Den andliga odlingens trädgårdsmästare – Svante Ögren in memoriam

Nyligen bortgångne lektor Svante Ögren (1943–2022) kom under sin tid vid Sigtunastiftelsen att göra en insats av stort och bestående värde, inte minst genom anskaffandet av tre förstklassiga mystika boksamlingar till stiftelsens bibliotek och arkiv, samt i form av kurser, seminarier och samtal i frågor om andlighet och filosofi. I detta inlägg ges en översiktlig exposé över något av denna insats, och av stiftelsens mystika boksamlingar. Med utgångspunkt i denna hans insats och samlingarnas respektive profiler redogörs också för den tidlösa och universella visdomens perspektiv, vilket med åren kom att ha stor betydelse för hur Svante uppfattade och formulerade sin syn på tillvaron.

Åtskilliga mystikintresserade vänner minns Svante Ögren som en av generositet präglad samtalspartner och inspiratör i intellektuella spörsmål. Sammantaget framstår han i dessa delar av sin livsgärning som något av en den andliga odlingens trädgårdsmästare, som en oförtröttlig föregångare och förebild i bevarandet och vidareförmedlandet av ett i högsta grad angeläget vishetsarv. Svantes bortgång har lämnat en stor saknad, och många har känt ett behov av att visa sin tacksamhet och att hedra hans minne.

Lars Söderholm tecknar i UNT den 20 november 2022 en fin minnesruna över Svante Ögren (bakom betalvägg) med porträttbild (framför betalvägg). I minnesrunan sammanfattas Svantes yrkesbana: från åren som kyrkohistoriker vid Uppsala universitet över tiden som biblioteksföreståndare på Sigtunastiftelsen under perioden mellan 1990-talets mitt till år 2002, då hans bana som lektor i teologi och historia vid samma institution tog vid, i vilken ingick att leda kurser och arrangera program om religion och andlighet.

Söderholm berättar att han själv har haft stor glädje av att under ett antal år personligen delta i en av de grupper i andlighet och filosofi som Svante höll i. Åtta, tio personer var de, som en fredagseftermiddag varje månad samlades på gästvåningen i Sigtunastiftelsen kring läsning av grundläggande texter ur de stora religiösa traditionerna:

”På ett märkligt sätt blev stämningen oss emellan så lyhörd och öppen. Mycket blev här uppfattat och sagt som i de flesta andra sammanhang inte skulle uppfattats. Svante såg det gemensamma under de olika texterna. För honom var philosophia perennis, den eviga filosofin, en levande verklighet. Dessa möten var högtidsstunder för oss som var med. Saknaden är stor efter Svante och dessa stunder. Vi bevarar minnet av honom och dem i stor tacksamhet.”

Sigtunastiftelsen
Sigtunastiftelsen, Rosengården

Fler som sällar sig till tackkören

Vidare beskriver Lars Söderholm Svantes sätt att leda samtalen som försynt och hänsynsfullt, samt präglat av ett stort kunnande. Dessa personliga hågkomster sätter fingret på hur det kunde gå till när Svante i olika sammanhang bidrog till att reflektera över och dela med sig av sina kunskaper om det intellektuella arvet från de stora mystika traditionerna – vilket varit en stor behållning för många, och som de därför har anledning att känna tacksamhet för.

Redan från tiden som relativt ung fil. kand. vid Uppsala universitet verkar Svante ha utmärkt sig genom sin kunnighet och tillmötesgående och hjälpsamma hållning. I en avhandling från Teologiska institutionen finner vi att han tackas för sin grundliga och sakkunniga granskning vid seminarier och vid arbetets slutskede (Olivestam 1977:12).

Från senare år har vi ett exempel i Abir Francis’ välunderbyggda studie om Linnéa Hofgren och den mystika Flodbergskretsen, i vilken riktas ett stort tack till Sigtunastiftelsens biblioteks- och arkivs personal samt, med namns nämnande, Svante Ögren för deras hjälp, sökande efter information och för ett mycket trevligt bemötande (2019:[223]).

Svante skall även ha ett genuint tack för att han tidigt var uppmuntrande till skriverierna här i Cafét, något han uttryckte i personlig korrespondens:

”Jag finner att Ditt utbud på Café Exposé är mycket intressant och hoppas på en fortsättning i samma stil. För Sigtunastiftelsen, som förvaltar Kurt Almqvists bibliotek, och för mig personligen, för vilken Kurt betytt mycket, är det naturligtvis värdefullt att Du publicerar texter ur den tradition, som Kurt ville förmedla till en svensk publik.” (27 februari, 2007)

De mystika boksamlingarna

Kurt Almqvists bibliotek och arkiv – en förverkligad vision

Boksamlingen beskrivs av Sigtunastiftelsens bibliotek som läraren, författaren och den muslimska sufin Kurt Almqvists (1912–2001) privata bibliotek. Den består av över 1000 band och speglar de mystika traditionerna inom världsreligionerna samt verk om den tidlösa filosofin – perennialismen (även kallad religio perennis eller philosophia perennis), som Almqvist ägnade sitt liv åt att introducera i Sverige.

Svante Ögren lärde känna Kurt Almqvist redan på 70-talet, och fördjupade sig sedan efter hand i vad han benämner som den perennialistiska traditionen. Hans intresse för denna föranledde honom att, efter Almqvists bortgång, få till stånd en donation och överflyttning av dennes bibliotek, och sedermera även brevarkiv, till Sigtunastiftelsen. Biblioteket är placerat i ett för ändamålet speciellt tillägnat rum i suterrängplan i retreatbyggnaden Refugiet.

Religio perennis-forskaren Robert Carleson – som författat ett inkännande och vederhäftigt första engelskspråkigt bidrag i en vetenskaplig publikation om philosophia perennis hos Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom (2016) – har i en uppsats (2006:20) låtit meddela att Kurt Almqvist mot slutet av sitt liv hade planer på att grunda ett centrum i Stockholm för studiet av just religio perennis, men att denna vision aldrig hann förverkligas innan han gick ur tiden.

Carleson konstaterar dock i samma uppsats, att i och med Kurt Almqvist-rummets invigning på Sigtunastiftelsen – med ett heldagsseminarium under rubriken Vallfärd till mitten den 20 maj 2006 (8) – så är den svenska religio perennis-forskningens materiella och andliga bas konkretiserad och inväntar enbart forskarnas ankomst (16). Utan att närmare veta vad som egentligen ingick i Almqvists planer på ett studiecentrum, ligger det likväl nära till hands att se denna invigning – som Svante Ögren alltså var initiativtagaren till – som en postum uppfyllelse, i någon mening, av den vision och önskan om detta som Almqvist tydligtvis burit på.

Boksamlingen Kristen mystik – en sekelvördig bokskatt

Redan några decennier innan Svantes tid vid stiftelsen fanns det där en viktig formativ grund lagd med en förnämlig samling mystik litteratur – boksamlingen Kristen mystik (även kallad Petri-samlingen eller Petri/Petris boksamling Kristen mystik, och omfattande cirka 900 band). Samlingen, som donerades till stiftelsen 1959, bildades av medlemmar i Bergmankretsen – en prästerlig mystik vänkrets i Stockholm omkring hovpredikanten Carl Henrik Bergman (1828–1909). Denna var verksam under andra hälften av 1800-talet, men med länkar som går att spåra tillbaka till den pietistiska väckelserörelsen under tidigt 1700-tal via en successionskedja bakåt bestående av Johannes Dillner (1785–1862), Anders Collin (1754–1830) och Erik Tolstadius (1693–1759).

En stor del av den period samlingen täcker sammanfaller med konventikelplakatets era 1726–1858, då pietistiskt influerade religiösa strömningar inte tilläts verka öppet i Sverige, och då det enligt den svenska rikscensuren var förbjudet att trycka böcker av bland andra den i dessa kretsar betydelsefulle tyske mystikern Jacob Böhme. Detta förklarar till stor del den tämligen ansenliga mängden handskriftspublikationer i samlingen, kopierade från exemplar till exemplar och ämnade för ”underjordisk” spridning.

Den som huvudsakligen hopbringade samlingen, och gav den dess slutgiltiga utformning, var prosten Bror Erik Petri (1848–1912). Ett viktigt enskilt tillskott hade även influtit från bergmästare G. L. Wetterdahl – den anonyme utgivaren av Böhme-lärjungen Franz vons Baaders ”Filosofiska skrifter i öfversättning” (1901) – som till Petris samling testamenterade sin värdefulla privata boksamling i dess helhet (Rodhe 1929:717).

Utan tvekan rör det sig om en boksamling med potential att göra ett stort intryck. Det förefaller som om att detta delvis kan härröra från bokverken i egenskap av artefakter, med dessas respektive provenienser och specifika historier. I Sigtunastiftelsens biblioteks egen beskrivning av samlingen kallar man den en bokskatt, samt tecknar en bild av hur man, när man står inför den, nästan kan höra hur den mystika vänkretsen sitter där och samtalar och funderar över innehållet i böckerna. Biskop emeritus Martin Lönnebo har för sin del formulerat det som så, att för den som är nyfiken på vad dessa vänner av det inre livet läste, så är en titt på boksamlingen en givande och imponerande upplevelse (1987:8).

Hjalmar Ekströms bibliotek och arkiv – öppningar till ”landet med de vida gränserna”

Genom sina kontakter med Ulrika Ljungman (1906–2002), den sista lärjungen till helsingborgsskomakaren och mystikern Hjalmar Ekström (1885–1962), hade Svante Ögren 1996 lyckats uppspåra och till Sigtunastiftelsen anskaffa även dennes bibliotek (à cirka 400 band). Biblioteket kompletterades våren 2009 med Ekströms arkiv genom en donation av Svantes samarbetspartner kring kurserna om religiös mystik – professor Antoon Geels (1946–2020), som 1980 hade doktorerat med en religionspsykologisk studie om Ekströms religiösa utveckling (och som också han under många år var en följare av Cafét).

Hjalmar Ekströms bibliotek anknyter till Petri-samlingen, med en i hög grad likartad profil. För att kunna ringa in Ekströms andliga sammanhang måste dock först Flodbergskretsen presenteras. Om Bergmankretsen hade bestått av hovpredikanter och lärda präster, samlade deras efterföljare i Flodbergskretsen i Stockholm kring lykttändaren Carl Flodberg (1848–1933) enklare lekfolk såsom hantverkare. Av detta skäl har Ulrika Ljungman på ett minnesvärt vis liknat denna vänkrets vid Ordspråksbokens ”försvarslösa” geckoödlor ”som ändå är hemtama i palatset”. ”Ty”, som hon citerar och skriver, ”’geckoödlan kan gripas med händerna, dock bor den i konungapalats’, i mystikens höga, luftiga och bländande vita konungapalats.” (1987:88)

Flodbergskretsen försågs med litteratur av den mer seniora Bergmankretsen, och kretsens sammanhållna gemenskap varade från början av 1890-talet till lykttändare Flodbergs sista dagar på 1930-talet (Ljungman 1984:10f). Maja Ekström poängterar i en mycket läsvärd masteruppsats från 2016 – som tycks skriven med påtagligt personligt engagemang – att de senaste årens produktion av ny litteratur om vänkretsen är ett tecken på ett märkbart stegrande intresse för den och dess medlemmar (6), samt att dess spiritualitet ännu lever vidare genom flera intresserade ”vänner” (3). Hon menar också att det finns många skäl att ta tillvara på Flodbergskretsen minne, i betraktande av att den i flera avseenden sticker ut i svensk kyrkohistoria – dels genom att den bestod av lekfolk, men också genom dess katolicitet och obundenhet till etablerad organisation och till föreningsbildande (4).

Hjalmar Ekström hade kommit i kontakt med Carl Flodberg 1922. Tillsammans med Henrik Schager (1870–1934) utgav han tidskriften Det fördolda lifvet 1925–1926. Därefter kom han att skriva allt fler själavårdande brev, de allra flesta av dessa till medlemmar i Flodbergskretsen. (Ljungman 1984:56) En av Ekströms senare hävdatecknare – som skriver under författarnamnet En karmelitnunna – gör gällande att han själv aldrig blev medlem av kretsen, men att det genom hans andliga vägledning, brevledes, på så vis kom att uppstå en ”Ekströmkrets” inom denna (2014:13f). I linje med detta resonemang skulle man också kunna säga att denna Ekströmkrets tog vid i Flodbergskretsens efterföljd.

De cirka 4000 brev man räknar med att Hjalmar Ekström skickade bär syn för sägen om den samlade korrespondensens omfattning (En karmelitnunna 2014:14). Skomakaren som hade försökt att dra sig tillbaka till ”den fördolda verkstaden” för att leva i Gud, blev – som karmelitsystern skriver – omedelbart anförtrodd av Densamme att bära andra genom andlig vägledning, då ingen är mindre ensam än eremiten; ”[h]an befolkas av hela mänskligheten.” (15) Vid sidan av den omfattande brevväxlingen så representerade Ekströms boksamling, med dess breda skara andliga tänkare, för honom på ett likartat sätt öppningar till ”landet med de vida gränserna”.

Hans Hofs bibliotek och arkiv – ett möte mellan öst och väst

Utöver Kurt Almqvists och Hjalmar Ekströms bibliotek kom dessutom prästen och religionsfilosofen Hans Hofs (1922–2011) omfattande bibliotek (à cirka 4000 band) samt arkiv genom Svante Ögrens försorg att få en plats på stiftelsen. Hof sysselsatte sig under en period av sitt liv mycket med den senmedeltida kristna mystiken hos framförallt Mäster Eckhart, och kom senare att bli en av introduktörerna av zentraditionen i Sverige.

Några milstolpar i Hans Hofs liv: 1952 disputerade han på en avhandling om Mäster Eckharts tänkande med fokus på begreppet Gudagnistan i människans själ. 1971 tog han initiativ till Meditationsgården i Rättvik som kursgård avsedd för kristen djupmeditation. 1993 bildade han Stiftelsen Mäster Eckhartsällskapet till stöd och inspiration för människors andliga sökande. (Mäster Eckhartsällskapet 2021)

Hans Hofs bibliotek har en bred och utpräglat internationell profil, med ett urval som sträcker sig över sex decennier från och med 1950-talet. Kanhända finns det till del beröringspunkter här med den tidsanda som grundaren av bokförlaget Artos, Per Åkerlund (under rubriken ”Oberörd av den uppblossande politiska elden”) har kallat ”en tid då världen öppnade sig” – apropå det växande intresset för mystik litteratur han upplevde från och med slutet på 1960-talet (2022).

Vad var då Hans Hofs utgångspunkt? Något av en förklaring till detta ges i hans bok Var finns Gud: tankar om andlighetens villkor i dag (1983), vars publicering Kurt Almqvist kallat för en glädjande händelse. Almqvist ser budskapet i boken som ett övertygande uttryck för besvikelsen – hos den som har en visdomsmystikers själ – över avsaknaden inom den nuvarande Kyrkan av anknytning till människans konkreta och kosmiska verklighet. Almqvist uppmanar därför dem bland dennas företrädare med sinne för djupdimensionen att lyssna till Hof, när han i slutet av boken framhåller element av universell mystik och antropologi. (1984:49n15)

I en annan av Hans Hofs böcker – Bli mer människa (1985) – ägnas en första essä åt za-zen, det vill säga buddhistisk djupmeditation, och en andra åt Eckharts mystik. Detta har föranlett recensenten Eric Haglund att påpeka att man i läsningen därigenom upplever något av ett möte mellan öst och väst. ”Dock inte på kollisionskurs.” ”Ett grundantagande i boken” är nämligen ”att den stora mystiken ’är allmängiltig och universell i den meningen att den uppvisar samma slags grundstruktur i vilken tid och kultur den än uppträder’. (1986:92) Här finns med andra ord ett betonande av en samstämmighet som erinrar om det perennialistiska perspektivet, en samstämmighet vi snart ska återkomma något till.

Temadag om de mystika samlingarna

Ett strålande vällovligt initiativ för att hedra Svante Ögrens minne var det välbesökta öppet hus-evenemang på Arkivens dag som Sigtunastiftelsens bibliotek och arkiv ordnade den 12 november 2022 på temat ”Myter och mysterier”. Den goda uppslutningen visar inte bara på att det finns ett stort och levande intresse för dessa mystika boksamlingar och det som de representerar, utan också att bevarandet av samlingarna rent konkret kan ha en fortsatt församlande och gemenskapande funktion som inspirerar och bidrar till generationsöverskridande kontinuitet.

Tack var den andliga mylla Svante efterlämnat genom sitt långsiktiga, tålmodiga odlingsarbete verkar det nu, Deo volente, kunna finnas hopp om att i denna också nya frön ska kunna finna en passande jordmån för att spira och gro, blomma och bära frukt. Ett bättre hedrande av hans minne skulle i så fall vara svårt att föreställa sig.

Temadagen inleddes med en presentation och visning av samlingarna, och åtföljdes av fördjupande korta föredrag och samtal om dessa enligt följande:

  • Lisbeth Gustafsson, journalist, författare och Mäster Eckhartsällskapets ordförande och Bo Pehrson, f.d. ordförande i Mäster Eckhartsällskapet om Hans Hofs bibliotek.
  • Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap på Södertörns högskola och årets Mäster Eckhart-stipendiat om Kurt Almqvist och dennes bibliotek.
  • Carl Stattin, diakon och redaktör för Den fördolda världen (en podd om kristen mystik) om Hjalmar Ekström och Flodbergskretsen. (Vad som av allt att döma är presentationen till detta föredrag finns tillgänglig här.)

Programmet avrundades, mycket passande, med en presentation av Svantes arbete med att under perioden 2002–2015 anordna kurser, program och resor i samarbete med religionspsykologen Antoon Geels utifrån dessa mystika samlingar.

För den som önskar att fördjupa sig eller forska i samlingarna finns möjligheten att söka Eckhartstiftelsens vistelsestipendier för fördjupning i mystik tradition och kontemplativ praxis. Stipendiet utlyses årligen och erbjuder en veckas vistelse i anslutning till Sigtunastiftelsens bibliotek, arkiv samt specialsamlingar. Några av de tidigare vistelsestipendiaterna håller föredrag på Mystik salong på Sigtunastiftelsens bibliotek 2023.

Podden Den fördolda världen har spelat in flera av sina avsnitt på plats i Hjalmar Ekström-rummet, och därigenom visat prov på ett annat sätt som de mystika samlingarna kan användas på: i form av fysiska mötespunkter för specifika syften. Detta gör man bland annat i avsnitt 4–6 med ett inspirerande samtal om Hjalmar Ekström mellan Carl Stattin och teologen Maja Karin Lindahl (f.d. Ekström). Angående Hjalmar Ekström planerar man även en kommande serie avsnitt (nummer 32–38) om hans utläggning av Salomos Höga Visa.

Första avsnittet i podden Den fördolda världens serie om Hjalmar Ekström i tre delar, tillägnat Antoon Geels

Överlappningar och samstämmighet

Det rika andliga arv som sammantaget kommer till uttryck i dessa Sigtunastiftelsens biblioteks specialsamlingar i sammanlagt över 6000 band speglar en providentiell, kontinuerlig och levande närvaro av mystika underströmmar i vårt land sedan 300 år tillbaka och ända in i våra dagar.

Boksamlingen Kristen mystik rymmer såväl protestantiska företrädare (såsom Böhme, Tersteegen och Arndt, samt anhängare av Württemberg-pietismen) som katolska (däribland Bernières-Louvigny, Tauler och Madame Guyon). Likaså påträffar vi ett visst slags formöverskridande, ekumeniskt förhållningssätt hos Flodbergskretsen, vilka tillhörde olika kyrkor och samfund. Detta kan illustreras med följande citat om hur man resonerade inom kretsen, följt av Ulrika Ljungmans kommentar. ”Det finns varken katoliker eller lutheraner eller några andra ’iker och ’aner, det finns bara Guds små barn.” (Ljungman 1984:8) ”Man sökte ju alltid bara kristen fördjupning, utan tanke på kyrko-tillhörighet.” (ibid:13)

Hjalmar Ekströms bibliotek från 1900-talets första hälft följer i mångt och mycket dessa spår, men har också en ytterligare något bredare profil, då den även inrymmer flera av den gode vännen Eric Hermelins (1860–1944) översättningar av de persiska sufidiktarna, samt också ett par volymer om östkyrkan och dess mystik. Båda dessa traditioner – sufismen och hesykasmen – finns tämligen rikt representerade i Kurt Almqvists bibliotek, vilket – liksom även Hans Hofs – dessutom har en än mer universell sammansättning, och omfattar således även Fjärran Österns traditioner.

Sinsemellan täcker samlingarna alltså delvis överlappande fält. Den inbördes samstämmigheten finner vi fullast uttryckt och samordnad i det perennialistiska perspektivet hos Almqvist. Detta insisterar på religionernas transcendenta – eller inre – enhet på, vad som ibland kallas, den kvintessentiella esoterismens grund. Denna grund upphäver dock inte de respektive Gudagivna, traditionella formerna, utan kommer snarare till uttryck i och genom dessa. Man skulle kunna likna det vid hur det ofärgade ljuset genom att genomlysa ett prisma kan manifesteras i ett helt spektrum av färger, och sålunda bli synligt på en mångfald sätt i världen, utan att för den skull upphöra att vara ljus.

Svante Ögren var av uppfattningen att även om Bergmankretsen och Hjalmar Ekström inte kan kallas för perennialister i snäv mening, fanns hos dem ett perspektiv som stod sophia perennis-traditionen nära. En motsvarande bedömning finner vi också hos Kurt Almqvist, som i sin bok Himmelsstegen: om människans möjlighet att finna en väg till Gud (1986a:96ff) – med en term lånad från Frithjof Schuon (1907–1998) – framlägger ett mycket pregnant kondensat av den ”esoteriska ekumeniken” hos Bergman- och Flodbergskretsen (där han i den senare uppfattar Hjalmar Ekström som huvudfigur). Detta kan sammanfattas med påpekandet att ”[i] skrifter och brev som härrör från deras medlemmar finns på ett märkligt sätt mycket av den tidlösa visdomens synsätt och metodik företrätt” (96).

I sin recension av Almqvists Himmelsstegen menar Sven Heilo dels att bokens epilog tillhör det bästa Almqvist skrivit om vår tids och vårt folks andliga nöd, och dels att han här visar en möjlig utväg för de svenskar som anser sig oförmögna att konvertera till katolicism eller till östkyrkan, eller skyggar för utomkristna vägar till Gud (1987:96). När Heilo målar upp en historisk bild av ”det arktiska mörkret över Sveriges antimetafysiska tundra” (95), och hur mystiken, som hade sin upprinnelse i pietismen, ändå kunnat blomstra i vårt lands andliga tjäle (96), är det svårt att inte associera till de gåtfullt profetiska versraderna i Tolkiens Ringsaga, som kommer Frodo till del i Bri via ett brev från trollkarlen Gandalf:

All that is gold does not glitter,
Not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither,
Deep roots are not reached by the frost.
(2005:170)]

Sigtunastiftelsen, Rosengården

Med perennialismen som lins

Svante Ögren hade som sagt influerats av det perennialistiska perspektivet genom sin kontakt med Kurt Almqvist. Almqvist framhåller att den tidlösa visdomens syn på de stora religionerna som olika särpräglade uttryck för den gudomliga Sanningen och Verkligheten är ett synsätt som ligger i tingens egen natur, och att det är ett åskådningssätt som får stöd i de stora religionernas egna kontemplativa traditioner – antingen i frötillstånd eller klart formulerade av enstaka mystiker (1984:9f).

Och prästen Håkan Eilert bekräftar i sitt bidrag ”Philosophia perennis – den glömda vägen” i en antologi, utgiven av Svenska kyrkans forskningsråd, att detta synsätt, som framträder i vad han – i likhet med många andra – sammanfattar som den traditionella skolan, alltid har legat som en underström i mänsklighetens religiösa historia:

”Det skymtar förbi i samtal och skriftställning så snart frågan om de olika religionerna har blivit akut. Tänk på den ädle romaren Symmachus som inför senaten eftertänksamt strök sitt vita skägg medan han begrundade kristendomens absoluta anspråk under biskop Ambrosius tid: ’Hur är det möjligt att en så stor sanning kan uttryckas endast på ett enda sätt?’ Besinna fäderna – Justinus Martyren, Origenes, Augustinus och många andra som trots motsägande utsagor dock tycks ha varit öppna för Guds frälsande närvaro i andra fårahus. Betänk de ansatser till sinnesvidgning som vi möter i den humanistiska traditionen och som slår ut i full blom hos personer som Nicolaus Cusanus och längre fram hos Herder, Goethe och andra av den tyska romantikens företrädare. Vi möter inom kristenheten ett uppdämt behov att bejaka den sinnesförfattning som ligger i sakens egen natur, nämligen att Gud inte har låtit sig vara utan vittnesbörd bland folken. Eller som det heter i Rom. 1:19–20: ’Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga’.” (2001:110)

Två poänger som Håkan Eilert gör i sammanhanget kan vara speciellt värda att notera. För det första att ett sådant religionsstudium i sig kan vara en fromhetsövning – då det fordrar att man vid itutagandet med detta ej ställer sig utanför, ovanför eller bredvid (103). För det andra att fler än vi tror i vår tid lämnas i sticket, eftersom det i stor utsträckning saknas en kunskapsinriktad tolkning och utläggning av skrifterna – vilket emellertid philosophia perennis är ett försök att lägga fram en vägledning till (114). Att Almqvist uträttat en betydande lärargärning genom att under flera decennier ha introducerat företrädare för detta synsätt, menar Eilert är ett viktigt arbete som förtjänar en eloge (112).

Att den tidlösa visdomen först under 1900-talet fått företrädare som René Guénon (1886–1951) och Frithjof Schuon, som gett den ”ett konsekvent och fullständigt uttryck”, menar Almqvist har att göra med att det nu är ”sent på jorden”, och den förhärskande andan i religiöst avseende antingen är avståndstagande eller likgiltighet. Något yttre eller inre motstånd mot ett sådant offentliggörande föreligger därför ej längre i Västvärlden, och således har budskapet nu mycket större chanser att också nå fram. Almqvist kallar detta en positiv kompensation som den moderna mänsklighetens förvärldsligande medför. En annan sådan kompensation, som han framhåller, är den oerhörda tillgången till interkontinentala kommunikationer, vilken har åstadkommit en veritabel flod av information om icke-kristna religioner, och således ett rikt studiematerial även åt personer med anlag för djupperspektiv och sinne för ”enheten i mångfalden”. (86:42)

Uppfordran och helhetssyn

Svante Ögren är den som skriver minnesrunan över Kurt Almqvist i Svenska Dagbladet efter dennes bortgång våren 2001. Han betonar att för dem som haft förmånen att ha Almqvist som andlig vägvisare så innebär dennes bortgång inte bara en stor sorg, utan också en uppfordran att förvalta det arv som han lämnat efter sig (21). Med facit i hand kan vi, i och med Svantes initiativ för att bland annat få till stånd ett Kurt Almqvist-rum på Sigtunastiftelsen, konstatera att det verkligen låg en genuin föresats i dessa ord. Med detta goda exempel i åtanke understryks att denna uppfordran nu, om inte förr, kanske borde stämma till eftertanke även hos oss andra.

I minnesrunan citerar Svante också ett par passager ur Almqvists understreckare i Svenska Dagbladet (1972:4) som presenterar Seyyed Hossein Nasr och dennes uttolkning av den traditionella synen på naturen (21). Citatet är betydelsefullt, inte enbart för att det enligt Svante kan sägas sammanfatta den helhetssyn som formade Almqvists personlighet, utan för att det också i mångt och mycket tycks ange inriktningen på Svantes eget fortsatta intellektuella engagemang. Citatet lyder som följer (korrigerat gentemot originalkällan):

”Det som vi kallar ’naturen’ och som är vår organiska omgivning är med andra ord i sin innersta verklighet något annat och mera än den kvantitativa summan av sina olika element: dessa sammanhålls och samordnas av en kvalitativ verklighet, som går utöver den själv, samtidigt som den är deras gemensamma, innersta livsmärg.
(…)
Nutida försök från enstaka teologers sida att lappa ihop naturvetenskap och religion har varit fruktlösa, därför att de haft felaktiga utgångspunkter, t. ex. ett i grund och botten materialistiskt eller evolutionistiskt synsätt. Det enda som verkligen skulle kunna återställa harmonin mellan människan och naturen vore en återupptäckt av den dolda hierarkin inom Tillvaron, insikten om att den jord som är människans livsrum får allt sitt liv och all sin verklighet från en Härd av enhet, som är dess hjärtpunkt men som samtidigt överstiger den: med andra ord från den andliga sfär som religionen kallar ’Himlen’ och som också är Källan till den religiösa Uppenbarelsen.”

Bortom ”tro” och ”vetande”

Just ovan nämnda helhetssyn ser ut att ha varit vägledande för Svantes essä ”Att tro är att veta, att veta är att tro: Ett perennialistiskt perspektiv på en förenklad frågeställning”, som han bidrog med till antologin Bortom tro och vetande: tankar från en dialog från 2010. Denna antologi kom till som resultatet av en dialoggrupp som samlades regelbundet på Sigtunastiftelsen under tre år i syfte att föra en gränsöverskridande dialog mellan företrädare för religion och vetenskap (Liljenström & Linderman 2010:8).

Svantes bidrag är det längsta i boken, och skisserar huvuddragen i ”den helhetssyn på tillvaron som (…) brukar kallas den perennialistiska” samt ”dess konsekvenser för bedömningen av människan och hennes agerande gentemot sina medmänniskor och mot den henne omgivande naturen” (144). Essän knyter tydligt an till Tage Lindboms tes om ”den moderna människorikesideologin” (158), samt avvisar evolutionsteorin genom att ”skilja mellan naturvetenskapliga fakta och de filosofiska förutsättningar, som ligger till grund för tolkningarna av dessa fakta” (162f). Dock finns här också ett framträdande konsiliant drag i såväl tonfall som ambition, sannolikt präglat av såväl Svantes personlighet som den dialogform som essän vuxit fram genom, samt också dennas syfte.

Antologins redaktörer har valt att illustrera de nio kapitlen med symbolerna för de nio planeterna i vårt solsystem, då dessa varit föremål för såväl vetenskapligt som religiöst intresse (Liljenström & Linderman 2010:9). Svantes kapitel har därmed kommit att illustreras med Uranus’ symbol (Ögren 2010:143), vilken tycks bestå av en kombination av solens (hieroglyfiska) symbol (som korresponderar med guld inom alkemin) och Mars’ dito med dess spjut.

Innebörden av symbolen verkar delvis kunna vara ambivalent, men den som bäst tycks passa i sammanhanget är att Uranus, den grekiske himmelsguden, är en beskyddare av det som lyfter människan hän mot himlen i en uppåtriktad strävan gentemot det Absoluta (Chevalier & Gheerbrant 1996:1056). Således skulle den kunna ses som analog med den bild ur en hermetisk handskrift från slutet av 1100-talet som används i Kurt Almqvists ovan nämnda, och tematiskt likartade, understreckare om den traditionella synen på naturen (1972:4). Denna föreställer en Jakobsstege av himlasfärer runt jorden och benämns i enlighet med detta som ”Själens uppstigande genom himlasfärerna”.

Uranus förefaller dessutom också ha något primordialt över sig, då denne är den mytologiske fadern, farfadern eller farfarsfadern till de närmare solen liggande planeterna Saturnus, Jupiter, Mars, Venus och Merkurius (även om dessa visserligen bär sina latinska namn, och Uranus sitt grekiska).

Symbolen för Uranus

Coda

När Svante Ögren fördes till den sista vilan vid den medeltida Mariakyrkan i Sigtuna 20 maj 2022, användes som begravningsvers den kända första strofen i Erik Lindegrens dikt Arioso (1947:58).

Svante hade ett levande lyrikintresse, och bland annat var medlem i Karlfeldtsamfundet samt under flera år hade ingått i styrelsen för Gunnar Ekelöf-sällskapet, varav ett som ordförande, får detta sägas vara mycket passande. Ja, i själva verket alldeles särskilt välfunnet, med tanke på att strofen också tycks beröra något av den djupa vänskap och gemenskap som gång på gång under seklerna påtalas i de svenska mystikernas brevkorrespondens, och som karaktäriseras av att ”nå över tidens gräns” (en formulering vilken också har kommit att ge upphov till titeln på en biografi över 1700-talsmystikern Anders Collin (Rengmyr Lövgren 2013)).

Detta de nio inledande radernas mystika motiv framgår i litteraturvetaren Gunilla Bergstens analys:

”Diktens popularitet är inte svårbegriplig. På ett förtätat men samtidigt melodiskt och inte alltför svårtillgängligt språk behandlar den en allmänmänsklig situation. De första nio raderna beskriver kärlekens under, dess förmåga att existera utanför och bortom tidens och rummets kategorier i ett extatiskt nu, en evigt närvarande inre sammansmältning av ett jag och ett du, ett kärleksunder som antar kosmiska proportioner, samtidigt som det utgör en evigt oförstörbar inre verklighet.” (2004:16)

I strofens avslutande versrad kan sägas finnas något av den djupa stillhet som hemlighetsfullt vilar i elementens urkraft, skönhet och transformation. Möjligen kan man här se den brytande vågen som de horisontella krafternas utebbning (ett slags dop?), rosenelden som den renande omvandlingen i människohjärtat, och slutligen snön som övergången till kristallin frid och perfektion i Andens himmelska sfär.

På så vis kan denna triad ses som tre olika stadier eller steg på den Verklighetens Stora Kedja som Svante har skrivit om, och som människan ingår i som en länk. Med Svantes ord, så sträcker sig denna Kedja från allt Varandes Ursprung ner till den mest kompakta materien, men är också den Jakobsstege på vilken allt återgår till sitt Ursprung – ”ab Uno ad Unum, från det Ena till det Ena” (2010:145).

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Referenser

Almqvist, Kurt (1972, 25 augusti). Miljöförstöring och världsåskådning, Svenska Dagbladet, Kulturdelen, s. 4.

Almqvist, Kurt (1984). Människan: det glömda templet. Hudiksvall: Åsak.

Almqvist, Kurt (1986a). Himmelsstegen: om människans möjlighet att finna en väg till Gud. Delsbo: Åsak.

Almqvist, Kurt (1986b). Nicolaus Cusanus – en kristen visdomsmystiker. Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (nr 1–2), s. 41–44.

Baader, Franz von (1901). Filosofiska skrifter i öfversättning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Bergsten, Gunilla (2004 [1976]). Lindegrens Arioso som idédikt. Veritas: Viktor Rydberg-sällskapets tidskrift, 19, s. 16–25. http://vrsidor.se/PDFveritas/bergsten2004.pdf

Carleson, Robert (2006). Hur får människan kunskap om Gud enligt Kurt Almqvist? Almqvists tankar kring gudskunskap ur ett religio perennisperspektiv och utifrån hans förståelse av hinduism, islam och kristendom [Magisteruppsats, Stockholms universitet].

Carleson, Robert (2016). Traditionalism in Sweden. I Henrik Bogdan & Olav Hammer (red.), Western Esotericism in Scandinavia (s. 624–629). Leiden: Brill. DOI: https://doi.org/10.1163/9789004325968_079

Chevalier, Jean & Gheerbrant, Alain. (1996). A Dictionary of Symbols. London, England: Penguin Books.

Eilert, Håkan (2001). Philosophia perennis – den glömda vägen. I Kajsa Ahlstrand et al. (red.), Samtal om religionsteologi (s. 102–115). Uppsala: Svenska kyrkans forskningsråd.

Ekström, Maja (2016). Tystnadens lovsång: Om sången som uttryck och medel i Flodbergskretsens kenotiska spiritualitet. [Masteruppsats, Lunds universitet]. Lund University Publications Student Papers. http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8895564

En karmelitnunna (2014). Ett möte: Hjalmar Ekströms liv och mystik. I Ekström, Hjalmar (2014). Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig: Hjalmar Ekströms brev, liv och mystik (s. 5–50). Helsingborg: GAudete.

Francis, Abir (2019). Linnéa Hofgren och Flodbergskretsen: en bok om kristen mystik och mytomspunna mystiker. [Stockholm]: [Vulkan].

Geels, Antoon (1980). Mystikern Hjalmar Ekström 1885–1962: en religionspsykologisk studie av hans religiösa utveckling. Diss. Lund: Univ.

Haglund, Eric (1986). Människan i funktion. Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (nr 1–2), s. 92–94.

Hof, Hans (1983). Var finns Gud: tankar om andlighetens villkor i dag. Hudiksvall: Åsak.

Hof, Hans (1985). Bli mer människa. 2. utök. och rev. uppl. Hög: Åsak.

Liljenström, Hans & Linderman, Alf (2010). Förord. I Hans Liljenström & Alf Linderman (red.), Bortom tro och vetande: tankar från en dialog (s. 7–10). Stockholm: Carlsson.

Lindegren, Erik (1947). Sviter: dikter. Stockholm: Bonnier.

Ljungman, Ulrika (1984). Gud – och intet mer: levnadsteckningar och brev från den mystika Flodbergskretsen: Carl A. Flodberg, Henrik Schager, Linnea Hofgren, Hjalmar Ekström. Skellefteå: Artos.

Ljungman, Ulrika (1987). Mystikens saliga utförsbacke. Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (nr 1–2), s. 86–88.

Lönnebo, Martin (1987). Introduktion. I Henrik Schager (1987). En annan väg än den, där många gå: mystikern Henrik Schagers levnadsminnen (s. 7–10). Delsbo: Åsak.

Mäster Eckhartsällskapet (2021). Om stiftelsen Mäster Eckhartsällskapet. https://eckhartstiftelsen.se/om-oss

Olivestam, Carl Eber (1977). Idé och politik. De politiska partierna – skolan och kristendomen : en studie i svensk skolpolitik under 1940-talet. Diss. Uppsala: Univ.

Rengmyr Lövgren, Birgitta (2013. Vår vänskap når öfver tidens gräns: mystikern från Kumla, Anders Collin 1754–1830. Åkersberga: Temamet.

Rodhe, Edvard (1929). Anders Collin. I Johan Axel Almquist et al. (red.), Svenskt biografiskt lexikon Bd 8, Cederhielm–Cornelius (s. 717). Stockholm: Bonnier. https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14927

Söderholm, Lars (2022, 20 november). Minnesord [Svante Ögren], Upsala Nya Tidning, Kultur, s. 5.

Tolkien, J. R. R. (2005 [1954]). The Fellowship of the Ring: Being the first part of The Lord of the Rings. 50th anniversary ed. London: HarperCollins.

Åkerlund, Per (2022). Från mystik och kyrkofäder till bred ekumenisk utgivning. Svensk Pastoraltidskrift, 64. https://pastoraltidskrift.se/fran-mystik-och-kyrkofader-till-bred-ekumenisk-utgivning/

Ögren, Svante (2001, 29 maj). Kurt Almqvist, Svenska Dagbladet, s. 21.

Ögren, Svante (2010). Att tro är att veta, att veta är att tro: Ett perennialistiskt perspektiv på en förenklad frågeställning. I Hans Liljenström & Alf Linderman (red.), Bortom tro och vetande: tankar från en dialog (s. 143–178). Stockholm: Carlsson.

Bildkällor

Sigtunastiftelsen, Rosengården (1): Ulkl, CC0, via Wikimedia Commons

Sigtunastiftelsen, Rosengården (2): Bysmon, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Uranus-symbol: Denis Moskowitz, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Relaterade inlägg

Tradition som ankarfäste och livlina

Endast en Gud kan rädda oss
Martin Heidegger [1]

2000px-Labyrinthus.svgAtt överge Guds religion (religio perennis) [2] – vilken uppenbarat sig i ett spektrum av skilda traditioner och integrala former – är i symbolisk mening liktydigt med att Sam och Frodo i Tolkiens episka mytsaga skulle kapa banden till Gandalf och kasta bort Galadriels stjärneljus när de i Mordors utkanter finner sig omvärvda av ett allt tätnande mörker. [3] Dylikt vanvett låter sig självfallet inte komma ifråga utan långtgående och ödesdigra konsekvenser.

Nu är det ju givetvis långt ifrån alla som behöver bege sig till Mordors mörka hjärta, men var och en av oss har likväl en prövande livsresa framför oss, vilken i sig kan vara nog så strapatsfylld. Potentiellt sett föreligger flera andliga stigar som kan erbjuda vägfararen ett tillfredsställande ramverk och säker vägledning. [4] Att däremot aningslöst avträda den inre färden som sådan, och avhända sig såväl karta som kompass, är utan tvivel att bädda för katastrof.

Det gemensamma Mål där mångfalden av stigar löper samman, det andliga bergets Topp, är i själva verket ekvivalent med människohjärtats allra innerst förborgade vrå. [5] I denna ”hjärtats ‘oändliga Mitt'” [6] vilar långt mycket rikare skatter än vad Caesar och Alexander någonsin kunde erövra, för att låna en passus från Ernst Jüngers framtidspejlande sf-roman Glasbin. [7]

Någon form av obruten förbindelse (om än indirekt och implicit) med denna tillvarons livgivande märg är i själva verket religionernas inneboende raison d’être och den i särklass främsta civilisationsgrundande faktorn. [8] En sådan återanknytning (cf. latinets re-ligare, ”återsammanfogande”) till den vertikala dimensionen är likaså ett sine qua non för att inte framleva sitt liv långt under den mänskliga naturens verkliga potential och därmed med en stukad mikrokosmisk integritet, vilket oundvikligen fortplantar sig som ringar på vattnet och bidrar till ytterligare förtvining i samhällskroppen.

I händelse av att man väl skulle finna sig ha blivit vilseförd bör man ej göra dygd av (den skenbara) nödvändigheten (även om det i denna tid må finnas väl så många tänkbara skäl härtill); det skulle i sådana fall framstå som ett eko av rävens välbekanta inställning till rönnbären. [9]

Det hittills sagda innebär dock på intet vis att man skulle upphöra med att ta sig i akt för falska profeter, tvärtom. Det innefattar givetvis även sådana som helt förkastar den intellektuella och andliga kärnan till förmån för en ensidig och överdriven fixering vid yttre attribut. Då dessa pseudo-traditionella företrädare därmed saknar varje tillstymmelse till vaksamhet och urskillning inför ett modifierat innehåll, är risken överhängande att de istället gör sig till lydiga redskap för en förvridning och falsifiering av traditionen till dess i förlängningen sinistra motsats. Som allra mest flagrant exempel har vi väl de avskyvärda illdåd som begås i religionens namn. [10] Endast det autentiskt traditionella i doktrin och metod förmår att i grunden fatta och komma till rätta med varje upptänklig urartning.

Traditionen är ett ankarfäste och en livlina. Den hör framtiden, evigheten och den mänskliga naturen till.

  1. ”Nur noch ein Gott kann uns retten”, intervju från 23 september 1966 i Der Spiegel, vol. 30, nr. 23/1976 (31 maj), s. 193–219.
  2. Schuon, Frithjof (1965). ”Religio Perennis”, Études Traditionnelles, vol. 66, nr 387 (jan-feb), s. 3–11. Övers. till engelska av Lord Northbourne i Light on the Ancient Worlds (London: Perennial Books, 1965). Fransk online-version på scribd.com. Engelsk online-version (PDF) på religioperennis.org.
  3. Tolkien, J.R.R. (1954–55). The Lord of the Rings (London: George Allen & Unwin)
  4. Coomaraswamy, Ananda K. (1943). ”Paths That Lead to the Same Summit: Some Observations on Comparative Religion”, Am I My Brother’s Keeper? [i senare upplagor: The Bugbear of Literacy] (New York: The John Day Company), s. 36–53. Online-version (PDF) (The Matheson Trust).
  5. Guénon, René (1925). L’Homme et son devenir selon le Vêdânta (Paris: Bossard), kap. 2 & 3. Sv. övers. av Almqvist, Kurt (1977). I tjänst hos det Enda. Ur René Guénons verk (Stockholm: Natur och kultur), avd. III, ”Det Oföränderliga och Allomfattande i hjärtat”, s. 121–132.
  6. Almqvist, Kurt (1984). Människan – Det glömda templet (Hudiksvall, ÅSAK), s. 67. ”Djupast sett – i det rent visdomsmässiga perspektivet (gnôsis, jnâna, macrifah) – innebär ‘den nyktra vaksamheten’ en levande, existentiellt rotad medvetenhet om att det endast är i och genom Gud, den absoluta Verkligheten, som tillvaron är verklig och att Han låter sig finnas som alltings Själv och alltings Enhet i hjärtats ‘oändliga Mitt’ och i ‘det eviga nuet’.”
  7. Jünger, Ernst (1957). Gläserne Bienen (Stuttgart: Ernst Klett Verlag), kap. 6. ”Daß ein einziger Mensch, in der Tiefe erfaßt und aus ihr spendend, uns mehr gewährt und größeren Reichtum schenkt, als Cäsar, als Alexander je erobern konnten, wurde mir offenbar. Dort ist unser Königreich, die beste der Monarchien, die beste Republik. Dort ist unser Garten, unser Glück.”
  8. E.g. Weil, Simone (1957), Écrits de Londres et dernières lettres (Paris: Éditions Gallimard). Sv. övers. i Personen och det heliga: Essäer och brev (Skellefteå: Artos, 1994): ”Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt. / I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet. / Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.” (s. 107).
  9. Ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären” adapterat från Aisopos‘ fabel De vulpe et uva (nr. 15 i Perrys index).
  10. Se t.ex. Shaykh Muhammad Al-Yaqoubis uppmärksammade fatwa Refuting ISIS : Destroying Its Religious Foundations and Proving that it Has Strayed from Islam and that Fighting it is an Obligation (Herndon, VA: Sacred Knowledge, 2015;2016). Författaren är syrier och rättslärd shaykh i en gren av den sufiska Shadhiliorden. Han var på 1990-talet verksam som imam i Göteborg.

Bild: Planskiss över labyrinten i katedralen i Chartres. Attribution: By Ssolbergj (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

Det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor

strandmotiv

”Aguéli och den solära logiken” är den avslutande fasetten som kan sägas kröna Bo Gustavssons essäsamling Det nya nuet: Ett spektrum av 18 essäer (Celanders förlag, 2014). Essän, vilken även finns publicerad i Tidningen Kulturen, utgörs av ett antal betraktelser om det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor. Med utgångspunkt i dessa presenterar Gustavsson på några korta sidor ett värdefullt komprimat av Aguélis mystika konstteori och färgernas symbolik i ljuset av den tidlösa visheten. Sammantagna pekar de fram emot en fördjupad förståelse av kopplingen mellan denne svenske sufipionjärs måleri och andliga väg.

Det nya nuet är andra delen i den naturaliserade upsaliensaren, författaren och litteraturkritikern Bo Gustavssons serie Frihetstrilogin med litterärt och existentiellt orienterade essäböcker om något så påfallande angeläget som återupptäckten av just en förlorad frihet. Enligt förlaget är detta så vitt bekant första gången någon skriver en trilogi med essäböcker på svenska. Den första delen är Det stora okända: kulturkritiska essäer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010) och den tredje är den nyss utkomna Den långa dagen: texter om en verklighetskris (Celanders förlag, 2017) om ”en verklighetskris som är både samtida och tidlös”.

Den här föreliggande del två ägnar Gustavsson, i likhet med de andra, åt läsningar av en personligt utvald och olikartad skara tänkare och författare, däribland Tomas Tranströmer, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, Friedrich Hölderlin och Nikolaj Berdjajev. Nyckelordet i volymen är förvandling och det sammanhållande temat i de 18 essäerna är det pågående paradigmskiftet i synen på samhället och vad det innebär att vara människa. Det som här på ett mångfasetterat vis hamnar i brännpunkten är med andra ord det trängande behovet av en fördjupad eller återuppväckt genuin självinsikt, och däribland hur vi på basis av denna kan upprätta hållbara referenspunkter för att orientera oss i en snabbt föränderlig och på många sätt oförutsägbar samtid.

Det nya nuet har till övervägande del fått klart gillande – för att inte säga lysande – recensioner, även i det som finns kvar av relevant kulturjournalistik i den generellt chanserande dagspressen. Boken ”är en skrällande väckarklocka” som ”gnistrar av vitalitet” enligt Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. ”Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör.” konstaterar C. J. Erixon i Ny Tid. Fredrik Sixtensson i Tidningen Kulturen ser modernitetskritiken som essäernas i allt väsentligt gemensamma nämnare, och förstår för sin del konceptet det nya nuet som ”en mänsklig andlig pånyttfödelse” från ett liv som ”har dränerats på autenticitet och andligt innehåll i ett alltmer sekulariserat och avhumaniserat samhälle”. Här någonstans närmar vi oss pudelns kärna, och med tanke på den utbredda svältföddheten i dessa avseenden ger det också en plausibel förklaring till varför Gustavssons essäistik och kulturkritik uppenbarligen slår an någonting hos många läsare. Att så är fallet framgick om inte annat redan från pressrösterna om den första delen i serien. ”Det är otidsenligt och därmed uppfriskande” var Jonas Thentes omdöme i DN. Och Guido Zeccola sparade för sin del inte på krutet i Tidningen Kulturen: ”Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.” Den avslutande delen i Frihetstrilogin verkar ytterligare inskärpa behovet av att hantera verklighetskrisen såsom en verklighetsförlust. I sitt omdöme om Den långa dagen i Tidningen Kulturen beskriver Elena Dahl läsningen som både krävande och inspirerande, och verkar i sin slutsats betona värdet av den inre, andliga striden som grundval och kompass i en notoriskt krisfylld tid:

”Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.”

Konstens mystiker

Såsom varande en genomskådare av rang svarar Ivan Aguéli väl upp mot en väsentlig dimension av essäsamlingens civilisationskritiska, självreflekterande och introspektiva grundton. I ett emellanåt citerat stycke från ett brev till vännen och konstnären Richard Bergh den 10 oktober 1893 betonar Aguéli nödvändigheten av att reagera mot samtidens positivism – detta genom att återerövra ett inre liv och göra den andliga verkligheten till konstens föremål: ”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. (…) Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!”

Som Gustavsson klargör, så kom denna konstens mystik för Aguéli att i hög grad handla om att medelst ett meditativt måleri utforska det sufiska ljuset som rumskategori, som inre landskap. Han tar i sin Aguéli-essä avstamp i ett besök på den stora utställningen av målarmystikerns verk på Prins Eugens Waldermarsudde 2006 (dokumenterad i den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis, 2006)). Gustavsson fastnade då speciellt för vad han med ett slags harmonisk transponering uppfattar som de esoteriska silvertonerna i konsten: ”Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke.” Upplevelsen återges i en dikt, först tryckt i samlingen Carmina esoterica (Rosengården, 2008):

”––– Jag betraktar dina tavlor. Vad / hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas / muqaddim. Silvergrått, silversammet, / silversvart, silverviolett i bäcken i ‘Landskap / med bäck’. Silvertonerna följer mig då jag går / ut från utställningen. Jag lyssnar till denna / musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset / med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.”

I Gustavssons kommentar till dessa rader framgår att Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och att muqaddim avser den status som gav honom rätt att som mästare initiera andra i sufismen. Att Aguéli invigde religionsfilosofen René Guénon i den sufiska kedjan i Paris 1912 är allt annat än betydelselöst. Som Gustavsson framhåller så var Guénon grundaren till den Traditionella skolan och redaktör för tidskriften La Gnose som kom att bli centralt organ för sophia perennis eller den tidlösa visheten – det vill säga just de bärande principer i vars ljus Aguélis esoteriska konst måste betraktas för att fullt ut komma till sin rätt. Denna speciella ockasion bildar även bakgrunden till varför Aguéli, den kringflackande veterinärsonen från Silverstaden Sala, sedermera har kommit att utnämnas till pionjären vad gäller den seriösa introduktionen av sufism i Väst (se Seyyed Hossein Nasrs förord till antologin Sufism: Love and Wisdom (World Wisdom, 2006)).

Den solära logiken

Aguéli var enligt sin egen distinktion (i hans sista publicerade artikel från juni 1913 om den 29:e Independentsalongen i Paris) en rymdmålare, espacist, snarare än en ämnesmålare, sujetier. När rymden och horisonten premieras som det viktigaste motivet öppnas enligt hans egen utsaga möjligheten att återupptäcka ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citerat i Viveca Wessels Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget, 1988), s. 118).

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga, vad han kallar ”solär logik”. Genom att i alla kulörer i sitt måleri blanda i olika nyanser av blanc d’argent, silvervitt, försöker han återge det transcendenta i tillvaron, som likt en andlig motsvarighet till solens intensiva ljus i Medelhavsländerna utplånar landskapet och jaget genom införlivning med en högre verklighet. Den solära logikens tre axiom lyder i enlighet med detta:

  1. Känslan för evigheten.
  2. Den universella fattigdomen.
  3. Tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

Det tredje av dessa axiom omsluter och förklarar de båda andra. Gustavsson tar Aguélis målning ”Spanskt landskap” från 1916 som exempel. ”Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.” Han sammanfattar denna kosmiska princip, såsom den styrande i Aguélis liv och konst: ”Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja.”

Färgernas symbolik

I essän ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen) i februarinumret av La Gnose 1911 tillämpar Aguéli sin metafysiska konstsyn på färgernas universella symbolik, en tillämpning vi har anledning att förmoda har ett starkt förklaringsvärde också när det kommer till hans egna konst. Gustavsson översätter:

”Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.”

Enligt Gustavssons kommentar till detta stycke representeras härigenom sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten av den rosa färgen, en färgton han dock menar ”förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913”. (Möjligtvis avses däribland verket Morgonrodnad.) Han konstaterar däremot att nyanser av vitt, blått och ockra syns ofta hos Aguéli, och drar slutsatsen att det som enligt färgsymboliken därmed premieras är ”gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat”.

Mer om färgernas och ljusets symbolik i Aguélis konst med anknytning till detta finns att läsa i Wessels ovan nämnda studie. I denna sammanfattas bland annat Aguélis avskrift av Frédéric Portels verk Des coleurs symboliques från 1837, där det bland annat nämns att ”[D]en vita färgen är helgad åt den högsta varelsen (L’Être suprême). Det vita är vidare pånyttfödelsens färg också i samband med initiation. Med profant språkbruk återfinns de vita stenarna, som visar vägen i sagorna.” (s. 43).

Försilvringens andliga stadium och ”renhetens mystik”

Den koherenta mångtydigheten och sammankopplande funktionen hos den traditionella symboliken är som här antytts i själva verket ändlös. Ytterligare en nyckel till förståelsen för kopplingen mellan Aguélis måleri och andliga väg kan här också förtjäna att nämnas, nämligen att den vita färgen även symboliserar det andra stadiet i den alkemiska processen – försilvringen/albedo, vilket representeras av månskäran, och som följer på och upphäver det första – förmörkningen/nigredo, ett stadium representerat av bly och präglat av korruption, förgängelse och upplösning. Gustavsson nämner själv försilvringen – förstådd som ett stadium på den andliga vägen – på annan plats i trilogin när han i essän ”Sufisk gnosis i Sagan om Fatumeh” i Det stora okända tolkar den andra delen i Gunnar Ekelöfs diwantrilogi/”poetiska testamente”.

Försilvringens stadie är enligt Titus Burckhardt analog med det själsliga tillstånd som i den kristna traditionen korresponderar med den heliga Jungfrun (se Alchemy: Science of the Cosmos, Science of the Soul, Fons Vitae, 1997, s. 188). Denna jungfruliga receptivitet motsvaras inom islam av att Profeten var olärd. Seyyed Hossein Nasr utvecklar denna omständighet i kapitlet ”Koranen – källa till kunskap och handlande” i samlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv (Proprius, 2006, s. 29):

”Medan profetens själ är den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i islam är jungfru Maria den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i kristendomen. Profeten var illitterat av samma skäl som Maria var jungfru. Den mänskliga förmedlaren av det gudomliga budskapet är tvungen att vara ren och obefläckad, eftersom Guds ord bara kan ‘inpräntas’ på en renhjärtad och orörd mänsklig mottagare.”

Denna ”renhetens mystik” som förebildlig idealtyp för den sufiske faqiren har Frithjof Schuon vidare förknippat med väderstrecket Norr och Polstjärnan (”Nordens stjärna” hos diktare som GeijerTegnér och Stagnelius), det vill säga universella symboler för det oföränderliga och primordialt okränkbara, vilket ingjuter hopp och visshet även i de mörkaste av tider (se kap. ”The Mystery of the Prophetic Substance”, s. 215 i In the Face of the Absolute (World Wisdom, 1994)). Som så många gånger förr så kan även sagans mytopoetiska värld här komma till hjälp för att åskådliggöra hur detta konkret kan gestalta sig. Stjärnan som hobbiten Sam ser över Ephel Dúath, Skuggbergen, under färden mot ondskans rike i J.R.R. Tolkiens Sagan om konungens återkomst fyller just en sådan hoppingivande och visshetsskapande funktion.

”Där, framkikande mellan molntrasorna ovanför en mörk spets högt upp i bergen, såg Sam en vit stjärna blinka en stund. Han greps av dess skönhet när han blickade upp från detta utlämnade land, och hoppet återvände. Ty som en klar och kall pil trängde en tanke in i honom: när allt kom omkring var skuggan bara något litet och övergående. Det fanns ljus och stor skönhet som för alltid låg utom dess räckhåll.”

En av de allra mest stilsäkra svenska essäisterna, Erik Lundberg, avrundar mycket omdömesgillt samlingen Drömmar i det förflutna (Bokförlaget Settern, 1984) med essän ”Den vita stjärnan bortom Ephel Duath”. Här tematiserar han just denna episod som en betraktelse över ondskans natur såsom skugga och intighet (en idé som fått sin klassiska doktrinära formulering inte minst hos Boethius i Filosofins tröst). I Sams genomträngande insikt – som i någon mening transcenderar jaget – finner vi också möjligen en av flera tänkbara pusselbitar till förståelsen av vilken roll det silvervita ljuset spelar i Ivan Aguélis tavlor, såsom koncentrerad gestaltning av en andlig verklighet. Kanske var det ett likartat inre drama som det som Sam befann sig i som kunde utspela sig även inom vår sufiske målare när han med full intensitet stod med penseln framför sin duk? Det är åtminstone en tänkbar möjlighet utifrån exempelvis följande ögonvittnesskildring, nedskriven av konstnären Ture Holm och återgiven i Axel Gauffins välkända biografi Ivan Aguéli: Människan – Mystikern – Målaren, Del II, (P. A. Norstedt & Söner, 1941, s. 200).

”Det var en glädje att se honom måla. Så intensivt har jag aldrig sett någon måla. Det må ha varit på något liknande sätt Ernst Josephson arbetade. Han anföll duken med raseri medan han ibland kastade förälskade blickar på objektet. Det var ljuset han ville fånga med de enklaste medel. Formen var starkt förenklad, likaså färgurvalet. Det bestod på hans palett bara av de tre komplettörfärgerna, möjligen också ljusocker. Svart föraktade han djupt. Vad han kunde åstadkomma av fina, pärlemorskiftande toner, med så enkla medel, betog oss alla och fyllde i alla fall mig med den största beundran. Han talade icke om färg eller färger, men bara om ljus.”

Bild: Ivan Aguéli, Strandmotiv, ca 1914

Relaterade inlägg