduction to the Perennial Philosophy är utgiven till 100-årsminnet av Lindboms andlige mästare Frithjof Schuons födelse den 18 juni 1907.

Essäerna i denna samling valdes ut av Martin Lings (Shaikh Abu Bakr Siraj Ad-Din) mindre än en månad innan han lämnade jordelivet vid 96 års ålder. The Underlying Religion anses av förlaget World Wisdom vara den mest tillgängliga introduktionen till philosophia perennis hittills med essäer av 14 av de ledande företrädarna för den traditionella skolan: Titus Burckhardt, A.K. Coomaraswamy, René Guénon, S.H. Nasr, Lord Northbourne, Martin Lings, Frithjof Schuon, Marco Pallis med flera.

Tage Lindbom har skrivit ett tjugotal böcker och tidigare översatts till engelska, tyska, franska, spanska och turkiska. Sida vid sida med Kurt Almqvist har han även bidragit till de högt ansedda perennialistiska samlingsverken The Religion of the Heart samt Every Branch in Me: Essays on the Meaning of Man (där ”Every Branch in Me” faktiskt är taget från titeln på Kurt Almqvists essä).

I den nya antologin The Underlying Religion handlar Lindboms bidrag om skillnaden mellan dygd och moralitet. För att vara en lindbomsk text är den lite ovanlig såtillvida att den kretsar mindre kring idéhistorisk civilisationskritik och mer explicit berör ”inre” andliga spörsmål om skönhet, sanning och kärlek.

För att försöka slå an en ton om vad det hela handlar om skulle man för Caféts besökare kunna anföra ett citat av August Strindberg och komplettera detta med en andlig betraktelse av nationalskalden Erik Gustaf Geijer:

»Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion.« (A. Strindberg)

»Gud är ej i kyrkan, Han är ej i boken, ej i bibeln, om Han ej är i det egna bröstet.« (E. G. Geijer)

De omistliga myterna

Den lilla behändiga boken Myternas historia av Karen Armstrong har med all rätt kallats ”en suverän introduktion till varför myterna kommit till och varför vi fortfarande behöver dem”. Det mytiska får här en förtjänstfull återupprättelse som nödvändig symbolisk gestaltning för delaktighet i tillvarons mysterium.

Myternas historiaKaren Armstrong är en brittisk religions- och litteraturvetare och före detta karmelitnunna som tar sin utgångspunkt i vad hon kallar ”den eviga filosofin” (philosophia perennis). Följaktligen lägger hon speciellt stor betoning på myternas symbolik och innebörd utifrån deras funktion som initiatorisk kunskap. Det genialiska med hennes angreppssätt är att hon i sitt studium av mytologier mycket riktigt utgår från den existentiella frågeställningen varför, med en betoning på levnadsvisdom snarare än att förirra sig i empiriskt – och därmed okunnigt – vetande om när-var-hur.

I Myternas historia snålar hon inte med ansatsen, utan går ända tillbaka till jägarsamhällena under den äldre stenåldern. Därefter följer en ”utvecklingslinje” där hon beskriver myternas betydelse ända fram till ”den stora västerländska omvandlingen” de senaste 500 åren där ”upplysningens” förnuftsdyrkan gått hand i hand med förkastandet och dödförklarandet av myten.

Armstrong visar dels att mytologiernas funktion och betydelse i sin kärna äger någonting tidlöst och bestående, även om de har genomgått omvandlingar i samband med skiften över tid. Hon visar bland annat att ”Axialåldern” (800 till 200 f. Kr.) har kommit att bli speciellt bestämmande för senare tiders intellektualitet och andlighet. Axialålderns mytologi hade fyra distinkta centra: i Kina (konfucianismen och taoismen), Indien (buddhismen och hinduismen), Mellanöstern (de abrahamitiska religionerna) och Europa (grekisk rationalism vars tillämpning sedermera kom att spridas av romarna).

Alla de gångna erorna blir så byggstenar i förståelsen av hur spår av myternas livsviktiga sanningar numera i allt högre grad gestaltas och återfinns i skönlitteraturen. Flera kortfattade exempel på detta ges ur kända romaner som George Orwells 1984 och Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Armstrong avslutar sin studie med att referera till George Steiners insikter om konsten och litteraturen som ett transcendent möte, vilket manar oss att förändra våra liv. På så sätt är slutet på boken öppet i dubbel bemärkelse. Det är en uppmaning att omvärdera inte bara myterna och litteraturen, utan även vårt sätt att leva i den moderna världen.

”Glimtar” av det som ligger bortom världens murar och därmed ”förhöjer” upplevelsen av det väsentliga i livet på jorden är också det framträdande inslaget i Tolkiens mytopoetik. I essän Om sagor (publicerad i Träd och blad) menar han att vi kan finna oss i själva i sagans mytologiska värld när vi är ”förtrollade”, och som en konsekvens av detta, att det finns sanna myter (exemplifierat med Evangeliet).

Om sagor är för övrigt tveklöst en av de enskilda texter som inspirerat mest till utformandet av konceptet Café Exposé (vilket så klart är ett ”work in progress”). Även Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten har varit av avgörande betydelse i detta avseende. Enligt Eliade är myten senfärdig endast som formulering. Dess innehåll är däremot arkaiskt/tidlöst och har med sakrament att göra, det vill säga med handlingar som förutsätter en absolut, utommänsklig verklighet.

Tolkiens religiositet var katolsk i ordets ursprungliga bemärkelse – universell (”vänd mot det Ena”). Således genomsyras den av en traditionell symbolik som transcenderar yttre former. I nordisk mytologi har vi livsträdet Yggdrasil som exempel på denna metafysiska vertikalitet. De tre nornorna Urðr, Verðandi och Skuld motsvarar olika aspekter av ett ständigt pågående nu, eller den ”mytiska” tiden. Detta ”tillstånd” motsvaras i den andalusiske sufimästaren Ibn al-Arabis skrifter av Varats enhet (wahdat al-wujud). Den som följer den sufiska vägen kallas därför ofta Ögonblickets son eller dotter (ibn al-waqt respektive bint al-waqt).

I Tolkiens Ringarnas herre är det skildringen av Lothlórien, de hyperboreanska alvernas gyllene skog, som är mest emblematiskt för en sådan tidlös, översinnlig erfarenhet. Hela brödraskapet faller i gråt i sorg över att behöva lämna denna alviska återspegling av det fullkomliga, paradisiska tillståndet. De färdas då nedåt längs den Stora floden Andúin, som hos Tolkien på detta sätt även symboliserar den förgängliga tiden. (Fallet från den primordiala guldåldern kommer sig enligt de traditionella lärorna av att skapelsen är en cyklisk manifestation av det absoluta som relativiserar sig självt. Nu befinner vi oss enligt de hinduiske vise följaktligen i slutet av den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern, kali-yuga.)

I Tolkiens legendarium sammanfattas alla dessa tillstånd och stadium, ”drömmar” och ”visioner” av en högre verklighet, med den alviska rotbeteckningen FANA (se tillägget i första delen av De förlorade sagornas bok). Här är överensstämmelsen med islams mystik glasklar och bokstavlig, eftersom arabiskans fana beskriver jagets utplåning i mötet med det heliga. Sufismen (tasawwuf) är för övrigt just en sådan ”mytisk”, esoterisk och i den meningen även ”utomtidslig” läsning och tillämpning av Koranen.

Myten tillhör, liksom religionens inre sanningar, en absolut ordning och inte, likt tiden, en relativ. En klockas visare äger på samma sätt i sig inte någon existens utan är fullständigt beroende av den vertikala axeln, ”den orörlige röraren”. En skuggas relativa overklighet kan likaledes endast påvisas av det som själv inte har någon skugga eller materialitet, ljuset.

Den sufiska mystikerns inre orientering, eller den sanna orientalismen (Ex Oriente Lux) har dock i egentlig mening inte med österländsk exotism eller den exoteriska solens uppgång att göra. Den inre solens esoteriska ursprung symboliseras geografiskt istället av den yttersta Norden, Polstjärnan och den andliga pol (qutb) som förknippas med denna. Den nordliga ljussymboliken är även en esoterisk tolkning av den upphöjda universalitet och vertikala jämvikt som Koranen vittnar om i vers 24:35, »Gud är himlarnas och jordens ljus… som varken tillhör öst eller väst.« Temat har även tagits upp av Goethe i hans ofullbordade poem Die Geheimnisse (en för övrigt inte osannolik inspiration till Stefan Georges Geheimes Deutschland). (För en ypperlig fördjupning i innebörden av norr som överordnad symbolisk orienteringspunkt för sufismen och närbesläktade traditionella läror, se The Man of Light in Iranian Sufism av Henry Corbin.)

Karen Armstrong är först och främst en popularisatör av grunderna för en traditionell symbolisk tolkning av det mytiska. Då Myternas historia utkom var det med en koordinerad samtidighet av sällan skådat slag. På dagen den 21 oktober 2005 publicerades den av minst 27 förlag i 35 länder som introduktion till det grandiost ambitiösa projektet The Myth Series, där några av världens mest hyllade författare inbjudits att återberätta kända myter i en personlig tappning.

Armstrongs exposé kan dock inte göra anspråk på att vara fullständigt vederhäftig när det gäller traditionell och metafysisk doktrin. Att hon konsekvent använder begreppet logos som skilt från mythos när hon egentligen syftar på ratio (som skilt från det intellektiva överindividuella medvetandet, intellectus) är en sådan sak. Trots vissa sådana (i ett populärsammanhang nästintill oundvikliga) drag av sentimentalisering ligger ändå Myternas historia väl till i sin väsentliga innebörd. Källmaterialet är starkt och övertygande. Det baseras nästan uteslutande på rön från välrenommerade mytforskare och religionsvetare med anknytning till den traditionella skolan som Huston Smith och Mircea Eliade (samt även Joseph Campbell, som dock är tydligt jungiansk och därför uppvisar drag av eklektism).

Det som Myternas historia påminner oss om – möjligheten till delaktighet i det gudomliga genom myternas sakrala symbolik – är sist men inte minst en implicit civilisationskritik av den moderna världens atomisering, vilken uppfriskande nog inte reduceras till någon sorts mot-identitet. (Det i verklig mening tragiska är när självutnämnda ”traditionalister” i olika läger i öst som väst vid dagens slut finner att de i sin anstormning endast upprepat dess logik. Med tanke på den förvirrade och mörka tidsålder vi lever i har vi sannolikt heller ännu inte bevittnat den fulla vidden av denna tragedi. Fallgroparna blir knappast färre och sanningens väg har aldrig varit den breda vägen. Se René Guénons The Reign of Quantity and the Sign of the Times.)

Myternas historia av Karen Armstrong erbjuder sammanfattningsvis en åtminstone rudimentär orientering vilken kan verka som en kompass för att man inte ska förlora sig i den moderna tillvarons strida strömmar. Det är en bok som äger extraordinär översiktlighet, är enkel och lättfattlig utan att för den skull tappa vare sig urskillningsförmåga, djup eller fokus på det väsentliga. Dessutom finns den numera även i pocket.

Paleolit

Här följer utdrag ur Myternas historia två första kapitel. De handlar om vad en myt är och om jägarsamhällenas mytologi i äldre stenåldern.

1. Vad är en myt?

»Människan har i alla tider skapat myter.«
s. 7

»Neandertalarna begravde sina fränder med stor omsorg och föreställde sig tydligen att den synliga, påtagliga världen inte var den enda verkligheten. Det verkar alltså som om människorna redan i ett mycket tidigt skede utmärkte sig för sin förmåga att tänka tankar som sträckte sig bortom vardagens erfarenheter. Vi är meningssökande varelser.«
s. 7-8

»De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter; de tvingar oss att söka oss bortom vår egen erfarenhet. Det finns ögonblick då vi alla på ett eller annat vis måste ge oss av till en plats vi aldrig har sett och göra något som vi aldrig tidigare har gjort. Myten handlar om det okända, om det vi saknar ord för. Därför blickar den in i ett hjärta av stor tystnad.«
s. 9

»Slutligen talar all mytologi om ett annat plan som existerar jämsides med vår egen värld och i viss mening bär den. Tron på denna osynliga men starkare verklighet, som ibland kallas gudavärlden, är ett grundtema i mytologin. Den har också kallats den eviga filosofin, eftersom den genomsyrade alla samhällens mytologi, ritualer och uppbyggnad före våra dagars vetenskapligt grundade modernitet. Enligt denna eviga filosofi har allt som sker i denna världen, allt vi kan se och höra här sin motsvarighet i en gudomlig tillvaro som är rikare, starkare och mer bestående än vår. (…) Det är enbart genom att ta del i det gudomliga livet som vi dödliga, sköra människor lever upp till vår potential. Myterna gav uttrycklig form och gestalt åt en realitet som människor anade intuitivt.«
s. 10

»Med mytens hjälp sökte människan sin plats i tillvaron och sin sanna inriktning.«
s. 11

»Den eviga filosofin uttrycker vår medfödda känsla av att människan och den materiella världen är något mer än det som kan skönjas med blotta ögat.«
s. 11-12

»På 1700-talet började vi utveckla en vetenskaplig historiesyn; vi sysselsätter oss framför allt med vad som egentligen har skett. Men när människor i den förmoderna världen skrev om det förflutna var de mer intresserade av vad händelser hade haft för betydelse. En myt var en händelse som i viss mening hade inträffat en gång men också ständigt fortsatte att inträffa. Eftersom vi har en strängt kronologisk historiesyn saknar vi beteckning för ett sådant skeende. Men myten är en konstform som pekar bortom historien, mot något som är tidlöst i människans existens. Den hjälper oss att nå bortom det kaotiska flödet av slumpartade företeelser och få en skymt av verklighetens kärna. Upplevelsen av det transcendenta har alltid ingått i människans erfarenhet. Vi söker stunder av extas när vi känner oss djupt berörda och för ett ögonblick lyfts ur oss själva.«
s. 12

»Myten är alltså sann därför att den är verksam, inte därför att den ger faktisk information. Men om den inte ger någon ny insikt om livets mening håller den inte måttet. Om den fungerar, det vill säga tvingar oss att förändra tankar och känslor, skänker oss nytt hopp och manar oss att leva mer fullödigt, är den en giltig myt. Mytologin förvandlar oss bara om vi följer dess riktlinjer. En myt är i grund och botten en vägledning. Den talar om för oss vad vi måste göra för att kunna leva ett rikare liv.«
s. 14-15

»Våra dagars alienation från myten saknar motstycke i historien. I den förmoderna världen var myten något omistligt. Den inte bara hjälpte människor att finna mening i sina liv utan blottade också regioner i deras inre värld som annars skulle ha förblivit otillgängliga.«
s. 15

»Myten finns aldrig i endast en version som är den enda rätta. När förhållandena runt omkring oss ändras behöver vi också kunna berätta våra historier på ett nytt sätt för att synliggöra deras tidlösa sanning. I den här korta historiken över myten ska vi se att varje gång människorna tagit ett stort steg framåt har de också reviderat sin mytologi och fått den att tala till de nya förhållandena. Men vi ska också se att människornas natur inte förändras särskilt mycket. Många av myterna som danats i samhällen som varit diametralt annorlunda vårt berör oss än i dag i vår djupaste fruktan och längtan.«
s. 15-16

2. Äldre stenåldern. Jägarnas mytologi ca 20 000 till 8000 f.v.t.

»För […] urbefolkningar är det naturligt att tänka med hjälp av myter och symboler eftersom de, om vi får tro etnologer och antropologer, är ytterst medvetna om den andliga dimensionen som finns i deras vardag. För människor i industrialiserade, urbaniserade samhällen har upplevelsen av det heliga eller gudomliga blivit en i bästa fall avlägsen realitet, men för till exempel australiern är det inte bara något självklart utan till och med något som är verkligare än den materiella världen. ”Drömtiden” – som australiern upplever i sömnen och i visioner – är tidlös och ”samtidig”. Den utgör en stabil fond mot vilken vardagslivet utspelar sig med död, ständig förändring, ändlösa händelseförlopp och årstidsväxlingar. Drömtiden bebos av förfäderna – mäktiga, arketypiska varelser som en gång lärde människorna allt som är nödvändigt för att de ska kunna leva, som att jaga, kriga, para sig, väva och fläta korgar. Därför är allt detta inte profana utan heliga verksamheter som sätter de dödliga i förbindelse med Drömtiden. När en australier till exempel går ut på jakt tar han på alla sätt efter Den förste jägaren så att han känner sig som ett med honom och innesluts i den starkare, arketypiska världen. Först när han erfar denna mystiska förening med Drömtiden får hans liv mening. Efteråt lämnar han den urtida fullödigheten och återvänder till nuets värld som han fruktar kommer att uppsluka honom och reducera allt han gör till noll och intet.

Andevärldens verklighet är så omedelbar och bjudande att den enligt ursprungsfolken en gång måste ha varit mer tillgänglig för människorna. I alla kulturer finner vi myten om ett förlorat paradis där människor levde i nära och daglig kontakt med det gudomliga. De var odödliga och levde i harmoni med varandra, med djuren och med naturen. Mitt i världen stod ett träd, ett berg eller en påle som förband jord och himmel så att människorna lätt kunde ta sig upp i gudarnas rike. Så inträffade en katastrof: berget sjönk ner i jorden, trädet höggs ner, och det blev svårare att nå himlen. Den mycket gamla och i det närmaste universella myten om guldåldern var aldrig avsedd att vara historisk. Den härrör ur en stark upplevelse av det heliga, en upplevelse som är naturlig för människan och uttrycker hennes känsla inför en verklighet som är nästintill påtaglig och nåbar. De flesta religioner och mytologier om arkaiska samhällen är genomsyrade av längtan efter det förlorade paradiset. Men myten var inte bara en övning i nostalgi. Dess främsta syfte var att visa människorna hur de skulle kunna vända tillbaka till den arketypiska världen, inte bara under ögonblick av visionär hänförelse utan i vardagslivets återkommande plikter.

I dag skiljer vi på religiöst och profant. Det skulle ha varit obegripligt för stenåldersjägarna. För dem var ingenting profant. Allt de såg och upplevde var genomsynligt för sin motsvarighet i den gudomliga världen. Allting, hur simpelt det än var, kunde förkroppsliga det heliga. Allt människorna gjorde var ett sakrament som satte dem i förbindelse med gudarna. Också de alldagligaste handlingar var ceremonier som möjliggjorde delaktighet i den ”samtidiga”, tidlösa världen. För oss moderna människor är en symbol i allt väsentligt skild från den osedda verklighet den visar på, men grekiskans symballein betyder att ”kasta ihop” två tidigare åtskilda ting så att de blir oskiljaktiga – som gin och tonic i en drink. När man begrundade den jordiska företeelsen fördes man därför in i den himmelska motsvarighetens närvaro. Känslan av delaktighet i det gudomliga var grundläggande för den mytiska världsåskådningen. Mytens syfte var att göra människor mer medvetna om den andliga dimension de var helt inneslutna i. Det var en naturlig del av livet.

De allra äldsta myterna lärde människorna att genomskåda den gripbara världen och bli varse en verklighet som tycktes förkroppsliga något annat. Men för den skull behövde tron inte ta ett språng, eftersom det på det här stadiet tydligen inte fanns någon metafysisk klyfta mellan det heliga och det profana. När människorna betraktade en sten såg de inte en orörlig klump som inte kunde användas till något. För dem förkroppsligade stenen styrka, beständighet, fasthet och ett absolut sätt att vara som helt skilde sig från det sårbara människovarat. Själva förhållandet att den var annorlunda gjorde den helig. Stenen var i äldre tid en vanlig hierofani – uppenbarelseform för det heliga. Trädet för sin del, som hade förmågan att utan ansträngning förnya sig, inkarnerade och synliggjorde en mirakulös kraft som de dödliga människorna saknade. Och när människorna såg månskivan tillta och avta bevittnade de ännu ett exempel på pånyttfödelsens heliga krafter. Det var en sträng men barmhärtig lag som tog sig detta uttryck, en som var på en gång skrämmande och trösterik. Träd, stenar och himlakroppar var i sig själva inte föremål för tillbedjan men vördades därför att de var epifanier av en väldig, fördold kraft som kom till synes i alla naturfenomen och talade till människorna om en annan och mäktigare verklighet.

En del av våra äldsta myter som troligen härrör från stenåldern förknippades med himlen som tydligen skänkte människorna den första föreställningen om det gudomliga. När de blickade upp mot himlen – oändlig, fjärran och helt skild från deras egen torftiga tillvaro – fick de en religiös upplevelse. Himlen höjde sig över dem och var ofattbart stor, oåtkomlig och evig.«
s. 18-21

»Med detta är vi framme vid ett grundläggande drag i både det mytiska och det religiösa medvetandet. I vår egen skeptiska tid tänker man sig ofta att människor är religiösa därför att de vill ha någonting av gudarna som de tillber. Att de försöker få makterna över på sin sida. Att de vill ha ett långt liv, slippa sjukdomar och uppnå odödlighet och tror att gudarna kan förmås att ge dem detta. Men i själva verket visar de äldsta hierofanierna att tillbedjan inte nödvändigtvis sker i eget intresse. Människorna begärde ingenting av himlen, och de visste mycket väl att de inte kunde påverka den i något som helst avseende.«
s. 22

»Himlen skulle fortsätta vara en symbol för det heliga långt efter stenåldern. Men mycket tidigt visade det sig att myterna skulle slå fel om de talade om en realitet som var alltför transcendent. Om en myt inte möjliggör för människor att i något avseende ta del av det heliga blir det främmande och förbleknar i medvetandet. I ett visst skede – exakt när vet vi inte – började människor i vitt skilda delar av världen att tala om himlen som en person. De började berätta historier om en himmelsgud eller höggud som ensam och av intet hade skapat himmel och jord. Denna primitiva monoteism uppstod med all sannolikhet i äldre stenålder. Innan man på olika håll började tillbe en rad gudar erkände man en ensam övergud som hade skapat världen och styrde människornas öden långt bortifrån.«
s. 23

»Det högt belägna har förblivit en mytisk symbol för det gudomliga – en kvarleva från den äldre stenålderns andlighet. I mytologi och mysticism söker människor regelmässigt nå himlen, de tänker ut ritualer och metoder att uppnå trans och koncentration varigenom de kan omsätta sådana uppstigandehistorier i praktiken och ”stiga upp” till något ”högre” medvetandetillstånd. Vissa människor har färdats upp genom olika nivåer i den himmelska världen tills de nått den gudomliga sfären. Yoga-utövare sägs flyga genom luften, mystiker leviterar, profeter bestiger höga berg och tränger in i ett sublimare sätt att vara. När människor strävade mot det transcendenta som himlen var en sinnebild för, kände de att de kunde slippa ut ur människans utsatta livsvillkor och nå det som finns bortom. Det är därför som berg så ofta är heliga i mytologin. Högt uppe på ett berg, mitt emellan himmel och jord, kunde människan som Mose möta sin gud. Myter om flygningar och uppstigningar förekommer i alla kulturer och uttrycker en universell längtan efter transcendens och befrielse från människolivets begränsningar.«
s. 26

»Forskare tror att de första uppstigandemyterna härrör ända från äldre stenåldern, och att de hör ihop med schamanen, jägarsamhällenas främste trosutövare. Schamanen var mästare i trans och extas, schamanens visioner och drömmar inrymde jaktens livssyn och skänkte den andlig innebörd.«
s. 27

»Andliga flygfärder är inga fysiska resor utan en extas där man känner att själen lämnar kroppen. Men ett uppstigande till den högsta himlen är möjligt först efter ett nedstigande till jordens djup. Utan döden inget nytt liv. Dessa teman i den ursprungliga andligheten skulle återkomma i de andliga resor som företogs av mystiker och yogier i alla kulturer. Det är i högsta grad betecknande att dessa myter och ritualer förknippade med uppstigning går tillbaka till mänsklighetens äldsta historia. Det innebär att människans längtan efter att nå det som är ”ovan” det mänskliga tillståndet är en av hennes innersta drivkrafter.«
s. 29

»Under guldåldern före fallet anses människan ha haft förmågan att tala med djuren, och innan schamanen har återerövrat denna paradisiska färdighet kan han inte stiga upp till den gudomliga världen.«
s. 30

»Av allt att döma erfor de allra första jägarna en […] ambivalens. De fick betala ett högt pris för sin erfarenhet. De hade ännu inte kunskaperna att odla egna grödor, så för sin egen överlevnad måste de döda andra varelser som de kände sig befryndade med. Det främsta bytet var de större däggdjuren vilkas kroppar och ansiktsuttryck påminde om deras egna. Jägarna såg deras fruktan och identifierade sig med deras skrik av fasa. Djurens blod flöt som människoblod. Inför detta potentiellt sett outhärdliga dilemma skapade de myter och ritualer för att kunna klara av att mörda sina medvarelser. Vissa myter har levt vidare i senare kulturers mytologier. Långt efter stenåldern var folk olyckliga över att behöva slakta och äta upp djur. Centralt i snart sagt alla religiösa system i forntiden var det rituella djuroffret som bevarade de gamla jaktceremonierna och hedrade djuren som fick offra livet för människornas skull.«
s. 31-32

»De fantastiska underjordiska grottorna i Altamira och Lascaux ger oss en fängslande inblick i stenåldersmänniskans andlighet. De numinösa målningarna av hjortar, bisonoxar och raggiga ponnyer, av schamaner utklädda till djur och jägare med spjut är utförda med känslighet och omsorg djupt nere i grottorna som är ytterst svårtillgängliga. De är troligen våra allra första tempel och katedraler. […] Målningarna skildrar antagligen lokala legender som vi aldrig kommer att få lära känna. Men säkert är att de också gestaltar ett möte på ett djupare plan mellan människan och gudalika, arketypiska djur som pryder grottans väggar och tak. Den som vallfärdar dit måste krypa genom fuktiga och farliga tunnlar för att nå ner till grottorna och ta sig ännu längre ner för att till sist kunna stå öga mot öga med de målade djuren. Vi finner här samma komplex av bilder och föreställningar som besjälar schamanens sökande. Och precis som under schamanens färder utövade man troligen musik i grottorna, man dansade och sjöng. Det var en resa till en annan värld som inleddes med nedstigningen i jordens innandöme, och det skedde ett möte med djur i en magisk dimension som var avskild från den vardagliga, fallna världen.

Allra starkast torde upplevelsen ha varit för den som kom ner i grottorna för första gången, och det verkar troligt att de användes i initiationsriter som förvandlade stammens unga män till jägare. Ceremonierna var centrala i äldre tiders religion och har förblivit så i traditionella samhällen ända till våra dagar.«
s. 33-34

»Det är ofta under initiationens trauma som initianden för första gången får höra sin stams allra heligaste myter. Detta är ett viktigt inslag. En myt är inte en historia som kan återberättas i profan eller trivial inramning. Eftersom den förmedlar helig kunskap återberättas den alltid i en ritualiserad inramning som särskiljer den från vanliga profana upplevelser och kan bara förstås i den andliga och psykologiska förvandlingens högtidliga sammanhang. Myten är det språk vi behöver i livets nödsituationer. Vi måste vara beredda att låta myten förvandla oss för gott. Tillsammans med ritualerna som bryter ner barriären mellan lyssnaren och historien, så att han kan göra den till sin egen, är den mytiska berättelsen utformad så att den driver oss ut i det okända bortom den trygga välkända tillvaron. Att läsa en myt utan den förvandlande ritualen som åtföljer den är som att enbart läsa librettot till en opera utan att höra musiken. Om vi inte möter myten som ett led i en omdaningsprocess om död och pånyttfödelse har den ingen mening. Med stor sannolikhet var det ur upplevelsen av ritualen i helgedomar som Lascaux och ur upplevelsen av schamanen och jakten som myten om hjälten uppkom. Jägaren, schamanen och initianden var alla tvungna att lämna det välkända och utstå skrämmande prövningar. Alla måste de skåda döden i vitögat innan de fick återvända med livnärande gåvor till de sina. Liknande myter om hjälten och hans sökande har utvecklats i alla kulturer. Hjälten känner att någonting fattas i hans eget liv eller samhällets. De gamla föreställningarna som i generationer gett näring åt stammen talar inte längre till honom. Därför lämnar han hemmet för att utstå livsfarliga äventyr. Han nedkämpar monster, genomkorsar mörka skogar och dör under tiden bort från sitt gamla jag, alltmedan han förvärvar nya insikter och färdigheter som han för med sig hem till sitt folk. Prometeus stal elden från gudarna för att ge den åt människorna och fick utstå århundraden av plågsamma straff. Aeneas tvingades bryta upp från sitt gamla liv, fick se sitt hemland stå i lågor och stiga ner i underjorden innan han kunde grunda den nya staden Rom. Så djupt rotad är hjältemyten att till och med historiska gestalter som Buddha, Jesus och Muhammed skildras enligt det arketypiska mönster som troligen växte fram under stenåldern.

Men återigen – när människorna berättade dessa historier om stammens hjältar var det inte enbart för att de ville underhålla sina lyssnare. Myten säger oss vad vi måste göra för att bli fullgångna människor. Var och en av oss måste någon gång i livet bli hjälte. Varje spädbarn tvingas ut genom födelsens trånga port som inte är olik de labyrintiska tunnlarna i Lascaux, måste lämna livmoderns trygghet och genomgå traumat att tränga ut i en skrämmande och okänd värld. Varje mor som föder ett barn och riskerar livet för det är också heroisk.

Hjälte blir man inte med mindre än att man är beredd att ge upp allt. Det finns inget uppstigande till högre sfärer som inte föregås av ett nedstigande i mörkret, det finns inget nytt liv som inte föregås av någon sorts död. Genom hela livet hamnar vi alla i situationer där vi står öga mot öga med det okända, och hjältemyten visar oss hur vi ska bete oss. Och alla måste vi gå igenom den slutliga övergångsriten som är döden.«
s. 35-38

»Dessa fragmentariska glimtar av vårt stenåldersförflutna visar att myten inte var något universalmedel som man skämde bort sig med. Nej, den var något som tvingade människorna att konfronteras med livets och dödens obönhörliga verklighet. Människans vision var tragisk. Hon längtade efter att nå upp till himlen men insåg att det bara skulle gå om hon besinnade sin dödlighet, lämnade den trygga världen bakom sig, steg ner i djupen och dog bort från sitt gamla jag. Mytologin och de åtföljande ritualerna hjälpte stenåldersmänniskorna att ta sig från ett livsskede till ett annat, så att de när döden kom uppfattade den som den sista och slutgiltiga initieringen i en annan och totalt annorlunda livsform. Detta var en tidig insikt som aldrig gick förlorad för människorna utan fortsatte att vägleda dem när de gick in i nästa stora omvälvning i sin historia.«
s. 39-40

The Children of Húrin

Tolkiens mörka hjältesaga The Children of Húrin släpps officiellt imorgon, tisdagen den 17 april. I september kommer den ut i svensk översättning som Húrins barn på Norstedts förlag, samtidigt som nyöversättningen av romanen om Bilbo.

Children of HurinThe Children of Húrin är en klassisk högstämd tragedi vilken tilldrar sig i Ardas forntid, närmare bestämt under Första åldern, många tusen år innan undergången för Númenor-Atlantis (vars arv återupprättas ytterligare en tidsålder senare genom Konungens återkomst).

Ytterst har vi i The Children of Húrin att göra med ett tidlöst drama om skönhet, fasa och förhäxning. Vi får bevittna hur fördärvets gift får fäste hos Húrins barn. Det sker genom tungan på Morgoths orm och anfadern till alla drakar, Glaurung, som med sinnrik förslagenhet lyckas blanda lögner med sanning och dölja eller förvränga allt som äger verklig skönhet.

The Children of Húrin är den första längre sammanhängande berättelse från Tolkiens penna som publicerats sedan Silmarillion slutligen sammanställdes för 30 år sedan. Redan innan Första världskriget krevader tystnat skrev dock Tolkien det första utkastet Narn i Chîn Húrin. Fragment av detta episka kväde, där den tragiske hjälten Túrin Turambars olyckliga öde spelar en viktig roll, har funnits tillgängliga för oss tidigare, bland annat i De förlorade sagornas bok 2 och som ett sammandrag i Silmarillion.

Túrin Turambar, som på många sätt kan ses som dramats ”huvudperson”, har många drag gemensamt med Sigurd Fafnersbane, Wagners Siegmund i Valkyrian, Kullervo i det finska nationaleposet Kalevala, liksom Kung Oidipus. Det är också Túrin Turambar som porträtterats av Alan Lee på bokens omslag, iförd Hadors hjälm (ett verk av hyperboreanskt alvsmide). I Silmarillion kan vi läsa:

Ty Túrin iförde sig på nytt Hadors hjälm; och vida kring i Beleriand spreds ryktena, löpte fram genom skogar och över vattendrag och genom passen mellan höjderna, ryktena om att hjälmen och bågen som fallit i Dimbar nu återuppstått igen, trots att ingen ens vågat hoppas det. Då repade många nytt mod som vandrade utan ledare och berövats allt men ännu inte knäckts…
Quenta Silmarillion XXI, »Om Túrin Turambar«

Children of Hurin insideThe Children of Húrin är dock när allt kommer omkring inte på långt när lika präglad av hopp och återlösning som Ringarnas herre (även om Ringeneposet inte heller saknar inslag av sorg och förlust).

Detta är i högsta grad en saga kantad med rader av sorgband där jordens törst efter högt älskade bröders och systrars blod verkar outsläcklig. Bitterheten blir inte mindre skarp av att den verkar ha något ytterst angeläget och befordrande att säga oss om vår egen tid. Enligt Tolkien själv är en av sagans lärdomar trots allt en form av katharsis – att ”åt omogen, slö och självisk ungdom kan fördärv, sorg och dödens skugga ge en viss värdighet, ibland rentav visdom” (Om sagor).

Ett kommande inlägg om betydelsen och nödvändigheten av myter är tänkt att beröra Tolkiens poetik och tes om ”sanna myter”. Det väsentliga inslaget i en sådan traditionell mytopoetik är ”glimtar” av något ”högre” bortom världens murar.

Ett viktigt återkommande tema i Tolkiens legendarium som är nära sammanbundet med detta ”högre” är rätten till makt (vilket inte är detsamma som ägandet av makt) . Ty sagornas rike ”inrymmer mycket utom alver och féer och mycket utom dvärgar, häxor, troll, jättar eller drakar: det inrymmer haven och sjöarna, solen, månen och himlen, jorden och allt vad på den lever och finns: träd och fåglar, vatten och sten, bröd och vin, och oss själva, vi dödliga, när vi är förtrollade.” (Om sagor)