Förvissning om det Sköna och Fullkomliga

»Den som inte känner doften av en ros, har ju sannerligen ingen rätt i att kritisera den. Och känner han doften, nåväl då mister han lusten att kritisera…«

– Friedrich Nietzsche, 1868

»Hur mycket förnuftet än förnekar det ena och det andra,
Ej en glimt af kärlekens fullkomlighet kan det dämpa.
Natten må, med sin slöja, öfvertäcka en verld:
Men den kan ej fördölja en gnista.«

– Sehâbi Asterabâdi, ur Den sjätte porten i Hussain Âzads poesiantologi ”Vetenskapens rosengård” (”La Roseraie Du Savoir” översatt av Eric Hermelin i Persiska dikter, 1921)

Nietzsche + Islam = Sant?

Anonymous said… (i kommentarfältet till Avfällningen):

”Hmm.. ’inte svälja någon annans åsiktspaket’ skriver du, men har du själv inte gjort det? Är inte den traditionella synen på andlighet dominerande på denna sida? Jag undrar också hur traditionalism och perennialism kan harmoniera med intresset Nietzsches skrifter? Enligt mina säkerligen otillräckliga kunskaper är Nietzsche motståndare till en absolut sanning som på något sätt finns utanför människan i en transcendental värld? Den traditionella positionen är ju snarare en vilja att återgå till den ’sk’ ursprungliga läran, därav blir det nihilistiska tillståndet rent negativt. Vidare tycker jag att det behövs en presentation för att tydliggöra om denna något breda (universella, perennialism) och öppna syn på andra andliga vägar och religioner omfattas av någon som kallar sig muslim.

Sedan har jag några andra frågor till dig. Först: hur ska människan komma i kontakt med den tidslösa visdomen? Genom intellektuell kunskap? Och i Nietzsches anda, finns det något annat syfte med religionen än människans lycka?Sist men inte minst, vad är sanningen?”

Nietzsche by Munch

Nietzsche i begrundan över tillvarons outsäglighet

Anonymous said… (i kommentarfältet till Avfällningen):

”’Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.’

Varför detta moraliserande? Styrs vi inte alla av våra drifter? Vilka människor påstår sig styras av något annat? Hur kan vi låta våra ord överenstämma med våra handlingar? Självförnekelse? Om religiösa människor ägde denna visdom, skulle det då finnas så mycket konflikter och hat? Var kommer detta hat ifrån?”

Svar till båda ovanstående anonymous:

Att jag beskriver ett sökande bortom ”förutfattade meningar” och ”åsiktspaket” som andra formulerat är direkt relaterat till intresset för Nietzsche. Jag vill mena att hans nihilistiska teorier först och främst är en skoningslös uppgörelse med alla föreställningar som människor inbillar sig och som styr deras liv, inklusive deras föreställning om Gud.

Alla dessa föreställningar är påhitt (avgudar, pseudo-traditioner, falska profeter, guldkalvar, you name it) som människan självsvåldigt kommer upp med för att skydda sig från insikten om verklighetens outsäglighet. Saken är ju den att alla dessa åsikter och illusioner måste trängas igenom för att man ska kunna öppna sig för vad jag [med Guénons ord] beskrivit som den ”intellektuella överindividuella intuitionen”.

Nietzsche bidrar med ett slags av-slöjande ”via negativa” kontra all människopåfunnen religiositet. Detta menar jag är nödvändigt för att komma i kontakt med traditionen, ”urgrunden”, och tillvarons yttersta mysterium. Nietzsches djupaste tanke är en gåta som rymmer ett löfte om något kommande, högst otidsenligt (tidlöst). Nietzsches Zarathustra är först och främst en sanningssökande mystiker i sitt häcklande av de gamla ”gudarna”. Om man däremot – som många gör – skulle hävda att Nietzsche vänder sig mot all existens av någon transcendent, översinnlig/övermänsklig princip så avslöjar man bara att man fortfarande är fången i just det han kritiserar då man föreställer sig tillvarons yttersta grunder som en fåfäng tankebild.

Zarathustra

Zarathustra – sanningssökande mystiker

Muslim? Jag vill minnas att Mohamed Omar sade i en intervju någon gång att det närmast är förmätet att gå runt och kalla sig muslim. Jag tror mig ha vissa insikter i vad det innebär att stå i ett sådant förhållande till Gud Allena / ”Alltet” / Allah och just därför anser jag mig inte kunna hävda att jag skulle vara mer troende än någon annan. ”Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen” som Rumi säger.

Hur man ska komma i kontakt med den tidlösa visdomen? För många är det genom läsning av persiska sufipoeter som Rumi. I strikt teoretisk bemärkelse så finns det många tänkare i olika traditioner som redogjort för principerna av philosophia perennis. Detta är visdom som idag endast återfinns i små fragment i de religiösa traditionerna. Att tala om denna ”avfällning” eller i andlig bemärkelse ”mörka tidsålder” är inte någon moralism, utan ett konstaterande av en tillvaro som är sammanvävd med oss alla.

Vad är då sanning? Tolkien har beskrivit det bra när han förklarar synen på sitt eget mytskapande: ”Vi är skapade av Gud och de myter vi vävt kommer oundvikligen, fastän de rymmer misstag, att spegla ett splittrat fragment av det sanna ljuset, den eviga sanning som är med Gud”. (Denna skapelseuppfattning har ju för övrigt stora likheter med naturvetenskapens ”big-bang-teori” om alltings gemensamma ursprung som även verkar ha en sammandragande tendens att återförenas – och alltså är en i allra högsta grad verkande kosmologisk princip än idag, inte bara på makroplanet.)

Syftet med religionen? Ett syfte är ju ett sätt att verka med en avsikt från punkt A till punkt B. Den autentiske Nietzsche hyser ju en djup misstro mot alla försök att skilja det betecknande från det betecknade, allt hat/hämndbegär. Det ”övermänskliga” tillstånd han eftersträvar saknar något varför. Där har allt sökande därför upphört.

I den meningen skulle jag nog vilja hävda att föreningen med det Gudomliga innebär en enhet som just går bortom alla syften och uppdelningar. Det är just denna stillhet och harmoni som är innebörden av begreppet islam – jagets utslocknande och själens återförening med det Yttersta väsendet.

Film som teologi

Kyrkorna och den konfessionella religionen har sedan länge fått finna sig i en tilltagande marginalisering. Samtidigt bevittnar vi något av en religionens renässans i populärkulturen. I filmens värld ges tillfälle att vända uppmärksamheten mot sådant som hittills kanske varit fördolt för det mänskliga ögat.

Sgt RipleyFilmmediet har på ett genomgripande sätt förändrat förutsättningarna för hur vi drömmer om andra sätt att var människor på. När vi likt Sgt. Ripley kämpar för att hålla stången mot de demoner som hotar att kolonisera vårt inre kan vi återfinna något av oss själva i filmens värld.

Filmen har i hög grad bidragit till att bryta upp kontemplationens traditionella former. Steget från kyrkorummet till biosalongens mörker var bara början. Mikroprocessorns revolutionerande av kommunikationsnätverk tillsammans med den digitala hemelektroniken har fungerat som ytterligare en kraftfull katalysator på vägen.

Myternas yttre framställningsformer tenderar alltså att få en allt mer rhizom karaktär. Att denna metamorfos oundvikligen måste leda till att allt heligt profaneras är dock en förhastad slutsats. Tvärtom bör vi snarare betona det som i denna trend pekar mot det sakralas fullständiga atopisering. En helighet höjd över varje världslig form. En enhet med det gudomliga som virtualitet vilken inte kan avgränsas till någon exklusiv plats på jorden. En messianism ex nihilo.

Falsk och sann religion

Religion kan inte reduceras till en representativ ”bild” eller allegorisk skildring. Det är också i denna mening vi måste ge Nietzsche rätt i hans religionskritik. Nietzsche som den store avslöjaren av det gemensamma hos alla falska profeter, Nietzsche som den ständige stormaren av varje guldkalv. Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen.

Den sanna religionen återfinns istället bortom varje tidslig och rumslig gräns i ett fullständigt öppet kosmos som transcenderar varje försök till territorialisering. Denna o-synliga andliga gemenskap är också det radikala svaret på varje försök att reducera religionen till politik och småskuret tvistande i denna världen. Svaret på hur vi ska bli frälsta från hämndbegäret, från vrede och sorg.

Vilket utrymme ges då när det gäller filmens förmåga att visa på vägar till människors innersta religiösa erfarenheter?

Vid första anblicken handlar ju film om yta och av-bildning par excellence. Utvecklingen inom film- och tv-tekniken har ju också rört sig mot en allt högre grad av synlighet och betoning på just det visuella, inte minst genom nya realitygenrer som dokusåpor. Denna filmens intimisering utmärks av att kameran vill tränga sig in bakom kulisserna, allt djupare in i det fördolda. Men det skulle vara fåfängt att tro att detta kan ske genom att ”visa allt”. Ett fullständigt av-slöjande på det rent visuella planet medges lika lite som förnuftet skulle kunna vara fullkomligt.

Filmens katolicitet

I detta sammanhang kan man lyfta fram vad som betecknats ”filmens katolicitet”. Filmer som gestaltar svåra moraliska kriser eller andliga val förmår öppna för en dimension bortom det synliga. Denna tankens eller andens dimension bryter in i den synliga filmverkligheten och omvandlar denna. Filmens katolicitet är med andra ord något som får svängrum först bortom den synliga materien.

AngelEn ”asiatisk” minimalism eller stramhet i berättandet är just det som öppnar filmerna för en utanfördimension i absolut mening. Strålarna från ett oväntat ljus bryter igenom i de glapp som öppnar sig när vi går vilse, lost in translation mellan de åsiktsmatriser och kodifieringar i vilka vi lever våra moderna liv. Här kan vi få glimtar av en annan typ av upplysning, den eviga och på samma gång primordialt ursprungliga – fiat lux.

Men mötet med det sanna och gudomliga är trots allt undflyende, ständigt gäckande och kringskuret av alla dessa världsliga omständigheter som styckar upp och skrinlägger. Därför är det uppfriskande när en katolsk regissör som Robert Bresson väljer att betona möjligheterna med de moderna villkoren och tekniken. När det gäller film får enligt honom de religiösa ämnena sin värdighet och upphöjdhet just genom filmens bilder och ljud, och inte tvärtom: att bilderna och ljuden skulle få det från de religiösa ämnena.

Bressons hoppfulla och bejakande inställning till de föränderliga villkoren under denna i andlig bemärkelse mörka tidsålder är föredömlig, och inte bara på filmestetikens område. För om livet när allt kommer omkring inte är något annat än en saga, så varför inte låta det bli en vacker saga?