Aldrig tidigare har jämviktsrubbningen i människornas inre varit större. Den nya tidens nihilistiska människotyp har av Dostojevskij porträtterats med hitintills oöverträffad psykologisk insikt. Den moderna människan kännetecknas väsentligen av den enskildes atomistiska utträde ur kosmos, med andra ord en tilltagande avsöndring och förtvining från tillvarons vertikala dimension. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.
Trots proklamationer om motsatsen kan den moderna människan i sitt inre inte vara annat än tärd, frusen och belamrad av konflikter. Men mitt i all förnekelse och tjocka sjok av glömska och sekulariserande självförgudning, som ofrånkomligen grumlar omdömet, återkommer dock ständigt vaga drömmar om förlösning från detta kaotiska tillstånd. En förlösning från den besinningslöshet som i förlängningen är ett hot mot själva de skapade livsbetingelserna på jorden. Detta återställande är i allra högsta grad ett verkligt behov hos alla människor, men också ett som i irreligiositetens tidevarv dock visat sig allt svårare att förverkliga.
Eftersom den moderna människan inte tillåter sig att söka Källan ”uppåt” längs den vertikala — glömda — dimensionen, eller, vilket är samma sak fast ur en annan aspekt, att identifiera det intellektiva Ljuset i sitt eget hjärta, förirrar sig därför allt fler in i allsköns verklighetsfrånvända abstrakta utopier eller förvridna former. Inte sällan hänvisas dessa pseudo-alternativ till att parodiera eller förvanska den genuina andlighetens autentiska traditioner, eftersom de själva i sin principlöshet saknar egna kvaliteter.
Konsekvenserna av den så utbredda bristen på urskillningsförmåga blir så mycket mer ödesdigra och tragiska eftersom dessa själar då är hänvisade till de enda inflytelser som återstår, och vars verkliga innebörd de genom framhärdande i sin a-gnostiska hållning saknar förmåga att förstå — nämligen inflytelserna från det himmelskas negation, det infernaliskt ”undermedvetna”.
Denna anti-traditionella slutenhet (människohjärtats ”förstockelse” för att tala med Bibeln), eller med andra ord, den moderna, ”humanistiska” eller individualistiska mentaliteten, mognade i Västerlandet under det tjugonde seklet efter Kristi födelse till att bli bärare av ett helt samhällsskick, av Tage Lindbom kallat Människoriket. Ernst Jünger kunde därför i Dostojevskijs efterföljd precisera diagnosen av denna nivellerande nedsjunkenhet i det materiella i sin essä Linjen 1949:
»Värdenas nedgång är framför allt de kristna värdenas nedgång; det motsvarar oförmågan att frambringa högre slag av människor eller ens att koncipiera sådana och utmynnar i pessimismen. Denna utvecklas till nihilism genom att rangordningen, som till att börja med var en besvikelse, betraktas med hat och förkastas.«
Eftersom det andliga högmodet, superbia, vänder sig såsom en stridshandling direkt mot den gudomliga ordningen själv, nämns den som den främsta och primära av alla dödssynder. I valet mellan att leva i samklang med den skapade naturens ordning eller att följa böjelsen att förhärliga sig själv väljer den nihilistiska människan den 
senare. Konsekvensen när nihilismen kulminerar som samhällelig norm — och värdevissheten, gnosis, följaktligen sätts på undantag — blir en inre och yttre tyranni med anspråk på ingenting mindre än planetariskt herravälde.
Denna, den moderna världens nutida despoti, vars livsluft skulle kunna sägas vara okunnighet och rädsla, är det Jünger betecknar som Leviatan — det bibliska sjöodjuret eller draken som lever i formernas värld (vilket symboliseras av havet). Enligt Jesajas eskatologiska profetia skall dock Herren i den Yttersta tiden dräpa draken med sitt svärd (Ordet), samtidigt som de troende förmanas till fördjupad esoterisk innerlighet och kontemplation:
»Den dagen skall Herren med sitt svärd,
sitt hårda, väldiga, skarpa svärd,
slå Leviatan, den snabba ormen,
Leviatan, den ringlande ormen,
han skall dräpa draken i havet.«
(Jes. 27:1)
Det sanningsvittne som formulerat den ojämförligt mest tillintetgörande och andligt upplysta kritiken av den moderna världens kris och djupt liggande anomalier är onekligen René Guénon i verken The Crisis of the Modern World (1927) och The Reign of Quantity & the Sign of the Times (1945). I dessa gör han sig till språkrör för den rena metafysiska doktrinen och den cykliskt dialektiska kosmologi som återfinns i alla traditionella läror, såsom islams esoterism, taoismen och hinduismens advaita vedanta.
Som ett exempel på Guénons rigoröst sakliga stil (vilket dessutom är ett ypperligt exempel på hur de traditionella samhällenas sakrala värden fullständigt kontrasterar mot den moderna industriella andan och det ensidigt ekonomistiska tänkande som personifieras av en Frederick Winslow Taylors devis om ”rätt man på rätt plats”) kan avslutningen på kapitlet om individualismen i The Crisis of the Modern World anföras, här i översättning av Kurt Almqvist från antologin I tjänst hos det Enda.
»Men var i den nutida världen kan man ännu finna idén om en sann hierarki? Ingenting och ingen är längre på den plats där de normalt borde vara. Människorna erkänner ej längre någon verklig auktoritet på det andliga området och ingen legitim makt på det världsliga. De ”profana” tillåter sig att diskutera om heliga ting, att bestrida deras helighet och till och med deras existens. Det är det lägre som dömer över det högre, okunnigheten som påtvingar visheten skrankor, irrläror som går före sanningen, det mänskliga som intar det gudomligas plats, jorden som har övertag över himlen, individen som gör sig till alltings mått och för hela världen vill diktera lagar som helt och hållet är hämtade ur hans eget relativa och vanmäktiga förstånd. ”Ve eder, I … blinde ledare!” säger Evangeliet (Matt., 23:23–24): i dag ser man i själva verket överallt blinda som leder andra blinda och som, om de inte hejdas i tid, oundvikligen kommer att föra dessa till avgrunden — för att där gå under tillsammans med dem.«
Detta tema syntetiseras även synnerligen väl i Tage Lindboms böcker, bland annat i Agnarna och vetet från 1974. Här följer ett utdrag som slår an tonen.
»De mänskliga rättigheternas förklaring av år 1789 är den ideologiska fasad, bakom vilken tre krafter döljer sig: frihetslängtan, maktlystnad och förvärvsbegär. Detta är det verkliga innehållet i den franska revolutionens syften. Människoriket har framträtt som en universell proklamation, och människan skall nu bli en fri, maktfullkomlig intressevarelse. Hon skall vara ”ingens herre och ingens slav”, hon skall i jämlikhetens form vinna den universella makten och hon skall ”förverkliga sig själv” genom att tillfredsställa sina sinnliga behov. I princip innebär detta, att människan förklarat sig själva suverän, att hon därför icke står till ansvar inför någon högre makt och att hon följaktligen satt sig själv i Guds ställe.«
»Det är först efter det andra världskriget, som vi står inför Människorikets stora skördetid. Vi möter nu en sekulariserad generation, för vilken den sinnliga tillvaron är allt och det översinnliga är intet. Det är en generation, för vilken det symboliska blir alltmer obegripligt. Det är en generation, som icke längre växer upp i ett levande samhälle utan i en institutionaliserad värld, där de statliga, administrativa, industriella apparaterna står framför den enskilda människan som väldiga pyramider. Det är en generation, som är i färd med att ur sitt medvetande utplåna begreppet familj.
Det är en faderslös generation. Därmed förlorar också broderskapet sin mening — ty skall vi vara bröder, måste vi ha en gemensam fader. När vi saknar fäder, framstår också det förflutna som en meningslöshet. Därmed blir också det tillkommande meningslöst, ty utan ett förflutet finns intet tillkommande. Det återstår då att söka leva en historielös tillvaro i nuet. Det blir att trösta sig med ”engagemanget” i en kollektiv men identitetslös värld och återvända in i sin egen tomhet, vars yttre manifestationsform är den symbiotiska ”gemenskapen”, där det promiskuitiva får tjäna som en ersättning för det förlorade broderskapet.
De som en gång varnade, de som en gång uttalade sitt fördömande av Människoriket, fick alltså till slut rätt. Det är icke längre fråga om förutsägelser och varningar. Nu vet vi — ty sådden har mognat till skörd. Det kaos, som vi länge förskonades ifrån, står nu över oss som ett hot. Och detta hot kan av de sekulariserade styresmännen avvärjas endast på ett sätt: genom en diktatur, en teknokratisk diktatur. I verkligheten har denna diktatur redan börjat att steg för steg hålla sitt inträde.
Detta yttre kaos och yttre diktatoriska hot är dock icke det väsentliga. Det är endast projektioner av något som är mångdubbelt värre, mångdubbelt farligare: det inre kaos, den förvirring, som råder i människornas hjärtan. Vi möter en generation, som i stort sett är oförmögen att skilja sanningen från lögnen, det rätta från det falska, det goda från det onda. Människorikets skördetid är här.«
Tage Lindbom, Agnarna och vetet, sid. 7;9–10
Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Café Exposé 