Jünger och den oförvillade blicken

eller

När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del III

(tidigare delar: här och här.)

Undantagsmänniskorna

Dostojevskijs strävan, inte efter att avbilda det ”objektiva”, utan det som ligger bakom ”objektiviteten” och fokusen på det aparta i samhället, undantagsmänniskorna, är en hållning som även delas av teologen och filosofen Søren Kierkegaard (1813–1855). Ett citat av Kierkegaard i just denna fråga åberopas gillande av Jünger-kretsens Carl Schmitt i dennes banbrytande studie ”Definition av suveräniteten” i Politische Theologie från 1922:

»Undantaget förklarar det allmänna och sig själv. Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna; det finns undantag. Kan man inte förklara dem, så kan man inte heller förklara det allmänna. Vanligen märker man inte svårigheten eftersom man inte tänker det allmänna lidelsefullt utan med bekväm ytlighet. Undantaget däremot tänker det allmänna med energisk lidelse.«

På sätt och vis är Dostojevskij en föregångare till Jüngers ”heroiska” realism. Carl-Göran Heidegren har i Preussiska anarkister visat att det knappast var någon slump att Jünger och hans krets Jüngerav konservativa revolutionärer i Weimar-republiken – dessa Berlins ”onda andar” – kom att skatta Dostojevskijs verk avsevärt mycket högre än det mesta i den samtida litteraturen. Porträtten av storstadens nihilistiska undantagsmänniskor och monomana antihjältar präglade av extrema själstillstånd, samt inte minst den ”essentiellt” (eller ”fantastiskt”) realistiska prosan var något som i hög grad låg i fas med den typiska grundupplevelsen för denna starkt antiliberalt sinnade generation. Dostojevskijs romaner hade den prominente nationalrevolutionären Arthur Moeller van den Bruck som utgivare och i egenskap av den notoriske samlaren han var så vittnar Jünger själv om den starka fascinationen för den ryska skriftställarens litterära värld och dess påfallande aktualitet i den tyska huvudstaden:

»Jag försökte på den tiden göra upp ett personregister till Dostojevskijs böcker – som ett stamträd eller snarare som en molekyl inom den organiska kemin. Det skulle underlätta läsningen av hans stora romaner som Edmond kunde i minsta detalj. Under sådana omständigheter möts man i ett litterärt verk som i en tidlös verklighet. Vi var många gånger inte så mycket på Berlins gator som på Hötorget i S:t Petersburg eller på den förbrytarkrog där Svidrigajlov tillbringade sin sista natt.«

Blicken för gestalt

I tidskriften Kris nr 41 (1990) kommenterar Hans Ruin den andra utgåvan av Ernst Jüngers Das abenteuerliche Herz från 1938 med fokus på texterna med temat ”Historia in Nuce” (”Historia i ett nötskal”). De berör olika sätt att just som Dostojevskij finna vägen till högre insikt så att historiens mönster framträder klart för oss, bortom vardagslivets grumlade blick.

Målet är ett skådande som inte låter sig ryckas med av godtycklig individualitet, utan som behärskar dessa fluktuationer och kan fixera de fasta mönstrens oföränderlighet – ett approximerande av den metafysiska essens som brukar beskrivas med det germanska ordet ”ande”, ”gestalt”, eller som Mäster Eckehart säger – ”der Geist”.

Den tidsålder som är i vardande är inte faktablickens. Den är tvärtom enligt Jünger dömd att förfela verkligheten. Istället är det som behövs ett inövande av blicken för geJüngerstalt, att utröna konturerna för det typiska och mytiska, som är mer än summan av sina beståndsdelar. Här kan vi ana ett eko av Arthur Moeller van den Brucks insikt om att ”de yttre formerna må förändras, men vad som måste hållas fast vid är en förankring i de eviga och gudomliga principer som bestämmer och ger liv åt varje högre ordning”.

Med seismografisk sensibilitet fixerar Jünger det typiska via en särdeles välutvecklad optik just när det gäller de enskilda och särskilda fallen. Detta skådande skildras i Heideggers sparsamma ljus, det vill säga genom att ”existential-ontologiskt” förena sinnesintryck och reflexion till en ny hållbar och skimrande legering utan drag av någon individualiserande psykologi. Ett målande exempel på denna Jüngers artistiska stil från hans krigsdagböcker:

»Halvmånen omgavs av en blekgyllene aura, som i sin tur kantades av en opalfärgad rand. – – Också byn och fälten var doppade i månpalettens färger. För att förnimma denna slumrande rikedom måste man vara utrustad med oleandersvärmares ögon. De lätta vingarna hos dessa djur låter ana en värld av utsökta njutningar, färger, dofter, klanger, som vårt register inte når upp till. Påfågelögon och ordensband fladdrar över grupperna av violer, som är fuktade av nektar; drömmen behärskar världen.«

Carl-Henning Wijkmark har i sin antologi Rött och svart med stort loddjup och exakta formuleringar utfört ett slags begreppslig triangulering som försöker ringa in den förföriskt karaktäristiska metodiken i den jüngerskt avklädande stilen:

»Först en precis observation, därpå några rader utsmyckning i vagare, mer suggererande ordalag. Så småningom sipprar abstraktionerna in, och till slut återstår bara en naken sentens… Också i sina psykologiska analyser strävar Jünger mot aforistisk sammanfattning. Här är det fysionomiska data som bildar den konkreta utgångspunkten för åskådningen, som snabbt bleknar och övergår i existensfilosofiska bestämningar; diktaren gestaltar inte sina människor, inte ens i romanerna, han summerar, definierar dem med en kyla och knapphet som kan verka livlös och stereotyp. Men på samma sätt som hos goda aforistiker vidgas uttrycksfullheten av outtalade förutsättningar. Vissa fasta attityder, karakteristiska för Jünger, är implicit närvarande i texten och framträder under läsningens gång klarare; statuariska ciceroner i typiska Jünger-poser blir synliga mellan raderna, illustrerande och liksom förevisande en djupare innebörd.«

Det gudomliga ögats skådande som tränger bortom faktablicken (vilket i mångt och mycket är analogt med L’Œil du Cœur /”Hjärtats öga” hos sufiern och perennialisten Frithjof Schuon) kan förunnas människan som resultat av mödosam behärskning och erinring, men också i det benådade ögonblick då allt överflödigt tvingas undan till förmån för den klara och utsatta sikten. Jünger talar i den andra utgåvan av Das abenteuerliche Herz om ”de förlorade ställningarna” som en central ödesfigur. I de stunder då allt är förlorat, i strid såväl som i spel, kan ”livet ofta inträda i en obekant klarhet och genomskinlighet”. Människan fylls av den ”sublima känslan av att utföra det sista och slutgiltiga”. Hela hennes varelse blir ett öga.

Raderna om oleandersvärmares ögon är skrivna nästan tjugo år efter den konstnärligt utformade dagsboksromanen In Stahlgewittern, som skildrar Jüngers erfarenheter från det första världskrigets materialslag. Men temat förbinder de båda verken. Alldeles i slutet av krigsdagboken skildrar Jünger den sista strid han deltar i, och hur han just erfar ”det opersonliga” i den utsiktslösa farans klarhet. För ett ögonblick ser han sig själv utifrån, ”som genom en kikare”. Detta förebådar hans emblematiska Arbetargestalt.

Ljus genom mörker

I egenskap av officer i den tyska ockupationsarmén i Paris under det följande kriget ägnar Jünger det sista året år att studera klassiska beskrivningar av skeppsbrott. I skildringen av den desperata och döende människans reaktionsmönster hämtar han kunskap för att förstå vad som sker omkring honom i den tyska krigsmakten som oundvikligen störtar mot sin undergång. Jüngers samlarmani rör inte bara växter, skalbaggar, fjärilar, böcker, akvareller och timglas, utan först och främst de extrema ögonblicken i tillvaron. Stora avgöranden med oöverskådliga följder såsom skeppsbrott, katastrofer, överhuvudtaget är dödens närhet och kärleken till faran bärande tema i hans författarskap. Detta säger onekligen en hel del om grunden till hans oerhört utvecklade sinnesskärpa.

Jünger

I de dagböcker som Jünger för under hela det andra kriget återfinns följande reflektion av den moderna ”upplysningen”:

»Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.«

Den heroiska blicken på spaning efter verklighet; så kunde denna hållning bestämmas, en blick som hämtar sitt ljus ur och genom mörkret. De stora skatterna hämtas som bekant upp ur mörka djup. Enligt en islamisk hadith (tradition) lär Gud ha sagt: ”Jag var en förborgad skatt, och därför ville jag bli känd.” Därför säger Gud också: ”och så avtog vi ditt täckelse, och idag är din syn skarp” (Koranen sura 50:21 i Zetterstéens översättning).

När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del II

Den magiska nollpunkten

Den skenavrättning Dostojevskij utsätts för blir den kritiska vändpunkten, kairos, som mynnar ut i ett nytt liv. I krisögonblicket slår varseblivningen över från distraktion till koncentration. Smärtan är de födslovåndor som signalerar att någonting nytt, endast vagt definierat, är på väg att tränga fram. Det är denna prövningens kristallisationspunkt som Ernst Jünger kallar ”den magiska nollpunkten”:

»Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.«

Att passera nollpunkten blir för Jünger senare att gå Över linjen:

»Det avgörande blir till vilken grad anden underordnar sig den nödvändiga förstörelsen och om ökenvandringen leder fram till nya brunnar. Detta är vår tids uppgift. I den mån som lösningen är beroende av karaktären har var och en sin del däri. Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?«

Linjen hos Dostojevskij

DostojevskijFör Dostojevskij kommer det nya livets brännande flamma och överträdandet av ”linjen” att bli det centrala ledmotivet i hans stora världsberömda romaner. Sökandet efter nya paradisiska brunnar, bortom modernitetens mentala ökenlandskap, är själva livsnerven i Brott och straff, Idioten, Onda andar och Bröderna Karamazov. Det genomgående temat är med andra ord uppgörelsen med nihilismen.

Det som betecknar Dostojevskijs poetik är att han står fast förankrad i det realistiska paradigmet samtidigt som han införlivar bärande tankegods från den tyska romantiken, inspirerad av bland andra Schiller och Schelling. Han lyckas därför undslippa den positivistiska fällan som de franska upplysningsrealisterna trasslade in sig i med Émile Zolas sekulariserade och rationellt naturalistiska program. Istället är litteraturen för Dostojevskij en organism.

Dostojevskij vill inte visa på en avbildning, mimesis. Istället vill han ringa in det essentiella i tillvaron. Hans realism betecknas därför som ”fantastisk” eller ”essentiell”. Huvudkaraktärerna i romanerna får på ett polyfont vis representera olika livshållningar. Zosima i Bröderna Karamazov är en personteckning av en rysk pilgrim som sannolikt påminner mycket om Dostojevskijs egna andliga ledare. Raskolnikov i Brott och straff står för ”den kluvne” och syftar på en som står utanför kyrkan. Men likt Lazarus i Bibeln, som Raskolnikov själv refererar till vid ett par tillfällen, går han slutligen från ett dött till ett rikare liv. Genom mötet med Sonja/Sofja (”visdomen” – jämför suffiya, sufism) försonas han med sina synder och finner en mening i lidandet.

Dostojevskijs litterära uttolkning av evangelierna sker vid en tid då religionen och metafysiskt existentiell problematik mer eller mindre bortträngts ur den västerländska litteraturens panorama. Kort och gott är behållningen av de stora romanerna att den religiösa tron är större än det skeptiska högmodet hos det rationella intellektet.

Skönheten och det gudomliga ska enligt ortodoxin upplevas med hjärtat. I en bemärkelse får Dostojevskij samma roll som ikonerna – läsaren dras in i bilden. Den som ser blir sedd och kan därigenom blicka in i sin egen själ, som oraklet i Delfis utsaga: ”Känn dig själv”; eller med profeten Muhammeds ord: ”Den som känner sig själv känner sin Gud”. Detta är med andra ord motsatsen till liberalismen som tvärtom utmärks av just avsaknaden av självkännedom.

Den mystiska döden

FilokaliaMot Väst och modernismens krassa materialism ställde Dostojevskij och hans likar en panslavistisk esoterisk nationalism och östkyrkans mystik (hesykasmen). Inspirationen hämtade man från de grekisk-katolska kyrkofädernas skrifter från 300- till 1300-talet, vars samling Philokalia (”Kärlek till skönheten” eller ”Kärlek till det goda”) är en traditionell vishetslära som upplevde något av en renässans på 1800-talet. Dess inflytande var definitivt på uppseglande i Ryssland. Dock fick den sin udd bruten under det moderniseringsprojekt som Lenin och Stalin orkestrerade i efterdyningarna av oktoberrevolutionen 1917.

När Dostojevskij blickade mot Morgonstjärnan som stiger i öster kunde han skåda Sanningens sol. Frälsningen i Nya Testamentet börjar med att den Smorde vilar i världen som ett litet barn i en krubba, och i fånglägret fann Dostojevskij att denna krubba var hans eget hjärta där hans innersta verklighet vilade. Genom hårda prövningar fann han vägen till högre insikt. Eller rättare sagt, Gud återfann honom och Guds öga i honom skådade sin egen härlighet, ty ”Guds rike är invärtes i eder” (Luk. 17:21).

Det fortgående avdöendet från det gamla livet som Dostojevskij erfor – den mystiska döden – verkar såsom en svalkande eld som skär genom allt och förtär allt och som inte lämnar någonting kvar åt människan. Sedan kommer känslolösheten, under vilket hon intet har, intet vet och intet kan. Då allt är henne likgiltigt. Därpå börjar nytt liv tillflyta henne såsom järnet genomglödgas av eldens liv. Järnets egen kalla, hårda och livlösa natur är borta som om den inte alls fanns till. Därför kan den som gått igenom den mystiska dödens fullkomnande redan här i tiden, liksom Paulus efter sin plötsliga omvändelse, utropa: ”nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20).

Tron är som ett stilla bidande i natten på att solen skall stiga upp, väglett av stjärnornas (änglarnas) här. Smärtan, mörkret och lidandet är i sig själv inte ett kors, men Dostojevskijs insikt var att varje lidande kan bli förvandlat till ett kors. Och där kors är, där är vägen genom döden till livet viss. Det är det gudomliga i oss som bär dess börda.

Ett nytt liv

ÅteruppståndelsePå samma gång kan frihet uppnås genom tragedins estetik, ett slags personlig katharsis – rening genom fruktan och medkänsla. Smärtan är inte utan mening, sorgen är inte utan botten. Tillvaron behöver inte vara ett fritt fall och en nedräkning mot noll. Hopp och innerlig tacksamhet existerar. När allt går förlorat kan nytt liv och en ny tidsålder trots allt ändå spira som får sin näring ur paradisiska brunnar på andra sidan linjen.

Genom prövningar kan man alltså finna vägen till frälsning och evigt liv – förverkligandet av enheten med det gudomliga. Detta fullkomliga tillstånd är från födelsen människan given, men – märk väl – dock bara som virtualitet, som en potentiell möjlighet bland många.

För den som vill vandra med hjärtat i det himmelska är vägen smal här i världen. Ibland kanske endast en fotbredd intill ett hisnande stup som för Raskolnikov i Brott och straff. Om människosjälarna är floder som söker sina lopp för att nå sitt ursprung och rinna ut i havet – Gud, så är risken därför ständigt överhängande att de förlorar sig i träsk på vägen då de misstar dem för havet. Därför är en oförvillad blick en oskattbar gåva. Det är i detta sammanhang man bör förstå Søren Kierkegaards önskan i Ögonblicket som tidigare citerats här i Cafét:

»Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.«

I nästa del: Jünger och den oförvillade blicken

När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del I

En ny serie startar här. I denna kommer Fjodor Dostojevskij, Ernst Jünger och Hjalmar Ekström att ta vår hand och med hjälp av poetiken, den oförvillade blicken för verkligheten och den kristna mystikens erfarenhetsvärld leda oss från S:t Petersburg via Berlin genom den magiska nollpunkten, över linjen och ut ur modernitetens ökenlandskap. Det som hägrar i den skimrande horisonten är ett nytt liv och en ny tidsålders paradisiska brunnar.

»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.«
(Joh. 3:8)

»Hör flöjten bittert klaga,
skild från stam och rot:
’Finns för rotlöshet en bot,
kan man sårad trädgren laga?’«
(Jalal al-din Rumi, Mathnawi I)

»Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull.«
(Fil. 1:29)

Det skarpa vecket

I Vårsnö beskriver Yukio Mishima det traditionella Japans sönderfall och det enda ögonblick av obeslutsamhet som helt och hållet förändrar en människas återstående liv. Man kan ana att originalmanuskriptets kalligrafiska piktur av svart tusch är uppblandad med sältan från ett oräkneligt antal bittra tårar.

Det enda ögonblicket kan enligt Mishima bilda ett skarpt veck på ett vitt papper, där obeslutsamheten för evigt packar in människan, genom att det som ditintills varit papperets utsida blir dess insida, och hon blir oförmögen att någonsin mer ta sig ut på utsidan igen.

Vissa av dessa veck är mer ödesdigra än andra. När allt går förlorat och det definitiva ögonblick infaller när man plötsligt kommer till insikt om att det som hittills gett livet mening och riktning nu upphör att gälla. Det avgörande ögonblick som gick dig förbi låter dig nu istället tömma obeslutsamhetens bittra kalk i djupa, oavbrutna klunkar.

Tillvaron rycks obarmhärtigt undan dina fötter, avgrunden öppnar sig och du gråter inte längre bara för de döda. Den hårda klumpen i halsen kväver din skälvande röst, febern dunkar mot din panna som en klockpendels evigt utmätande plåga, samtidigt som ditt bröst slits itu av förtvivlans förgörande lågor.

Din levnads bok har kommit till den sista sidan och pärmen slås definitivt igen utan att något av löftena har infriats. Inga passioner från det svunnas rike förmår längre ingjuta något hopp. Varje suck som tidigare svarade mot en öm längtan, liksom varje andetag mot morgondagens överflöd, är nu endast bleknande penseldrag i en hastigt borttynande dröm. En dröm som faller samman i förgängligt stoft och snabbt sinande sand mellan dina fingrar som intet längre förmår än att likt den seniga handen hos en darrande åldring sakta förtvina i kramp.

Du ska aldrig mer få se din älskade, aldrig mer få sluta dig i din älskades famn. Minnena stelnar till stoder av salt och svart glas som sakta driver bort allt avlägsnare i djupet av det förgångnas enslighet. Du har dig själv att skylla och är endast ett utstött villebråd för ödet att pina i slutet av vägen där ingenting annat återstår än väglös ödemark.

Varje leende, varje ögonkast och minsta berörings glödande hetta var en fiber i en underbart växande väv av strålande livskraft som i dina drömmar dansade i vinden. Men, liksom de vävande nornorna i den fornnordiska mytologin – och i Richard Wagners Siegfried – ingenting kan vända eller ändra gentemot världens tvång, finner du nu hur din väv slits itu och slungas ned i ett obestämbart mörker utanför det möjligas synkrets.

Intighetens dova brus stänger dig ute från världen. Smaken av metall fräter din mun. Allt som du hittills tytt dig till är och förblir från detta nu åtskilda från din närvaro såsom olja skiktas från vatten. Det återstår för dig ingenting annat än att drunkna inifrån i utblottelsens svarta hav.

Avrättningsplatsen

Det måste ha varit en liknande känslovåg av förintande oförglömlig övergivenhet som sköljde genom den tjugoåttaårige Dostojevskij den där bistert kalla decembermorgonen 1849.

Det började med att han bryskt väcktes upp i sin cell av häktets vakter, vars skuggiga skepnader grep efter honom som om de vore lösgjorda direkt ur det kompakta mörkret. Han släpades ut i kylan för att kastas in huvudstupa i en fängelsevagn som med gnisslande hjul satte fart mot Semjenovplatsen i centrala S:t Petersburg. Här skulle han och hans medfångar bli underrättade om sin dom. I gryningen genljöd så en mörk stämma, ett muller som lät som om det steg djupt nedifrån jordens innanmäte, och fick luften att dallra. Orden ekade i hans huvud: ”AVRÄTTNING GENOM SKJUTNING”.

Nu stod han där fullständigt tillintetgjord, uppradad bredvid andra radikaler och intellektuella som, liksom han själv, hade deltagit i socialistiska möten bland myllret av alla konspirativa sällskap i huvudstaden. Som så många andra hade de uppeggats av den euforiska törst efter förändring som Europas revolutionsvindar burit med sig över den ryska tundran. Nu fick de istället kyssa korset, få staven bruten över sina hjässor och iklädas de dödsdömdas klädsel (en vit skjorta).

Schavotten stod färdigsnickrad insvept i en fuktig dimma. En doft av nysågat furu och träspån vindlade sig in i hans näsborrar och fick honom att minnas barndomens obekymmersamma lekar, det svala gräsets kittlande mellan tårna, hur han omgavs av sina syskons klingande skratt. Men minnena ville inte stanna, utan flöt ut i kanterna och löstes upp i ett jämngrått töcken.

Hans tunga kändes som en sträv träbit. En mörk virvel sög tag i hans mage. Han svalde hårt men fick kväljningar och vek sig dubbel i en plötslig hostattack. Ögonen tårades, lungorna hävdes och sänktes gång på gång i sträva flämtningar. Skjortan klibbade redan av den ångande svetten som formligen dröp från honom ur varje por.

Den första trion blev nu bundna vid exekutionspålarna och fick säckar surrade runt sina huvuden. Den unge lovande författaren, som äntligen fått styrfart på sitt skrivande, hade nu bara någon minut kvar att leva. Hade han spänt livets sträng för hårt? Var det alltså så här allting skulle sluta? Var detta allt som återstod – ett enda smutsgrått töcken?

Färgen i ansiktena på de orakade männen omkring honom rann hastigt undan och ersattes av dödsblekhetens kritvita anlete som om någon hade tömt en hink kalkvatten över dem. Han såg för sitt inre hur de själva utgjorde arkebuseringsmotivet i Goyas berömda målning från Madridupproret, lager på lager med blod, blod och tjock färg. Men plötsligt tystnar det öronbedövande dånet från exekutionsplutonens trummor. De fastbundna släpps loss och det förkunnas att tsaren har skänkt dem livet. Den egentliga domen läses upp: fyra års straffarbete – destination Sibirien, därefter militärtjänst.

Livet tog nu en ny vändning och ingenting blev mer sig likt för Fjodor Dostojevskij. I den mångåriga fångenskapen och isolationen fann han Gud. Det uppenbarade sig att hans verkliga identitet vilade i Kristusljuset i hans eget hjärta, mycket närmare än vad han någonsin hade kunnat ana eller vågat föreställa sig. Närmare än hans egen halspulsåder.

I nästa del: Den magiska nollpunkten. Linjen hos Dostojevskij.