Undantagsmänniskan hos Kierkegaard

Där gick den lilla nunnan
I kläder vita som snö;
Men håret var avklippt,
Hennes röda mun var blek.

Ynglingen, han sätter sig ned,
På en sten satt han så;
Med klara tårar gråter han,
Hans hjärta hade gått itu.

– »Das Nönnlein« ur Johann Gottfried von Herders Volkslieder, 1825

KierkegaardDen 30-årige Søren Kierkegaard citerar von Herders dikt om den vitklädda nunnan i sina Berlinrapporter som han i hemlighet adresserar till sin före detta trolovade Regine Olsen. Att Regine kom från en betydligt finare, välbeställd familj spädde på känslan av ouppnåelighet. Liksom ynglingen i Herders dikt fann sig Kierkegaard nu sommaren 1843 sittande på en sten. Förlovningshistorien och drömmen om en upprepning av det sköna mötet hade gått i stöpet.

En enda förtrolig nick som Regine hade förunnat Kierkegaard i Frue Kirke i Köpenhamn den 16 april samma år hade satt hans känslor i svallning. Som ett frö spirar i vårens svala jord hade det närts en förhoppning i hans bröst om en återkomst av det som hade gått förlorat. Men i juli står det klart att Regine förlovat sig med en annan. Denna enda nick kom dock att bli det avgörande incitament som fick Kierkegaard att författa boken Upprepningen, utgiven i oktober 1843 samtidigt som Fruktan och bävan. En stilla nick, vad övrigt är, är tystnad…

Apropå denna tysta nick vid kyrkobänken så framhåller C-G Ekerwald i sin Nietzsche-reception det ordlösa språkets alldeles speciella styrka – den tysta kraft som kan försättas i rörelse av en enda blick, en handrörelse eller ett bortvänt ansikte. ”I tystnad är vårt tal som allra tydligast” som diktarmystikern Rumi säger. Att kvinnan hos Paulus ”tige i församlingen” är enligt Ekerwald en regel som syftar till att bevara henne som bärare av en större autenticitet än de talande männen. En kvietistisk mystik autenticitet bortom all språkförbistring och det talade ordets bedrägliga lögner och falskhet som står i så bjärt kontrast till Guds universellt skapande ord och upprätthållande makt. ”I tystnaden fullbordas jag” som Birgitta Trotzig formulerar det. För Vilhelm Ekelund är det ”endast tystnaden” som har ”det fulla blodet, det fulla ordet”. Eller för att tala med ytterligare en av de stora persiska sufiskalderna, Attar, i Eric Hermelins översättning från 1929: ”Hvad som behöfs är kasta lifvet bort och tiga.”

I Upprepningen blickar Kierkegaard in i sin egen själ under den olyckliga kärlekshistoriens gång, ett slags protoexistentialistisk variant av Augustinus Bekännelser. Likt Bibelns Job upplever sig den unge hjälten i Upprepningen ha ”fallit ut ur det gemensamma”. Kierkegaard själv hade genom sina filosofiska skriverier stött sig med Köpenhamns samtida borgerlighet och befann sig nu i ett slags exiltillvaro i Berlin. Denna bakgrund ger, vid sidan av den olyckliga kärleksaffären med Regine, Job-motivet ytterligare klangbotten. Genom pseudonymen Constantin Constantius tecknar Kierkegaard nu konturerna av sin undantagsmänniska.

Kierkegaards tes är att diktaren i allmänhet är ett undantag som bildar övergången till de äkta aristokratiska undantagen, de religiösa undantagen. Vad han ytterst syftar till är fortfarande något dunkelt, men vi kan anta att det sannolikt är något i stil med de differentierade naturer som i någon mån förmår gestalta den ”furstliga uppenbarelse av människan” som Ernst Jünger efterlyst.

Enligt Kierkegaard börjar en diktares liv som en strid mot hela tillvaron. Denna strid är han dock dömd att förlora då verkligheten överväldigar honom just eftersom han, såsom undantaget, per definition inte kan bli konform med denna. Vill han genast segra är han däremot oberättigad eftersom han då inte längre kan betraktas som ett undantag.

Enligt Kierkegaards pseudonym har en diktare i allt väsentligt haft en förälskelse, en passion som inrymt en tvetydighet. Denna har fått honom att slitas mellan ytterlighetstillstånd – mellan lycka och olycka, upphöjdhet och tragik. Tillvaron driver diktaren mot förgängelse och undergång (i Kierkegaards eget fall avsikten att likt Goethes Werther begå självmord när förälskelsen visar sig tom på fakticitet). Men i detta ögonblick vinner hans själ, just på grund av den djupa utblottelsen, en religiös genklang. Den religiösa stämningen visar sig vara den innerlighets hemliga kärna han inte tidigare har kunnat förklara, men som alltid funnits där för att hjälpa honom att poetiskt beskriva verkligheten. Nödvändigheten omvandlas till möjlighet när religionen blir en outsäglig grund för varat. Det som gäller är som alltid att ”våga språnget på 70 000 famnars djup”.

I egenskap av undantagsmänniska genomgår Kierkegaard själv en kunskapsgenererande process under Berlinvistelsen. Vid bokens slut gör detta det möjligt för honom att i mer generella termer framställa hur undantaget blixtbelyser det allmänna. Därmed befäster han även, på tvärs med det rationella upplysningstänkandet, undantagstillståndet som den mest väsentliga kategorin:

»Undantaget förklarar alltså det allmänna och sig själv, och om man bara rätt vill studera det allmänna behöver man bara se till ett berättigat undantag: det visar allting långt tydligare än det allmänna själv.«

Undantaget som den mest väsentliga kategorin är något som Carl Schmitt insiktsfullt skulle komma att knyta an till genom att citera Kierkegaards Upprepningen i sin geniala Politische Theologie från 1922. Förhoppningsvis får vi tillfälle att återkomma till det.

Ångest såsom frälsande genom tron

I en av Grimms sagor finns en berättelse om en ungersven som drog ut på äventyr för att lära sig bli rädd. Vi skall låta denna äventyrare fullfölja sin bana utan att bekymra oss om, huruvida han på sin väg mötte det förfärliga. Däremot vill jag säga, att detta att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att aldrig ha erfarit ångest eller genom att sjunka ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt det största.
(…)
Den som formas av ångesten, formas av möjligheten och först den som formas av möjligheten, formas efter sin oändlighet. Möjligheten är därför den tyngsta av alla kategorier.
(…)
Men för att en individ på så sätt absolut och oändligt skall formas av möjligheten, måste han vara ärlig mot möjligheten och ha tron. Med tro förstår jag här, vad Hegel på något ställe på sitt vis riktigt kallar den inre visshet, som föregriper oändligheten.
(…)
Vad jag här säger förefaller kanske många vara ett dystert och dåraktigt tal, då de i alla fall berömmer sig av att aldrig ängslas. Därpå skulle jag vilja svara att man visst inte skall ängslas för människor, för timliga ting, men att först den som har genomgått möjlighetens ångest, först han är fostrad till att inte ängslas, inte därför att han undgår livets fasor utan därför att dessa alltid blir svaga i jämförelse med möjlighetens. Skulle däremot den talande mena, att det stora hos honom är att han aldrig erfarit ångest, då skall jag med glädje inviga honom i min förklaring att det kommer sig därav, att han är mycket oandlig.
(…)
När en eller annan utomordentlig händelse inträffar i livet, då en världshistorisk hjälte samlar hjältar omkring sig och fullbordar hjältebragder, då en kris inträder och allt får betydelse, då önskar människorna att vara med; ty detta uppfostrar. Väl möjligt. Men det finns ett långt lättare sätt att fostras långt grundligare. Tag möjlighetens discipel, sätt honom mitt på den jylländska heden där ingenting händer och där den största händelsen är att en orrhöna flyger upp med buller och brak; han upplever allt fullkomligare, noggrannare, grundligare än den som blir applåderad på världshistoriens skådeplats, om denne inte var fostrad av möjligheten.
(…)
Genom trons hjälp uppfostrar ångesten individen till att vila i försynen. Således också i förhållande till skulden, som är det nästa ångesten upptäcker. Den som blott genom det timliga lär känna sin skuld, är förtappad i det timliga; och timligt låter sig den frågan om en människa är skyldig inte avgöras annat än på ett utvärtes, juridiskt, högst ofullkomligt sätt.
(…)
Den, som i förhållande till skulden uppfostras av ångesten, han skall därför först få vila i försoningen.

– ur Søren Kierkegaards Begreppet ångest, 1844

Poesin

»…Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.«
– Charles Baudelaire

»De öppna orden äro ur den öppnade synen.«
– Vilhelm Ekelund, Det andra ljuset, 1935

Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.

– Søren Kierkegaard, Ögonblicket

»Historien är när allt kommer omkring den verkliga Poesin. Verkligheten är, om den tolkas rätt, större än Dikten.«
– Thomas Carlyle (1795-1881)

»Poesin måste praktiseras
– André Breton

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
– – –
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye, I rörelse, 1927