Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral””ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)

Annonser

Den hermelinska stilen

»Natten är hafvande, o, min broder

med dagen.«

– Sadi: Lustgården (övers. Eric Hermelin)

»Säger man att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.«

– Vilhelm Ekelund om Eric Hermelin

I inlägget från i somras om nyutgivningen av shaikh Sadis Lustgården med anledning av 150-årsdagen av översättaren baron Eric Hermelins födelse länkade vi till två tidiga recensioner. Sedan dess har det dykt upp några till. Det de har gemensamt är att de låter oss reflektera något över den hermelinska stilen.

Carl-Göran Ekerwald står för inledningen och kommentarerna till nyutgåvan av Lustgården. I Lena Kösters artikel Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa i Upsala Nya Tidning (081018) nämner han något om Hermelins stil:

»Hermelins översättningar är trogna originalet och hans språk är varierat. Han använder nära nog alla ord vi har i vårt språk. Ingen har på svenska kommit så nära Sadis persiska som han.«

Ekerwald berättar här också att han numera läser persiska och ständigt lär sig mer. Han delar även med sig av det värde han finner i läsningen av Sadis sufiska visdomspoesi:

»Jag studerar persiska varje dag med grammatik och lexikon. Just nu läser jag Rosengården av Sadi. Det gör jag inte för att få del av en väldig visdom, utan för att få vistas i en rasande trevlig människas sällskap!«

”Från sken till verklighet”

Två kortare recensioner tar båda fasta på Hermelins patenterade uttryck ”from sounds to things, från sken till verklighet”.

I en anmälan i Arbetaren 7 juli, Språkbegåvad särling, konstaterar Magnus Säll att genomgående i Hermelins översättningar är hans ”knotiga och ålderdomliga språk som konsekvent bortsåg från den svenska stavningsreformen 1906”. Hermelins budskap är ett frihetligt sådant som föraktar rikedomar, vill riva ned det horiska ego-odjurets falska fasad och kan sammanfattas ”i att nå samstämmighet mellan människans yttre och inre, att komma från ‘sound[s] to things’”.

Kristian Lundberg tar i sin enspaltsrecension i Norrköpings Tidningar 21 juli utgångspunkt i frågan hur vi kan nå kunskap om Gud. Men vilken gud? Jo, ingen annan än den Gud som leder oss från just ”sounds to things, från sken till verklighet”. Lundberg lovordar Carl-Göran Ekerwalds inledning till boken, i synnerhet för att han däri skärskådar språket och analyserar Hermelins medvetna språkliga val. Lustgården är sammanfattningsvis ”en rik och förbryllande text” som ”försöker fånga både sanning och gudsuppenbarelse i samma andetag”.

”Böhmisk kristall”

Vad är det då Ekerwald säger i sin skärskådning av den särpräglat hermelinska stilarten? Jo, inledningsvis i bokens kommentardel finner han ett släktskap med alla tiders störste protestantiske mystiker – eller teosof rätteligen så kallad – den tyske skomakaren Jacob Böhme:

»Eric Hermelins översättning av Sadis Lustgården utkom 1918 på Norstedts förlag. Samtidigt med arbetet på denna tolkning översatte Hermelin två digra verk av Jacob Böhme (1575–1624), mer än tusen sidor. Mycket i den hermelinska stilarten är just ”böhmisk kristall”, där möter ”hugsvalerskan … höviska plägseder … huldrikhet … vedersakare …” Man ”omgjordar sin länder” … ”man träder in i salen”.« (s. 313)

Vidare menar Ekerwald i sin inledning till Sadis bok att vi i Hermelins översättningar av Swedenborg, Böhme och den persiska diktningens främsta verk från tiden 1000–1500, allt som allt nära tiotusen sidor, möter ”hermelinskan” – ett eget klangfullt språk med shakespearesk spännvidd och en nära nog magisk förmåga att gestalta och levandegöra:

»Han har ett eget språk, ”hermelinskan”, som rymmer det svenska språkets hela register från gammaltestamentliga, barocka vändningar till folkviseton och vardagsnära talspråk, kärnfulla aforismer, lagbokens tyngd och slagdängans fräckhet. Översättaren var god sångare, föredrog gärna Negro Spirituals. Och hans prosa är rytmisk, välljudande, full med inrim och allitterationer, ständigt lika överraskande frodig och mustig. Det är en kraftig dryck han bereder läsaren. Det finns personer hemfallna åt alkoholism vilka hos Eric Hermelin funnit en Eau de Vie som vida överträffat buteljerade sorter och som med ens fått större längtan efter persisk sufism än efter brännvinsrus.

Vem som än för ordet i dessa texter, om det är kungen eller herden, gamla gumman, prinsessan eller horan, mördaren eller offret, älskaren eller hataren, hela tiden finner översättaren det adekvata uttrycket, tonfallet, och det med sådan emfas att personernas väsen stiger fram mot läsaren med kännbar närvaro. Det är ”golem”. Textens formlösa gestalt har fått reellt liv.

En alldeles egen krydda tillsätter Hermelin genom att konsekvent stava orden så som man gjorde före rättstavningsreformen 1906. Därmed verifierar han det ålderdomliga i originalen. Om ett barn känner glädje, skriver han ”ett gladt barn”, och han hånar reformivrarna som måste skriva ”ett glatt barn”, det vill säga ett halt barn, oljat, slipprigt, slemmigt. Att engelskan blivit universalspråket har enligt Hermelin sin förklaring i att engelsmännen hållit fast vid Shakespeares sätt att stava, varvid all gammal text fortfarande är helt begriplig och dessutom etymologiskt transparent. Svenskarna har genom reformen gjort sig kulturellt urarva. Att låta uttalet diktera ordens stavning i skriftspråket är att sätta bocken till trädgårdsmästare.

När man någon gång möter ett citat från Hermelin i moderniserad form får man känslan av att stå inför ett falsifikat.

Hur hade han kunnat uppnå denna nära nog magiska förmåga att levandegöra dessa ibland tusen år gamla originalverser? Han hade samlat erfarenheter från sitt vagabonderande i USA, Jamaica, Indien, Australien. Högre stånd kände han väl från sin egen aristokratiska bakgrund. Som återkommande fängelsekund i anstalter fyllda av smuts och ohyra hade han på mycket nära håll mött det mänskliga livet i dess storhet och yttersta misär.« (s. 7f)

”Den stora ålderns klass”

Eric Hermelin är en av de två starkt lysande gestalter som Ekerwald följaktligen framhåller som de mest oumbärliga från det svenska 1900-talet. Vilhelm Ekelund är den andra.

»Ingen kan skriva om det svenska 1800-talets andliga historia utan att dröja vid Stagnelius, Tegnér, Geijer och Strindberg. Vad beträffar 1900-talets historia kommer Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin räknas till de mest oumbärliga.« (s. 13f)

Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin hade även ett inbördes valfrändskap. Enligt Ekelund var sufierna ”ytterst aktningsvärda tosingar”. Det citat av honom som är ett av de två som inleder detta inlägg är från ett avsnitt i Plus salis (1945). Där knyter han Hermelin till Swedenborg och framhåller dessutom att dennes översättningar eller dikttolkningar är en poesi i egen rätt:

»Ett härligt exempel af utvaldhetens ära är Eric Hermelin.

”Vänner, skön är u n g a dagen!” Hermelin hör djupt till denna den stora å l d e r n s klass, som hos den gamla konsten var ett så mäktigt ämne: klassen utaf dem, som i ett utvaldt arbete fått den stora Glädjen på sin lott. Kanske är han till mycket af sin natur att räkna för en samhörig till Swedenborg. (I en mycket sällsynt mening var ju äfven Swedenborg poet.) Poesien har lärt honom lefva och lärt honom lyckan. På honom uppfylles Plutarchos’ ord om Musernas gåfva såsom den mildrande kraften: för den, som med andar och makter haft att brottas, hvilka kunna föra en människa till det yttersta. Säger man, att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.« (s. 140)

Även Gunnar Jarring, Eric Hermelins nära vän och elev i persiska under många år, har framhållit att dennes språk var mycket influerat av just Swedenborg.

”Välgörande retro-estetik”

Den mest utförliga recensionen av Lustgården hittills är också den mest matnyttiga i det att den just bidrar med lite mer utförliga reflektioner kring den hermelinska stilen. Det är SvD-skribenten och tillika gamle Kris-redaktören Carl-Johan Malmberg som i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 augusti välfunnet skriver att ”Hermelins tolkningar är litterär alkemi”. Han tipsar i sammanhanget om en essä om frånvaron av högre språknivåer i nutidssvenskan av Ola Wikander (vilket densamme också uppmärksammar med ett kort omnämnande på sin nätlogg Ur språkens tunnlar), samt dessutom om ett eget kommande aktstycke om Hermelins ”retro-estetik” som lovar att kunna bli högst intressant läsning:

»Hermelins barocka stil kan tyckas tung för den ovane. Den griper tillbaka på språkliga ideal som i stort sett försvann ur den svenska litteraturen när Strindberg, Söderberg och Hjalmar Bergman blev stilistiska förebilder. De sista exponenterna för den retoriska och praktfulla Hermelinstilen i den lästa litteraturen är Viktor Rydbergs ”Kantat” (1877) och Karl XII-bibeln, ersatt 1917 med den av Hermelin så föraktade Gustav V:s översättning. I en intressant essä i boken ”Orden och evigheten” med titeln ”Svenskan och diskbänksrealismen” reflekterar Ola Wikander över nutidssvenskans frånvaro av ”mer storslagna och ’bombastiska’ språknivåer”. Det är den frånvaron som gör Hermelin till en främling i dagens litterära klimat. Men det är just det annorlunda hos honom som gör honom så värdefull för oss idag: hans främlingskap är fräscht. I en essä i Samfundet De Nios Litterära kalender 2010 har jag försökt fånga Hermelins välgörande retro-estetik.«

”Stark frihetslängtan”

Apropå Eric Hermelins 150-årsdag skriver slutligen hans gudson, Johan Axelsson Hermelin, i nummer 22 av tidningen Hermelinska nätverket [pdf] (med det bålda valspråket Priusqvam saliri mori / Hellre döden än fläckas) om sin farbroders liv. Artikeln återges även med benäget tillstånd från författaren på Ashk Dahléns hemsida (Dahlén är alltså, som kanske redan är bekant för många av Caféts läsare, den främste nu levande översättaren av persisk litteratur till svenska):

»Många gånger har jag ställt mig frågan varför Eric inte blev godsägare på någon av faderns gårdar eller varför han med sin språkbegåvning inte gick den akademiska vägen och blev professor i något klassiskt språk. Varför valde han i stället att ge sig ut i världen till USA, Indien, Jamaica och Australien under ofta mycket svåra omständigheter? Eric måste ha haft en stark frihetslängtan som gjorde att han levde detta liv. När han så blev intagen på S:t Lars ägnade han sig åt studier av olika språk, översatte texterna i fyrtio böcker och sökte sin Gud. Om han levde ett lyckligt eller olyckligt liv är svårt att säga. En sak är jag dock säker på, Farbror Eric som han kallades i familjekretsen levde ett obändigt, starkt och rikt liv.«

Hermelinkännaren K. A. Svensson har konstaterat att ”Hermelin talade själv, sjöng själv genom sina perser”. I enlighet med denna utsaga anför Hermelins gudson i sin minnesruna Rumis rader om Hjertat som en sannolik vägledning för farbroderns liv.

Dessa strofer får här avslutningsvis även tjäna som ett förnämligt exempel på att det arkaiserande anslaget i den hermelinska stilen inte behöver motsäga, utan kan tvärtom – genom sin stora språkliga skönhet och sällsamhet – på ett oöverträffat vis snarare befrämja det visdomsmystiska budskapets ständigt återkommande aktualitet och livgivande verkan som elixir för Hjertat i varje enskild människas bröst:

O vänner ! Trygghets-hvilostaden heter Hjertat ;
Derinom finnas springbrunnar och vattukällor.
Rosengårdar INOM rosengårdarne.
Vänd dig till Hjertat hän, och vandra vidare –
du nattens vandringsman!

När du af en rosenbuske åtnjutit lycka :
Så är det på sin plats, att du lider dess tagg.

Förglöm den dag som från dig svunnit har ;
Sörj ej öfver den dag som dig ej hunnit.
Gör ej det komna och förgångna till en grundval :
Var glad i detta nu ; och gif ej ditt lif för vinden.

Fler inlägg om Eric Hermelin

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Älskade träd

Enligt en utsaga av profeten Mohammed bör man försöka plantera ett träd innan man dör, även om man så skulle veta att världen kommer att gå under imorgon.

Träd

Träd

Hur träd kunna sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, är icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivs bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

Vilhelm Ekelund, ”Träd” ur diktsamlingen På hafsstranden, 1922

Min barndoms träd

Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!
Du är barn och bör kunna allt,
varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Du är bliven människa, främmande förhatlig.
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

Edith Södergran, ”Min barndoms träd” (juni 1922), postumt utgiven i diktsamlingen Landet som icke är, 1925

Tolkien on the love of trees

Tolkien vid sitt älsklingsträd»I am (obviously) much in love with plants and above all trees, and always have been; and I find human maltreatment of them as hard to bear as some find ill-treatment of animals.« (Letters, 165)

»Every tree has its enemy, few have an advocate.« (Letters, 241)

»Also, of course, I was anxious about my own internal Tree, The Lord of the Rings. It was growing out of hand, and revealing endless new vistas — and I wanted to finish it, but the world was threatening.« (Letters, 241)

»Yes — the Silmarillion is growing in the mind (I do not mean getting larger, but coming back to leaf & I hope flower) again.« (Letters, 253)

»In all my works I take the part of trees as against all their enemies. Lothlórien is beautiful because there the trees were loved;« (Letters, 339)

Not: Den undre bilden är det sista kända fotot på Tolkien, taget den nionde augusti 1973 vid hans älsklingsträd, en Pinus nigra i Oxfords botaniska trädgård.

Minaret nr 4-2006

Tidskriften Minaret har under det gångna året med poeten Mohamed Omar vid rodret fått ett lyft som närmast är att likna vid en uppstigning på en flygande matta. I samband med detta har också profilen blivit tydligare.

Minaret nr 4-2006

Som vital uppstickare bland de svenska kulturtidskrifterna framstår Minaret numera i allt väsentligt som rättmätig förvaltare av det rika arvet efter de fyra stora 1900-talspionjärerna: Ivan Aguéli, Eric Hermelin, Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Den röda tråden är med andra ord en islamiskt färgad sophia perennis, en tidlös och universell andlighet som ser bortom de yttre formerna i de olika religiösa traditionerna.

Minarets recept på vad en samtida ”tidskrift för svensk muslimsk kultur” innebär går därför i mångt och mycket på tvärs med såväl modernitetens som fundamentalismens väl uppkörda och inte sällan parallella hjulspår. Somliga skulle nog höja på ögonbrynen åt att man i det senaste numret nu publicerar en hel serie Muhammedbilder, kommenterade ur sina ”apokryfiska” aspekter av religionsprofessor Tord Talip Olsson.

Flera av de övriga bidragen håller även dem absolut högsta klass, inte minst Ashk Dahléns artikel om den islamiska mystiken hos friherre Eric Hermelins persiska diktarfilosofer och Bo Ibn al-Waqt Gustavssons läsning av Tomas Tranströmers poesi med sophia perennis-glasögon.

Vidare så argumenterar islamologen Shaikh Abdal Hakim Murad (Timothy J. Winter) i en historisk studie för varför islam egentligen är den mest naturliga och väl lämpade religionen för den brittiska mentaliteten. Bland mycket annat citerar han en av Thomas Carlyles klassiska föreläsningar om Profeten Muhammed vid Portman Square i maj 1840:

»Benthamiskt nyttotänkande, dygd genom vinst och förlust vilket reducerar denna Guds värld till en själlös ångmaskin… om ni frågar mig vem – Mohammed eller de – som erbjuder den allra mest ömkliga och förljugna synen på människan och hennes öde i detta universum, svarar jag bestämt: det är inte Mohammed!«

(Ett yttrande vilket för övrigt fick John Stuart Mill att djupt sårad störta upp från sin stol och skrika: ”Nej!”.)

Ett mindre tema i detta nummer är hur föreställningarna om Orienten och Occidenten har förändrats genom historien, där idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och Olof Heilo (fil. mag. i grekiska, arabiska, persiska samt bysantinistik vid universitetet i Wien) lämnar viktiga bidrag, och Norrlands virvlande dervisch Torbjörn Säfve delar med sig av ett försök till drömtydning.

Poesin denna gång står Bo Ibn al-Waqt Gustavsson, Ingemar Leckius, Jasim Mohamed och Florence Vilén för. Dessutom berättar litteraturvetaren Göran Lundstedt om Vilhelm Ekelunds inspiration från Eric Hermelins översättningar av persisk sufipoesi och hur dessa bidrog till hans heroiska ambition ”att i poesins och mystikens ljus få världen att framstå som på den första dagen”.

Nytt från och med detta nummer är texter av imam Hamid Valsān, vilka syftar till att vara uppbyggliga för den utövande muslimen. Valsān är verksam som imam vid en moské i Stockholm och är son till den store sufin Michel Valsān (Mustafa Abd Al-Haziz, d. 1974), rumänsk diplomat i Frankrike, lärjunge till den traditionella skolans grundare René Guénon, översättare av Ibn Arabis skrifter till franska samt redaktör för den närmast legendariska tidskriften Les Études Traditionnelles. Av sin far har Hamid Valsān ärvt både imamskapet och sufismen och denna gång gör han en kort reflektion över den muslimska rituella tvagningens pånyttfödelse-symbolik.

Sist, men inte minst, introduceras i detta innehållsrika nummer en gedigen recensionsavdelning där guldkorn ur bokfloden vaskas fram. Redaktören själv rekommenderar I döda språks sällskap av lundastudenten och språkgeniet Ola Wikander. Den blott 25-årige Wikander har specialiserat sig på utdöda språk och behärskar redan ett 15-tal av dem, vid sidan om ett antal levande. Med andra ord har han stått emot den förhärskande moderna trend som vill reducera allt vetande till krasst och kortsiktigt nyttotänkande. Det faktum att språken är gamla är enligt Wikander inte nog anledning att diskvalificera dem. Han upplyser oss dessutom på sin webbplats att han genom den lärdom han fått i och med detta hedervärda studium i religiöst hänseende numera betraktar sig ”hermetisk gnostiker”.

I tystnad

Stilla! Stilla! Har världen ej just nu blivit fullkomnad? Vad vederfares mig väl? … O lycka! O lycka! Vill du sjunga, o min själ? Du ligger i gräset. Men det är den hemlighetsfulla högtidliga stund då ingen herde blåser på sin flöjt. Håll dig stilla! Solvarm middag sover på ängarna. Sjung icke! Stilla! Världen är fullkomnad.

– Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra (vid middagsstunden), 1883–1886

»Endast tystnaden har det fulla blodet, det fulla ordet.«
– Vilhelm Ekelund

»I tystnaden fullbordas jag.«
– Birgitta Trotzig

»Vad övrigt är, är tystnad.«
– William Shakespeare, Hamlet (akt 5, scen 2)

Poesin

»…Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.«
– Charles Baudelaire

»De öppna orden äro ur den öppnade synen.«
– Vilhelm Ekelund, Det andra ljuset, 1935

Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.

– Søren Kierkegaard, Ögonblicket

»Historien är när allt kommer omkring den verkliga Poesin. Verkligheten är, om den tolkas rätt, större än Dikten.«
– Thomas Carlyle (1795-1881)

»Poesin måste praktiseras
– André Breton

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
– – –
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye, I rörelse, 1927

Vägval – begäret efter visshet

– Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag ska gå nu?
– Det beror rätt mycket på vart du ska? svarade katten.
– Det gör nästan detsamma … sa Alice.
– Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.

Lewis Carroll, Alice i underlandet

Vishet består inte i att veta många ting eller ens i att göra det grundligare, utan i att välja och följa det, som säkrast leder till vår varaktiga lycka och sanna glans.

Walter Savage Landor, Imaginära samtal

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.

Psaltaren 25:12

Men vad är gott hjärta, känslighet och snille värda, om människor med dessa dygder kostar på sig slappa känslor när det gäller tro och åskådning, om begäret efter visshet inte är deras innersta behov och djupaste nöd – det som skiljer de högre människorna från de lägre! Jag återfann hos vissa fromma ett hat mot förnuftet och uppskattade dem för det: då röjde sig ju åtminstone det dåliga intellektuella samvetet! Men att stå mitt i denna rerum concordia descors [tingens motstridiga harmoni] och tillvarons hela underbara ovisshet och mångtydighet och inte fråga, inte darra av frågandets begär och lust, inte ens hata den frågande, kanske till och med på ett slött sätt ha nöje av honom – det är det som jag upplever som föraktligt, och det är denna upplevelse som jag först och främst efterlyser hos var och en – någon sorts narraktighet intalar mig ständigt på nytt att varje människa har denna upplevelse, som människa. Det är mitt sätt att vara orättvis.

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen, 1882

Vandrare blir man icke, förrän man lärt sig vandrandets egentliga glädje: att vara ensam med dagen.

I dagens ensamhet, i öppen dag –, med klara tankar öppen, låg min andes ensamhet.

I förbiseddheter, oanseddheter, hur mången ljuvlig skogsstig fann jag ej – för min viljas hemligaste lif!

Vilhelm Ekelund, Campus et dies, postum 1963