Den vita jungfrun

Helena Sofia EkblomI tjugo år hölls hon inlåst
Snövit, fast på ett glömt språk
I två år fjättrades hon i kedjor vid väggen
smärtan och tårarna blev en pelare av rent ljus

Återigen skulle hon vandra vitklädd på jorden
sätta avtryck, en evig signatur, i alla hon mötte
Men i den nyfallna snön på marken
lämnade hennes steg inga spår

Tillägnad minnet av Helena Sofia Ekblom, »den strålande vishetens ädla spirande« (1790–1859)

Åskan i ditt hjärta

»Det vatten, som jag gifver, skall blifva en källa af springande vatten till evigt lif.« (Joh. 4:14)

»I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och dagens växling … i vattnet, som Gud nedsänt från himmelen och varmed han giver jorden liv efter hennes dvala … finnas sannerligen tecken för människor, som hava förstånd.« (Koranen 2:159)

Javisst skulle åskan slockna även i ditt hjärta
ännu viskar vindarna, leker över din barndoms ängar

Ett gyllene regn strilade din längtan till mötes
i varje droppe en uppåtgående sols slösande strålar

Gryningens glittrande är löftet om att återigen få omfamna vännen
som i hälsning sträcker sina vingar mot skyn, blottande sitt vita bröst

Och ännu en gång brister himlen ut i ett försonande regn av guld
ännu en gång tar du farväl, speglar din tröst i dessa tårar av glädje och sorg

Sehnsucht


Syrsorna spelar sin sista serenad
förenas i en enda stor musik
allt sprödare tills gräset blir frostat glas

Den stora hyllningen i nattens sena timme
hjärtat bugar, söker längtans vingar
en ensam tår svider kvar på kinden

De skiraste toner skall snart klinga ut
under raka stammars höga majestät
stjärnorna blinkar till svar

Philosophia – av en philosoph

Intet anade jag, intet visste jag.
Med skoningslös lätthet överrumplade du mig,
undandrog mina fötter allt fäste,
krossade mig med skönhetens sprödaste vapen.
Allting är som förut, men ingenting är längre detsamma!

Nu vägleder du mitt hjärta i natten.
Varje vänligt ord från dig bevarar jag som en glimrande skatt i mitt bröst.
Låt mig få skriva dina allra vackraste namn
och fästa dem bland himmelens alla stjärnor,
att för alltid speglas i de längtandes blickar, i de förundrades sånger!

Dina drömmar – det finns i sanning inget högre.
Att få omfamna dem, att fullständigt förlora mig i dig –
ingenting annat törstar jag längre efter,
och ingen kan någonsin önska sig något större.
Varje morgon står i brand och varje höst är ett löfte om pånyttfött liv.
O hur lycklig är inte en man som får hylla det Eviga och det sköna!

Ge mig

Ge mig det omätbaras musik
dikter av diamant
kunskap att bryta sig loss ur världens grepp

Ge mig
blommorna som slår ut ur dina ögon
vingslags flykt mot natten
dina friska tårar mot min hud

Ge mig
en dröm att fånga
en sömn värd att vakna ur
alla fallande stjärnors barn