Anteckningar rörande den smala brons symbolik i Ernst Jüngers Heliopolis

Jünger anger många gånger sina källor och underströmmar indirekt, inte sällan på ett annat ställe i texten. Orientaliska referenser som peris och Tusen och en natt nämns bl a av Halder i hans ateljé:

”Det är feslott som i Tusen och en natt. Men de är också höga som Ariostos andeborgar. Alltifrån barndomen har jag haft aningen om att vi inte kan bo här; vi driver på det obekanta som på Leviatans rygg eller som mellan vingarna på demonfurstarna som Allah förbränner med en stjärna.” (s. 92)

Berget Qaf nämns i samband med den moralteologiska uppgiften på Krigsskolan:

”Detta berg, o frank, som du ser här likt berget Kaf begränsa världsalltet, fortsätter långt in i det inre av öknen. Vi skulle annars inte sky någon omväg för att undvika den trånga passagen, ty den är fruktansvärd som helvetesbron Sirát som alla måste gå över på domens dag.” (s. 194)

Observera även Sirát här, islams motsvarighet till Bifrost (som zoroastrianismen kallar Cinrat). Denna eskatologiska symbol för den andliga resan över den smala bron är central för romanen. Om Lucius personlige följeslagare Winterfeld sägs t ex:

”Phares hade dock bedömt honom riktigt såtillvida som han var vuxen det höga ljuset och den smala, av anden slagna bron över avgrundens fasor.” ( s. 378)

Att denna bro verkligen måste vara smal förstår vi om man numera å ena sidan oundvikligen redan är förlorad och träder i Leviatans tjänst om man syftar till att vinna världslig makt, och om å andra sidan ratio, det rena tänkandet är oförmöget att träda över Jüngers berömda Linje. (Konceptet ”att rida tigern” – d v s vad som kallats ”arbetarens hemliga lära” i Jüngers tappning – komplicerar visserligen det hela, vilket dock inte berörs här.) Som pater Foelix säger:

”Vägarna leder alla mot en punkt. Där tar insikten slut, och dyrkan träder i dess ställe. De sista nycklarna kan inte tanken nå.” (s. 215-16).

Vad värre är är att begränsningen till ratio leder direkt ned i Leviatans djup, ”upplysningens” mörka sida:

”‘Altare finns alltid, även när människorna inte ser dem och inte vet om de offer de bringar. Offrets strålar når ända upp i de högsta sfärerna och ända ned i avgrundens djup. Men om altaret täckes med rationella figurer och symboler, så mottager inte höjden offret med välbehag. Dock fortsätter det att verka på djupet.

Det egendomligaste hos det nittonde århundradets anda ligger i att den förbisåg denna förnuftets relation till djupet. Sig själv nog, menade den att utvecklingen skred fram på en av den själv bestämd yta, på en välavgränsad, av den själv skapad och kontrollerad juste milieu som den beteckande som medvetandet.” (s. 262-63)

Om alltså både den världsliga makten och den rationella tankens vägar båda omedvetet ställer sig i Leviatans tjänst återstår i princip endast initiation på en andlig väg:

”Det var en kunskap som ledde över gränser säkrare än alla visa – en legitimation av existentiell art. Den kunde inte förvärvas genom undervisning; kontakten med Phares, hans handtryckning var viktigare. Han verkade som fluidium, som överförbar genialitet. Han tycktes uppväcka organ som man hade anat men inte förstått att använda. Underlig var kontakten – som genom en liten åder, en liten rottråd som det gällde att nå den andra sidan med, nå den positiva anslutningen till den stora strömmen. Det enkla i processen vad vad som förvånade. Sedan inställde sig en klar insikt om överflödet, och med den glädjen.” (s. 380)

Det speciella med denna väg, som den blå piloten säger, är å ena sidan att den endast är öppen för dem som ”genomlöpt det möjligas alla banor” men som ännu upplever en ”högsta otillfredställelse” och att den å andra sidan endast är en lösning ”blott för den som har funnit den” (s. 372). I Lucius fall är det lösningen på den konservativa andens situation efter att revolutionära medel visat sig vara otillräckliga och skjutit bredvid målet. Endast så kan han finna en lösning. Och han måste finna den, ty ”De Ger trift”…

Men det är ju långt ifrån alla i samtiden som ser värdet i att ge metafysiken företräde. Generalens bekymrade samtal med Lucius angående detta är inte helt utan humor:

”‘Jag måste beröra utvecklingstendenser’, började generalen, ‘som jag länge har iakttagit med bekymmer. Jag tänker på den dragning åt det metafysiska som visar sig alltmer hos er och andra stabsmedlemmar. Mot det har jag inget att invända, om vi ämnade grunda en munkorden…’”

Angående influenser från René Guénon förutom King of the World, så kan nämnas att han skrev om den smala brons symbolik i två essäer i Études Traditionelles 1946 och 1947 (publicerat som kap. 63 och 64 i antologin Symbols of Sacred Science.

Ett annat Guénon-tema Jünger knyter an till är Kains mord på brodern Abel, som enligt Guénon symboliserar den bofasta kulturens gradvisa förintande av den nomadiska (kap. 21 i Guénons The Reign of Quantity & the Signs of the Times från 1945). Guénon menar att denna tendens hänger samman med världens tilltagande solidifiering (”materialisering”) och å andra sidan hur de nomadiska krafterna ofta tenderar att bli nihilistiskt upplösande och destruktiva när de frikopplats från traditionen. Jünger berör just en liknande tankefigur apropå om lyckan står att finna i vilan eller i äventyret:

”Det måste kanske sedan Kain och Abel ha funnits två stora raser med helt skilda föreställningar om lyckan. Och båda levde kvar hos människorna och byttes om att ha överhand. Ofta bodde de i samma bröst.” (s. 190)

Kain och Abel dyker upp redan på s. 101 och på flera ställen senare i boken talas det om ”kainitisk” makt. Ytterligare ett bärande Guénon-tema som berörs är ju kvantitetens tilltagande herravälde i riktning mot ren hastighet, förändring för förändringens skull och därmed inte endast värdenas, utan även världens (eller närmare bestämt: en tidsålders) upplösning:

”Nigromantanus hade varit en sista invigd, som hade vandrat ned till världen från det gamla indogermanska höglandet. Där var präst- och kungamaktens glans ännu osplittrad. Han kände symbolerna som förflyktigas till mönster, till siffror och sedan till kvantiteter under vetenskapens utveckling – till ren acceleration.”

Avslutningsvis några reflektioner kring heraldiken:

De Geers svärdslilja symboliserar kvintessensen inom alkemin eller med andra ord det oförgängliga och allra mest ädla inom människan. I överförd bemärkelse är denna blomma inom irissläktet även en symbol för infans solaris eller den andligt förverkligade Universella människan (ar. al-insan al-kamil). Vi har med andra ord att göra med prototypen för all legitim suveränitet som blommar ut genom kontakten med prima materia (här personifierad av Budur Peri).

Den heraldiska liljan kallas ibland fleur-de-luce, vilket i det här sammanhanget med lite god vilja skulle kunna utläsas ”Lucius blomma”. Liljan pryder även sedan åtminstone Flavio Giojas tid kompassrosornas nordlinje – en hyperboreansk markör om något. Tilläggas kan även att Gioja fått månkratern vid månens nordpol uppkallad efter sig, vilket R. K. redan påpekat (apropå Polstjärnan) antyder att den rätta hyperboreanska riktningen transcenderar det jordiska.

Stavningen Ger i devisen ”De Ger trift” är sannolikt besläktad med fornhögtyskans gêr, spjut, och besläktade ord i överförd bemärkelse som gerade och gerecht (i svenskan finner vi t ex ordet geringssåg). Man skulle även kunna associera till latinets germâni, ”de äkta”, apropå att Jünger, som det framgår i krigsdagböckerna, är en eminent representant för det andra Tyskland.

Ordet eller namnet Ger hänger med andra ord tydligt samman med trift, träffsäkerheten. Levd kunskap eller dygder som upprätthåller vad som är rätt och riktigt, eller med andra ord skiljelinjen mellan sanning och osanning, sanskrits satyam (rtam) resp. anrtam är någonting som går utöver det etisk-moraliska och empiriska planet. Enligt A. K. Coomaraswamy kan det bättre förstås som korrekt eller inkorrekt, att träffa eller missa målet. (Jfr. även med den ”raka” eller ”smala” Vägen.)

Jünger var ju för övrigt själv medveten om att även den litterära stilen djupast sett vilar i rättfärdighet – hur man ska väga orden och satserna.

”Därför kommer man aldrig att få se de bästa pennorna i den dåliga sakens tjänst”.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kritik av den moderna vetenskapens världsbild

I denna kommentar efterlyste Farhad vetenskapskritisk litteratur på svenska. Det vimlar nu inte direkt av sådan, tvärtom, så efterlysningen är helt klart befogad. Samtidigt säger det väl tyvärr också något om hur stympat och endimensionellt det samtida intellektuella klimatet är. Viktig kritik av modernistisk vetenskapssyn från traditionella författare som Wolfgang Smith, Philip Sherrard, Theodore Roszak, Lord Northbourne och Fernand Brunner finns inte att tillgå. Men helt hopplöst är det dock inte, och den som söker skola finna!

Jag vill börja med att rekommendera Kurt Almqvists essäsamlingar och översättningar som på flera väsentliga punkter tangerar ämnet:

  • Den glömda dimensionen (Natur & Kultur, 1959) som gör upp med framstegsmyten, diskuterar förhållandet mellan tro och vetande samt kritiserar bl a den moderna atom- och kärnfysiken för att ha karaktären av en ”vrångbild” av den traditionella kunskapssynen.
  • Livklädnaden som revs sönder (Natur & Kultur, 1967) i vilken han på ett lysande vis kontrasterar den traditionella kosmologin med den moderna vetenskapens världsbild.
  • Tidlös besinning i besinningslös tid: Ur Frithjof Schuon verk (Natur & Kultur, 1973) som bl a innehåller en översättning av den av Schuons essäer som innehåller den mest explicita modernistkritiken: ”Fall och förfall” ur boken Light on the Ancient Worlds. Almqvist har själv lagt till underrubriker, och en av dessa är passande nog ”Den nutida vetenskapen”. Utdrag finner du här.
  • I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk (Natur & Kultur, 1977) med essentiella kapitel som ”Kunskap och handling”, ”Sakral och profan vetenskap” samt ”Individualismen”. Utdrag finner du här.

Vad gäller ovan nämnde René Guénon så föreligger även hans Kvantitetens herravälde och tidens tecken i svensk översättning. I de inledande kapitlen av detta verk levereras en fullständigt förintande kritik av de grundpostulat som utgör själva fundamentet till den moderna scientismen/reduktionistiska vetenskapstron som sådan. Kapitel IV behandlar specifikt rumsdimensionen och kapitel V tidsdimensionen, men jag skulle nog vilja hävda att alla de tjugo första kapitlen eller så definitivt har bäring i frågan. Guénon falsifierar och vederlägger här som sagt mästerligt den moderna fysikens (och därmed i förlängningen även den moderna kemins, biologins, psykologins etc.) konstituerande premisser (och den därmed sammanhängande nihilistiska världsbilden) – d v s reduceringen av tid och rum till blott kvantitativa, mätbara storheter som utesluter allt som övergår den blott rationalistiska horisonten.

Tage Lindboms bok Tankens vägar (Norma, 1982) är en kritik av profanvetenskapen från ståndpunkten av en tidlös sacra scientia. Även i laddade kapitel som ”Vårt vetande” i Mellan himmel och jord (Norma, 1970) och ”Revolution i tankens värld” i Riket är ditt (Norstedt, 1981) finner du en sådan kritik, samt i Västerlandets framväxt och kris (Norma, 1999) i form av en mer utförlig idéhistorisk bakgrund.

En som i någon mån populariserat Guénons kritik (även om han också har andra, mindre vederhäftiga, influenser) är E. F. Schumacher som i sin Vägledning för vilseförda (Rabén & Sjögren, 1985) går till storms mot ”scientistisk materialism”. Detta relativt korta verk har beskrivits som att gå i stil med C. S. Lewis’ klassiska debattbok Människans avskaffande (Natur & Kultur, 1957), fast utifrån en mer utarbetad traditionell metafysik. (Den fristående tredje delen i C. S. Lewis rymdtrilogi, den dystopiska Vredens tid, har för övrigt av James Cutsinger karaktäriserats som något av en Kvantitetens herravälde i skönlitterär form. Originaltiteln är That Hideous Strength: A Modern Fairy-Tale for Grown-Ups.)

Ytterligare ett viktigt verk som definitivt bär guénonsk prägel är Mircea Eliades Heligt och profant: om det religiösas väsen (Verbum, 1968; Daidalos, 2008). Eliade behandlar här på ett kärnfullt, välunderbyggt och lättillgängligt sätt framförallt vad som skiljer den traditionella världsbilden från den profana existensformens desakralisering, inte minst av naturen. Översättare är Alf Ahlberg som i viss utsträckning sympatiserade med Tage Lindboms modernistkritik och som publicerat lärda debattböcker om modern teknik med titlar som Teknikens himmelsfärd: Betraktelser vid ett tidsskifte (Natur & Kultur, 1960), Humanism i atomåldern (Natur & Kultur, 1974) och Människan och den moderna tekniken (Natur & Kultur, 1978).

Apropå den moderna vetenskapen och synen på naturen så finns även ett kapitel av Seyyed Hossein Nasrs utmärkta Man and Nature: The Spiritual Crisis of Modern Man översatt till svenska i småskriften ”Hela naturen talar om Gud”: världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (Abrahams barn, 2001). Utdrag finner du här och här.

Även Uppsala-sociologen Jan Adrianson – som jag själv tidigare blivit tipsad om – skulle kunna vara intressant i sammanhanget, även om jag är osäker på i vilken mån hans filosofi som helhet verkligen förhåller sig till traditionell metafysik (såsom hinduismens advaita vedanta eller Ibn ‘Arabīs/sufismens doktrin om Varats enhet, Wahdat al-wujūd). Flera av Adriansons böcker finns ute i handeln, bl a Den tidlösa utvecklingen: Kritik av evolutionsläran och den materialistiska världsbilden (Nya Doxa, 1992). Denna skall tydligen innehålla en kritik, inte bara av evolutionsläran som vetenskap, utan främst av den materialistiska ontologi som determinerar den och som rymmer olösliga motsägelser. (Även ”alternativa” synsätt, som modern kreationism och teistisk evolution, skall även dem enligt uppgift bli rigoröst nedmonterade.) Jag kan här vidareförmedla ett utdrag ur denna bok.

Om nu inte tid och rum – och, naturligtvis, kausalitet – existerar i absolut bemärkelse, i vilken bemärkelse existerar de då? [—] Den i rent bokstavlig bemärkelse springande punkten vad gäller tidsbegreppet rör nuet och nuflödet. Med ‘nuflöde’ menas här det flöde eller den ström av nu-moment eller nu-instanser som tycks ligga till grund för det vi normalt uppfattar som tidens gång, tidsmässig utsträckning. Enligt den gängse synen på tiden som absolut, d v s som tillhörande den antaget ‘objektiva’ eller fysikaliska materien, följer att varje sådan nu-instans i strikt mening kommer att sakna tidsmässig utsträckning. Om så inte vore fallet skulle denna instans själv utgöra en tidsföljd, d v s vara en följd av nu-instanser. Nuet i strikt eller matematisk mening förefaller alltså vara det outsträckta området – d v s skärningspunkten – mellan förflutet och framtid.

Om nu varje nu-instans eller nu-punkt är tidsligt outsträckt, hur kan då den tidsmässiga utsträckningen eller tidsföljden vara möjlig? Hur kan m a o en serie av var för sig outsträckta entiteter eller tillstånd sammantaget konstituera eller ge upphov till utsträckning? Annorlunda uttryckt: Genom att tiden eller tidsflödet enligt denna syn är uppbyggt av nu-punkter, kan dessa ‘punkter’ följaktligen inte själva existera i tiden – tidens förutsättning kan inte själv vara tidsmässigt bestämbar. Men hur kan, å andra sidan, en serie av det som själv inte är tidsmässigt bestämbart – d v s i tiden icke-existerande – ligga till grund för det i absolut mening tidsmässigt bestämbara? [—]

Såvitt jag förstår kan vi enbart komma till rätta med tidsproblematiken genom att betrakta nuet som tidlöst, men inte som en outsträckt punkt utan, tvärtom, som oändligt eller evigt. Vidare, utifrån antagandet att nuet ytterst är tidlöst i denna bemärkelse, kommer även tidsflödet i sin slutgiltiga analys att, paradoxalt nog, vara tidlöst. Såväl det förflutna (förflutna händelser) som det hypotetiskt framtida (framtida eventuella händelser) existerar sålunda enligt detta antagande inom ramarna för ett evigt Nu. Enligt denna uppfattning består således en viss tidsperiod inte av ett visst antal – eller otal – outsträckta nu-punkter, utan representerar i stället en viss aspekt, ett visst upplevelsemässigt begränsat område hos detta eviga Nu. [—] Tiden och tidsflödet är sålunda en av de fenomenella kategorier eller former som existerar inom det icke-fenomenellt tidlösa.

Det tycks vidare som om ego-begränsningen går samman med tidsbegränsningen – genom egofokuseringen, fokuseras också det eviga Nuet. De två fokuseringsformerna tycks vara givna tillsammans, d v s vara två uttryck för en djupare gemensam begränsning. Det tidigare diskuterade absoluta tidsbegreppet med sin konsekvens, den absoluta nu-punkten, kan enligt detta resonemang ses som en konstruktion gjord utifrån våra mer eller mindre absolutifierade (förstelnade, reifierade) ego-identifikationer. Överhuvudtaget kan den materialistiska och mekanistiska världsbilden ses som denna egots givna absolutifiering av den fenomenellt givna tillvaroformen – d v s att en i absolut mening existerande materia i tid och rum (den ‘fysikaliska materien’) ligger till grund för och svarar mot den fenomenella verkligheten i tid och rum. Samtidigt tycks den materialistiska grundsynen bidra till att vidmakthålla och återskapa denna ego-absolutifiering.

(s. 235-237)

Han fortsätter sedan med rumsdimensionen, enligt ett likande resonemang, och avslutar:

Den fenomenella tillvarons olika kategorier och kvaliteter måste antas vila på en grund av evig närvaro. Liksom färgerna vilar i det färglösa ljuset, vilar tiden i det tidlösa, rummet i det rumslösa, förändringen i det oföränderliga, det ändliga i det oändliga och, ytterst, det manifesterade (fenomenvärlden) i det icke-manifesterade (det Ena). Det tidlösa och icke-manifesta existerar sålunda immanent i varje tidpunkt och i varje ”del” av den fenomenella tillvaroformen, varje tidpunkt och varje ”del” av fenomenvärlden existerar implicit (som dold förutsättning) i det tidlösa och omanifesterade.

(s. 239)

Sist men inte minst vill jag som en ingång till hela problemställningen framhålla nätloggen Perennials utomordentliga inlägg Medvetande och intelligens: Två argument mot reduktionism.

Sitter du som läser detta på fler relevanta, svenskspråkiga lästips i ämnet, tveka inte att dela med dig i kommentarsfältet!

Guld, rökelse och myrra

Årets julhälsning från Cafét består av denna lilla betraktelse över den symboliska innebörden i de tre vise männens gåvor till det nyfödda Jesusbarnet. Ämnet har tidigare behandlats i kommentarer men inte förrän nu förärats med ett eget inlägg.

De tre vise männen, konungarna eller magerna Kaspar, Melchior och Balthasar från Österlandet är med all sannolikhet inga mindre än företrädare för den primordiala Traditionen, vilken legenden förknippar med Nordpolen och till vilken direkt tillträde endast var möjligt under tidigare tidsåldrar. Vördnadsbetygelserna guld, rökelse och myrra är insignier, vilka bekräftar den kristna lärans ortodoxi med avseende på konungsliga, prästerliga respektive profetiska prerogativ. Genom att Kristus på detta vis hälsas som konung, präst och profet har med andra ord den sanna kristendomen – och i likhet med sina abrahamitiska systertraditioner – en (om än indirekt) länk till den primordiala, hyperboreanska/norröna Traditionen.

Dessa tre hierarkiskt ordnade funktioner motsvarar timlig makt, sakral myndighet respektive deras gemensamma metafysiska (Logos-)Princip (jämför värdigheterna hos respektive kshatriyas, brahminer och Brahātmā i den indiska kastdoktrinen). Funktionerna syntetiseras av de tre fonemen i den heliga sanskrit-stavelsen ॐ (AUM), liksom av förkortningen AVM av ängeln Gabriels hälsningsfras Ave Maria (observera här även att ”Ave” är Eva skrivet baklänges, liksom för att alludera till Marias återupprättelse och återlösning i förhållande till den första moderns fall från paradiset). René Guénon skriver initierat om denna symbolism i kapitlet ”The Three Supreme Functions” i The King of the World:

»The Mahānga offers gold to Christ and hails him as ‘King’; the Mahātmā offers incense and hails him as ‘Priest’; and finally the Brahātmā, hailing him as ‘Prophet’, or Spiritual Master par excellence, offers myrrh (the balm of incorruptibility, symbol of Amrita*.” (Not: ”The Amrita of the Hindus or the Ambrosia of the Greeks (two words etymologically identical), draught or food of immortality, is represented notably also by the Vedic Soma and the Mazdean Haoma.”)«

Att de tre funktionerna återfinns esoteriskt syntetiserade i en helig stavelse som AUM kastar även ljus över det som Kurt Almqvist skrivit angående åkallan av ett Gudsnamn inom ramen för en autentisk tradition, så som varande det verksammaste Nådemedlet för andligt/metafysiskt förverkligande (operativ interiorisering) i den mörka tidsåldern:

»[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.«

För svenskt vidkommande kan det vara intressant att notera att ovan nämnda doktrin om de tre högsta funktionerna även ger ledtrådar till den symboliska – och därmed den djupaste, mest verkliga och bestående – innebörden av de tre kronorna i riksvapnet (vilket bland annat berörs i en studie av Heribert Seitz från 1961). De tre gyllene kronorna återfinns även Oxfords universitets heraldiska vapen, talande nog åtföljt av devisen Dominus Illuminatio Mea, ”Herren är mitt Ljus”.

Resonemanget gäller på såväl mikro- som makronivå, samt inifrån och ut, vilket innebär att det relevanta är verkliga, enskilda personers inre hållning, självkännedom och grad av deltagande i den metafysiska och ontologiska/kosmologiska Principen, även när det kommer till frågan om den inre konstitutionen, liksom regerandet, av ett helt rike. Ty vad gäller det verkligt verkliga riket – och därmed i förlängningen även varje jordiskt rikes essens och livgivande märg – återfinns ju detta, som Evangeliet bekant klargör, ”invärtes i eder”.

Och med detta sagt så önskas härmed alla Caféts läsare en God jul och ett Gott nytt solår!

Bild: Detalj av den bysantinska väggmosaiken Maria col Bambino attorniata da angeli (”Maria med Barnet omgivna av änglar”) från basilikan Sant’ Apollinare Nuovo i Ravenna, uppförd av den ostrogotiske konungen Theoderik den Store i början av 500-talet e. Kr. De tre vise männen bär här persisk klädedräkt och frygiska mössor.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Efterlängtat om bröderna Jünger på svenska

Nils Fabiansson delger oss i sitt senaste inlägg på nätloggen Das Begleitbuch zu Ernst Jünger ‘In Stahlgewittern’ (döpt efter boken/ledsagaren med samma titel) inte enbart nyheten att Bokförlaget Atlantis ger ut Ernst Jüngers I stålstormen i pocketutgåva i januari 2011, utan var här även först med det glada budskapet att den svenske nestorn i jüngeriana, Carl-Göran Heidegren, den 15:e maj på samma förlag utkommer med en drygt 300-sidig uppföljare till sin Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republiken (Symposion, 1997) med titeln Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade.

För den som inte är bekant med Preussiska anarkister kan sägas att denna publikation några år in på det gångna oo-talet kom att etablera sig som något av en kultbok för bl. a. en glesare skara personer som inte passivt velat låta sig svepas med i det modernistiska, nivellerande projektet – utan som istället på ett eller annat vis låtit sig influeras av en radikalkonservativ Weltanschauung, och i samband med detta då inte sällan också med en viss öppenhet för Tradition och tidlösa värden i René Guénons mening. I sitt förord till I stålstormen har Peter Luthersson dessutom framhållit som speciellt remarkabelt att Preussiska anarkister i egenskap av ”den kanske bästa introduktionen till den unge Jünger” är skriven på just svenska. I en andlig och intellektuell brytningstid har denna studie därmed kunnat fungera som en avgörande inspiratör och vattendelare. Den har bidragit med på samma gång uppfriskande som nödvändiga tillnyktringsimpulser i civilisationskritisk och metafysisk riktning, impulser som på många sätt går på tvärs med de sedan länge vedertagna, men också – i ljuset av den moderna världens permanenta och ständigt fördjupade kristillstånd – alltmer uppenbart obsoleta rågångarna i det svenska idéklimatet. (Dock – och detta ”dock” bör också formuleras och erkännas – så karaktäriseras Jüngers ”Gamla Testamente” av en icke ringa grad av ambivalens i såpass hög grad att författaren på senare år inte ens kunde ta upp och hålla i något exemplar av de laddade verken Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter utan att hans händer började att skaka*).

Några av de mer insiktsfulla läsarna av Preussiska anarkister har noterat att de avsnitt där den yngre brodern Friedrich Georgs verk citeras tillhör de allra mest framsynta. Inte minst hans Die Perfektion der Technik som utgavs alldeles i efterdyningarna av Andra världskriget verkar ha utövat ett avgörande inflytande på den äldre broderns fortsatta författarskap i en era annars präglad av tilltagande värdenihilism (ett författarskap vilket enligt ett envist rykte Svenska Akademiens nobelpriskommitté under en period för övrigt skall ha visat ett inte obetydligt intresse för). En genomgående frågeställning i brödernas dikter, romaner och filosofiska essäer är enligt Heidegren denna: ”Är tekniken människans bäste vän eller tvärtom hennes vedersakare?” Friedrich Georg var i essäsamlingen Orient und Okzident (1948) även en föregångare när det kommer till att uppmärksamma några av de klassiska sufidiktarna. Många år senare kom Ernst att skriva: ”Islams tidiga mystiker. Man skulle nästan kunna citera hela häftet. Tydligen en för oss än så länge knappt öppnad skattkista.”

Det känns nu inte alltför vågat att hävda att Heidegrens Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade med lätthet kvalar in som den kanske allra starkaste kandidaten till 2011 års mest efterlängtade boksläpp. Att det framförallt är ”perioden från mitten av 1930-talet och fram till mitten av 1960-talet som skildras, men med flera återblickar på de föregående åren och även några framåtblickar” och att ”i fokus står de av brödernas skrifter som utgör försök till samtidsanalyser eller som har ambitionen att utveckla en livshållning” gör knappast detta antagande svagare!

Läs hela bokbeskrivningen från förlaget här.

Uppdatering: Ett föredrag av Carl-Göran Heidegren från i våras om de båda bröderna Jünger finns upplagt på Lunds filosoficirkels hemsida i smi-format (video) samt mp3-format (enbart ljud, 16 MB).

*Not: För en balanserad kritisk granskning av den konservativt revolutionära strömningens inre motsägelser utifrån en läsning av Armin Mohlers numera klassiska standardverk/doktorsavhandling i ämnet från 1950 – Die konservative Revolution in Deutschland 1918–1932 – se kapitlet ”Revolution – generation”, s. 156–168 i Tage Lindboms Fallet Tyskland (Norma, 1988).

Fler inlägg om Ernst Jünger

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Traditionella perspektiv på döden och döendet

Signaturen Ar skrev följande i en kommentar till Caféts presentationssida:

»På sistone har jag varit ute efter en redogörelse för eller förklaring ur ett ‘traditionellt’ perspektiv av vad man skulle kunna kalla för en dödens, eller egentligen mer själva döendets, ‘fenomenologi’. Vad det är som sker i ett mer än rent biologiskt avseende, för människoväsendet i dess integralitet, under själva dödsprocessen. Vilket är den döendes ’tillstånd’? Vilken inverkan och betydelse har olika former av andlig förberedelse, ‘providentiella hjälpmedel’, osv? Nu inser jag ju att snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden och dess olika betydelser och möjligheter, men det är en mer specifik utläggning jag är intresserad av. Som bekant har olika profana förklaringsmodeller lite eller inget meningsfullt att säga om döendet, annat än det som kanske kan vara nyttigt för diverse vetenskapliga specialister, så det känns angeläget att lära sig uppfatta och förstå det hela i ett vidare perspektiv. Har cafeföreståndaren några förslag?

Tack på förhand.«

Svar: Ja, döden är i sanning ett delikat spörsmål. Intressant nog har det ännu inte varit uppe för något mer utförligt studium här i Cafét, så din förtjänstfullt formulerade frågeställning är välkommen även av detta skäl. Det närmaste vi hittills kommit är nog denna diskussion om ett sophia perennis-perspektiv på helvetet, ett resonemang som delvis återanvänds här. I denna diskussion fördes även läran om alla tings återställelse (apokastasis panton) på tal.

Vi kan väl inledningsvis lugnt – och utan någon egentlig avsikt att klandra – konstatera att frågan om döden och döendet fordrar ett svar av en något mer diger karaktär än de klatschiga (och ibland rent tragikomiska) paroller i det demagogiska geschäftets anda som tillhör den samtida politikens villkor, och som i dessa dagar möter oss på valplakat och affischpelare landet över. (Hade någon av våra kära politiker däremot proklamerat den mer tidlösa men föga populistiska devisen Tänk på döden!”, hade de självfallet säkrat åtminstone en röst…)

Och javisst stämmer det att, som du säger, ”snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden”. Enligt Platon är ju all filosofi, rätteligen så kallad, ”en övning i döende”.

I. Ibn ‘Arabīs lära om döden och livet efter detta

När det kommer till att doktrinärt och i så koncentrerad form som möjligt beskriva vad döden och döendet ”är”, så nämner William Chittick – i den föreläsning som vi här i Cafét nyligen kunnat bekanta oss med – Ibn ‘Arabīs lära om människans hädanfärd, vilken sammanfattas med att hon så att säga vänds ”ut och in”. Vi får här alltså en omkastning av polerna inre–yttre, beroende på att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos. 1:26) och därmed till sin integrala konstitution en spegelbild. Chittick utvecklar detta resonemang i kapitel 7, ”Death and Afterlife” i sin bok Imaginal worlds: Ibn al-ʻArabī and the problem of religious diversity (SUNY Press, 1994), och Kurt Almqvist har (efter René Guénons framställning i Symbols of Sacred Science) i sitt kanske främsta verk, Människan – det glömda templet (1984), formulerat detta avbildsförhållande sålunda:

»Att avbilden är omvänd i förhållande till Förebilden beror på att den är en spegelbild: den spegelbild som uppstår, när Guds Ande” speglar sig i Ursubstansen, ”vattnet” över vilket den ”i begynnelsen … svävade” (1 Mos 1:1–2).« (s. 24)

I sammanhanget är det även påkallat att återerinra sig det gudomliga fröet innerst inne i varje människohjärta, vilket i såväl Matteusevangeliet (13:31–32) som i Chāndogya Upanishad (3.14.3) liknas vid ett senapskorn:

»Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.«

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat, är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«

Jämför även Koranens 31:e sura (Luqman), vers 16:

»Även om det [som du har gjort] väger så litet som ett senapskorn och [ligger dolt] i en klippa eller i himlarna eller i jorden, skall Gud låta det komma i dagen. Guds [vägar] är outgrundliga; Han genomskådar allt och är underrättad om allt.«

Enligt Ibn ‘Arabī blir människans själ när den skördas av döden så att säga ”avklädd” i strålarna från det direkta ljuset av det gudomliga självuppdagandet, och därmed ”lämnad åt sig själv” utom den i det jordiska livet stabiliserande och omkringliggande tingvärlden. Därmed dras också ett oåterkalleligt streck för människans förmåga att påverka hur hennes hädanfärd kommer att te sig, i vilken mån hon stämt sin levnad i samklang med sin verkliga väsenskärna. Om den ”gnostiska” objektivitet och klarsyn som i dödsögonblicket då plötsligt infinner sig, förkunnar Koranen i femtionde suran (Qāf), vers 22:

»[O]ch Gud skall säga:] ”Du ägnade inte en tanke åt denna [Stund], men Vi har lyft av bindeln [som täckte dina ögon] och i dag är din syn skarp.”«

Och i några rader innan, i vers 16:

»Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.«

Det Hinsides finns i själva verket hela tiden, som Kristusordet förtäljer, ”invärtes i eder” (Luk. 17:21). En välkänd hadith lyder således:

»Den som känner sig själv känner sin Skapare.«

II. Den postuma existensen i Dantes hinsideslära

Att stiga över dödens tröskel innebär enligt Ibn ‘Arabī inte att individualiteten helt upphör, istället uppfattar man sig själv hädanefter på vad man med hans terminologi kallar ett imaginalt vis, det vill säga fortfarande i en distinkt form, fastän utan utsträckning i rummet, och detta alltså i den grad man under jordelivet objektivt bringat sin varelse i samklang med ”senapskornet”. Detta vill i sin tur säga att man nu uppfattar sin postuma existens i en skickelse präglad av det man älskat och strävat efter i livet. Tillvarons jämvikt hålls således i balans genom en inre justitia.

Dantes Gudomliga komedi är väl det yppersta exemplet på en skildring av denna traditionella hinsideslära i lyrisk stöpning. Och den spanske katolske prästen och arabisten Miguel Asín Palacios har för övrigt, med avseende på vissa slående likheter i såväl form som innehåll, ägnat ett helt verk åt att försöka leda i bevis att Dante influerats av islamiska källor, däribland just skrifter av den ovan nämnde andalusiske shaykhen. Huruvida denna hypotes är korrekt eller inte låter vi tills vidare vara osagt.

Skärselden är hos Dante den nödvändiga reningsprocess själen måste genomgå innan den är i stånd att återvända till sitt Ursprung. (Jfr. latinets purgatorium från purgare, ”att rena, rensa ut”.) De helvetiska ”straffen” står i direkt proportion till graden av ”glömska” och ”förmörkelse” som själen förvärvat under jordelivet. Det är alltså långt ifrån endast förbrytare som hamnar där. Det kan räcka med att sakna verklig kännedom om sin innersta natur.

När Dante således säger att de fördömdas förstånd har låsts fast av lidelsen (”l’affetto l’intelletto lega”, Paradiso XIII, 120) och deras obetänksamma kärlek till jordiska ting därmed har fört dem vilse, innebär detta med andra ord att deras grundläggande drift har fjärmat dem från sin egen innersta väsenskärna. En förnekelsens viljerörelse som får dem att vända ryggen åt Gud har hos dem blivit till ”en andra natur”. Därav följer att de kommer till helvetet av inte något annat skäl än för att de innerst inne vill dit.

Helvetets plågor tycks dock inte vara eviga, utan allting sluts, om detta stämmer, i sådana fall till syvende og sidst i Barmhärtigheten. Det innebär också att det inom traditionernas ramar redan här och nu finns särskilda kompensationer för oss som lever i den tidsålder som såväl av Hesiodos i Verk och dagar liksom i Daniels bok 2:40 kallas ”järnets”.

III. Den vedantiska doktrinen om människan och hennes blivande

Angående en mer detaljerad och utförlig redogörelse för, eller förklaring av, människans död och döende ur ett traditionellt perspektiv som ju du (Ar) efterlyser, så inbegriper och förutsätter ju en sådan, som här redan antytts, en fullständig metafysisk utläggning om det mänskliga tillståndets natur och konstitution. Något slikt kommer vi därför inte att ta oss an här, utan kan istället med varm hand och i trygg förvissning hänvisa till René Guénons magistrala Man and His Becoming according to the Vedānta med en lång rad för ämnet synnerligen relevanta och tacksamt utformade kapitel som:

IV. Några avslutande ord

I Gustave Dorés kopparstick från 1865 inspirerat av Uppenbarelseboken 6:8 stormar Döden fram över skyn med helvetets horder hack i häl, lieförsedd och ridande på en gastblek springare. Säg vad kan väl passa bättre för att i görligaste mån bereda sig på allas vårt ofrånkomliga möte med denne dystre gäst – om vilken Johan Olof Wallin skaldat i Dödens engel: ”Han bidar eder, I lögnens andar!” – än att uppriktigt besinna följande aforistiska passage av Frithjof Schuons penna?*

»Det finns en stor visshet i livet, och det är döden; vem som än äger denna visshet är redan död i detta liv. Människan ägnar sig knappast alls åt sina tidigare lidanden såvida hon är lycklig i sitt nuvarande tillstånd; vad som förflutit i livet, hur betydelsefullt det än var, finns ej längre till. Ja, allting kommer en dag att höra till det förflutna; detta är vad en människa inser i dödens ögonblick; sålunda har det kommande redan del i det förflutna. Att ha nått insikt om detta är att vara död; det är att vila i frid.«

* Not: Översatt ur Spiritual Perspectives and Human Facts, s. 226

* * *

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity

World Wisdom Books har de senaste åren givit ut en rad samlingsverk – så kallade Essentials – med framstående företrädare för philosophia perennis i modern tid, såsom Ananda K. Coomaraswamy, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Lord Northbourne och Seyyed Hossein Nasr. Turen har nu kommit till den som lade grunden för hela denna traditionella skola för jämförande religionsstudier – den franske metafysikern och matematikern René Guénon (1886–1951).

The Essential René Guénon

Den nyligen utkomna The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity öppnar upp med ett urval kapitel ur de civilisationskritiska verken La Crise du Monde Moderne från 1927 och La Règne de la Quantité et les Signes des Temps från 1945. I detta avseende gör det den identisk med Kurt Almqvists svenska Guénon-antologi I tjänst hos det Enda från 1977, vilken tidigare excerperats i Cafét här och här. Den fullständiga och metafysiskt grundade uppgörelse med den moderna världsåskådningen som här kommer till uttryck har av Julius Evola inte helt oberättigat karaktäriserats som ”den mest seriösa och radikala kritik som någonsin formulerats”.

Redaktör för den aktuella samlingsvolymen är John Herlihy, författare till flera böcker om traditionell intellektualitet och andlighet i den moderna världen, varav den senaste från i mars i år – Wisdom’s Journey: Living the Spirit of Islam in the Modern World – även denna utgiven på World Wisdom Books. Herlihy bör ha haft ett minst sagt styvt jobb att sålla bland Guénons sammanlagt långt över 500 kärnfulla kapitel i 24 volymer, men ser ut att ha lyckats ro hem projektet synnerligen väl.

Många har ställt sig frågan i vilken ordning man egentligen bör ta sig an Guénons ömsesidigt belysande skrifter – vilka alla för övrigt sedan några år tillbaka, tack vare förlaget Sophia Perennis, nu finns översatta till engelska (se förteckning hos Fons Vitae). Det essentiella urvalet i denna antologi kan även indirekt ses som ett av flera möjliga svar på detta. En tacksam och på många sätt givande ingång brukar annars vara de av Guénons böcker som är speciellt inriktade på kosmologi, det vill säga Traditional Forms and Cosmic Cycles, The King of the World, The Reign of Quantity and the Signs of the Times samt Symbols of Sacred Science. The Reign of Quantity and the Signs of the Times utgör dessutom tillsammans med East and West och The Crisis of the Modern World i sammanhållen form alltså Guénons explicit civilisationskritiska bidrag. Uppdatering 091216: För övrigt har nu en komplett svensk översättning av det franska originalet fullbordats Lars Adelskogh under titeln Kvantitetens herravälde och tidens tecken.

Nämnas kan också att The Essential R. G. dessutom är försedd med en introduktion baserad på en föreläsning hållen vid Prince of Wales Institute i London hösten 1994 av Martin Lings, som under flera år agerade personlig sekreterare åt Guénon i Kairo, samt med ett biografiskt appendix taget ur Harry Oldmeadows Journey’s East: 20th Century Western Encounters with Eastern Religious Traditions. Bokens omslagsbild pryds av ett kaklat oktagonalt mosaikmönster från Alhambra i Granada i Spanien.

Utdrag ur förordet

»People today are searching for something, though they may not know what exactly. What they instinctively feel lacking within themselves is precisely what Guénon has endeavored to proclaim and preserve in the hearts of modern-day generations who need not be irrevocably excluded from the knowledge that, since time immemorial, has effectively resolved the mystery of life and provided a sense of wonder. Imagine a sacred wand that has the power to transform existential truths into celestial realities; picture a universal symbol that when gazed upon could raise human consciousness to a higher order of perception, or a word that when remembered could transform nature’s images into archetypal verities of a transcendent order, truths that trace their source and ultimate origin to a Primordial Tradition that leads us back to the edge of time. What Guénon has accomplished is nothing less than the restatement of the traditional doctrines, rites of worship, and universal symbols and planted them as the seeds they were meant to be within the ground of the human soul.«

* * *

»Four adjectives come to mind that help characterize Guénon’s unique style: exactness, intelligibility, harmony, and purity. His writing displays a mathematical precision on all planes, a clarity of language that bespeaks a spiritual intelligence, a harmony of composition that is remarkably consistent throughout his ouvre, and a crystalline purity of style. Glimpses of Guénon the man occasionally shine through his sober, intellectual style, but essentially he remains in the shadows, allowing instead his spirit to shine through the art of his language and the depth of his perceptions.

In order to give some definition and shape to the vast array of subjects Guénon wrote about, ranging from pure metaphysics to the symbolism of the Holy Grail, we have chosen to group selected excerpts of his writings under four headings: the Modern World, the Metaphysical World, the Hindu World, and the Traditional World. Each part has its own clear identity and relevance for today’s readership, and taken together they provide a point of departure for readers who have enduring questions about the source and true nature of metaphysical knowledge, the role of the world religions in preserving the traditional doctrines, and the means and methods of spiritual realization.«

Innehållsförteckning

Preface by John Herlihy

Introduction by Martin Lings

PART 1: THE MODERN WORLD

1.  The Dark Age [The Crisis of the Modern World]

2.  Sacred and Profane Science [The Crisis of the Modern World]

3.  A Material Civilization [The Crisis of the Modern World]

4.  Introduction to The Reign of Quantity and the Signs of the Times [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

5.  Quality and Quantity [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

6.  The Postulates of Rationalism [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

7.  The End of a World [The Reign of Quantity and the Signs of the Times]

8.  Civilization and Progress [East and West]

PART 2:  THE METAPHYSICAL WORLD

9.  Eastern Metaphysics [Studies in Hinduism]

10.  What is Meant by Tradition? [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

11.  Essential Characteristics of Metaphysics [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

12.  Metaphysical Realization [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

13.  Sanātana Dharma [Studies in Hinduism]

14.  Some Remarks on the Doctrine of Cosmic Cycles [Traditional Forms and Cosmic Cycles]

15.  Foundation of the Theory of the Multiple States [The Multiple States of the Being]

16.  The Realization of the Being through Knowledge [The Multiple States of the Being]

PART 3:  THE HINDU WORLD

17.  On the Exact Meaning of the Word ”Hindu” [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

18.  Perpetuity of the Veda [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

19.  The Law of Manu [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

20.  Principles Governing the Institution of Caste [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

21.  Yoga [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

22.  General Remarks on the Vedānta [Man and His Becoming According to the Vedānta]

23.  The Vital Center of the Human Being: Seat of Brahma [Man and His Becoming According to the Vedānta]

24.  The Degrees of Individual Manifestation [Man and His Becoming According to the Vedānta]

25.  Buddhi or the Higher Intellect [Man and His Becoming According to the Vedānta]

26.  Final Deliverance [Man and His Becoming According to the Vedānta]

PART 4:  THE TRADITIONAL WORLD

27.  Kabbalah [Traditional Forms and Cosmic Cycles]

28. The Symbolism of the Grail [The King of the World]

29.  Islamic Esoterism [Insights into Islamic Esoterism and Taoism]

30.  Taoism and Confucianism [Insights into Islamic Esoterism and Taoism]

31.  Rite and Symbol [Perspectives on Initiation]

32.  The Symbolism of Weaving [The Symbolism of the Cross]

33.  The Sword of Islam [Symbols of Sacred Science]

34.  The Heart and the Cave [Symbols of Sacred Science]

35. Initiatic Affiliation [Initiation and Spiritual Realization]

36. True and False Spiritual Teachers [Initiation and Spiritual Realization]

Conclusion to Introduction to the Study of the Hindu Doctrines [Introduction to the Study of the Hindu Doctrines]

Appendix 1: Biography of René Guénon

Appendix 2: The Works of René Guénon

List of Sources

Biographical Notes

Index

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Skogsvandrare på den andliga Vägen

»Mindre än det lilla, större än det stora är själfvet (âtman), förlagdt i varelsernas håla (hjärtat); fri från begär och sorglös ser man detta själfvets majestät genom sinnenas lugn.«

När Ernst Jünger talar om der Waldgänger, Skogsvandraren, kan detta ses som en referens till Upanishadernas 3000 år gamla âran-yakas eller skogsböcker, avsedda för dem som drar sig undan i skogen för kontemplation och sökande efter en ”ogenomtränglig bröstplåt” (Guénon) av gnosis.

Ernst JüngerSkogsvandraren som fenomen har förutom i indisk tradition även förekommit hos kelterna. [1] Det symboliserar återgången till det mänskliga primordiala urtillstånd (ar. fitra) som varje andlig kunskapsväg (sanskr. jnâna yoga) måste ta sin utgångspunkt i.

Jünger (1895–1998) är i sin generation långt ifrån ensam om att ta inspiration från metafysiska läror såsom hinduismens vedanta-böcker och sufismen. Även det provinsiella Sverige upplevde ett uppsving för österländsk visdom inom intellektuella och konstnärliga kretsar under tidigt 1900-tal. Då var det allmänt vedertaget att Västerlandet genomgick en djupgående ”kulturkris” präglad av tilltagande social atomisering och värderelativism. [2]

Jordmånen var vid denna tid med andra ord god för hinduismens och sufismens universella vishetsläror. I den intellektuella Zeitgeist som dominerade delar av Västeuropa vid brytpunkten kring första världskriget fanns ett nyuppväckt intresse för Kultur, andlighet, religiös mystik och konst. Denna revitalisering grep brett omkring sig och omfattade inte minst personer ur helt sekulariserade miljöer, vilket i vissa fall skapade en klyfta mellan generationerna.

I Sverige hade vi konstnären Ivan Aguéli som blev pionjär för sufismen i Väst. Jalal-al-din Rumis ”persiska Koran” beundrades av bland andra poeterna Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och baron Eric Hermelin klädde den persiska sufipoesins mästerverk i svensk språkdräkt. För att nämna några.

Genom sin livshållning (Lebenshaltung) kunde sådana solitärer bli samhällets kvintessentiella spegel och i förlängningen även potentiellt ”gemenskapande” (Gemeinebildende). Dock fanns det en hel del charlataner och René Guénon - Introduction to the Study of the Hindu Doctrinesmodernistiska villoläror i denna våg av österländsk visdomsmystik och många kom därför att lockas till spiritism, Madame Blavatskys teosofi och allsköns synkretistisk nyandlighet, vilka var föregångare till vår tids new age-rörelser.

Den som däremot rätt kom att fatta de traditionella lärorna och lyckades vaska fram den inre essensen i dem alla var fransmannen René Guénon. Han initierades till sufismen av Aguéli i Paris 1911. Utgivningen av Guénons första bok, Introduction générale à l´étude des doctrines Hindoues (1921) var, för att citera professor S. H. Nasr:

”like a sudden burst of knowledge and a perspective utterly alien to the prevalent climate and world view”.

Arvet från Guénon har förts vidare i den Traditionella skolan, dit även Ananda K. Coomaraswamys magnum opus måste räknas (speciellt det han skrev från och med 1932 fram till sin död 1947). Detta arv har kommit att förvaltas inte minst i den andlige mästaren Frithjof Schuons esoteriska lära, även om det av naturliga skäl i hög grad skett utanför offentlighetens arena. Coomaraswamy har vidare en koppling till Sverige och arketypen Skogsvandraren, vilket vi strax skall få se.

1913 när den hinduiske Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur lästes hans diktverk Gitanjali (Sångoffer) av ”alla” av dåtidens författare och poeter. Andrea Butenschön, som översatte verket till svenska, stod då i förbindelse med Coomaraswamy. Hon översatte hans bok Indisk skulptur. Coomaraswamy var henne även behjälplig med bilder till boken om Jahānāra Begam. (Jahānāra var den indiska kejsardotter som skrev sufisk poesi och var dotter till den indiske stormogulen Shah Jahan och hans favorithustru Mumtaz Mahal. Det var för övrigt för denna hustru Taj Mahal restes som mausoleum, ”juvelen i Indiens islamiska konst” och numera dessutom utsett till ett av Världens sju nya underverk.)

Redan 1902 hade Butenschön översatt skogsvandrarskriften Kâthaka-upanishad till svenska från sanskrit. Hon tillägnade den unitaristen Viktor Rydbergs minne.

I denna skrift kan vi alltså läsa om skogsvandrarens sökande efter att förenas med det som Är, det ”eviga fikonträd med roten uppåt och grenarna nedåt”. Detta är Självet (Âtman) från vilket all världslig legitim suveränitet ytterst måste utgå ifrån, i vilken alla världar vilar och som ingen går bortom.

»Liksom solen, all världens öga, icke besudlas genom yttre fel på ögonen, likaså besudlas icke det enda själfvet inom alla varelser genom världens lidande, (ty) det (står) utanför.«

[1] René Guénon, ”The Wild Boar and the Bear”, Symbols of Sacred Science, Hillsdale NY: Sophia Perennis, 2004.

[2] För svenskt vidkommande, se t ex Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Stockholm: Geber, 1936.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS