Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt

En av den svenska bildningshistoriens mer begåvade kvinnor, Emilia Maria Fogelklou Norlind (18781972), skriver i Form och strålning (1958) att ”Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som ‘mystisk’, beslöjar och fjärmar vi ofta dess karaktär av upplevd realitet.” (s. 112) Ett andligt uppvaknande är inte en verklighetsflykt, utan en verklighetsupptäckt. Enligt Tage Lindbom kan en sådan under vissa omständigheter liknas vid att en flik lyfts av tillvarons slöja. I Fogelklous fall kan vi för detta ”av-slöjande” belägga såväl tid som plats: den 29:e maj 1902 på en undanskymd parkbänk bland träden vid Fogelberget i Vasastaden i Göteborg.

Emilia Fogelklou vid fjorton års ålder

Emilia Fogelklous andliga uppvaknande framstår som ett resultat av en längre tids djup inre kris upplevd som ett overklighetstillstånd, en ung och ovanligt sensibel människosjäls ”mörka natt”. Många år senare beskriver hon elliptiskt detta overklighetstillstånd som ett slags förfrämligande från det inre självet, i sin tur en konsekvens av det moderna samhällets – i metafysisk bemärkelse – nihilistiska natur, dess exklusivt horisontella Weltanschauung och kvävande, triviala livsform: ”Vi går som hjul kring vårt ekonomiska jag i stället för att stå upp och börja vandra den väg som leder till Livet.” (Ibid, s. 227)

Som i så många andra av Fogelklous stilistiska snarare än doktrinära pärlor till texter anar man i tilltalet en intuitiv och outplånlig visshet, vilken endast kan stamma ur egen erfarenhet. I kontrast till bildning i vanlig mening, vilken hon i den självbiografiska Barhuvad (1950) beskriver som endast ”en ytterst tunn miljögiven fernissa”, vore denna den viktigaste av all bildning istället en ”genomlysthet”, ”som inte filosofin räknar med och som psykologin aldrig kan reda opp”. Bildningsmedlet? Meditation, bön.

Det är också i Barhuvad vi finner Fogelklous gripande redogörelse för den ”centrala händelsen i hela hennes liv”, för den verklighetsupptäckt hon inte kunde ”röra vid” med andra förrän över ett års tid:

»En regnig vårkväll hade hon i förtvivlad oro gått långt åstad i sin ensamhet, gick och gick utmed älven och kom ihåg sin ständiga bön från fjortonårsåldern: ”Gud, låt mig slippa leva.” Språnget var ju härifrån så lätt, man kunde slippa. Om man riktigt ville. Och nu ville hon, trodde hon. Inte såg vattnet farligt ut.

I samma stund förnam hon far och mor så obeskrivligt nära. Hon såg dem just som de brukade sitta därhemma om kvällarna kring runda bordet. Hon tyckte att hon själv inte mera kunde ha ringaste glädje av att finnas kvar. Men om hon gick, skulle hon åt dem ge smärta, skam, grubbel, frågor – inte bara saknad.

Hon vände hem igen snyftande. Hur hade hon inte nyligen själv sagt till barnen vid en morgonsamling: ”Man måste kunna göra vad man inte vill, bara därför att det är rätt.”

Och så gick några dar, då allt hennes arbete skedde i ett sällsamt drömtillstånd. Hon riktigt förundrade sig över att människor tog henne för verklig och hennes svar för verkliga. Hon visste själv bäst att hon bara var ett skal, ett livstomt skal. Om hon ändå hade levat i skuldmedvetande! Den rena intigheten var värre. Hon hade inte en gång existens – var som en som icke är till ens.

Men en ljus vårdag – det var den 29 maj 1902 – då hon satt och beredde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6, så inträffade tyst, osynligt, den centrala händelsen i hela hennes liv. Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ”tomma skalet” liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, ingenting annat är så verkligt som detta. Det i ångest ropande och tystnade barnet hade kommit innanför ljusportarna. Hon blev förlöst ur en kärlek, som är mera än människors.

Förstummad, stilla, häpen gick hon in till sin lektion, förundrad också att ingen märkte på henne, att något skett.« (s. 52f)

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Frithjof Schuon om maskinålderns människa

Schuon - The Transfiguration of Man

It is difficult to deny, if one is still sensitive to true norms, that the machine tends to make man into its own counterpart; that it renders him violent, brutal, vulgar, quantitative and stupid like itself, and that all modern ”culture” is affected thereby. This is what partly explains the cult of ”sincerity” and the mystique of ”commitment”: one must be ”sincere” because the machine is devoid of mystery and is as incapable of prudence as of generosity; one must be ”committed” because the machine possesses no value apart from its productive capacity, or because it demands ceaseless surveillance and even complete ”self-surrender” and thus devours mankind and what is human; one must refrain from making oneself understood in literature and art because the machine does not so behave and because in the minds of its slaves and creatures its ugliness, clamor and implacability are mistaken for ”reality”. Above all, one must not have a God, since the machine has none or even usurps this role itself.

Frithjof Schuon, The Transfiguration of Man (World Wisdom, 1995), s. 13f

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Frithjof Schuon on modernity and Tradition

F Schuon - Understanding Islam»The world is miserable because men live beneath themselves; the error of modern man is that he wants to reform the world without having either the will or the power to reform man, and this flagrant contradiction, this attempt to make a better world on the basis of a worsened humanity, can only end in the very abolition of what is human, and consequently in the abolition of happiness too. Reforming man means binding him again to Heaven, reestablishing the broken link; it means tearing him away from the reign of the passions, from the cult of matter, quantity and cunning, and reintegrating him into the world of the spirit and serenity, we would even say: into the world of sufficient reason.«

– Frithjof Schuon, Understanding Islam, s. 26

Svenska ordspråk

Diverse andra åtaganden och plikter (inklusive de mest triviala) gör att Cafét går lite på sparlåga i försommarvärmens blomstertid. Ett par ofärdiga utkast bidar sin tid i arkivet. Men även i till synes ”overksamma” perioder bör det finnas tid till eftertanke. Vad kan då vara bättre än att stanna upp något vid den svenska ordspråksskatten? Sällan har uttrycket vox populi, vox Dei känts mer passande.

Våräng

Aldrig är dagen så lång att inte aftonen kommer.

Alla narrar bär inte bjällror.

Av talet känns mannen, som åsnan av öronen.

Avsides i ro är bäst att bo.

Barn går från hjärtat och till hjärtat igen.

Besinna kan mycket vinna.

Bildning gör fri.

Bland blinda är den enögde kung.

Bland hundra galna finner man inte en klok.

Den fattige saknar mycket, den girige allt.

Den har fiender nog som har sig själv kär.

Den som alltid vet bäst lär sig aldrig något.

Den som drar katten ur brunnen, får ofta märken av hans klor.

Den som ser uppåt, upptäcker alltid någon stjärna.

Det goda är ej nytt och det nya ej alltid gott.

Det lönar sig ej att springa om man är på fel väg.

Det är inte sanning allt, vad sanning är likt.

Det är bättre att ta ett smädesord för gott, än att förhasta sig.

Det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta.

Det är saligare att giva än att taga.

Då visheten ropar på gatan, håller sig alla inne.

Dåren menar, att alla är som han.

Där kärleken är, där är ock tålamodet.

Döden finns ock i sockrad mat.

Döm inte allt det du ser, tro inte allt det du hör och säg inte allt det du vet.

Efter regn kommer solsken.

Eld i hjärtat gör rök i huvudet.

En knuten näve kan varken ge eller ta emot.

En nick är så god som ett handslag.

En villervalla gör många.

En ädel handling, belönar sig själv.

Ett glatt hjärta gör ett milt ansikte.

Falskhet slår sin egen herre på nacken.

Falskt mynt kommer alltid igen.

Fan friar länge de sina.

Fan gömmer sig ibland bakom korset.

Fler drunkna i glaset än i havet.

Framgång ger vänner, motgång testar dem.

Frihet är själens själ.

Från ren källa flyter rent vatten.

Färgad lögn är sanning lik.

För lata svin är marken alltid frusen.

Förtal går ej längre än till öronen.

Gaddlöst bi samlar ingen honung.

Gamla blir ofta barn på nytt.

Genom sig själv känner man andra.

Girigheten har ingen botten.

Gud hjälper skepparen, men styra måste han göra själv.

Gud i munnen, guldet i hjärtat.

Hastig gärning har ånger i följe.

Hellre fri i nöd än slav med sockerbröd.

Hjärtat är källan, tungan rännilen.

Hoppet är det sista som lämnar människan.

Hyckleri är ett sött gift och satir ett beskt läkemedel.

Häng inte bjällror på narren, man känner honom ändå.

Högmod går före fall.

Högmod är alla lasters moder.

Hör en man innan du svarar honom, hör flera innan du dömer.

I sin egen sak är var man blind.

Ingen kan ge mer rätt åt andra än han själv äger.

Ingen är tommare än den, som är fylld av sig själv.

Ingenting torkar hastigare än tårar.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Jorden är oss lånad – ej given.

Kasta inte småsten åt Vår Herre, Han kan lätt kasta stora tillbaka.

Köpt fröjd varar ej längre än klangen hörs.

Laster läres utan bok.

Lev så att du kan leva efter döden.

List är inte vishet och bedrägeri inte klokhet.

Liten hjälp är också hjälp.

Livet är blott ett lånegods.

Livet är en dröm.

Ljuset bör lysa för andra, icke för sig själv.

Lust och anlag följs åt.

Lyckan bör söka mannen, ej mannen lyckan.

Läkemedel är ofta farligare än sjukdomen.

Lätt fånget, lätt förgånget.

Lättare döljer en vis sin visdom än en dåre sin dårskap.

Lövets fall är en viskning åt de levande.

Makten är söt, men det finns gift i sockret.

Man måste bestiga berget innan man kan få utsikt över dalen.

Man måste ibland tåla, att åsnan trampar en på foten.

Man behöver inte fördriva tiden, den fördriver både sig själv och oss.

Man blir inte själv vit av att svärta andra.

Man kan inte se allt i spegeln.

Man kan väl ljuga för Vår Herre, men inte bedra Honom.

Man måste inte ha grisen i köket bara för att den är snäll.

Man ska inte flyga högre än vingarna bär.

Man vet bäst vad vattnet är värt när brunnen är tom.

Morgonstund har guld i mund.

Mången behöver en ny människa, men nöjer sig med en ny rock.

Måste böjas i tid det, som krokigt ska bli.

Människan gör almanackan, Gud väderleken.

Människan spår men Gud rår.

Människorna kryper till Gud och löper till fan.

Mången är räddare för armodet än för helvetet.

När Adam plöjde och Eva spann, envar var då en adelsman.

När herden saknas, far fåren vill.

När man inte vill se, hjälper varken ljus eller glasögon.

När nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen.

Om kvällen får den late brått.

Prisa ej dag förrän sol gått ner.

På allfarvägar växer intet gräs.

På förbjudna vägar är dyrt att färdas.

Regn i brudkrona betyder lycka.

Rikedomen är tjänare hos en vis, men herre hos en narr.

Sent skall syndaren vakna.

Sinnelaget och inte blodet gör människan ädel.

Sjukt öga ser ej gärna solen.

Skeppet är mer beroende av rodret än rodret av skeppet.

Slutet gott, allting gott. (Urspr. Shakespeare)

Som de gamla sjunger, så kvittra de unga.

Som man ropar i skogen får man svar.

Som man tror, så lever man; som man lever, så dör man; som man dör, så far man hädan; som man far hädan, så blir man.

Surt sa räven om rönnbären.

Svepningen har inga fickor.

Svårt att kasta vanan i vrån.

Sött först – surt sist.

Till sanningens begravning behövs många spadar.

Tomt ämbar stiger alltid i höjden.

Tystnaden har också sin vältalighet.

Tänk ofta på döden, så skrämmer han dig ej.

Ungdom går i flock, mandom i par, ålderdom går ensam.

Ungdom vild – ålderdom mild.

Uppgående sol vördas mer än nedåtgående.

Utan frestelse ingen dygd.

Varav hjärtat är fullt talar munnen.

Var fågel sjunger efter sin pipa.

Var sak har sin tid.

Varje moln har en silverkant.

Visdom fångas ej med dvärganät.

Vrede klipper lätt av livstråden.

Vrede villar visdom.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

Värjan och penningen fordrar skickliga händer.

Äktenskapet är som döden, få kommer väl förberedda.

Är Gud med dig, vem kan då vara mot dig?

Är guldet din brud, blir trasor din skrud.

Även de bästa kan göra misstag ibland.

Även den som går sakta kommer fram.

Även solen har sina fläckar.

Öppna dörren för en liten last, så kommer snart en stor därefter.

Öst och väst, hemma bäst.

Kanske har du själv fler svenska ordspråk att dela med dig av? Lämna i sådana fall gärna en kommentar!

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kvalitet eller kvantitet

amun»Stormen drar bort från den resande som minns Amuns namn.

Den blir till en mild bris för den som anropar honom.

Så räddas den skeppsbrutne.

Amun är verksammare än miljoner för den som tager honom till sitt hjärta.

Genom hans namn blir en ensam man starkare än folkhopen.«

— Hymn till Amun (”den fördolde”)

Frithjof Schuon: On the traditional Indian

Citat ur The Feathered Sun: Plains Indians in Art and Philosophy (World Wisdom, 1990), s. 20–21.

»Man, while mediator in a determinate respect, is not opposed, in another respect, to the rest of creation. The Indian like all the yellow race – for he is a Mongoloid – stays in Nature and is never detached from it; psychologically he is like a samurai become hunter or nomad; his contemplativeness, where it is most intimate and exalted, is without doubt not unrelated to that intuitive and inarticulate method which is Zen, or in other respects, to the spiritualized Nature in Shinto.«

tipi1

»In the wisdoms of the Old World, what perhaps most adequately – and also most profoundly – expresses the spiritual attitude of the ”eternal Red Indian” is the Bhagavad Gîtâ. Combat is a modus vivendi – willed by Nature – on which is superimposed a silent and impassible contemplation in virgin solitude; in the teaching of Krishna there is a combative, but detached, engagement in the current of forms, and at the same time a contemplation which stays in the center, with the incorruptibility of rock. This is not how the Indians have always been in fact – but how their tradition would have them be, and how they have been as regards their elect and in their finest moments, if one may put it thus.«

indian-band-at-pond

»The traditional Indian was one of the freest men that can be imagined, and at the same time one of the most bound: the vast prairie, the forests and the mountains belonged to him; practically speaking, his vital space knew no limits; yet at no moment could he depart from his religious universe and the role which this imposed upon him. On the one hand he was enclosed within a space that was strictly symbolical – as though his credo had crystallized spatially around him – and on the other he was identified with the implacable course of that great trial which is life; whether in time or in space, the Indian never left the visible symbol, which he acted out and lived; it could be said that he underwent and realized it simultaneously. And it is from this combination of heroic liberty and divine constraint that he derives his fascinating originality and this part-warrior, part-sacerdotal grandeur which – along with other factors, such as the cult of silence and impassibility – relates him to the Zen samurai of ancient Japan.«

black-elk

Bilder: World Wisdom Books

Se även:

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Det ädla spelet

The Spirit is Truth; through Truth, man is free; outside truth, he is the slave of fate. That is the teaching of the game of chess; the Kshatriya who gives himself over to it does not only find in it a pastime or a means of sublimating his warlike passion and his need for adventure, but also, according to his intellectual capacity, a speculative support, and a ”way” which leads from action to contemplation.

Titus Burckhardt, The Symbolism of Chess