Renässans för Lindbom-utgivning

Tage Lindboms son, Tomas Lindbom, har på sitt förlag Tomas Lindbom Relation inte bara publicerat en personlig biografi om sin far, utan också påbörjat en nyutgivning av några av dennes böcker. I bokhandeln föreligger sedan i somras I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nytryck av de viktiga uppgörelseverken Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

Böckerna finns att beställa från webbplatsen www.tagelindbom.se.

Reception (uppdateras efter hand)

12 juli. Utgivningsdatum för I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nyutgåvorna av Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

31 juli. I otakt med tidsandan har fått ett mycket positivt och rättvisande omdöme på Jan Olof Bengtssons blogg. Han ser Tage Lindbom som en av Sveriges viktigaste tänkare, och beskriver biografin som ”utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag”. Vidare konstaterar han det faktum att ingen annan skulle ha kunnat ge en sådan rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld, och framhåller att boken är oavbrutet fascinerande på ett sätt som inte störs av något mindre starka eller intresseväckande passager.

14 augusti. Den nystartade bloggen Konträr uppmärksammar i ett lite längre resonerande inlägg I otakt med tidsandan och dess antydda tes om att Tage Lindbom i sitt tänkande kan sägas ha varit före sin tid. Särskilt värdefullt är att resonemanget görs mot bakgrund av personliga hågkomster av en egen slags intellektuell omvändelseprocess på 90-talet, med upptäckten av Lindbom via Kurt Almqvists böcker. Bloggen, med det kierkegaardskt klingande mottot ”Ifrågasätt allting”, verkar kunna bli lovande att följa. Intresseprofilen spänner över kung fu, gym, yoga och sufism till författare som René Guénon, Ernst Jünger och Michel Houellebecq.

19 augusti (digitalt); 20 augusti (pappersutgåvan). I en understreckare i SvD – ”Sossen som sökte något fast bortom politiken” (bakom betalvägg) – om Tomas Lindboms biografi framhåller författaren Torbjörn Elensky att denna ger viktig kunskap om en intressant svensk intellektuell. Han menar också att det mycket värdefullt att Tage Lindboms egna verk nu återutges under ordnade former. Vid läsningen av dessa konstaterar han att det blir uppenbart att det finns helt andra intellektuella traditioner som spelat roll under 1900-talet än vad den officiella historieskrivningen klarat av att hantera. Han har heller inte förbisett att sufismen i den traditionalistiska tankeskolans tappning kan spåras tillbaka till Ivan Aguéli, och därmed att ”de svenska förbindelserna går rätt djupt”.

När Elensky kombinerar Tage Lindboms egna essäer med sonens biografi finner han ett mönster framträda, utifrån vilket utvecklingen från arbetarrörelsen och progressiviteten till traditionalism och konservatism faktiskt blir följdriktig. Hans konklusion blir att, oavsett var man själv står, är detta givande läsning som belyser vår historia från ett oväntat, och därför värdefullt kompletterande, perspektiv.

23 augusti. Lundajournalisten Lars Westerberg (också 40-talist i likhet med Tomas Lindbom) kommenterar i ett inlägg på sin blogg Torbjörn Elenskys understreckare från 20/8, och verkar måttligt imponerad av denna. Han tycker att den börjar på ett besynnerligt sätt, med en oklar koppling till den fortsatta recensionen, och att man inte heller i fortsättningen riktigt får kläm på vem Tage Lindbom var. Han sätter frågetecken för intressevärdet vad gäller Lindboms positionsförflyttning från socialdemokrati till konservatism. Han minns honom som en inte heller speciellt intressant tänkare – ”förstenad och förstockad”. Att Lindbom varit muslim sedan tidigt 60-tal finner han vara den mest intressanta uppgiften, och menar att detta är något som borde chockera ”hyllningskören från kristna högerintellektuella”.

24 augusti. Hur traditionalismen, som Tage Lindbom företräder, ska betraktas diskuteras i ett litet meningsutbyte i kommentarsfältet på Torbjörn Elenskys Facebook-sida, där han postat ett inlägg om sin understreckare i SvD. Ska den på grund dess konservativa antimodernism brännmärkas som politiskt tvivelaktig genom sedvanligt påförande av associationsskuld, eller bör den snarare ses som ett intressant återupptagande av en gammal västerländsk idétradition om det mytiska och mystiska, som är en del av människan, men som det moderna paradigmet inte kan hantera?

24 augusti. Bloggen Konträr följer upp sitt tidigare inlägg om Tomas Lindboms personliga biografi om sin far med ett om Sancho Panzas väderkvarnar, i vilket ett habilt framdestillerat kondensat av bokens djupgående samhällskritik kombineras med några egna invävda betraktelser om dess relevans och tillämplighet i vår tid. Kondensatet kan sammanfattas sålunda: Lindbom ser socialism och liberalism som två sidor av samma moderna mynt, vars motpol utgörs av traditionalismen. Liberalismens och socialismens nivellering av alla högre värden resulterar i ”ett mediokert plattland, där mäktiga bergsmassiv så att säga har blivit bannlysta och djupa hemlighetsfulla skogar har blivit kalhyggen i rättvisans namn”. Förlusten av vertikala, kvalitativa, perspektiv dömer vidare människan till ett ändlöst infantilt trätande, vilket Lindbom förknippar med att det moderna samhället har blivit faderslöst. Detta endimensionella människorike föder en människotyp som Lindbom kallar för intressemänniskan. Intressemänniskan lever i ett nihilistiskt tomrum med ständiga förströelser och rastlös aktivitet, och där själsligt kvävande konformism dominerar. Samtidigt som den aktiva medborgartanken i praktiken blivit passiv konsumism av massproducerade produkter och välfärd, varnade Lindbom för att ett nytt tyranni var på väg att växa fram – att vi kan se hur makten steg för steg alltmer centraliseras i händerna på en teknokrati. Inlägget avrundas med att citera bokens slutsats om att vår tids metafysiska undernäring i längden endast kan stillas – och människan återfå sitt värde och sin värdighet – ”[f]örst när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ‘stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen”. (s. 130)

2 september. Bloggen Dålig oändlighet påminns om Tage Lindbom av Torbjörn Elenskys understreckare, och funderar i ett inlägg kring om inte mycket av den samhälleliga utvecklingen egentligen kanske borde ha gett anledning att återuppmärksamma honom tidigare – främst på ett övergripande allmänt plan med tendenser som ”civilisationernas kamp” med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer och återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism, men också mer specifikt i form av traditionalismens inflytande på rådgivare till såväl Donald Trump som Jair Bolsonaro (vilket Benjamin Teitelbaum skrivit om i War for Eternity) – ett inflytande vars betydelse dock ”återstår att se och lätt kan överdrivas”. Vidare noteras att Elensky i sin understreckare egentligen inte behandlar så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande, trots att detta utgjorde ”huvuddelen av hans gärning”. Även om en stor del av detta tänkande går ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga, så spelar islam i detta avseende ”en helt undanskymd och paradoxal roll”. Lindboms konservatism är tydligt Europa-centrerad och kan i kombination med hans anslutning till islam sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa – att det på ett sätt är lika ologiskt att europeiska ”verkligt” konservativa vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. ”Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt”. Att man kan komma att få se lokala allianser mellan muslimer och europeiska konservativa är dock inte uteslutet. Den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) ska till exempel ha gjort en helomvändning i inställningen till islam och hävdat att franska muslimer borde ses som allierade till de konservativa i gemensam opposition mot liberalismen.  

11 september. Kyrkohistorikern Torbjörn Aronson recenserar Tomas Lindboms I otakt med tidsandan i Världen idag under titeln ”Var ateistisk socialist – blev en konservativ banérförare” (bakom betalvägg). Aronson beskriver Tage Lindbom som en av de få originella och självständiga filosofer Sverige frambringade under 1900-talet. Han framhåller att Tomas Lindbom skriver ledigt och väl, och att texten är både pregnant och lättillgänglig, med många personliga minnen som exemplifierar Tage Lindboms vägval, åsikter och uppfattningar, även balanserat och fördjupat av samtida källor i form av brev från faderns privata arkiv. Recensionen består huvudsakligen av en sammanfattning av Lindboms liv – från den socialt problematiska och begränsade uppväxtmiljön som fosterbarn, och hur han som en av arbetarrörelsens få högutbildade intellektuella blev en auktoritet på både sociala frågor och kulturfrågor, till hans kritik av den växande toppstyrningen inom socialdemokratin och dess ointresse för djupare filosofiska och religiösa frågor, vilket ledde honom till en brytning till förmån för en esoteriskt religiös och konservativ världsåskådning. Aronson konstaterar att kristen tro och kyrka enbart förekommer i biografins periferi, då Lindboms religiösa väg primärt gick från socialistisk ateism till sufi-mystik, även om han hade ett visst intresse för katolicismen. Recensenten avslutar med att notera att det finns ett växande intresse för Lindboms filosofiska och politiska tänkande, och att en av hans sista böcker, Konservatism i vår tid, definitivt har relevans i dag.

Relaterat: Se även avsnittet ”Det konservativa intellektuella livet i Sverige efter 68-rörelsen” i samtalsprogrammet HOTSPOT på Världen idags YouTube-kanal med Torbjörn Aronson i samtal med statsvetaren Carl Johan Ljungberg om dennes personliga resa och betydelsefulla bekantskap med Tage Lindbom.

11 september. Den numera islamkritiske skribenten, poddaren och samhällsdebattören Eddie Råbock (före detta Omar) uppmärksammar i ett inlägg på sin Facebook-sida Torbjörn Aronsons recension av I otakt med tidsandan, och passar på att leverera en frän polemik gentemot Tage Lindbom och den Traditionella skolans religionsfilosofiska åskådning. Han förnekar att Tage Lindbom skulle vara muslim i någon rimlig mening, och menar att hans idéer är helt främmande för ”normal islam”, eftersom han trodde att alla religioner är olika vägar mot samma mål. Råbock har även en del kritiska synpunkter på Ivan Aguéli, som tidigare varit en förebild för honom. När Råbock läser Lindboms skrifter idag, och även Guénon och Schuon, ”inser han hur tokiga de är”, då de tror på teokrati, förnekar Darwins evolutionslära och idealiserar religioner. Mycket av vad de skriver om islam och sufism är enligt Råbock i själva verket ”ren gallimatias”.

14 september. Mohamed Omar publicerar på debattsidan Det Goda Samhället opinionsinlägget ”Var Tage Lindbom muslim?”, som i sak är en utökad och något modifierad version av argumentationen i Råbocks/Omars Facebook-inlägg från 11/9. Även om Omar inte har läst Tomas Lindboms bok, så tar han tillfället i akt att kommentera Tage Lindboms religion. Han betonar att den Traditionella skolan, som Lindbom verkade inom i René Guénons och Frithjof Schuons efterföljd, var en vidareutveckling av Helena Blavatskys nyandliga teosofi. Omars tes är att det inte är helt rätt att beskriva Lindbom som muslim, då han anslöt sig till Schuon och dennes lära om religionernas transcendenta enhet, emedan Omar entydigt fastslår att enligt islam ”är alla religioner utom islam falska”. Omar menar att Schuons, vad han kallar, ”nyandliga samfund”, som alltså Lindbom tillhörde, knappast är islamiskt i någon rimlig mening, utan är att betrakta som ”ett barn av teosofin” på ungefär samma sätt som till exempel Rudolf Steiners antroposofi. Inbäddat i inlägget finns även ett länkat videoklipp där Schuon kort beskriver hur han ser på just det esoteriska konceptet om religionernas transcendenta/inre enhet.

14 september. I en recension under rubriken ”När tron på den oinskränkta demokratin blir till religion” i Världen idag reflekterar statsvetaren Carl Johan Ljungberg över Tomas Lindboms bok om sin fader Tage Lindboms liv och idéer. Ljungberg framhåller att det spännande i boken är att Tomas Lindbom relaterar det fadern tänkte till dagens debatt om demokratins svagheter och dess böjelse för intolerans, och att Tage Lindbom blir något av en profet som anade vartåt det bar hän. När folkstyret, inte Kristus, anses utgöra ”samhällets syre”, allt i enlighet med en rousseauansk demokratisyn, skapar detta enligt Tomas Lindbom en paradox, att ”ju mer av demokratiskt syre som pumpas in i ballongen för att göra världen demokratisk, desto mindre demokratisk blir den”. ”Med extremism menas inte bara nationalism utan all form av kulturkonservatism, antifeminism, misstänkt rasism. Självfallet gäller det också att hålla rent mot moralkonservatism, naturrätt och klassisk religiositet”. När allt fler på detta sätt utmålas som ”hot” och demokratins upprätthållare vill se en munkavle på alla som tänker ”fel”, frågar sig Ljungberg om vem som då (till slut) inte riskerar att drabbas av demokratins ”självförsvar”. Kanske drabbas även de som vill se en ”representativ” demokrati, likt den i Schweiz, eller USA med dess berömda konstitution och legala motvikter? Han påminner om att äldre tiders revolutionärer snart slog ner även sina egna. Jakobinen Robespierre dog under giljotinen, och Trotskij mördades av Stalins agenter. I dag, avslutar Ljungberg, hotas dock långt flera, och ”de med ‘fel’ åsikter har verkligen skäl att ta sig i akt”. I en av bildtexterna i recensionen står det om Jean-Jacques Rousseau, som i boken Om samhällsfördraget propagerade för ett jämlikt samhälle, där medborgarna skulle avsäga sig sina egna individuella anspråk, till förmån för vad han kallade ”allmänviljan”. ”Då allmänviljan betecknar folkets faktiska intressen, ibland till skillnad från vad de tror är bäst, kan den genomdrivas mot majoritetens vilja.”

16 september. Under rubriken ”Konservative tänkaren Tage Lindbom i ny biografi” recenserar Gunnar Hyltén-Cavallius Tomas Lindboms bok i det webbaserade nyhetsmagasinet Ledarsidorna.se. Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic. i kyrkohistoria och har skrivit boken Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (i vilken Tage Lindbom figurerar som en betydelsefull kritiker av 68-rörelsens ideologiska grund, och där det i konklusionen i bokens epilog konstateras att ”68-kyrkans” förkunnelse, med dess så framträdande politiska perspektiv, syns vara mer inriktat på det som Lindbom benämner Människoriket än på Guds rike). I ingressen till recensionen (möjligen skriven av redaktören, Johan Westerholm) lyfts biografin fram som aktuell i och med det stundande kyrkovalet. När Hyltén-Cavallius utifrån sin läsning inledningsvis ska beskriva vem Tage Lindbom var, och hans tid i socialdemokratin, noterar han speciellt en formulering: ”Tage kom att omfatta den linje som drevs av de män i partiet som hade arbetarbakgrund. Han hyllade det stabila, det som var förankrat i myllan, i det naturliga och traditionella.” Här menar han att det går att spåra en kontinuitet på djupet under den omvälvande politiska nyorienteringen som skulle komma. Skildringen av det stilla femtiotal som följde efter det att Lindbom i Efter Atlantis formulerat sin tilltagande skepsis mot de socialistiska frihetsdrömmarna, och som Lindbom till stor del ägnade åt humanistisk fördjupning hemma vid läslampan, beskrivs som tecknandet av ett fint stämningsläge som kan kännas igen av de som, likt recensenten själv, är jämnåriga med Tomas Lindbom. Efter att Tage Lindbom därefter genom en bok av Kurt Almqvist, som grep honom djupt, kom in på ett oväntat spår i form av metafysik och esoterism med förankring i islam, karaktäriseras reaktionen hos hans närmaste som chockartad, och sonens minnesbilder som knivskarpa, då han upptäckte pappan i bön på en orientalisk matta i sovrummet, och avkrävdes ett löfte om tystnadsplikt. I det tidiga sextiotalets utpräglat homogena Sverige var att övergå till islam något närmast otänkbart, och Hyltén-Cavallius spekulerar i att Lindbom kanske tänkte att ett offentliggörande skulle skada den livsuppgift han bestämt sig för, och som i sig gjorde honom till en obekväm röst: att bli en banérförare för den samhällssyn han hittat, konservatismen. Tomas Lindboms generösa delgivande av sina barndoms- och ungdomsinteriörer lovordas sammanfattningsvis, och att han avser att återutge flera av faderns böcker, bör enligt recensenten hälsas med tacksamhet. Recensionen avslutas med påpekandet om den svårighet som vissa av Lindboms läsare, som i övrigt sympatiserar med hans samhällsfilosofi, har med hans anslutning till islam, trots den sufiska philosophia perennis-inriktningen, då de inte ser det möjligt att komma förbi Kristusordet ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

16 september. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen” i svaromål gentemot Mohamed Omars polemiska inlägg om Tage Lindbom på debattsidan Det Goda Samhället från den 14 september. Inledningsvis behandlas kort frågan om någon som uttalar den muslimska trosbekännelsen, läser Koranen och förrättar tidebönen är muslim, och här görs gällande att en fundamentalist knappast skulle ha godkänt Lindboms islam, medan den mer kan stå i samklang med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av religionen. Resten av inlägget ägnas åt att klargörande bemöta en del av Omars påståenden om traditionalismen liksom den Traditionella skolan, vars ambition här förstås som ett försök att ”upprätta ett stringent intellektuellt försvar för hela mänsklighetens religiösa och andliga arv”. Påståendet att René Guénon skulle ha hämtat sina idéer från Madame Blavatsky och den nyandliga miljön i Paris avfärdas som ytligt och mycket missvisande, då Guénon tvärtom i två böcker tar tydligt avstånd från sådana läror. Det som saknas i Omars beskrivning av traditionalismen är sammanfattningsvis den vertikala dimensionen, det vill säga själva ”kärnan i traditionalismens projekt”, vilken Kurt Almqvist kallar för ”den glömda dimensionen”. Med ett sådant djupperspektiv så får exempelvis frågan ”Vem är jag?” karaktären av ”Vem är jag innerst inne?”. Inlägget avrundas med att konstatera att avsaknaden av den vertikala dimensionen blir tydlig även när Omar beskriver René Guénon som en pessimist. Om man inte tänker horisontellt historiskt, utan vertikalt, eller metafysiskt, ligger det snarare nära till hands att tvärtom beskriva honom som en optimist, lyder argumentationen. Även om Guénon beskriver tiden som mörk, så anser han nämligen att det är möjligt för människan att vakna till sin fulla potential och verkligen göra skäl för namnet ”homo sapiens”, alltså den visa människan. Därmed är han en metafysisk optimist.

23 september, kl 14–15. I ett webbinarium under rubriken ”I otakt med tidsandan: Ett samtal om Tage Lindbom” samtalar Tomas Lindbom om sin faders liv och verksamhet med moderator Göran Eriksson. Arrangörer var ABF Stockholm, ABF Göteborg och Arena Idé (samt även Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek enligt ett inlägg på ARAB:s Facebooksida). Webbinariet sändes live på Arenagruppens Facebooksida (och kan även ses i efterhand). Inspelningen finns också tillgänglig på Arena Idés YouTube-kanal (inbäddad nedan).

29 september. I artikeln ”Jag vill bli en privatlärd” i nr 10/2021 av Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel har skribenten Lusen inspirerats av Tomas Lindboms berättelse om Tage Lindboms bildningsresa, och reser sig på bakbenen och uttrycker en längtan att göra något liknande. Lusen ställer sig också frågan vad Tage Lindbom månne kan ha upptäckt genom att läsa mycket, be på en bönematta fem gånger om dagen, bli privatlärd och konservativ samt läsa filosoferna på klassisk grekiska.

29 september. Webbtidningen Bulletins kulturdel publicerar artikeln ”Tage Lindbom – en konservativ svensk i tiden” (bakom betalvägg) av Mats Andrén, universitetslektor vid Linköpings universitet. Andrén inleder med att uppmärksamma att datumet den 30 september i år markerar tjugo år sedan Tage Lindbom gick ur tiden, och att Lindboms betraktelser, som han i en av sina böcker själv karaktäriserar som otidsenliga, har kommit att bli mer aktuella i takt med den senaste tidens ökade intresse för konservatism i politiken och i samhällsdebatten. Nyutgivningen av två av Lindboms böcker och att Tomas Lindbom utkommit med en ny biografi, samtidigt som en hel rad andra svenska böcker om konservativt tänkande av andra författare plötsligt dykt upp, beskrivs som en tydlig kontrast mot hur det har sett ut tidigare. Bristen på litteratur om konservatism i bibliotekshyllor och på antikvariat runt om i landet menar artikelförfattaren ger en antydan om att kunskapen om konservatism är låg i Sverige, eller åtminstone inte särskilt utbredd. Vidare redogör han för Lindboms utveckling från ett framtidsnamn inom socialdemokratin till hans tilltagande kritik mot det ensidiga fokuset på materiella förbättringar, och därav den alltmer artikulerade konservativa hållningen, vilken även mynnade ut i en anslutning till en religiös tradition som ser bortom religionernas olikheter, och vilken menar att det finns flera vägar till kontakt med det absoluta.

Andrén tar i artikeln speciellt fasta på Lindboms centrala kritik gällande tron på fullkomligheten hos människans förnuft, vilken ligger till grund för såväl liberalismen som socialismen, och som kan spåras tillbaka till upplysningstidens filosofer och franska revolutionen, och i viss mån ytterligare längre. I denna kritik finns tydliga paralleller till andra konservativa tänkare, och som exempel nämns här Edmund Burke, Michael Oakeshott och Roger Scruton. Enligt Lindbom resulterar en sådan förnuftstro i att Människan träder i Guds ställe, och att hon nu endast svarar inför sig själv som ensam auktoritet – ett skifte vilket i sin tur ger upphov till en lång rad följdproblem. ”Ideologierna är offer för de makter de själva frambesvurit” skriver Lindbom i Sancho Panzas väderkvarnar, och pekar på hur den frihet och jämlikhet man sökte istället oundvikligen gav upphov till ökande konformitet och centralisering, och ett alltmer teknokratiskt och nihilistiskt samhälle, samt hur man istället för själslig förfining fick en tilltagande infantilisering. Med utgångspunkt i tankefiguren att något kan innehålla fröet till sin egen undergång, och att både Alexis de Tocqueville och Theodor Adorno mer specifikt har resonerat om att upplysningsidealen om frihet och jämlikhet med tiden kan komma att undergräva sig själva, avslutar Andrén sin artikel med en egen undran: hur skulle Lindbom ha svarat om han ställdes inför den tes som rabbinen Dan Korn lägger fram i boken Som om Gud fanns – att den judisk-kristna religiösa traditionen redan från början bar fröet till det sekulära samhället inom sig?

18 oktober. Mohamed Omar har läst Tomas Lindboms biografi och skriver i opinionsinlägget ”Tage Lindbom och hans Mästare” på debattsidan Det Goda Samhället att det, trots att det finns ett ideologiskt avstånd mellan Tomas och fadern, ändå är ett ömsint tecknat porträtt av honom. Omar ägnar annars inlägget åt att, återigen, kommentera, eller, som han själv också benämner det – ”reda ut” – Tage Lindboms religion. Det läromässiga innehållet hos Lindboms andlige mästare, Frithjof Schuon, hade enligt Omar föga med Koranen att göra. Han avfärdar det kategoriskt såsom ett påhittat, ockultistiskt hopkok. I lika hög grad som Omar okritiskt blåser upp förment synkretism och skandaliserande detaljer från exempelvis den ockultistiska miljön som Guénon var engagerad i som yngling, nedtonar han, förringar eller ifrågasätter bland annat kopplingar till det mer reguljära islam. Inte heller problematiseras i vilken grad det som förs fram egentligen har så mycket med Tage Lindbom att göra. Metoden liknar i hög grad den som Mark Sedgwick tillämpat, och som med rätta starkt kritiserats. Sedgwick var den förste att i sin forskning anlägga ett historiskt perspektiv på den traditionalistiska skolan, och kunde därmed uppvisa en del nya rön. I föga vetenskaplig anda verkar han dock ha tagit själva denna omständighet som ett carte blanche för att på ett mycket vinklat och ensidigt, kategoriskt sätt också tolka dessa data. Setareh Houman har i sin forskning sedermera upprättat en balans med ett genuint kritiskt och nyanserat förhållningssätt, som varken hemfaller åt Sedgwicks polemiserande och ensidigt skepticistiska agenda eller, för den delen, åt ren apologetik.

Tillägg: Enligt en trovärdig uppgiftslämnare till Cafét, som varit i kontakt med sakkunnig i frågan, så är upphovsmannen till den målning som finns med som en av bilderna i inlägget, och som Omar benämner som ”Indiankvinna med gloria”, inte Frithjof Schuon (som det anges i bildtexten), utan en viss Mark Koslow. Denne Koslow visar sig i själva verket vara en förbittrad före detta anhängare till Schuon, som på tydligtvis falska grunder anklagade honom för sexuellt ofredande av minderårig 1991 – sannolikt på grund av hans egen svartsjuka och hämndbegär – ett åtal som snart kom att läggas ned, då ingen som helst bevisning kunde läggas fram. Fallet finns dokumenterat på webbplatsen accuratenews.net.

19 oktober. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen II” ännu en gång i skarpt svaromål gentemot Mohamed Omars polemik angående Tage Lindbom som publicerats på debattsidan Det Goda Samhället. Denna gång är det Omars uppföljande opinionsinlägg ”Tage Lindbom och hans Mästare” från den 18 oktober som nagelfars för dess metodologiska missgrepp. Omar (här: herr Råbock) skulle knappast tycka att det vore rätt att behöva klä skott för uppfattningar som han lagt bakom sig, men ändå – lyder argumentet – är det just så han behandlar René Guénon, vilket därigenom också kastar en missvisande slöja av konstigheter över Tage Lindbom och hans läromästare Frithjof Schuon. Att Omar vidare tycker sig vara i en position att avgöra vem som är en ”riktig muslim”, och vem som inte är det, likställs här med ett slags sekulär variant av de islamistiska takfiristerna som inte litar på Gud, utan istället sätter upp sig själva som både domare och bödlar – om än med den kvalitativa skillnaden att här är det ad hominem-argument som tillgrips och inte något fysiskt våld. Att Omar enligt inläggets författare inte verkar ha någon förståelse för den vertikala dimensionen, gör att han heller inte kan förstå vare sig traditionalismen, islam eller någon annan religion eller lära av det slag som försvaras av traditionalisterna. Istället för att diskutera idéerna som dessa försöker påminna oss om, fokuserar han i hög grad på budbärarna. Inlägget avrundas med att konstatera att detta blir missvisande och tendentiöst, och att det inte kan ge ett seriöst svar på frågan hur Tage Lindbom kunde bli inspirerad av traditionalisterna eller det traditionella islam där sufismen har en central roll och där Ibn Arabi respekteras.

28 oktober, kl 19.30. Tomas Lindbom, ”I otakt med tidsandan” – offentligt torsdagstal på Föreningen Heimdals lokal i Uppsala. Se programmet för föredragsserien.

Kritik av den moderna vetenskapens världsbild

I denna kommentar efterlyste Farhad vetenskapskritisk litteratur på svenska. Det vimlar nu inte direkt av sådan, tvärtom, så efterlysningen är helt klart befogad. Samtidigt säger det väl tyvärr också något om hur stympat och endimensionellt det samtida intellektuella klimatet är. Viktig kritik av modernistisk vetenskapssyn från traditionella författare som Wolfgang Smith, Philip Sherrard, Theodore Roszak, Lord Northbourne och Fernand Brunner finns inte att tillgå. Men helt hopplöst är det dock inte, och den som söker skola finna!

Jag vill börja med att rekommendera Kurt Almqvists essäsamlingar och översättningar som på flera väsentliga punkter tangerar ämnet:

  • Den glömda dimensionen (Natur & Kultur, 1959) som gör upp med framstegsmyten, diskuterar förhållandet mellan tro och vetande samt kritiserar bl a den moderna atom- och kärnfysiken för att ha karaktären av en ”vrångbild” av den traditionella kunskapssynen.
  • Livklädnaden som revs sönder (Natur & Kultur, 1967) i vilken han på ett lysande vis kontrasterar den traditionella kosmologin med den moderna vetenskapens världsbild.
  • Tidlös besinning i besinningslös tid: Ur Frithjof Schuon verk (Natur & Kultur, 1973) som bl a innehåller en översättning av den av Schuons essäer som innehåller den mest explicita modernistkritiken: ”Fall och förfall” ur boken Light on the Ancient Worlds. Almqvist har själv lagt till underrubriker, och en av dessa är passande nog ”Den nutida vetenskapen”. Utdrag finner du här.
  • I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk (Natur & Kultur, 1977) med essentiella kapitel som ”Kunskap och handling”, ”Sakral och profan vetenskap” samt ”Individualismen”. Utdrag finner du här.

Vad gäller ovan nämnde René Guénon så föreligger även hans Kvantitetens herravälde och tidens tecken i svensk översättning. I de inledande kapitlen av detta verk levereras en fullständigt förintande kritik av de grundpostulat som utgör själva fundamentet till den moderna scientismen/reduktionistiska vetenskapstron som sådan. Kapitel IV behandlar specifikt rumsdimensionen och kapitel V tidsdimensionen, men jag skulle nog vilja hävda att alla de tjugo första kapitlen eller så definitivt har bäring i frågan. Guénon falsifierar och vederlägger här som sagt mästerligt den moderna fysikens (och därmed i förlängningen även den moderna kemins, biologins, psykologins etc.) konstituerande premisser (och den därmed sammanhängande nihilistiska världsbilden) – d v s reduceringen av tid och rum till blott kvantitativa, mätbara storheter som utesluter allt som övergår den blott rationalistiska horisonten.

Tage Lindboms bok Tankens vägar (Norma, 1982) är en kritik av profanvetenskapen från ståndpunkten av en tidlös sacra scientia. Även i laddade kapitel som ”Vårt vetande” i Mellan himmel och jord (Norma, 1970) och ”Revolution i tankens värld” i Riket är ditt (Norstedt, 1981) finner du en sådan kritik, samt i Västerlandets framväxt och kris (Norma, 1999) i form av en mer utförlig idéhistorisk bakgrund.

En som i någon mån populariserat Guénons kritik (även om han också har andra, mindre vederhäftiga, influenser) är E. F. Schumacher som i sin Vägledning för vilseförda (Rabén & Sjögren, 1985) går till storms mot ”scientistisk materialism”. Detta relativt korta verk har beskrivits som att gå i stil med C. S. Lewis’ klassiska debattbok Människans avskaffande (Natur & Kultur, 1957), fast utifrån en mer utarbetad traditionell metafysik. (Den fristående tredje delen i C. S. Lewis rymdtrilogi, den dystopiska Vredens tid, har för övrigt av James Cutsinger karaktäriserats som något av en Kvantitetens herravälde i skönlitterär form. Originaltiteln är That Hideous Strength: A Modern Fairy-Tale for Grown-Ups.)

Ytterligare ett viktigt verk som definitivt bär guénonsk prägel är Mircea Eliades Heligt och profant: om det religiösas väsen (Verbum, 1968; Daidalos, 2008). Eliade behandlar här på ett kärnfullt, välunderbyggt och lättillgängligt sätt framförallt vad som skiljer den traditionella världsbilden från den profana existensformens desakralisering, inte minst av naturen. Översättare är Alf Ahlberg som i viss utsträckning sympatiserade med Tage Lindboms modernistkritik och som publicerat lärda debattböcker om modern teknik med titlar som Teknikens himmelsfärd: Betraktelser vid ett tidsskifte (Natur & Kultur, 1960), Humanism i atomåldern (Natur & Kultur, 1974) och Människan och den moderna tekniken (Natur & Kultur, 1978).

Apropå den moderna vetenskapen och synen på naturen så finns även ett kapitel av Seyyed Hossein Nasrs utmärkta Man and Nature: The Spiritual Crisis of Modern Man översatt till svenska i småskriften ”Hela naturen talar om Gud”: världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (Abrahams barn, 2001). Utdrag finner du här och här.

Även Uppsala-sociologen Jan Adrianson – som jag själv tidigare blivit tipsad om – skulle kunna vara intressant i sammanhanget, även om jag är osäker på i vilken mån hans filosofi som helhet verkligen förhåller sig till traditionell metafysik (såsom hinduismens advaita vedanta eller Ibn ‘Arabīs/sufismens doktrin om Varats enhet, Wahdat al-wujūd). Flera av Adriansons böcker finns ute i handeln, bl a Den tidlösa utvecklingen: Kritik av evolutionsläran och den materialistiska världsbilden (Nya Doxa, 1992). Denna skall tydligen innehålla en kritik, inte bara av evolutionsläran som vetenskap, utan främst av den materialistiska ontologi som determinerar den och som rymmer olösliga motsägelser. (Även ”alternativa” synsätt, som modern kreationism och teistisk evolution, skall även dem enligt uppgift bli rigoröst nedmonterade.) Jag kan här vidareförmedla ett utdrag ur denna bok.

Om nu inte tid och rum – och, naturligtvis, kausalitet – existerar i absolut bemärkelse, i vilken bemärkelse existerar de då? [—] Den i rent bokstavlig bemärkelse springande punkten vad gäller tidsbegreppet rör nuet och nuflödet. Med ‘nuflöde’ menas här det flöde eller den ström av nu-moment eller nu-instanser som tycks ligga till grund för det vi normalt uppfattar som tidens gång, tidsmässig utsträckning. Enligt den gängse synen på tiden som absolut, d v s som tillhörande den antaget ‘objektiva’ eller fysikaliska materien, följer att varje sådan nu-instans i strikt mening kommer att sakna tidsmässig utsträckning. Om så inte vore fallet skulle denna instans själv utgöra en tidsföljd, d v s vara en följd av nu-instanser. Nuet i strikt eller matematisk mening förefaller alltså vara det outsträckta området – d v s skärningspunkten – mellan förflutet och framtid.

Om nu varje nu-instans eller nu-punkt är tidsligt outsträckt, hur kan då den tidsmässiga utsträckningen eller tidsföljden vara möjlig? Hur kan m a o en serie av var för sig outsträckta entiteter eller tillstånd sammantaget konstituera eller ge upphov till utsträckning? Annorlunda uttryckt: Genom att tiden eller tidsflödet enligt denna syn är uppbyggt av nu-punkter, kan dessa ‘punkter’ följaktligen inte själva existera i tiden – tidens förutsättning kan inte själv vara tidsmässigt bestämbar. Men hur kan, å andra sidan, en serie av det som själv inte är tidsmässigt bestämbart – d v s i tiden icke-existerande – ligga till grund för det i absolut mening tidsmässigt bestämbara? [—]

Såvitt jag förstår kan vi enbart komma till rätta med tidsproblematiken genom att betrakta nuet som tidlöst, men inte som en outsträckt punkt utan, tvärtom, som oändligt eller evigt. Vidare, utifrån antagandet att nuet ytterst är tidlöst i denna bemärkelse, kommer även tidsflödet i sin slutgiltiga analys att, paradoxalt nog, vara tidlöst. Såväl det förflutna (förflutna händelser) som det hypotetiskt framtida (framtida eventuella händelser) existerar sålunda enligt detta antagande inom ramarna för ett evigt Nu. Enligt denna uppfattning består således en viss tidsperiod inte av ett visst antal – eller otal – outsträckta nu-punkter, utan representerar i stället en viss aspekt, ett visst upplevelsemässigt begränsat område hos detta eviga Nu. [—] Tiden och tidsflödet är sålunda en av de fenomenella kategorier eller former som existerar inom det icke-fenomenellt tidlösa.

Det tycks vidare som om ego-begränsningen går samman med tidsbegränsningen – genom egofokuseringen, fokuseras också det eviga Nuet. De två fokuseringsformerna tycks vara givna tillsammans, d v s vara två uttryck för en djupare gemensam begränsning. Det tidigare diskuterade absoluta tidsbegreppet med sin konsekvens, den absoluta nu-punkten, kan enligt detta resonemang ses som en konstruktion gjord utifrån våra mer eller mindre absolutifierade (förstelnade, reifierade) ego-identifikationer. Överhuvudtaget kan den materialistiska och mekanistiska världsbilden ses som denna egots givna absolutifiering av den fenomenellt givna tillvaroformen – d v s att en i absolut mening existerande materia i tid och rum (den ‘fysikaliska materien’) ligger till grund för och svarar mot den fenomenella verkligheten i tid och rum. Samtidigt tycks den materialistiska grundsynen bidra till att vidmakthålla och återskapa denna ego-absolutifiering.

(s. 235-237)

Han fortsätter sedan med rumsdimensionen, enligt ett likande resonemang, och avslutar:

Den fenomenella tillvarons olika kategorier och kvaliteter måste antas vila på en grund av evig närvaro. Liksom färgerna vilar i det färglösa ljuset, vilar tiden i det tidlösa, rummet i det rumslösa, förändringen i det oföränderliga, det ändliga i det oändliga och, ytterst, det manifesterade (fenomenvärlden) i det icke-manifesterade (det Ena). Det tidlösa och icke-manifesta existerar sålunda immanent i varje tidpunkt och i varje ”del” av den fenomenella tillvaroformen, varje tidpunkt och varje ”del” av fenomenvärlden existerar implicit (som dold förutsättning) i det tidlösa och omanifesterade.

(s. 239)

Sist men inte minst vill jag som en ingång till hela problemställningen framhålla nätloggen Perennials utomordentliga inlägg Medvetande och intelligens: Två argument mot reduktionism.

Sitter du som läser detta på fler relevanta, svenskspråkiga lästips i ämnet, tveka inte att dela med dig i kommentarsfältet!

Efterlängtat om bröderna Jünger på svenska

Nils Fabiansson delger oss i sitt senaste inlägg på nätloggen Das Begleitbuch zu Ernst Jünger ‘In Stahlgewittern’ (döpt efter boken/ledsagaren med samma titel) inte enbart nyheten att Bokförlaget Atlantis ger ut Ernst Jüngers I stålstormen i pocketutgåva i januari 2011, utan var här även först med det glada budskapet att den svenske nestorn i jüngeriana, Carl-Göran Heidegren, den 15:e maj på samma förlag utkommer med en drygt 300-sidig uppföljare till sin Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republiken (Symposion, 1997) med titeln Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade.

För den som inte är bekant med Preussiska anarkister kan sägas att denna publikation några år in på det gångna oo-talet kom att etablera sig som något av en kultbok för bl. a. en glesare skara personer som inte passivt velat låta sig svepas med i det modernistiska, nivellerande projektet – utan som istället på ett eller annat vis låtit sig influeras av en radikalkonservativ Weltanschauung, och i samband med detta då inte sällan också med en viss öppenhet för Tradition och tidlösa värden i René Guénons mening. I sitt förord till I stålstormen har Peter Luthersson dessutom framhållit som speciellt remarkabelt att Preussiska anarkister i egenskap av ”den kanske bästa introduktionen till den unge Jünger” är skriven på just svenska. I en andlig och intellektuell brytningstid har denna studie därmed kunnat fungera som en avgörande inspiratör och vattendelare. Den har bidragit med på samma gång uppfriskande som nödvändiga tillnyktringsimpulser i civilisationskritisk och metafysisk riktning, impulser som på många sätt går på tvärs med de sedan länge vedertagna, men också – i ljuset av den moderna världens permanenta och ständigt fördjupade kristillstånd – alltmer uppenbart obsoleta rågångarna i det svenska idéklimatet. (Dock – och detta ”dock” bör också formuleras och erkännas – så karaktäriseras Jüngers ”Gamla Testamente” av en icke ringa grad av ambivalens i såpass hög grad att författaren på senare år inte ens kunde ta upp och hålla i något exemplar av de laddade verken Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter utan att hans händer började att skaka*).

Några av de mer insiktsfulla läsarna av Preussiska anarkister har noterat att de avsnitt där den yngre brodern Friedrich Georgs verk citeras tillhör de allra mest framsynta. Inte minst hans Die Perfektion der Technik som utgavs alldeles i efterdyningarna av Andra världskriget verkar ha utövat ett avgörande inflytande på den äldre broderns fortsatta författarskap i en era annars präglad av tilltagande värdenihilism (ett författarskap vilket enligt ett envist rykte Svenska Akademiens nobelpriskommitté under en period för övrigt skall ha visat ett inte obetydligt intresse för). En genomgående frågeställning i brödernas dikter, romaner och filosofiska essäer är enligt Heidegren denna: ”Är tekniken människans bäste vän eller tvärtom hennes vedersakare?” Friedrich Georg var i essäsamlingen Orient und Okzident (1948) även en föregångare när det kommer till att uppmärksamma några av de klassiska sufidiktarna. Många år senare kom Ernst att skriva: ”Islams tidiga mystiker. Man skulle nästan kunna citera hela häftet. Tydligen en för oss än så länge knappt öppnad skattkista.”

Det känns nu inte alltför vågat att hävda att Heidegrens Ernst och Friedrich Georg Jünger: Två bröder, ett århundrade med lätthet kvalar in som den kanske allra starkaste kandidaten till 2011 års mest efterlängtade boksläpp. Att det framförallt är ”perioden från mitten av 1930-talet och fram till mitten av 1960-talet som skildras, men med flera återblickar på de föregående åren och även några framåtblickar” och att ”i fokus står de av brödernas skrifter som utgör försök till samtidsanalyser eller som har ambitionen att utveckla en livshållning” gör knappast detta antagande svagare!

Läs hela bokbeskrivningen från förlaget här.

Uppdatering: Ett föredrag av Carl-Göran Heidegren från i våras om de båda bröderna Jünger finns upplagt på Lunds filosoficirkels hemsida i smi-format (video) samt mp3-format (enbart ljud, 16 MB).

*Not: För en balanserad kritisk granskning av den konservativt revolutionära strömningens inre motsägelser utifrån en läsning av Armin Mohlers numera klassiska standardverk/doktorsavhandling i ämnet från 1950 – Die konservative Revolution in Deutschland 1918–1932 – se kapitlet ”Revolution – generation”, s. 156–168 i Tage Lindboms Fallet Tyskland (Norma, 1988).

Fler inlägg om Ernst Jünger

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS