Tradition som ankarfäste och livlina

Endast en Gud kan rädda oss
Martin Heidegger [1]

2000px-Labyrinthus.svgAtt överge Guds religion (religio perennis) [2] – vilken uppenbarat sig i ett spektrum av skilda traditioner och integrala former – är i symbolisk mening liktydigt med att Sam och Frodo i Tolkiens episka mytsaga skulle kapa banden till Gandalf och kasta bort Galadriels stjärneljus när de i Mordors utkanter finner sig omvärvda av ett allt tätnande mörker. [3] Dylikt vanvett låter sig självfallet inte komma ifråga utan långtgående och ödesdigra konsekvenser.

Nu är det ju givetvis långt ifrån alla som behöver bege sig till Mordors mörka hjärta, men var och en av oss har likväl en prövande livsresa framför oss, vilken i sig kan vara nog så strapatsfylld. Potentiellt sett föreligger flera andliga stigar som kan erbjuda vägfararen ett tillfredsställande ramverk och säker vägledning. [4] Att däremot aningslöst avträda den inre färden som sådan, och avhända sig såväl karta som kompass, är utan tvivel att bädda för katastrof.

Det gemensamma Mål där mångfalden av stigar löper samman, det andliga bergets Topp, är i själva verket ekvivalent med människohjärtats allra innerst förborgade vrå. [5] I denna ”hjärtats ‘oändliga Mitt'” [6] vilar långt mycket rikare skatter än vad Caesar och Alexander någonsin kunde erövra, för att låna en passus från Ernst Jüngers framtidspejlande sf-roman Glasbin. [7]

Någon form av obruten förbindelse (om än indirekt och implicit) med denna tillvarons livgivande märg är i själva verket religionernas inneboende raison d’être och den i särklass främsta civilisationsgrundande faktorn. [8] En sådan återanknytning (cf. latinets re-ligare, ”återsammanfogande”) till den vertikala dimensionen är likaså ett sine qua non för att inte framleva sitt liv långt under den mänskliga naturens verkliga potential och därmed med en stukad mikrokosmisk integritet, vilket oundvikligen fortplantar sig som ringar på vattnet och bidrar till ytterligare förtvining i samhällskroppen.

I händelse av att man väl skulle finna sig ha blivit vilseförd bör man ej göra dygd av (den skenbara) nödvändigheten (även om det i denna tid må finnas väl så många tänkbara skäl härtill); det skulle i sådana fall framstå som ett eko av rävens välbekanta inställning till rönnbären. [9]

Det hittills sagda innebär dock på intet vis att man skulle upphöra med att ta sig i akt för falska profeter, tvärtom. Det innefattar givetvis även sådana som helt förkastar den intellektuella och andliga kärnan till förmån för en ensidig och överdriven fixering vid yttre attribut. Då dessa pseudo-traditionella företrädare därmed saknar varje tillstymmelse till vaksamhet och urskillning inför ett modifierat innehåll, är risken överhängande att de istället gör sig till lydiga redskap för en förvridning och falsifiering av traditionen till dess i förlängningen sinistra motsats. Som allra mest flagrant exempel har vi väl de avskyvärda illdåd som begås i religionens namn. [10] Endast det autentiskt traditionella i doktrin och metod förmår att i grunden fatta och komma till rätta med varje upptänklig urartning.

Traditionen är ett ankarfäste och en livlina. Den hör framtiden, evigheten och den mänskliga naturen till.

  1. ”Nur noch ein Gott kann uns retten”, intervju från 23 september 1966 i Der Spiegel, vol. 30, nr. 23/1976 (31 maj), s. 193–219.
  2. Schuon, Frithjof (1965). ”Religio Perennis”, Études Traditionnelles, vol. 66, nr 387 (jan-feb), s. 3–11. Övers. till engelska av Lord Northbourne i Light on the Ancient Worlds (London: Perennial Books, 1965). Fransk online-version på scribd.com. Engelsk online-version (PDF) på religioperennis.org.
  3. Tolkien, J.R.R. (1954–55). The Lord of the Rings (London: George Allen & Unwin)
  4. Coomaraswamy, Ananda K. (1943). ”Paths That Lead to the Same Summit: Some Observations on Comparative Religion”, Am I My Brother’s Keeper? [i senare upplagor: The Bugbear of Literacy] (New York: The John Day Company), s. 36–53. Online-version (PDF) (The Matheson Trust).
  5. Guénon, René (1925). L’Homme et son devenir selon le Vêdânta (Paris: Bossard), kap. 2 & 3. Sv. övers. av Almqvist, Kurt (1977). I tjänst hos det Enda. Ur René Guénons verk (Stockholm: Natur och kultur), avd. III, ”Det Oföränderliga och Allomfattande i hjärtat”, s. 121–132.
  6. Almqvist, Kurt (1984). Människan – Det glömda templet (Hudiksvall, ÅSAK), s. 67. ”Djupast sett – i det rent visdomsmässiga perspektivet (gnôsis, jnâna, macrifah) – innebär ‘den nyktra vaksamheten’ en levande, existentiellt rotad medvetenhet om att det endast är i och genom Gud, den absoluta Verkligheten, som tillvaron är verklig och att Han låter sig finnas som alltings Själv och alltings Enhet i hjärtats ‘oändliga Mitt’ och i ‘det eviga nuet’.”
  7. Jünger, Ernst (1957). Gläserne Bienen (Stuttgart: Ernst Klett Verlag), kap. 6. ”Daß ein einziger Mensch, in der Tiefe erfaßt und aus ihr spendend, uns mehr gewährt und größeren Reichtum schenkt, als Cäsar, als Alexander je erobern konnten, wurde mir offenbar. Dort ist unser Königreich, die beste der Monarchien, die beste Republik. Dort ist unser Garten, unser Glück.”
  8. E.g. Weil, Simone (1957), Écrits de Londres et dernières lettres (Paris: Éditions Gallimard). Sv. övers. i Personen och det heliga: Essäer och brev (Skellefteå: Artos, 1994): ”Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt. / I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet. / Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.” (s. 107).
  9. Ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären” adapterat från Aisopos‘ fabel De vulpe et uva (nr. 15 i Perrys index).
  10. Se t.ex. Shaykh Muhammad Al-Yaqoubis uppmärksammade fatwa Refuting ISIS : Destroying Its Religious Foundations and Proving that it Has Strayed from Islam and that Fighting it is an Obligation (Herndon, VA: Sacred Knowledge, 2015;2016). Författaren är syrier och rättslärd shaykh i en gren av den sufiska Shadhiliorden. Han var på 1990-talet verksam som imam i Göteborg.

Bild: Planskiss över labyrinten i katedralen i Chartres. Attribution: By Ssolbergj (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

”Tro” och ”vetande”

Den bedrägliga uppdelningen mellan ”tro” och ”vetande” tas upp för genomlysande granskning i senaste inlägget i nätloggen Perennial.

Med långa, flytande meningar och en knivskarp logik visas här hur uppdelningen i å ena sidan reduktionistisk vetenskapstro och sekulära reflexer (”materialism”), och å andra sidan sentimentalism och moralism (”idealism”), i själva verket är ett förvanskat och urvattnat arv från en kristendom i förskingring.

Här finns onekligen mycket att ta fasta på, inte minst betraktelserna kring betydelsen av viljan respektive intellektet i kristendom och islam.

Resonemanget använder sig av den typologiska distinktion mellan den jnâniska och bhaktiska vägen som även Cafét skrivit om apropå hinduismens metafysik och som bland annat diskuterats här.

Det avsmalnade synfält som gynnar avgudadyrkan och bokstavstro ger också upphov till korresponderande antagonister som tror sig förkasta religion när de attackerar dessa fantomer, och i slutändan har denna rationalism fogats samman, i den profanerade verklighet som oundvikligen är frukten av dess hegemoni, med allt som återstår av en sekulariserad kristendom: sentimentalism och moralism. Här fungerar materialismen som sammanhållande kitt och gemensam nämnare på alla plan, och resultatet är ett mycket modernt och svårintagligt fort.

Det är också värt att notera att det arabiska begrepp som i Koranen avser de som inte tror (la ya’qilun) i själva verket betyder ”de som inte använder sin intelligens korrekt”. Det är mycket instruktivt att ”icke-tro” i det koraniska språkbruket avser ett intellekt som inte fungerar ordentligt, snarare än en korrumperad vilja.

– Citat ur inlägget Intellige ut credas (“förstå för att tro”) i nätloggen Perennial

Intervju med Huston Smith om philosophia perennis och religionernas transcendenta enhet

I en dryg timme talar Huston Smith om religionernas transcendenta enhet med vetenskapsjournalisten Robert Wright. För den filmade intervjun står Washington Post-ägda internettidningen Slates webb-TV-kanal för livsåskådningsfrågor, MeaningofLife.tv (komplett med den förmodat säljande sloganen ”Cosmic Thinkers on Camera”).

Huston Smith är professor i religionsvetenskap och filosofi och har varit verksam vid bland annat Syracuse University, M.I.T., Washington University samt University of California, Berkeley. Han är en av de mest namnkunniga nu levande företrädarna för den perenniella filosofin och den Traditionella skolan för jämförande religionsstudier.

I sin 50-åriga forskargärning har Smith speciellt utmärkt sig för sina långa resor och mångåriga fältstudier. Genom dessa har han kunnat möta framträdande företrädare för olika traditioner på deras egna villkor. Hans mest kända bok om världens religioner har sålts i över två miljoner exemplar och finns även översatt till svenska (Mänsklighetens religioner, Rabén & Sjögren, 1966).

Ämnen som tas upp i den aktuella intervjun är bland annat:

  • kritiken av den moderna världsåskådningen och den empiricistiska vetenskapens begränsningar, såväl som dess möjligheter att faktiskt peka mot det Transcendenta.
  • religionernas ställning och inbördes förhållanden i dagens globaliserade värld. Religionen riskerar att – i sekulariseringens kölvatten – ytterligare reduceras till ännu en arena för krass politisering och världsliga ambitioner.
  • erfarenheter av det översinnliga och sökandet efter andligt förverkligande inom ett traditionellt ramverk.
  • vad händer efter döden? Och vad finns det för likheter och skillnader i synen på detta mellan världsreligionerna?

Se även inlägget Mysticism and the Perennial Philosophy för ytterligare en film där Huston Smith medverkar och talar om den perenniella filosofin, philosophia perennis.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984–1992) – Ett förebådande tecken i tiden

I stället för människans myndigförklaring kom sekulariseringen att medföra en reducering av människan till ett slags biologisk maskin. Dagens nyvaknade andliga intresse innebär ett återställande av tillvarons sakrala dimension och av människovärdet.

– Ur premiärnumret till tidskriften Gnosis (nr 1/84)

Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur utgavs 19841992 och är än idag en veritabel skattkista för den seriöse och intellektuellt orienterade sökaren i dagens Sverige. Det är en tidskrift för ”orädda fiskare”, en motmedicin mot andlig lättja och stagnation, samt inte minst ett viktigt och djuplodande ”tecken” att tyda i den omvälvande brytningstid som på gott och ont har kommit att bli vår egen.

Den esoteriska enhetsprincipen (unio mystica) och det andliga kunskapselementet (gnosis) är teman som knappast blivit mindre aktuella med åren, snarare tvärtom. Det är just ett sådant tidlöst fokus som i många av tidskriftens bidrag lyser igenom som ädla stenar i en skattkista, vars lock de flesta av oss hittills endast varit och gläntat på.

I totalt uppemot 2000 sidor kvalitativa artiklar och essäer inom filosofi, religion och humaniora gifter sig här andligheten med intellektualiteten och intellektualiteten med andligheten. Problemformuleringarna utgår från vad som är särskilt relevant för andliga sökare och vandrare idag. Speciellt ska redaktionen och de medverkande ha en eloge för att existentiella frågor om varför ständigt är närvarande, liksom hur-resonemang kring andligt utövande, sakral konst, musik och symbolism.

Innehållet i Gnosis uppvisar djup såväl som bredd. Här samsas Åke Hultkrantz’ forskning om meditation bland Nordamerikas indianer med Jacob Böhmes mystiska traktat ”Födelse på nytt”, Sven Heilos tolkningar av Thomas Mertons prosadiktning med Bengt Åbergs betraktelser om mystik i Svenska kyrkan, liksom Bo Dahlins belysning av ”perspektivet” i Theologia Germanica och Upanishaderna med Dr Husayn Mursis utläggning om den kristna ståndpunkten jämförd med islams. Om man tillägger att alla dessa exempel är tagna ur ett enda nummer (1/90-1/91), vilket innehåller ytterligare 49 illustrerade artiklar, får man en bild av hur överflödande rikt detta smörgåsbord är.

På ett sätt kan man se tidskriften Gnosis som något av en föregångare till vad dagens Minaret (2001-) är på det muslimska området, med den skillnaden att Minaret numera vid sidan av det teoretiska även lättar upp med mer kulturella inslag och aktualiteter. Jämförelsen blir inte mindre giltig med tanke på att Minaret har återpublicerat Kurt Almqvists artikel om Ivan Aguélis sufism ur Gnosis nr 3–4/88 – 1/89.

Inom parentes kan sägas att Almqvist även publicerades i Katolsk årsskrift (1976-1995) på 70-talet, där han bland annat skrev om östkyrkans mystik och Jesusbönen. Detta tema återvänder han till i artikeln ”Uppenbarelsen i hjärtat och religionen” i Gnosis nr 1/90-1/91:

[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.

Även andra skribenter från Katolsk årsskrift har sedermera dykt upp i Minaret, såsom Tage Lindbom och Florence Vilén. Detta bör dock inte tolkas som att det har skett någon tendentiell övergång från katolicism till islam under de här 30 åren, snarare att båda dessa tidskrifter, liksom Gnosis, har varit forum som utmärkts av en generös och öppen redaktionell policy med relativt ”högt i tak”.

Det briljanta lilla bokförlaget Åsak var även det associerat med tidskriften Gnosis och dess redaktör Björn Sahlin. Under perioden 1983-2003 utgavs ett 80-tal böcker, bland annat av samtida författare som den Traditionella skolans Kurt Almqvist, Swedenborgkännaren Anders Hallengren, religionsfilosofen Catharina Stenqvist (som skrev sin avhandling om Simone Weil), prästen och författaren Håkan Eilert (som bl a skrivit artikeln ”Philosophia perennis – den glömda vägen” i Svenska kyrkans forskningsråds tidskrift Tro & tanke nr 3/01), liksom klassisk kristen gnosis-litteratur av Serafim av Sarov, Angelus Silesius och Nicolaus Cusanus. Många av böckerna har fascinerande titlar som:

För att sammanfatta så är tidskriften Gnosis en föredömlig föregångare på det andliga kunskapsområdet. Dess urskillningsförmåga framstår inte bara som extraordinärt fingertoppskänslig, utan även alltmer oundgänglig i denna ”globaliseringens” brytningstid och generationsväxling. Istället för att urvattna, relativisera eller sluta sig i en exklusivistisk hållning står Gnosis för ett alternativ som på långt sikt framstår som det enda hållbara i en så tydligt mångreligiös värld – ett alternativ som innebär fördjupad innerlighet, traditionsbevarande förnyelse och teoretisk genomlysning.

Håller man en dörr öppen för gnosis behöver man med andra ord inte sky den religiösa mångfalden för att bevara enheten, och inte heller riva ned några legitima skiljelinjer. I detta ljus framstår den i våra dagar lika olycksbådande som omhuldade nihilistiska och socialdarwinistiska devisen om ”the clash of the civilizations” snarare som en obalanserad och ressentimentsfylld ”clash of the uncivilized”.

Jämförande studier av de universella principer som ligger till grund för de traditionella civilisationernas och religionernas doktriner, symboler, sakrala konst och andliga praktiker innebär inte nödvändigtvis att man ger upp det egna för något annat (”bosätter” sig någon annanstans), utan snarare att man får impulser till en mer genomreflekterad livsåskådning. Som Ashk Dahlén skriver i inledningen till Tage Lindboms I Frithjof Schuons fotspår:

För den nutida människan ter sig religioner, som tidigare betraktats som ”främmande”, minst lika levande som den egna religiösa traditionen. Kulturkretsarna är inte längre slutna, utan möts kors och tvärs i det globala tillstånd som kännetecknar den postmoderna livsformen, och i takt med den ökande globaliseringen torde intresset för interreligiös dialog öka. Mänsklighetens framtid tycks i själva verket bero av huruvida hon lyckas åstadkomma ett modus vivendi; inte bara i samklang med sitt egen inre hjärta utan även i harmoni med andra religiösa och kulturella traditioner. Kanske kan vi lära oss att på ett nytt sätt uppskatta andra religioner än vår egen, och därigenom också belysa många dunkla gåtor. Som den amerikanske religionsvetaren Huston Smith skriver, kan den nutida interreligiösa utmaningen skänka oanade möjligheter och stimulera till ett rikare andligt liv. En fördjupad syn på den egna religionen kan i dialog med andra religioner ytterst sett ge impulser till en mer genomreflekterad tro.

Exemplar av tidskriften Gnosis går att låna på bibliotek eller köpa i antikvariskt skick på bokbörsen.se och antikvariat.net. Antikvariat Lyktan är specialiserade på religion, livsåskådning och teologi och brukar vara speciellt välsorterat. Bokförlaget Åsaks utgivning listas här. Litteratur av och om de kristna mystikerna, som många av artiklarna i Gnosis kretsar kring, ges ut av Artos & Norma.

Nedan följer Gnosis-redaktionens programförklaring ur premiärnumret nr 1/84, samt en förteckning över de olika numrens teman.

En tidskrift för andlig kultur…

Att vi kallar denna tidskrift för Gnosis kräver sin förklaring. Det är en utmaning! I vår lutherska ankdamm är ordet belastat. Det förknippas ofta med gnosticism, med villolära och kätteri. Men faktum är att ordet förekommer inte mindre än ett trettiotal gånger i Nya testamentet. Det borde alltså vara en central term i kristet språkbruk, i evangelisk teologi. Ordet betyder kort uttryckt ”kunskap”, ”insikt”, ”visshet”, ”förståelse”.

Genom alla tider har tron trots allt innehållit ett kun­skapsmoment, även om denna kunskap avsett en dimension som inte är materiell och omedelbart påtaglig och följaktligen inte heller formuleringsbar på samma sätt som vanlig kun­skap. Vägen till denna annorlunda kunskap går över aning och intuition och inte över grövre, vetenskapliga mätmetoder – även om vi i dag genom forskning i tillvarons ”ytter”-områden börjar registrera denna dimensions närvaro.

I senare tiders lutherska teologi har man tenderat att negligera kunskapsmomentet i tron och istället betonat dess karaktär av tillit och förtröstan, hopp. Detta är naturligtvis ett sätt att försöka komma undan sanningsfrågan, att göra tron oåtkomlig för kritik från filosofins och naturvetenskapens sida. Alltsedan renässansen har tron på detta sätt varit på defensiven i takt med att vetandet och tänkandet alltmer gripit omkring sig.

Men vi tror att den utvägen inte bara är fruktlös utan också på sikt förödande, därför att den leder till intellektuell och andlig stagnation och till ett konserverande av primitiva trosföreställningar.

– Vi utmanar därför dem som vill upprätthålla den gamla gränsdragningen mellan tro och vetande, där tro är tro och vetande är vetande. Vi ser det urgamla bruket inom religio­nerna av ordet ”kunskap” som en uppfordran till nyoriente­ring ifråga om problematiken tro/vetande.

– Vi utmanar dem som ser tron som en överbyggnad, ovanställd vetandets dimensioner, oåtkomlig för kunskap. Vi ser en sådan hållning som lättja och flykt, som underminerar religionens trovärdighet och stöter bort de intellektuella. Vi vill granska och pröva kunskapens möjligheter på trons område och göra upp med föråldrade föreställningar. Trons innehåll är inte en gång för alla fastlagt, utan vår kunskap i trosfrågor kan vidgas, förökas och fördjupas.

– Vi utmanar dem som använder tron som ett bedövnings­medel och som ett rättfärdigande av sin brist på kunskap, kunskapssökande och självtänkande. Polariseringen av tro och vetande är falsk, eftersom världen är en och allt har ett och samma ursprung.

– Vi utmanar dem som vill se tron som ett utslag av förvetenskaplig primitivitet. Vi vill vidga kunskapens område och möjligheter. Därför vill vi också forska i nya, oprövade kunskapsvägar till en andlig dimension, eller till andliga dimensioner.

– Vi utmanar också dem som behandlar tro och religion som en isolerad företeelse i samhället. Vi tror att hela tillvaron är genomsyrad av en andlig dimension. Följaktligen vill vi arbeta för ett förutsättningslöst sanningssökande på alla områden, främja en inspirerad humanistisk kultur, konst och musik, tvärvetenskapliga studier.

Under åttiotalet har vi fått en helt ny andlig situation, som verkar ytterst fruktbar och inspirerande. Plötsligt är det vetenskapsmännen, inte prästerskapet, som har väsentliga erfarenheter att förmedla till oss om de dimensioner i tillvaron som pekar mot ett yttersta gudomligt mysterium. Det är fysiker och biologer som i dag kan övertyga oss om existensen av en andlig dimension.

De senaste forskningsresultaten inom fysiken visar sig ha mycket gemensamt med de allra äldsta vishetslärorna. För oss är det därför också väsentligt att gå tillbaka till urkunder­na och försöka vaska fram den dolda kunskap som de förmedlar, oberoende av sekteristiska och tidsbundna van­tolkningar. Vi är beredda att gå långt utanför fäderneärvda och traditionella föreställningar i detta studium, som i stället har sanningen som riktmärke. Ingen Gud som vill vara universell och hela världens Gud kan ha något emot ett sådant sanningssökande.

Religion har i vår tid, åtminstone i västvärlden, blivit en fråga om respektabilitet, anständighet och upprätthållande av konventioner, ett medel att konservera rådande för­hållanden. Att detta är en grov förvanskning av själva religionens väsen säger sig själv. Är det inte denna falska religion som Gamla testamentets profeter, Jesus, Muham­med, Krishna och Buddha försöker väcka oss ur? I själva verket rör det sig om att som Kierkegaard kasta sig ut på sjuttio tusen famnars djup, eller att åtminstone kasta ut sina nät på djupet (Luk 5:4). Sökande människor i dag – och de är många! – låter sig inte nöja med studiecirklar och ungdomsaftnar. I deras fall gäller det livet – och ett meningsfullt sådant liv! För ett sådant sökande finns det inga gränser, inga traditions- eller samfundsgränser, inte ens gränser mellan religioner. Man får upp ett spår och följer det till slutet, även om det innebär ett uppbrott ur barndomstro och fädernekultur.

En tidskrift för orädda fiskare vill Gnosis vara. I ett antal temanummer samlar vi artiklar som ur olika aspekter speglar dagens andliga situation och siar om framtidens. En del bidrag måste vara horisontella, andra går på djupet, en del kommer förhoppningsvis att vara andligt genomlysta. Vår hägrande målsättning är att främja en andlig kultur, vattna dess rötter och stimulera dess växt. Länge har vi levt på vårt andliga arv utan att sörja för återväxten. Religionen i dag omhänderhas i hög grad av en generation som brukar kallas ”Guds barnbarn”, dvs människor som lever på reminiscen­serna av vad som en gång varit levande andlig kultur. Det de har förvaltar de pietetsfullt – men saknar kraften och djupet att ge det innehåll, sammanhang, angelägenhet och tro­värdighet. Följaktligen har religionen förpassats till subkulturens domäner av primitiva och naiva, ja rentav farliga föreställningar. Officiellt lever vi i ett sekulariserat samhälle – medan vi i själva verket lever i och av en andlig dimension utan att veta om det! Det är denna andliga dimension som vi i dag försöker beskriva och formulera på nytt, på vår tids språk, med hjälp av vetenskapens senaste rön. Det finns i dag en andlig längtan och strävan, mer eller mindre uttalad, i både vetenskap och skönlitteratur, musik och poesi, i matematiska beräkningar och, inte minst, i varje enskild människa. Det är detta fascinerande skeende som pekar mot en andlig renässans som vi vill spegla och aktivt delta i, medverka till, genom Tidskriften Gnosis.

Varje nummer av tidskriften kommer att ha ett tema. Det nummer Du håller i handen behandlar till exempel ”Mötet mellan öst och väst” samt ”Vårt andliga klimat i dag”. Det är vår förhoppning att tidskriften Gnosis skall upplevas som ett nytt fräscht och väsentligt inslag i det svenska kulturklimatet.

Redaktionen

Teman för de olika numren av tidskriften Gnosis

Nr 1/84. Mötet mellan öst och väst. Vårt andliga klimat i dag. 48 s.

Nr 2/84-1/85. Religion och psykologi. 96 s.

Nr 2/85. Religion och samhälle. 48 s.

Nr 3-4/85. Själen och Gud. 64 s.

Nr 1-2/86. Den moderna mystiken. 96 s.

Nr 3-4/86. Världsreligioner ser på varandra. 96 s.

Nr 1-2/87. Mystiken, kvinnan, religionen. 96 s.

Nr 3-4/87. Den gränsöverskridande människan. 112 s.

Nr 1-2/88. Den heliga dårskapen. 112 s.

Nr 3-4/88-1/89 Helig dårskap, hemlig vishet. Innehåller bl a ”Påven Alexander VI och den ockulta teologin” och ”Från viljekult till kvietism – Klassiskt och kristet hos Vilhelm Ekelund”. 176 s.

Nr 2-4/89. Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt. 207 s.

Nr 1/90-1/91. På spaning efter helighet och mening. Delteman: På spaning efter helighet i vår tid. Kvinnor söker andlighet. Den meningsskapande mystiken. Mystiken i luthersk tradition. Den gränsöverskridande mystiken. 352 s.

Nr 2/91-3/92. Skatten i åkern. Med kvinnan som vägviserska till andlig förnyelse. 352 s.

Illustrationer

Läs även bloggen Perennial om Religionens glömda dimension.

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Islam och kristenhet hos företrädare för philosophia perennis

»Jag följer kärlekens religion; varthelst dess riddjur vänder sig är min religion och min tro.«

Ibn ‘Arabî

»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.«

Joh. 3:8

»To know God is to love Him, and not to love Him is not to know Him.«

Frithjof Schuon

Jag Själv skrev (i kommentarfältet till Parakleten – Profeten Mohammed i Bibeln):

René Guénon & Frithjof Schuon»Ursäkta att det dröjde, jag måste givetvis tacka Café Exposé för ett innehållsrikt och upplysande svar! För att vara ytterligare lite krånglig kommer då en kortare fråga huruvida det finns någon samtida genuin traditonalistisk tänkare inom den kristna kontexten. Väldigt många verkar vara just muslimer, är det väldigt underrepresenterat med kristna perennialister inom den västerländska världen. Eller är det svårt att förlika sig med den västromerska kristna teologin som växt fram? (den ortodoxa kyrkan verkar mer esoterisk/immanent fokuserad) Majoriteten kristna traditionalister verkar framförallt vara akademiker, och inte sällan inom det komparativa fältet som har en tendens att bli en väldigt psykologiserad och givetvis, akademisk andlighet, om nu akademiska skrifter ens kan ses ur ett religiöst perspektiv.«

Svar: Bra fråga! Detta svar är i och för sig kanske främst ett lite mer utförligt försök att genom diverse nedslag förstå och förklara varför vissa intellektuella svenskar och västerlänningar attraheras av islam – denna till synes ”främmande” religion – och varför deras islam och sufism i ljuset av den tidlösa visdomen ingalunda handlar om något slags orientalisk exotism eller om att förneka vare sig sina egna rötter, sitt ursprung eller sin personlighet.

Något mera övergripande kommer också den kristna traditionen att beröras, dess huvudsakliga inriktningar och deras respektive förhållande till den tidlösa visdomen.

Framställningen gör inte anspråk på att vara heltäckande eller representativ för varje enskilt fall, utan bör ses som ett lekmannamässigt bidrag från en mer eller mindre partikulär synvinkel. Eller som man säger i islamisk tradition: Gud vet bäst, Allah alim.

För specifika fallstudier hänvisas till biografier såsom den utomordentligt insiktsfulla Frithjof Schuon – Life and Teachings av Jean-Baptiste Aynard och Patrick Laude, den något skissartade The Simple Life of René Guénon av Paul Chacornac samt Martin Lings andliga testamente vilket, författarens vana trogen, präglas av en speciellt gripande klarhet: A Return to the Spirit: Questions and Answers. Avslutningsvis ges tips på vidare läsning, bland annat av genuina företrädare för nu levande kristen tradition som delar en perennialistisk förståelse.

Kvintessentiell esoterism

När det gäller den relativt stora anslutningen av speciellt namnkunniga företrädare för philosophia perennis till just islam (René Guénon, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Martin Lings, Kurt Almqvist, Tage Lindbom med flera) är det vissa saker som kan vara bra att hålla i minnet. Sådana andliga naturer som Guénon och Schuon är i hög grad ”pneumatiska” metafysiker. Deras livsverk vänder sig egentligen inte till massan, utan till ett ”utvalt” intellektuellt fåtal som har en mottaglighet för traditionella principer. För dem är esoterismen kvintessentiell och därmed densamma i varje autentisk religion. Därför blir det inte aktuellt att till exempel föreställa sig islam som en religion för den ”genomsnittlige” västerlänningen, även om denna tolkning av islam i metafysisk mening ingalunda ser Koranen (Ordet, Logos, Intellektet) som något exlusivt ”utanpåverk”, utan i själva verket som all skapelses, inklusive alla skapade varelsers, arketyp det vill säga det mönster, eller den matris, på vilket tingen skapats.

Detta i andlig bemärkelse aristokratiska förhållningssätt kanske för en del kan framstå som sällsynt elitistiskt. I grund och botten har det att göra med att olika människor har olika kall och olika fallenhet. Gnosis och det kontemplativa livet är något som alltid har varit förbehållet ett fåtal, som ett sätt att överskrida jaget och det jordiska. (De senaste decennierna har en sådan utbredd och oförlöst längtan i det sekulariserade Väst säkert bidragit till att allt fler söker sig till droger och rockkonserter eller fascineras av rymdresor och science fiction.)

Samtidigt bör man ha klart för sig att för en som Tage Lindbom så var folkfromheten något av den genuina andlighetens sista bastion. Den svenska psalmboken – vilken sedan inte alltför många generationer sedan var den ojämförligt mest lästa boken alla kategorier och som i sina delar (företrädesvis julpsalmerna och sommarvisorna) fortfarande kan sägas vara verkligt ”folkkär” – är ju en av de rikaste källådrorna för mystik och lyrik här i landet. Gemenskap i Anden är kanske inte någonting man kan påvisa eller mäta med jordiska mått, även om dess inverkan på jordelivet med all säkerhet är ovärderlig. ”Att ge sig själv till Gud är att ge Gud till världen”, som Frithjof Schuon formulerar det i aforism-samlingen Echoes of Perennial Wisdom.

René GuénonGuénons verk, och i hög grad även Schuons, är först och främst genomsyrade av hinduismens advaita vedanta-doktrin. Att traditionell hinduism till formen är exklusivt indisk innebar dock att Guénon sökte sig till islam för att där kunna bli initierad i en sufiorden och därigenom få en andligt ”operativ” eller ”funktionell” koppling till den primordiala Traditionen.

Som Ashk Dahlén framhåller i sin introduktion till philosophia perennis i Tage Lindboms postumt utgivna bok I Frithjof Schuons fotspår, så är Schuons islam en islamisk esoterism snarare än en esoterisk islam. Om man har förverkligat en religions andliga liv har man levt i alla, är Schuons perennialistiska devis, och eftersom han kände deras helighet och innersta kärna älskade han därför också alla religioner och kom att få anhängare i dem alla.

Islam och Väst

»Gud är himlarnas och jordens ljus … som varken tillhör öst eller väst«

(Koranen 24:35)

Att det kommit att bli just islam som flera västerlänningar, i Guénons och Schuons fotspår, söker sig till har också att göra med att islam och sufismen, tvärtemot vad många tror, i mångt och mycket ligger i linje med den traditionellt västerländska mentaliteten med dess speciella individual- och historiemedvetande.

Kännaren av Nietzsche och persisk poesi, Carl-Göran Ekerwald, har identifierat den sufiska idétraditionen som djupt inlemmad hos europeiska tänkare. Ett exempel är Goethes tal om att ha ställt sin sak på ”Intets grund”. Enligt Ekerwald har sådana i grunden sufiska, och därmed också essentiellt islamiska, uppfattningar upphöjts till ett fundament som utmärker ”den goda européen”. Ekerwald själv förknippar denna anda med européens ovilja att låta sig fångas in under tanketvång eller slava under konformismens piska.

Islam är den geografiskt och mentalitetsmässigt mest närstående levande traditionen till Västerlandet, vilket till viss del även förklarar den delvis historiskt grundade antipatin på sina håll i Väst – kanske först och främst hos dem som, i likhet med de så kallade ”fundamentalisterna” inte erkänner eller förmår uppfatta universaliteten och den andliga essensen bortom formernas värld.

Minas TirithDet traditionella Europa (innan de moderna nationalstaternas framväxt) var även mycket starkt knutet till och intellektuellt influerat av islam. För att nämna ett axplock: den gotiska arkitekturens valvbågar, astronomin, det beridna riddarväsendet och bågskyttet, det romantiska kärleksbegreppet inom poesin, den hermetiska och alkemiska symbolismen hos Dante och hans esoteriska sällskap fedeli d’amore, Shakespeare och de medeltida hjälteeposen som Tolkien knyter tillbaka till (se Alchemy in Middle-Earth av Mahmoud Shelton), universitetstanken, matematik, medicin och så vidare.

Islam är också en religion såsom detta begrepp uppfattas i Västerlandet (med en tydlig uppdelning mellan exoterism och esoterism), till skillnad från buddhism, hinduism, shintoism och taoism, som i strikt mening snarare är metafysiska ”system” där det inte kan förekomma någon ”mystik” i egentlig mening.

Esoteriskt sett är islam den öst-västliga brygga (eller diwan, för att tala med Goethe…) som andligt och intellektuellt sett skulle kunna återförena det särutvecklade Väst med dess egna själ och ursprung genom de spår av autentiska traditioner som fortfarande hålls levande i Österlandet.

Universalitet och särart

Ytterligare en viktig faktor att ta med i beräkningen är att islam är den yngsta esoterismen i vår tidsålder och att den, till skillnad från kristendomen och i likhet med hinduismen, har en extraordinär förmåga till primordial beständighet obefläckad av mänskliga tillkortakommanden, i och med att den baseras på ett sakralt språk.

Att det är den yngsta av de ännu levande traditionerna gör även att den naturligt präglas av en alldeles speciellt hög grad av universalitet (enhet med bevarande av multiplicitet) och i hög grad är speciellt anpassad till att tackla vad de hinduiske vise kallar kali-yuga, den mörka tidsåldern, vilken Bibeln (Dan 2:40f) benämner som järnets tidsålder. (Detta kan även kan sägas vara det symboliska temat i Tolkiens The Lord of the Rings, ett verk vars aktualitet därför endast kommer att öka).

Islams starka betoning på Guds-En-het (tawhid) har i sin essens en Hel-iggörande förmåga att överskrida den moderna världens destruktiva och fragmentariserande subjekt–objekt-splittring. Den koraniska läran är dessutom en religion med ett minimum av stelbent institutionalisering (i islam finns varken klosterväsende eller prästerskap).

KoranEn intressant metafysisk fördjupning som knyter an till frågan om islams roll i vår tid återfinns i en av Guénons få essäer om islam – ”The Mysteries of the Letter Nûn” i Symbols of Sacred Science. Med stöd i traditionell kosmologi, Arken- och sol-symbolik samt respektive traditions sakrala språk visar Guénon att den yngsta esoterismen (islams) i denna tidsålders slut symboliskt verkar att återförenas med den äldsta (hinduismen) så att cirkeln (”världsägget”) sluts och den Primordiala traditionen därigenom helt och fullständigt ska kunna vidareföras in i nästa.

Även den främste nu levande företrädaren för traditionell islam och philosophia perennis i Väst, Seyyed Hossein Nasr, är inne på en liknande jämförelse i sin essä ”Vad har islam att erbjuda den moderna världen” i antologin Vid det klara morgonljuset:

»Islam är den nutida mänsklighetens sista religion och förenas i detta avseende [universaliteten] med hinduismen, den nutida mänsklighetens första religion.«

Om vi gör en skissartad jämförelse mellan de abrahamitiska religionerna så lade judendomen tonvikten vid lagiskhet och utvaldheten vid ett folk som framhäver egenskaperna rättfärdighet och saktmod, kristendomen vid kärlek, uppoffrande, nåd och livet efter detta, så betonar slutligen islam sanning, rättvisa och återupprättandet av en balans och jämvikt genom ett återsken av det transcendentas glans.

Därigenom eftersträvas en sakralisering av livet redan här på jorden. Vissa västerländska teologer har något felaktigt kommit att kalla en sådan sakralisering panenteism, men i vilket fall som helst har det en djup förankring hos kyrkofäderna och i Västerlandets idéhistoria genom nyplatonismen, vilken i sin tur via Platon och hans Mästare Sokrates kan härledas tillbaka till Pythagoras och ännu äldre mysterievisdom. Ashk Dahlén har karaktäriserat platonismen som en lära vilken ”i väsentliga drag har en religiös prägel” och ”framhåller egenskaper som godhet och skönhet samtidigt som alla religioner understryker det Högsta Väsendets universella, tidlösa och odelade natur”.

I själva verket vilar den islamiska världen på samma grundval som den kristna medeltiden, liksom den kristna antiken. En skillnad mot hur kristendomen har expanderat i och med kolonialismen var dock att arabernas framstötar i den exempellöst snabba islamiska expansionen varken gick till storms mot den bestående samhällsordningen eller, som det ofta fördomsfullt framställs, drevs av någon puritansk nit att med svärdet tvinga de olika härtagna folken att anta islam.

Suveränitet

»Den som vill vara starkare bland människorna, ska söka sitt stöd hos Gud.«

Islamisk profettradition (hadîth)

Tvärtemot den spridda uppfattningen att tron är ett behov hos de svaga innebär förlusten av Gud istället en fatal försvagning av människan. Och till skillnad från hur många associerar när de får höra att islam betyder ”underkastelse” (under Guds vilja), så har den första delen av den muslimska trosbekännelsen (shahada), ”det finns ingen gud utom Gud” (Lā ‘ilāha ‘illā llāha), som konsekvens en osedvanligt stark integritet mot jordiska makters tyranni.

Ödmjukheten inför Gud och skapelsen kan mycket väl innebära att man inte böjer rygg för någon människa. (Den närmast intuitiva bockningen, bugningen eller nigningen när man hälsar på andra människor, och som ännu lever sig kvar hos många som i andra avseenden helt verkar ha förlorat kontakten med det Hinsides, det över-individuella, är enligt Kurt Almqvist egentligen ingenting annat än ett tecken på ödmjukande inför den gudomliga potentialiteten och gnistan i varje människas andliga hjärta.)

En som trädit i förbund med det Absoluta ser utan vidare igenom varje försök att, i vilket namn det än må vara, uppsåtligt eller vilselett, utropa en icke-legitim jordisk suveränitet. Frithjof Schuon liknar vid upprepade tillfällen den orubbliga vissheten och extraordinära urskillningsförmågan hos en människosjäl som genomlysts av det Absoluta med ”rock and lightning”.

Denna integritet påminner mycket om en sådan konservativ ”anarkiskhet” och tidlösa värdighet vi finner hos sanningsvittnen som Thomas Carlyle, Ernst Jünger, J.R.R. Tolkien, Hjalmar Ekström och Eric Hermelin. Dessas många gånger förintande kritik mot en orättfärdig överhet är nära besläktad med sufiska martyrer, ett inhemskt helgon och framstående poet som S:t Nikolaus av Linköping och i någon utsträckning kanske även den karolinske ”Fången i Simbirsk” som i nederlaget vid Poltava ser Guds straffdom över svenska folket, som i sitt högmod förblindats och ej förstått att tillskriva Herren Allena, den Allvise, Allsmäktige (jfr. Allah) sina föregående segrar. Detsamma gäller som sagt Eric Hermelin:

»På GULD de tro. Till GULD de hafva lit.
På VÅLD de tro. På VÅLD de hafva lit.
På FOLK de tro. På FOLK de hafva lit.
Men GUD förakta de. GUD slänga de i skam-vrån.
Hvi, eljest, bödels-apparaten: ”VÅRT” ”FÖRSVAR!”?«

Eric Hermelin, not i utgåvan av Rumis Mesnavî V, 1939

Svärdets religion

Sword of GnosisI skriften Vita Sancti Nicolai skildras alla S:t Nikolaus’ mirakler som enligt samtida skedde i helgonskapets namn. En rätt dråplig episod är när Nikolaus hamnar öga mot öga med kommendanten Zabel von Helptens på Ringstaholms borg, som Nikolaus i egenskap av biskop bannlyst för dennes vilda framfart:

»Då begav sig Zabel med en beväpnad skara till Linköping för att göra upp med biskopen. Denne befallde då att man skulle hämta hans ”biskopssvärd”, som var sytt och vävt av purpur och silke. Det bar biskopen som herrarna bar sina svärd men alla visste att det bara var en symbol och en leksak.

Zabel frågade ursinnigt varför biskopen hade bannlyst honom. Biskopen svarade: ”Eftersom du är bannlyst och dömd och gör avskyvärda saker mot Guds kyrka och dess egendom. För övrigt har du sagt och genom dina brev låtit mig förstå att de velat kastrera och döda mig. Du eländige, se här – slå bara till och döda mig om det behagar ditt svärd. Då skall jag sannerligen också slå till och dräpa dig med mitt svärd”. När biskopen då höjde sitt tygsvärd blev Zabel förskräckt och red sin väg.«

(C.H. Martling, En svensk helgonkrönika)

”Biskopssvärdet” i helgonlegenden, som fick Zabel och hans hejdukar på flykt, är naturligtvis någonting mera än en tygbit eller en leksak. Biskopens auktoritet när han svingar sitt tygsvärd kommer sig istället av vad svärdet traditionellt symboliserar – Ordet och dess kraft:

»De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd« (Upp. 19:14-15)

Det är också så vi kan förstå den så ofta misskända utsagan om islam som ”svärdets religion”, vilket Guénon förklarar i en annan av sina essäer – ”The Sword of Islam (Sayf al-Islâm)” vilken finns publicerad i Symbols of Sacred Science. Ordets unika förmåga till urskillning är helt nödvändigt att inse om man ska förstå det som ibland sägs om att en nybliven muslim är som ett nyslipat svärd. Jämför med Kristusordet: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” (Matt. 10:34). För ortodoxa kristna symboliserar bönerepet följaktligen den Helige Andes svärd mot Satan. Detta fyller samma funktion som sufismens radband och vissa hinduiska och buddhistiska helgons andliga övningar.

Den andliga striden

Om Jesus Kristus var Ordet inkarnerat, bebådat av ängeln Gabriel för jungfru Maria, så är Koranen Ordet som Bok uppenbarat av ängeln Gabriel för Profeten Mohammed. Profetens analfabetism och av änglarna renade hjärta är en direkt motsvarighet till den obefläckade naturen hos Jesu Moder.

Enligt en islamisk profettradition (hadîth) är all yttre strid i islam endast symboler för den inre striden, den andliga strävan på Guds väg (det stora jihâd). Det symboliska träsvärd den islamiska böneförrättaren (khâtib) traditionellt sett ofta hållit i har Guénon och Ananda K. Coomaraswamy funnit som identiskt med träsvärdet (sphya) i den vediska traditionen – det vill säga symbolen för axis mundi – vilken i sin tur är besläktad med vajra, Indras åskvigg. Detta har sammantaget gett upphov till symboliken med det flammande svärdet, eller ljussvärdet.

Apropå åskan och Ordet så kallar de nordamerikanska indianerna för övrigt ärkeängeln Gabriel för Wakan-Tanka, Åskfågeln, som är förlänare av Uppenbarelsen, symboliserad genom blixten. Han är även densamme som hinduernas stora enögda fågel Garuda och motsvaras i kinesisk tradition av draken (Logos), vilken rider på stormmolnen och vars röst är åskdundret. (Se Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala-Siouxindianernas sju riter av Joseph Epes Brown).

Och apropå ljussvärd, eller ljussablar, har vi tidigare varit inne på de muslimska källorna till mytologin om Jedi-riddarna i Star Wars-filmerna. Likheterna handlar bland annat om att ett rättmätigt yttre jihâd inte får utkämpas som ett angreppskrig (Koranen 2:190) eller förklaras på basis av ilska, hat eller hämndbegär. Oskyldiga liv får inte tas (Koranen 5:32) och Profeten förbjöd uttryckligen muslimer att angripa kvinnor och barn och att döda djur eller förstöra träd i krig.

Traditionellt sett har det yttre, lilla, jihâd därför ovillkorligen förknippats med ridderliga dygder som högsinthet, ädelmod och självbehärskning. (Se kapitlet om jihâd i Seyyed Hossein Nasr-antologin Vid det klara morgonljuset samt World Wisdom‘s viktiga och numera också bästsäljande antologi Islam, Fundamentalism, and the Betrayal of Tradition: Essays by Western Muslim Scholars).

Ridderligheten förklarar även varför svärdet brukas som den vertikala axeln vilken håller upp vågskålarna i traditionella symboler för rättvisa. När svärdet som var brutet åter smids samman och förebådar konungens återkomst i Tolkiens legendarium symboliserar detta följaktligen återupprättandet av rättfärdig makt genom Ordet (konungen kröns av Gandalf). Aragorn-Elessar motsvaras därmed av den tolfte imam shia-muslimerna ser fram emot.

HatfPå ett av Profeten Mohammeds svärd, Hatf, smitt av Gamla Testamentets profetkung David, och idag bevarat i Topkapi-palatset i Istanbul, finns följande inskription (översatt till engelska) vilket är direkt relaterat till såväl Ordet och Sanningen som till de ädla dygderna:

»Forgive him who wrongs you;
join him who cuts you off;
do good to him who does evil to you;
and speak the truth
even if it be against yourself.«

Sufism och traditionell islam

Ända fram till mitten på 1800-talet förblev sufismen (tasawwuf med betydelsen ”initiation”) islams bärande grundval och märg. De många sufiordnarna (turuq, pluralis av tariqah vilket betyder ”väg” och är identiskt med dao inom taoismen) stod inte bara för den andliga kunskapen, utan hade även avgörande samhälleligt inflytande, såväl ekonomiskt som politiskt.

Den bild av islam som idag ofta serveras i Västerlandet, liksom i de islamiska länderna, är ur historisk synpunkt definitivt en förflackning – ett ensidigt förvandlande av den islamiska läran till politik. De statsbärande inriktningarna i den post-kolonialt präglade islamiska civilisationen är också uteslutande av modernistisk eller pseudo-traditionell (”fundamentalistisk”) karaktär, vilket har en förödande verkan för bland annat miljön (i ordets vidaste bemärkelse) och förhållandet till andra religioner.

Ivan AguéliDet är i sanning ett mysterium hur det kommer sig att nästan samtidigt med att islam och sufismen i sin traditionella form började uppleva en nedgång och utarmning i den islamiska civilisationen så sköt den plötsligt skott i Västerlandet i början av 1900-talet. Och gåtan blir inte mindre av att pionjären och förgrundsgestalten för det hela var en svensk – nämligen målaren och konstnären Ivan Aguéli från den lilla oansenliga silverstaden Sala!

Aguéli var den första europé som fick titeln muqaddim (ombud) för en sufiorden och var den som kom att initiera René Guénon i sufismen, vilket framstår som fullständigt avgörande för att den traditionella skolan och den nutida receptionen av philosophia perennis överhuvudtaget skulle komma till stånd.

Om osannolikheten i det hela skulle man onekligen kunna citera vad som sagts om Tolkiens hober: ”the heart of a hero may be found inside the most unexpected creatures”. Själv uppger Aguéli att det var den store andalusiske sufimästaren Ibn ‘Arabî som uppenbarade sig för honom i en dröm och inbjöd honom till islam och sufismen.

Al-Azhar Hursomhelst så lånade Aguéli ett exemplar av Koranen på Kungliga Biblioteket den 11 mars 1892. Två år senare befann han sig i Kairo och Egypten och läste som en av de första européerna arabiska och islamisk filosofi vid det anrika al-Azhar-universitetet.

Aguéli lärde sig behärska klassisk arabiska till fullo och invigdes i en gren av den speciellt intellektuellt orienterade sufiorden Shadhiliyyah. Han tog då namnet ‘Abd al-Hadi (”Vägledarens tjänare”). Shadhiliyyah-orden kan i hög utsträckning betraktas som en vishetsskola i Ibn ‘Arabîs läror. Den grundades av den store mästaren Abu al-Hasan al-Shadhili under sufismens ”guldålder” på 1200-talet.

Två andra prominenta svenskar kom att bära Aguélis fackla vidare in i vårt årtusende: Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Även dessa var initierade i Shadhiliyya-orden, om än i en annan gren. Sammantaget skrev de under 1900-talets andra hälft 35 böcker på svenska ur ett philosophia perennis-perspektiv. Medan Almqvist fokuserade på det andliga livet är Lindboms bidrag huvudsakligen en idéhistoriskt grundad civilisationskritik. Dessa båda lärda och mycket fromma herrar verkade länge i det undanskymda, men har kommit att uppmärksammas av allt fler.

Internationellt sett har utgivningen av böcker om sufism och philosophia perennis fullkomligt exploderat sedan 1990-talet. Förmodligen hänger denna andligt-intellektuella renässans samman med att många upplever att de ideologiska och politiska åskådningar som förväntades vara lösningar på den moderna världens kris nästan samfällt tycks ha gått in i en definitiv återvändsgränd. Många försöker då söka sig tillbaka till det traditionellas Källa, vars essens är den tidlösa visdomen.

I Oswald Spenglers monumentala Der Untergang des Abendlandes, liksom i religionshistorikern Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten, påminns vi om en av Västerlandets stora, men kanske också mest missförstådda och missbrukade visionära andar: 1100-talets Joakim av Flores. Eliade skriver: ”Det var en ren tragedi för västvärlden att Joakim av Floris profetisk-eskatologiska tankar… skulle falla i glömska så snart.”

Denne kalabriske abbot delade in världshistorien i tre epoker, var och en dominerad av i tur och ordning Fadern, Sonen och den Helige Anden. (Förmodligen är det just denna succession av tre ”riken” som Sveriges riksvapen Tre kronor symboliserar. Samma symbol förekommer i Oxfords universitets vapen, där med det förtydligande mottot Dominus Illumina Tio Mea, ”Herren är mitt ljus” (Ps. 27:1)).

För Joakim själv var denna gudomliga ordning en nödvändig följd av dialektiken i det manifesterades cykliska förlopp, men under renässansen och reformationen skulle dessa andliga insikter ta sig helt andra vändningar och utifrån helt andra synpunkter. Joakims tes om de tre rikena uppfattades nu historisk-materiellt och förlorade därmed sin mening. Istället kom den i en förvriden form att utnyttjas för att lägga grunden för hela den moderna framstegstanken om en kommande sekulariserad guldålder, inklusive Karl Marx’ historiematerialism. Till råga på allt var Joakims visionära tankar även upphovet till att Hitlers pseudo-traditionella Reich kom att benämnas och uppfattas just som ”det Tredje riket”. (Se vidare Västerlandets framväxt och kris, Myt i verkligheten: En studie i marxism respektive kapitlet ”Fascismen: idé och verklighet” i Modernismen, alla av Tage Lindbom).

Men den tredje andliga eran, Andens rike, och dess fullkomnande i absolut andlig frihet låter sig inte reduceras till någonting profant. Istället kännetecknas det i Bibeln med Parakletens ankomst, Sanningens Ande. I islamisk exegetisk tradition är denne densamme som Profeten Mohammed. Att sufismens guldålder inträdde just på 1200-talet – med andra ord exakt i överensstämmelse med det århundrade då den tredje andliga eran skulle inledas enligt Joakims profetia – är förmodligen en nyckel till att förstå något om den gordiska knut Europa stått inför sedan dess. Och det är svårt att se någon annan möjlig lösning på denna andliga perplexitet än de vägar som den tidlösa visdomen anger.

Kristendomen och revolten mot traditionen

Jungfru MariaLiksom de abrahamitiska religionerna är tre och den kristna läran bygger på en treenighet, så är kristenheten ju även treenig i den bemärkelsen att den har tre förgreningar (protestantisk, katolsk, ortodox). Onekligen är det Östkyrkan och dess mystik (såsom hesykasmen) som tydligast förverkligar den tidlösa visdomen i doktrin och metod. (Se Vladimir Losskys Östkyrkans mystiska teologi, En rysk pilgrims berättelser samt Filokalia.)

Situationen är speciell för just den kristna traditionen. Kristenheten har ju befunnit sig i stormcentrum av modernismens framväxt och kris, vilken spridits från Västerlandet (i vilken grad detta har att göra med inneboende begränsningar i själva den kristna läran är en pågående diskussion som är minst sagt komplicerad att reda ut).

I Frithjof Schuons verk Light on the Ancient Worlds spårar han ur ett traditionellt religio perennis-perspektiv mänsklighetens historia från de antika civilisationerna till revolten mot kristendomen i Europa. Enligt Guénon var kelterna, liksom kaldéerna, sannolikt inte ett folkslag i egentlig mening, utan en andlig ”funktion” eller kast motsvarande Indiens brahminer.

Genom Graallegenden vidareförmedlas initiatorisk visdom från de keltiska druiderna genom traditionens gyllene kedja till kristendomen och Tempelriddarordens krigarmunkar. När Tempelriddarorden sedermera bannlyses i början av 1300-talet, vidareförmedlas traditionen enligt Guénon av initiatoriska sällskap såsom katedralbyggarnas frimurare och senare rosencreutzarna på Johannes Bureus tid. (Enligt vissa bedömare betraktas dessa som europeiska proto- eller krypto-muslimer. Bureus bad till exempel regelbundet fem gånger om dagen och har vittnat om sina djupstudier i arabiska och av ”cabbala corana”.)

I ett visst skede av historien drar sig rosencreutzarna dock undan till Österlandet. Kanske är det denna tradition Tage Lindbom hänvisar till i Västerlandets framväxt och kris angående efterföljarna till protestantismens främste mystiker, Jacob Böhme, som ”under det trettioåriga kriget drog sig tillbaka till Östeuropa för att där ingå i den djupa andliga tystnaden”.

Här kanske man också, för försiktighetens skull, bör ta i beaktande att ”Öst” och ”Väst” för Guénon även kan ha en sakralt geografiskt innebörd, det vill säga beteckna olika mentaliteter eller andliga verkligheter. Om modernismen drar fram måste detta samtidigt innebära att Traditionen drar sig undan eftersom de förhåller sig till varandra såsom mörker till ljus. (Observera dock att de verkliga förhållandena aldrig kommer att kunna omkastas, se Joh. 1:4: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”)

Guénons tidiga förhoppning om att den katolska kyrkan eventuellt skulle kunna fungera som en autentisk bas för Västerlandets återvändande till den primordiala Traditionen verkar för många definitivt ha grusats i och med 1960-talets Andra Vatikankoncilium. I sin Guénon-antologi I tjänst hos det Enda ifrågasätter Kurt Almqvist om denna Guénons tidiga bedömning, om att det traditionella arvet i den katolska kyrkan förblivit orubbat i ”latent” tillstånd, fortfarande (efter 1965) är giltig. Denna omvälvning behandlas även av Rama P. Coomaraswamy i The Destruction of the Christian Tradition.

Guénon verkar tämligen entydigt framställa protestantismen som ett individualistiskt brott med Traditionen, medan Schuon i viss mån erkänner dess legitimitet, dock med förbehållet att den har formella begränsningar, och därmed är förknippad med vissa svårigheter vad gäller andligt förverkligande:

»Now we have in view here, not liberal Protestantism or just any sect, but Lutheran Evangelicalism, which incontestably manifests a Christian possibility, a limited one, no doubt, an excessive trough certain of its features, but not intrinsically illegitimate, and consequently representative of certain theological, moral and even mystical values.«

(Schuon, Christianity/Islam s. 15)

Rama P. Coomaraswamys fall är för övrigt intressant och belysande på sitt sätt, då han är son till en av den traditionella skolans grundare, hindun Ananda K. Coomaraswamy. Till skillnad från sin far trädde Rama P. i den amerikanska kontexten istället in i den katolska kyrkan. I strikt mening är detta dock inte tal om någon konvertering, då den enda egentliga konverteringen eller omvändelsen enligt Guénon är när man träder i förbund med det Absoluta, vilket alltså återfinns i hjärtat av varje uppenbarad religion.

I islamisk tradition talar man för övrigt snarare om revertiter. Detta speglar en förståelse av religionen som ett sätt att återknyta till det primordiala andliga urtillståndet, den gudomliga Verklighet som ligger latent i varje människas andliga hjärta.

Att träda in i en religion som till sitt innehåll knyter an till den primordiala Traditionen innebär väsentligen en hjärtats omvandling och förändring av personens inre stadium – en återgång till människans adamitiska naturtillstånd (fitra enligt islams lära). Denna form av universellt ”självförverkligande” (ordet universell härstammar från latinets uni-versus, “det i riktning mot Enheten vända”; “vänd mot det Ena”) kan mycket väl uppfattas som den “furstliga uppenbarelse av människan” Ernst Jünger efterlyser. Den bör för tydlighetens skull inte förväxlas med sin motsats: egocentricitet och högfärd.

Möten med Khidr

»Det vatten, som jag gifver, skall blifva en källa af springande vatten till evigt lif.«

(Eric Hermelins översättning av Joh. 4:14)

»I himlarnas och jordens skapelse, i nattens och dagens växling … i vattnet, som Gud nedsänt från himmelen och varmed han giver jorden liv efter hennes dvala … finnas sannerligen tecken för människor, som hava förstånd.«

(Koranen 2:159)

Det sägs att Jacob Böhme fick besök av en mystisk främling som fick honom att språngartat utvecklas på den andliga vägen. Denne främlings karaktäristika är mycket knapphändigt beskriven, men hans funktion verkar onekligen ha varit den som i islamisk tradition innehas av Khidr, ”den Gröne” – en odödlig profetgestalt eller ”Gudsvän” som undervisade Moses och Alexander den Store i Guds hemligheter och som sägs tala alla språk. Om den ordinära traditionen vidareförmedlas historiskt såsom ”nådeflöden” från den ursprungliga Källan och symboliseras av vattendrag, så vidareförmedlas den genom Khidr som en vertikalitet, vilket symboliseras av regn från himlen.

Nathalie PortmanRegnet som symbol för andligt uppvaknande (dop genom den Helige Anden, invigning i Guds rikes hemligheter), och nytt liv efter avdöendet från det gamla, förekommer bland annat i en fantastisk scen med Nathalie Portman i filmen V for Vendetta. (Frasen ”God is in the rain” förekommer två gånger i filmen och hon får håret avrakat, vilket symboliserar övergivandet av det hon tidigare hållit för sanning.)

Khidr har en speciellt universell och tidlös signifikans. Han förekommer avbildad på europeiska katedraler och identifieras med den fornegyptiske Thot eller Osiris, Bibelns Enok, Koranens Idrîs, drakdödaren S:t George (S:t Göran), grekernas Hermes och hinduismens Budha (ett namn vars rot är ”visdom”, denne Budha är dock ej densamme som Buddha utan var dennes gudomlige ”inspiratör”). Romarna kallade honom Mercurius och enligt Tacitus Germania var det han som var germanernas gudom under namnet Wotan (Woden, Oden).

I essän ”Hermes” i Traditional Forms & Cosmic Cycles menar Guénon att även namnen Wotan och Budha i det närmaste är språkligt identiska med hänvisning till att utbytbarheten mellan bokstäverna b, v och w är ett vanligt förekommande lingvistiskt fenomen. Vår onsdag har för övrigt fått namn efter Odens dag, precis som engelskans Wednesday, liksom Mercurius förhåller sig till franskans mercredi.

Likaså är namnet på den som Johannes Bureus anger som runornas mystiske uppfinnare, Edher eller Idher, inte helt olikt Koranens Khidr eller Idrîs. Enligt Bureus betyder idh studium. I Koranen (37:130) kan namnet Idrâsîn utläsas. Detta är sannolikt en sido- eller pluralisform av namnet Idrîs, ”Idrîs och de som följde honom”, det vill säga detta namn betecknar isåfall snarast en andlig funktion, närmare bestämt den andliga Polen (qutb) i varje tid.

Polen symboliseras även av världsträdet, axis mundi. När Oden hängde sig i detta för att lära sig runornas hemlighet, blev han därigenom ett med denna vertikalitet som förbinder Himmel och jord, en andlig Pol. (Jämför för övrigt den språkliga likheten mellan Eddornas namn på världsträdet, Yggdrasil och vad Koranen betecknar som den andliga Polen i varje tid, Idrâsîn.)

Namnet Votan förekommer sist men inte minst även i antikens Centralamerika. Där är han densamme som indianernas Quetzalcoatl. Guénon menar att man, ställd inför sådana slående fakta, sannerligen måste vara blind om man inte i dessa ser tecken på en fundamental enhet i alla traditionella doktriner, men han tillägger också att det är just en sådan blindhet som präglar alltför många i vår tid.

Med högsta sannolikhet var det även Khidr som Ibn ‘Arabi mötte vid Abrahams tempel i Kaba i gestalten av en mystisk yngling som hälsade honom med följande ord:

»Du finner det du frågar mig om inskrivet i mig, ty jag varken talar eller samtalar. Jag har ingen annan kunskap än kunskapen om mig själv, min essens är ej annorlunda än mitt namn. Jag är kännandet, den kände och den kännande, jag är vetandet, det vetbara och den vetande. Du själv är det moln som skymmer din egen sol. Lär då känna ditt eget väsens verklighet.«

Khidr är den odödlige som ibland, i form av en man, räddar den nödställda. Här kan vi därför skjuta in en utvikning om den andlige Mästaren i Tolkiens Ringen-epos, den mystiske Tom Bombadil. I Ringens brödraskap personifierar han hobernas egna andliga potentialitet (att inte falla för ringens frestelser) och står för deras första initiation, dubbar dem och skänker dem deras alvsvärd från svunna tidsåldrar (observera symboliken med svärden). Frodo sitter i stjärnornas sken och tycker sig ”omfluten av himlarnas tystnad”. Då frågar han:

»Säg mig, mäster, vem är du?«

»”Va?” sade Tom och satte sig upp, och hans ögon glimmade i skumrasket. ”Vet du inte vad jag heter än? Det är det enda svaret. Säg mig, vem är du, bara du utan namn? Men du är ung och jag är gammal. Den äldste, det är jag.”«

Vid ett tidigare tillfälle frågar Frodo Tom Bombadils fagra dam, Gyllenbär (Sophia):

»Säg mig, om min fråga ej tycks alltför dum, vem är Tom Bombadil?«

»”Han är den han är”, sade Gyllenbär, hejdade sina flinka händer och log.

Frodo tittade frågande på henne. ”Ni har ju sett honom”, sade hon som svar på hans blick.«

Eric Hermelins skatter

Här i Sverige har arvet från Böhme och den kristna mystiken förvaltats av Bergman- och Flodbergskretsen, liksom av Hjalmar Ekström. Såväl Bergmankretsens, liksom Hjalmar Ekströms och Kurt Almqvists boksamlingar finns nu i Sigtunastiftelsens specialsamlingar.

Eric HermelinDen främste översättaren av Böhmes skrifter från latinet till svenska är friherre Eric Hermelin. Böhmes lilla skrift ”Om det öfversinnliga lifvet” (i Persiska antologin) brukar med rätta lyftas fram som den nyckel med vilken Hermelin fick tillgång till insikterna i de persiska sufimästarnas (Rumi, Attar, Sa’di och Sana’i m. fl.) lärodikter.

Tillsammans med Swedenborgs Andliga Dag-Bok och Hermelins Bibel- och Koranunderstödda tolkningar av den persiska sufipoesin var de andliga insikterna i Böhmes verk av helt avgörande betydelse för Café Exposés orientering. En inriktning som sedan i fjol, i och med upptäckten av den traditionella skolan, kommit att kodifieras i intresset för philosophia perennis.

Om det mer eller mindre mirakulösa i Hermelins inspiration har något att göra med helgonarvet på Ulfåsa slott, vilket Eric Hermelins far anskaffade när sonen var i 14-årsåldern, låter vi vara osagt. Det var på Ulfåsa som den Heliga Birgitta levde 1316–1343 och där hon fick sina första kallelsevisioner. Det var också här hon födde den Heliga Katarina av Vadstena, som, liksom Birgitta, också hon är ett av Sveriges skyddshelgon. Även den framstående poeten och biskopen med det beryktade tygsvärdet, S.t Nikolaus av Linköping, vistades på Ulfåsa vid denna tid, närmare bestämt som informator hos Birgittas familj.

På Lunds hospital, S:t Lars, tillbringade Eric Hermelin sina sista 35 år av sitt jordeliv (1909–1944). Likt helgonet S:t Lars själv, som brukar avbildas med ett rökelsekar eller med ett fat med mynt – med anspelning på de rika allmosor han delade ut till de fattiga av kyrkans skatter – delar Hermelin genom sina 42 volymer på över 10.000 sidark med sig överflödande rikt av alla de ”Sannings Skatter” som Gud ”i ödelagda menskor” lägger ned.

I S:t Lars’ fall renderade hans ovanligt ymniga generositet honom livet. Han led martyrdöden i Rom år 258. (Man lade honom på ett järnhalster över glödande kol och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.) Hermelins öde blev inte fullt lika bestialiskt. Istället fick han tidigt finna sig i att hans enastående översättargenius i mångt och mycket kommit att förbises och missaktas av en oförstående omgivning, och att hans böcker (än idag) endast läses av en snävare krets. Självaste Hermelin-släktens egna hemsida upprepar Nationalencyklopedins förringande omdömen om hans tolkningar, vilka beskrivs som ”märkliga” med en ”märklig notapparat”, när det snarare borde ha stått ”remarkabla”.

Detta gör det knappast mindre glädjande för alla som någon gång famlar i mörkret att Carl-Göran Ekerwald meddelat (i samband med ”Hermelindebatten” i senaste numret av Minaret) att Persiska antologin II nu är under förberedande och att den kommer att bli mer omfångsrik än föregångaren. Det brukar sägas att rätt lästa är Hermelins böcker ett livselixir (från arab. al-iksîr, de vises sten) med förmåga till ingenting mindre än att ”tina upp vår frusna tankeförmåga” och ”sätta hjertats vågor i svallning”.

Det intellektiva ljuset

Maria och JesusbarnetTill språkets och språkens urkälla – det var Hermelins motto. Helt i konsekvens med detta orienterade han sig även bortom den grekiska och latinska språkvärlden, vilken, jämfört med de andra antika civilisationerna, framförallt kännetecknas av att i hög grad begränsa kunskapens organ till den lägsta och individuella instansen: den rationella förmögenheten i hjärnan.

Just för att ratios kunskapsfält är så begränsat upplevs det på ett bedrägligt sätt som mer exakt och tillförlitligt. De traditionella samhällenas livsnerv var istället vad Guénon kallar ”den intellektuella intutionen”, vilket i de olika religionerna benämns som ”hjärtats öga” eller det ”inre ögat” (se t ex Syr. 17:8, Ef. 1:18). Dess språk är symbolik och analogi och därför universellt.

Aristoteles talar om intellectus purus, ”det rena intellektet” och Meister Eckehart har syntetiserat den västerländska medeltidens högsta andlighet i satsen:

»Det finns något i själen, som är oskapat och oskapbart (increatum et increabile); om hela själen vore sådan, vore den oskapad och oskapbar; och det är Intellektet.«

Det är till just intellectus, ”hjärtats öga” eller den över-individuella ”intellektuella intuitionen” som den perennialistiska skolan vänder sig. Ananda K. Coomaraswamy formulerade en gång den uppgift de nutida företrädarna för sacra scientia står inför:

»Today religion is presented in such a sentimental manner that it is not surprising that the best of the new generations rebel. The solution is once again to present religion in its intellectually challenging form.«

Och avslutningsvis utvecklar och sammanfattar den andlige Mästaren Frithjof Schuon denna lägesbedömning i förordet till Understanding Islam:

»[W]hat is needed in our time, and indeed in every age remote from the origins of Revelation, is to provide some people with keys fashioned afresh – keys no better than the old ones but merely more elaborated – in order to help them rediscover the truths written in an eternal script in the very substance of man’s spirit.«

Ett urval av litteratur om den kristna traditionen och dess mystik skrivna av företrädare för den traditionella/perennialistiska skolan:

  • A Monk of the West – Christianity and the Doctrine of Non-Dualism
  • Jean Borella – Guénonian Esoterism and Christian Mystery
  • G. John Champoux (red.) – The Secret of the Christian Way. A Contemplative Ascent through the Writings of Jean Borella
  • Mateus Soares de Azevedo (red.) – Ye Shall Know the Truth: Christianity and the Perennial Philosophy
  • James S. Cutsinger (red.) – The Fullness of God: Frithjof Schuon on Christianity
  • James S. Cutsinger – Reclaiming the Great Tradition: Evangelicals, Catholics & Orthodox in Dialogue
  • James S. Cutsinger – Not of This World: A Treasury of Christian Mysticism
  • Jean Biès: Returning to the Essential: Selected Writings of Jean Biès
  • Frithjof Schuon – Gnosis: Divine Wisdom
  • René Guénon – The Esoterism of Dante
  • René Guénon – Insights into Christian Esoterism

World Wisdom booksEtt urval om islam och sufism

Jämförelser mellan islam och kristendom

»Islam is the religion of certitude and equilibrium, as Christianity is the religion of love and sacrifice.«

Frithjof Schuon, Understanding Islam, s 5

  • Frithjof Schuon – The Transcendent Unity of Religions
  • James S. Cutsinger (red.) – Paths to the Heart: Sufism and the Christian East
  • Reza Shah-Kazemi – Paths to Transcendence: According to Shankara, Ibn ‘Arabi, and Meister Eckhart
  • Frithjof Schuon – Christianity/Islam: Essays on Esoteric Ecumenicism

Kritik av den moderna världen

»Den nutida världens alla karaktärsdrag skulle kunna sammanfattas i ett enda, nämligen det motsatsförhållande i vilket den står till den traditionella andan«

René Guénon, i kapitlet ”Individualismen” ur The Crisis of the Modern World (på svenska i den av Kurt Almqvist utgivna antologin I tjänst hos det Enda)

  • Kurt Almqvist – Den glömda dimensionen, del III: ”Västerlandets särutveckling sedan medeltiden (enligt René Guénons framställning)”
  • Kurt Almqvist (red.) – I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk
  • René Guénon – The Crisis of the Modern World
  • René Guénon – The Reign of Quantity & the Signs of the Times
  • Tage Lindbom – Modernismen
  • Tage Lindbom – Västerlandets framväxt och kris
  • Martin Lings – Ancient Beliefs and Modern Superstitions
  • Seyyed Hossein Nasr – Man and Nature: The Spiritual Crisis in Modern Man
  • Titus Burckhardt – Mirror of the Intellect, första delen
  • Frithjof Schuon – Logic and Transcendence
  • Whitall Perry – The Widening Breach: Evolutionism in the Mirror of Cosmology
  • Lord Northbourne – Looking Back on Progress
  • Charles Upton – Legends of the End: Prophecies of the End Times, Antichrist, Apocalypse, and Messiah From Eight Religious Traditions
  • Charles Upton – The System of Antichrist: Truth and Falsehood in Postmodernism and the New Age
  • William Stoddart – Remembering in a World of Forgetting: Thoughts on Tradition and Postmodernism

Regn över uppenbarelsens berg

Buddha»Egentligen skulle vi som blommorna öppna oss varje morgon för solen, regKrishna & Radhanet, bina – hela universum. Och på kvällen sluta oss igen – för att återfinna det universella i vår egen ”knopptillvaro”, den som är ett med alltings begynnelse i Paradiset.

För att delta i denna universella andning räcker det inte med ett obestämt ochProfeten Muhammed mottar den koraniska uppenbarelsen av ärkeängeln Gabriel regellöst ”uppgående i naturen” – för oss som ej längre har den paradisiska omedelbarheten och okluvenheten i förhållande till tingen. Nej, vi måste kunna identifiera universum med något av de Sändebud från Gud – som ”fulla av Nåd” – kSankta Mariaommit till oss för att befria oss ur vår fångenskap i världen och jaget: Krishna, Buddha, Mohammed, Jesus–Maria. Att nedkalla välsignelse över en av dessa är att låta Andens vind driva bort molnen som skymmer Solen eller, som någon har sagt, lösgöra livgivande regn över höga berg – vatten som därifrån strömmar ned över våra marker och tillsammans med Solens värme och ljus genomtränger hela vår tillvaro, den yttre och den inre.«

Ur Genom tingens portar: Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

Nietzsche + Islam = Sant?

Anonymous said… (i kommentarfältet till Avfällningen):

”Hmm.. ’inte svälja någon annans åsiktspaket’ skriver du, men har du själv inte gjort det? Är inte den traditionella synen på andlighet dominerande på denna sida? Jag undrar också hur traditionalism och perennialism kan harmoniera med intresset Nietzsches skrifter? Enligt mina säkerligen otillräckliga kunskaper är Nietzsche motståndare till en absolut sanning som på något sätt finns utanför människan i en transcendental värld? Den traditionella positionen är ju snarare en vilja att återgå till den ’sk’ ursprungliga läran, därav blir det nihilistiska tillståndet rent negativt. Vidare tycker jag att det behövs en presentation för att tydliggöra om denna något breda (universella, perennialism) och öppna syn på andra andliga vägar och religioner omfattas av någon som kallar sig muslim.

Sedan har jag några andra frågor till dig. Först: hur ska människan komma i kontakt med den tidslösa visdomen? Genom intellektuell kunskap? Och i Nietzsches anda, finns det något annat syfte med religionen än människans lycka?Sist men inte minst, vad är sanningen?”

Nietzsche by Munch

Nietzsche i begrundan över tillvarons outsäglighet

Anonymous said… (i kommentarfältet till Avfällningen):

”’Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.’

Varför detta moraliserande? Styrs vi inte alla av våra drifter? Vilka människor påstår sig styras av något annat? Hur kan vi låta våra ord överenstämma med våra handlingar? Självförnekelse? Om religiösa människor ägde denna visdom, skulle det då finnas så mycket konflikter och hat? Var kommer detta hat ifrån?”

Svar till båda ovanstående anonymous:

Att jag beskriver ett sökande bortom ”förutfattade meningar” och ”åsiktspaket” som andra formulerat är direkt relaterat till intresset för Nietzsche. Jag vill mena att hans nihilistiska teorier först och främst är en skoningslös uppgörelse med alla föreställningar som människor inbillar sig och som styr deras liv, inklusive deras föreställning om Gud.

Alla dessa föreställningar är påhitt (avgudar, pseudo-traditioner, falska profeter, guldkalvar, you name it) som människan självsvåldigt kommer upp med för att skydda sig från insikten om verklighetens outsäglighet. Saken är ju den att alla dessa åsikter och illusioner måste trängas igenom för att man ska kunna öppna sig för vad jag [med Guénons ord] beskrivit som den ”intellektuella överindividuella intuitionen”.

Nietzsche bidrar med ett slags av-slöjande ”via negativa” kontra all människopåfunnen religiositet. Detta menar jag är nödvändigt för att komma i kontakt med traditionen, ”urgrunden”, och tillvarons yttersta mysterium. Nietzsches djupaste tanke är en gåta som rymmer ett löfte om något kommande, högst otidsenligt (tidlöst). Nietzsches Zarathustra är först och främst en sanningssökande mystiker i sitt häcklande av de gamla ”gudarna”. Om man däremot – som många gör – skulle hävda att Nietzsche vänder sig mot all existens av någon transcendent, översinnlig/övermänsklig princip så avslöjar man bara att man fortfarande är fången i just det han kritiserar då man föreställer sig tillvarons yttersta grunder som en fåfäng tankebild.

Zarathustra

Zarathustra – sanningssökande mystiker

Muslim? Jag vill minnas att Mohamed Omar sade i en intervju någon gång att det närmast är förmätet att gå runt och kalla sig muslim. Jag tror mig ha vissa insikter i vad det innebär att stå i ett sådant förhållande till Gud Allena / ”Alltet” / Allah och just därför anser jag mig inte kunna hävda att jag skulle vara mer troende än någon annan. ”Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen” som Rumi säger.

Hur man ska komma i kontakt med den tidlösa visdomen? För många är det genom läsning av persiska sufipoeter som Rumi. I strikt teoretisk bemärkelse så finns det många tänkare i olika traditioner som redogjort för principerna av philosophia perennis. Detta är visdom som idag endast återfinns i små fragment i de religiösa traditionerna. Att tala om denna ”avfällning” eller i andlig bemärkelse ”mörka tidsålder” är inte någon moralism, utan ett konstaterande av en tillvaro som är sammanvävd med oss alla.

Vad är då sanning? Tolkien har beskrivit det bra när han förklarar synen på sitt eget mytskapande: ”Vi är skapade av Gud och de myter vi vävt kommer oundvikligen, fastän de rymmer misstag, att spegla ett splittrat fragment av det sanna ljuset, den eviga sanning som är med Gud”. (Denna skapelseuppfattning har ju för övrigt stora likheter med naturvetenskapens ”big-bang-teori” om alltings gemensamma ursprung som även verkar ha en sammandragande tendens att återförenas – och alltså är en i allra högsta grad verkande kosmologisk princip än idag, inte bara på makroplanet.)

Syftet med religionen? Ett syfte är ju ett sätt att verka med en avsikt från punkt A till punkt B. Den autentiske Nietzsche hyser ju en djup misstro mot alla försök att skilja det betecknande från det betecknade, allt hat/hämndbegär. Det ”övermänskliga” tillstånd han eftersträvar saknar något varför. Där har allt sökande därför upphört.

I den meningen skulle jag nog vilja hävda att föreningen med det Gudomliga innebär en enhet som just går bortom alla syften och uppdelningar. Det är just denna stillhet och harmoni som är innebörden av begreppet islam – jagets utslocknande och själens återförening med det Yttersta väsendet.