Det har nu gått fem decennier sedan Kurt Almqvist (1912–2001) utkom med sin till synes oansenliga och lätt förbigångna lilla pärla till studie – Den glömda dimensionen. I denna essäsamling presenteras philosophia perennis för en svensk läsekrets på ett hitintills oöverträffat sätt. Inte minst för Tage Lindbom visade den på ”en port i muren”:
»En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ”Den glömda dimensionen”. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människan i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne en position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.«
Andra läsare har slagits av studiens sobra tilltal och dess täta, perfekt avslipade form. Och än idag utstrålar den, till synes oaktat av tidens tand, en avsevärd fraîcheur. Det är svårt att finna någon annan förklaring till detta än att det måste ha sin upprinnelse i själva studieobjektet som sådant, i kombination med författarens sällsynt genuina inlevelse däri. Almqvists andlige mästare sedan början av 40-talet, Frithjof Schuon, lär inte för inte ha kallat honom ”ein goldner Mensch”.
Samma år (1959) utkom även Almqvists andra diktsamling, Gryningen är pärlemor. I denna får vi stifta bekantskap med en mer personlig, emotionell och kontemplativ sida av hans författarskap. Poesin förmår genom sitt impressionistiska bildspråk låta essensen närma sig formen. Därigenom åskådliggörs och sammanförs symboliskt helheter som kan ge den andliga längtan vingar. Här kommuniceras något av diktarens förfinade gehör för tillvarons outsägliga djupdimension, ett adekvat uttryck för den levda sanning som är sin egen nödvändighet.
Dessa ”mittpunktssökande” meditationer i lyrisk stöpning kompletterar således essäernas konceptuellt diskursiva framställningsform med en mer mystisk eller ”sapientiell” integrering av de metafysiska principerna. Dikternas interioriserande verkan inbjuder därmed läsaren att bli delaktig i den tidlösa visdomen på ett existentiellt vis, vilket kan nå djupare skikt i själen än det blott tankemässiga. Dessutom bidrar de i vissa fall till en vidare belysning av vad som tas upp i de doktrinära verken, till exempel dikten nedan om Rödluvan och analogin mellan denna klassiska Grimm-saga och Dantes Gudomliga komedi som Almqvist ställer upp i Himmelsstegen: Om människans möjlighet att finna en väg till Gud (Åsak, 1986), s. 22–23.
Almqvist hade tidigare doktorerat i romanska språk vid Uppsala universitet 1951 med en avhandling om en provensalsk 1200-talstrubadur, Guilhem Adémar, samt publicerat lyrik i tidskrifter och i diktsamlingen Vallfärd till mitten, 1945. Detta förstlingsverk inleds med en strof av den egyptiske sufi-shaikhen Ibn Atā Allāh (d. 1309), som deklarerar:
På Meckas heliga mark finns Abrahams fotspår,
men i hjärtat finns spåren efter Allāh själv.
Likväl som templet i Mecka har hjärtat pelare.
Templets pelare äro gjorda av sten,
hjärtats av ädelstenar, av Visdomens ljus.
Vid sidan av sina egna dikter i detta mottos anda, tolkar Almqvist här även Friedrich Hölderlins ”Hyperions Schicksalslied”. I den direkt efterföljande egna dikten ”Upp mot källorna” finner vi, med stråk av ett likartat tonläge, något av ett anagogiskt Leitmotif, vilket tillsammans med Ibn Atā Allāh-strofen kan sägas inaugurera Almqvists fortsatta författargärning:
Ack, nu gå vi med bäckarna
ned mot dalen,
och sorg fyller vårt hjärta
(…)
O Herre, giv oss att återvända
dit där tingen begynna,
upp mot de kalla, klara källorna!
Denna bitterljuva, nostalgiska längtan påminner inte så lite om grundackordet i all Koran-recitation, liksom i sufidikter som Rumis, där den får sin livsnerv från en dynamik mellan intimitet och bävan. I Almqvists dikter finner vi även sida vid sida med en sådan elegisk klangfärg också den friska oskuldsfullhetens klara blick, det vill säga vad det innebär ”att vara såsom barn”.
Här följer ett urval av de 40 dikterna i Gryningen är pärlemor.
I. Och ändå mitt egnaste
Den dolda solen
Pilen som kastar sig upp mot ljuset
mattas snart och vänder
och borrar sig ned i jorden.
Den som flyr från tyngden
fångas av tyngden.
Varför fly från sig själv?
Att finna sig själv är ju konsten:
att sluta sin andakt
i trängre och trängre kretsar
kring hostian i sin egen mitt,
den dolda solen,
som bränner allt och ger liv åt allt –
Där födes, oberört av den tunga jorden,
undret som inte är jag
och ändå mitt egnaste:
molnet av blommor,
genomandat av gryningens ljus.
Skogstjärnen
Se molnen jaga, men inga vågor
förstör deras bild i undrens sjö:
den fuktiga isen återger allt
lika troget som sommarns lugnaste vatten.
Skall så i min själ, där allt är oro,
längst ner i dunklet en spegel öppnas:
en trollsvart tjärn, som jag känt men ej sett,
höljd som den varit av kastvindars piskrapp?
Men plötsligt blir den vila och himmel,
intet och allt: befriad från plågan
bär den plågan i orört sköte. –
Häpen över att se sig själv
stannar min storm med nedsjunkna armar.
Grottan
Ljusskenet kallar på mig i grottan,
rösten mild som det renaste liv,
vid som himmeln.
Är jag själv inte grottan
för detta ljussken, detta fulla ord?
Är jag själv ej detta ord?
Nära, nära, här
Som äppelblomma till tulpan,
när dagens vind har tystnat:
»nära, nära, här,
jag är den som är« –
nynnar hjärtat till sig självt,
när själens grepp har lossnat:
»nära, nära, här,
jag är den som är«.
* * *
II. Du Ende!
Väderkvarnen
Se, jag är väderkvarnen
och öppnar helt mitt bröst för din vind,
du Ende!
Så grip i vingarnas fång, du sökare,
du allomfamnare,
du Ende!
Kvarnstenen dansar tätt omkring dig,
rörd av din kärlek,
du Ende!
De hårda kornen dö i dess rund,
bli till solljust stoft – bli till dig,
du Ende!
Dervischsång
Nu läser Allah universums rosenkrans
Han är Allah
världarnas pärlor dansa genom Hans hand
Han är Allah
men början och slutet är tomhet: den är Han själv
Den är Allah
och tråden som går genom världarnas mitt är Han själv
Den är Allah
Lycklig är han i vars hjärta Herrens nål
Den är Allah
har gjort ett hål för kärlekens röda tråd
Den är Allah
och som vet att hålets tomhet, den är han själv
Den är Allah
han har vila och jämvikt vad han än gör
Han är Allah
Droppen
Ja, också detta ögonblick är Evigheten.
Också i detta ögonblick står jag inför Honom,
och allt förgånget och allt som skall komma
är detta ögonblick –
Droppen uppslängd av älven
i stenens hålighet
deltar ej mer i besatthetens kretslopp.
Den speglar alltet
och väntar att drickas
av värmen i sten och luft.
* * *
III. Skymningsord
Zigenarmelodi
Mättad av begrundan häver sig melodiens
dyning ur fiolen. Den vill inte lämna detta
hav som gett den liv: dröjer sig kvar över det,
lutar sig berusad över dess oändlighet.
Aldrig skall den låta sig utformas till skum
och pärlande droppar, som irrar omkring i
ett fåfängt, främmande dagsljus. Nej, den vet
var verkligheten finns att söka och lyssnar
samlad in mot all-skötets natt – lyssnar och
talar i ett innerligt samtal, fullt av igen-
kännandets glädje.
Rökelsepelaren
Ung och smidig som en palm reser sig
rökelsepelaren: än orörlig, försjunken i sig
själv, än i stilla bävan. Och askan, som faller,
vet den ej av.
Elegi
Du har gått bort, och det är skymning.
Du lekte fram världen för mig, mitt barn,
och den var frisk och glittrande som skapelsens morgon.
Av några träbitar gjorde du lyckans slott
och av solens sken på ett papper lustgårdens bäckar.
Allt som jag möter räcker mig saknadens krans,
och vinden susar i träden, vinden viskar i säden:
»Ensam med sorgen, ensam i sorgens väldiga hus!«
Jag frågar dem jag möter vem de är,
och alla svarar de med samma skymningsord,
doftande av bitterljuv rökelse: »Ensamhet«.
I en musslas natt
När mitt livs sol var borta, kände jag en
underlig lust att ha ett litet hårt, runt föremål
i handen, att pressa det mot handflatans mitt.
Jag kände att finge jag det, så skulle jag kunna härda ut.
Då hörde jag en röst som sade: »Solen är
det största – sök det minsta! Solen är det
högsta – sök det lägsta! Solen är det uppen-
baraste – sök det fördoldaste!«
Jag sökte och fann på det största havs-
djupet, gömd i en musslas natt, den lilla matt-
glänsande, månlika pärlan, solens motpol.
Och hon sa mig vad hon hette: »Tålamod«.
Matutin
Stig upp, medan natten ännu härskar helt,
och tänk på din Herre! Vagga dig i minnet
av din Herre, medan dagen förbereds! Då föds
dagen sakta i ditt hjärta, lösgörs i den mildaste
av förlossningar – och gryningen är pärlemor,
pärlemor i Ordets mussla.
* * *
IV. Minnesång
Du sagoberätterska!
»Jag är svart men ljuvlig.« Höga Visan I:5
Jag ligger sorgsen och sömnlös och stirrar
ut genom det öppna fönstret. Dess linjer om-
rama bilden av henne som glänser svart och
gnistrar av stjärnesmycken.
Du hemlighetsfulla, var döljer du dig, när
dagen bullrar som ett barn och leker med be-
drägliga skuggor? Jag vet: mina dagar är
blott dina skiftande tankar och drömmar,
du sagoberätterska. O låt mig dricka dig
innan gryningen kommer! Förbliv i mig, så
att jag får förbli i din verklighet!
Åkallan
Ej solen och guldet är dina tecken: den
osynliga kronan på ditt huvud är månens
skära; det svala silvret och den lågmälta
pärlan smycka din hud. Du närmar dig
tingen med kattens visa mjukhet: förtroligt
men ändå från fjärran; därför ha tingen dig
kär. I ditt blod nynnar bäcken sakta sin
sång om döden; därför tyr sig livet till dig.
På skymningsstigar, dit älskande söka sig,
söker jag dig, sjunga mina steg högtidligt ditt
lov, bär jag på ömma armar till stenar och
träd deras glädje: ditt namn – till väntans
folk det nyfödda kungabarnet.
* * *
V. Den gudomliga leken
Skrattmåsar
På kajkanten sitta skrattmåsar med sina
svarta ansikten vända mot havet. När jag
går förbi, dyka de skriande ut i diset. Deras
utbredda vingar hälsa vattnet. De fladdra
till en sista gång över dess yta; så sätta de sig
och vika ihop vingarna – som en drottning
sätter sig tillrätta på sin tron – och tystna.
Jag, människan, är vingarna och skriket
och stenen, som väntar på fötternas tryck vid
hoppet ut… den ofrälsta stenen, längtans
skrik och det vita vingarna – allt detta är jag.
* * *
VI. Till morgonens hem
Rödluvan
Rödluva, Rödluva, heden är villsam!
Blommorna locka med tusen färger,
lärkorna lyfta din blick från marken.
Rödluva, slut dina trötta ögon!
Ser du korgen med brödet och vinet?
Hör du fågeln, som sjöng vid ditt avsked?
Snart kommer natten på lärkornas väg
och sveper sitt täcke om dig och heden
och bär dig tyst till morgonens hem.
* * *
Relaterade inlägg
- Kurt och Tage in memoriam
- Korset; Träden och skogen
- John Bauer och andra illustratörer från sagobokens guldålder
Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS