Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984–1992) – Ett förebådande tecken i tiden

I stället för människans myndigförklaring kom sekulariseringen att medföra en reducering av människan till ett slags biologisk maskin. Dagens nyvaknade andliga intresse innebär ett återställande av tillvarons sakrala dimension och av människovärdet.

– Ur premiärnumret till tidskriften Gnosis (nr 1/84)

Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur utgavs 19841992 och är än idag en veritabel skattkista för den seriöse och intellektuellt orienterade sökaren i dagens Sverige. Det är en tidskrift för ”orädda fiskare”, en motmedicin mot andlig lättja och stagnation, samt inte minst ett viktigt och djuplodande ”tecken” att tyda i den omvälvande brytningstid som på gott och ont har kommit att bli vår egen.

Den esoteriska enhetsprincipen (unio mystica) och det andliga kunskapselementet (gnosis) är teman som knappast blivit mindre aktuella med åren, snarare tvärtom. Det är just ett sådant tidlöst fokus som i många av tidskriftens bidrag lyser igenom som ädla stenar i en skattkista, vars lock de flesta av oss hittills endast varit och gläntat på.

I totalt uppemot 2000 sidor kvalitativa artiklar och essäer inom filosofi, religion och humaniora gifter sig här andligheten med intellektualiteten och intellektualiteten med andligheten. Problemformuleringarna utgår från vad som är särskilt relevant för andliga sökare och vandrare idag. Speciellt ska redaktionen och de medverkande ha en eloge för att existentiella frågor om varför ständigt är närvarande, liksom hur-resonemang kring andligt utövande, sakral konst, musik och symbolism.

Innehållet i Gnosis uppvisar djup såväl som bredd. Här samsas Åke Hultkrantz’ forskning om meditation bland Nordamerikas indianer med Jacob Böhmes mystiska traktat ”Födelse på nytt”, Sven Heilos tolkningar av Thomas Mertons prosadiktning med Bengt Åbergs betraktelser om mystik i Svenska kyrkan, liksom Bo Dahlins belysning av ”perspektivet” i Theologia Germanica och Upanishaderna med Dr Husayn Mursis utläggning om den kristna ståndpunkten jämförd med islams. Om man tillägger att alla dessa exempel är tagna ur ett enda nummer (1/90-1/91), vilket innehåller ytterligare 49 illustrerade artiklar, får man en bild av hur överflödande rikt detta smörgåsbord är.

På ett sätt kan man se tidskriften Gnosis som något av en föregångare till vad dagens Minaret (2001-) är på det muslimska området, med den skillnaden att Minaret numera vid sidan av det teoretiska även lättar upp med mer kulturella inslag och aktualiteter. Jämförelsen blir inte mindre giltig med tanke på att Minaret har återpublicerat Kurt Almqvists artikel om Ivan Aguélis sufism ur Gnosis nr 3–4/88 – 1/89.

Inom parentes kan sägas att Almqvist även publicerades i Katolsk årsskrift (1976-1995) på 70-talet, där han bland annat skrev om östkyrkans mystik och Jesusbönen. Detta tema återvänder han till i artikeln ”Uppenbarelsen i hjärtat och religionen” i Gnosis nr 1/90-1/91:

[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.

Även andra skribenter från Katolsk årsskrift har sedermera dykt upp i Minaret, såsom Tage Lindbom och Florence Vilén. Detta bör dock inte tolkas som att det har skett någon tendentiell övergång från katolicism till islam under de här 30 åren, snarare att båda dessa tidskrifter, liksom Gnosis, har varit forum som utmärkts av en generös och öppen redaktionell policy med relativt ”högt i tak”.

Det briljanta lilla bokförlaget Åsak var även det associerat med tidskriften Gnosis och dess redaktör Björn Sahlin. Under perioden 1983-2003 utgavs ett 80-tal böcker, bland annat av samtida författare som den Traditionella skolans Kurt Almqvist, Swedenborgkännaren Anders Hallengren, religionsfilosofen Catharina Stenqvist (som skrev sin avhandling om Simone Weil), prästen och författaren Håkan Eilert (som bl a skrivit artikeln ”Philosophia perennis – den glömda vägen” i Svenska kyrkans forskningsråds tidskrift Tro & tanke nr 3/01), liksom klassisk kristen gnosis-litteratur av Serafim av Sarov, Angelus Silesius och Nicolaus Cusanus. Många av böckerna har fascinerande titlar som:

För att sammanfatta så är tidskriften Gnosis en föredömlig föregångare på det andliga kunskapsområdet. Dess urskillningsförmåga framstår inte bara som extraordinärt fingertoppskänslig, utan även alltmer oundgänglig i denna ”globaliseringens” brytningstid och generationsväxling. Istället för att urvattna, relativisera eller sluta sig i en exklusivistisk hållning står Gnosis för ett alternativ som på långt sikt framstår som det enda hållbara i en så tydligt mångreligiös värld – ett alternativ som innebär fördjupad innerlighet, traditionsbevarande förnyelse och teoretisk genomlysning.

Håller man en dörr öppen för gnosis behöver man med andra ord inte sky den religiösa mångfalden för att bevara enheten, och inte heller riva ned några legitima skiljelinjer. I detta ljus framstår den i våra dagar lika olycksbådande som omhuldade nihilistiska och socialdarwinistiska devisen om ”the clash of the civilizations” snarare som en obalanserad och ressentimentsfylld ”clash of the uncivilized”.

Jämförande studier av de universella principer som ligger till grund för de traditionella civilisationernas och religionernas doktriner, symboler, sakrala konst och andliga praktiker innebär inte nödvändigtvis att man ger upp det egna för något annat (”bosätter” sig någon annanstans), utan snarare att man får impulser till en mer genomreflekterad livsåskådning. Som Ashk Dahlén skriver i inledningen till Tage Lindboms I Frithjof Schuons fotspår:

För den nutida människan ter sig religioner, som tidigare betraktats som ”främmande”, minst lika levande som den egna religiösa traditionen. Kulturkretsarna är inte längre slutna, utan möts kors och tvärs i det globala tillstånd som kännetecknar den postmoderna livsformen, och i takt med den ökande globaliseringen torde intresset för interreligiös dialog öka. Mänsklighetens framtid tycks i själva verket bero av huruvida hon lyckas åstadkomma ett modus vivendi; inte bara i samklang med sitt egen inre hjärta utan även i harmoni med andra religiösa och kulturella traditioner. Kanske kan vi lära oss att på ett nytt sätt uppskatta andra religioner än vår egen, och därigenom också belysa många dunkla gåtor. Som den amerikanske religionsvetaren Huston Smith skriver, kan den nutida interreligiösa utmaningen skänka oanade möjligheter och stimulera till ett rikare andligt liv. En fördjupad syn på den egna religionen kan i dialog med andra religioner ytterst sett ge impulser till en mer genomreflekterad tro.

Exemplar av tidskriften Gnosis går att låna på bibliotek eller köpa i antikvariskt skick på bokbörsen.se och antikvariat.net. Antikvariat Lyktan är specialiserade på religion, livsåskådning och teologi och brukar vara speciellt välsorterat. Bokförlaget Åsaks utgivning listas här. Litteratur av och om de kristna mystikerna, som många av artiklarna i Gnosis kretsar kring, ges ut av Artos & Norma.

Nedan följer Gnosis-redaktionens programförklaring ur premiärnumret nr 1/84, samt en förteckning över de olika numrens teman.

En tidskrift för andlig kultur…

Att vi kallar denna tidskrift för Gnosis kräver sin förklaring. Det är en utmaning! I vår lutherska ankdamm är ordet belastat. Det förknippas ofta med gnosticism, med villolära och kätteri. Men faktum är att ordet förekommer inte mindre än ett trettiotal gånger i Nya testamentet. Det borde alltså vara en central term i kristet språkbruk, i evangelisk teologi. Ordet betyder kort uttryckt ”kunskap”, ”insikt”, ”visshet”, ”förståelse”.

Genom alla tider har tron trots allt innehållit ett kun­skapsmoment, även om denna kunskap avsett en dimension som inte är materiell och omedelbart påtaglig och följaktligen inte heller formuleringsbar på samma sätt som vanlig kun­skap. Vägen till denna annorlunda kunskap går över aning och intuition och inte över grövre, vetenskapliga mätmetoder – även om vi i dag genom forskning i tillvarons ”ytter”-områden börjar registrera denna dimensions närvaro.

I senare tiders lutherska teologi har man tenderat att negligera kunskapsmomentet i tron och istället betonat dess karaktär av tillit och förtröstan, hopp. Detta är naturligtvis ett sätt att försöka komma undan sanningsfrågan, att göra tron oåtkomlig för kritik från filosofins och naturvetenskapens sida. Alltsedan renässansen har tron på detta sätt varit på defensiven i takt med att vetandet och tänkandet alltmer gripit omkring sig.

Men vi tror att den utvägen inte bara är fruktlös utan också på sikt förödande, därför att den leder till intellektuell och andlig stagnation och till ett konserverande av primitiva trosföreställningar.

– Vi utmanar därför dem som vill upprätthålla den gamla gränsdragningen mellan tro och vetande, där tro är tro och vetande är vetande. Vi ser det urgamla bruket inom religio­nerna av ordet ”kunskap” som en uppfordran till nyoriente­ring ifråga om problematiken tro/vetande.

– Vi utmanar dem som ser tron som en överbyggnad, ovanställd vetandets dimensioner, oåtkomlig för kunskap. Vi ser en sådan hållning som lättja och flykt, som underminerar religionens trovärdighet och stöter bort de intellektuella. Vi vill granska och pröva kunskapens möjligheter på trons område och göra upp med föråldrade föreställningar. Trons innehåll är inte en gång för alla fastlagt, utan vår kunskap i trosfrågor kan vidgas, förökas och fördjupas.

– Vi utmanar dem som använder tron som ett bedövnings­medel och som ett rättfärdigande av sin brist på kunskap, kunskapssökande och självtänkande. Polariseringen av tro och vetande är falsk, eftersom världen är en och allt har ett och samma ursprung.

– Vi utmanar dem som vill se tron som ett utslag av förvetenskaplig primitivitet. Vi vill vidga kunskapens område och möjligheter. Därför vill vi också forska i nya, oprövade kunskapsvägar till en andlig dimension, eller till andliga dimensioner.

– Vi utmanar också dem som behandlar tro och religion som en isolerad företeelse i samhället. Vi tror att hela tillvaron är genomsyrad av en andlig dimension. Följaktligen vill vi arbeta för ett förutsättningslöst sanningssökande på alla områden, främja en inspirerad humanistisk kultur, konst och musik, tvärvetenskapliga studier.

Under åttiotalet har vi fått en helt ny andlig situation, som verkar ytterst fruktbar och inspirerande. Plötsligt är det vetenskapsmännen, inte prästerskapet, som har väsentliga erfarenheter att förmedla till oss om de dimensioner i tillvaron som pekar mot ett yttersta gudomligt mysterium. Det är fysiker och biologer som i dag kan övertyga oss om existensen av en andlig dimension.

De senaste forskningsresultaten inom fysiken visar sig ha mycket gemensamt med de allra äldsta vishetslärorna. För oss är det därför också väsentligt att gå tillbaka till urkunder­na och försöka vaska fram den dolda kunskap som de förmedlar, oberoende av sekteristiska och tidsbundna van­tolkningar. Vi är beredda att gå långt utanför fäderneärvda och traditionella föreställningar i detta studium, som i stället har sanningen som riktmärke. Ingen Gud som vill vara universell och hela världens Gud kan ha något emot ett sådant sanningssökande.

Religion har i vår tid, åtminstone i västvärlden, blivit en fråga om respektabilitet, anständighet och upprätthållande av konventioner, ett medel att konservera rådande för­hållanden. Att detta är en grov förvanskning av själva religionens väsen säger sig själv. Är det inte denna falska religion som Gamla testamentets profeter, Jesus, Muham­med, Krishna och Buddha försöker väcka oss ur? I själva verket rör det sig om att som Kierkegaard kasta sig ut på sjuttio tusen famnars djup, eller att åtminstone kasta ut sina nät på djupet (Luk 5:4). Sökande människor i dag – och de är många! – låter sig inte nöja med studiecirklar och ungdomsaftnar. I deras fall gäller det livet – och ett meningsfullt sådant liv! För ett sådant sökande finns det inga gränser, inga traditions- eller samfundsgränser, inte ens gränser mellan religioner. Man får upp ett spår och följer det till slutet, även om det innebär ett uppbrott ur barndomstro och fädernekultur.

En tidskrift för orädda fiskare vill Gnosis vara. I ett antal temanummer samlar vi artiklar som ur olika aspekter speglar dagens andliga situation och siar om framtidens. En del bidrag måste vara horisontella, andra går på djupet, en del kommer förhoppningsvis att vara andligt genomlysta. Vår hägrande målsättning är att främja en andlig kultur, vattna dess rötter och stimulera dess växt. Länge har vi levt på vårt andliga arv utan att sörja för återväxten. Religionen i dag omhänderhas i hög grad av en generation som brukar kallas ”Guds barnbarn”, dvs människor som lever på reminiscen­serna av vad som en gång varit levande andlig kultur. Det de har förvaltar de pietetsfullt – men saknar kraften och djupet att ge det innehåll, sammanhang, angelägenhet och tro­värdighet. Följaktligen har religionen förpassats till subkulturens domäner av primitiva och naiva, ja rentav farliga föreställningar. Officiellt lever vi i ett sekulariserat samhälle – medan vi i själva verket lever i och av en andlig dimension utan att veta om det! Det är denna andliga dimension som vi i dag försöker beskriva och formulera på nytt, på vår tids språk, med hjälp av vetenskapens senaste rön. Det finns i dag en andlig längtan och strävan, mer eller mindre uttalad, i både vetenskap och skönlitteratur, musik och poesi, i matematiska beräkningar och, inte minst, i varje enskild människa. Det är detta fascinerande skeende som pekar mot en andlig renässans som vi vill spegla och aktivt delta i, medverka till, genom Tidskriften Gnosis.

Varje nummer av tidskriften kommer att ha ett tema. Det nummer Du håller i handen behandlar till exempel ”Mötet mellan öst och väst” samt ”Vårt andliga klimat i dag”. Det är vår förhoppning att tidskriften Gnosis skall upplevas som ett nytt fräscht och väsentligt inslag i det svenska kulturklimatet.

Redaktionen

Teman för de olika numren av tidskriften Gnosis

Nr 1/84. Mötet mellan öst och väst. Vårt andliga klimat i dag. 48 s.

Nr 2/84-1/85. Religion och psykologi. 96 s.

Nr 2/85. Religion och samhälle. 48 s.

Nr 3-4/85. Själen och Gud. 64 s.

Nr 1-2/86. Den moderna mystiken. 96 s.

Nr 3-4/86. Världsreligioner ser på varandra. 96 s.

Nr 1-2/87. Mystiken, kvinnan, religionen. 96 s.

Nr 3-4/87. Den gränsöverskridande människan. 112 s.

Nr 1-2/88. Den heliga dårskapen. 112 s.

Nr 3-4/88-1/89 Helig dårskap, hemlig vishet. Innehåller bl a ”Påven Alexander VI och den ockulta teologin” och ”Från viljekult till kvietism – Klassiskt och kristet hos Vilhelm Ekelund”. 176 s.

Nr 2-4/89. Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt. 207 s.

Nr 1/90-1/91. På spaning efter helighet och mening. Delteman: På spaning efter helighet i vår tid. Kvinnor söker andlighet. Den meningsskapande mystiken. Mystiken i luthersk tradition. Den gränsöverskridande mystiken. 352 s.

Nr 2/91-3/92. Skatten i åkern. Med kvinnan som vägviserska till andlig förnyelse. 352 s.

Illustrationer

Läs även bloggen Perennial om Religionens glömda dimension.

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Höjdpunkter i Minaret nr 3/2007

Minaret nr 3 2007 Mohamed Omar i ledaren Möte med en Gudsman:

»Vi sitter i det mörka biktrummet. På bordet mellan oss står en ikon. Och så den brinnande röda lampan som indikerar att Jesus är här, Mästaren. Och jag tänker på Fritz’ ord då han sade: ”Kristus är varje människa. Ja, logos är varje människa.” Fritz händer darrar med förnyad styrka. Kan han läsa mina tankar?«

Robert Carleson i Kan ögat se sig självt? Två svenska muslimers förhållande till Platon och modernismen:

»Några år efter sin förtidspensionering i mitten av 1960-talet publicerade Tage Lindbom, som sedan 1938 var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, följande analys av sin samtid: ”Modernismen är en pervertering och en upplösning av det mänskliga, den är ett hot icke blott mot de små kretsar av människor, som står under de avantgardistiska profeternas omedelbara inflytande. Den är ett hot mot människan som sådan.” När jag läste dessa rader för några år sedan reagerade jag kraftigt. Först tänkte jag: Hur kan denna samtidsanalys vara skriven av en gammal etablerad socialdemokrat? Sedan tänkte jag efter och funderade på om han kanske hade rätt. Men främst kom mina tankar att röra sig kring om det är möjligt att skildra sin egen samtid på ett rätt sätt.«

Jean Sur i Jacques Berque och västerlandet:

»Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.«

Ur Fatima Maliks intervju med Ashk Dahlén — ”Om det fanns en sufi i världen, vore han inte en sufi!”:

»Intresset för sufismen har ökat avsevärt de senaste åren i Sverige. Bland annat har dina egna tolkningar av Rumis poesi, Vassflöjtens sång, blivit en bokhandelsframgång. Vad tror du att detta nyvakna intresse bottnar i?

Sufismen är islams inre dimension eller andliga hjärta. Som sådan representerar den det mest universella inom islam. Med andra ord fokuserar sufismen på och lyfter fram de mest grundläggande aspekterna av islam. Sufin följer Koranens andemening, dess bärande principer, och går längre än gemene muslim i sin fromhetsutövning, framförallt genom dhikr eller åkallan av Guds namn. Sufismen förenar islam och universell andlighet och kan därför väcka dagens människor och fylla deras andliga behov. När en icke-muslim möter islam är det ofta sufismen som tilltalar honom eller henne mest. Idag törstar många efter andlighet och då är det helt naturligt att vissa personer tar steget fullt ut, genomgår invigning och får smaka sufismens frukter. Men det finns två iakttagelser som bör göras. För det första lever vi ett sekulariserat samhälle där religionen inte längre har en stark synlig närvaro. Kristendomen har utmanats till sin existens av profana åskådningar. För det andra är vårt samhälle mångreligiöst och pluralistiskt. Dessa två kännetecken har inte bara skapat nya förutsättningar för islam i Sverige utan de har också gett upphov till ett förnyat intresse för det sakrala och inspirerat till en ny dialog mellan religionerna. Denna dialog som är så angelägen i vår tid kan bidra till att bevara värden och synsätt som är gemensamma för de stora religionerna. Genom att ge en ”positiv stimulans” mellan t.ex. islam och kristendomen skulle den kunna bidra till att protestantismen återupptäckte den kristna mystiska traditionen och metafysiken som i hög grad förlorats och att islam tog lärdom av kristna tänkares erfarenheter av samhällets sekularisering.

Du företräder själv en inflytelserik riktning inom religionsfilosofin som går under namnet philosophia perennis (den tidlösa filosofin). Som du skriver i inledningen till boken I Frithjof Schuons fotspår är dess syfte att uttyda och förstå religionernas beröringspunkter. Hur kom du i kontakt med denna tanketradition?

I mitten av 90-talet kom jag över en rad böcker om mystiken inom olika religioner skrivna av Kurt Almqvist och Tage Lindbom. En god vän till mig kontaktade Lindbom för ett möte. Jag minns än idag hur samtalet med Lindbom omvandlade mig. Det var som om han kastade om mina perspektiv och öppnade sin själ för ett vertikalt sätt att betrakta tillvaron. Jag förstod ganska snart att det fanns en större idétradition bakom hans tankegångar, dessutom att han var muslim och invigd i en algerisk gren av den sufiska Shadhili-orden. Mötet med Tage Lindbom banade vägen för min egen invigning i sufismen av mästaren Abu Bakr Siraj al-din (Martin Lings) som på den tiden bodde ute på landsbygden söder om London. De sista fyra åren av Lindboms liv höll vi regelbundna majalis eller sammankomster med dhikr och meditation i hans hem på Gärdet. Jag hade även äran att en gång få besöka Almqvist i hans villa i Strängnäs.

Om jag förstår rätt menar philosophia perennis att alla religioner är manifestationer av det Högsta Gudomliga Väsendet. Hur anser du själv att denna tanke kan bidra till en ökad förståelse och kunskap mellan olika religiösa bekännare?


Philosophia perennis är nyckeln till förståelsen av den religiösa mångfalden eftersom den låter oss ”besöka” andra religiösa traditioner, utan att vi fördenskull ”bosätter” oss där eller förlorar hängivenheten till vår egen religion. Med dess perspektiv kan en muslim inte bara urskilja utan även uppskatta den heliga närvaron i en kristen ikonmålning eller katedral utan att fördenskull konvertera till kristendomen. Och en kristen kan vice versa känna djup aktning inför och tillägna sig skönhetselementet i Koranens uppläsning eller kalligrafi utan att bli muslim. I slutändan kan man bara praktisera en religion. Men har man praktiserat en religion fullt ut är det som om man levt i alla religioner. Guds fullkomlighet finns återspeglad i alla stora religioner.
(…)

Om vi återvänder till ditt förhållande till sufismen. Du nämnde att du är invigd i en sufiorden. Betyder det att du är en sufi? Och hur förhåller sig sufismen till islam?

Islam rymmer traditionellt sett två vägar. Den första vägen är shari’a, den väg som alla troende muslimer följer och som leder till lycksalighet i nästa liv. Shari’a betyder ordagrant ”vägen till vattenkällan” och är alltså religionens hörnsten. Den andra vägen är tariqa, dvs. sufismen som leder till ett ”förblivande i Gud”, baqa fi Allah, här och nu i detta liv. Sufismen träder man in i genom att invigas av en traditionell mästare eller shaykh som bär profetens baraka eller välsignelse. Denna välsignelse flödar genom ordens invigningskedja som kallas silsila på arabiska. Varje sann mästare leder sin kedja tillbaka till profeten Mohammed som därmed räknas som den förste mästaren i sufismen. Till sin natur är sufismen begränsad till ett fåtal invigda men historiskt sett har den haft breda folkliga uttryck, inte minst genom ordensväsendet. Med andra ord finns det muslimer som inte är sufier eller invigda i en sufiorden, men det finns per definition inga sufier som inte är muslimer.

(…)

Då kommer vi in på frågan om islams ställning i dagens värld. Du har skrivit en doktorsavhandling om den nutida diskussionen om islamisk lag i Iran som publicerats med titeln Islamic Law, Epistemology and Modernity. Kan du berätta något om arbetet med denna bok?

För den traditionella människan var religionen inte en del av tillvaron utan livet självt som luften vi andas. Detta faktum förändrades radikalt efter renässansen i Europa som banade vägen för en modern livsstil som bröt med traditionell kristendom. I många avseenden var mitt arbete med doktorsavhandlingen en inre dialog på personlig nivå som ledde fram till en intellektuell uppgörelse med modernismen. Jag kom till insikt om att modernismen inte endast vill inskränka religionen till vår individuella sfär, utan att den i grunden vill avlägsna dess själ – det heliga.

Betyder det att du är antimodernist?

Nej, inte i absolut mening. Att vara modern är ju i en bemärkelse att vara nutida och alla människor är barn av sin egen tid. Det som jag vänder mig mot är modernismen som ideologisk åskådning. Antimodernismen är ju också per definition ”modern” eftersom den är en reaktion på moderniteten. Det är därför många intelligenta människor sammanblandar traditionell islam med fundamentalism fastän den senare i själva verket är en genuint modern företeelse. Fundamentalismen är med sin bokstavstro ingen försvarare av traditionen, utan bättre uttryckt en deformation av denna.

Till skillnad från fundamentalism fäster traditionell islam vikt vid det esoteriska och det symboliska i religionen. Traditionell islam är inte nödvändigtvis mystisk men utgår från att verkligheten består av flera nivåer och därmed rymmer innebörder som inte är omedelbart tillgängliga för våra sinnen. Att återknyta till traditionen är för mig därför att låta sig vägledas av andliga principer som väglett människor genom årtusenden. Jag syftar självfallet inte på tradition i den gängse betydelsen ”nedärvd sed” utan tradition så som Schuon, Nasr och andra traditionella auktoriteter definierar detta begrepp. Dessutom har moderniteten när allt kommer omkring fört med sig vissa positiva ting. Den har breddat våra intellektuella vyer och skapat oanade möjligheter för folken i världen att möta varandra. Men tyvärr tenderar mänskligheten att gå mot likriktning och idag har mycket av de stora kulturernas egenarter förpassats till museum!

Jag tänkte stanna kvar lite vid begreppet shari’a. Det är ju ett begrepp som många svenskar inte har någon egentlig kunskap om. Hur ser du själv på shari’as tillämpning?

Vid sidan om att studera de olika intellektuella positionerna i den iranska debatten var faktiskt ett av mina syften med avhandlingen att analysera själva begreppet shari’a. Det finns inget annat begrepp i islam som är så grundläggande för religionen och samtidigt är så missförstått av både muslimer och icke-muslimer. I Sverige är det en utbredd uppfattning att shari’a är liktydigt med islams brottslag som skall tillämpas med tvång och våld. Många människor kopplar samman shari’a med specifika straff som stening vilket visserligen tillämpas i vissa muslimska länder men som inte har något stöd i islams källor. Mot bakgrund av medias negativa fokusering är detta förståeligt men alls inte försvarbart då vi lever i ett mångreligiöst samhälle.

Shari’a kan bäst beskrivas som en gudomlig levnadsregel som finns formulerad i Koranen och profetens sunna. Den inbegriper hela livet och är en vägledning för den enskilde troende, en måttstock på hur man bör eller kan förväntas handla i olika situationer. Med andra ord har shari’a två särmärken, dess individuella aspekt och dess etiska grundval, eftersom den riktar sig till den troendes personliga samvete och rättspatos.

Det är faktiskt först i modern tid som vi ser s.k. ”fundamentalistiska” muslimer som påtvingar en rigid och brutal tolkning av shari’a på andra människor, så även icke-troende. Detta beror delvis på att den moderna staten har en mer övergripande social struktur än den traditionella med större kontroll av medborgarnas privata sfär. I det traditionella islamiska samhället bestod staten endast av en handfull undersåtar till en sultan som skipade rättvisa på basis av ’urf eller lokal praxis medan de rättslärde dömde i sina egna instanser. På många platser fanns inga formella domstolar utan förfarandet skedde genom att de tvistande parterna besökte den rättslärde i hans hem för att få ett juridiskt utlåtande. Icke-muslimer dömdes dessutom i separata domstolar enligt sina egna religiösa bestämmelser. Befogenheten att tilllämpa shari’a vilar alltså inte på staten utan på den muslimska gemenskapen, dvs. det civila samhället. Alltefter de fyra rättfärdiga kaliferna har den juridiska makten i islam alltid varit uppdelad mellan ‘urf och shari’a, och därför finns det ingenting som motstrider en politisk åtskillnad mellan stat och moské i islam.
(…)

Nu tänkte jag att vi skulle vända blicken mot Sverige. Hur ser du på islams framtid i vårt land mot bakgrund av det ökade intresset för sufismen och den dokumenterat växande islamofobin i samhället?

Islam har idag en stark fysisk närvaro i Sverige. Omkring 5 % av befolkningen är muslimer och något fler har muslimsk kulturbakgrund. Det finns moskéer i tre stora svenska städer och ett hundratal bönelokaler i hela landet. Islam har ett rikt föreningsliv med kurser i Koranen och i klassiska arabiska. Men trots denna påtagliga fysiska närvaro är processen att forma en svensk islam ännu i sitt initialskede.

Med tanke på den etniska mångfalden hos svenska muslimer torde det finnas nästintill obegränsade möjligheter att forma svensk islam där vi samtidigt värnar om vissa genuint svenska särdrag. Vad dessa särdrag exakt består av är något som bara kan få växa fram på sikt men man kan redan urskilja vissa utmärkande drag i jämförelse med andra länder: en stark naturkänsla, en central betydelse för religiös mystik och en hög medvetenhet om genusfrågor.

Men det finns samtidigt en okunskap i Sverige om hur man tillvaratar etnisk och religiös mångfald inom ramen för det nationella. Detta är något som har börjat förändras de allra senaste åren och jag är optimistisk inför framtiden. Av egen erfarenhet vet jag också att det är enklare att förena en religiös tillhörighet med svensk identitet än att kombinera två nationella identiteter. Så på sikt kommer den muslimska identiteten förmodligen att dominera. Vi befinner oss i en kritisk övergångsfas, i en brytningstid där ett nytt muslimskt ledarskap också växer fram. Ytterst sett ligger ju bollen hos oss muslimer.
(…)

Hur anser du avslutningsvis att muslimer på bästa sätt kan bemöta islamofobin i samhället?

Med kunskap och gott föredöme, ’ilm och ihsan. Man skall inte glömma att Sverige historiskt sett har varit ganska provinsiellt i förhållande till de stora världshändelserna. Samhället har varit väldigt homogent, både i etniskt och religiöst avseende. Kontakten med andra kulturkretsar, däribland den muslimska, har varit ytterst begränsad. Det är först de senaste två årtiondena som man fått erfara vad det i praktiken innebär att leva i ett mångreligiöst samhälle. Detta är en process som just påbörjats. I det avseendet har svenska politiker mycket att lära av islams civilisation som historiskt sett varit känt för sin utbredda tolerans mot andra religioner. Ingen annan religion betonar religiös pluralism lika tydligt som islam. Mot denna bakgrund är det helt naturligt att vissa lutheranska grupper i Sverige känner sig åsidosatta och utmanade av islams närvaro. Men det är viktigt att ha i åtanke att dessa kristna egentligen inte opponerar sig mot islam, som funnits i 1400 år, utan mot att det svenska samhället förändras och att kristendomen måste hitta en ny plats i denna nya situation. (…) «

Olof Heilo i Oswald Spengler om det ”faustiska” och det ”magiska”:

»Hos Spengler har hela renässansen närmast reducerats till något han kallar ”pseudomorfos”, en falsk eller väsensfrämmande yttre fasad som en kultur tvångsmässigt lägger sig till med. För honom utgör gotiken och barocken de ”stora” stilarna, som tydligast speglar Västerlandets fulländning och mognad. Den antika medelhavscivilisationen, Grekland och Rom, är i grunden väsensfrämmande och avskild från den västerländska kulturen, som har sina rötter i folkvandringarna och den tidigare så föraktade ”gotiska” eran.

Detta Alexanderhugg öppnar med ens möjligheten för ett helt nytt perspektiv på Mellanöstern, och där den ”islamiska kulturen” annars kommit att framstå som ett slags medeltida appendix i västerländska skolböcker, får den nu en helt egen och unik position mellan ”Antiken” och Västerlandet.«

Torbjörn Säfve i Dervischens deviser — fragment ur Ali Toubas dagbok:

»I den ogenomtänkta offentliga diskussionen om ”kärnfamiljen” har man alls inte definierat begreppet seriöst utan bara låtit det beteckna någon sorts hindrande (instängande) bur med gallerstänger, som om barnen vore cirkustigrar bevakade av en domptör med piska och matade av en snäll moder som sticker in köttslamsor mellan stängerna. (…) Ur ett politiskt perspektiv är givetvis den medvetna kärnfamiljen det bästa ”motståndsnäste” man kan tänka sig mot råkapitalismens fragmentiseringar och splittringskampanjer.

Allt beror på de värden man sätter högst. Isolation är inget värde, men självständighet i gemenskap är det.«

Anders Björnsson i Den tristaste av traditioner:

»Ateisterna dramatiserar religionens roll som drivkraft för mänskliga handlingar och för in en irrationalitet i den historiska utvecklingen som inte har funnits där. De förringar betydelsen av sekulariseringsprocessen eller den ”avförtrollning” som Max Weber talade om. På det viset blir de själva irrationella och omdömeslösa…«

”Pappa är muhammedan” – nya texter om och av Tage Lindbom

Minaret-redaktören Mohamed Omar förhandspublicerar en mycket fint berättat skildring av hur Tage Lindboms islam och fördolda liv med Gud uppfattades av hans egen son, Tomas. Tomas Lindbom delar nu öppenhjärtigt med sig av sina personliga minnesbilder i artikeln ”Pappa är muhammedan”.

The Underlying ReligionFörutom som huvudperson i detta oförglömliga fadersporträtt är Tage Lindbom även aktuell genom sin postuma medverkan som ende nordiske representant i den nyligen utkomna antologin med essäer om den tidlösa visdomen: The Underlying Religion. Denna vackert utformade antologi med undertiteln An Introduction to the Perennial Philosophy är utgiven till 100-årsminnet av Lindboms andlige mästare Frithjof Schuons födelse den 18 juni 1907.

Essäerna i denna samling valdes ut av Martin Lings (Shaikh Abu Bakr Siraj Ad-Din) mindre än en månad innan han lämnade jordelivet vid 96 års ålder. The Underlying Religion anses av förlaget World Wisdom vara den mest tillgängliga introduktionen till philosophia perennis hittills med essäer av 14 av de ledande företrädarna för den traditionella skolan: Titus Burckhardt, A.K. Coomaraswamy, René Guénon, S.H. Nasr, Lord Northbourne, Martin Lings, Frithjof Schuon, Marco Pallis med flera.

Tage Lindbom har skrivit ett tjugotal böcker och tidigare översatts till engelska, tyska, franska, spanska och turkiska. Sida vid sida med Kurt Almqvist har han även bidragit till de högt ansedda perennialistiska samlingsverken The Religion of the Heart samt Every Branch in Me: Essays on the Meaning of Man (där ”Every Branch in Me” faktiskt är taget från titeln på Kurt Almqvists essä).

I den nya antologin The Underlying Religion handlar Lindboms bidrag om skillnaden mellan dygd och moralitet. För att vara en lindbomsk text är den lite ovanlig såtillvida att den kretsar mindre kring idéhistorisk civilisationskritik och mer explicit berör ”inre” andliga spörsmål om skönhet, sanning och kärlek.

För att försöka slå an en ton om vad det hela handlar om skulle man för Caféts besökare kunna anföra ett citat av August Strindberg och komplettera detta med en andlig betraktelse av nationalskalden Erik Gustaf Geijer:

»Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion.« (A. Strindberg)

»Gud är ej i kyrkan, Han är ej i boken, ej i bibeln, om Han ej är i det egna bröstet.« (E. G. Geijer)

Minaret nr 4-2006

Tidskriften Minaret har under det gångna året med poeten Mohamed Omar vid rodret fått ett lyft som närmast är att likna vid en uppstigning på en flygande matta. I samband med detta har också profilen blivit tydligare.

Minaret nr 4-2006

Som vital uppstickare bland de svenska kulturtidskrifterna framstår Minaret numera i allt väsentligt som rättmätig förvaltare av det rika arvet efter de fyra stora 1900-talspionjärerna: Ivan Aguéli, Eric Hermelin, Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Den röda tråden är med andra ord en islamiskt färgad sophia perennis, en tidlös och universell andlighet som ser bortom de yttre formerna i de olika religiösa traditionerna.

Minarets recept på vad en samtida ”tidskrift för svensk muslimsk kultur” innebär går därför i mångt och mycket på tvärs med såväl modernitetens som fundamentalismens väl uppkörda och inte sällan parallella hjulspår. Somliga skulle nog höja på ögonbrynen åt att man i det senaste numret nu publicerar en hel serie Muhammedbilder, kommenterade ur sina ”apokryfiska” aspekter av religionsprofessor Tord Talip Olsson.

Flera av de övriga bidragen håller även dem absolut högsta klass, inte minst Ashk Dahléns artikel om den islamiska mystiken hos friherre Eric Hermelins persiska diktarfilosofer och Bo Ibn al-Waqt Gustavssons läsning av Tomas Tranströmers poesi med sophia perennis-glasögon.

Vidare så argumenterar islamologen Shaikh Abdal Hakim Murad (Timothy J. Winter) i en historisk studie för varför islam egentligen är den mest naturliga och väl lämpade religionen för den brittiska mentaliteten. Bland mycket annat citerar han en av Thomas Carlyles klassiska föreläsningar om Profeten Muhammed vid Portman Square i maj 1840:

»Benthamiskt nyttotänkande, dygd genom vinst och förlust vilket reducerar denna Guds värld till en själlös ångmaskin… om ni frågar mig vem – Mohammed eller de – som erbjuder den allra mest ömkliga och förljugna synen på människan och hennes öde i detta universum, svarar jag bestämt: det är inte Mohammed!«

(Ett yttrande vilket för övrigt fick John Stuart Mill att djupt sårad störta upp från sin stol och skrika: ”Nej!”.)

Ett mindre tema i detta nummer är hur föreställningarna om Orienten och Occidenten har förändrats genom historien, där idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och Olof Heilo (fil. mag. i grekiska, arabiska, persiska samt bysantinistik vid universitetet i Wien) lämnar viktiga bidrag, och Norrlands virvlande dervisch Torbjörn Säfve delar med sig av ett försök till drömtydning.

Poesin denna gång står Bo Ibn al-Waqt Gustavsson, Ingemar Leckius, Jasim Mohamed och Florence Vilén för. Dessutom berättar litteraturvetaren Göran Lundstedt om Vilhelm Ekelunds inspiration från Eric Hermelins översättningar av persisk sufipoesi och hur dessa bidrog till hans heroiska ambition ”att i poesins och mystikens ljus få världen att framstå som på den första dagen”.

Nytt från och med detta nummer är texter av imam Hamid Valsān, vilka syftar till att vara uppbyggliga för den utövande muslimen. Valsān är verksam som imam vid en moské i Stockholm och är son till den store sufin Michel Valsān (Mustafa Abd Al-Haziz, d. 1974), rumänsk diplomat i Frankrike, lärjunge till den traditionella skolans grundare René Guénon, översättare av Ibn Arabis skrifter till franska samt redaktör för den närmast legendariska tidskriften Les Études Traditionnelles. Av sin far har Hamid Valsān ärvt både imamskapet och sufismen och denna gång gör han en kort reflektion över den muslimska rituella tvagningens pånyttfödelse-symbolik.

Sist, men inte minst, introduceras i detta innehållsrika nummer en gedigen recensionsavdelning där guldkorn ur bokfloden vaskas fram. Redaktören själv rekommenderar I döda språks sällskap av lundastudenten och språkgeniet Ola Wikander. Den blott 25-årige Wikander har specialiserat sig på utdöda språk och behärskar redan ett 15-tal av dem, vid sidan om ett antal levande. Med andra ord har han stått emot den förhärskande moderna trend som vill reducera allt vetande till krasst och kortsiktigt nyttotänkande. Det faktum att språken är gamla är enligt Wikander inte nog anledning att diskvalificera dem. Han upplyser oss dessutom på sin webbplats att han genom den lärdom han fått i och med detta hedervärda studium i religiöst hänseende numera betraktar sig ”hermetisk gnostiker”.

Minaret nr 3-2006

I det nya numret av Minaret – tidskrift för svensk muslimsk kultur lyfter imam Abd al-Haqq Kielan i sin ledare fram att profeten Muhammed introducerade arvsrätt för kvinnor nästan 700 år innan Birger Jarl gjorde samma sak i Sverige.

Minaret nr 3-06Imam Amina Wadud tillägger att den negativa syn på kvinnors oberoende som dominerade under abbasiddynastin, då islams lära konsoliderades, har sitt ursprung i idéer som stod i strid med islam och profeten Muhammeds föredöme samt saknar täckning i den kanoniska grundtexten: Koranen.

Islamologen Seyyed Hossein Nasr, den främste nu levande företrädaren för philosophia perennis, visar i en längre essä hur Koranen i islam motsvarar vad Kristus är i kristendomen. Essän kan ses som en försmak av Vid det klara morgonljuset, en kommande samling av professor Nasrs essäer om islamisk andlighet i svensk översättning på Proprius förlag.

I övrigt är bland annat chefredaktören Mohamed Omars personligt hållna porträtt av Tage Lindbom (Sidi Zayd) i ”Svenska muslimer” omistligt, liksom Ashk Dahléns auktoritativa överblick av philosophia perennis. Denna artikel hölls som ett föredrag på seminariet ”Vallfärd till mitten: en dag omkring Kurt Almqvist och hans författarskap” då Almqvists bibliotek invigdes på Sigtunastiftelsen den 20 maj och därmed blev tillgängligt för allmänheten.

Även Kurt Almqvist (Abd al-Muqsit) själv finns representerad i numret med den utsökta artikeln ”Horisontens öga”, som tidigare varit publicerad i tidskriften Gnosis. Den belyser Ivan Aguélis (‘Abd al-Hadi – ”Vägledarens tjänare”) islamiska esoterism och dess förhållande till hans banbrytande konstnärskap.

Många fler av texterna förtjänar att nämnas, inte minst Bo Ibn-al Waqt Gustavssons studie av Goethes Väst-östlig divan, Patricia Sakina Cattos reflektioner kring slöjans symbolism samt Olof Heilo Effendis språkligt grundade genomgång av Iblis i Koranen jämfört med gestaltningar av djävulen i andra traditioner. Sammanfattningsvis så är numret till brädden fyllt av lärda skatter och framstår som det kanske allra mest genomarbetade hittills.

Kurt Almqvist

Kurt Almqvist (Foto: Ingemar Leckius)