Citat

En av den svenska bildningshistoriens mer begåvade kvinnor, Emilia Maria Fogelklou Norlind (1878–1972), skriver i Form och strålning (1958) att ”Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som ‘mystisk’, beslöjar och fjärmar vi ofta dess karaktär av upplevd realitet.” (s. 112) Ett andligt uppvaknande är inte en verklighetsflykt, utan en verklighetsupptäckt. Enligt Tage Lindbom kan en sådan under vissa omständigheter liknas vid att en flik lyfts av tillvarons slöja. I Fogelklous fall kan vi för detta ”av-slöjande” belägga såväl tid som plats: den 29:e maj 1902 på en undanskymd parkbänk bland träden vid Fogelberget i Vasastaden i Göteborg.

Emilia Fogelklou vid fjorton års ålder

Emilia Fogelklous andliga uppvaknande framstår som ett resultat av en längre tids djup inre kris upplevd som ett overklighetstillstånd, en ung och ovanligt sensibel människosjäls ”mörka natt”. Många år senare beskriver hon elliptiskt detta overklighetstillstånd som ett slags förfrämligande från det inre självet, i sin tur en konsekvens av det moderna samhällets – i metafysisk bemärkelse – nihilistiska natur, dess exklusivt horisontella Weltanschauung och kvävande, triviala livsform: ”Vi går som hjul kring vårt ekonomiska jag i stället för att stå upp och börja vandra den väg som leder till Livet.” (Ibid, s. 227)

Som i så många andra av Fogelklous stilistiska snarare än doktrinära pärlor till texter anar man i tilltalet en intuitiv och outplånlig visshet, vilken endast kan stamma ur egen erfarenhet. I kontrast till bildning i vanlig mening, vilken hon i den självbiografiska Barhuvad (1950) beskriver som endast ”en ytterst tunn miljögiven fernissa”, vore denna den viktigaste av all bildning istället en ”genomlysthet”, ”som inte filosofin räknar med och som psykologin aldrig kan reda opp”. Bildningsmedlet? Meditation, bön.

Det är också i Barhuvad vi finner Fogelklous gripande redogörelse för den ”centrala händelsen i hela hennes liv”, för den verklighetsupptäckt hon inte kunde ”röra vid” med andra förrän över ett års tid:

»En regnig vårkväll hade hon i förtvivlad oro gått långt åstad i sin ensamhet, gick och gick utmed älven och kom ihåg sin ständiga bön från fjortonårsåldern: ”Gud, låt mig slippa leva.” Språnget var ju härifrån så lätt, man kunde slippa. Om man riktigt ville. Och nu ville hon, trodde hon. Inte såg vattnet farligt ut.

I samma stund förnam hon far och mor så obeskrivligt nära. Hon såg dem just som de brukade sitta därhemma om kvällarna kring runda bordet. Hon tyckte att hon själv inte mera kunde ha ringaste glädje av att finnas kvar. Men om hon gick, skulle hon åt dem ge smärta, skam, grubbel, frågor – inte bara saknad.

Hon vände hem igen snyftande. Hur hade hon inte nyligen själv sagt till barnen vid en morgonsamling: ”Man måste kunna göra vad man inte vill, bara därför att det är rätt.”

Och så gick några dar, då allt hennes arbete skedde i ett sällsamt drömtillstånd. Hon riktigt förundrade sig över att människor tog henne för verklig och hennes svar för verkliga. Hon visste själv bäst att hon bara var ett skal, ett livstomt skal. Om hon ändå hade levat i skuldmedvetande! Den rena intigheten var värre. Hon hade inte en gång existens – var som en som icke är till ens.

Men en ljus vårdag – det var den 29 maj 1902 – då hon satt och beredde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6, så inträffade tyst, osynligt, den centrala händelsen i hela hennes liv. Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ”tomma skalet” liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, ingenting annat är så verkligt som detta. Det i ångest ropande och tystnade barnet hade kommit innanför ljusportarna. Hon blev förlöst ur en kärlek, som är mera än människors.

Förstummad, stilla, häpen gick hon in till sin lektion, förundrad också att ingen märkte på henne, att något skett.« (s. 52f)

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Schuon - The Transfiguration of Man

It is difficult to deny, if one is still sensitive to true norms, that the machine tends to make man into its own counterpart; that it renders him violent, brutal, vulgar, quantitative and stupid like itself, and that all modern ”culture” is affected thereby. This is what partly explains the cult of ”sincerity” and the mystique of ”commitment”: one must be ”sincere” because the machine is devoid of mystery and is as incapable of prudence as of generosity; one must be ”committed” because the machine possesses no value apart from its productive capacity, or because it demands ceaseless surveillance and even complete ”self-surrender” and thus devours mankind and what is human; one must refrain from making oneself understood in literature and art because the machine does not so behave and because in the minds of its slaves and creatures its ugliness, clamor and implacability are mistaken for ”reality”. Above all, one must not have a God, since the machine has none or even usurps this role itself.

– Frithjof Schuon, The Transfiguration of Man (World Wisdom, 1995), s. 13f

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS