Älskade träd

Enligt en utsaga av profeten Mohammed bör man försöka plantera ett träd innan man dör, även om man så skulle veta att världen kommer att gå under imorgon.

Träd

Träd

Hur träd kunna sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, är icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivs bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

Vilhelm Ekelund, ”Träd” ur diktsamlingen På hafsstranden, 1922

Min barndoms träd

Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!
Du är barn och bör kunna allt,
varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Du är bliven människa, främmande förhatlig.
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

Edith Södergran, ”Min barndoms träd” (juni 1922), postumt utgiven i diktsamlingen Landet som icke är, 1925

Tolkien on the love of trees

Tolkien vid sitt älsklingsträd»I am (obviously) much in love with plants and above all trees, and always have been; and I find human maltreatment of them as hard to bear as some find ill-treatment of animals.« (Letters, 165)

»Every tree has its enemy, few have an advocate.« (Letters, 241)

»Also, of course, I was anxious about my own internal Tree, The Lord of the Rings. It was growing out of hand, and revealing endless new vistas — and I wanted to finish it, but the world was threatening.« (Letters, 241)

»Yes — the Silmarillion is growing in the mind (I do not mean getting larger, but coming back to leaf & I hope flower) again.« (Letters, 253)

»In all my works I take the part of trees as against all their enemies. Lothlórien is beautiful because there the trees were loved;« (Letters, 339)

Not: Den undre bilden är det sista kända fotot på Tolkien, taget den nionde augusti 1973 vid hans älsklingsträd, en Pinus nigra i Oxfords botaniska trädgård.

Vid Stjärnan och det Yttersta Trädet

Om Edith Södergran, Tolkiens sagoberättande och profeten Muhammeds ständigt närvarande Urljus.

Edith SödergranDet var ingen tillfällighet att Gunnar Ekelöf en gång sa att han velat gifta sig med Edith Södergran. Hon var under sitt korta men intensiva liv på sätt och vis hans andliga hustru. Enligt Olof Lagercrantz kan man säga att Ekelöf faktiskt gifte sig med denna modiga och kärleksfulla ”bysantinska”, att han levde med henne i ett avståndsäktenskap där gång på gång hennes röst bryter in i hans.

Redan i debuten var Edith Södergran på det klara med att skönhet innebär »att tjäna högre makter«. I samma diktverk får hon en skimrande stjärna fäst vid sin panna och lämnas skälvande av tårar. Hon beskriver hur det underliga havet, där hennes längtan vilar, gör henne törstig och vaken för väntande äventyr. Världen är »mindre än ingenting« och det som hänt i sagan skall även hända henne. När hon dessutom diktar om Älvdrottningens spira, skogens ljusa dotter som lånat sitt instrument från fåglarna, samt målar upp bilden av hur evighetens ring glider ned i djupet från kärlekens hand, är det svårt att inte associera till Tolkiens sagoberättande.

Faktum är att stjärnan i pannan är en viktig symbol som vi även finner i Tolkiens Sagan om smeden och stjärnan, en av de sista sagor han skrev. Sagan om smeden och stjärnan handlar om smedens unge son som vid Mästerkockens traditionella tårtkalas, utan att veta om det, sväljer en magisk Älvstjärna. Stjärnan fästs så småningom vid hans panna. Dess strålande ljus skyddar mot onda makter och ger honom tillträde till Älvkonungens rike bortom världens kretsar.

Smith of Wooton MajorUnder sina många strövtåg i Älvriket blir den unge smeden känd under namnet Stjärnpanna. En gång när han söker hjärtat av riket omsveps han som av en dimma. När denna plötsligt lättar finner han sig stående inför det majestätiska Kungaträdet, vilket lysande tornar upp sig mot skyn och bär blad, blommor och frukter i oräknelig mängd. Han får dessutom den outsägliga nåden att träffa Älvdrottningen, visheten personifierad.

Sagan om smeden och stjärnan är knappast Tolkiens enda referens till Ljus-aposteln Muhammed och den koraniska uppenbarelsen, men onekligen en av de tydligare. Ett av profetens många namn är i själva verket al-Najm, Stjärnan, och otaliga hadither vittnar om hur hans panna strålade och lyste i nattens mörker.

En av de sist uppenbarade surorna (sura 14, Abraham) i Koran handlar om hur människorna skall ledas »ut ur mörkret till ljuset«. Där beskrivs Guds ord som ett starkt och friskt Träd, fast rotat, som sträcker sina grenar mot skyn och som enligt sin Herres vilja ständigt bär frukt. I sura 53 (Stjärnan/An-Nadjm av verbet nadjama, framträda, vilket syftar på uppenbarelsen eller profetskapet) berättas hur profeten Muhammed under sin himmelsfärd (miraj) kommer till det Yttersta Lotusträdet (sidratul-muntaha) som badar i ett bländande ljus:

I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn!

Vid stjärnan, när den går ned!
Icke far eder landsman vilse, och icke bedrager han sig;
Ej heller talar han av egen drift.
Detta är ej annat än en uppenbarelse, som uppenbaras.
En, som är väldig i kraft [ärkeängeln Gabriel], har undervisat honom,
En som är begåvad med omdöme. Han stod stilla
I himmelns höjd;
Sedan närmade han sig och svävade ned
Och kom på två båglängders avstånd eller ännu närmare
Och uppenbarade sina uppenbarelser för sin tjänare.
Icke har hans hjärta uppdiktat vad han sett;
Skolen i då tvista med honom om vad han såg?
Han har ju sett honom en annan gång
Vid det yttersta lotusträdet,
Där viloställets lustgård är,
Då lotusträdet skyldes av någonting, som skylde [dimman i ”Sagan om smeden och stjärnan”?]
Blicken svek ej och irrade ej omkring;
Av sin herres tecken fick han se det största.

Miraj

För att återknyta till Edith Södergran så siar hon i Jag såg ett träd… om trädet vilket är större än alla andra och har en krets dragen kring sig som ingen överträder. Symboliken återkommer i Det främmande trädet. Det står på en solig sluttning med granna frukter och purpurhängen och viskar sakta till skogens lyssnerska om »vägen som ingen kan finna allena« varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.

Edith Södergrans mystik uttrycks i sin fulla mognad i en av hennes sista dikter, Novembermorgon. Här förekommer en liten masks dunkla dröm att månskäran klyver dess väsen i två delar: »den ena var intet, den andra var allting och Gud själv«. Dessa två delar är en direkt motsvarighet till fana (arab. »försvinnande«) och baqa (arab. »förblivande«) inom islams mystik. Masken kan i sammanhanget mycket väl syfta på personlighetens mask (persona betyder »mask« på latin) då livet, enligt en av Edith Södergrans tidiga dikter, inte är någonting annat än »att vara en främling för sig själv / och en ny mask för varje annan som kommer«. Detta främlingskap tyder onekligen på ett andligt uppvaknande, ty som hon själv förklarar: »Gud är dold i den minsta blomma och tingen förkunna hans namn. Men människohjärtat som utstötts av Fadren vet inte hur nära han bor«.

Var och en av dessa dikters strofer är med andra ord ett vördnadsfullt vittnesmål från den höstens vandrerska som »forska i solnedgången efter tecken och råd« och ur vars bröst det oupphörligt skriar: »Till älvdrottningen, till älvdrottningen!«

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

– Edith Södergran, ur Landet som icke är, 1925