Fjolårets film The 13th Day om undret i portugisiska Fátima år 1917 verkar utifrån de två officiella trailrarna nedan att döma kunna vara en värdig arvtagare till den klassiska The Miracle of Our Lady of Fatima från 1952 (vilken i sin tur kan ses i sin helhet här).
Filmatiseringen förefaller alltså göra sitt ämne rättvisa och är således inte i närheten av den subversivt anti-traditionella förvanskning som den ”religiösa” genren i vårt förment ”upplysta” tidevarv löper en överhängande risk att drabbas av, vilket tyvärr Margarethe von Trottas ytligt sett löftesrika Vision däremot framstår som ett exempel på. (I denna tycks den tyska, medeltida abbedissan och helgongestalten Hildegard av Bingen huvudsakligen skildras som ett slags revolterande heretiker mot kyrkan, och får till på köpet sin mystiska vision skildrad på ett vis som mest liknar Saurons locklösa öga…!)
Jungfru Marias budskap till de tre enkla herdebarnen i den pastorala naturen i Fátima är en kallelse till uppriktighet, sannfärdighet och omvändelse i en tid av djupaste demagogisk förljugenhet och religiös förföljelse, och när allt kommer omkring ett budskap om hopp bortom allt hopp. Graden av vad man kanske skulle kunna kalla ”from stridbarhet” hos dessa barn framstår onekligen som häpnadsväckande. Trots att de rövades bort från sin familj, fängslades och hotades med att kokas levande i olja, framhärdade de så länge de levde i att med omutlig heroism – och till synes obekymrade om denna den moderna världens herrar – vittna om det förunderliga mirakel de hade bevittnat och innebörden av den Heliga Jungfruns budskap till en plågad värld (inte minst vikten av åkallan av ett Gudsnamn i form av rosenkransbönen med flera nu när det är ”sent på jorden” i den andligt förmörkade tidsålderns slutfas). Budskapets eskatologiska signifikans och starkt modernistkritiska udd inskärps ytterligare med varningen i Garabandal 1961–65, ty ”bägaren är redan fylld till brädden”.
De av Jungfru Maria förmedlade ”hemligheterna” i Fátima tycks inte endast varna för och förebåda den katolska kyrkans liturgiska förstörelse i och med det Andra Vatikankonciliet 1962–65 (dokumenterad av Rama P. Coomaraswamy i The Destruction of the Christian Tradition), utan även ha en universell syftning. Något av denna universella syftning verkar även antydas inför efterföljarna av den koraniska Uppenbarelsen. Dessa lägger visserligen betoningen på själva den uppenbarade Skriftens intrinsikala Sanning som sådan såpass starkt att det i princip utesluter behovet av dylika trosförnyande mirakler eller apparationer. Dock kan de ändå knappast undgå att åtminstone notera den lilla ortens namn där undret skedde – Fátima – vilket härrör från Portugals moriska arv, och är i själva verket genom förmedling döpt efter Fātima az-Zahra (”den strålande”), Profeten Muhammeds yngsta dotter – eller med andra ord en av de i andlig bemärkelse absolut främsta kvinnorna enligt islamisk doktrin, vilket även inte minst gäller just Jesu moder, Jungfru Maria (Sayyidatunā Maryam), som i Koranen (3:42) beskrivs sålunda:
»Minns änglarnas ord till Maria: ”Gud har utvalt dig och renat dig och upphöjt dig över alla världens kvinnor!«
Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Café Exposé 