Sufism

Gryningen är pärlemor – dikter av Kurt Almqvist

/ Caféföreståndaren / 3 kommentarer

Det har nu gått fem decennier sedan Kurt Almqvist (1912–2001) utkom med sin till synes oansenliga och lätt förbigångna lilla pärla till studie – Den glömda dimensionen. I denna essäsamling presenteras philosophia perennis för en svensk läsekrets på ett hitintills oöverträffat sätt. Inte minst för Tage Lindbom visade den på ”en port i muren”:

»En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ”Den glömda dimensionen”. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människan i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne en position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.«

Andra läsare har slagits av studiens sobra tilltal och dess täta, perfekt avslipade form. Och än idag utstrålar den, till synes oaktat av tidens tand, en avsevärd fraîcheur. Det är svårt att finna någon annan förklaring till detta än att det måste ha sin upprinnelse i själva studieobjektet som sådant, i kombination med författarens sällsynt genuina inlevelse däri. Almqvists andlige mästare sedan början av 40-talet, Frithjof Schuon, lär inte för inte ha kallat honom ”ein goldner Mensch”.

Gryningen är pärlemorSamma år (1959) utkom även Almqvists andra diktsamling, Gryningen är pärlemor. I denna får vi stifta bekantskap med en mer personlig, emotionell och kontemplativ sida av hans författarskap. Poesin förmår genom sitt impressionistiska bildspråk låta essensen närma sig formen. Därigenom åskådliggörs och sammanförs symboliskt helheter som kan ge den andliga längtan vingar. Här kommuniceras något av diktarens förfinade gehör för tillvarons outsägliga djupdimension, ett adekvat uttryck för den levda sanning som är sin egen nödvändighet.

Dessa ”mittpunktssökande” meditationer i lyrisk stöpning kompletterar således essäernas konceptuellt diskursiva framställningsform med en mer mystisk eller ”sapientiell” integrering av de metafysiska principerna. Dikternas interioriserande verkan inbjuder därmed läsaren att bli delaktig i den tidlösa visdomen på ett existentiellt vis, vilket kan nå djupare skikt i själen än det blott tankemässiga. Dessutom bidrar de i vissa fall till en vidare belysning av vad som tas upp i de doktrinära verken, till exempel dikten nedan om Rödluvan och analogin mellan denna klassiska Grimm-saga och Dantes Gudomliga komedi som Almqvist ställer upp i Himmelsstegen: Om människans möjlighet att finna en väg till Gud (Åsak, 1986), s. 22–23.

Almqvist hade tidigare doktorerat i romanska språk vid Uppsala universitet 1951 med en avhandling om en provensalsk 1200-talstrubadur, Guilhem Adémar, samt publicerat lyrik i tidskrifter och i diktsamlingen Vallfärd till mitten, 1945. Detta förstlingsverk inleds med en strof av den egyptiske sufi-shaikhen Ibn Atā Allāh (d. 1309), som deklarerar:

På Meckas heliga mark finns Abrahams fotspår,

men i hjärtat finns spåren efter Allāh själv.

Likväl som templet i Mecka har hjärtat pelare.

Templets pelare äro gjorda av sten,

hjärtats av ädelstenar, av Visdomens ljus.

Vid sidan av sina egna dikter i detta mottos anda, tolkar Almqvist här även Friedrich Hölderlins ”Hyperions Schicksalslied”. I den direkt efterföljande egna dikten ”Upp mot källorna” finner vi, med stråk av ett likartat tonläge, något av ett anagogiskt Leitmotif, vilket tillsammans med Ibn Atā Allāh-strofen kan sägas inaugurera Almqvists fortsatta författargärning:

Ack, nu gå vi med bäckarna

ned mot dalen,

och sorg fyller vårt hjärta

(…)

O Herre, giv oss att återvända

dit där tingen begynna,

upp mot de kalla, klara källorna!

Denna bitterljuva, nostalgiska längtan påminner inte så lite om grundackordet i all Koran-recitation, liksom i sufidikter som Rumis, där den får sin livsnerv från en dynamik mellan intimitet och bävan. I Almqvists dikter finner vi även sida vid sida med en sådan elegisk klangfärg också den friska oskuldsfullhetens klara blick, det vill säga vad det innebär ”att vara såsom barn”.

Här följer ett urval av de 40 dikterna i Gryningen är pärlemor.

I. Och ändå mitt egnaste

Den dolda solen

Pilen som kastar sig upp mot ljuset

mattas snart och vänder

och borrar sig ned i jorden.

Den som flyr från tyngden

fångas av tyngden.

Varför fly från sig själv?

Att finna sig själv är ju konsten:

att sluta sin andakt

i trängre och trängre kretsar

kring hostian i sin egen mitt,

den dolda solen,

som bränner allt och ger liv åt allt –

Där födes, oberört av den tunga jorden,

undret som inte är jag

och ändå mitt egnaste:

molnet av blommor,

genomandat av gryningens ljus.

Skogstjärnen

Se molnen jaga, men inga vågor

förstör deras bild i undrens sjö:

den fuktiga isen återger allt

lika troget som sommarns lugnaste vatten.

Skall så i min själ, där allt är oro,

längst ner i dunklet en spegel öppnas:

en trollsvart tjärn, som jag känt men ej sett,

höljd som den varit av kastvindars piskrapp?

Men plötsligt blir den vila och himmel,

intet och allt: befriad från plågan

bär den plågan i orört sköte. –

Häpen över att se sig själv

stannar min storm med nedsjunkna armar.

Grottan

Ljusskenet kallar på mig i grottan,

rösten mild som det renaste liv,

vid som himmeln.

Är jag själv inte grottan

för detta ljussken, detta fulla ord?

Är jag själv ej detta ord?

Nära, nära, här

Som äppelblomma till tulpan,

när dagens vind har tystnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är« –

nynnar hjärtat till sig självt,

när själens grepp har lossnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är«.

* * *

II. Du Ende!

Väderkvarnen

Se, jag är väderkvarnen

och öppnar helt mitt bröst för din vind,

du Ende!

Så grip i vingarnas fång, du sökare,

du allomfamnare,

du Ende!

Kvarnstenen dansar tätt omkring dig,

rörd av din kärlek,

du Ende!

De hårda kornen dö i dess rund,

bli till solljust stoft – bli till dig,

du Ende!

Dervischsång

Nu läser Allah universums rosenkrans

Han är Allah

världarnas pärlor dansa genom Hans hand

Han är Allah

men början och slutet är tomhet: den är Han själv

Den är Allah

och tråden som går genom världarnas mitt är Han själv

Den är Allah

Lycklig är han i vars hjärta Herrens nål

Den är Allah

har gjort ett hål för kärlekens röda tråd

Den är Allah

och som vet att hålets tomhet, den är han själv

Den är Allah

han har vila och jämvikt vad han än gör

Han är Allah

Droppen

Ja, också detta ögonblick är Evigheten.

Också i detta ögonblick står jag inför Honom,

och allt förgånget och allt som skall komma

är detta ögonblick –

Droppen uppslängd av älven

i stenens hålighet

deltar ej mer i besatthetens kretslopp.

Den speglar alltet

och väntar att drickas

av värmen i sten och luft.

* * *

III. Skymningsord

Zigenarmelodi

Mättad av begrundan häver sig melodiens

dyning ur fiolen. Den vill inte lämna detta

hav som gett den liv: dröjer sig kvar över det,

lutar sig berusad över dess oändlighet.

Aldrig skall den låta sig utformas till skum

och pärlande droppar, som irrar omkring i

ett fåfängt, främmande dagsljus. Nej, den vet

var verkligheten finns att söka och lyssnar

samlad in mot all-skötets natt – lyssnar och

talar i ett innerligt samtal, fullt av igen-

kännandets glädje.

Rökelsepelaren

Ung och smidig som en palm reser sig

rökelsepelaren: än orörlig, försjunken i sig

själv, än i stilla bävan. Och askan, som faller,

vet den ej av.

Elegi

Du har gått bort, och det är skymning.

Du lekte fram världen för mig, mitt barn,

och den var frisk och glittrande som skapelsens morgon.

Av några träbitar gjorde du lyckans slott

och av solens sken på ett papper lustgårdens bäckar.

Allt som jag möter räcker mig saknadens krans,

och vinden susar i träden, vinden viskar i säden:

»Ensam med sorgen, ensam i sorgens väldiga hus!«

Jag frågar dem jag möter vem de är,

och alla svarar de med samma skymningsord,

doftande av bitterljuv rökelse: »Ensamhet«.

I en musslas natt

När mitt livs sol var borta, kände jag en

underlig lust att ha ett litet hårt, runt föremål

i handen, att pressa det mot handflatans mitt.

Jag kände att finge jag det, så skulle jag kunna härda ut.

Då hörde jag en röst som sade: »Solen är

det största – sök det minsta! Solen är det

högsta – sök det lägsta! Solen är det uppen-

baraste – sök det fördoldaste!«

Jag sökte och fann på det största havs-

djupet, gömd i en musslas natt, den lilla matt-

glänsande, månlika pärlan, solens motpol.

Och hon sa mig vad hon hette: »Tålamod«.

Matutin

Stig upp, medan natten ännu härskar helt,

och tänk på din Herre! Vagga dig i minnet

av din Herre, medan dagen förbereds! Då föds

dagen sakta i ditt hjärta, lösgörs i den mildaste

av förlossningar – och gryningen är pärlemor,

pärlemor i Ordets mussla.

* * *

IV. Minnesång

Du sagoberätterska!

»Jag är svart men ljuvlig.« Höga Visan I:5

Jag ligger sorgsen och sömnlös och stirrar

ut genom det öppna fönstret. Dess linjer om-

rama bilden av henne som glänser svart och

gnistrar av stjärnesmycken.

Du hemlighetsfulla, var döljer du dig, när

dagen bullrar som ett barn och leker med be-

drägliga skuggor? Jag vet: mina dagar är

blott dina skiftande tankar och drömmar,

du sagoberätterska. O låt mig dricka dig

innan gryningen kommer! Förbliv i mig, så

att jag får förbli i din verklighet!

Åkallan

Ej solen och guldet är dina tecken: den

osynliga kronan på ditt huvud är månens

skära; det svala silvret och den lågmälta

pärlan smycka din hud. Du närmar dig

tingen med kattens visa mjukhet: förtroligt

men ändå från fjärran; därför ha tingen dig

kär. I ditt blod nynnar bäcken sakta sin

sång om döden; därför tyr sig livet till dig.

På skymningsstigar, dit älskande söka sig,

söker jag dig, sjunga mina steg högtidligt ditt

lov, bär jag på ömma armar till stenar och

träd deras glädje: ditt namn – till väntans

folk det nyfödda kungabarnet.

* * *

V. Den gudomliga leken

Skrattmåsar

På kajkanten sitta skrattmåsar med sina

svarta ansikten vända mot havet. När jag

går förbi, dyka de skriande ut i diset. Deras

utbredda vingar hälsa vattnet. De fladdra

till en sista gång över dess yta; så sätta de sig

och vika ihop vingarna – som en drottning

sätter sig tillrätta på sin tron – och tystna.

Jag, människan, är vingarna och skriket

och stenen, som väntar på fötternas tryck vid

hoppet ut… den ofrälsta stenen, längtans

skrik och det vita vingarna – allt detta är jag.

* * *

VI. Till morgonens hem

Rödluvan

Rödluva, Rödluva, heden är villsam!

Blommorna locka med tusen färger,

lärkorna lyfta din blick från marken.

Rödluva, slut dina trötta ögon!

Ser du korgen med brödet och vinet?

Hör du fågeln, som sjöng vid ditt avsked?

Snart kommer natten på lärkornas väg

och sveper sitt täcke om dig och heden

och bär dig tyst till morgonens hem.

* * *

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Seyyed Hossein Nasr om islams gudsbegrepp och åkallan av ett Gudsnamn

/ Caféföreståndaren / 5 kommentarer

I nedanstående avsnitt av den PBS-producerade TV-serien Closer to Truth ger Seyyed Hossein Nasr en kortfattad metafysisk beskrivning av islams icke-dualistiska gudsbegrepp – Allah (vilket i sin fulla mening i själva verket dock ej kan reduceras till ett ”begrepp”).

Islams gudsbegrepp är såväl immanent som transcendent och täcker samtidigt in båda de aspekter som Mäster Eckhart har påvisat med distinktionen mellan Gott och Gottheit (det vill säga Gud med respektive utan egenskaper i överensstämmelse med Shankaracharyas användning av begreppen Saguna Brahman och Nirguna Brahman). Islams gudsbegrepp är följaktligen å ena sidan personligt och å andra sidan metapersonligt.

Nasr förklarar här även vilken roll Guds 99 skönaste Namn spelar i Koranen, karaktäriserade som de är av såväl skönhet (jamāl) som majestät (jalāl). Utifrån den traditionella förståelsen av ett ”namn” som någontings essens avslutar han med framhålla att de uppenbarade Gudsnamnen i olika traditioner därmed följaktligen fungerar som livlinor, vilka alla leder tillbaka till den Källa varifrån de kastats.

Åkallan av ett Gudsnamn

Det upprepade åkallandet av ett uppenbarat Gudsnamn (dhikr inom sufismen, hinduismens japa-yoga, den japanska buddhismens nembutsu och den ortodoxa kristendomens Jesusbön etc.) beskrivs för övrigt i hinduiska källor som den mest essentiella och verkningsfulla metod för andligt förverkligande i den mörka tidsålder vi nu lever i slutfasen av, ja som i sig tillräckligt ”för att tillintetgöra alla villfarelser” likt ”[v]attnet räcker för att släcka elden och soluppgången räcker för att förjaga mörkret”.

Apropå detta har Kurt Almqvist skrivit:

»[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.«

Jämför i anknytning till detta slutligen också med vad som i Chāndogya Upanishad beskrivs som:

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«

Fler inlägg med Seyyed Hossein Nasr

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Shaykh Abdal-Hakim Murads aforismer (samling n:o 13)

/ Caféföreståndaren / 1 kommentar

Shaykh Abdal-Hakim Murad (Timothy Winter) är en brittisk muslim av traditionellt snitt som kombinerat en klassisk västerländsk humanistisk skolning i Cambridge med en islamisk dito på det anrika Al-Azhar-universitet i Kairo (i stil med sin amerikanske motsvarighet, den munvige Hamza Yusuf). Han har bland annat gjort sig känd genom sina egensinniga och samtidsbetraktande aforismer (”Contentions”/”Påståenden”) i till dags dato 16 stycken samlingar, vilka finns att läsa på hans officiella hemsida. Ett urval av dessa översattes för några år sedan till svenska hos Al-Ghazali-institutet. Här föreligger nu även samling numro 13 i svensk språkdräkt.

Abdal-Hakim Murads aforismer syftar onekligen till att fylla en didaktisk funktion, men kan på samma gång med sin typiskt brittiska humor, sitt jovialiska ordvitsande och sin underfundiga klurighet också erbjuda en tämligen nöjsam läsning. De flesta är enkla och rakt på sak. Andra är snillrikt kvicka eller kryptiska. Här finner man, förutom islamiska termer och Koran-citat på arabiska, även ymniga referenser till alltifrån populärkultur, konst, litteratur, filosofi, politik, teologi och vetenskap till historia och diverse uttryck och begrepp från olika språk. Stundom lär de kunna få även den mest ärrade och intuitive av läsare att behöva tänka till ordentligt, ”googla” termer och klia sig i huvudet i förbryllad undran över vad som egentligen menas…

1.        Whitehall: glöm den gyllene kupolen på din bönematta.

2.      Riyadh är takfirs lustgård.

3.        Idag växer vi upp fort, men till någonting omoget.

4.       Du åtnjuter inte längre förmånen av ummats beskydd. (‘Och lita till Gud…’)

5.        Du kan aldrig växa ifrån din kultur, men du kan hjälpa den att växa.

6.     Det är bättre att helt och fullt engagera sig i Monokulturen med en hållning präglad av motvilja än att i något avseende engagera sig i den med en hållning präglad av beundran.

7.        Att ge nykomlingen rukhas är fard. Att ge sig själv azima är sunna.

8.     Araberna bedrog turkarna. Lawrence bedrog araberna. Britterna bedrog Lawrence. Herzl bedrog britterna. Gud bedrog Herzl.

9.        Den intellektuelles uppgift är att gottgöra för sin komplexitet.

10.     Improvisation? Edom låter som motsatsen till modi.

11.       Schneerson: Israel är en goyische Staat.

12.     ‘Du kan leda den som lever i hortikultur, men du kan inte få henne att tänka.’ (Dorothy Parker)

13.       Falah är att skörda vad Gud har gjort för dig, inte vad du har gjort för Gud.

14.     Könsskillnaderna i fiqh speglar hennes närhet till fitra.

15.       Med Guds hemliga gåva blir varje svårighet lätt; den förutan blir varje lättnad en källa till svårighet.

16.     Det verkliga miraklet är allt det som ej uppfattas som ett mirakel.

17.       Hijab är inte själv-respekt; det är Själv-respekt.

18.     Naturlig teologi är materiens filologi.

19.       Herre, förlåt oss deras okunnighet.

20.     Ha överseende med mina synder när du hör denna bön. Och gör denna bön så att du har överseende med mina mina synder.

21.       De som mest av alla bidrar till världens fördärv är de som har de högsta tankarna om sig själva.

22.     ‘Jag tilltalas särskilt av uppfattningen att mina målningar måhända ingenting har att säga.’ (Magritte)

23.       Varför ‘spiritualitet’? Därför att muraqaba gör ritualen till en spej-ritual.

24.     Du må kunna hålla smältugnens lucka öppen; men det är Gud Allena som ger luft åt de eldslågor som slår ut och förtär ditt hjärta.

25.       Tolvism: dhawban al-hasha li’ttila’ al-Molla.

26.     Vad som är semitiskt är såväl emiskt som etiskt.

27.       Kvinnor är inte besvärliga, men de är besvärliga att förstå sig på.

28.     Män är inte enkla, men de är enkla att förstå sig på.

29.       Total transcendens är immanens.

30.     ‘Terrorism och de förhastade reaktionerna på densamma leder nästan alltid till motsatsen av vad som avsågs.’ (Robert W. Funk)

31.       The C of E [alternativt: SvK]: att glömma att för att bli populär måste man vara impopulär.

32.     De unga måste lära sig försonlighet; de gamla måste återfinna sin hängivenhet.

33.       Islam kan vara oxygenet i Västs metropoler.

34.     Tawhib överger tardid; taswif överger tawhid.

35.       Uncle Same: Det fria valet skall vara både lagligt och osannolikt.

36.     Förstulna böner är de ljuvaste.

37.       Liber Asian: glöm dig själv och älska den Andre genom den andre. Libertinen: älska dig själv och låt den andre skymma den Andre.

38.     Liber Asian: ‘inget ljud är dissonant som minner om livet.’ (Coleridge)

39.       Djävulen inom dig: storhetsvensinne.

40.     Endast Gud kan rädda oss från att tro att vi är gudar.

41.       Vetenskapsmannen avslöjar materien, juristen avslöjar etiken. Den skönhet de båda har del i kan dock endast avslöjas av Läraren.

42.     Takbir är hycklande när den är mer högröstad än istighfar.

43.       Genom sin osjälviskhet tar de dig ifrån dig själv till Honom Själv.

44.     Visa dig själv för dig själv; då kommer Han att visa Sig Själv för Sig Själv.

45.       Den celibatäre prästen är ett tertium quid: slav till den eutychianiske Guden.

46.     Likt solprotuberanser är Koranens biblioteofanier tecken på kraften i dess lovprisning av sig själv.

47.       Vad som är förbjudet, är förbjudet på grund av sin banalitet. ”Gud är Skön och Han älskar det sköna.”

48.     Islamism: den Helige Profeten marscherande.

49.       Arabisk förödmjukelse är vanligtvis resultatet av arabiskt högmod.

50.     Läraren älskar inte lärjungen för att lärjungen tjänar Läraren. Läraren älskar lärjungen för att dennes tjänande uppenbarar förståelse för Vägen.

51.       När Läraren beger sig bortom dödens förhänge blir tecknen svagare; de uppmanar dig att ge akt på dem med större vaksamhet.

52.     Maskulinitet och femininitet är de renaste av Guds tecken såtillvida de är utan ego, besatta av egoism blir de till de bästa tänkbara redskapen för det infernaliska.

53.       Alternativet till interioritet är det inferiora, men alternativet till det invärtes är inte det infernaliska.

54.     Antisemitisk? Den sanne unitaristen måste vara emot Markion.

55.       Hon som använder sin kropp för åderlåtning av andra är en självmordsbombare.

56.     Om han både är bekant och obekant är han Guds Sändebud.

57.       Occidering får ditt hjärta att rosta. (Hav barmhärtighet med Uncle Same!)

58.     Bekvämlighet och frihet är naturstridiga sängkamrater.

59.       Shaykhens kosmiska gåva till dig är möjligheten att tjäna honom.

60.     Om du visar olydnad mot Läraren, har du tillkännagivit din beundran för det futtiga.

61.       Det är bättre att bli helt tillintetgjord än att ge bort det Heliga landet.

62.     Uncle Same är Monokulturens herre. Allah är världarnas Herre.

63.       ‘The medium is the massage.’ [alternativt: Mediet är massagen’] (Yahya Birt) ‘Kroppssubjektet är värd för kognitionen.’ (Merleau-Ponty)

64.     Pacifism? Bättre försedd med armar än armlös.

65.       Gift dig med dem båda – men endast om du vill att Gud skall döma dig för din rättvisa.

66.     Sufin är den som får Guds slavar att älska lagen.

67.       Rindan föraktar ej Guds lag, men om du gör den oskön – hör deras hån!

68.     Om A’isha är irrationell, då är vi på Saras sida, inte Hagars.

69.       Bezm-i rindan är vår; vår ledare är Al-Khidr!

70.     Var uppmärksam och förtrösta på Gud.

71.       Var medveten om att dina planer är skrivna i vatten.

72.     Kvinnohatare? Hafsa höll Bokens framtid i sina händer. A’isha höll sunnan.

73.       Visa aktning för henne i den grad hon intuitivt inser sin ställning som mazhar.

74.     Tariqa: leta med likar för att finna en pir; en pir anländer.

75.       En pir är lik en pir. Visa beundran för sidoattraktionerna; men kom ihåg: hans ände är porten till Hans ocean.

76.     Monokulturen: alla ställer in sig i ledet och säger: ‘Min plats är olik alla andras!’

77.       Edom har fyllt det gapande svalget med lustgas.

78.     Världen är som den är eftersom du är som du är.

79.       Edomitisk feminism: att låta män se mina lår gör mig fri.

80.     Din kunskap om dina handlingar säger dig att ditt hem är Turbulens; din kunskap om din Herre säger dig att ditt hem är Paradiset. Manzel-i ma kibriyast!

81.       ‘Fruktan för Gud är kunskap nog. Att vara förnöjd med sin kunskap är okunnighet nog.’ (Bint Umm Hassan)

82.     Det gapande svalget: hoppets begravningsplats.

83.       Israel kommer för alltid att vara framtidens land.

84.     Ett långt liv? Varje årtionde är hälften så långt som det föregående.

85.       Ett helgon är vem som helst som lär dig innebörden av wudu’.

86.     Ummin var den oöverträffade främjaren av läskunnighet.

87.       Den liberala treenigheten: Fadern, Sonen och den Heliga Tidsandan.

88.     En tasbih har att göra med tashbih. Men för tanzih finns det ingenting alls.

89.       Om du törstar efter inskränkthet, törsta efter en inskränkthet som är fylld av barmhärtighet.

90.     Det är lättare att predika om hämnd än om tålamod.

91.       Ha respekt för de insikter som endast kan uttryckas genom humor.

92.     Högmod är den okunniges krona.

93.       Traditionell islam är inte en upprepning av det förgångnas ståndpunkter; det är att söka vad man då sökte.

94.     Se inåt, och det som omger dig kommer att framstå klart. Se på din omgivning, och du kommer att få kännedom om dig själv.

95.       Araber! Starka lampor vid fajr och larmande högtalare är missgrepp som strider mot tron.

96.     Om du tror på fred kommer du inte att tro på pacifism.

97.       I Guds nåderegn är den troende som fisken i vattnet, den otrogne som katten.

98.     Hela Edom ryms i Comma Johanneum.

99.       En oansenlig tillbedjan med uppriktighet är hela religionen; en vidlyftig tillbedjan för den egna självbilden är ingenting alls.

100.    Moderniteten finner det svårt att skilja mellan vila och lättja.

* * *

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS