Visa av Kurt Almqvist

Trubaduren Göran Frölén har med sällsynt lyhördhet tagit fasta på det rytmiska i Kurt Almqvists poesi och fint tonsatt en av dikterna. Med sång och gitarr framför han ”Visa” från samlingsantologin Genom tingens portar (1989), tidigare publicerad i Gryningen är pärlemor (1959). Därutöver ger han också en god engelsk översättning.

Almqvists dikt skulle kunna tolkas som en innerlig åstundan efter Sanning och Skönhet genom den friska Källan till livet och alla ting. Detta Källsprång (det egna hjärtats ”blomster”) måste genom en andlig traditions försorg få fritt utlopp, för att inte hindras av tingens beslöjande ringdans. Då utgör det en säker garant för att ge sökaren såväl ljus och vägledning som hopp bortom allt hopp, även om allt annat så skulle förefalla vara djupaste mörker och död.

Ja, måste vi inte alla, för att finna en beständig lycka, söka den i det egna hjärtat?

VISA

I mitt hjärta finns ett blomster,

som Herren själva har gjort.

Det är litet, ja som stoft,

och som världens rund så stort –

o måtte jag det finna!

Det trivs ej inom stängsel,

det tål ej trädgårdsmur:

fritt måste hjärtat vara,

tingen går därur –

må höviskt de försvinna!

Det blommar djupt i natten,

där allt är mörkt och dött.

I kalkens rundel glimmar

vad skönt jag nånsin mött –

o där står allt att vinna!

Se även

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark Färgvetaren och Goethe-kännaren Pehr Sällström läser en av Almqvists tidiga dikter

”Ädel enfald” hos Schiller och med Orplid

”Ädel enfald” (die edle Einfalt), det är den träffande beskrivning som den tyske poeten och dramatikern Friedrich von Schiller (1759–1805) – i företalet till sitt genombrottsdrama Die Räuber – gett andan i den heliga Skrift.

Även i Schillers egen idylliska och ljust Goethe-klingande dikt ”Das Mädchen aus der Fremde” från 1797 finner vi något av samma anda. Bandet Orplid, som genremässigt befinner sig i spektrat neofolk/neoklassiskt och griper tillbaka på den tyska vistraditionen, har framgångsrikt tonsatt denna dikt på skivan Nächtliche Jünger (2002) till ackompanjemang av piano, gitarr och stråkar och med fin sång av Nadine Spindler.

Schillers vän, juristen Christian Gottfried Körner, har i ett brev till poeten kallat ”Das Mädchen aus der Fremde” för en ”ljuvlig gåta” (ein liebliches Räthsel). Till skillnad från Schillers tidigare verk, och i likhet med mycket annan högstående konst, lämnas dikten och dess tema nämligen i avsevärd mån öppna för läsarens egna reflektioner. Hur nu än denna gåta i slutändan bör tolkas, så tyder mycket på att den åtminstone lär syfta till att, på ett eller annat vis, fylla en återställande funktion för oss som ej vuxit upp i oförstörd renhjärtenhet, utan i den moderna världen, och vars ”känsla för naturen” därmed ”liknar den sjukes känsla för hälsan” (Über naive und sentimentalische Dichtung, 1795).

Medan ”världen” med Schillers ord ”vill svärta ned allt som skiner, och dra det upphöjda i smutsen”, bevarar man bland de fattiga herdarna i dikten en barnlik glädje och förundran i mötet med ”flickan från det främmande” som ”ej är född i denna dal” och som kommer på saliggörande besök tidigt varje år, så snart de första lärkorna svärmar. Med innerlig tacksamhet tar de alla – ynglingen såväl som den grånade åldringen, stödd på sin stav – emot hennes gåvor på sin respektive väg hem till den egna härden: blommor och frukt som mognat i lyckligare marker, i strålarna av en annan sol (den inre?). Och de allra vackraste av blommor ges till ett älskande par. Ingen vet varifrån denna fagra flicka från fjärran kommer, och när hon tar farväl försvinner snabbt hennes spår. Det enda man vet är att hon är ”vacker och underbar”.

Den främmande flickan med sin upphöjda värdighet och ”avlägset” blida förtrolighet skänker varje hjärta vederkvickelse genom sin blotta närvaro. Och talar inte allt för att hon lär fortsätta att återkomma med frid och välsignelser till det enkla folket i dalen år efter år – ja såtillvida som de endast bevarar sin ädla enfald?

I svaret på denna fråga finner vi möjligen också anledningen till att nu även själva dalen som sådan i Orplids version har blivit till någonting ”främmande”…

Relaterat

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Nokturnellt med Orplid

Det tyska neofolk-bandet Orplids akustiskt avskalade ”Auf deine Lider senk ich Schlummer” är ett melankoliskt och svidande vackert musikstycke baserat på en nokturnell dikt av Gottfried Benn.

Här möter vi en man som djupt i sitt bröst smärtas av att ej förmå närma sig andra föremål för sin kärlek än blott förgänglighetens gäckande skuggor. Finner han sig då inte, likt en nutida Narcissus, istället dömd att i nattens sena timme projicera sin egen sorg och maktlöshet på den tilltänkta älskade han uppfattar sig avvisad ifrån?

När der Untergang och människosjälens exil framstår som definitiva och när himlen skyms av idel orosmoln är steget inte långt till självförbränningens flamma. Kvar i vinden blir då endast svaga ekon av en oförlöst längtan.

(Tipstack till Yahya)

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS