Jünger

I den sand som rinner genom timglaset lever ännu den omekaniserade tiden, ödestiden. Det är den tid som vi förnimmer i skogarnas sus, eldens sprakande, havets bränningar och i snöflingornas virvlar.

Den gamle och tiden

I Ernst Jüngers betraktelse över timglaset och ödestiden uppträder det timliga som oupplösligt förenat med en kosmisk närvaro. Vi står här inför den förhöjda livskänslans omätbara, ekologiska elementa – en tingens ringdans i ett sammanhängande, cykliskt helhetsförlopp.

Jünger noterar betraktelsen i sina parisiska dagboksblad den 11:e april 1943. Timglaset (eller sanduret) en återkommande tankefigur i det jüngerska universat, av allt att döma inte obesläktad med andra centrala nyckelsymboler som linjen, nollpunkten, tidsmuren, saxen och öglan.

Sanduret som artefaktisk symbol har utan tvekan en flerskiktad innebörd för Jünger, vilket inte låter sig uttömmas på några få korta rader. I mångt och mycket verkar det ha funktionen av ett brännglas för hans återkommande existentiella reflektioner över den enskildes frihet, öde och ansvar ställda visavi tomhetens skenbara triumf i den nihilistiska eran. Ja, kanske till och med som en sinnebild för att likt Jasons argonauter vid Symplegaderna ”tränga igenom” denna och därigenom finna hopp bortom allt hopp enligt mottot ”när nöden är som störst är hjälpen närmast”.

Några nedslag hos Jünger

1954 utkommer Jünger med Das Sanduhrbuch, i vilken han tar sig an tidens mysterium. Han finner att den ”förkopernikanska” timglastiden lever kvar i oss alla och möjliggör en optimism grundad i ett medvetande om ”deltagandet i en ytterst meningsfull, om än outgrundlig ödesövergång”. Två år tidigare reflekterar han över temat i Besuch auf Godenholm och förknippar det då med nollpunkten, ett möjligen något ambivalent koncept han även laborerat med i den exemplariska essän ”Över linjen” från 1949:

Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.

1966 återkommer Jünger ännu en gång till sanduret i Grenzgänge. Essays. Reden. Träume. Nu liknar han det vid själva Livets träd, ”en symbol för de tider som överlappar varandra i den tidlösa”. Och i det hus omgärdat av en nästintill paradisisk trädgård i Wilflingen, vilket han efter Andra världskrigets slut övertog av greve von Stauffenberg och bodde i fram till sin död 1998, finner man på hedersplats bland annan obligatorisk rekvisita – såsom vackra bokband, stålhjälmar och skalbaggar – även just en samling timglas.

Medvetandet om tid och rum

Den tid vilken är oss beskärd korresponderar enligt sufisk traditionell kosmologi i en mening med den mänskliga viljan, precis som rummet på motsvarande vis korresponderar med vår förmåga till urskillning av sant och falskt oberoende av tid. Intensiv fruktan kan ofta upplevas som ett sammandragande av rummet, vilket Jünger skildrat i avsnittet ”Det stora slaget” i In Stahlgewittern från 1922 och där beskrivit det som den sammansnörande känslan vilken bemäktigar sig den bataljon han ingår i när en granat plötsligt visslar till högt över mannarnas huvuden och ett ögonblick senare slår ned mitt ibland dem.

När Jünger därefter torrt och aforistiskt konstaterar att ”i krig får man grundliga lärdomar men lärpengarna är dryga” tycks detta peka på att det i sammansnörandet möjligen finns en parallell till timglasets avsmalnande form såsom katalysator för medvetandet. Att det är i smärtan – och kanske också i vidare och överförd bemärkelse: i undantagstillståndet – medvetandet föds är för övrigt en maxim Jünger om inte annat kunnat bekanta sig med hos Dostojevskij och som vi även återfinner längs linjen Søren Kierkegaard–Carl Schmitt.

Timglasets symbolik enligt Mishima och Schuon

Att timglaset som symbol även kan förknippas med Eros och den kvinnliga dimensionen finner vi exempel på i Yukio Mishimas tetralogi Fruktbarhetens hav där det är intimt förbunden med den jordiska skönhetens på en och samma gång förgänglighet och sakralitet.

Bakom honom hördes ett svagt ljud, förmodligen av sanden som föll mot golvet när Satoko tog av sig skorna. I Hondas öron lät det som ljudet av ett timglas av den mest strålande skönhet man kan tänka sig. (Vårsnö, 34:e kapitlets avslutande rader)

Att timglaset slutligen symboliserar en på en och samma gång negerande och affirmerande eskatologisk vändpunkt eller peripetiskt skifte i den kosmiska polariteten (såväl mikro- som makrokosmiskt) finner vi belägg för i Frithjof Schuons ”The Symbolism of the Hourglass”, ett av kapitlen i det filosofiskt-metafysiska verket Logic and Transcendence där det delas ut ojämförligt skarpa intellektuella svärdshugg mot det moderna tänkandets självmotsägande och djupast liggande gordiska knutar.

Kärnan i detta kapitel kan kortfattat sammanfattas med att den sterila sanden som rinner symboliserar tiden, döden och alla tings förgänglighet, och själva det avsmalnande glaskärlet ”den trånga porten” eller förbindelsen mellan Himmel och jord, vilket ytterst indikerar apokatastasis – alltings återställelse i Allmakten.

Vi har länge saknat någon verkligt fullgod introduktion till Ernst Jüngers liv och författarskap. I och med att Udo Pillokats utmärkta dokumentär ”Neunzig Verweht – der Schriftsteller Ernst Jünger” från 1985 gjorts tillgänglig har denna brist i mångt och mycket avhjälpts. För den förtjänstfulla insatsen med de engelska undertexterna står den svenske översättaren Stefan Jarl (ej identisk med sin äldre namne, dokumentärfilmaren).

Utöver det kärnfulla sammandraget av Jüngers skickelsedigra levnadsbana kommer man här genom några korta intervjusituationer faktiskt för ovanlighetens skull denne ovärderlige skriftställare och tänkare någotsånär in på livet. En rad i sammanhanget oumbärliga teman berörs, vilka allt som oftast åtminstone till någon del brukar falla i skymundan: kriget som definierande existentiell erfarenhet, skönhetens intensifiering i farans stund, apoliteia som nyckelinställning, det primordiala anark-konceptet, religionernas transcendenta enhet, förhållandet mellan individen och det universella, den eviga filosofin samt – sist men inte minst – den okuvliga, eskatologiska optimismen (vilken mycket väl kan gå hand i hand med den djupaste samtidspessimism).

Säg, måste man inte bara älska den intellektuella spänsten hos en 90-åring som otvunget och till synes utan någon större möda inleder med att svinga sig direkt över från iakttagelsen av sköldpaddors vaggande huvudrörelser till Augustinus’ perenniella definition av den gudomliga lagen?