Hinduism

Årets julhälsning från Cafét består av denna lilla betraktelse över den symboliska innebörden i de tre vise männens gåvor till det nyfödda Jesusbarnet. Ämnet har tidigare behandlats i kommentarer men inte förrän nu förärats med ett eget inlägg.

De tre vise männen, konungarna eller magerna Kaspar, Melchior och Balthasar från Österlandet är med all sannolikhet inga mindre än företrädare för den primordiala Traditionen, vilken legenden förknippar med Nordpolen och till vilken direkt tillträde endast var möjligt under tidigare tidsåldrar. Vördnadsbetygelserna guld, rökelse och myrra är insignier, vilka bekräftar den kristna lärans ortodoxi med avseende på konungsliga, prästerliga respektive profetiska prerogativ. Genom att Kristus på detta vis hälsas som konung, präst och profet har med andra ord den sanna kristendomen – och i likhet med sina abrahamitiska systertraditioner – en (om än indirekt) länk till den primordiala, hyperboreanska/norröna Traditionen.

Dessa tre hierarkiskt ordnade funktioner motsvarar timlig makt, sakral myndighet respektive deras gemensamma metafysiska (Logos-)Princip (jämför värdigheterna hos respektive kshatriyas, brahminer och Brahātmā i den indiska kastdoktrinen). Funktionerna syntetiseras av de tre fonemen i den heliga sanskrit-stavelsen ॐ (AUM), liksom av förkortningen AVM av ängeln Gabriels hälsningsfras Ave Maria (observera här även att ”Ave” är Eva skrivet baklänges, liksom för att alludera till Marias återupprättelse och återlösning i förhållande till den första moderns fall från paradiset). René Guénon skriver initierat om denna symbolism i kapitlet ”The Three Supreme Functions” i The King of the World:

»The Mahānga offers gold to Christ and hails him as ‘King’; the Mahātmā offers incense and hails him as ‘Priest’; and finally the Brahātmā, hailing him as ‘Prophet’, or Spiritual Master par excellence, offers myrrh (the balm of incorruptibility, symbol of Amrita*.” (Not: ”The Amrita of the Hindus or the Ambrosia of the Greeks (two words etymologically identical), draught or food of immortality, is represented notably also by the Vedic Soma and the Mazdean Haoma.”)«

Att de tre funktionerna återfinns esoteriskt syntetiserade i en helig stavelse som AUM kastar även ljus över det som Kurt Almqvist skrivit angående åkallan av ett Gudsnamn inom ramen för en autentisk tradition, så som varande det verksammaste Nådemedlet för andligt/metafysiskt förverkligande (operativ interiorisering) i den mörka tidsåldern:

»[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.«

För svenskt vidkommande kan det vara intressant att notera att ovan nämnda doktrin om de tre högsta funktionerna även ger ledtrådar till den symboliska – och därmed den djupaste, mest verkliga och bestående – innebörden av de tre kronorna i riksvapnet (vilket bland annat berörs i en studie av Heribert Seitz från 1961). De tre gyllene kronorna återfinns även Oxfords universitets heraldiska vapen, talande nog åtföljt av devisen Dominus Illuminatio Mea, ”Herren är mitt Ljus”.

Resonemanget gäller på såväl mikro- som makronivå, samt inifrån och ut, vilket innebär att det relevanta är verkliga, enskilda personers inre hållning, självkännedom och grad av deltagande i den metafysiska och ontologiska/kosmologiska Principen, även när det kommer till frågan om den inre konstitutionen, liksom regerandet, av ett helt rike. Ty vad gäller det verkligt verkliga riket – och därmed i förlängningen även varje jordiskt rikes essens och livgivande märg – återfinns ju detta, som Evangeliet bekant klargör, ”invärtes i eder”.

Och med detta sagt så önskas härmed alla Caféts läsare en God jul och ett Gott nytt solår!

Bild: Detalj av den bysantinska väggmosaiken Maria col Bambino attorniata da angeli (”Maria med Barnet omgivna av änglar”) från basilikan Sant’ Apollinare Nuovo i Ravenna, uppförd av den ostrogotiske konungen Theoderik den Store i början av 500-talet e. Kr. De tre vise männen bär här persisk klädedräkt och frygiska mössor.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

I nedanstående avsnitt av den PBS-producerade TV-serien Closer to Truth ger Seyyed Hossein Nasr en kortfattad metafysisk beskrivning av islams icke-dualistiska gudsbegrepp – Allah (vilket i sin fulla mening i själva verket dock ej kan reduceras till ett ”begrepp”).

Islams gudsbegrepp är såväl immanent som transcendent och täcker samtidigt in båda de aspekter som Mäster Eckhart har påvisat med distinktionen mellan Gott och Gottheit (det vill säga Gud med respektive utan egenskaper i överensstämmelse med Shankaracharyas användning av begreppen Saguna Brahman och Nirguna Brahman). Islams gudsbegrepp är följaktligen å ena sidan personligt och å andra sidan metapersonligt.

Nasr förklarar här även vilken roll Guds 99 skönaste Namn spelar i Koranen, karaktäriserade som de är av såväl skönhet (jamāl) som majestät (jalāl). Utifrån den traditionella förståelsen av ett ”namn” som någontings essens avslutar han med framhålla att de uppenbarade Gudsnamnen i olika traditioner därmed följaktligen fungerar som livlinor, vilka alla leder tillbaka till den Källa varifrån de kastats.

Åkallan av ett Gudsnamn

Det upprepade åkallandet av ett uppenbarat Gudsnamn (dhikr inom sufismen, hinduismens japa-yoga, den japanska buddhismens nembutsu och den ortodoxa kristendomens Jesusbön etc.) beskrivs för övrigt i hinduiska källor som den mest essentiella och verkningsfulla metod för andligt förverkligande i den mörka tidsålder vi nu lever i slutfasen av, ja som i sig tillräckligt ”för att tillintetgöra alla villfarelser” likt ”[v]attnet räcker för att släcka elden och soluppgången räcker för att förjaga mörkret”.

Apropå detta har Kurt Almqvist skrivit:

Jämför i anknytning till detta slutligen också med vad som i Chāndogya Upanishad beskrivs som:

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«