Seyyed Hossein Nasr om islams gudsbegrepp och åkallan av ett Gudsnamn

I nedanstående avsnitt av den PBS-producerade TV-serien Closer to Truth ger Seyyed Hossein Nasr en kortfattad metafysisk beskrivning av islams icke-dualistiska gudsbegrepp – Allah (vilket i sin fulla mening i själva verket dock ej kan reduceras till ett ”begrepp”).

Islams gudsbegrepp är såväl immanent som transcendent och täcker samtidigt in båda de aspekter som Mäster Eckhart har påvisat med distinktionen mellan Gott och Gottheit (det vill säga Gud med respektive utan egenskaper i överensstämmelse med Shankaracharyas användning av begreppen Saguna Brahman och Nirguna Brahman). Islams gudsbegrepp är följaktligen å ena sidan personligt och å andra sidan metapersonligt.

Nasr förklarar här även vilken roll Guds 99 skönaste Namn spelar i Koranen, karaktäriserade som de är av såväl skönhet (jamāl) som majestät (jalāl). Utifrån den traditionella förståelsen av ett ”namn” som någontings essens avslutar han med framhålla att de uppenbarade Gudsnamnen i olika traditioner därmed följaktligen fungerar som livlinor, vilka alla leder tillbaka till den Källa varifrån de kastats.

Åkallan av ett Gudsnamn

Det upprepade åkallandet av ett uppenbarat Gudsnamn (dhikr inom sufismen, hinduismens japa-yoga, den japanska buddhismens nembutsu och den ortodoxa kristendomens Jesusbön etc.) beskrivs för övrigt i hinduiska källor som den mest essentiella och verkningsfulla metod för andligt förverkligande i den mörka tidsålder vi nu lever i slutfasen av, ja som i sig tillräckligt ”för att tillintetgöra alla villfarelser” likt ”[v]attnet räcker för att släcka elden och soluppgången räcker för att förjaga mörkret”.

Apropå detta har Kurt Almqvist skrivit:

»[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.«

Jämför i anknytning till detta slutligen också med vad som i Chāndogya Upanishad beskrivs som:

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«

Fler inlägg med Seyyed Hossein Nasr

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Mäster Eckhart – kristenhetens främste perennialistiske filosof och det tyska språkets nydanare

För att uppmärksamma 750-årsminnet av Mäster Eckharts födelse tecknar jesuitpatern och professorn emeritus i medicinsk etik, Erwin Bischofberger, ett porträtt av denne kristenhetens genom tiderna störste metafysiker och vishetslärare i en utmärkt understreckare i Svenska Dagbladet.

Eckhart och filosofin

Bischofberger nämner att det katolska Veritas förlag för ett par månader sedan publicerade benediktinmunken Cyprian Smiths bok Paradoxens väg Mäster Eckharts undervisning om andligt liv. I artikeln tar han dock inte sin utgångspunkt i denna, utan i en annan nyligen utkommen Eckhart-biografi: Meister Eckhart – Philosoph des Christentums (C.H.Beck, 2010) av den tyske filosofihistorikern Kurt Flasch.

Bischofberger menar att Flaschs beskrivning av Eckhart som en kristen filosof i linje med det grekiska arvet från Platon och Aristoteles, snarare än som mystiker, delvis har lett till en modifiering av hans egen Eckhartbild. Här kan vi även dra oss till minnes att den svenske Eckhart-översättaren, Bertil Brisman, har gett uttryck för en likartad uppfattning i ett av sina förord: ”Mäster Eckehart vill förena teologi och filosofi men med utgångspunkt i sistnämnda.”

Mer exakt vari Bischofbergers modifiering av sin Eckhart-bild egentligen består, framgår dock inte. Möjligen har den någon beröringspunkt med vad Simone Weil skriver i sitt ”Brev till en dominikan” 1951: ”Hur skulle vårt liv inte förändras, om man insåg att den grekiska geometrin och den kristna tron är sprungen ur samma källa!”

Hur ”filosofi” respektive ”mystik” (eller för den delen ”teologi) definieras i detta sammanhang är också en öppen fråga. Medeltida och traditionell filosofi har ju föga gemensamt med modern sådan, eftersom vad som här står i fokus är – för det grekiska idéarvets vidkommande framförallt det som anknyter till Platon snarare än till Aristoteles – före allt annat det omätbara intellectus med en transcendent delaktighet i Logos-Principen och som därmed bär den gudomliga Enheten i sig som potentialitet, till skillnad från den blott diskursiva och kvantifierande fakulteten ratio. Därmed kan det i Eckharts filosofi inte heller vara tal om någon reduktionistisk klyvning mellan ”tro” och ”vetande”.

Det som självutnämnt går under beteckningen ”filosofi” i modern mening präglas däremot i regel av en ”misstankens hermeneutik”, vilken a priori systematiskt tvivlar på allt utom sitt eget pseudo-absoluta systematiska tvivel. Då har vi att göra med ett tänkande som på ett illegitimt sätt undantar sig självt från sin egen grundläggande premiss. Genom en självbedräglig förvanskning och fördunkling av intelligensen är det därmed oundvikligen statt i förfall, och förmår ingenting annat än att för varje ”steg” det tar endast gå ned sig djupare i relativismens gungfly. Borde man då inte fråga sig om en sådan teoribildning fortfarande verkligen förtjänar att kallas filosofi? Är det inte mer passande att som Frithjof Schuon beteckna den som misosofi?

Eckhart och det perennialistiska synsättet

Hursomhelst kan vi konstatera är att Bischofberger, utan namns nämnande, i sin framställning i allt väsentligt tangerar sophia perennis et universalis, den tidlösa och universella visdomen. Denna utgår från människans teomorfa beskaffenhet i kraft av hennes intellektiva förmögenhet, apex mentis, vilken i alla traditioner symboliskt betecknas som ”Hjärtats öga” (sufismens ’ain al-qalb, Augustinus’ oculus cordi eller det ”inre öga” som Paulus åberopar i Efesierbrevet 1:18). Det är här vi finner den gudomliga gnistan i varje människas själsgrund (Eckharts das Fünklein der Seele). Bischofberger skriver: ”[Eckhart] kallar intellektet också för själens udd som bryter tidens lopp för att liksom en spjutspets skjuta upp och bli delaktig i Guds evighet.”

Att Kurt Flasch i sin forskning även väljer att ta fasta på gestalter som kyrkofadern Augustinus och visdomsmystikern Nicolaus Cusanus är måhända inte någon tillfällighet. Faktum är att just dessa, vid sidan av Mäster Eckhart själv, är några av de allra mest explicita språkrören för philosophia perennis inom den kristna traditionens ramverk. Augustinus talar till exempel om ”den oskapade visdomen, densamma nu som den alltid varit och densamma i all evighet” och Cusanus å sin sida framhåller starkt ”den enkla och odelbara visheten” som ”överstiger allting” samt att medvetandet om och dyrkan av ”det Ena”, den enda Gudomen, är kärnan i alla religioner.

Att det perennialistiska synsättet är en direkt och logisk konsekvens av Eckharts lära behandlas inte minst i kvalificerade komparativa studier på senare år som

Bischofberger gör en viktig poäng av Eckharts perennialistiska universalism, detta ”mänsklighetens gemensamma filosofiska gudsmedvetande”, även om han visserligen inte anför några specifika exempel från andra traditionella sfärer utanför kristendomens domäner än just den grekiska. Kanske kan vi här ändå ana en viss tyngdpunktsförskjutning, då han åtminstone förr i sina Eckhart-relaterade alster inte verkar ha lyft fram just denna aspekt i någon högre grad. Sten Rodhe skriver i en recension av Bischofbergers Mäster Eckharts andliga undervisning (Katolska Bokförlaget, 1994) i tidskriften Signum nr 9/94:

»Det är inte bara gränser mellan lutheraner och katoliker som förlorar betydelse vid läsningen av Eckhart. Han överskrider också gränser mellan kristendom och andra religioner. Bischofberger går inte mycket in på det, fastän mycket har sagts och skrivits om det.«

Eckhart det tyska språkets nydanare

Något som sist men inte minst också är anmärkningsvärt med Bischofbergers understreckare är att han genom Flasch gör gällande att Eckhart var en språkets nydanare, vilket innebär att hans ännu bestående insats för det tyska språkets räkning är fullt jämförbar med Dantes dito för det italienska.

Här skulle följande parallell därmed kunna vara på sin plats att dra: att på motsvarande sätt som olika språk utgör olika lingvistiska kommunikationssystem som brukas för att i formernas värld närma sig och ”skruda” en och samma överformell Sanning, så kan även de olika uppenbarade religionerna ses som olika andliga formspråk, providentiellt anpassade till olika segment av mänskligheten. Alla pekar de mot en och samma Enhet i mångfalden, eller med Eckharts ord, samma ”oskapade och oskapbara” Källa till allt andligt ljus och liv. De olika Uppenbarelserna kan då med rätta beskrivas som ”de olika färger som uppstår, när den andliga Solens Ljus bryter sig i Ordets prisma” (Kurt Almqvist, Människan: Det glömda templet, Åsak, 1984).

Utdrag ur Bischofbergers Eckhart-understreckare

»Förutom Eckharts latinska verk, som hade en akademisk bakgrund och inriktning, väcker hans tal och skrifter på tyska vårt intresse. Flasch menar att Eckhart skapade ett nytt språk som är en förutsättning för att förstå hans filosofi. Eckharts tal var en outtröttlig revolt mot språkets gränser. Han brottades ständigt med att häva den inre blockad som rests genom den mänskliga oförmågan att beskriva den gudomliga närvaron i människans själsgrund. Både som filosof och mystiker kämpade han mot språket, eftersom Gud uttalar sig i tystnad, i inre samling. Men han brottas också med språket. Eckharts elev Johannes Tauler menar att orden är till för att fördriva alla ord. Dessa måste komma till ett stillestånd för att de ljudlösa vågorna av Guds språk skall kunna förnimmas av hjärtats inre öra. Eckhart var de överflödiga ordens fiende och språkets nydanare. Hans insatser för det tyska språket hör till medeltidens stora kulturella landvinningar som kan jämföras med Dantes samtidigt pågående nydaning av det italienska språket i ”Divina Commedia”.«

»Eckhart kände till och reflekterade över uppmaningen av oraklet i Delfi: gnoti seauton, lär känna dig själv. – – – I sin självreflektion upptäckte Mäster Eckhart intellektets oemotståndliga dragning till att överskrida den mänskliga begränsningen in i den gudomliga sfären som i själva verket redan lyser med sin aktiva närvaro i all mänsklig strävan. Förnuftet eller intellektet – Eckhart använder termerna synonymt – sträcker och spänner sig bortom alla varelsers instängda värld mot det rena gudomliga Varats väsen. Eckhart tänker sig människan som avbild av urbilden och som ord, som en dynamisk relation. Genom att varsebli sig själv blir människan till det hon ser och dras till, till det hon älskar. I denna process blir hon det hon är ute efter (worauf sie aus ist). I detta skeende äger Guds födelse rum i hennes själsgrund. Eckhart förfäktar i hela sitt författarskap Guds födelse i varje människa tack vare hennes utrustning med det målsökande intellektet.«

»Det som upptog Eckharts livligaste och lidelsefulla intresse var evigheten. Johannes Tauler skriver om honom: ”Den älskvärde mästaren talar ur evigheten. Han tycktes vara hemmastadd i evigheten.” Eckharts intellektuella och andliga intresse är inriktade mot det Enda, Gudomen utan namn och bortom alla ord, begrepp och bilder. Historiska skeenden i tiden, enstaka händelser är visserligen inte triviala men har helt underordnad betydelse för honom. Historien och kulturen blir spännande först när evigheten bryter in i dem.«

»Den gudomliga gnistan lyser – inte sällan som fångat och inkapslat ljus, som trapped light – i varje människas själsgrund. Denna Guds självkommunikation är följdriktigt nog inte kristendomens särmärke, den utgör mänsklighetens gemensamma filosofiska gudsmedvetande. Kyrkofadern Klemens av Alexandria skrev redan år 200 e Kr att Gud har slutit ett förbund också med grekiska filosofin.«

»Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus från Nasaret, får således sin relevans genom Guds födelse i varje människa. Betlehem, platsen för Jesu födelse, är nästan likgiltig i jämförelse med varje människas själsgrund där Guds födelse och därmed hennes gudomliggörande hör hemma. Inkarnationen sker även i nattvarden som är kyrkans centrala handling. I detta sakrament finner Eckhart samma gudomliga närvaro: ”Vi blir fullständigt omformade i Gud på samma sätt som det sakramentala brödet förvandlas till Kristi kropp.” I sitt gudomliggörande lyfts människan utöver sin naturliga tillvaro där hon ”av nåd blir vad Gud är till sitt väsen”. Hon skall därför inte söka ”fatta eller skåda Gud utanför sig själv, utan i stället det som finns inom henne.”«

Relaterade inlägg

Se även

Solgurus serie Apex Mentis om Mäster Eckehart i tre delar (där han i de första två lovordar Bischofbergers bok Mäster Eckharts andliga undervisning):

Filmklipp med Eckhart-citat på tyska i serien Worte großer deutscher Geister

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt

Enligt Danteöversättaren, geografidocenten och mystikern Arnold Norlind (1883–1929) är lycka att ”inom sig förverkliga och förstora själva essensen hos allting”. Att ”lära känna sig själv” i denna delphiska, inre, mening är även liktydigt med att finna sin krafts principiella Källa, Arkimedes’ fasta punkt.

Frodo & Sam - Pilgrims in the Cosmic Cathedral

Vad blir då potentiellt den existentiella konsekvensen av en sådan autentisk ”verklighetsupptäckt” eller, vad man brukar tala om som ett ”andligt uppvaknande”? Jo, ”det skapande i dig väckes, du lär känna, var ditt väsen har sitt fäste” skriver Norlind i meditationsboken Från min veranda (1928), och vidare: ”ens verksamhetsmöjligheter ökas, man växer i förståelse, i kärlek och, inte det minst väsentliga, i makt.”

I sina efterlämnade anteckningar skriver Norlind dock att han lika oförbehållsamt och lika innerligt kan be om lidandet som om lyckan:

När Din kärleks strålglans är runtomkring mig, då har jag skydd. Det allra tyngsta lidande skulle aldrig förmå tränga in till mitt väsens hjärta.

Denna typ av orubblig visshet och stilla kontemplativ förnöjsamhet är nyckeln till att förstå såväl lyckans som den rättfärdiga maktens väsen. Samtidigt är den något ofattbart i den mån man i djupaste mening lider av yttre motgångar, vilket enligt Meister Eckeharts Kvällssamtal är ett säkert tecken på att man älskar yttre ting och därför i själva verket älskar lidande och misströstan. Med en typisk Norlindsk formulering om innebörden av dylik acedia eller tristitia – det vill säga den tragiska sorgbundenheten, livströttheten eller dess mindre ädla avart surmulenheten (såsom hos A. A. Milnes åsna I-or i sin hydda av pinnar eller den Spengler-läsande Bisamråttan i Tove Janssons Mumindal): ”man höljer sig i moln, som för en själv och andra utestänga solglimtarna”.

Bortvändandet från tillvarons andliga dimension leder typiskt till tungsinthet (och/eller en glättig, rastlöst hedonistisk yta som dock kan dölja ett hjärta av is) och ”tungsintheten är den svåraste av alla laster” säger Franciskus av Assisi. Ytterligare en av de klassiska kristna mystikerna, Fénelon – vars Télémaque hyllades av lundashaikhen baron Eric Hermelin såsom ”rik på upplyftande sanningar och möjligheter … hvete af bästa hvete til gyllene evighetsskördar framräckt” – tillägger: ”Oron har aldrig någon annan källa än egenkärleken; omvänt är kärleken till Gud den enda källan till frid.”

Varje rätt fattat och därmed ”genomlärt” lidande skänker enligt Norlind (i Dantes efterföljd) klarsyn. Därmed utgör den potentiellt en utgivande styrka som, så att säga, ”berättigar” till fortsatt stigning uppför Skärseldens berg (”skär” i denna bemärkelse alltså synonymt med ren, då det är tal om en renande, andligt-alkemisk omsmältningsprocess – etymologin till Purgatorium kommer alltså av latinets purgare, ”att rena”):

Är man vaksam på sig själv och beredd att med verkligheten för ögonen lära, mister själva svedan sin udd. ”Jag säger kval, men borde säga hugnad” (Dante).

Från min veranda: Meditationer

Dygden förnöjsamhet framstår dock i vår ”progressivistiska” tid inte sällan som någonting beklagansvärt, som bristande verklighetssinne och därmed – i likhet med barn och alla tidigare civilisationer som föregått den modernt ”upplysta” – ett slags godtrogen, primitiv efterblivenhet. I själva verket handlar dock ett förnöjsamhetens och tacksamhetens sinnelag i hög grad om objektiv, icke-grumlad blick eller uppmärksamhet. Ty kärlek till sanningen åtföljs alltid av ödmjukhet, eller med andra ord den renhjärtenhet ”såsom barn” som Kristus håller fram som ett villkor för inträde i Guds rike (vilket ju alltså enligt Evangeliet är ”invärtes i eder”).

Uppriktig ödmjukhet och rätt hanterat lidande bör dock inte under några omständigheter förväxlas med självmedlidandet, vilket inte sällan bedrägligen iklär sig ödmjukhetens falska mask. Norlind skräder inte orden om striden mot detta egots inkrökta narrspel, med formuleringar som närmast för tankarna till Sankt Göran och draken:

Ingen annan människa kan i handling eller tanke göra dig och den livsinsats du kunnat göra så stor skada, som du gör dig själv genom att överlämna dig åt självömkan. Slå med piska varje sådan tanke. Så snart den sticker upp huvudet skall piskan fram. Framhärdar du, är kopplet snart kuvat, och den livsvinst du då gjort kan du bäst uppskatta – efteråt.

Glimtar av den Verklighet som bär och skapar (glimtar vilka enligt Tolkien de traditionella sagorna har som syfte att medverka till) är dock ofta förbundna med upplevelsen av katharsis. Därmed skärper de inte endast upplevelsen av hur det är att leva, utan kan även ge upphov till något som skenbart kan framstå som tungsinthet – nämligen vemod. Ty vemodet blir ofta konsekvensen i den mån friden inte bereds tillräckligt utrymme, om det inre självet stängs in såsom levande begravt i ett gravkummel istället för att få möjlighet att verka fritt under bar himmel på öppna fält. Arnold Norlinds maka, Emilia Fogelklou (1878–1972), skriver vackert och visionärt om detta i det uppenbart självupplevda prosapoemet ”Slätten”, vilket är värt att citeras i sin helhet:

Så kom du ut på slätten i höstnatten. Dimmor höljde den döda jorden i mjuk svepning. Stjärnorna skimrade däröver. De skimrade lika stort och rikt över döden och natten som någonsin solen över livsbruset och morgonsidan. Den stora stillheten dallrade av en underbar vemodslycka. Först bar den blott vemod till dig, ty du ville inte ge tillräckligt med plats inom dig åt lyckan; och så länge lyckan har det trångt, heter den vemod.

Du gav omsider plats och ställde dig helt lyssnande. Och i starka, djupa toner bar stillheten bud om dödens och sorgens lycka. Ty icke äro döden och sorgen mindre levande än ‘livet’ och glädjen.

Men att vara levande, det är lyckan.

Och så föll gravstenen från din kvävda sorg. Också den fick träda ut under stjärnorna och leva och röras i silverdimmorna i stället för att kvävas under stenar. Den sade dig, att så länge du lade stenar över den, skulle den bli tvungen att leva ett förstulet liv i din själs underjord. Den skulle stjäla musten ur dina plantor ty den måste leva den skulle brista fram förhärjande likt en vulkan, när du minst kunde ana det. Ty den var icke menad att kvävas. I så fall måste den hämnas på dig.

Och då fick du mod att se sorgen in i ögonen. Och du tog den i ena handen och glädjen i den andra handen och gick mot livet utan att släppa taget om någon av dem. Och var och en av dem gav dig makt att ta allt flera människor i handen, att räcka armarna åt båda hållen.

Sådant lär slätten dig. Ty en hög livets ande bor över slätten. Guds och stjärnornas och solens ande flödar där i fullhet över en och var, som vågar lyfta undan stenmurarna eller gravhällarna över sitt innersta jag.

– Emilia Fogelklou, Medan gräset gror I (1911), s. 162

Att det inre självet bereds luft och ljus är dock något som i hög grad står i bjärt kontrast till den rådande tidsandan, vilken sist av allt vill veta av något ”såsom i Himmelen, så ock på jorden”. Och det var just ”otidsenlighet” som Fogelklou angav som det allvarligaste skälet till att hon ville ge ut biografin om sin make (ARNOLD, 1944), vilken kallats nittonhundratalets stora svenska kärleksroman i förklädnad och liknats vid en legend av Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Följaktligen har den ständigt kommit ut i nya upplagor (1945, 1949, 1952, 1976, 2009). I sin recension av denna ”rika och ädla bok” (i Vadstena och andra studier, 1949) skriver Sven Stolpe att det är den enda av sin art vi har och tvekar inte att jämföra paret Arnold och Emilia (”Mi”) med de stora medeltida kärleksparen – Petrus de Dacia och Kristina av Sommeln, Dante och hans Beatrice, Eufemiavisornas Flores och Blanzeflor:

Här fanns mitt ibland oss en kvinna, som – trots sin stora moderna bildning – var som skuren ur vårt svenska 1300-tal, som hade gjort samma erfarenheter som de stora kristna kvinnogestalterna under den svenska gotikens tid.

Fogelklou skriver i biografin om kärleksrelationen som mystik erfarenhet – att hon tvärsigenom Arnolds hölje kunde ”förnimma den som var större än han”. Det som drog henne, som valt att gå sitt liv ensam, till Arnold, var ”en kvalitet, som strömmade upp ur osedda djup, en atmosfär av renhet och godhet, en omedveten utstrålning av vänlighet och läkande ljus”. Stolpe menar att en människa på detta sätt kan bli något av ett sakrament – det synliga medel, genom vilket Guds nåd skänkes en annan människa, och tillägger: ”‘Människor skulle leva så’, säger Hjalmar Gullberg stillsamt i en dikt.” Ja, kanske har vi här något av ett nutida idealtypiskt uttryck för den sant äktenskapliga kärleken, vilken Swedenborg talar om som ”kärlekernas kärlek hos de forngamle, hvilka lefde i guld-, silfver- och koppar-åldern”.

Via contemplativa står dock inte i motsättning till via activa. Den förra betingar i själva verket den senare. Meister Eckehart skriver följaktligen:

Människorna borde icke tänka så mycket på vad de skulle göra; de borde mera tänka på vad de skulle vara. Ty våra verk helgar icke oss, utan det är vi som skall helga verken.

Den skogsvandrande Reseantecknaren Rickard K. har tidigare citerat ur Arnold Norlinds meditationsbok. I den citerade verandabetraktelsen menar Norlind att ondskan när allt kommer omkring regerar i ett skenrike, vilket enligt nämnda antecknare den ”ovanlige anarkisten” Erik Lundbergs bok Drömmar i det förflutna (1984) även kan läsas som direkt kommentar till Saurons fall i Tolkiens Ring-epos. Norlind skriver:

Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst. Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.

Om vi följer Lundbergs jämförelse skulle alltså Norlind ha instämt i vad hoben Sam tänker, när han ser den vita stjärnan över Ephel Dúath, Skuggbergen: “sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

I sammanhanget kan vi även besinna den lärdom som bör dras av att också den tätaste dimma skingras och att sagornas troll förvandlas till sten så fort de träffas av den uppgående Solens strålar, ty Ex Oriente Lux.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Den rena metafysiken: Det Absoluta

Det Absoluta

»Allt som rörs, rörs av någonting annat.«

Thomas av Aquino

»Människan skall icke låta nöja sig med en tänkt Gud, ty när tanken förgår, så förgår även denna Gud. Man skall i stället ha en verklig Gud, som står högt över människornas tankar och det skapade.«

Meister Eckehart, Undervisande tal

»Att vara till är ingenting obetydligt, vilket bevisas av att ingen kan få fram ett enda dammkorn ur intet. Och medvetandet är ej heller lika med ingenting: vi skulle inte kunna förmedla en enda gnista av det till ett livlöst föremål. Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud.«

Frithjof Schuon i Tidlös besinning i besinningslös tid

Mahabindu

»Vet att alla tillstånd – antingen de kännetecknas av godhet, lidelse eller okunnighet – manifesteras av Min energi! Jag är på ett sätt allting, men Jag är oberoende. Jag är inte underkastad den materiella naturens kvaliteter. Tvärtom befinner de sig i Mig.«

Bhagavad-Gitâ, ”Kunskap om det Absoluta”, 7.12

»Det är gott att vi har påminnelsen om döden inför oss, för det hjälper oss att förstå jordelivets ovaraktighet. Den kunskapen kan hjälpa oss bereda oss för vår egen död. Den som är väl förberedd vet att han är intet jämförd med Wakan-Tanka som är allt; han känner då den värld som verkligen är.«

Black Elk

Chen Tao

»Den Tao som kan beträdas

är inte den eviga Tao

Det namn som kan nämnas är inte det eviga namnet

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse

Det nämnda är de tiotusen tingens moder

Därför:

Den som är fri från begär ser mysteriet

Den som är fylld av begär ser manifestationerna

Dessa två har samma ursprung men skiljer sig i namn

Där är hemligheten

hemligheternas hemlighet

porten till alla mysterier.«

Lao Tzu, Tao te chingTaoismens källa

Celtic Rose

»Vad som ligger över livet, är orsak till livet. Det uttryck för livets verksamhet, som utgör världsalltet, är ej det första livet, utan det har så att säga strömmat ur en källa. Tänk dig nu en källa, som ej har annat ursprung än sig själv, som ger vatten åt alla floder, men ej uttömmer sig i dem, utan stilla förblir vad den är. Innan de floder, som strömma från källan, flyta åt var sitt håll, äro de ännu samlade, ehuru var och en så att säga redan vet, vart han skall sända sina flöden. – Eller tänk dig livet, som går genom ett helt stort träd, medan det är och förblir ursprunget (principen) och ej spritt sig i hela organismen, utan har liksom sitt säte i roten; det ger trädet dess hela mångfaldiga liv, men förblir självt vad det är (orört, odelat), ej mångfald, men ursprung till mångfalden. – – – (Före mångfalden finns icke-mångfalden; hos varje enskilt finns en enhet.) Om man fattar enheten hos växten, d. v. s. det förblivande ursprunget, principen, enheten hos djuret, enheten hos själen och enheten hos alltet, så fattar man i varje fall det mäktigaste, det värdefulla. Och fattar man enheten (det Ena) hos det sant varande, dess ursprung, källa och makt, skola vi då tvivla och misstänka, att det är – ingenting? Visserligen är det intet av de ting, för vilka det är ursprung, utan det är så beskaffat, att intet kan utsägas om det, icke vara, icke väsen (substans), icke liv – det är över allt detta.

Men söker du fatta det genom att se bort från vara, så står du inför undret. Skynda emot det, fatta det i vad som hör till det, vila ut däri och sök att fatta det mer och mer; förstå det med intuitionens hjälp, men sök att överblicka dess storhet med stöd av vad som följer efter det och är till genom det.«

Plotinos, Det Ena, Ur Ennaderna III. 8, 10.

Al-hamdu Lillah

»Lâ ilâha illa’Llâh / Det finns ingen gudom utom Allah [Eller: Det finns ingen verklighet som kan utge sig för att ha en Verklighet oberoende av det Absoluta]«

– Första delen av islams trosbekännelse, Shahâdah

Om det absolutas ställning i studiet av filosofins historia [grunddrag]

a. Det metafysiska. Om det absoluta i och för sig och såsom yttersta grund.

b. Det kosmologiska. Om den ändliga världen (den tidsliga och rumsliga ordningen) eller alla ting i förhållande till det absoluta.

c. Det antropologiska. Om människornas förhållande till det absoluta.

d. Det estetiskt-praktiska. Om människornas medvetna och fria verksamhet i förhållande till det absoluta såsom högsta ändamål.

e. Det kunskapsteoretiska. Om kunskapens och medvetandets möjlighet, villkor och gränser. Denna kognitiva aspekt genomsyrar i själva verket de ovannämnda såsom en operativt verkande propedeutik. Den intellektiva vissheten om det absoluta är med andra ord en nödvändig förutsättning för att objektivt kunna ta sig an de filosofiska huvudfrågorna, inklusive det relativa och formernas värld.

Intellectus

Tes: Det absoluta har som överordnad kategori varit bestämmande för alla kända traditionella civilisationer och kulturer såsom den keltiska, den egyptiska, den indiska, den kinesiska, den tibetanska, den japanska, den amerikanska (indianerna), den australiensiska (aboriginerna), den islamiska samt den kristet europeiska innan denna successivt fick ge vika för den centrifugalt verkande revolten mot traditionen i form av individualistisk värdenihilism och modernistisk förnekelse, vilket endast kan leda till accelererande upplösning, förvirring och intighet.

Vissheten om det absoluta framstår enligt denna tes med andra ord som en tidlöst universell egenskap, vilken definierar homo sapiens och ger inre liv åt hennes samfällighet. Modernismen avslöjas i ljuset av detta som ingenting annat än en historisk anomali, det vill säga en förnekelse av att det väsentliga hos människan är hennes förmåga att träda i förbund med det som övergår henne själv. Modernismen i denna bemärkelse är med andra ord en ren negation av det som i alla tider och på alla kontinenter uppfattats mer eller mindre tydligt: att människan inte ”är sig själv nog”, utan först kommer till sin rätt genom att överskrida jaget och det jordiska.

På basis av denna förståelse för homo sapiens tidlösa villkor kan vi göra en omskrivning av Anselm av Canterburys devis Credo ut intelligam till Sapientia ut intelligam – kunskap om det absoluta ges genom ett sapientiellt möte med detsamma genom den över-individuella intellektuella intuitionen (själens innersta grund, Mäster Eckeharts intellectus eller ”hjärtats öga” enligt Bibeln och islam).

»Själen är det som tar emot och uppenbarar sanningen.

Vi känner igen sanningen när vi möter den, låt tvivlarna och bespottarna säga vad de vill. När du har uttalat det dåraktiga människor inte vill höra, säger de: ”Hur vet du att det är sanningen och inte dina egna villfarelser?” Vi känner igen sanningen när vi möter den, av oss själva, precis som vi vet att vi är vakna när vi är vakna…

Vi kännetecknar själens tal, manifestationer av sin egen natur, med ordet Uppenbarelse. En uppenbarelse åtföljs alltid av en upphöjd känsla. Ty denna kommunikation är ett flöde från det gudomliga sinnet in i vårt sinne.«

Ralph Waldo Emerson, Emerson’s Essays

Meister Eckehart in memoriam

»Gud är intet; inte så att han skulle vara utan vara: så mycket mera är han varken det ena eller det andra av det som man förmår uttala – han är ett vara över alla vara. Han är ett vara utan vara. Därför måste sättet, med vilket man skall älska honom, vara utan sätt. Han är bortom allt, som man förmår utsäga.«

Predikningar II

»Fullkomlig avskildhet böjer sig inte under något skapat och vill ej heller stå över detsamma; den vill varken var under eller över, den vill stå för sig själv, ingen till kärlek och ingen till sorg, och vill varken likhet eller olikhet med någon skapad varelse, den vill varken det ena eller det andra, den vill intet annat än vara (…) Därför lämnar den alla ting i fred.«

–Om avskildhet«, Predikningar I

»Den rättfärdige söker intet som helst med sina verk; ty de som söker och åsyftar något med sina verk eller också sådana som verkar för ett varför, de är drängar och legohjon. (…) Därför om du vill leva och du vill att dina verk skall leva, så måste du vara död för alla ting och blivit till ett intet.«

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Utan något varför

Skall jag kunna få kunskap om Gud utan medel och utan »bild« och utan liknelse så måste helt enkelt Gud bli jag och jag bli han…

– Mäster Eckehart (ca. 1260–1328), Predikningar II

Guds verkstad är i det fördolda. Skola vi bliva verktyg i Hans hand, måste vi in i den fördolda verkstaden, måste varje vårt steg bliva främlingssteg, en förbigåendes steg. Den av det verkligt andliga gripna strävar inte efter annat än att försvinna från det synligas skådebana. Han älskar att bliva osynlig, okänd och som det rena vattnet färglös, endast sedd och känd av Gud – och av andra ensamma, som Gud giver honom inre förbindelse med. Han går städse in i det fördolda till en allt djupare fördoldhet. Men just då blir han ett verktyg i Guds hand.

– Hjalmar Ekström

I de gamla sagornas språk bestod människans uppgift inför naturen i inget mindre än att fortplanta och utbreda ett paradis över hennes jord; med andra ord, för människan som en himmelsk stjärna på jorden bestod kallelsen i inget mindre än att hjälpa denna jord att frambringa himmelska frukter och gestalter och på så sätt göra henne en tjänst, blott i högre mening, liknande den som den yttre stjärnan, solen, gör människan; ty hon frigör inte bara på samma sätt de instängda jordkrafterna från deras band – likt de försvunna och fängslade andarna i fablerna – utan fullständigar dem också med det som behövs för tillväxt, blomning och fruktbildning. På samma sätt som den samlade yttre organismen öppnar sig i och med den yttre solbildens uppgång, borde denna yttre natur i och med gudsbildens uppgång i människan sättas i stånd och ges kraft att utveckla sig och slutgiltigt nå fram till en inre, högre organism.

– Franz von Baader, Über die Begründung der Ethik durch die Physik, 1813