Tradition som ankarfäste och livlina

Endast en Gud kan rädda oss
Martin Heidegger [1]

2000px-Labyrinthus.svgAtt överge Guds religion (religio perennis) [2] – vilken uppenbarat sig i ett spektrum av skilda traditioner och integrala former – är i symbolisk mening liktydigt med att Sam och Frodo i Tolkiens episka mytsaga skulle kapa banden till Gandalf och kasta bort Galadriels stjärneljus när de i Mordors utkanter finner sig omvärvda av ett allt tätnande mörker. [3] Dylikt vanvett låter sig självfallet inte komma ifråga utan långtgående och ödesdigra konsekvenser.

Nu är det ju givetvis långt ifrån alla som behöver bege sig till Mordors mörka hjärta, men var och en av oss har likväl en prövande livsresa framför oss, vilken i sig kan vara nog så strapatsfylld. Potentiellt sett föreligger flera andliga stigar som kan erbjuda vägfararen ett tillfredsställande ramverk och säker vägledning. [4] Att däremot aningslöst avträda den inre färden som sådan, och avhända sig såväl karta som kompass, är utan tvivel att bädda för katastrof.

Det gemensamma Mål där mångfalden av stigar löper samman, det andliga bergets Topp, är i själva verket ekvivalent med människohjärtats allra innerst förborgade vrå. [5] I denna ”hjärtats ‘oändliga Mitt'” [6] vilar långt mycket rikare skatter än vad Caesar och Alexander någonsin kunde erövra, för att låna en passus från Ernst Jüngers framtidspejlande sf-roman Glasbin. [7]

Någon form av obruten förbindelse (om än indirekt och implicit) med denna tillvarons livgivande märg är i själva verket religionernas inneboende raison d’être och den i särklass främsta civilisationsgrundande faktorn. [8] En sådan återanknytning (cf. latinets re-ligare, ”återsammanfogande”) till den vertikala dimensionen är likaså ett sine qua non för att inte framleva sitt liv långt under den mänskliga naturens verkliga potential och därmed med en stukad mikrokosmisk integritet, vilket oundvikligen fortplantar sig som ringar på vattnet och bidrar till ytterligare förtvining i samhällskroppen.

I händelse av att man väl skulle finna sig ha blivit vilseförd bör man ej göra dygd av (den skenbara) nödvändigheten (även om det i denna tid må finnas väl så många tänkbara skäl härtill); det skulle i sådana fall framstå som ett eko av rävens välbekanta inställning till rönnbären. [9]

Det hittills sagda innebär dock på intet vis att man skulle upphöra med att ta sig i akt för falska profeter, tvärtom. Det innefattar givetvis även sådana som helt förkastar den intellektuella och andliga kärnan till förmån för en ensidig och överdriven fixering vid yttre attribut. Då dessa pseudo-traditionella företrädare därmed saknar varje tillstymmelse till vaksamhet och urskillning inför ett modifierat innehåll, är risken överhängande att de istället gör sig till lydiga redskap för en förvridning och falsifiering av traditionen till dess i förlängningen sinistra motsats. Som allra mest flagrant exempel har vi väl de avskyvärda illdåd som begås i religionens namn. [10] Endast det autentiskt traditionella i doktrin och metod förmår att i grunden fatta och komma till rätta med varje upptänklig urartning.

Traditionen är ett ankarfäste och en livlina. Den hör framtiden, evigheten och den mänskliga naturen till.

  1. ”Nur noch ein Gott kann uns retten”, intervju från 23 september 1966 i Der Spiegel, vol. 30, nr. 23/1976 (31 maj), s. 193–219.
  2. Schuon, Frithjof (1965). ”Religio Perennis”, Études Traditionnelles, vol. 66, nr 387 (jan-feb), s. 3–11. Övers. till engelska av Lord Northbourne i Light on the Ancient Worlds (London: Perennial Books, 1965). Fransk online-version på scribd.com. Engelsk online-version (PDF) på religioperennis.org.
  3. Tolkien, J.R.R. (1954–55). The Lord of the Rings (London: George Allen & Unwin)
  4. Coomaraswamy, Ananda K. (1943). ”Paths That Lead to the Same Summit: Some Observations on Comparative Religion”, Am I My Brother’s Keeper? [i senare upplagor: The Bugbear of Literacy] (New York: The John Day Company), s. 36–53. Online-version (PDF) (The Matheson Trust).
  5. Guénon, René (1925). L’Homme et son devenir selon le Vêdânta (Paris: Bossard), kap. 2 & 3. Sv. övers. av Almqvist, Kurt (1977). I tjänst hos det Enda. Ur René Guénons verk (Stockholm: Natur och kultur), avd. III, ”Det Oföränderliga och Allomfattande i hjärtat”, s. 121–132.
  6. Almqvist, Kurt (1984). Människan – Det glömda templet (Hudiksvall, ÅSAK), s. 67. ”Djupast sett – i det rent visdomsmässiga perspektivet (gnôsis, jnâna, macrifah) – innebär ‘den nyktra vaksamheten’ en levande, existentiellt rotad medvetenhet om att det endast är i och genom Gud, den absoluta Verkligheten, som tillvaron är verklig och att Han låter sig finnas som alltings Själv och alltings Enhet i hjärtats ‘oändliga Mitt’ och i ‘det eviga nuet’.”
  7. Jünger, Ernst (1957). Gläserne Bienen (Stuttgart: Ernst Klett Verlag), kap. 6. ”Daß ein einziger Mensch, in der Tiefe erfaßt und aus ihr spendend, uns mehr gewährt und größeren Reichtum schenkt, als Cäsar, als Alexander je erobern konnten, wurde mir offenbar. Dort ist unser Königreich, die beste der Monarchien, die beste Republik. Dort ist unser Garten, unser Glück.”
  8. E.g. Weil, Simone (1957), Écrits de Londres et dernières lettres (Paris: Éditions Gallimard). Sv. övers. i Personen och det heliga: Essäer och brev (Skellefteå: Artos, 1994): ”Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt. / I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet. / Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.” (s. 107).
  9. Ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären” adapterat från Aisopos‘ fabel De vulpe et uva (nr. 15 i Perrys index).
  10. Se t.ex. Shaykh Muhammad Al-Yaqoubis uppmärksammade fatwa Refuting ISIS : Destroying Its Religious Foundations and Proving that it Has Strayed from Islam and that Fighting it is an Obligation (Herndon, VA: Sacred Knowledge, 2015;2016). Författaren är syrier och rättslärd shaykh i en gren av den sufiska Shadhiliorden. Han var på 1990-talet verksam som imam i Göteborg.

Bild: Planskiss över labyrinten i katedralen i Chartres. Attribution: By Ssolbergj (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

”Tro” och ”vetande”

Den bedrägliga uppdelningen mellan ”tro” och ”vetande” tas upp för genomlysande granskning i senaste inlägget i nätloggen Perennial.

Med långa, flytande meningar och en knivskarp logik visas här hur uppdelningen i å ena sidan reduktionistisk vetenskapstro och sekulära reflexer (”materialism”), och å andra sidan sentimentalism och moralism (”idealism”), i själva verket är ett förvanskat och urvattnat arv från en kristendom i förskingring.

Här finns onekligen mycket att ta fasta på, inte minst betraktelserna kring betydelsen av viljan respektive intellektet i kristendom och islam.

Resonemanget använder sig av den typologiska distinktion mellan den jnâniska och bhaktiska vägen som även Cafét skrivit om apropå hinduismens metafysik och som bland annat diskuterats här.

Det avsmalnade synfält som gynnar avgudadyrkan och bokstavstro ger också upphov till korresponderande antagonister som tror sig förkasta religion när de attackerar dessa fantomer, och i slutändan har denna rationalism fogats samman, i den profanerade verklighet som oundvikligen är frukten av dess hegemoni, med allt som återstår av en sekulariserad kristendom: sentimentalism och moralism. Här fungerar materialismen som sammanhållande kitt och gemensam nämnare på alla plan, och resultatet är ett mycket modernt och svårintagligt fort.

Det är också värt att notera att det arabiska begrepp som i Koranen avser de som inte tror (la ya’qilun) i själva verket betyder ”de som inte använder sin intelligens korrekt”. Det är mycket instruktivt att ”icke-tro” i det koraniska språkbruket avser ett intellekt som inte fungerar ordentligt, snarare än en korrumperad vilja.

– Citat ur inlägget Intellige ut credas (“förstå för att tro”) i nätloggen Perennial

Intervju med Huston Smith om philosophia perennis och religionernas transcendenta enhet

I en dryg timme talar Huston Smith om religionernas transcendenta enhet med vetenskapsjournalisten Robert Wright. För den filmade intervjun står Washington Post-ägda internettidningen Slates webb-TV-kanal för livsåskådningsfrågor, MeaningofLife.tv (komplett med den förmodat säljande sloganen ”Cosmic Thinkers on Camera”).

Huston Smith är professor i religionsvetenskap och filosofi och har varit verksam vid bland annat Syracuse University, M.I.T., Washington University samt University of California, Berkeley. Han är en av de mest namnkunniga nu levande företrädarna för den perenniella filosofin och den Traditionella skolan för jämförande religionsstudier.

I sin 50-åriga forskargärning har Smith speciellt utmärkt sig för sina långa resor och mångåriga fältstudier. Genom dessa har han kunnat möta framträdande företrädare för olika traditioner på deras egna villkor. Hans mest kända bok om världens religioner har sålts i över två miljoner exemplar och finns även översatt till svenska (Mänsklighetens religioner, Rabén & Sjögren, 1966).

Ämnen som tas upp i den aktuella intervjun är bland annat:

  • kritiken av den moderna världsåskådningen och den empiricistiska vetenskapens begränsningar, såväl som dess möjligheter att faktiskt peka mot det Transcendenta.
  • religionernas ställning och inbördes förhållanden i dagens globaliserade värld. Religionen riskerar att – i sekulariseringens kölvatten – ytterligare reduceras till ännu en arena för krass politisering och världsliga ambitioner.
  • erfarenheter av det översinnliga och sökandet efter andligt förverkligande inom ett traditionellt ramverk.
  • vad händer efter döden? Och vad finns det för likheter och skillnader i synen på detta mellan världsreligionerna?

Se även inlägget Mysticism and the Perennial Philosophy för ytterligare en film där Huston Smith medverkar och talar om den perenniella filosofin, philosophia perennis.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS