Frithjof Schuon om Jungfru Maria och palmträdets symbolik

I Caféts inlägg om Sigurdlegenden som universell eskatologi om J. R. R. Tolkiens The Legend of Sigurd and Gudrún var tillfogat ett appendix med noteringar om bokomslagets ikonografi – en fantastisk liten detalj av ett träsnideri från den fornnorska 1100-talsportalen på Hylestads stavkyrka. I dessa noteringar tas inte minst fasta på den palmett (dvs. ett ornament i form av ett stiliserat palmblad), som här kröner världsträdets topp efter att Sigurd med Odens hjälp dödat draken och därmed lärt sig fåglarnas språk.

Redan i antiken symboliserade palmblad seger, särskilt militär sådan, och eftersom vi här har att göra med en kristen kontext (en kyrkoport) är det som åsyftas närmare bestämt en seger över döden. I mer specifik mening är det sannolikt en allusion till Jungfru Maria.

I Sarah Carr-Gomms Motiv och och symboler i konsten kan vi läsa:

»De kristna lät palmen stå för martyrerna som hade triumferat över döden. Under flykten till Egypten livnärde sig Josef och jungfru Maria på dadelpalmens frukter, och på framställningar av Marias död överlämnas en palm till henne. Palmen förknippas med Kristi intåg i Jerusalem, då folket tog ”palmkvistar och gick ut för att möta honom Och de ropade: ‘Hosianna! Välsignad [vare] han som kommer i Herrens namn.'” Minnet av denna händelse högtidlighålls i palmsöndagen

Bibeln nämner endast i korthet flykten till Egypten (Matt. 2:13–15), men i det apokryfiska pseudo-Matteus’ evangelium återges den mer detaljerat i legendarisk form. Här berättas om hur Kristusbarnet befaller en dadelpalm som den heliga familjen vilar vid att buga sig, så att Maria – uttorkad av törst – kan äta dess frukter. Även C. J. Tornberg hänvisar i sin Koran-tolkning från 1874 explicit till att det rör sig om just Kristusbarnets röst, när han i Korânen: ifrån arabiskan öfversatt skriver:

»Då ropade barnet Jesus under henne: ”var icke bedröfvad; din Herre har låtit en bäck flyta vid dina fötter. Skaka på palmstammen, så skola friske dadlar nedfalla på dig. Ät och drick, samt var vid godt mod.”« (19:24–26)

Händelsen är enligt folkloreforskaren Nils-Arvid Bringéus belagd i skriftliga källor sedan 1100-talet och Vilan under flykten till Egypten är ett självständigt motiv i konsten sedan övergången till senmedeltid. Motivet är mycket vanligt förekommande i skandinavisk folkkonst och nämns även i ett tidigt svenskt legendarium om Nikodemus, till vilken Jesus säger i Johannesevangeliet:

»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.«

Frithjof Schuon valde detta Kristusord i dess latinska form (”Spiritus ubi vult spirat…”) som inledande motto till sin första bok De l’unité transcendante des religions. I denna påvisar han analogin mellan Marias jungfrulighet och profeten Muhammeds (frid vare med honom) analfabetism – och således mellan jungfrufödseln och nedsändandet av Koranen genom ärkeängeln Gabriel.

I en senare artikel, ”The Wisdom of the Virgin”, framhåller Schuon den heliga Jungfrun som ett personifierat exempel på sophia perennis i ett abrahamitiskt sammanhang, och således den verkliga länken mellan kristendomen och islam, ja kanske mellan de abrahamitiska religionerna som sådana. Maria (Maryam i Koranen) utmärker sig nämligen som den främsta kvinnan i såväl kristen som islamisk tradition.

I slutet av sitt liv tog den heliga Jungfrun (Sayyidatuna Maryam) med hjälp av aposteln Johannes sin tillflykt till ett hus i den antika staden Efesos på berget Koressos (”Näktergalens berg”) i det nuvarande Turkiet. (I samma stad var för övrigt även Artemistemplet beläget. Artemis var ljusets, månens och kyskhetens gudinna i den grekiska mytologin.) Huset upptäcktes av en fransk präst 1881 utifrån beskrivningarna i den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner. Jungfru Marias hus har visat sig vara byggt över platsen för ett heligt källsprång och det är numera ett mycket populärt gemensamt resmål för kristna såväl som muslimska pilgrimer. Det har således också både en kristen och en muslimsk bönedel och tjänar som det kanske mest påtagliga vittnesbördet om Maria som just den supraformella och sammanbindande länk Frithjof Schuon framhållit.

I artikeln ”The Virginal Doctrine” (en variantöversättning av ovan nämnda ”The Wisdom of the Virgin” och publicerad i Form and Substance in the Religions) utvecklar Schuon palmträdets symbolik i berättelsen om Jungfru Maria som en av två modaliteter i fråga om andlig perfektion:

»I muslimers medvetande förknippas Jungfru Maria inte endast med bönenischen (mihrab), utan också med palmträdet (nakhlah): Maria befinner sig i närheten av ett förtorkat palmträd i vildmarken; en röst ropar till henne: ”Skaka på palmens stam, så faller det mogna, färska dadlar ned över dig” (Maryams sura, 19:25). Palmträdets mirakel motsvarar nischens mirakel: i båda fallen närs Maria av Gud; i det första fallet kommer emellertid frukten till henne utan att hon behöver göra någonting annat än att i bönenischen åkalla Gud, medan hon i det andra fallet själv måste delta i miraklet; det första miraklet är ett av ren nåd och det andra ett av aktiv tro. Det är enkelt att transponera detta bildspråk till det andliga planet; dessa bönens nåder har antingen en statisk och kontemplativ grundval, eller en dynamisk och aktiv. Invokation kan härröra från såväl belåtenhet som betryck; själen är invecklad i båda dessa modaliteter så länge som hennes exil varar. Till stillhetens perfektion måste fogas trosglödens perfektion; trosglöd är förenat med medvetenheten om vår existentiella nödställdhet, just som stillhet är förenat med vårt sinne för odödlighet, av ontologisk salighet, av ändlöshet i Gud.« (s. 116)

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Annonser

Guld, rökelse och myrra

Årets julhälsning från Cafét består av denna lilla betraktelse över den symboliska innebörden i de tre vise männens gåvor till det nyfödda Jesusbarnet. Ämnet har tidigare behandlats i kommentarer men inte förrän nu förärats med ett eget inlägg.

De tre vise männen, konungarna eller magerna Kaspar, Melchior och Balthasar från Österlandet är med all sannolikhet inga mindre än företrädare för den primordiala Traditionen, vilken legenden förknippar med Nordpolen och till vilken direkt tillträde endast var möjligt under tidigare tidsåldrar. Vördnadsbetygelserna guld, rökelse och myrra är insignier, vilka bekräftar den kristna lärans ortodoxi med avseende på konungsliga, prästerliga respektive profetiska prerogativ. Genom att Kristus på detta vis hälsas som konung, präst och profet har med andra ord den sanna kristendomen – och i likhet med sina abrahamitiska systertraditioner – en (om än indirekt) länk till den primordiala, hyperboreanska/norröna Traditionen.

Dessa tre hierarkiskt ordnade funktioner motsvarar timlig makt, sakral myndighet respektive deras gemensamma metafysiska (Logos-)Princip (jämför värdigheterna hos respektive kshatriyas, brahminer och Brahātmā i den indiska kastdoktrinen). Funktionerna syntetiseras av de tre fonemen i den heliga sanskrit-stavelsen ॐ (AUM), liksom av förkortningen AVM av ängeln Gabriels hälsningsfras Ave Maria (observera här även att ”Ave” är Eva skrivet baklänges, liksom för att alludera till Marias återupprättelse och återlösning i förhållande till den första moderns fall från paradiset). René Guénon skriver initierat om denna symbolism i kapitlet ”The Three Supreme Functions” i The King of the World:

»The Mahānga offers gold to Christ and hails him as ‘King’; the Mahātmā offers incense and hails him as ‘Priest’; and finally the Brahātmā, hailing him as ‘Prophet’, or Spiritual Master par excellence, offers myrrh (the balm of incorruptibility, symbol of Amrita*.” (Not: ”The Amrita of the Hindus or the Ambrosia of the Greeks (two words etymologically identical), draught or food of immortality, is represented notably also by the Vedic Soma and the Mazdean Haoma.”)«

Att de tre funktionerna återfinns esoteriskt syntetiserade i en helig stavelse som AUM kastar även ljus över det som Kurt Almqvist skrivit angående åkallan av ett Gudsnamn inom ramen för en autentisk tradition, så som varande det verksammaste Nådemedlet för andligt/metafysiskt förverkligande (operativ interiorisering) i den mörka tidsåldern:

»[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.«

För svenskt vidkommande kan det vara intressant att notera att ovan nämnda doktrin om de tre högsta funktionerna även ger ledtrådar till den symboliska – och därmed den djupaste, mest verkliga och bestående – innebörden av de tre kronorna i riksvapnet (vilket bland annat berörs i en studie av Heribert Seitz från 1961). De tre gyllene kronorna återfinns även Oxfords universitets heraldiska vapen, talande nog åtföljt av devisen Dominus Illuminatio Mea, ”Herren är mitt Ljus”.

Resonemanget gäller på såväl mikro- som makronivå, samt inifrån och ut, vilket innebär att det relevanta är verkliga, enskilda personers inre hållning, självkännedom och grad av deltagande i den metafysiska och ontologiska/kosmologiska Principen, även när det kommer till frågan om den inre konstitutionen, liksom regerandet, av ett helt rike. Ty vad gäller det verkligt verkliga riket – och därmed i förlängningen även varje jordiskt rikes essens och livgivande märg – återfinns ju detta, som Evangeliet bekant klargör, ”invärtes i eder”.

Och med detta sagt så önskas härmed alla Caféts läsare en God jul och ett Gott nytt solår!

Bild: Detalj av den bysantinska väggmosaiken Maria col Bambino attorniata da angeli (”Maria med Barnet omgivna av änglar”) från basilikan Sant’ Apollinare Nuovo i Ravenna, uppförd av den ostrogotiske konungen Theoderik den Store i början av 500-talet e. Kr. De tre vise männen bär här persisk klädedräkt och frygiska mössor.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Ur Caféts gömmor: Sigurdlegenden som universell eskatologi

”One of the Most Powerful Legends of All Time”. Förlaget har få anledningar att spara på krutet när allas vår favorit-rimsmed J.R.R. Tolkien blåser nytt liv i den fornnordiska hjältelegenden om Sigurd Fafnersbane. Och självfallet var det en högtidsstund av rang när Christopher Tolkien i fjol lika oväntat som välkommet aviserade utgivningen av den senaste i raden av sin fars hitintills opublicerade verk: The Legend of Sigurd and Gudrún. Numera finns det även tillgängligt i en häftad utgåva, för den som vill pressa priset (samt som CD-bok med Brian Cox som uppläsare).

Redan som barn innan han började skolan visade sig inte bara John Ronald Reuel Tolkiens osedvanliga språkbegåvning, utan även hans djupa fascination för de klassiska hjältesagorna, och speciellt då dem som utspelade sig i ”det namnlösa Norden”. I Disa Törngrens översättning av Humphrey Carpenters klassiska Tolkienbiografi står att läsa:

»När de inte hade lektioner [i bland annat latin] läste han många sagoböcker som han fick av sin mor. Han tyckte om Alice i Underlandet även om han själv inte längtade efter sådana äventyr. Han gillade inte Skattkammarön och inte H. C. Andersens sagor. Inte Råttfångaren i Hameln. Men han gillade indianböcker och drömde om att skjuta med pil och båge. Ännu bättre tyckte han om George Macdonalds Curdie-böcker, som tilldrog sig i ett fjärran kungarike, där vanskapta och illasinnade ovättar bodde under bergen. Sagorna om kung Arthur tyckte han också om. Men allra bäst tyckte han om Andrew Langs sagoböcker i olika färger, särskilt Den röda sagoboken, för i slutet på den stod den bästa berättelse han någonsin hade läst. Det var sagan om Sigurd Fafnesbane, en sällsam och mäktig saga förlagd till den namnlösa Norden. Var gång Ronald läste den försjönk han lika djupt. Långt efteråt skrev han: ”Jag längtade djupt och hett efter drakar. Det förstås, jag med min bräckliga lilla kropp ville inte precis ha dem inpå knutarna, de fick inte tränga in i min relativt trygga lilla värld där jag till exempel kunde läsa sagor med frid i sinnet, fri från fruktan. Men den värld som inrymde också föreställningen om draken Fafner var rikare och skönare, till vilket farans pris som helst.”«

Verseposets högst lägliga uppdykande nu 100 år senare måste sägas att med råge ha överträffat alla rimliga förväntningar. Sigurdlegenden i Tolkien-tappning må ha hamnat i skymundan av professorns midgårda verk, men har hursomhelst en dramatisk laddning och intensitet som få eller inga samtida författare är i närheten av att kunna matcha. Kvädenas potentiellt gandalfska knalleffekt beror sannolikt i hög grad på att de före och över allt annat inte är en snävt inom-litterär angelägenhet. Vad vi här står inför är således något som öppnar upp horisonten vida bortom den ”övning i allittererande vers” som Tolkiens själv beskrivit den som. The Legend of Sigurd and Gudrún framstår i själva verket som ingenting mindre än en ouvertyr till det universella eskatologiska dramat som sådant, klätt i den fornnordiska mytologins gestalt.

Transkriptionen av det cirka 80 år gamla, prydligt handskrivna manuskriptet tillsammans med Tolkiens ovärderliga kommentarer kastar i själva verket ett förklarande ljus tvärs igenom legendstoffets gåtfullhet, och ger oss en glimt av vad som annars ansetts ha varit för alltid förlorat i forntidens dimmor. En faktor som starkt har bidragit till Sigurdlegendens mysterium är att det i den viktigaste källan till den poetiska Eddan, handskriften Codex Regius, saknades åtta pergamentblad då den återfanns i Island på 1600-talet. Denna lakun antas främst ha drabbat just den längre Sigurdlegenden. Vad kan då dessa pergamentblad ha innehållit?

Mysteriet är en väsentlig del av das Königsproblem inom germansk filologi – frågan hur de olika versionerna av nibelunglegenderna hör ihop. Tolkien, vars improvisationsförmåga och osvikliga väderkorn i dylika lingvistiska spörsmål kom till god nytta i samband med arbetet att sammanställa den högt ansedda Oxford English Dictionary (han sysslade främst med uppslagsord med begynnelsebokstaven W), kan här mycket väl vara någonting på spåret som inte bara förmår rekonstruera mytologins essentiella innebörd, utan också förklara dess historiskt sett på många sätt oöverträffade genomslag i framförallt de germanska, norra delarna av Europa. Tolkien använder här inte bara sin välkända berättarbegåvning och språktalang, utan även sin förbluffande förmåga att intuitivt fånga de traditionella myternas karga nordiska doft, liksom dess inre logik och uppbyggnad, såsom en parallell till hur Sigurd själv, efter att ha dödat draken, rider igenom ringen av eld till valkyrian Brynhilde där hon ligger stucken av sömntörne, och lyckas med bedriften att återuppväcka henne genom att låta täckelset falla i form av hjälm och rustning.

Tolkien tvekar inte heller att tala om Sigurdlegendens ”demoniska energi”. Huvudgestalternas bittra öden och nibelungarnas fall står ju alltså här på repertoaren, det vill säga en tragisk dramaturgi i klassisk mening med brödrastrider, svek, tyranni, blodig hämnd, död och undergång – och inte utan makabra inslag. Hur det än må vara med allt detta, så är det i vilket fall som helst ett minst sagt fantasieggande och sceniskt mytologiskt panorama som våra förfäder i generation efter generation uppenbarligen har hållit för sant. Vi är nog inte helt fel ute om vi antar att Sigurdlegenden bevarar autentiska spår av minnet från en ädlare eras drastiska fall, traderat i mytens symboliska klädnad. Men detta kosmiska fall är nu inte allt, och om vi skall tro Tolkiens anknytande till Völuspá, så verkar Sigurd och hans magiska, av Óðinn skänkta, svärd Gram ha ytterligare ett ord med i leken, liksom asarnas guldbrädspelsbrickor enligt Valans spådom återigen skall hittas i gräset…

”The Great Story of the North” – det var William Morris’ benämning på den norröna legendcykeln om Sigurd Fafnersbane. Därför, menade han, borde den ha samma betydelse och status för oss nordeuropéer som Homeros trojanska sånger haft för grekerna. Kommande generationer borde därför enligt honom rimligtvis betrakta denna drakdödarsaga minst i nivå med hur vi idag uppfattar Iliaden och Odysséen. (Och, för att inom parentes referera till ett utkast till Tolkiens essä On Fairy-stories, så är en homerisk krigare, liksom en forntida egyptisk präst, när allt kommer omkring betydligt mer verkliga än en nutida börsmäklare…)

Drakdödartemat är det verkligt centrala i Sigurdlegenden kring vilket alla skeendena kretsar, och det skulle också komma att bli något av en röd tråd i Tolkiens eget midgårda legendarium med oförglömliga drakar som Smaug och Glaurung. Temat är definitivt ett av de mest klassiska och fascinerande. På samma gång är det mycket som talar för att det också är det mest brännande aktuella och lägliga att knyta an till av dem alla i en tid som Ernst Jünger inte utan anledning har karaktäriserat som leviatansk.

Tolkien komponerade verket i två delar under sin tidiga period som professor i medelengelska under 20- och 30-talet, det vill säga innan sitt genombrott som 1900-talets i särklass mest populära skönlitterära författare. Han gav dem titlarna Volsungakviða en nyja (”Det nya kvädet om völsungarna”) respektive Guðrúnarkviða en nýja (”Det nya kvädet om Gudrun”). I likhet med Snorre Sturlasson använder han sig av det antika, allittererande versmåttet fornyrdislag. Och för att denna fornkvädesform verkligen skall komma till sin rätt blir det under läsningens gång tydligt att den bör läsas högt, ja skanderas. En poäng med högläsningen eller recitationen är att den i positiv mening kan upplevas som främmande för en period av långt gånget förfall och formupplösning, då språkets musiska kvaliteter nästan helt fallit i glömska, och balansen mellan rim och reson således har tippat över till det senares favör. Här tillåts läsaren dock helt och fullt andas. Den metriska formen skänker även ytterligare lyftning och tonvikt åt innehållet. Inte minst märks detta när versmåttet plötsligt ändras för att accentuera att handlingen tar en ny vändning (eller till exempel när vi får höra fåglarna interfoliera).

Dessa poem ligger givetvis utanför Tolkiens mytologiska sekundärvärld Arda, där sagan om Ringen utspelar sig. Däremot kan de i en mening sägas tillhöra samma kategori som Tolkiens ypperliga översättningar av de medeltida mästerverken Sir Gawain and the Green Knight, Pearl och Sir Orfeo – författade av en för oss okänd engelsk skald och alla präglade av svidande språklig skönhet och omisskännlig andlig resning. Av verk från denna period föreligger av Tolkiens hand dessutom ett ännu opublicerat manuskript med en komplett prosaöversättning av den elegiska hjältesaga han skattade högst av dem alla – den anglosachsiska Beowulf. Här fann han ett universellt mänskligt drama i en slående konturskarp och nästintill oförlikneligt övertygande imaginativ eller imaginal värld (det vill säga till sin kärna i överensstämmelse med i allra högsta grad verkliga, kosmologiska principer till skillnad från imaginär, godtyckligt påhittad).

Det anmärkningsvärda med vår gode man i Oxford är att han lyckas med konststycket att i sitt eget skrivande ingjuta nytt friskt liv och skärpa i dessa anonyma medeltida diktares röster. Detta dessutom i bjärt kontrast till den kompakta och kvävande modernistiska tidsandan, och därmed inte utan strid, som om Tolkien själv vore en Beowulf i strid med monstren Grendel och Grendels mor. (På detta tema, se Tolkiens suveräna uppgörelse med den ditintills närsynta och nedlåtande akademiska receptionen av denna den främsta av de fornengelska hjältemyterna i den lingvistiska milstolpen Beowulf: The Monsters and the Critics från 1936).

Att Tolkien mot alla skenbara odds lyckas såväl med sina bedrifter att återupprätta de traditionella myternas funktion gör det därför inte oberättigat att säga om honom, liksom har sagts om Shakespeare: ”[he] was not of an age, but for all time”. (Dock var Tolkien tydlig med att hans roll var sub-kreatörens, och att det därför i egentlig mening inte var han som var Författaren.) I ett brev till förlagsmannen Milton Waldman, ca 1951, skriver Tolkien angående sin förståelse av de traditionella myternas perenniella, och därmed ”övervintrande”, sanningsinnehåll:

»After all, I believe that legends and myths are largely made of ‘truth’, and indeed present aspects of it that can only be received in this mode; and long ago certain truths and modes of this kind were discovered and must always reappear.«

Noteringar om bokomslagets ikonografi

Enligt Titus Burckhardt fyller ikonografiska motiv i den traditionella konsten ofta rollen som bärare och bevarare av metafysisk och kosmologisk doktrin under perioder då denna annars fallit i glömska. Med rätt nycklar kan den ”övervintrade” innebörden återigen utläsas och komma att få betydelse i ett nytt sammanhang många generationer senare.

När det gäller motivet på omslaget till The Legend of Sigurd and Gudrún så erbjuder detta en symbolisk port eller ingång till legenden i form av en detalj av ett fantastiskt träsnideri från den fornnorska 1100-talsportalen på Hylestads stavkyrka. Det föreställer Sigurds – av Óðinn skänkta – häst Grane omslingrad av romanska växtornament och lastad med skattkistan från drakens håla. Kistan med sin hexahedrala form symboliserar här, liksom i andra sammanhang arken och huset, sannolikt det jordiska tillståndet i transponerad bemärkelse, vars substans antingen kan dölja eller uppenbara enligt läran om māyās slöja, det vill säga de båda förhållningssätt som här förknippas med ormen/draken respektive hästen/visdomen. Även världsträdets topp finns med, krönt med en variant på en palmett (dvs. ett ornament i form av ett stiliserat palmblad), vilket sedan antiken symboliserar seger, här över döden. I mer specifik mening är det med tanke på kontexten (en kyrkoport) sannolikt en subtil allusion till jungfru Maria som en korrespondens till hinduismens och buddhismens utgivande, rena lotusblomma.

Kopplingen mellan jungfru Maria, jungfrufödseln och palmträdet påkallar ytterligare en liten utvikning. Vi finner den alluderad till i kyrkoårets Palmsöndag som inleder Stilla veckan och vill påminna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar. I Koranen (19:23–24) har Jungfru Maria (Sayyidatunā Maryam) en ännu mer explicit relation till just palmträdet, det feminina substantivet nakhala, vars ordstam även har betydelsen ”sända ned”, ”sila”, ”sålla”, ”utvälja” och som därmed anger en symbolisk relation till intellektiv urskillning.

Ett palmträd var dessutom den första naturliga prototypen för en minaret (arabiskans manāra, ”fyrtorn”) varifrån man kallar till bön i den islamiska traditionen. Den axiala formen av en fristående, obelastad pelare är en symbol för transcendent Enhet, vars inträde i världen såväl i den enskilda människans själ bidrar till lyftning över all världslig multiplicitet, vilsenhet och dissipation. Genom sin vertikalitet symboliserar minareten även den diskriminativt urskiljande kunskapsaspekten, det vill säga i sin essens Gudsnamnet, elliptiskt betecknat med det arabiska alfabetets första bokstav, det vertikala strecket alif.

Något mer kryptiska framstår många Korankommentarer (tafāsīr, plural av tafsīr) och sufitraktat såsom Muhyīddīn ‘Ibn ‘Arabīs, där palmen beskrivs som den arketypiska människan Adams ”syster” gjord av leran vilken blev över när Gud skapade människan i sitt paradisiska tillstånd. Palmträdet anses därmed vara en växt som mer än någon annan bär på extraordinära och illuminativa hemligheter, inklusive lampolja. Den är i själva verket analog med ”den celesta världen”, och således ”spirar själens palmträd och växer upp i Himlen genom föreningen med den Helige Ande” (se kap. 2:II i Henry Corbins antologi Spiritual Body and Celestial Earth: From Mazdean Iran to Shī’ite Iran).

Även de talande fåglarna har en central plats på omslaget, vilket är allt annat än betydelselöst. Sigurd får ju ta del av fåglarnas visdom när han besegrat draken Fafner och slickat i sig dennes blod. Fåglarnas språk symboliserar traditionellt förmågan att kunna vaska fram den betydelsebärande kärnan i olika manifesterade former och uppenbarelser. Det förekommer explicit hos Tolkien redan i samband med striden mot Smaug i The Hobbit från 1937. Vidare förknippas det med legendariske svenske konungen Dag den vise samt omnämns i Koranen som Salomos ullimnâ mantiq at-tayr (27:16).

I metafysisk bemärkelse rör sig fåglarnas språk enligt René Guénon om det lägre egots (nafs-al-ammara) död genom åkallan (mantran, dhikr) och en upplysande reintegration i människans Mittpunkt eller den vertikala axis mundi där en harmonisering och kommunikation kan upprättas med högre tillstånd av Varats enhet – det vill säga vad man med teologiskt språkbruk benämner som devas eller änglar (arabiskans al-malâ’ikah eller grekiskans aggelos, “sändebud”), vilka brukar symboliseras av fåglar eller bevingade väsen, inte minst i fornpersisk, zoroastriansk tradition. Det har med andra ord i allra högsta grad med drakdödandet i esoterisk mening att göra. Det är också i detta inre sammanhang mellan polerna kosmos och kaos man bör förstå Sigurdlegendens gjukung Gunnars ödesmättade harpotoner eller spelandet på den orfiskt-pythagoriska lutan som sista och enda värn i den nedmörka gropen där ormarnas gaddar (fritt citerat) ”stungo som stål och dröpo av gift” (för detta tema jfr även hur David håller Sauls onda ingivelser stången genom spelandet på lyra i 1 Sam. 16:23).

Den ikonografiska symbolismen på bokens omslag och den universella kosmologiska doktrinens överlappande korrelation med såväl det förkristna som det kristna medeltida Norden är i sin helhet alltför omfattande och enigmatisk för att kunna redogöra för här utöver redan nämnda konjekturer. Det är hursomhelst tydligt att det finns väsentliga primordiala temata som har hemortsrätt i olika traditionella världar. Några initiala utgångspunkter har här getts och fler ledtrådar finner man i Gunnar Nordanskogs avhandling Föreställd hedendom: Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia, där det bland annat påvisas analogier mellan drakdödandets initiation och dopet i den heroiska respektive kristna eran, vilket förklarar Sigurdmotivets förekomst på svenska medeltida dopfuntar. Volymen är del 9 i Nordic Academic Press’ tvärvetenskapliga serie ”Vägar till Midgård – nordisk hedendom i ett långtidsperspektiv”. Generellt håller denna nionde och ämnesmässigt tämligen fokuserade del en högre kvalitet än andra delar i serien, vilka tyvärr i alltför många fall hemfallit åt självbespeglande övningar i de senaste akademiska trenderna, istället för att sträva efter att försöka förstå innehållet i de traditionella myterna så som det är avsett att förstås.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Appendix: Noteringar om palmsymbolen

Kopplingen mellan jungfru Maria, jungfrufödseln och palmträdet finner vi i kyrkoårets Palmsöndag som inleder Stilla veckan och vill påminna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar. I Koranen har Jungfru Maria (Sayyidatunâ Maryam) en ännu mer explicit relation till palmträdet, det feminina substantivet nakhala, vars ordstam även har betydelsen ”sända ned”, ”sila”, ”sålla”, ”utvälja” och som därmed anger en relation till intellektiv urskillning.

Ett palmträd fungerade även som den första prototypen för en minaret  (arabiskans manāra, ”fyrtorn”) för böneutrop i den islamiska traditionen, i form av en fristående, obelastad pelare och därmed symbol för transcendent Enhet som höjer sig över all världslig multiplicitet och vilsenhet. Därmed symboliserar den även den diskriminativt urskiljande kunskapsaspekten, det vill säga i  sin essens Gudsnamnet, elliptiskt betecknat med det arabiska alfabetets första bokstav, det vertikala strecket alif.

Något mer enigmatiska framstår många Korankommentarer (tafsîr) och sufitraktat såsom Muhyîddîn ‘Ibn ‘Arabîs där han beskriver palmträdet som den arketypiska människan Adams ”syster” gjord av leran som blev över när Gud skapade människan i sitt paradisiska tillstånd. Palmen är därmed en växt som mer än någon annan bär på extraordinära och illuminativa hemligheter, inklusive lampolja. De är i själva verket analog med ”den celesta världen”, och således ”spirar själens palmträd och växer upp i Himlen genom föreningen med den Helige Ande” (se kap. 2:II i Henry Corbins antologi Spiritual Body and Celestial Earth: From Mazdean Iran to Shî’ite Iran).

Svenska flaggans symbolik, del 2

Dagens inlägg är en uppföljning på den välbesökta posten Svenska flaggans symbolik, publicerad på denna dag för tre år sedan. Det tar specifikt fasta på den egentliga, det vill säga symboliska, innebörden av färgkombinationen blått och gult i Konungarikets Sveriges flagga. Inspirationen till detta kommer från Frithjof Schuons inträngande reflektioner om färgernas inneboende kvaliteter i kapitlet ”Aestethics and Symbolism in Art and Nature” i hans tredje större verk, Spiritual Perspectives and Human Facts.

Förhoppningen är att följande raders ”vertikala” betraktelsesätt istället för ta partisk ställning i den ena eller andra polemiska agitationen, skall vara ett ödmjukt bidrag till att försöka föra tillbaka frågan till sin ”icke-politiska” och tidlösa serenitet. Betraktad så att säga från den gyllene flaggstångsknoppens perspektiv, så är syftet varken att frånta den svenska flaggan och det den symboliserar sin rättmätigt partikulära formbundenhet eller att utesluta densamma från en transcendent, essentiell kvalitet som via det särskilda öppnar upp mot det universella.

Varje färg har sin särskilda natur, vilken på samma gång utgör ett ”omedelbart språk”. Där rött har något av intensitet och våldsamhet över sig, karaktäriseras blått av djup och godhet (himlen är blå, liksom den heliga Jungfruns mantel, Mater misericordia). Rött korresponderar med kärlek i dess aktiva aspekt, blått med dess passiva. Blått låter, till skillnad från rött, vår blick att röra sig och att förlora sig själv. Rött reser sig istället upp framför oss som en vägg av eld.

Gult har inslag av såväl intensitet som djup, men i en ”ljus” modalitet; den gula färgen karaktäriseras av en ”transcendens” i förhållande till de två ”tunga” färgerna, såsom ett förtonande mot vitt. Företrädd tillsammans med blått bidrar den till att ge det kontemplativa i denna färg en ”hoppingivande” kvalitet av räddande glädje, en befrielse från kontemplationens inneslutande stillhet. Rött eggar upp, väcker och ”exterioriserar”; blått verkar samlande och ”interioriserar”; gult skänker fröjd och ”överlämnar”. Rött är aggressivt och rör sig utåt; blått karaktäriseras i sin utstrålning av djup, välkomnande och leder inåt; det gulas strålglans är ”befriande” och sprider sig i alla riktningar. Kombinationen av inre tillbakadragande (blått) med lycka (gult) är hopp (grönt); hopp står i motsättning till lidelse (rött), eftersom det till skillnad från denna inte lever i det förhandenvarande, utan i framtiden; det står även i motsättning till lidelse i sina två aspekter av introspektion och lycka.

Rött är det närvarande ögonblicket. Grönt, dess motsats, är varaktighet med dess två dimensioner, det förgångna och det framtida – framtiden representerad av gult och det förlidna av blått. Sett spatialt är blått rymd och gult ett blixtlikt lysande centrum, en mittpunkt som uppenbarar sig själv och befriar, ådagaläggande en ny dimension av oändlighet. Det är himlen genomstrålad av solen.

Motsättningen mellan rött och grönt utmärks av en direkt antinomi; mellan blått och gult, å andra sidan, är oppositionen harmonisk, deras förhållande komplementärt. Blått och gult symboliserar kontemplation och nåd, vilka är de två nödvändiga polerna i all verklig kunskap.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

John Bauer och andra illustratörer från sagobokens guldålder

John Bauer har med sina oefterhärmliga troll, stjärnbeströdda nätter och djupa skogar lyckats fånga en djupt liggande grundstämning i den svenska folksjälen.

Prinsessan Tuvstarr, älgtjuren Skutt, Vill-Vallareman och andra karaktärer och motiv Bauer blåst liv i, har på ett sällsamt vis fått en egen lyskraft. De har med sin folkviseton liksom förenats med själva den nordiska myllan och lever vidare även bortom populära sagoböcker som Bland tomtar och troll.

John Bauer 1915

Under rubriken ”Ljusprinsessan” mediterar Kurt Almqvist i sin bok Genom tingens portar (1989) kring en av Bauers målningar föreställande prinsessan Bianca Maria och trollen. Han anknyter till hövisk kärleksdiktning:

»L’amorosa Madonna Intelligenza,

Che fa nell’alma la sua residenza,

Che co la sua bieltà m’a’nnamorato…«

»Intelligensen, den kärleksfulla Härskarinnan,

som tar sin boning i själen

och som har erövrat mig med sin skönhet…«

/ Dino Compagni [1], ”L’Intelligenza”

Intellektet – eller anden – i själen är som en vitlysande björk i en mörk barrskog. Eller det är, bland de enbart mänskliga förmögenheterna, som John Bauers lilla sirliga, ljusstrålande prinsessa bland de grova trollen. De betraktar förtjusta denna varelse från en annan värld, uppvaktar henne, friar till henne. Återglansen av hennes sken gör dem mindre dunkla, hennes behag flyter in i deras lemmar och gör dem mindre klumpiga och tunga.

Se där en person med synnerligen väl utvecklad blick för det ”inre” landskapet i ett konstverk!

Visst kan man utifrån en svensk horisont anse att Bauers sagobilder på många sätt är unika, men internationellt sett var han inte ensam. Under den period kring sekelskiftet 1800/1900, vilken kallats ”illustrationernas guldålder”, var flera mycket begåvade konstnärer och illustratörer verksamma inom samtidens så populära folk- och konstsagogenrer. I Norge fanns Erik Werenskiold och Theodor Kittelsen. På andra sidan engelska kanalen Edmund Dulac och Arthur Rackham. Och i Bauers fotspår kom senare Gustaf Tenggren och Einar Norelius.

Tenggren var starkt påverkad av Bauer och dennes nordiska naturkänsla. I egenskap av ateljéchef vid Walt Disney Studios spelade han en avgörande roll vid tillkomsten av tre av de första stora tecknade sagofilmerna: Snövit och de sju dvärgarna (1937), Pinocchio (1940) och Bambi (1942). Särskilt i Snövit finns i miljöer och bakgrundsmotiv en klar prägel av svensk nationalromantik. Disneys tidiga sagofilmer har därför lite tillspetsat uppfattats som de sista utlöparna av den bauerska illustrationsstilen, även om de för att tilltala den amerikanska publiken kom att få en betydligt mer stiliserad form med ett brokigt spektrum färger.

I denna skara av illustra illustratörer intar annars Edmund Dulac en särställning vid sidan om Bauer. Han blev känd genom sina planschbilder till Tusen och en natt. Dulacs fascination för österländsk stil, med inspiration från persisk miniatyrmålning och japanska träsnitt (en influens kallad japonism), har kommit till sin rätt i verk som Omar Khayyams Rubaiyat, Shakespeares Stormen samt i H. C. Andersens sagor. En del av Dulacs sagoskimrande konst finns samlad i Art Passions Dulac-galleri. Missa inte heller John Bauer-avdelningen där.

Uppdatering: Galleriet på sidan Been Publishing, I’m Back kan rekommenderas för rikt illustrerade biografier om Bauer, Dulac, Tenggren och många fler. Tack till Svensson för länken.

[1] Dino Compagni var en av Dantes vänner och tillhörde liksom han I Fedeli d’Amore, ”Kärlekens trogna”.

Korset; Träden och skogen

Livets träd

Korset

»Det är av flera skäl betydelsefullt att Kristus dör på ett kors, inte minst därför att korset är en sinnebild för Ordet, som ju Kristus ju är: den lodräta delen är världsalltets axel eller strålen som den gudomliga Solen sänder ut; och den vågräta är det existensplan i vilket Strålen speglas och brer ut sina verkningar.

Överallt ser vi detta kors. Varje träd tecknar det med sin stam och sina grenar — och löven är de oräkneliga varelserna. När vi öppnar en bok, sänker sig stammen utmed bokryggen, och på de båda sidorna breder grenarna ut sig utmed ordraderna — och varje ord är en av de otaliga varelserna. Det är Livets träd och Livets bok.

Alla ord, som Gud har skrivit på människovärldens blad, är olika. Men ändå: om vi kunde se in i våra hjärtan, skulle vi där hos alla se samma Ord skrivet: Hans Namn.«

Träden och skogen

»Liksom träd — hur olika de än är — när de reser sina pelare från marken, bildar en hemlighetsfull enhet, skogen, så är de olika lärorna pelare i ett väldigt Tempel, som i sig innefattar och upplöser alla lärors mångfald.

Den som ej är medveten om detta ser ej skogen för bara träd.«

Ur Genom tingens portar — Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

Buddha under trädet

Svenska flaggans symbolik

Enligt den klassiska legenden om den svenska flaggans ursprung mottog Erik den helige det gula korset på den blå himlen som ett tecken från Gud när han landsteg i Finland under korståget år 1157.

Svenska flagganDen svenska flaggans traditionellt symboliska innebörd (ett gult ”latinskt” kors på blå botten) har i vår varumärkesfixerade och profana tid dock kommit att bli så pass bortglömt och ”esoteriskt” att det i enlighet med Stefan Georges ”geheimes Deutschland” är ett av många tecken som sammantaget gör att det idag skulle kunna vara befogat att tala om ett ”hemligt” Sverige.

Korset som symbol förknippas främst med kristendomen men är i själva verket en universell symbol vilken förekommer även i andra traditioner och tider, inte minst i fornnordiska sammanhang (vilket Sveriges förnämsta runforskare Johannes Bureus med all önskvärd tydlighet visat med sitt Adulrunesystem). Ordets ”korsnatur” anges i Johannesevangeliet 15:5 med liknelsen ”Jag är vinträdet, I ären grenarna.” Kristus är i sin gudomliga natur världsträdets stam (”världsaxeln”, axis mundi), och lärjungarna – eller i ett vidare perspektiv, alla världar, är de grenverksplan som korsar denna stam.

I hinduismen baseras korsets dimensionalitet på tre kosmiska tendenser: sattva, tamas och rajas, vilka motsvarar det stigande, det nedåtgående och det vågräta. I islam har korset en universell signifikans och symboliserar den fulländade föreningen mellan tillvarons plan; horisontell och vertikal expansion; den Högsta Identiteten.

Om människan vill återvända till sitt Ursprung – den lodräta armens översta punkt – måste hon först samla sig i sin egen – dvs. den vågräta axelns – medelpunkt, vilket är liktydigt med den koncentration som utgör huvudmomentet i all traditionell andlighet. I Koranens öppningsvers, el-fatihah, ”det öppnande”, vilken bildar stommen i den rituella bönetexten, tecknas korsets axlar upp som nådens, vredens och förirrelsens väg. I de fem obligatoriska tidebönerna dras dessa dimensioner upp minst sjutton gånger om dagen i samma ordning som katolikens signande. ”Nådens väg” motsvarar beröringen av pannan, ”vredens” rörelsen ned mot bröstets mitt och ”förirrelsens” tecknandet av den vågräta sambindningslinjen mellan skuldrorna.

René Guénons monumentala verk The Symbolism of the Cross tillägnas den Shaikh som initierade honom i sufismen, den egyptiske Shadhili-mästaren ’Abd al-Rahman ibn Muhammad ’Ilaysh al-Kabir, och är helt tillägnat en detaljerad studie av korssymbolikens metafysiska innebörd i den tidlösa visdomens ljus.

Tillämpat på den svenska flaggan finner vi mycket kortfattat att den blå bottenfärgen betecknar andlig ”styrka”, medvetenhet och mottaglighet för oförgänglighetens Princip. Det gula korset i sin tur avbildar andlig ”utstrålning” (av Principen eller av den som träder i förbund med Denna). Det symboliserar sann visdom.

Svenska riksvapnetNot: Än mindre känd än den svenska flaggans (fanans) symbolik är den komplexa symboliken i Sveriges riksvapen (inklusive de tre kronorna), detta eftersom insikter av sådan natur kräver en åtminstone rudimentär förtrogenhet med eskatologin och cykliciteten i den kvintessentiella esoterism vi skulle kunna kalla cosmologia perennis.

Cafét hoppas få möjlighet att återvända till just denna symbolik, men kan för tillfället, som tidigare nämnts, påminna om att Karlavagnens stjärnbild (vilken i silver förekommer i det övre högra fältet på riksvapnets hjärtsköld ovanför bron och den gyllene örnen) i Tolkiens legendarium betecknas som Valacirca, Valars skära. Vi kan få en antydan om denna stjärnkonstellations polära (och därmed hyperboreanskt primordiala) innebörd i alla autentiska traditioner i och med att den i Tolkiens mytologi fästes på den norra stjärnhimlen av valan (ärkeängeln) Varda som ett löfte om beständig och slutgiltig seger över Melkor (Mörkrets herre) och hans tjänare. I detta sammanhang kan för övrigt även inlägget om Lucifer rekommenderas.

Rättelse: ’Abd al-Rahman ibn Muhammad ’Ilaysh al-Kabir var visserligen René Guénons shaikh, men det var ‘Abd al-Hadi, ”Vägledarens tjänare”, med andra ord den för flitiga Cafébesökare inte helt okände målaren och konstnären Ivan Aguéli som, i egenskap av muqaddim, d.v.s. ombud för ’Ilaysh al-Kabirs sufiorden, initierade Guénon i sufismen i Paris 1911.