Timglaset och ödestiden

I den sand som rinner genom timglaset lever ännu den omekaniserade tiden, ödestiden. Det är den tid som vi förnimmer i skogarnas sus, eldens sprakande, havets bränningar och i snöflingornas virvlar.

Den gamle och tiden

I Ernst Jüngers betraktelse över timglaset och ödestiden uppträder det timliga som oupplösligt förenat med en kosmisk närvaro. Vi står här inför den förhöjda livskänslans omätbara, ekologiska elementa – en tingens ringdans i ett sammanhängande, cykliskt helhetsförlopp.

Jünger noterar betraktelsen i sina parisiska dagboksblad den 11:e april 1943. Timglaset (eller sanduret) en återkommande tankefigur i det jüngerska universat, av allt att döma inte obesläktad med andra centrala nyckelsymboler som linjen, nollpunkten, tidsmuren, saxen och öglan.

Sanduret som artefaktisk symbol har utan tvekan en flerskiktad innebörd för Jünger, vilket inte låter sig uttömmas på några få korta rader. I mångt och mycket verkar det ha funktionen av ett brännglas för hans återkommande existentiella reflektioner över den enskildes frihet, öde och ansvar ställda visavi tomhetens skenbara triumf i den nihilistiska eran. Ja, kanske till och med som en sinnebild för att likt Jasons argonauter vid Symplegaderna ”tränga igenom” denna och därigenom finna hopp bortom allt hopp enligt mottot ”när nöden är som störst är hjälpen närmast”.

Några nedslag hos Jünger

1954 utkommer Jünger med Das Sanduhrbuch, i vilken han tar sig an tidens mysterium. Han finner att den ”förkopernikanska” timglastiden lever kvar i oss alla och möjliggör en optimism grundad i ett medvetande om ”deltagandet i en ytterst meningsfull, om än outgrundlig ödesövergång”. Två år tidigare reflekterar han över temat i Besuch auf Godenholm och förknippar det då med nollpunkten, ett möjligen något ambivalent koncept han även laborerat med i den exemplariska essän ”Över linjen” från 1949:

Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.

1966 återkommer Jünger ännu en gång till sanduret i Grenzgänge. Essays. Reden. Träume. Nu liknar han det vid själva Livets träd, ”en symbol för de tider som överlappar varandra i den tidlösa”. Och i det hus omgärdat av en nästintill paradisisk trädgård i Wilflingen, vilket han efter Andra världskrigets slut övertog av greve von Stauffenberg och bodde i fram till sin död 1998, finner man på hedersplats bland annan obligatorisk rekvisita – såsom vackra bokband, stålhjälmar och skalbaggar – även just en samling timglas.

Medvetandet om tid och rum

Den tid vilken är oss beskärd korresponderar enligt sufisk traditionell kosmologi i en mening med den mänskliga viljan, precis som rummet på motsvarande vis korresponderar med vår förmåga till urskillning av sant och falskt oberoende av tid. Intensiv fruktan kan ofta upplevas som ett sammandragande av rummet, vilket Jünger skildrat i avsnittet ”Det stora slaget” i In Stahlgewittern från 1922 och där beskrivit det som den sammansnörande känslan vilken bemäktigar sig den bataljon han ingår i när en granat plötsligt visslar till högt över mannarnas huvuden och ett ögonblick senare slår ned mitt ibland dem.

När Jünger därefter torrt och aforistiskt konstaterar att ”i krig får man grundliga lärdomar men lärpengarna är dryga” tycks detta peka på att det i sammansnörandet möjligen finns en parallell till timglasets avsmalnande form såsom katalysator för medvetandet. Att det är i smärtan – och kanske också i vidare och överförd bemärkelse: i undantagstillståndet – medvetandet föds är för övrigt en maxim Jünger om inte annat kunnat bekanta sig med hos Dostojevskij och som vi även återfinner längs linjen Søren KierkegaardCarl Schmitt.

Timglasets symbolik enligt Mishima och Schuon

Att timglaset som symbol även kan förknippas med Eros och den kvinnliga dimensionen finner vi exempel på i Yukio Mishimas tetralogi Fruktbarhetens hav där det är intimt förbunden med den jordiska skönhetens på en och samma gång förgänglighet och sakralitet.

Bakom honom hördes ett svagt ljud, förmodligen av sanden som föll mot golvet när Satoko tog av sig skorna. I Hondas öron lät det som ljudet av ett timglas av den mest strålande skönhet man kan tänka sig. (Vårsnö, 34:e kapitlets avslutande rader)

Att timglaset slutligen symboliserar en på en och samma gång negerande och affirmerande eskatologisk vändpunkt eller peripetiskt skifte i den kosmiska polariteten (såväl mikro- som makrokosmiskt) finner vi belägg för i Frithjof Schuons ”The Symbolism of the Hourglass”, ett av kapitlen i det filosofiskt-metafysiska verket Logic and Transcendence där det delas ut ojämförligt skarpa intellektuella svärdshugg mot det moderna tänkandets självmotsägande och djupast liggande gordiska knutar.

Kärnan i detta kapitel kan kortfattat sammanfattas med att den sterila sanden som rinner symboliserar tiden, döden och alla tings förgänglighet, och själva det avsmalnande glaskärlet ”den trånga porten” eller förbindelsen mellan Himmel och jord, vilket ytterst indikerar apokatastasis – alltings återställelse i Allmakten.

Nittio flyktade år

Vi har länge saknat någon verkligt fullgod introduktion till Ernst Jüngers liv och författarskap. I och med att Udo Pillokats utmärkta dokumentär ”Neunzig Verweht – der Schriftsteller Ernst Jünger” från 1985 gjorts tillgänglig har denna brist i mångt och mycket avhjälpts. För den förtjänstfulla insatsen med de engelska undertexterna står den svenske översättaren Stefan Jarl (ej identisk med sin äldre namne, dokumentärfilmaren).

Utöver det kärnfulla sammandraget av Jüngers skickelsedigra levnadsbana kommer man här genom några korta intervjusituationer faktiskt för ovanlighetens skull denne ovärderlige skriftställare och tänkare någotsånär in på livet. En rad i sammanhanget oumbärliga teman berörs, vilka allt som oftast åtminstone till någon del brukar falla i skymundan: kriget som definierande existentiell erfarenhet, skönhetens intensifiering i farans stund, apoliteia som nyckelinställning, det primordiala anark-konceptet, religionernas transcendenta enhet, förhållandet mellan individen och det universella, den eviga filosofin samt – sist men inte minst – den okuvliga, eskatologiska optimismen (vilken mycket väl kan gå hand i hand med den djupaste samtidspessimism).

Säg, måste man inte bara älska den intellektuella spänsten hos en 90-åring som otvunget och till synes utan någon större möda inleder med att svinga sig direkt över från iakttagelsen av sköldpaddors vaggande huvudrörelser till Augustinus’ perenniella definition av den gudomliga lagen?

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Anteckningar rörande den smala brons symbolik i Ernst Jüngers Heliopolis

Jünger anger många gånger sina källor och underströmmar indirekt, inte sällan på ett annat ställe i texten. Orientaliska referenser som peris och Tusen och en natt nämns bl a av Halder i hans ateljé:

”Det är feslott som i Tusen och en natt. Men de är också höga som Ariostos andeborgar. Alltifrån barndomen har jag haft aningen om att vi inte kan bo här; vi driver på det obekanta som på Leviatans rygg eller som mellan vingarna på demonfurstarna som Allah förbränner med en stjärna.” (s. 92)

Berget Qaf nämns i samband med den moralteologiska uppgiften på Krigsskolan:

”Detta berg, o frank, som du ser här likt berget Kaf begränsa världsalltet, fortsätter långt in i det inre av öknen. Vi skulle annars inte sky någon omväg för att undvika den trånga passagen, ty den är fruktansvärd som helvetesbron Sirát som alla måste gå över på domens dag.” (s. 194)

Observera även Sirát här, islams motsvarighet till Bifrost (som zoroastrianismen kallar Cinrat). Denna eskatologiska symbol för den andliga resan över den smala bron är central för romanen. Om Lucius personlige följeslagare Winterfeld sägs t ex:

”Phares hade dock bedömt honom riktigt såtillvida som han var vuxen det höga ljuset och den smala, av anden slagna bron över avgrundens fasor.” ( s. 378)

Att denna bro verkligen måste vara smal förstår vi om man numera å ena sidan oundvikligen redan är förlorad och träder i Leviatans tjänst om man syftar till att vinna världslig makt, och om å andra sidan ratio, det rena tänkandet är oförmöget att träda över Jüngers berömda Linje. (Konceptet ”att rida tigern” – d v s vad som kallats ”arbetarens hemliga lära” i Jüngers tappning – komplicerar visserligen det hela, vilket dock inte berörs här.) Som pater Foelix säger:

”Vägarna leder alla mot en punkt. Där tar insikten slut, och dyrkan träder i dess ställe. De sista nycklarna kan inte tanken nå.” (s. 215-16).

Vad värre är är att begränsningen till ratio leder direkt ned i Leviatans djup, ”upplysningens” mörka sida:

”‘Altare finns alltid, även när människorna inte ser dem och inte vet om de offer de bringar. Offrets strålar når ända upp i de högsta sfärerna och ända ned i avgrundens djup. Men om altaret täckes med rationella figurer och symboler, så mottager inte höjden offret med välbehag. Dock fortsätter det att verka på djupet.

Det egendomligaste hos det nittonde århundradets anda ligger i att den förbisåg denna förnuftets relation till djupet. Sig själv nog, menade den att utvecklingen skred fram på en av den själv bestämd yta, på en välavgränsad, av den själv skapad och kontrollerad juste milieu som den beteckande som medvetandet.” (s. 262-63)

Om alltså både den världsliga makten och den rationella tankens vägar båda omedvetet ställer sig i Leviatans tjänst återstår i princip endast initiation på en andlig väg:

”Det var en kunskap som ledde över gränser säkrare än alla visa – en legitimation av existentiell art. Den kunde inte förvärvas genom undervisning; kontakten med Phares, hans handtryckning var viktigare. Han verkade som fluidium, som överförbar genialitet. Han tycktes uppväcka organ som man hade anat men inte förstått att använda. Underlig var kontakten – som genom en liten åder, en liten rottråd som det gällde att nå den andra sidan med, nå den positiva anslutningen till den stora strömmen. Det enkla i processen vad vad som förvånade. Sedan inställde sig en klar insikt om överflödet, och med den glädjen.” (s. 380)

Det speciella med denna väg, som den blå piloten säger, är å ena sidan att den endast är öppen för dem som ”genomlöpt det möjligas alla banor” men som ännu upplever en ”högsta otillfredställelse” och att den å andra sidan endast är en lösning ”blott för den som har funnit den” (s. 372). I Lucius fall är det lösningen på den konservativa andens situation efter att revolutionära medel visat sig vara otillräckliga och skjutit bredvid målet. Endast så kan han finna en lösning. Och han måste finna den, ty ”De Ger trift”…

Men det är ju långt ifrån alla i samtiden som ser värdet i att ge metafysiken företräde. Generalens bekymrade samtal med Lucius angående detta är inte helt utan humor:

”‘Jag måste beröra utvecklingstendenser’, började generalen, ‘som jag länge har iakttagit med bekymmer. Jag tänker på den dragning åt det metafysiska som visar sig alltmer hos er och andra stabsmedlemmar. Mot det har jag inget att invända, om vi ämnade grunda en munkorden…’”

Angående influenser från René Guénon förutom King of the World, så kan nämnas att han skrev om den smala brons symbolik i två essäer i Études Traditionelles 1946 och 1947 (publicerat som kap. 63 och 64 i antologin Symbols of Sacred Science.

Ett annat Guénon-tema Jünger knyter an till är Kains mord på brodern Abel, som enligt Guénon symboliserar den bofasta kulturens gradvisa förintande av den nomadiska (kap. 21 i Guénons The Reign of Quantity & the Signs of the Times från 1945). Guénon menar att denna tendens hänger samman med världens tilltagande solidifiering (”materialisering”) och å andra sidan hur de nomadiska krafterna ofta tenderar att bli nihilistiskt upplösande och destruktiva när de frikopplats från traditionen. Jünger berör just en liknande tankefigur apropå om lyckan står att finna i vilan eller i äventyret:

”Det måste kanske sedan Kain och Abel ha funnits två stora raser med helt skilda föreställningar om lyckan. Och båda levde kvar hos människorna och byttes om att ha överhand. Ofta bodde de i samma bröst.” (s. 190)

Kain och Abel dyker upp redan på s. 101 och på flera ställen senare i boken talas det om ”kainitisk” makt. Ytterligare ett bärande Guénon-tema som berörs är ju kvantitetens tilltagande herravälde i riktning mot ren hastighet, förändring för förändringens skull och därmed inte endast värdenas, utan även världens (eller närmare bestämt: en tidsålders) upplösning:

”Nigromantanus hade varit en sista invigd, som hade vandrat ned till världen från det gamla indogermanska höglandet. Där var präst- och kungamaktens glans ännu osplittrad. Han kände symbolerna som förflyktigas till mönster, till siffror och sedan till kvantiteter under vetenskapens utveckling – till ren acceleration.”

Avslutningsvis några reflektioner kring heraldiken:

De Geers svärdslilja symboliserar kvintessensen inom alkemin eller med andra ord det oförgängliga och allra mest ädla inom människan. I överförd bemärkelse är denna blomma inom irissläktet även en symbol för infans solaris eller den andligt förverkligade Universella människan (ar. al-insan al-kamil). Vi har med andra ord att göra med prototypen för all legitim suveränitet som blommar ut genom kontakten med prima materia (här personifierad av Budur Peri).

Den heraldiska liljan kallas ibland fleur-de-luce, vilket i det här sammanhanget med lite god vilja skulle kunna utläsas ”Lucius blomma”. Liljan pryder även sedan åtminstone Flavio Giojas tid kompassrosornas nordlinje – en hyperboreansk markör om något. Tilläggas kan även att Gioja fått månkratern vid månens nordpol uppkallad efter sig, vilket R. K. redan påpekat (apropå Polstjärnan) antyder att den rätta hyperboreanska riktningen transcenderar det jordiska.

Stavningen Ger i devisen ”De Ger trift” är sannolikt besläktad med fornhögtyskans gêr, spjut, och besläktade ord i överförd bemärkelse som gerade och gerecht (i svenskan finner vi t ex ordet geringssåg). Man skulle även kunna associera till latinets germâni, ”de äkta”, apropå att Jünger, som det framgår i krigsdagböckerna, är en eminent representant för det andra Tyskland.

Ordet eller namnet Ger hänger med andra ord tydligt samman med trift, träffsäkerheten. Levd kunskap eller dygder som upprätthåller vad som är rätt och riktigt, eller med andra ord skiljelinjen mellan sanning och osanning, sanskrits satyam (rtam) resp. anrtam är någonting som går utöver det etisk-moraliska och empiriska planet. Enligt A. K. Coomaraswamy kan det bättre förstås som korrekt eller inkorrekt, att träffa eller missa målet. (Jfr. även med den ”raka” eller ”smala” Vägen.)

Jünger var ju för övrigt själv medveten om att även den litterära stilen djupast sett vilar i rättfärdighet – hur man ska väga orden och satserna.

”Därför kommer man aldrig att få se de bästa pennorna i den dåliga sakens tjänst”.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Ernst Jünger – stålfarbror och tennsoldat

Nils Fabiansson citerar den minnesvärda anekdot som inleder Björn Cederbergs recension av Ernst Jüngers Kriegstagebuch 19141918 i gårdagens DN:

När den tyske författaren Ernst Jünger landade i München i början av 90-talet blev han stoppad i säkerhetskontrollen. Metalldetektorerna tjöt för fulla halsar, säkerhetsofficeren hittade ingenting.

-Det är granatsplitter och kulor från kriget, sa Jünger.

-Ni menar att er kropp är full av gamla kulor och metallrester från andra världskriget?

-Nej, nej. Från första kriget, svarade Jünger.

Sårad 14 gånger i första världskriget, flerfaldigt dekorerad för tapperhet i fält, däribland med den högsta utmärkelsen Pour le Merité, ståndaktigt principfast även under världskrig numro två trots stora personliga risker, dessutom konstant produktiv med ett ofattbart rikt och mångfasetterat författarskap och vid god vigör ändå fram till sitt 102:a levnadsår. Ja, om det är någon som med rätta har levt upp till epitetet stålfarbror så är det Ernst Jünger. Björn Cederberg blickar i sin recension tillbaka på sina möten med Jünger och gör jämförelsen med en tennsoldat:

Jünger hälsade med ett mjukt torrt handslag. En tennsoldat, käpprak i ryggen, kritvitt hår och polotröja som hämtad ur Startreck [sic].

Tennsoldats-liknelsen – liksom referensen till Star Trek – är i själva verket ett eko från Cederbergs underhållande och läsvärda artikel ”Känslan av att blicka in i en tidsmaskin” i tidskriften Hjärnstorm nr 79 från 2003 som Fabiansson länkar i sitt inlägg. Cederberg är – som här framgår – alltså en av de få svenskar som faktiskt har träffat mäster Jünger i levande livet. Tillsammans med Kristian Petri reste han ner till Wilflingen och träffade Jünger för en tidningsintervju 1988 (se Expressen 880916) och sedan 1996–98 tillsammans med Jesper Wachtmeister i samband med deras arbete med 102 år i hjärtat av Europa, det vill säga den dokumentära porträttfilm om Jünger som enligt Fabiansson sändes den 9 december 1999 i SVT2. SVT:s beslut att inte reprisera denna beklagades sedermera av Carl-Johan Malmberg i SvD 991213, och visst är det svårt att inte gräma sig för att man har gått miste om att se den!

102 år i hjärtat av Europa är en intelligent och tät filmessä om vårt turbulenta sekel och om en man som befann sig i dess stormöga fram till sekelmitten. Att Sveriges television sänder den bara en gång medan mängder av lättviktig underhållning återutsänds är tråkigt.

Nummer 36 av tidskriften Material, som också det nämns i Fabianssons inlägg, innehåller för övrigt kap. 44–57 ur Der Arbeiter: Herrschaft und Gestalt (1932) samt kap. 11–16 ur Über den Schmerz (1934), båda i svensk översättning av Sven-Olov Wallenstein. Den senare av dessa, Om smärtan, finns numera även att läsa på nätet i fulltext på s. 269–303 i antologin Att tänka smärtan [pdf] (Södertörns högskola, 2009).

Fler inlägg om Ernst Jünger

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Efterlängtat om bröderna Jünger på svenska

Nils Fabiansson delger oss i sitt senaste inlägg på nätloggen Das Begleitbuch zu Ernst Jünger ‘In Stahlgewittern’ (döpt efter boken/ledsagaren med samma titel) inte enbart nyheten att Bokförlaget Atlantis ger ut Ernst Jüngers I stålstormen i pocketutgåva i januari 2011, utan var här även först med det glada budskapet att den svenske nestorn i jüngeriana, Carl-Göran Heidegren, den 15:e maj på samma förlag utkommer med en drygt 300-sidig uppföljare till sin Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republiken (Symposion, 1997) med titeln Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade.

För den som inte är bekant med Preussiska anarkister kan sägas att denna publikation några år in på det gångna oo-talet kom att etablera sig som något av en kultbok för bl. a. en glesare skara personer som inte passivt velat låta sig svepas med i det modernistiska, nivellerande projektet – utan som istället på ett eller annat vis låtit sig influeras av en radikalkonservativ Weltanschauung, och i samband med detta då inte sällan också med en viss öppenhet för Tradition och tidlösa värden i René Guénons mening. I sitt förord till I stålstormen har Peter Luthersson dessutom framhållit som speciellt remarkabelt att Preussiska anarkister i egenskap av ”den kanske bästa introduktionen till den unge Jünger” är skriven på just svenska. I en andlig och intellektuell brytningstid har denna studie därmed kunnat fungera som en avgörande inspiratör och vattendelare. Den har bidragit med på samma gång uppfriskande som nödvändiga tillnyktringsimpulser i civilisationskritisk och metafysisk riktning, impulser som på många sätt går på tvärs med de sedan länge vedertagna, men också – i ljuset av den moderna världens permanenta och ständigt fördjupade kristillstånd – alltmer uppenbart obsoleta rågångarna i det svenska idéklimatet. (Dock – och detta ”dock” bör också formuleras och erkännas – så karaktäriseras Jüngers ”Gamla Testamente” av en icke ringa grad av ambivalens i såpass hög grad att författaren på senare år inte ens kunde ta upp och hålla i något exemplar av de laddade verken Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter utan att hans händer började att skaka*).

Några av de mer insiktsfulla läsarna av Preussiska anarkister har noterat att de avsnitt där den yngre brodern Friedrich Georgs verk citeras tillhör de allra mest framsynta. Inte minst hans Die Perfektion der Technik som utgavs alldeles i efterdyningarna av Andra världskriget verkar ha utövat ett avgörande inflytande på den äldre broderns fortsatta författarskap i en era annars präglad av tilltagande värdenihilism (ett författarskap vilket enligt ett envist rykte Svenska Akademiens nobelpriskommitté under en period för övrigt skall ha visat ett inte obetydligt intresse för). En genomgående frågeställning i brödernas dikter, romaner och filosofiska essäer är enligt Heidegren denna: ”Är tekniken människans bäste vän eller tvärtom hennes vedersakare?” Friedrich Georg var i essäsamlingen Orient und Okzident (1948) även en föregångare när det kommer till att uppmärksamma några av de klassiska sufidiktarna. Många år senare kom Ernst att skriva: ”Islams tidiga mystiker. Man skulle nästan kunna citera hela häftet. Tydligen en för oss än så länge knappt öppnad skattkista.”

Det känns nu inte alltför vågat att hävda att Heidegrens Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade med lätthet kvalar in som den kanske allra starkaste kandidaten till 2011 års mest efterlängtade boksläpp. Att det framförallt är ”perioden från mitten av 1930-talet och fram till mitten av 1960-talet som skildras, men med flera återblickar på de föregående åren och även några framåtblickar” och att ”i fokus står de av brödernas skrifter som utgör försök till samtidsanalyser eller som har ambitionen att utveckla en livshållning” gör knappast detta antagande svagare!

Läs hela bokbeskrivningen från förlaget här.

Uppdatering: Ett föredrag av Carl-Göran Heidegren från i våras om de båda bröderna Jünger finns upplagt på Lunds filosoficirkels hemsida i smi-format (video) samt mp3-format (enbart ljud, 16 MB).

*Not: För en balanserad kritisk granskning av den konservativt revolutionära strömningens inre motsägelser utifrån en läsning av Armin Mohlers numera klassiska standardverk/doktorsavhandling i ämnet från 1950 – Die konservative Revolution in Deutschland 1918–1932 – se kapitlet ”Revolution – generation”, s. 156–168 i Tage Lindboms Fallet Tyskland (Norma, 1988).

Fler inlägg om Ernst Jünger

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Bästa romanöppningen?

Den bästa romanöppningen enligt undertecknad börjar med denna oförglömliga mening:

»Ihr alle kennt die wilde Schwermut, die uns bei der Erinnerung an Zeiten des Glückes ergreift.«

Vad vi här har att göra med är alltså ingenting mindre än Auf den Marmorklippen, Ernst Jüngers storartade, nostalgiskt-mytologiska samtidsbetraktelse från 1939. Om vi talar romanöppningar så har den allt. I svensk översättning av Bertil Malmberg, reviderad av Stig Jonasson, lyder den:

»Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick!

Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.«

Lysande, inte sant!? Ja, förträffligt och enastående i all sin enkelhet, men så är det också inledningen till denna sällsamt jüngerska romanpärla, om vilken ju sagts:

»”På marmorklipporna” är egentligen en sorgedikt av skakande verkan … Både som konstverk och som mänskligt dokument uthärdar den en jämförelse med Kafkas främsta böcker. Här finner vi samma mystiska utstrålning – den stora diktens skimmer … Orwells berömda allegori, ”1984”, är på ett helt annat sätt ohöljd och entydig, men den gör ändå som politisk satir ett mattare intryck, helt enkelt därför att den är okonstnärligare.«

– Werner Aspenström i BLM, december 1950

»Jag skulle kunna ge nästan all litteratur under de senaste tio åren för denna enda, föga kända bok av Ernst Jünger: ”På marmorklipporna”.«

– Julien Gracq i ”La littérature à l’estomac”, 1950

»Tysklands genius har börjat återfinna sig själv inför katastrofen – detta gör Jüngers bok till ett av världslitteraturens mästerverk!«

– F. A. Voigt i ”19th Century and After”, London 1942

Att redan i första meningen skildra hur det är att gripas av en sublim känsla i kombination med ett slags stilla men pregnant förundran inför tillvarons mysterium, ja det kan vara ett oerhört effektivt medel för att nagla fast läsarens uppmärksamhet och etablera en berättelse eller ett narrativ. I Jüngers romanöppning finner vi genom just detta stilgrepp något av ett intertextuellt eko från det inledande stycket till den andra volymen av Oswald Spenglers Västerlandets undergång från 1922:

»Betrakta blommorna mot kvällningen, när solen sjunker och den ena efter den andra sluter sig: du grips av en skrämmande känsla, en gåtfull ångest inför denna tillvaro, som är så blint, så drömskt, så nära knuten till jorden. Den stumma skogen, den tigande ängen, den här busken och den där rankan rör sig inte. Det är vinden som leker med dem. Bara den lilla myggan är fri; den dansar i kvällsljuset; den rör sig vart den vill.«

Med tanke på att Jünger själv har uppfattat sig stå i tacksamhetsskuld till Spengler för att denne ”smidde de första nya vapnen” efter Tysklands nederlag i första världskriget, så är det inte omöjligt att detta kan vara en återklang av medvetet slag. Spengler har förvisso ett mer direkt tilltal (vilket kanske i och för sig får ses som genrespecifikt), men det väsentliga är att vi här, i vilket fall som helst, står inför verkligt storartad litteratur.

Hur står det till här på hemmaplan då? Vilka är de storartade romanöppningarna här? Hade man velat vara förutsägbar hade man kanske valt Strindbergs välbekanta stockholmspanorama i Röda rummet, och när det gäller verkningsfullt sagoberättande kanske Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Men i trolsk och ödesmättad stämningsväg skall vi här i stället, kanske något mer oväntat, framhålla en lite längre romanöppning av Mårbackas drottning – närmare bestämt den i Antikrists mirakler från 1897:

»”Då Antikrist kommer, skall han synas vara alldeles lik Kristus.”

Det var på den tiden, då Augustus var kejsare i Rom och Herodes var konung i Jerusalem.

Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu hade sett, man skulle ha kunnat tro, att hela jorden hade råkat in under ett källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde inte finna sig till rätta på den kändaste väg. Och det kunde inte vara annorlunda, ty från himlen kom inte en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvänt.

Och lika djupt som mörkret var även tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig inte, och till och med aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid havet, så skulle man ha funnit, att vågen inte mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen, skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt var förstenat och orörligt för att inte störa den heliga natten. Gräset tordes inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade inte utandas vällukt.

Under denna natt jagade inte rovdjuren, stucko inte ormarna, skällde inte hundarna. Och vad som var ännu härligare: intet av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv hade varit i stånd att utgjuta blod.

Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ner från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd av några förtrogna, gick att verkställa detta offer.«

Nå, så vad säger du, käre läsare, håller du med?

Ja, vilken är egentligen den bästa romanöppningen?

I världslitteraturen?

I den svenska litteraturen?

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS