»Jag följer kärlekens religion; varthelst dess riddjur vänder sig är min religion och min tro.«
Ibn ‘Arabî
»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.«
Joh. 3:8
»To know God is to love Him, and not to love Him is not to know Him.«
Frithjof Schuon
Jag Själv skrev (i kommentarfältet till Parakleten – Profeten Mohammed i Bibeln):
»Ursäkta att det dröjde, jag måste givetvis tacka Café Exposé för ett innehållsrikt och upplysande svar! För att vara ytterligare lite krånglig kommer då en kortare fråga huruvida det finns någon samtida genuin traditonalistisk tänkare inom den kristna kontexten. Väldigt många verkar vara just muslimer, är det väldigt underrepresenterat med kristna perennialister inom den västerländska världen. Eller är det svårt att förlika sig med den västromerska kristna teologin som växt fram? (den ortodoxa kyrkan verkar mer esoterisk/immanent fokuserad) Majoriteten kristna traditionalister verkar framförallt vara akademiker, och inte sällan inom det komparativa fältet som har en tendens att bli en väldigt psykologiserad och givetvis, akademisk andlighet, om nu akademiska skrifter ens kan ses ur ett religiöst perspektiv.«
Svar: Bra fråga! Detta svar är i och för sig kanske främst ett lite mer utförligt försök att genom diverse nedslag förstå och förklara varför vissa intellektuella svenskar och västerlänningar attraheras av islam – denna till synes ”främmande” religion – och varför deras islam och sufism i ljuset av den tidlösa visdomen ingalunda handlar om något slags orientalisk exotism eller om att förneka vare sig sina egna rötter, sitt ursprung eller sin personlighet.
Något mera övergripande kommer också den kristna traditionen att beröras, dess huvudsakliga inriktningar och deras respektive förhållande till den tidlösa visdomen.
Framställningen gör inte anspråk på att vara heltäckande eller representativ för varje enskilt fall, utan bör ses som ett lekmannamässigt bidrag från en mer eller mindre partikulär synvinkel. Eller som man säger i islamisk tradition: Gud vet bäst, Allah alim.
För specifika fallstudier hänvisas till biografier såsom den utomordentligt insiktsfulla Frithjof Schuon – Life and Teachings av Jean-Baptiste Aynard och Patrick Laude, den något skissartade The Simple Life of René Guénon av Paul Chacornac samt Martin Lings andliga testamente vilket, författarens vana trogen, präglas av en speciellt gripande klarhet: A Return to the Spirit: Questions and Answers. Avslutningsvis ges tips på vidare läsning, bland annat av genuina företrädare för nu levande kristen tradition som delar en perennialistisk förståelse.
Kvintessentiell esoterism
När det gäller den relativt stora anslutningen av speciellt namnkunniga företrädare för philosophia perennis till just islam (René Guénon, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Martin Lings, Kurt Almqvist, Tage Lindbom med flera) är det vissa saker som kan vara bra att hålla i minnet. Sådana andliga naturer som Guénon och Schuon är i hög grad ”pneumatiska” metafysiker. Deras livsverk vänder sig egentligen inte till massan, utan till ett ”utvalt” intellektuellt fåtal som har en mottaglighet för traditionella principer. För dem är esoterismen kvintessentiell och därmed densamma i varje autentisk religion. Därför blir det inte aktuellt att till exempel föreställa sig islam som en religion för den ”genomsnittlige” västerlänningen, även om denna tolkning av islam i metafysisk mening ingalunda ser Koranen (Ordet, Logos, Intellektet) som något exlusivt ”utanpåverk”, utan i själva verket som all skapelses, inklusive alla skapade varelsers, arketyp – det vill säga det mönster, eller den matris, på vilket tingen skapats.
Detta i andlig bemärkelse aristokratiska förhållningssätt kanske för en del kan framstå som sällsynt elitistiskt. I grund och botten har det att göra med att olika människor har olika kall och olika fallenhet. Gnosis och det kontemplativa livet är något som alltid har varit förbehållet ett fåtal, som ett sätt att överskrida jaget och det jordiska. (De senaste decennierna har en sådan utbredd och oförlöst längtan i det sekulariserade Väst säkert bidragit till att allt fler söker sig till droger och rockkonserter eller fascineras av rymdresor och science fiction.)
Samtidigt bör man ha klart för sig att för en som Tage Lindbom så var folkfromheten något av den genuina andlighetens sista bastion. Den svenska psalmboken – vilken sedan inte alltför många generationer sedan var den ojämförligt mest lästa boken alla kategorier och som i sina delar (företrädesvis julpsalmerna och sommarvisorna) fortfarande kan sägas vara verkligt ”folkkär” – är ju en av de rikaste källådrorna för mystik och lyrik här i landet. Gemenskap i Anden är kanske inte någonting man kan påvisa eller mäta med jordiska mått, även om dess inverkan på jordelivet med all säkerhet är ovärderlig. ”Att ge sig själv till Gud är att ge Gud till världen”, som Frithjof Schuon formulerar det i aforism-samlingen Echoes of Perennial Wisdom.
Guénons verk, och i hög grad även Schuons, är först och främst genomsyrade av hinduismens advaita vedanta-doktrin. Att traditionell hinduism till formen är exklusivt indisk innebar dock att Guénon sökte sig till islam för att där kunna bli initierad i en sufiorden och därigenom få en andligt ”operativ” eller ”funktionell” koppling till den primordiala Traditionen.
Som Ashk Dahlén framhåller i sin introduktion till philosophia perennis i Tage Lindboms postumt utgivna bok I Frithjof Schuons fotspår, så är Schuons islam en islamisk esoterism snarare än en esoterisk islam. Om man har förverkligat en religions andliga liv har man levt i alla, är Schuons perennialistiska devis, och eftersom han kände deras helighet och innersta kärna älskade han därför också alla religioner och kom att få anhängare i dem alla.
Islam och Väst
»Gud är himlarnas och jordens ljus … som varken tillhör öst eller väst«
(Koranen 24:35)
Att det kommit att bli just islam som flera västerlänningar, i Guénons och Schuons fotspår, söker sig till har också att göra med att islam och sufismen, tvärtemot vad många tror, i mångt och mycket ligger i linje med den traditionellt västerländska mentaliteten med dess speciella individual- och historiemedvetande.
Kännaren av Nietzsche och persisk poesi, Carl-Göran Ekerwald, har identifierat den sufiska idétraditionen som djupt inlemmad hos europeiska tänkare. Ett exempel är Goethes tal om att ha ställt sin sak på ”Intets grund”. Enligt Ekerwald har sådana i grunden sufiska, och därmed också essentiellt islamiska, uppfattningar upphöjts till ett fundament som utmärker ”den goda européen”. Ekerwald själv förknippar denna anda med européens ovilja att låta sig fångas in under tanketvång eller slava under konformismens piska.
Islam är den geografiskt och mentalitetsmässigt mest närstående levande traditionen till Västerlandet, vilket till viss del även förklarar den delvis historiskt grundade antipatin på sina håll i Väst – kanske först och främst hos dem som, i likhet med de så kallade ”fundamentalisterna” inte erkänner eller förmår uppfatta universaliteten och den andliga essensen bortom formernas värld.
Det traditionella Europa (innan de moderna nationalstaternas framväxt) var även mycket starkt knutet till och intellektuellt influerat av islam. För att nämna ett axplock: den gotiska arkitekturens valvbågar, astronomin, det beridna riddarväsendet och bågskyttet, det romantiska kärleksbegreppet inom poesin, den hermetiska och alkemiska symbolismen hos Dante och hans esoteriska sällskap fedeli d’amore, Shakespeare och de medeltida hjälteeposen som Tolkien knyter tillbaka till (se Alchemy in Middle-Earth av Mahmoud Shelton), universitetstanken, matematik, medicin och så vidare.
Islam är också en religion såsom detta begrepp uppfattas i Västerlandet (med en tydlig uppdelning mellan exoterism och esoterism), till skillnad från buddhism, hinduism, shintoism och taoism, som i strikt mening snarare är metafysiska ”system” där det inte kan förekomma någon ”mystik” i egentlig mening.
Esoteriskt sett är islam den öst-västliga brygga (eller diwan, för att tala med Goethe…) som andligt och intellektuellt sett skulle kunna återförena det särutvecklade Väst med dess egna själ och ursprung genom de spår av autentiska traditioner som fortfarande hålls levande i Österlandet.
Universalitet och särart
Ytterligare en viktig faktor att ta med i beräkningen är att islam är den yngsta esoterismen i vår tidsålder och att den, till skillnad från kristendomen och i likhet med hinduismen, har en extraordinär förmåga till primordial beständighet obefläckad av mänskliga tillkortakommanden, i och med att den baseras på ett sakralt språk.
Att det är den yngsta av de ännu levande traditionerna gör även att den naturligt präglas av en alldeles speciellt hög grad av universalitet (enhet med bevarande av multiplicitet) och i hög grad är speciellt anpassad till att tackla vad de hinduiske vise kallar kali-yuga, den mörka tidsåldern, vilken Bibeln (Dan 2:40f) benämner som järnets tidsålder. (Detta kan även kan sägas vara det symboliska temat i Tolkiens The Lord of the Rings, ett verk vars aktualitet därför endast kommer att öka).
Islams starka betoning på Guds-En-het (tawhid) har i sin essens en Hel-iggörande förmåga att överskrida den moderna världens destruktiva och fragmentariserande subjekt–objekt-splittring. Den koraniska läran är dessutom en religion med ett minimum av stelbent institutionalisering (i islam finns varken klosterväsende eller prästerskap).
En intressant metafysisk fördjupning som knyter an till frågan om islams roll i vår tid återfinns i en av Guénons få essäer om islam – ”The Mysteries of the Letter Nûn” i Symbols of Sacred Science. Med stöd i traditionell kosmologi, Arken- och sol-symbolik samt respektive traditions sakrala språk visar Guénon att den yngsta esoterismen (islams) i denna tidsålders slut symboliskt verkar att återförenas med den äldsta (hinduismen) så att cirkeln (”världsägget”) sluts och den Primordiala traditionen därigenom helt och fullständigt ska kunna vidareföras in i nästa.
Även den främste nu levande företrädaren för traditionell islam och philosophia perennis i Väst, Seyyed Hossein Nasr, är inne på en liknande jämförelse i sin essä ”Vad har islam att erbjuda den moderna världen” i antologin Vid det klara morgonljuset:
»Islam är den nutida mänsklighetens sista religion och förenas i detta avseende [universaliteten] med hinduismen, den nutida mänsklighetens första religion.«
Om vi gör en skissartad jämförelse mellan de abrahamitiska religionerna så lade judendomen tonvikten vid lagiskhet och utvaldheten vid ett folk som framhäver egenskaperna rättfärdighet och saktmod, kristendomen vid kärlek, uppoffrande, nåd och livet efter detta, så betonar slutligen islam sanning, rättvisa och återupprättandet av en balans och jämvikt genom ett återsken av det transcendentas glans.
Därigenom eftersträvas en sakralisering av livet redan här på jorden. Vissa västerländska teologer har något felaktigt kommit att kalla en sådan sakralisering panenteism, men i vilket fall som helst har det en djup förankring hos kyrkofäderna och i Västerlandets idéhistoria genom nyplatonismen, vilken i sin tur via Platon och hans Mästare Sokrates kan härledas tillbaka till Pythagoras och ännu äldre mysterievisdom. Ashk Dahlén har karaktäriserat platonismen som en lära vilken ”i väsentliga drag har en religiös prägel” och ”framhåller egenskaper som godhet och skönhet samtidigt som alla religioner understryker det Högsta Väsendets universella, tidlösa och odelade natur”.
I själva verket vilar den islamiska världen på samma grundval som den kristna medeltiden, liksom den kristna antiken. En skillnad mot hur kristendomen har expanderat i och med kolonialismen var dock att arabernas framstötar i den exempellöst snabba islamiska expansionen varken gick till storms mot den bestående samhällsordningen eller, som det ofta fördomsfullt framställs, drevs av någon puritansk nit att med svärdet tvinga de olika härtagna folken att anta islam.
Suveränitet
»Den som vill vara starkare bland människorna, ska söka sitt stöd hos Gud.«
Islamisk profettradition (hadîth)
Tvärtemot den spridda uppfattningen att tron är ett behov hos de svaga innebär förlusten av Gud istället en fatal försvagning av människan. Och till skillnad från hur många associerar när de får höra att islam betyder ”underkastelse” (under Guds vilja), så har den första delen av den muslimska trosbekännelsen (shahada), ”det finns ingen gud utom Gud” (Lā ‘ilāha ‘illā llāha), som konsekvens en osedvanligt stark integritet mot jordiska makters tyranni.
Ödmjukheten inför Gud och skapelsen kan mycket väl innebära att man inte böjer rygg för någon människa. (Den närmast intuitiva bockningen, bugningen eller nigningen när man hälsar på andra människor, och som ännu lever sig kvar hos många som i andra avseenden helt verkar ha förlorat kontakten med det Hinsides, det över-individuella, är enligt Kurt Almqvist egentligen ingenting annat än ett tecken på ödmjukande inför den gudomliga potentialiteten och gnistan i varje människas andliga hjärta.)
En som trädit i förbund med det Absoluta ser utan vidare igenom varje försök att, i vilket namn det än må vara, uppsåtligt eller vilselett, utropa en icke-legitim jordisk suveränitet. Frithjof Schuon liknar vid upprepade tillfällen den orubbliga vissheten och extraordinära urskillningsförmågan hos en människosjäl som genomlysts av det Absoluta med ”rock and lightning”.
Denna integritet påminner mycket om en sådan konservativ ”anarkiskhet” och tidlösa värdighet vi finner hos sanningsvittnen som Thomas Carlyle, Ernst Jünger, J.R.R. Tolkien, Hjalmar Ekström och Eric Hermelin. Dessas många gånger förintande kritik mot en orättfärdig överhet är nära besläktad med sufiska martyrer, ett inhemskt helgon och framstående poet som S:t Nikolaus av Linköping och i någon utsträckning kanske även den karolinske ”Fången i Simbirsk” som i nederlaget vid Poltava ser Guds straffdom över svenska folket, som i sitt högmod förblindats och ej förstått att tillskriva Herren Allena, den Allvise, Allsmäktige (jfr. Allah) sina föregående segrar. Detsamma gäller som sagt Eric Hermelin:
»På GULD de tro. Till GULD de hafva lit.
På VÅLD de tro. På VÅLD de hafva lit.
På FOLK de tro. På FOLK de hafva lit.
Men GUD förakta de. GUD slänga de i skam-vrån.
Hvi, eljest, bödels-apparaten: ”VÅRT” ”FÖRSVAR!”?«
Eric Hermelin, not i utgåvan av Rumis Mesnavî V, 1939
Svärdets religion
I skriften Vita Sancti Nicolai skildras alla S:t Nikolaus’ mirakler som enligt samtida skedde i helgonskapets namn. En rätt dråplig episod är när Nikolaus hamnar öga mot öga med kommendanten Zabel von Helptens på Ringstaholms borg, som Nikolaus i egenskap av biskop bannlyst för dennes vilda framfart:
»Då begav sig Zabel med en beväpnad skara till Linköping för att göra upp med biskopen. Denne befallde då att man skulle hämta hans ”biskopssvärd”, som var sytt och vävt av purpur och silke. Det bar biskopen som herrarna bar sina svärd men alla visste att det bara var en symbol och en leksak.
Zabel frågade ursinnigt varför biskopen hade bannlyst honom. Biskopen svarade: ”Eftersom du är bannlyst och dömd och gör avskyvärda saker mot Guds kyrka och dess egendom. För övrigt har du sagt och genom dina brev låtit mig förstå att de velat kastrera och döda mig. Du eländige, se här – slå bara till och döda mig om det behagar ditt svärd. Då skall jag sannerligen också slå till och dräpa dig med mitt svärd”. När biskopen då höjde sitt tygsvärd blev Zabel förskräckt och red sin väg.«
(C.H. Martling, En svensk helgonkrönika)
”Biskopssvärdet” i helgonlegenden, som fick Zabel och hans hejdukar på flykt, är naturligtvis någonting mera än en tygbit eller en leksak. Biskopens auktoritet när han svingar sitt tygsvärd kommer sig istället av vad svärdet traditionellt symboliserar – Ordet och dess kraft:
»De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd« (Upp. 19:14-15)
Det är också så vi kan förstå den så ofta misskända utsagan om islam som ”svärdets religion”, vilket Guénon förklarar i en annan av sina essäer – ”The Sword of Islam (Sayf al-Islâm)” vilken finns publicerad i Symbols of Sacred Science. Ordets unika förmåga till urskillning är helt nödvändigt att inse om man ska förstå det som ibland sägs om att en nybliven muslim är som ett nyslipat svärd. Jämför med Kristusordet: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” (Matt. 10:34). För ortodoxa kristna symboliserar bönerepet följaktligen den Helige Andes svärd mot Satan. Detta fyller samma funktion som sufismens radband och vissa hinduiska och buddhistiska helgons andliga övningar.
Den andliga striden
Om Jesus Kristus var Ordet inkarnerat, bebådat av ängeln Gabriel för jungfru Maria, så är Koranen Ordet som Bok uppenbarat av ängeln Gabriel för Profeten Mohammed. Profetens analfabetism och av änglarna renade hjärta är en direkt motsvarighet till den obefläckade naturen hos Jesu Moder.
Enligt en islamisk profettradition (hadîth) är all yttre strid i islam endast symboler för den inre striden, den andliga strävan på Guds väg (det stora jihâd). Det symboliska träsvärd den islamiska böneförrättaren (khâtib) traditionellt sett ofta hållit i har Guénon och Ananda K. Coomaraswamy funnit som identiskt med träsvärdet (sphya) i den vediska traditionen – det vill säga symbolen för axis mundi – vilken i sin tur är besläktad med vajra, Indras åskvigg. Detta har sammantaget gett upphov till symboliken med det flammande svärdet, eller ljussvärdet.
Apropå åskan och Ordet så kallar de nordamerikanska indianerna för övrigt ärkeängeln Gabriel för Wakan-Tanka, Åskfågeln, som är förlänare av Uppenbarelsen, symboliserad genom blixten. Han är även densamme som hinduernas stora enögda fågel Garuda och motsvaras i kinesisk tradition av draken (Logos), vilken rider på stormmolnen och vars röst är åskdundret. (Se Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala-Siouxindianernas sju riter av Joseph Epes Brown).
Och apropå ljussvärd, eller ljussablar, har vi tidigare varit inne på de muslimska källorna till mytologin om Jedi-riddarna i Star Wars-filmerna. Likheterna handlar bland annat om att ett rättmätigt yttre jihâd inte får utkämpas som ett angreppskrig (Koranen 2:190) eller förklaras på basis av ilska, hat eller hämndbegär. Oskyldiga liv får inte tas (Koranen 5:32) och Profeten förbjöd uttryckligen muslimer att angripa kvinnor och barn och att döda djur eller förstöra träd i krig.
Traditionellt sett har det yttre, lilla, jihâd därför ovillkorligen förknippats med ridderliga dygder som högsinthet, ädelmod och självbehärskning. (Se kapitlet om jihâd i Seyyed Hossein Nasr-antologin Vid det klara morgonljuset samt World Wisdom‘s viktiga och numera också bästsäljande antologi Islam, Fundamentalism, and the Betrayal of Tradition: Essays by Western Muslim Scholars).
Ridderligheten förklarar även varför svärdet brukas som den vertikala axeln vilken håller upp vågskålarna i traditionella symboler för rättvisa. När svärdet som var brutet åter smids samman och förebådar konungens återkomst i Tolkiens legendarium symboliserar detta följaktligen återupprättandet av rättfärdig makt genom Ordet (konungen kröns av Gandalf). Aragorn-Elessar motsvaras därmed av den tolfte imam shia-muslimerna ser fram emot.
På ett av Profeten Mohammeds svärd, Hatf, smitt av Gamla Testamentets profetkung David, och idag bevarat i Topkapi-palatset i Istanbul, finns följande inskription (översatt till engelska) vilket är direkt relaterat till såväl Ordet och Sanningen som till de ädla dygderna:
»Forgive him who wrongs you;
join him who cuts you off;
do good to him who does evil to you;
and speak the truth
even if it be against yourself.«
Sufism och traditionell islam
Ända fram till mitten på 1800-talet förblev sufismen (tasawwuf med betydelsen ”initiation”) islams bärande grundval och märg. De många sufiordnarna (turuq, pluralis av tariqah vilket betyder ”väg” och är identiskt med dao inom taoismen) stod inte bara för den andliga kunskapen, utan hade även avgörande samhälleligt inflytande, såväl ekonomiskt som politiskt.
Den bild av islam som idag ofta serveras i Västerlandet, liksom i de islamiska länderna, är ur historisk synpunkt definitivt en förflackning – ett ensidigt förvandlande av den islamiska läran till politik. De statsbärande inriktningarna i den post-kolonialt präglade islamiska civilisationen är också uteslutande av modernistisk eller pseudo-traditionell (”fundamentalistisk”) karaktär, vilket har en förödande verkan för bland annat miljön (i ordets vidaste bemärkelse) och förhållandet till andra religioner.
Det är i sanning ett mysterium hur det kommer sig att nästan samtidigt med att islam och sufismen i sin traditionella form började uppleva en nedgång och utarmning i den islamiska civilisationen så sköt den plötsligt skott i Västerlandet i början av 1900-talet. Och gåtan blir inte mindre av att pionjären och förgrundsgestalten för det hela var en svensk – nämligen målaren och konstnären Ivan Aguéli från den lilla oansenliga silverstaden Sala!
Aguéli var den första europé som fick titeln muqaddim (ombud) för en sufiorden och var den som kom att initiera René Guénon i sufismen, vilket framstår som fullständigt avgörande för att den traditionella skolan och den nutida receptionen av philosophia perennis överhuvudtaget skulle komma till stånd.
Om osannolikheten i det hela skulle man onekligen kunna citera vad som sagts om Tolkiens hober: ”the heart of a hero may be found inside the most unexpected creatures”. Själv uppger Aguéli att det var den store andalusiske sufimästaren Ibn ‘Arabî som uppenbarade sig för honom i en dröm och inbjöd honom till islam och sufismen.
Hursomhelst så lånade Aguéli ett exemplar av Koranen på Kungliga Biblioteket den 11 mars 1892. Två år senare befann han sig i Kairo och Egypten och läste som en av de första européerna arabiska och islamisk filosofi vid det anrika al-Azhar-universitetet.
Aguéli lärde sig behärska klassisk arabiska till fullo och invigdes i en gren av den speciellt intellektuellt orienterade sufiorden Shadhiliyyah. Han tog då namnet ‘Abd al-Hadi (”Vägledarens tjänare”). Shadhiliyyah-orden kan i hög utsträckning betraktas som en vishetsskola i Ibn ‘Arabîs läror. Den grundades av den store mästaren Abu al-Hasan al-Shadhili under sufismens ”guldålder” på 1200-talet.
Två andra prominenta svenskar kom att bära Aguélis fackla vidare in i vårt årtusende: Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Även dessa var initierade i Shadhiliyya-orden, om än i en annan gren. Sammantaget skrev de under 1900-talets andra hälft 35 böcker på svenska ur ett philosophia perennis-perspektiv. Medan Almqvist fokuserade på det andliga livet är Lindboms bidrag huvudsakligen en idéhistoriskt grundad civilisationskritik. Dessa båda lärda och mycket fromma herrar verkade länge i det undanskymda, men har kommit att uppmärksammas av allt fler.
Internationellt sett har utgivningen av böcker om sufism och philosophia perennis fullkomligt exploderat sedan 1990-talet. Förmodligen hänger denna andligt-intellektuella renässans samman med att många upplever att de ideologiska och politiska åskådningar som förväntades vara lösningar på den moderna världens kris nästan samfällt tycks ha gått in i en definitiv återvändsgränd. Många försöker då söka sig tillbaka till det traditionellas Källa, vars essens är den tidlösa visdomen.
I Oswald Spenglers monumentala Der Untergang des Abendlandes, liksom i religionshistorikern Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten, påminns vi om en av Västerlandets stora, men kanske också mest missförstådda och missbrukade visionära andar: 1100-talets Joakim av Flores. Eliade skriver: ”Det var en ren tragedi för västvärlden att Joakim av Floris profetisk-eskatologiska tankar… skulle falla i glömska så snart.”
Denne kalabriske abbot delade in världshistorien i tre epoker, var och en dominerad av i tur och ordning Fadern, Sonen och den Helige Anden. (Förmodligen är det just denna succession av tre ”riken” som Sveriges riksvapen Tre kronor symboliserar. Samma symbol förekommer i Oxfords universitets vapen, där med det förtydligande mottot Dominus Illumina Tio Mea, ”Herren är mitt ljus” (Ps. 27:1)).
För Joakim själv var denna gudomliga ordning en nödvändig följd av dialektiken i det manifesterades cykliska förlopp, men under renässansen och reformationen skulle dessa andliga insikter ta sig helt andra vändningar och utifrån helt andra synpunkter. Joakims tes om de tre rikena uppfattades nu historisk-materiellt och förlorade därmed sin mening. Istället kom den i en förvriden form att utnyttjas för att lägga grunden för hela den moderna framstegstanken om en kommande sekulariserad guldålder, inklusive Karl Marx’ historiematerialism. Till råga på allt var Joakims visionära tankar även upphovet till att Hitlers pseudo-traditionella Reich kom att benämnas och uppfattas just som ”det Tredje riket”. (Se vidare Västerlandets framväxt och kris, Myt i verkligheten: En studie i marxism respektive kapitlet ”Fascismen: idé och verklighet” i Modernismen, alla av Tage Lindbom).
Men den tredje andliga eran, Andens rike, och dess fullkomnande i absolut andlig frihet låter sig inte reduceras till någonting profant. Istället kännetecknas det i Bibeln med Parakletens ankomst, Sanningens Ande. I islamisk exegetisk tradition är denne densamme som Profeten Mohammed. Att sufismens guldålder inträdde just på 1200-talet – med andra ord exakt i överensstämmelse med det århundrade då den tredje andliga eran skulle inledas enligt Joakims profetia – är förmodligen en nyckel till att förstå något om den gordiska knut Europa stått inför sedan dess. Och det är svårt att se någon annan möjlig lösning på denna andliga perplexitet än de vägar som den tidlösa visdomen anger.
Kristendomen och revolten mot traditionen
Liksom de abrahamitiska religionerna är tre och den kristna läran bygger på en treenighet, så är kristenheten ju även treenig i den bemärkelsen att den har tre förgreningar (protestantisk, katolsk, ortodox). Onekligen är det Östkyrkan och dess mystik (såsom hesykasmen) som tydligast förverkligar den tidlösa visdomen i doktrin och metod. (Se Vladimir Losskys Östkyrkans mystiska teologi, En rysk pilgrims berättelser samt Filokalia.)
Situationen är speciell för just den kristna traditionen. Kristenheten har ju befunnit sig i stormcentrum av modernismens framväxt och kris, vilken spridits från Västerlandet (i vilken grad detta har att göra med inneboende begränsningar i själva den kristna läran är en pågående diskussion som är minst sagt komplicerad att reda ut).
I Frithjof Schuons verk Light on the Ancient Worlds spårar han ur ett traditionellt religio perennis-perspektiv mänsklighetens historia från de antika civilisationerna till revolten mot kristendomen i Europa. Enligt Guénon var kelterna, liksom kaldéerna, sannolikt inte ett folkslag i egentlig mening, utan en andlig ”funktion” eller kast motsvarande Indiens brahminer.
Genom Graallegenden vidareförmedlas initiatorisk visdom från de keltiska druiderna genom traditionens gyllene kedja till kristendomen och Tempelriddarordens krigarmunkar. När Tempelriddarorden sedermera bannlyses i början av 1300-talet, vidareförmedlas traditionen enligt Guénon av initiatoriska sällskap såsom katedralbyggarnas frimurare och senare rosencreutzarna på Johannes Bureus tid. (Enligt vissa bedömare betraktas dessa som europeiska proto- eller krypto-muslimer. Bureus bad till exempel regelbundet fem gånger om dagen och har vittnat om sina djupstudier i arabiska och av ”cabbala corana”.)
I ett visst skede av historien drar sig rosencreutzarna dock undan till Österlandet. Kanske är det denna tradition Tage Lindbom hänvisar till i Västerlandets framväxt och kris angående efterföljarna till protestantismens främste mystiker, Jacob Böhme, som ”under det trettioåriga kriget drog sig tillbaka till Östeuropa för att där ingå i den djupa andliga tystnaden”.
Här kanske man också, för försiktighetens skull, bör ta i beaktande att ”Öst” och ”Väst” för Guénon även kan ha en sakralt geografiskt innebörd, det vill säga beteckna olika mentaliteter eller andliga verkligheter. Om modernismen drar fram måste detta samtidigt innebära att Traditionen drar sig undan eftersom de förhåller sig till varandra såsom mörker till ljus. (Observera dock att de verkliga förhållandena aldrig kommer att kunna omkastas, se Joh. 1:4: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”)
Guénons tidiga förhoppning om att den katolska kyrkan eventuellt skulle kunna fungera som en autentisk bas för Västerlandets återvändande till den primordiala Traditionen verkar för många definitivt ha grusats i och med 1960-talets Andra Vatikankoncilium. I sin Guénon-antologi I tjänst hos det Enda ifrågasätter Kurt Almqvist om denna Guénons tidiga bedömning, om att det traditionella arvet i den katolska kyrkan förblivit orubbat i ”latent” tillstånd, fortfarande (efter 1965) är giltig. Denna omvälvning behandlas även av Rama P. Coomaraswamy i The Destruction of the Christian Tradition.
Guénon verkar tämligen entydigt framställa protestantismen som ett individualistiskt brott med Traditionen, medan Schuon i viss mån erkänner dess legitimitet, dock med förbehållet att den har formella begränsningar, och därmed är förknippad med vissa svårigheter vad gäller andligt förverkligande:
»Now we have in view here, not liberal Protestantism or just any sect, but Lutheran Evangelicalism, which incontestably manifests a Christian possibility, a limited one, no doubt, an excessive trough certain of its features, but not intrinsically illegitimate, and consequently representative of certain theological, moral and even mystical values.«
(Schuon, Christianity/Islam s. 15)
Rama P. Coomaraswamys fall är för övrigt intressant och belysande på sitt sätt, då han är son till en av den traditionella skolans grundare, hindun Ananda K. Coomaraswamy. Till skillnad från sin far trädde Rama P. i den amerikanska kontexten istället in i den katolska kyrkan. I strikt mening är detta dock inte tal om någon konvertering, då den enda egentliga konverteringen eller omvändelsen enligt Guénon är när man träder i förbund med det Absoluta, vilket alltså återfinns i hjärtat av varje uppenbarad religion.
I islamisk tradition talar man för övrigt snarare om revertiter. Detta speglar en förståelse av religionen som ett sätt att återknyta till det primordiala andliga urtillståndet, den gudomliga Verklighet som ligger latent i varje människas andliga hjärta.
Att träda in i en religion som till sitt innehåll knyter an till den primordiala Traditionen innebär väsentligen en hjärtats omvandling och förändring av personens inre stadium – en återgång till människans adamitiska naturtillstånd (fitra enligt islams lära). Denna form av universellt ”självförverkligande” (ordet universell härstammar från latinets uni-versus, “det i riktning mot Enheten vända”; “vänd mot det Ena”) kan mycket väl uppfattas som den “furstliga uppenbarelse av människan” Ernst Jünger efterlyser. Den bör för tydlighetens skull inte förväxlas med sin motsats: egocentricitet och högfärd.
Möten med Khidr
»Det vatten, som jag gifver, skall blifva en källa af springande vatten till evigt lif.«
(Eric Hermelins översättning av Joh. 4:14)
»I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och dagens växling … i vattnet, som Gud nedsänt från himmelen och varmed han giver jorden liv efter hennes dvala … finnas sannerligen tecken för människor, som hava förstånd.«
(Koranen 2:159)
Det sägs att Jacob Böhme fick besök av en mystisk främling som fick honom att språngartat utvecklas på den andliga vägen. Denne främlings karaktäristika är mycket knapphändigt beskriven, men hans funktion verkar onekligen ha varit den som i islamisk tradition innehas av Khidr, ”den Gröne” – en odödlig profetgestalt eller ”Gudsvän” som undervisade Moses och Alexander den Store i Guds hemligheter och som sägs tala alla språk. Om den ordinära traditionen vidareförmedlas historiskt såsom ”nådeflöden” från den ursprungliga Källan och symboliseras av vattendrag, så vidareförmedlas den genom Khidr som en vertikalitet, vilket symboliseras av regn från himlen.
Regnet som symbol för andligt uppvaknande (dop genom den Helige Anden, invigning i Guds rikes hemligheter), och nytt liv efter avdöendet från det gamla, förekommer bland annat i en fantastisk scen med Nathalie Portman i filmen V for Vendetta. (Frasen ”God is in the rain” förekommer två gånger i filmen och hon får håret avrakat, vilket symboliserar övergivandet av det hon tidigare hållit för sanning.)
Khidr har en speciellt universell och tidlös signifikans. Han förekommer avbildad på europeiska katedraler och identifieras med den fornegyptiske Thot eller Osiris, Bibelns Enok, Koranens Idrîs, drakdödaren S:t George (S:t Göran), grekernas Hermes och hinduismens Budha (ett namn vars rot är ”visdom”, denne Budha är dock ej densamme som Buddha utan var dennes gudomlige ”inspiratör”). Romarna kallade honom Mercurius och enligt Tacitus Germania var det han som var germanernas gudom under namnet Wotan (Woden, Oden).
I essän ”Hermes” i Traditional Forms & Cosmic Cycles menar Guénon att även namnen Wotan och Budha i det närmaste är språkligt identiska med hänvisning till att utbytbarheten mellan bokstäverna b, v och w är ett vanligt förekommande lingvistiskt fenomen. Vår onsdag har för övrigt fått namn efter Odens dag, precis som engelskans Wednesday, liksom Mercurius förhåller sig till franskans mercredi.
Likaså är namnet på den som Johannes Bureus anger som runornas mystiske uppfinnare, Edher eller Idher, inte helt olikt Koranens Khidr eller Idrîs. Enligt Bureus betyder idh studium. I Koranen (37:130) kan namnet Idrâsîn utläsas. Detta är sannolikt en sido- eller pluralisform av namnet Idrîs, ”Idrîs och de som följde honom”, det vill säga detta namn betecknar isåfall snarast en andlig funktion, närmare bestämt den andliga Polen (qutb) i varje tid.
Polen symboliseras även av världsträdet, axis mundi. När Oden hängde sig i detta för att lära sig runornas hemlighet, blev han därigenom ett med denna vertikalitet som förbinder Himmel och jord, en andlig Pol. (Jämför för övrigt den språkliga likheten mellan Eddornas namn på världsträdet, Yggdrasil och vad Koranen betecknar som den andliga Polen i varje tid, Idrâsîn.)
Namnet Votan förekommer sist men inte minst även i antikens Centralamerika. Där är han densamme som indianernas Quetzalcoatl. Guénon menar att man, ställd inför sådana slående fakta, sannerligen måste vara blind om man inte i dessa ser tecken på en fundamental enhet i alla traditionella doktriner, men han tillägger också att det är just en sådan blindhet som präglar alltför många i vår tid.
Med högsta sannolikhet var det även Khidr som Ibn ‘Arabi mötte vid Abrahams tempel i Kaba i gestalten av en mystisk yngling som hälsade honom med följande ord:
»Du finner det du frågar mig om inskrivet i mig, ty jag varken talar eller samtalar. Jag har ingen annan kunskap än kunskapen om mig själv, min essens är ej annorlunda än mitt namn. Jag är kännandet, den kände och den kännande, jag är vetandet, det vetbara och den vetande. Du själv är det moln som skymmer din egen sol. Lär då känna ditt eget väsens verklighet.«
Khidr är den odödlige som ibland, i form av en man, räddar den nödställda. Här kan vi därför skjuta in en utvikning om den andlige Mästaren i Tolkiens Ringen-epos, den mystiske Tom Bombadil. I Ringens brödraskap personifierar han hobernas egna andliga potentialitet (att inte falla för ringens frestelser) och står för deras första initiation, dubbar dem och skänker dem deras alvsvärd från svunna tidsåldrar (observera symboliken med svärden). Frodo sitter i stjärnornas sken och tycker sig ”omfluten av himlarnas tystnad”. Då frågar han:
»Säg mig, mäster, vem är du?«
»”Va?” sade Tom och satte sig upp, och hans ögon glimmade i skumrasket. ”Vet du inte vad jag heter än? Det är det enda svaret. Säg mig, vem är du, bara du utan namn? Men du är ung och jag är gammal. Den äldste, det är jag.”«
Vid ett tidigare tillfälle frågar Frodo Tom Bombadils fagra dam, Gyllenbär (Sophia):
»Säg mig, om min fråga ej tycks alltför dum, vem är Tom Bombadil?«
»”Han är den han är”, sade Gyllenbär, hejdade sina flinka händer och log.
Frodo tittade frågande på henne. ”Ni har ju sett honom”, sade hon som svar på hans blick.«
Eric Hermelins skatter
Här i Sverige har arvet från Böhme och den kristna mystiken förvaltats av Bergman- och Flodbergskretsen, liksom av Hjalmar Ekström. Såväl Bergmankretsens, liksom Hjalmar Ekströms och Kurt Almqvists boksamlingar finns nu i Sigtunastiftelsens specialsamlingar.
Den främste översättaren av Böhmes skrifter från latinet till svenska är friherre Eric Hermelin. Böhmes lilla skrift ”Om det öfversinnliga lifvet” (i Persiska antologin) brukar med rätta lyftas fram som den nyckel med vilken Hermelin fick tillgång till insikterna i de persiska sufimästarnas (Rumi, Attar, Sa’di och Sana’i m. fl.) lärodikter.
Tillsammans med Swedenborgs Andliga Dag-Bok och Hermelins Bibel- och Koranunderstödda tolkningar av den persiska sufipoesin var de andliga insikterna i Böhmes verk av helt avgörande betydelse för Café Exposés orientering. En inriktning som sedan i fjol, i och med upptäckten av den traditionella skolan, kommit att kodifieras i intresset för philosophia perennis.
Om det mer eller mindre mirakulösa i Hermelins inspiration har något att göra med helgonarvet på Ulfåsa slott, vilket Eric Hermelins far anskaffade när sonen var i 14-årsåldern, låter vi vara osagt. Det var på Ulfåsa som den Heliga Birgitta levde 1316–1343 och där hon fick sina första kallelsevisioner. Det var också här hon födde den Heliga Katarina av Vadstena, som, liksom Birgitta, också hon är ett av Sveriges skyddshelgon. Även den framstående poeten och biskopen med det beryktade tygsvärdet, S.t Nikolaus av Linköping, vistades på Ulfåsa vid denna tid, närmare bestämt som informator hos Birgittas familj.
På Lunds hospital, S:t Lars, tillbringade Eric Hermelin sina sista 35 år av sitt jordeliv (1909–1944). Likt helgonet S:t Lars själv, som brukar avbildas med ett rökelsekar eller med ett fat med mynt – med anspelning på de rika allmosor han delade ut till de fattiga av kyrkans skatter – delar Hermelin genom sina 42 volymer på över 10.000 sidark med sig överflödande rikt av alla de ”Sannings Skatter” som Gud ”i ödelagda menskor” lägger ned.
I S:t Lars’ fall renderade hans ovanligt ymniga generositet honom livet. Han led martyrdöden i Rom år 258. (Man lade honom på ett järnhalster över glödande kol och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.) Hermelins öde blev inte fullt lika bestialiskt. Istället fick han tidigt finna sig i att hans enastående översättargenius i mångt och mycket kommit att förbises och missaktas av en oförstående omgivning, och att hans böcker (än idag) endast läses av en snävare krets. Självaste Hermelin-släktens egna hemsida upprepar Nationalencyklopedins förringande omdömen om hans tolkningar, vilka beskrivs som ”märkliga” med en ”märklig notapparat”, när det snarare borde ha stått ”remarkabla”.
Detta gör det knappast mindre glädjande för alla som någon gång famlar i mörkret att Carl-Göran Ekerwald meddelat (i samband med ”Hermelindebatten” i senaste numret av Minaret) att Persiska antologin II nu är under förberedande och att den kommer att bli mer omfångsrik än föregångaren. Det brukar sägas att rätt lästa är Hermelins böcker ett livselixir (från arab. al-iksîr, de vises sten) med förmåga till ingenting mindre än att ”tina upp vår frusna tankeförmåga” och ”sätta hjertats vågor i svallning”.
Det intellektiva ljuset
Till språkets och språkens urkälla – det var Hermelins motto. Helt i konsekvens med detta orienterade han sig även bortom den grekiska och latinska språkvärlden, vilken, jämfört med de andra antika civilisationerna, framförallt kännetecknas av att i hög grad begränsa kunskapens organ till den lägsta och individuella instansen: den rationella förmögenheten i hjärnan.
Just för att ratios kunskapsfält är så begränsat upplevs det på ett bedrägligt sätt som mer exakt och tillförlitligt. De traditionella samhällenas livsnerv var istället vad Guénon kallar ”den intellektuella intutionen”, vilket i de olika religionerna benämns som ”hjärtats öga” eller det ”inre ögat” (se t ex Syr. 17:8, Ef. 1:18). Dess språk är symbolik och analogi och därför universellt.
Aristoteles talar om intellectus purus, ”det rena intellektet” och Meister Eckehart har syntetiserat den västerländska medeltidens högsta andlighet i satsen:
»Det finns något i själen, som är oskapat och oskapbart (increatum et increabile); om hela själen vore sådan, vore den oskapad och oskapbar; och det är Intellektet.«
Det är till just intellectus, ”hjärtats öga” eller den över-individuella ”intellektuella intuitionen” som den perennialistiska skolan vänder sig. Ananda K. Coomaraswamy formulerade en gång den uppgift de nutida företrädarna för sacra scientia står inför:
»Today religion is presented in such a sentimental manner that it is not surprising that the best of the new generations rebel. The solution is once again to present religion in its intellectually challenging form.«
Och avslutningsvis utvecklar och sammanfattar den andlige Mästaren Frithjof Schuon denna lägesbedömning i förordet till Understanding Islam:
»[W]hat is needed in our time, and indeed in every age remote from the origins of Revelation, is to provide some people with keys fashioned afresh – keys no better than the old ones but merely more elaborated – in order to help them rediscover the truths written in an eternal script in the very substance of man’s spirit.«
Ett urval av litteratur om den kristna traditionen och dess mystik skrivna av företrädare för den traditionella/perennialistiska skolan:
- A Monk of the West – Christianity and the Doctrine of Non-Dualism
- Jean Borella – Guénonian Esoterism and Christian Mystery
- G. John Champoux (red.) – The Secret of the Christian Way. A Contemplative Ascent through the Writings of Jean Borella
- Mateus Soares de Azevedo (red.) – Ye Shall Know the Truth: Christianity and the Perennial Philosophy
- James S. Cutsinger (red.) – The Fullness of God: Frithjof Schuon on Christianity
- James S. Cutsinger – Reclaiming the Great Tradition: Evangelicals, Catholics & Orthodox in Dialogue
- James S. Cutsinger – Not of This World: A Treasury of Christian Mysticism
- Jean Biès: Returning to the Essential: Selected Writings of Jean Biès
- Frithjof Schuon – Gnosis: Divine Wisdom
- René Guénon – The Esoterism of Dante
- René Guénon – Insights into Christian Esoterism
Ett urval om islam och sufism
Jämförelser mellan islam och kristendom
»Islam is the religion of certitude and equilibrium, as Christianity is the religion of love and sacrifice.«
Frithjof Schuon, Understanding Islam, s 5
- Frithjof Schuon – The Transcendent Unity of Religions
- James S. Cutsinger (red.) – Paths to the Heart: Sufism and the Christian East
- Reza Shah-Kazemi – Paths to Transcendence: According to Shankara, Ibn ‘Arabi, and Meister Eckhart
- Frithjof Schuon – Christianity/Islam: Essays on Esoteric Ecumenicism
Kritik av den moderna världen
»Den nutida världens alla karaktärsdrag skulle kunna sammanfattas i ett enda, nämligen det motsatsförhållande i vilket den står till den traditionella andan«
René Guénon, i kapitlet ”Individualismen” ur The Crisis of the Modern World (på svenska i den av Kurt Almqvist utgivna antologin I tjänst hos det Enda)
- Kurt Almqvist – Den glömda dimensionen, del III: ”Västerlandets särutveckling sedan medeltiden (enligt René Guénons framställning)”
- Kurt Almqvist (red.) – I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk
- René Guénon – The Crisis of the Modern World
- René Guénon – The Reign of Quantity & the Signs of the Times
- Tage Lindbom – Modernismen
- Tage Lindbom – Västerlandets framväxt och kris
- Martin Lings – Ancient Beliefs and Modern Superstitions
- Seyyed Hossein Nasr – Man and Nature: The Spiritual Crisis in Modern Man
- Titus Burckhardt – Mirror of the Intellect, första delen
- Frithjof Schuon – Logic and Transcendence
- Whitall Perry – The Widening Breach: Evolutionism in the Mirror of Cosmology
- Lord Northbourne – Looking Back on Progress
- Charles Upton – Legends of the End: Prophecies of the End Times, Antichrist, Apocalypse, and Messiah From Eight Religious Traditions
- Charles Upton – The System of Antichrist: Truth and Falsehood in Postmodernism and the New Age
- William Stoddart – Remembering in a World of Forgetting: Thoughts on Tradition and Postmodernism
Vinden blåser ju som bekant vart den vill, men man kan höra dess sus. Doris Lessings skrivande kan ses som en akt av sällsynt självutgivande generositet. Kanske förebådar och artikulerar hennes författarskap i själva verket en underliggande strömning som under lång tid har hållits tillbaka, ett djupare liggande behov av granskning och inre omprövning av själva grundvalarna för den västerländska moderna mentaliteten.
Den svensk som gjort den kanske mest vördnadsfulla och identifikatoriska tolkningen av Kalila och Dimna till svensk språkdräkt är friherre Eric Hermelin som översatte den från persiskan år 1938–1942. Den publicerades i tre volymer under titeln Kalilah (”Älskling”), varav de två senare såldes ”till förmån för flyktige och hjelp-behöfvande Judar”. (Den forne Tysklandsvännen Hermelin hade föga till övers för ”plankstrykaren och yrkes-mordbrännaren från Braunau i Österrike”.) I en recension av den första volymen i Lunds Dagblad 1938 intervjuas den osedvanligt fromme Hermelin under rubriken ”Vid den sanna vishetens källa”. Han tar då tillfället i akt att citera en vers ur verket, vilken han menar äger sin fulla tillämpning på Kalilah som helhet:
Idries Shah är knappast ensam om att popularisera en sufism i ”ny klädnad” specifikt anpassad till moderna västerländska förutsättningar. En som var tidigt ute med detta var den karismatiske Hazrat Inayat Khan. Han var själv medlem i den indiska Chistiyya-orden, men agerade självständigt och såg inget hinder för till exempel kristna och buddhister att ansluta sig till hans sufiorden. Khan åkte på kombinerad missions- och konsertturné med indisk musik, först till USA och sedan till Europa.
För en uppriktig sanningssökare kan det inte handla om något annat än att med förtröstan och så raska steg som möjligt, slå in på den raka väg som genom andlig strävan leder in till kärnans kärna – det vill säga vägen i det här fallet är den rena oförvanskade sufismen (tasawwuf, ”initiation”). Denna skola i befriande tidlös visdom tillhör, tvärtemot vad många tror, inte det förgångna, utan är en ännu i vår tid högst levande realitet i ett stort antal ordnar. Vi finner den föredömligt presenterad i den traditionella skolans skrifter – närmare bestämt hos västerländska intellektuella som René Guénon, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Martin Lings, Seyyed Hossein Nasr, samt inte minst här i Sverige hos företrädare som Kurt Almqvist och Tage Lindbom.
Den svenske konstnären och målaren Ivan Aguéli har i det närmaste blivit geniförklarad för sin exceptionella perceptivitet och visionära blick (på mödernet var han släkt med sin andlige förebild Emanuel Swedenborgs far, psalmisten och Skarabiskopen Jesper Swedberg). I ett brev till vännen och konstnärskollegan Richard Bergh 1893 beskriver Aguéli det moderna tillståndet som ett i vilket ”[v]år själs ädlaste förmögenheter äro på väg att förtvina”. Och vidare: ”Man måste reagera. Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. Man måste lära sig att kärleken är källan till all förståelse…”
Förutsättningen för att ett återupptäckande av Västerlandets intellektiva självkännedom överhuvudtaget skulle kunna komma till stånd, var att den tidlösa universella visdomen (sophia perennis et universalis) fanns bevarad i oförvanskat skick genom traditionens gyllene kedjor i Orienten. I sammanhanget kan vi påminna oss om ett visdomsord i en not av Eric Hermelin i översättningen av Rumis ”Koran på persiska”, Mesnavī (del VI): ”Ex Oriente Lux. Solen aldrig HAR gått upp och aldrig SKALL gå upp i vester”.
Café Exposé 