”Sånger om E” – visalbum i Hjalmar Ekströms fotspår

”Livet finner vi i osynlighetens värld” sjunger den klassiskt skolade gitarristen Pontus Robertssons på visalbumet Sånger om E. På detta hans andra album har han genomgående låtit sig inspireras av de betraktelser som mystikern Hjalmar Ekströms undertecknade med signaturen ”E.” i tidskriften Det fördolda lifvet på 1920-talet. Härigenom aktualiserar Robertsson den andliga visans genre, och ger ett välkommet musikaliskt uttryck åt ständigt angelägna stämningslägen, teman och tongångar i Ekströms mystika livssyn.

Hjalmar Ekströms poetiskt laddade och förtätade betraktelser har en sällsynt förmåga att genom tid och rum tala direkt till det innersta i varje enskild människa. I ett par intervjuer (i Skånska Dagbladet (bakom betalvägg) och för många år sedan i tidskriften Korsväg) berättar Pontus Robertsson att dessa texter kom till honom på två sätt. Dels var det genom hans poesiintresse som via Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer ledde honom till den persiska sufidiktningen och översättaren Eric Hermelin – som var god vän med Ekström, och dels genom en Ekström-biografi som han fann i svärfaderns bokhylla och läste och blev helt betagen av. 

– Jag känner igen mig i hans inre upplevelser och han är så skicklig på att sätta ord på det, säger han till SkD:s intervjuare Gunilla Wedding.

Just ”inre upplevelser” kan sägas vara en samlande nyckelfras för albumets nio visor. Genom att uttryck, tematik och tankegångar från Hjalmar Ekströms texter vävs in blir visorna personliga, tonsatta uttryck för sådant som det intima mötet med Gud, inre glädje och introversion. Den klassiska gitarrmusiken utgör ett fint ackompanjemang, och melodierna med ekon från traditionella arrangemang skänker dem stundtals stråk av någonting semisakralt.

Pontus Robertsson är född i Malmö och uppvuxen i Skurup, och när man hör hans dialekt sjungen, så slås man av att också Ekströms röst måste ha haft ett skånskt idiom. Albumet växer med varje lyssning. Det är lågmält men på samma gång starkt i likhet med Ekströms egen ”outspädda” stil, som en av dennes introduktörer, Ulf I. Eriksson, har uttryckt det. Visan ”Bror”, som avslutar albumet och skrevs i anslutning till Robertssons brors bortgång, är kanske den mest gripande av dem. Och den mest meditativa kan vara ”Hem” med följande Ekströmskt klingande passage:

Längst in i oss själva vet vi hur allting är.
Längst in i oss själva finns inga ljud och språk.
Ändå hörs ett budskap som var och en kan förstå.
Där finns vår klara Källa och vårt sanna, rätta Hem.
Dit vi får återvända om och om igen.

Pontus Robertssons genuina vismusik är kort och gott minst sagt värd att upptäckas av fler. Och kanske kan vi även våga hoppas på fler efterföljare i mystikens tecken?

Visa av Kurt Almqvist

Trubaduren Göran Frölén har med sällsynt lyhördhet tagit fasta på det rytmiska i Kurt Almqvists poesi och fint tonsatt en av dikterna. Med sång och gitarr framför han ”Visa” från samlingsantologin Genom tingens portar (1989), tidigare publicerad i Gryningen är pärlemor (1959). Därutöver ger han också en god engelsk översättning.

Almqvists dikt skulle kunna tolkas som en innerlig åstundan efter Sanning och Skönhet genom den friska Källan till livet och alla ting. Detta Källsprång (det egna hjärtats ”blomster”) måste genom en andlig traditions försorg få fritt utlopp, för att inte hindras av tingens beslöjande ringdans. Då utgör det en säker garant för att ge sökaren såväl ljus och vägledning som hopp bortom allt hopp, även om allt annat så skulle förefalla vara djupaste mörker och död.

Ja, måste vi inte alla, för att finna en beständig lycka, söka den i det egna hjärtat?

VISA

I mitt hjärta finns ett blomster,

som Herren själva har gjort.

Det är litet, ja som stoft,

och som världens rund så stort –

o måtte jag det finna!

Det trivs ej inom stängsel,

det tål ej trädgårdsmur:

fritt måste hjärtat vara,

tingen går därur –

må höviskt de försvinna!

Det blommar djupt i natten,

där allt är mörkt och dött.

I kalkens rundel glimmar

vad skönt jag nånsin mött –

o där står allt att vinna!

Se även

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark Färgvetaren och Goethe-kännaren Pehr Sällström läser en av Almqvists tidiga dikter

”Ädel enfald” hos Schiller och med Orplid

”Ädel enfald” (die edle Einfalt), det är den träffande beskrivning som den tyske poeten och dramatikern Friedrich von Schiller (1759–1805) – i företalet till sitt genombrottsdrama Die Räuber – gett andan i den heliga Skrift.

Även i Schillers egen idylliska och ljust Goethe-klingande dikt ”Das Mädchen aus der Fremde” från 1797 finner vi något av samma anda. Bandet Orplid, som genremässigt befinner sig i spektrat neofolk/neoklassiskt och griper tillbaka på den tyska vistraditionen, har framgångsrikt tonsatt denna dikt på skivan Nächtliche Jünger (2002) till ackompanjemang av piano, gitarr och stråkar och med fin sång av Nadine Spindler.

Schillers vän, juristen Christian Gottfried Körner, har i ett brev till poeten kallat ”Das Mädchen aus der Fremde” för en ”ljuvlig gåta” (ein liebliches Räthsel). Till skillnad från Schillers tidigare verk, och i likhet med mycket annan högstående konst, lämnas dikten och dess tema nämligen i avsevärd mån öppna för läsarens egna reflektioner. Hur nu än denna gåta i slutändan bör tolkas, så tyder mycket på att den åtminstone lär syfta till att, på ett eller annat vis, fylla en återställande funktion för oss som ej vuxit upp i oförstörd renhjärtenhet, utan i den moderna världen, och vars ”känsla för naturen” därmed ”liknar den sjukes känsla för hälsan” (Über naive und sentimentalische Dichtung, 1795).

Medan ”världen” med Schillers ord ”vill svärta ned allt som skiner, och dra det upphöjda i smutsen”, bevarar man bland de fattiga herdarna i dikten en barnlik glädje och förundran i mötet med ”flickan från det främmande” som ”ej är född i denna dal” och som kommer på saliggörande besök tidigt varje år, så snart de första lärkorna svärmar. Med innerlig tacksamhet tar de alla – ynglingen såväl som den grånade åldringen, stödd på sin stav – emot hennes gåvor på sin respektive väg hem till den egna härden: blommor och frukt som mognat i lyckligare marker, i strålarna av en annan sol (den inre?). Och de allra vackraste av blommor ges till ett älskande par. Ingen vet varifrån denna fagra flicka från fjärran kommer, och när hon tar farväl försvinner snabbt hennes spår. Det enda man vet är att hon är ”vacker och underbar”.

Den främmande flickan med sin upphöjda värdighet och ”avlägset” blida förtrolighet skänker varje hjärta vederkvickelse genom sin blotta närvaro. Och talar inte allt för att hon lär fortsätta att återkomma med frid och välsignelser till det enkla folket i dalen år efter år – ja såtillvida som de endast bevarar sin ädla enfald?

I svaret på denna fråga finner vi möjligen också anledningen till att nu även själva dalen som sådan i Orplids version har blivit till någonting ”främmande”…

Relaterat

• Nokturnellt med Orplid

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS