Abdal-Hakim Murad om nihilism och självmordsbombning

Ett par av shaykh Abdal-Hakim Murads (T. J. Winters) aforismer kan ses som korta, reflekterande kommentarer angående vansinnesdåden i Stockholm.

11:79         ‘Nihilismen är den kusligaste av alla gäster.’ (Nietzsche)

12:40         Självmordsbombning: al-fana’ fi’l-shaytan.

Läsvärd i sammanhanget är även hans artikel ”The Poverty of Fanaticism” i den prisbelönta antologin Islam, Fundamentalism, and the Betrayal of Tradition: Essays by Western Muslim Scholars (World Wisdom, 2009).

Relaterat inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Med Ernst Jünger genom nihilismens vändpunkt

Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. Jesaja insåg det under en liknande vändpunkt. Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. (…) Det finns områden på jorden där man förföljer enbart ordet ‘metafysik‘ som kätteri. Att all hjältedyrkan och varje betydande människa måste dras ned i smutsen där är självklart.

Värdenas nedgång är framför allt de kristna värdenas nedgång; det motsvarar oförmågan att frambringa högre slag av människor eller ens att koncipiera sådana och utmynnar i pessimismen. Denna utvecklas till nihilism genom att rangordningen, som till att börja med var en besvikelse, betraktas med hat och förkastas.

Nihilismen kännetecknas i Ernst Jüngers essä Över linjen (1949) av att (1) ”kontakten med det absoluta har blivit omöjlig”, att (2) det inte finns ”någon högsta ordning i tänkandet”  (Eckharts intellectus) och att (3) det därför följaktligen ”saknas en furstlig uppenbarelse av människan” (vad man i enlighet med österländska läror såsom taoismen skulle kunna kalla en Högsta Identitet eller en sann – det vill säga andligt förverkligad – människa, chen-jen).

Nihilismen erkänner inte det heliga eller möjligheter till glimtar av fullkomlighet i konsten. Det problematiska ligger dock inte i nihilismens förmenta ”ondska”, utan i dess oförmåga till urskillning:

Om nihilismen kunde betecknas som det specifikt onda skulle diagnosen bli gynnsammare. Mot det onda finns det säkra botemedel. Mer oroande är själva sammansmältandet, ja rent av ett fullkomligt utsuddande av gott och ont, som ofta undandrar sig även det skarpaste öga.

Verklighetsfrånvänt postulat

Att, som många av dagens självutnämnda nihilister, ta fasta på Nietzsches begrepp ”Guds död” utifrån ett (post-)modernt perspektiv, är lika med ett förnekande av ett absolut Vara, av en metafysisk ontologi. Nihilismen måste då även logiskt innebära ett förnekande av ett relativt föränderligt vara, eftersom det relativas domän per definition endast kan äga verklighet i kraft av det absolut oföränderliga.

Nihil est betyder ju också bokstavligen ”inget finns”. Konsekvensen av det nihilistiska postulatet är därför verklighetsfrånvänt i ordets sanna bemärkelse. Det leder oundvikligen till förtvining och defaitism, då man enligt Jünger inte längre finner ”något att sätta emot det man ser komma, vare sig värden eller inre styrka”.

Teologins brister

Inte ens den negativa teologin blir då till någon hjälp, utan kan förleda snarare än vägleda, eftersom dess egentliga syftemål och anagogiska raison d’être förnekas. Som Jünger mycket riktigt påpekar har Leviatan inga problem att fylla tomrummet om man i dess ställe likt en Bataille artificiellt skulle försöka att ”hugga huvudet” av själva begreppet suveränitet eller att framhärda i att anropa en pseudo-metafysik:

Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmöget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem.

Teologin som sådan är ingalunda obefläckad av nihilismen i och med att den måste ”kämpa med upplysningens eftertrupper” och därmed själv således är ”invecklad i det nihilistiska samtalet”.

Förtvining och reduktionism

Jünger spårar även förtviningens reduktionism på intelligensens och vetenskapens område:

Den nihilistiska världen är till sitt väsen en värld som reduceras mer och mer, vilket ju med nödvändighet överensstämmer med rörelsen mot nollpunkten. Den däri rådande grundkänslan är reduktion och att reduceras. (…) Vi ser detta framför allt i förenklingen av den vetenskapliga teorin. Den skär ut syftlinjerna utan att ta hänsyn till dimensionerna. Det leder till slutledningar långa orsakskedjor, ett bra exempel på detta återfinner man i darwinismen.

Nihilismens möjlighet att i hög grad realisera sina totaliserande anspråk är något unikt för just vårt tidsskede. Hela planetens öde står nu på spel:

Det är inte sällan i mänsklighetens historia, vare sig det är hos den enskilde eller hos större och mindre enheter, som odödliga hierarkiers fall med alla dess följder har kunnat skådas. Mäktiga reserver stod då alltid till förfogande, antingen i den mer elementära världen eller i den bildade. Vildmark fanns ännu i överflöd och hela kulturer förblev oberörda. I dag bemäktigar sig förtviningen, som ju inte enbart är förtvining utan på samma gång acceleration, förenkling, potentiering och en drift mot okända mål, hela världen.

”Ersättningsreligioner”

Från en ursprungliga kvalitativ ordning via en kvantitativ sådan slår utvecklingen oundvikligen alltmer över till en inverterad kvalitet – förfall och upplösning. Nihilismens innerlighet blir härigenom till en ersättning för religionen och i samband med att de ”högsta värdena blir värdelösa” uppstår ett oöverskådligt antal ”ersättningsreligioner”:

Ja, man kan säga att vad som helst nu får en möjlighet att bli kultiskt belyst och tolkat genom att de högsta värdena detroniserats. Det är inte bara naturvetenskaperna som tar på sig denna roll. Världsåskådningar och sekter frodas; det är en tid för apostlar utan uppdrag. Till sist tar också de politiska partierna sig an apoteosen, moral är det som tjänar deras doktriner och skiftande mål.

Den enskilde dras in i det nihilistiska spänningsfältets förtrollning och kan sedan inte ta sig ur detta. Det vore därför mödan värt att undersöka vilket förhållningssätt man kan rekommendera en person som är utsatt för denna anfäktelse.

Vändpunkten

Jünger fortsätter med att uppställa följande till synes hoppfulla utgångspunkter i sitt sökande efter ”nya brunnar” bortom den nihilistiska Linjens horisontalitet:

Om Hölderlins ord är sanna så måste ‘det räddande’ växa till sig ordentligt. I dess första strålar bleknar det meningslösa.

Vi är här snarare fängslade av effekterna av vändpunkten, som, obemärkt av massorna, har föregått dessa.

Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?

Fiat lux

Läs även

Svenssongalaxens inlägg om Ernst Jünger, såsom Att besegra Leviatan, Esoterikern Jünger, Det vanligas metafysik och en mängd andra. Svensson framstår alltmer som bloggosfärens obestridlige Jünger-kännare. Ett intryck som knappast blir svagare av att Reseanteckningar inte har uppdaterat på länge. Där kan man annars bland annat läsa en ypperlig analys av mytologin i Jüngers roman Heliopolis.

Fler inlägg om Ernst Jünger

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS