En god och fridfull jul tillönskas alla Caféts besökare!
Vad det stundande decenniet må ha i sitt sköte för Caféts vidkommande är än så länge något ovisst. För att tills vidare åtminstone försöka slå an en ton, ställer vi här upp följande juxtaposition mellan två av det gångna seklets största visionärer. Vad de har gemensamt är att dem båda har begåvats med osedvanligt klar blick: Ananda K. Coomaraswamy och John Bauer.
»Mindre än det lilla, större än det stora är själfvet (âtman), förlagdt i varelsernas håla (hjärtat); fri från begär och sorglös ser man detta själfvets majestät genom sinnenas lugn.«
När Ernst Jünger talar om der Waldgänger, Skogsvandraren, kan detta ses som en referens till Upanishadernas 3000 år gamla âran-yakas eller skogsböcker, avsedda för dem som drar sig undan i skogen för kontemplation och sökande efter en ”ogenomtränglig bröstplåt” (Guénon) av gnosis.
Skogsvandraren som fenomen har förutom i indisk tradition även förekommit hos kelterna. [1] Det symboliserar återgången till det mänskliga primordiala urtillstånd (ar. fitra) som varje andlig kunskapsväg (sanskr. jnâna yoga) måste ta sin utgångspunkt i.
Jünger (1895–1998) är i sin generation långt ifrån ensam om att ta inspiration från metafysiska läror såsom hinduismens vedanta-böcker och sufismen. Även det provinsiella Sverige upplevde ett uppsving för österländsk visdom inom intellektuella och konstnärliga kretsar under tidigt 1900-tal. Då var det allmänt vedertaget att Västerlandet genomgick en djupgående ”kulturkris” präglad av tilltagande social atomisering och värderelativism. [2]
Jordmånen var vid denna tid med andra ord god för hinduismens och sufismens universella vishetsläror. I den intellektuella Zeitgeist som dominerade delar av Västeuropa vid brytpunkten kring första världskriget fanns ett nyuppväckt intresse för Kultur, andlighet, religiös mystik och konst. Denna revitalisering grep brett omkring sig och omfattade inte minst personer ur helt sekulariserade miljöer, vilket i vissa fall skapade en klyfta mellan generationerna.
I Sverige hade vi konstnären Ivan Aguéli som blev pionjär för sufismen i Väst. Jalal-al-din Rumis ”persiska Koran” beundrades av bland andra poeterna Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och baron Eric Hermelin klädde den persiska sufipoesins mästerverk i svensk språkdräkt. För att nämna några.
Genom sin livshållning (Lebenshaltung) kunde sådana solitärer bli samhällets kvintessentiella spegel och i förlängningen även potentiellt ”gemenskapande” (Gemeinebildende). Dock fanns det en hel del charlataner och 
modernistiska villoläror i denna våg av österländsk visdomsmystik och många kom därför att lockas till spiritism, Madame Blavatskys teosofi och allsköns synkretistisk nyandlighet, vilka var föregångare till vår tids new age-rörelser.
Den som däremot rätt kom att fatta de traditionella lärorna och lyckades vaska fram den inre essensen i dem alla var fransmannen René Guénon. Han initierades till sufismen av Aguéli i Paris 1911. Utgivningen av Guénons första bok, Introduction générale à l´étude des doctrines Hindoues (1921) var, för att citera professor S. H. Nasr:
”like a sudden burst of knowledge and a perspective utterly alien to the prevalent climate and world view”.
Arvet från Guénon har förts vidare i den Traditionella skolan, dit även Ananda K. Coomaraswamys magnum opus måste räknas (speciellt det han skrev från och med 1932 fram till sin död 1947). Detta arv har kommit att förvaltas inte minst i den andlige mästaren Frithjof Schuons esoteriska lära, även om det av naturliga skäl i hög grad skett utanför offentlighetens arena. Coomaraswamy har vidare en koppling till Sverige och arketypen Skogsvandraren, vilket vi strax skall få se.
1913 när den hinduiske Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur lästes hans diktverk Gitanjali (Sångoffer) av ”alla” av dåtidens författare och poeter. Andrea Butenschön, som översatte verket till svenska, stod då i förbindelse med Coomaraswamy. Hon översatte hans bok Indisk skulptur. Coomaraswamy var henne även behjälplig med bilder till boken om Jahānāra Begam. (Jahānāra var den indiska kejsardotter som skrev sufisk poesi och var dotter till den indiske stormogulen Shah Jahan och hans favorithustru Mumtaz Mahal. Det var för övrigt för denna hustru Taj Mahal restes som mausoleum, ”juvelen i Indiens islamiska konst” och numera dessutom utsett till ett av Världens sju nya underverk.)
Redan 1902 hade Butenschön översatt skogsvandrarskriften Kâthaka-upanishad till svenska från sanskrit. Hon tillägnade den unitaristen Viktor Rydbergs minne.
I denna skrift kan vi alltså läsa om skogsvandrarens sökande efter att förenas med det som Är, det ”eviga fikonträd med roten uppåt och grenarna nedåt”. Detta är Självet (Âtman) från vilket all världslig legitim suveränitet ytterst måste utgå ifrån, i vilken alla världar vilar och som ingen går bortom.
»Liksom solen, all världens öga, icke besudlas genom yttre fel på ögonen, likaså besudlas icke det enda själfvet inom alla varelser genom världens lidande, (ty) det (står) utanför.«
[1] René Guénon, ”The Wild Boar and the Bear”, Symbols of Sacred Science, Hillsdale NY: Sophia Perennis, 2004.
[2] För svenskt vidkommande, se t ex Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Stockholm: Geber, 1936.
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Den högst ansedda utmärkelsen för en nu levande filosof är att bli upptagen i bokserien The Library of Living Philosophers och för en religionsvetare att bli inbjuden att hålla Gifford-föreläsningar vid skotska universitet. Seyyed Hossein Nasr är den ende som har kvalificerat sig för dem båda.
Sedan 1984 är Seyyed Hossein Nasr professor i islamologi vid George Washington University i USA och han brukar anses som den främste nu levande företrädaren för den traditionella skolan, samt för islam i Väst. Med över 50 böcker och 500 artiklar bakom sig är han nu aktuell med boken The Garden of Truth: The Vision and Promise of Sufism, Islam’s Mystical Tradition.
The Garden of Truth utmärker sig på så sätt att det är Nasrs första bok om islams mystik som han inte skriver i rollen som akademiker, utan som andlig utövare och vägledare. Dessutom är det den första introduktionen till den sufiska vägen skriven av en traditionell företrädare som både håller sig till de klassiska läroprinciperna och som vänder sig till en västerländsk läsekrets med ett samtida språkbruk.
Nasr torde vara mest känd i Sverige för antologin Vid det klara morgonljuset — Essäer om islams andliga liv, som är den första genuina introduktionen av islams och sufismens lära och praktik på svenska. Den recenseras av Bo Gustavsson i senaste numret av Axess magasin. I somras utkom ännu en essäsamling med ett koncentrat av Nasrs rika produktion i bokförlaget World Wisdoms Essential-serie. Innehållet liknar i mångt och mycket det välavvägda urvalet i den svenska antologin. Den kanske främsta skillnaden är att The Essential Seyyed Hossein Nasr lägger ett stort fokus på texter som specifikt behandlar miljökrisen.
Nasrs engagemang för miljöfrågans andliga dimension går långt tillbaka. 1968 skrev han den uppmärksammade boken Man and Nature — The Spiritual Crisis of Modern Man. Ett kapitel ur den, som behandlar de metafysiska och kunskapsmässiga grunderna till den globala miljökrisen, finns översatt till svenska som en småskrift med titeln Hela naturen talar om Gud: Världsreligionernas syn på naturen och miljökrisen som spegling av människans inre kris (utgiven 2001 av Stiftelsen Abrahams barn, Djursholm, med stöd från Kgl. Patriotiska Sällskapet). 1972 deltog Nasr på FN:s miljövårdskonferens i Stockholm. Han besökte även Sverige i samband med Uppsala universitets 500-årsjubileum 1977 och promoverades där då till hedersdoktor vid Teologiska fakulteten. Även våren 2001 var Nasr i Sverige, då på inbjudan av Abrahams barn och Sigtunastiftelsen.
Nasrs unika intellektuella position grundar sig i mångt och mycket i att han har den förnämsta utbildningen från såväl sitt ursprungliga hemland Iran som de amerikanska universiteten MIT och Harvard. Nasrs far (liksom hans farfar) var kejserlig livmedikus och dessutom en av grundarna till utbildningssystemet i Iran. Seyyed är en hederstitel på profeten Mohammeds ättlingar och med ett känt helgon i släkten blev det inte mindre givet att Nasr redan i unga år skulle få en gedigen klassisk persisk och islamisk skolning. Bland annat lärde han sig tidigt att memorera verser ur de stora sufipoeternas lärodikter. Han fick även en grundlig utbildning i teologi och filosofi — inklusive den västerländska idéhistorien — genom långa diskussioner med fadern.
Vid Andra världskrigets slut reste den då 22-årige Seyyed Hossein Nasr till USA för att studera. Aristoteles menar att det som kännetecknar människan är att hon ”frågar efter grunder”. Det var just detta den unge Nasr gjorde. Han ville gå till grunderna för sakernas tillstånd och utmärkte sig snart som en av Amerikas allra mest lovande studenter i ämnen som matematik, geologi och geofysik. Det dröjde dock inte länge innan han genomgick en omvälvande intellektuell och andlig kris. Denna utmynnade i att han efter en förläsning med filosofen Bertrand Russell definitivt bröt med den naturvetenskapliga banan. Russell hade övertygande argumenterat för att en ”ontologisk realism” inte var möjlig att uppnå inom fysikens ramar. (Vilket, enligt Tage Lindbom, för övrigt är en slutsats man även kan dra av kvantfysiken hos Einstein och Max Planck.)
Nasr började nu istället delta i så mycket undervisning i klassisk humaniora han bara kunde. Situationen efter krisen visade sig snart bli högst gynnsam. Den italienske filosofen Giorgio di Santillana kom i detta att spela en nyckelroll. Hos honom studerade Nasr först en ettårig kurs om Dante. När studenterna sedan ville läsa om hinduismen, ledde di Santillana dem direkt till vad som betecknats som ”hästens mun” — René Guénons skrifter. Som av ett sammanträffande visade det sig även att den hinduiske lankesen Ananda K. Coomaraswamys efterlämnade bibliotek var lokaliserat till just Boston, där Nasr nu av alla tänkbara platser i världen lyckligtvis råkade befinna sig.
Coomaraswamy, som hade gått bort några år tidigare, räknas tillsammans med René Guénon och Frithjof Schuon som den traditionella skolans grundare. Det vill säga det var de som formulerade de traditionella tidlösa principerna vid en tidpunkt i historien när dessa riskerade att helt glömmas bort. Om Guénon främst uppehåller sig vid utläggandet av den primordiala traditionens metafysiska doktrin och Schuon vid dess andliga förverkligande, så är Coomaraswamy oöverträffad i studiet av det sakrala i den traditionella konsten.
Coomaraswamy var dessutom en sann språkekvilibrist. Han behärskade hela 36 språk. Genom att kombinera dessa kunskaper med djupa insikter i metafysiska principer kunde han på ett oerhört sofistikerat sätt studera och jämföra skilda civilisationer, mentaliteter och traditionella former så att säga ”inifrån”. Coomaraswamys änka beviljade Nasr fri tillgång till samlingarna i detta unika forskningsbibliotek. Denna osannolikt gynnsamma omständighet bidrog starkt till att Nasr, som till det yttre befann sig i en krisartad studieexil på en annan kontinent, nu genom mötet med den traditionella skolan i andlig och intellektuell bemärkelse verkligen hittade hem.
I en av sina esoteriska dikter skriver Nasr: »Att återvända från vår exil är att återvända till Mittpunkten, / till vårt sanna Hemland.«
Not: Seyyed Hossein Nasr har i en intervju tidigare i år meddelat att han lagt allting åt sidan för ett stort projekt med en kommenterad Koran-tolkning, vilken är tänkt att bli den fjärde boken han ger ut på HarperCollins efter Islam: Religion, History, and Civilization, The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity och The Garden of Truth. Närmast är S. H. Nasr aktuell med en föreläsning på Temenos Academy i London den 12:e januari på temat The Recovery of the Sacred: Tradition & Perennialism in the Contemporary World. Prince Charles School of Traditional Arts står för inbjudan.
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Café Exposé 