Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral””ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)

Det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor

strandmotiv”Aguéli och den solära logiken” är den avslutande fasetten som kan sägas kröna Bo Gustavssons essäsamling Det nya nuet: Ett spektrum av 18 essäer (Celanders förlag, 2014). Essän, vilken även finns publicerad i Tidningen Kulturen, utgörs av ett antal betraktelser om det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor. Med utgångspunkt i dessa presenterar Gustavsson på några korta sidor ett värdefullt komprimat av Aguélis mystika konstteori och färgernas symbolik i ljuset av den tidlösa visheten. Sammantagna pekar de fram emot en fördjupad förståelse av kopplingen mellan denne svenske sufipionjärs måleri och andliga väg.

Det nya nuet är andra delen i den naturaliserade upsaliensaren, författaren och litteraturkritikern Bo Gustavssons serie Frihetstrilogin med litterärt och existentiellt orienterade essäböcker om något så påfallande angeläget som återupptäckten av just en förlorad frihet. Enligt förlaget är detta så vitt bekant första gången någon skriver en trilogi med essäböcker på svenska. Den första delen är Det stora okända: kulturkritiska essäer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010) och den tredje är den nyss utkomna Den långa dagen: texter om en verklighetskris (Celanders förlag, 2017) om ”en verklighetskris som är både samtida och tidlös”.

Den här föreliggande del två ägnar Gustavsson, i likhet med de andra, åt läsningar av en personligt utvald och olikartad skara tänkare och författare, däribland Tomas Tranströmer, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, Friedrich Hölderlin och Nikolaj Berdjajev. Nyckelordet i volymen är förvandling och det sammanhållande temat i de 18 essäerna är det pågående paradigmskiftet i synen på samhället och vad det innebär att vara människa. Det som här på ett mångfasetterat vis hamnar i brännpunkten är med andra ord det trängande behovet av en fördjupad eller återuppväckt genuin självinsikt, och däribland hur vi på basis av denna kan upprätta hållbara referenspunkter för att orientera oss i en snabbt föränderlig och på många sätt oförutsägbar samtid.

Det nya nuet har till övervägande del fått klart gillande – för att inte säga lysande – recensioner, även i det som finns kvar av relevant kulturjournalistik i den generellt chanserande dagspressen. Boken ”är en skrällande väckarklocka” som ”gnistrar av vitalitet” enligt Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. ”Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör.” konstaterar C. J. Erixon i Ny Tid. Fredrik Sixtensson i Tidningen Kulturen ser modernitetskritiken som essäernas i allt väsentligt gemensamma nämnare, och förstår för sin del konceptet det nya nuet som ”en mänsklig andlig pånyttfödelse” från ett liv som ”har dränerats på autenticitet och andligt innehåll i ett alltmer sekulariserat och avhumaniserat samhälle”. Här någonstans närmar vi oss pudelns kärna, och med tanke på den utbredda svältföddheten i dessa avseenden ger det också en plausibel förklaring till varför Gustavssons essäistik och kulturkritik uppenbarligen slår an någonting hos många läsare. Att så är fallet framgick om inte annat redan från pressrösterna om den första delen i serien. ”Det är otidsenligt och därmed uppfriskande” var Jonas Thentes omdöme i DN. Och Guido Zeccola sparade för sin del inte på krutet i Tidningen Kulturen: ”Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.” Den avslutande delen i Frihetstrilogin verkar ytterligare inskärpa behovet av att hantera verklighetskrisen såsom en verklighetsförlust. I sitt omdöme om Den långa dagen i Tidningen Kulturen beskriver Elena Dahl läsningen som både krävande och inspirerande, och verkar i sin slutsats betona värdet av den inre, andliga striden som grundval och kompass i en notoriskt krisfylld tid:

Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.

Konstens mystiker

Såsom varande en genomskådare av rang svarar Ivan Aguéli väl upp mot en väsentlig dimension av essäsamlingens civilisationskritiska, självreflekterande och introspektiva grundton. I ett emellanåt citerat stycke från ett brev till vännen och konstnären Richard Bergh den 10 oktober 1893 betonar Aguéli nödvändigheten av att reagera mot samtidens positivism – detta genom att återerövra ett inre liv och göra den andliga verkligheten till konstens föremål:

”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. (…) Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!”

Som Gustavsson klargör, så kom denna konstens mystik för Aguéli att i hög grad handla om att medelst ett meditativt måleri utforska det sufiska ljuset som rumskategori, som inre landskap. Han tar i sin Aguéli-essä avstamp i ett besök på den stora utställningen av målarmystikerns verk på Prins Eugens Waldermarsudde 2006 (dokumenterad i den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis, 2006)). Gustavsson fastnade då speciellt för vad han med ett slags harmonisk transponering uppfattar som de esoteriska silvertonerna i konsten: ”Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke.” Upplevelsen återges i en dikt, först tryckt i samlingen Carmina esoterica (Rosengården, 2008):

––– Jag betraktar dina tavlor. Vad / hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas / muqaddim. Silvergrått, silversammet, / silversvart, silverviolett i bäcken i ”Landskap / med bäck”. Silvertonerna följer mig då jag går / ut från utställningen. Jag lyssnar till denna / musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset / med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.

I Gustavssons kommentar till dessa rader framgår att Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och att muqaddim avser den status som gav honom rätt att som mästare initiera andra i sufismen. Att Aguéli invigde religionsfilosofen René Guénon i den sufiska kedjan i Paris 1912 är allt annat än betydelselöst. Som Gustavsson framhåller så var Guénon grundaren till den Traditionella skolan och redaktör för tidskriften La Gnose som kom att bli centralt organ för sophia perennis eller den tidlösa visheten – det vill säga just de bärande principer i vars ljus Aguélis esoteriska konst måste betraktas för att fullt ut komma till sin rätt. Denna speciella ockasion bildar även bakgrunden till varför Aguéli, den kringflackande veterinärsonen från Silverstaden Sala, sedermera har kommit att utnämnas till pionjären vad gäller den seriösa introduktionen av sufism i Väst (se Seyyed Hossein Nasrs förord till antologin Sufism: Love and Wisdom (World Wisdom, 2006)).

Den solära logiken

Aguéli var enligt sin egen distinktion (i hans sista publicerade artikel från juni 1913 om den 29:e Independentsalongen i Paris) en rymdmålare, espacist, snarare än en ämnesmålare, sujetier. När rymden och horisonten premieras som det viktigaste motivet öppnas enligt hans egen utsaga möjligheten att återupptäcka ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citerat i Viveca Wessels Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget, 1988), s. 118).

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga, vad han kallar ”solär logik”. Genom att i alla kulörer i sitt måleri blanda i olika nyanser av blanc d’argent, silvervitt, försöker han återge det transcendenta i tillvaron, som likt en andlig motsvarighet till solens intensiva ljus i Medelhavsländerna utplånar landskapet och jaget genom införlivning med en högre verklighet. Den solära logikens tre axiom lyder i enlighet med detta:

  1. Känslan för evigheten.
  2. Den universella fattigdomen.
  3. Tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

Det tredje av dessa axiom omsluter och förklarar de båda andra. Gustavsson tar Aguélis målning ”Spanskt landskap” från 1916 som exempel. ”Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.” Han sammanfattar denna kosmiska princip, såsom den styrande i Aguélis liv och konst: ”Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja.”

Färgernas symbolik

I essän ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen) i februarinumret av La Gnose 1911 tillämpar Aguéli sin metafysiska konstsyn på färgernas universella symbolik, en tillämpning vi har anledning att förmoda har ett starkt förklaringsvärde också när det kommer till hans egna konst. Gustavsson översätter:

Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.

Enligt Gustavssons kommentar till detta stycke representeras härigenom sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten av den rosa färgen, en färgton han dock menar ”förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913”. (Möjligtvis avses däribland verket Morgonrodnad.) Han konstaterar däremot att nyanser av vitt, blått och ockra syns ofta hos Aguéli, och drar slutsatsen att det som enligt färgsymboliken därmed premieras är ”gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat”.

Mer om färgernas och ljusets symbolik i Aguélis konst med anknytning till detta finns att läsa i Wessels ovan nämnda studie. I denna sammanfattas bland annat Aguélis avskrift av Frédéric Portels verk Des coleurs symboliques från 1837, där det bland annat nämns att ”[D]en vita färgen är helgad åt den högsta varelsen (L’Être suprême). Det vita är vidare pånyttfödelsens färg också i samband med initiation. Med profant språkbruk återfinns de vita stenarna, som visar vägen i sagorna.” (s. 43).

Försilvringens andliga stadium och ”renhetens mystik”

Den koherenta mångtydigheten och sammankopplande funktionen hos den traditionella symboliken är som här antytts i själva verket ändlös. Ytterligare en nyckel till förståelsen för kopplingen mellan Aguélis måleri och andliga väg kan här också förtjäna att nämnas, nämligen att den vita färgen även symboliserar det andra stadiet i den alkemiska processen – försilvringen/albedo, vilket representeras av månskäran, och som följer på och upphäver det första – förmörkningen/nigredo, ett stadium representerat av bly och präglat av korruption, förgängelse och upplösning. Gustavsson nämner själv försilvringen – förstådd som ett stadium på den andliga vägen – på annan plats i trilogin när han i essän ”Sufisk gnosis i Sagan om Fatumeh” i Det stora okända tolkar den andra delen i Gunnar Ekelöfs diwantrilogi/”poetiska testamente”.

Försilvringens stadie är enligt Titus Burckhardt analog med det själsliga tillstånd som i den kristna traditionen korresponderar med den heliga Jungfrun (se Alchemy: Science of the Cosmos, Science of the Soul, Fons Vitae, 1997, s. 188). Denna jungfruliga receptivitet motsvaras inom islam av att Profeten var olärd. Seyyed Hossein Nasr utvecklar denna omständighet i kapitlet ”Koranen – källa till kunskap och handlande” i samlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv (Proprius, 2006, s. 29):

”Medan profetens själ är den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i islam är jungfru Maria den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i kristendomen. Profeten var illitterat av samma skäl som Maria var jungfru. Den mänskliga förmedlaren av det gudomliga budskapet är tvungen att vara ren och obefläckad, eftersom Guds ord bara kan ‘inpräntas’ på en renhjärtad och orörd mänsklig mottagare.”

Denna ”renhetens mystik” som förebildlig idealtyp för den sufiske faqiren har Frithjof Schuon vidare förknippat med väderstrecket Norr och Polstjärnan (”Nordens stjärna” hos diktare som GeijerTegnér och Stagnelius), det vill säga universella symboler för det oföränderliga och primordialt okränkbara, vilket ingjuter hopp och visshet även i de mörkaste av tider (se kap. ”The Mystery of the Prophetic Substance”, s. 215 i In the Face of the Absolute (World Wisdom, 1994)). Som så många gånger förr så kan även sagans mytopoetiska värld här komma till hjälp för att åskådliggöra hur detta konkret kan gestalta sig. Stjärnan som hobbiten Sam ser över Ephel Dúath, Skuggbergen, under färden mot ondskans rike i J.R.R. Tolkiens Sagan om konungens återkomst fyller just en sådan hoppingivande och visshetsskapande funktion.

”Där, framkikande mellan molntrasorna ovanför en mörk spets högt upp i bergen, såg Sam en vit stjärna blinka en stund. Han greps av dess skönhet när han blickade upp från detta utlämnade land, och hoppet återvände. Ty som en klar och kall pil trängde en tanke in i honom: när allt kom omkring var skuggan bara något litet och övergående. Det fanns ljus och stor skönhet som för alltid låg utom dess räckhåll.”

En av de allra mest stilsäkra svenska essäisterna, Erik Lundberg, avrundar mycket omdömesgillt samlingen Drömmar i det förflutna (Bokförlaget Settern, 1984) med essän ”Den vita stjärnan bortom Ephel Duath”. Här tematiserar han just denna episod som en betraktelse över ondskans natur såsom skugga och intighet (en idé som fått sin klassiska doktrinära formulering inte minst hos Boethius i Filosofins tröst). I Sams genomträngande insikt – som i någon mening transcenderar jaget – finner vi också möjligen en av flera tänkbara pusselbitar till förståelsen av vilken roll det silvervita ljuset spelar i Ivan Aguélis tavlor, såsom koncentrerad gestaltning av en andlig verklighet. Kanske var det ett likartat inre drama som det som Sam befann sig i som kunde utspela sig även inom vår sufiske målare när han med full intensitet stod med penseln framför sin duk? Det är åtminstone en tänkbar möjlighet utifrån exempelvis följande ögonvittnesskildring, nedskriven av konstnären Ture Holm och återgiven i Axel Gauffins välkända biografi Ivan Aguéli: Människan – Mystikern – Målaren, Del II, (P. A. Norstedt & Söner, 1941, s. 200).

”Det var en glädje att se honom måla. Så intensivt har jag aldrig sett någon måla. Det må ha varit på något liknande sätt Ernst Josephson arbetade. Han anföll duken med raseri medan han ibland kastade förälskade blickar på objektet. Det var ljuset han ville fånga med de enklaste medel. Formen var starkt förenklad, likaså färgurvalet. Det bestod på hans palett bara av de tre komplettörfärgerna, möjligen också ljusocker. Svart föraktade han djupt. Vad han kunde åstadkomma av fina, pärlemorskiftande toner, med så enkla medel, betog oss alla och fyllde i alla fall mig med den största beundran. Han talade icke om färg eller färger, men bara om ljus.”

Bild: Ivan Aguéli, Strandmotiv, ca 1914

Relaterade inlägg

I väntan på filmdukens The Hobbit och en oväntad resa

The Hobbit: An Unexpected Journey är titeln på den första delen av två i Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens klassiska bladvändaräventyr om hobbiten Bilbo. Passande nog markerar filmsläppet bokens 75-årsjubileum. I den första blygsamma upplagan från 1937 trycktes 1500 böcker. The Hobbit har sedan dess sålts i ytterligare över 100 miljoner exemplar världen över, firar ständigt nya triumfer i läsarundersökningar och föreligger idag i inte mindre än tre svenska översättningar. I väntan på biopremiären den 14:e december har över 15 miljoner redan sett den officiella trailern på YouTube. Därmed har de fått en första försmak av vad som står att vänta, och de lär knappast bli besvikna.

För visst ser det mycket lovande ut! Vissa frågetecken återstår naturligtvis. (Hur kommer till exempel Mikael Persbrandt egentligen att te sig som Beorn? Och i vilken grad kommer de på många sätt kärva dvärgarna med namn från Völuspá att behöva finna sig i att blott och bart bli tilldelade den farsartade rollen som comic reliefs och tokroliga slapstick-figurer?) Ett verkar åtminstone säkert: något av en sannskyldigt färgsprakande fest lär det hursomhelst kunna komma att bli för alla oss med en oreserverad förkärlek till klassiska sagor, sagoberättande och äventyr genomsyrade av traditionell ambience och symbolik. Det är som om vi själva uppspelta samlats i ett grönskande Fylke och möts av någonting i stil med Bilbos sedermera välbekanta skylt ”No admittance — except on party business!”. Rätt inställning är här med andra ord A och O, då det har sina risker att medan man vistas i Sagornas förtrollade rike ”ställa alltför många frågor” – som Tolkien själv har uttryckt det i sitt mytopoetiska manifest”ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”

The Hobbit är en sällsynt berättarglad hyllning till den tidlösa trollkraften i de fornengelska och fornnordiska litterära skatterna. Den kan i flera avseenden ses som en till samtiden anpassad, godmodig parafras på riddarsagor och hjältedikter om den kosmiska striden mot monster och drakar – och då inte minst Beowulf. Stilnivåmässigt är den givetvis åtskilligt nedtonad i enlighet med romanformens fria prosa, vilken ju såklart sedan länge etablerat sig som den närmast allenarådande litterära smaken. Lämpligt nog är det också i hög grad en modern – om än med påfallande viktorianska drag – och aningslös ynglings undantryckta behov av heroism och andlig mognad som här står i blickfånget. I den meningen har denna utpräglat underhållande bildningsberättelse med tydliga inslag av pikareskens episodiska struktur faktiskt någonting högst väsentligt att säga de allra flesta av oss, såvida man nu inte reflexmässigt, och till egen förskyllan, avfärdar allt som kan associeras med traditionella sagor, myter och fantastik såsom varande oförbätterlig, infantil verklighetsflykt som – i bästa fall – helt kan förpassas till barnkammaren.

För att få se den andra delen i filmduologin – The Hobbit: There and Back Again – får man ge sig till tåls ytterligare ett år, då denna har premiär lagom till luciahögtiden 2013. Och trots Jacksons enstaka snedsteg i den tidigare filmatiseringen av Ring-trilogin (rörande kanske framförallt den nesliga skildringen av Faramir – avgjort en av Tolkiens allra mest ädla karaktärer – samt påfundet med Aragorns dekapitering av Saurons språkrör), så måste vi ju ändå självfallet gratulera honom och glädjas åt att han adlats för sina cineastiska insatser och numera följaktligen kan tituleras Sir Peter.

Efter att med växande fascination ha fått ta del av trailerns 152 sekunder av formidabla scener ur denna något mer idylliska och närmast liggande förhistoria eller prolog till Tolkiens episka Ring-saga, är vad som dröjer sig kvar kanske framförallt en viss stämning, en viss åstundan, en viss håg. För visst kan man med den gode Bilbo uppleva något av det äventyrstörstande Tookska draget vakna till liv inom en när dvärgakungen Thorin Ekensköld med följe stämmer upp i sång om dimhöljda berg och djupa grottor! (Vilket mycket väl även kanske skulle kunna symbolisera den transcendenta respektive immanenta dimensionen av den andliga resan?)

Ja, när man i ljuset av eldstaden låter blicken svepa över dvärgarnas skattkarta, erfar man då inte – trots all ens omhuldade, närmast fåfänga, Bagginska bekvämlighet och hur mycket man än håller av drömmen om ett tryggt, varmt och ombonat hem – i likhet med Bilbo åtminstone ett styng av längtan att få bryta upp från den tämligen ensidiga och inrutade vardagens trivialiteter och ta ett första steg ut på Vägen, ett första steg ut på en oväntad resa och, som det står att läsa i Britt G. Hallqvists inkännande översättning från 1962, ”få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd istället för promenadkäpp”…!?

Far over the misty mountains cold,
To dungeons deep and caverns old!
The pines were roaring on the height,
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread;
The trees like torches blazed with light.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Ur Caféts gömmor: Sigurdlegenden som universell eskatologi

”One of the Most Powerful Legends of All Time”. Förlaget har få anledningar att spara på krutet när allas vår favorit-rimsmed J.R.R. Tolkien blåser nytt liv i den fornnordiska hjältelegenden om Sigurd Fafnersbane. Och självfallet var det en högtidsstund av rang när Christopher Tolkien i fjol lika oväntat som välkommet aviserade utgivningen av den senaste i raden av sin fars hitintills opublicerade verk: The Legend of Sigurd and Gudrún. Numera finns det även tillgängligt i en häftad utgåva, för den som vill pressa priset (samt som CD-bok med Brian Cox som uppläsare).

Redan som barn innan han började skolan visade sig inte bara John Ronald Reuel Tolkiens osedvanliga språkbegåvning, utan även hans djupa fascination för de klassiska hjältesagorna, och speciellt då dem som utspelade sig i ”det namnlösa Norden”. I Disa Törngrens översättning av Humphrey Carpenters klassiska Tolkienbiografi står att läsa:

»När de inte hade lektioner [i bland annat latin] läste han många sagoböcker som han fick av sin mor. Han tyckte om Alice i Underlandet även om han själv inte längtade efter sådana äventyr. Han gillade inte Skattkammarön och inte H. C. Andersens sagor. Inte Råttfångaren i Hameln. Men han gillade indianböcker och drömde om att skjuta med pil och båge. Ännu bättre tyckte han om George Macdonalds Curdie-böcker, som tilldrog sig i ett fjärran kungarike, där vanskapta och illasinnade ovättar bodde under bergen. Sagorna om kung Arthur tyckte han också om. Men allra bäst tyckte han om Andrew Langs sagoböcker i olika färger, särskilt Den röda sagoboken, för i slutet på den stod den bästa berättelse han någonsin hade läst. Det var sagan om Sigurd Fafnesbane, en sällsam och mäktig saga förlagd till den namnlösa Norden. Var gång Ronald läste den försjönk han lika djupt. Långt efteråt skrev han: ”Jag längtade djupt och hett efter drakar. Det förstås, jag med min bräckliga lilla kropp ville inte precis ha dem inpå knutarna, de fick inte tränga in i min relativt trygga lilla värld där jag till exempel kunde läsa sagor med frid i sinnet, fri från fruktan. Men den värld som inrymde också föreställningen om draken Fafner var rikare och skönare, till vilket farans pris som helst.”«

Verseposets högst lägliga uppdykande nu 100 år senare måste sägas att med råge ha överträffat alla rimliga förväntningar. Sigurdlegenden i Tolkien-tappning må ha hamnat i skymundan av professorns midgårda verk, men har hursomhelst en dramatisk laddning och intensitet som få eller inga samtida författare är i närheten av att kunna matcha. Kvädenas potentiellt gandalfska knalleffekt beror sannolikt i hög grad på att de före och över allt annat inte är en snävt inom-litterär angelägenhet. Vad vi här står inför är således något som öppnar upp horisonten vida bortom den ”övning i allittererande vers” som Tolkiens själv beskrivit den som. The Legend of Sigurd and Gudrún framstår i själva verket som ingenting mindre än en ouvertyr till det universella eskatologiska dramat som sådant, klätt i den fornnordiska mytologins gestalt.

Transkriptionen av det cirka 80 år gamla, prydligt handskrivna manuskriptet tillsammans med Tolkiens ovärderliga kommentarer kastar i själva verket ett förklarande ljus tvärs igenom legendstoffets gåtfullhet, och ger oss en glimt av vad som annars ansetts ha varit för alltid förlorat i forntidens dimmor. En faktor som starkt har bidragit till Sigurdlegendens mysterium är att det i den viktigaste källan till den poetiska Eddan, handskriften Codex Regius, saknades åtta pergamentblad då den återfanns i Island på 1600-talet. Denna lakun antas främst ha drabbat just den längre Sigurdlegenden. Vad kan då dessa pergamentblad ha innehållit?

Mysteriet är en väsentlig del av das Königsproblem inom germansk filologi – frågan hur de olika versionerna av nibelunglegenderna hör ihop. Tolkien, vars improvisationsförmåga och osvikliga väderkorn i dylika lingvistiska spörsmål kom till god nytta i samband med arbetet att sammanställa den högt ansedda Oxford English Dictionary (han sysslade främst med uppslagsord med begynnelsebokstaven W), kan här mycket väl vara någonting på spåret som inte bara förmår rekonstruera mytologins essentiella innebörd, utan också förklara dess historiskt sett på många sätt oöverträffade genomslag i framförallt de germanska, norra delarna av Europa. Tolkien använder här inte bara sin välkända berättarbegåvning och språktalang, utan även sin förbluffande förmåga att intuitivt fånga de traditionella myternas karga nordiska doft, liksom dess inre logik och uppbyggnad, såsom en parallell till hur Sigurd själv, efter att ha dödat draken, rider igenom ringen av eld till valkyrian Brynhilde där hon ligger stucken av sömntörne, och lyckas med bedriften att återuppväcka henne genom att låta täckelset falla i form av hjälm och rustning.

Tolkien tvekar inte heller att tala om Sigurdlegendens ”demoniska energi”. Huvudgestalternas bittra öden och nibelungarnas fall står ju alltså här på repertoaren, det vill säga en tragisk dramaturgi i klassisk mening med brödrastrider, svek, tyranni, blodig hämnd, död och undergång – och inte utan makabra inslag. Hur det än må vara med allt detta, så är det i vilket fall som helst ett minst sagt fantasieggande och sceniskt mytologiskt panorama som våra förfäder i generation efter generation uppenbarligen har hållit för sant. Vi är nog inte helt fel ute om vi antar att Sigurdlegenden bevarar autentiska spår av minnet från en ädlare eras drastiska fall, traderat i mytens symboliska klädnad. Men detta kosmiska fall är nu inte allt, och om vi skall tro Tolkiens anknytande till Völuspá, så verkar Sigurd och hans magiska, av Óðinn skänkta, svärd Gram ha ytterligare ett ord med i leken, liksom asarnas guldbrädspelsbrickor enligt Valans spådom återigen skall hittas i gräset…

”The Great Story of the North” – det var William Morris’ benämning på den norröna legendcykeln om Sigurd Fafnersbane. Därför, menade han, borde den ha samma betydelse och status för oss nordeuropéer som Homeros trojanska sånger haft för grekerna. Kommande generationer borde därför enligt honom rimligtvis betrakta denna drakdödarsaga minst i nivå med hur vi idag uppfattar Iliaden och Odysséen. (Och, för att inom parentes referera till ett utkast till Tolkiens essä On Fairy-stories, så är en homerisk krigare, liksom en forntida egyptisk präst, när allt kommer omkring betydligt mer verkliga än en nutida börsmäklare…)

Drakdödartemat är det verkligt centrala i Sigurdlegenden kring vilket alla skeendena kretsar, och det skulle också komma att bli något av en röd tråd i Tolkiens eget midgårda legendarium med oförglömliga drakar som Smaug och Glaurung. Temat är definitivt ett av de mest klassiska och fascinerande. På samma gång är det mycket som talar för att det också är det mest brännande aktuella och lägliga att knyta an till av dem alla i en tid som Ernst Jünger inte utan anledning har karaktäriserat som leviatansk.

Tolkien komponerade verket i två delar under sin tidiga period som professor i medelengelska under 20- och 30-talet, det vill säga innan sitt genombrott som 1900-talets i särklass mest populära skönlitterära författare. Han gav dem titlarna Volsungakviða en nyja (”Det nya kvädet om völsungarna”) respektive Guðrúnarkviða en nýja (”Det nya kvädet om Gudrun”). I likhet med Snorre Sturlasson använder han sig av det antika, allittererande versmåttet fornyrdislag. Och för att denna fornkvädesform verkligen skall komma till sin rätt blir det under läsningens gång tydligt att den bör läsas högt, ja skanderas. En poäng med högläsningen eller recitationen är att den i positiv mening kan upplevas som främmande för en period av långt gånget förfall och formupplösning, då språkets musiska kvaliteter nästan helt fallit i glömska, och balansen mellan rim och reson således har tippat över till det senares favör. Här tillåts läsaren dock helt och fullt andas. Den metriska formen skänker även ytterligare lyftning och tonvikt åt innehållet. Inte minst märks detta när versmåttet plötsligt ändras för att accentuera att handlingen tar en ny vändning (eller till exempel när vi får höra fåglarna interfoliera).

Dessa poem ligger givetvis utanför Tolkiens mytologiska sekundärvärld Arda, där sagan om Ringen utspelar sig. Däremot kan de i en mening sägas tillhöra samma kategori som Tolkiens ypperliga översättningar av de medeltida mästerverken Sir Gawain and the Green Knight, Pearl och Sir Orfeo – författade av en för oss okänd engelsk skald och alla präglade av svidande språklig skönhet och omisskännlig andlig resning. Av verk från denna period föreligger av Tolkiens hand dessutom ett ännu opublicerat manuskript med en komplett prosaöversättning av den elegiska hjältesaga han skattade högst av dem alla – den anglosachsiska Beowulf. Här fann han ett universellt mänskligt drama i en slående konturskarp och nästintill oförlikneligt övertygande imaginativ eller imaginal värld (det vill säga till sin kärna i överensstämmelse med i allra högsta grad verkliga, kosmologiska principer till skillnad från imaginär, godtyckligt påhittad).

Det anmärkningsvärda med vår gode man i Oxford är att han lyckas med konststycket att i sitt eget skrivande ingjuta nytt friskt liv och skärpa i dessa anonyma medeltida diktares röster. Detta dessutom i bjärt kontrast till den kompakta och kvävande modernistiska tidsandan, och därmed inte utan strid, som om Tolkien själv vore en Beowulf i strid med monstren Grendel och Grendels mor. (På detta tema, se Tolkiens suveräna uppgörelse med den ditintills närsynta och nedlåtande akademiska receptionen av denna den främsta av de fornengelska hjältemyterna i den lingvistiska milstolpen Beowulf: The Monsters and the Critics från 1936).

Att Tolkien mot alla skenbara odds lyckas såväl med sina bedrifter att återupprätta de traditionella myternas funktion gör det därför inte oberättigat att säga om honom, liksom har sagts om Shakespeare: ”[he] was not of an age, but for all time”. (Dock var Tolkien tydlig med att hans roll var sub-kreatörens, och att det därför i egentlig mening inte var han som var Författaren.) I ett brev till förlagsmannen Milton Waldman, ca 1951, skriver Tolkien angående sin förståelse av de traditionella myternas perenniella, och därmed ”övervintrande”, sanningsinnehåll:

»After all, I believe that legends and myths are largely made of ‘truth’, and indeed present aspects of it that can only be received in this mode; and long ago certain truths and modes of this kind were discovered and must always reappear.«

Noteringar om bokomslagets ikonografi

Enligt Titus Burckhardt fyller ikonografiska motiv i den traditionella konsten ofta rollen som bärare och bevarare av metafysisk och kosmologisk doktrin under perioder då denna annars fallit i glömska. Med rätt nycklar kan den ”övervintrade” innebörden återigen utläsas och komma att få betydelse i ett nytt sammanhang många generationer senare.

När det gäller motivet på omslaget till The Legend of Sigurd and Gudrún så erbjuder detta en symbolisk port eller ingång till legenden i form av en detalj av ett fantastiskt träsnideri från den fornnorska 1100-talsportalen på Hylestads stavkyrka. Det föreställer Sigurds – av Óðinn skänkta – häst Grane omslingrad av romanska växtornament och lastad med skattkistan från drakens håla. Kistan med sin hexahedrala form symboliserar här, liksom i andra sammanhang arken och huset, sannolikt det jordiska tillståndet i transponerad bemärkelse, vars substans antingen kan dölja eller uppenbara enligt läran om māyās slöja, det vill säga de båda förhållningssätt som här förknippas med ormen/draken respektive hästen/visdomen. Även världsträdets topp finns med, krönt med en variant på en palmett (dvs. ett ornament i form av ett stiliserat palmblad), vilket sedan antiken symboliserar seger, här över döden. I mer specifik mening är det med tanke på kontexten (en kyrkoport) sannolikt en subtil allusion till jungfru Maria som en korrespondens till hinduismens och buddhismens utgivande, rena lotusblomma.

Kopplingen mellan jungfru Maria, jungfrufödseln och palmträdet påkallar ytterligare en liten utvikning. Vi finner den alluderad till i kyrkoårets Palmsöndag som inleder Stilla veckan och vill påminna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar. I Koranen (19:23–24) har Jungfru Maria (Sayyidatunā Maryam) en ännu mer explicit relation till just palmträdet, det feminina substantivet nakhala, vars ordstam även har betydelsen ”sända ned”, ”sila”, ”sålla”, ”utvälja” och som därmed anger en symbolisk relation till intellektiv urskillning.

Ett palmträd var dessutom den första naturliga prototypen för en minaret (arabiskans manāra, ”fyrtorn”) varifrån man kallar till bön i den islamiska traditionen. Den axiala formen av en fristående, obelastad pelare är en symbol för transcendent Enhet, vars inträde i världen såväl i den enskilda människans själ bidrar till lyftning över all världslig multiplicitet, vilsenhet och dissipation. Genom sin vertikalitet symboliserar minareten även den diskriminativt urskiljande kunskapsaspekten, det vill säga i sin essens Gudsnamnet, elliptiskt betecknat med det arabiska alfabetets första bokstav, det vertikala strecket alif.

Något mer kryptiska framstår många Korankommentarer (tafāsīr, plural av tafsīr) och sufitraktat såsom Muhyīddīn ‘Ibn ‘Arabīs, där palmen beskrivs som den arketypiska människan Adams ”syster” gjord av leran vilken blev över när Gud skapade människan i sitt paradisiska tillstånd. Palmträdet anses därmed vara en växt som mer än någon annan bär på extraordinära och illuminativa hemligheter, inklusive lampolja. Den är i själva verket analog med ”den celesta världen”, och således ”spirar själens palmträd och växer upp i Himlen genom föreningen med den Helige Ande” (se kap. 2:II i Henry Corbins antologi Spiritual Body and Celestial Earth: From Mazdean Iran to Shī’ite Iran).

Även de talande fåglarna har en central plats på omslaget, vilket är allt annat än betydelselöst. Sigurd får ju ta del av fåglarnas visdom när han besegrat draken Fafner och slickat i sig dennes blod. Fåglarnas språk symboliserar traditionellt förmågan att kunna vaska fram den betydelsebärande kärnan i olika manifesterade former och uppenbarelser. Det förekommer explicit hos Tolkien redan i samband med striden mot Smaug i The Hobbit från 1937. Vidare förknippas det med legendariske svenske konungen Dag den vise samt omnämns i Koranen som Salomos ullimnâ mantiq at-tayr (27:16).

I metafysisk bemärkelse rör sig fåglarnas språk enligt René Guénon om det lägre egots (nafs-al-ammara) död genom åkallan (mantran, dhikr) och en upplysande reintegration i människans Mittpunkt eller den vertikala axis mundi där en harmonisering och kommunikation kan upprättas med högre tillstånd av Varats enhet – det vill säga vad man med teologiskt språkbruk benämner som devas eller änglar (arabiskans al-malâ’ikah eller grekiskans aggelos, “sändebud”), vilka brukar symboliseras av fåglar eller bevingade väsen, inte minst i fornpersisk, zoroastriansk tradition. Det har med andra ord i allra högsta grad med drakdödandet i esoterisk mening att göra. Det är också i detta inre sammanhang mellan polerna kosmos och kaos man bör förstå Sigurdlegendens gjukung Gunnars ödesmättade harpotoner eller spelandet på den orfiskt-pythagoriska lutan som sista och enda värn i den nedmörka gropen där ormarnas gaddar (fritt citerat) ”stungo som stål och dröpo av gift” (för detta tema jfr även hur David håller Sauls onda ingivelser stången genom spelandet på lyra i 1 Sam. 16:23).

Den ikonografiska symbolismen på bokens omslag och den universella kosmologiska doktrinens överlappande korrelation med såväl det förkristna som det kristna medeltida Norden är i sin helhet alltför omfattande och enigmatisk för att kunna redogöra för här utöver redan nämnda konjekturer. Det är hursomhelst tydligt att det finns väsentliga primordiala temata som har hemortsrätt i olika traditionella världar. Några initiala utgångspunkter har här getts och fler ledtrådar finner man i Gunnar Nordanskogs avhandling Föreställd hedendom: Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia, där det bland annat påvisas analogier mellan drakdödandets initiation och dopet i den heroiska respektive kristna eran, vilket förklarar Sigurdmotivets förekomst på svenska medeltida dopfuntar. Volymen är del 9 i Nordic Academic Press’ tvärvetenskapliga serie ”Vägar till Midgård – nordisk hedendom i ett långtidsperspektiv”. Generellt håller denna nionde och ämnesmässigt tämligen fokuserade del en högre kvalitet än andra delar i serien, vilka tyvärr i alltför många fall hemfallit åt självbespeglande övningar i de senaste akademiska trenderna, istället för att sträva efter att försöka förstå innehållet i de traditionella myterna så som det är avsett att förstås.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Appendix: Noteringar om palmsymbolen

Kopplingen mellan jungfru Maria, jungfrufödseln och palmträdet finner vi i kyrkoårets Palmsöndag som inleder Stilla veckan och vill påminna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar. I Koranen har Jungfru Maria (Sayyidatunâ Maryam) en ännu mer explicit relation till palmträdet, det feminina substantivet nakhala, vars ordstam även har betydelsen ”sända ned”, ”sila”, ”sålla”, ”utvälja” och som därmed anger en relation till intellektiv urskillning.

Ett palmträd fungerade även som den första prototypen för en minaret  (arabiskans manāra, ”fyrtorn”) för böneutrop i den islamiska traditionen, i form av en fristående, obelastad pelare och därmed symbol för transcendent Enhet som höjer sig över all världslig multiplicitet och vilsenhet. Därmed symboliserar den även den diskriminativt urskiljande kunskapsaspekten, det vill säga i  sin essens Gudsnamnet, elliptiskt betecknat med det arabiska alfabetets första bokstav, det vertikala strecket alif.

Något mer enigmatiska framstår många Korankommentarer (tafsîr) och sufitraktat såsom Muhyîddîn ‘Ibn ‘Arabîs där han beskriver palmträdet som den arketypiska människan Adams ”syster” gjord av leran som blev över när Gud skapade människan i sitt paradisiska tillstånd. Palmen är därmed en växt som mer än någon annan bär på extraordinära och illuminativa hemligheter, inklusive lampolja. De är i själva verket analog med ”den celesta världen”, och således ”spirar själens palmträd och växer upp i Himlen genom föreningen med den Helige Ande” (se kap. 2:II i Henry Corbins antologi Spiritual Body and Celestial Earth: From Mazdean Iran to Shî’ite Iran).

Nytt liv

[C]ertainly there was an Eden on this very unhappy earth. We all long for it, and we are constantly glimpsing it: our whole nature at its best and least corrupted, its gentlest and most humane, is still soaked with the sense of ”exile”. If you come to think of it, your … obstinate memory of this ”home” of yours in an idyllic hour (when often there is an illusion of the stay of time and decay and a sense of gentle peace) … are derived from Eden.

– J. R. R. Tolkien i ett brev till sonen Christopher, 30 januari 1945

I lövsprickningens och vårtecknens tid – när bäcken porlar under björkarnas vajande grenar, flyttfåglarna kvittrande anmäler sin ankomst, barnen skrattande hoppar hage på gården och de friskt doftande vitsipporna på skogens sluttningar niger unisont och öppnar sina kronblad mot en slösande sol kan man uppleva såväl upprymdhet och eufori som ett slags sorg eller nostalgisk längtan.

Kontrasten mellan naturens förmåga till ständig cyklisk åter-uppblomstring och människans oundvikliga åldrande accentueras med allt större tydlighet ju äldre vi blir. En alldeles speciell nådegåva är oss dock beskärd, vi söner och döttrar av skymningstid: möjligheten till inre pånyttfödelse.

Uppenbarelsens ljus lyser alltjämt i mörkret och förmår tina ett fruset människohjärta. På den raka, smala vägen kan vi, Deo volante, finna oss själva bortom oss själva. När Maria från Magdala, Maria – Jakobs mor – och Salome kommer till Jesu grav och darrande och utom sig får beskedet att han uppstått, sker detta i ljuset av den uppgående solens första strålar. På samma sätt är varje andligt uppvaknande i en mening att efter ”själens mörka natt” träda sin inre Sol till mötes.

Vad som först och främst behövs är att det i vårt inre bereds plats för de andliga skatterna. En ”mental vårstädning” är nödvändig. För att göra en analogi med sagornas värld: När Snövit (Sophia, intellektet (gr. nous, lat. intellectus)) finner dvärgarnas stuga, måste hon först med hjälp av fåglarna (de andliga förmögenheterna) och de oskuldsfullt lycksaliga djuren i skogen städa och rensa undan all gammalt bråte som belamrats där. Saker och ting måste ställas på sina rätta platser, allt som under lång tid förbisetts måste putsas och vädras och fejas innan sången och dansen kan börja. Dvärgarna sökte idogt efter rikedom nedåt i gruvschakt efter gruvschakt i bergens innandömen, men de verkligt ovärderliga skatterna fanns inom dem själva, dock täckta av tjocka lager damm de inte av egen kraft kunde svepa undan.

Att vistas i den orörda naturens katedral kan vara ett stöd till just ett sådant hjärtats och tankens reningsbad. Likt hur gryningsdaggen sänker sin misskunds mantel av gnistrande kristall över plågad jord, finns möjligheten att med den himmelska nådens hjälp få alltings rätta proportioner återställda, inklusive vår ursprungliga och innersta primordiala natur (ar. fitrah). Koranen förkunnar:

Vi skola låta dem se våra tecken i världen och i dem själva, tills det varder klart för dem, att det är sanningen. (41:53)

Vad det här handlar om är inte en mässande idealistisk religiositet, snarare konturerna till en realistisk väg för andligt förverkligande med betoning på kunskap (gr. gnosis, skr. jnāna). Att göra vad man kan för att ta ansvar för sin själ genom att söka en sakral ambience och sober serenitet i livsmiljön, handlar med andra ord inte om att odla något sentiment eller önska erfara några extraordinära mystiska tillstånd. För när allt kommer omkring är det som räknas icke vad man upplevt, utan den jämvikt och den konkreta självkännedom som dessa erfarenheter genererat, det vill säga hur man levt sitt liv – vilket å sin sida givetvis inte utesluter uppriktig tacksamhet och förundran.

Kontemplationen av den jungfruliga naturens stilla majestät både förädlar den jordiska tillvaron och separerar oss från världens larm i en inre exil från den yttre exil Tolkien nämner i sitt brev ovan. Och även om vi aldrig skulle kunna återbesöka till exempel den skira grönskan i vår barndoms svunna landskap eller somrar, så finns det, vare sig vi är medvetna om det eller ej, i dessa idylliska minnen förborgat en inre, transcendent dimension med en tidlös, universell kvalitet. På detta tema diktar Rumi i sin Masnavi (6:3178):

Vattnet i floden strömmar ständigt fram

men månens och stjärnornas avspegling består!

Denna ”glömda dimension” kan per definition inte förgås och skulle följaktligen under de rätta omständigheterna återigen kunna väckas till liv som en outsinlig Ungdomens källa till genuin lycka, frid och mening. Varje skönhetsupplevelse och varje nostalgisk känsla bär (såvida de inte är bemängda med spår av bitterhet, ressentiment eller revanschistiskt gift) på motsvarande sätt på frön till en alkemisk omvandlingsprocess som kan göra hjärtat mottagligt för det andliga ljuset. Ty dessa erinranden är i sig ingenting annat än glimtar av det Oförgängliga i det förgängliga, och varje nostalgisk längtan är i själva verket en längtan efter det bestående Goda, den gudomliga Verkligheten, vårt sanna Hem. Som Frithjof Schuon skriver i dikten ”Vita Nuova” i den nyutkomna tysk-engelska volymen Autumn Leaves & The Ring:

Väl måste själen strida mot sig själv på jorden –

Jordiska ting bör föra oss närmare Himlen.

Hjärtedjupet är elixiret –

”Finns det ett paradis på jorden, är det här.”

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt

Enligt Danteöversättaren, geografidocenten och mystikern Arnold Norlind (1883–1929) är lycka att ”inom sig förverkliga och förstora själva essensen hos allting”. Att ”lära känna sig själv” i denna delphiska, inre, mening är även liktydigt med att finna sin krafts principiella Källa, Arkimedes’ fasta punkt.

Frodo & Sam - Pilgrims in the Cosmic Cathedral

Vad blir då potentiellt den existentiella konsekvensen av en sådan autentisk ”verklighetsupptäckt” eller, vad man brukar tala om som ett ”andligt uppvaknande”? Jo, ”det skapande i dig väckes, du lär känna, var ditt väsen har sitt fäste” skriver Norlind i meditationsboken Från min veranda (1928), och vidare: ”ens verksamhetsmöjligheter ökas, man växer i förståelse, i kärlek och, inte det minst väsentliga, i makt.”

I sina efterlämnade anteckningar skriver Norlind dock att han lika oförbehållsamt och lika innerligt kan be om lidandet som om lyckan:

När Din kärleks strålglans är runtomkring mig, då har jag skydd. Det allra tyngsta lidande skulle aldrig förmå tränga in till mitt väsens hjärta.

Denna typ av orubblig visshet och stilla kontemplativ förnöjsamhet är nyckeln till att förstå såväl lyckans som den rättfärdiga maktens väsen. Samtidigt är den något ofattbart i den mån man i djupaste mening lider av yttre motgångar, vilket enligt Meister Eckeharts Kvällssamtal är ett säkert tecken på att man älskar yttre ting och därför i själva verket älskar lidande och misströstan. Med en typisk Norlindsk formulering om innebörden av dylik acedia eller tristitia – det vill säga den tragiska sorgbundenheten, livströttheten eller dess mindre ädla avart surmulenheten (såsom hos A. A. Milnes åsna I-or i sin hydda av pinnar eller den Spengler-läsande Bisamråttan i Tove Janssons Mumindal): ”man höljer sig i moln, som för en själv och andra utestänga solglimtarna”.

Bortvändandet från tillvarons andliga dimension leder typiskt till tungsinthet (och/eller en glättig, rastlöst hedonistisk yta som dock kan dölja ett hjärta av is) och ”tungsintheten är den svåraste av alla laster” säger Franciskus av Assisi. Ytterligare en av de klassiska kristna mystikerna, Fénelon – vars Télémaque hyllades av lundashaikhen baron Eric Hermelin såsom ”rik på upplyftande sanningar och möjligheter … hvete af bästa hvete til gyllene evighetsskördar framräckt” – tillägger: ”Oron har aldrig någon annan källa än egenkärleken; omvänt är kärleken till Gud den enda källan till frid.”

Varje rätt fattat och därmed ”genomlärt” lidande skänker enligt Norlind (i Dantes efterföljd) klarsyn. Därmed utgör den potentiellt en utgivande styrka som, så att säga, ”berättigar” till fortsatt stigning uppför Skärseldens berg (”skär” i denna bemärkelse alltså synonymt med ren, då det är tal om en renande, andligt-alkemisk omsmältningsprocess – etymologin till Purgatorium kommer alltså av latinets purgare, ”att rena”):

Är man vaksam på sig själv och beredd att med verkligheten för ögonen lära, mister själva svedan sin udd. ”Jag säger kval, men borde säga hugnad” (Dante).

Från min veranda: Meditationer

Dygden förnöjsamhet framstår dock i vår ”progressivistiska” tid inte sällan som någonting beklagansvärt, som bristande verklighetssinne och därmed – i likhet med barn och alla tidigare civilisationer som föregått den modernt ”upplysta” – ett slags godtrogen, primitiv efterblivenhet. I själva verket handlar dock ett förnöjsamhetens och tacksamhetens sinnelag i hög grad om objektiv, icke-grumlad blick eller uppmärksamhet. Ty kärlek till sanningen åtföljs alltid av ödmjukhet, eller med andra ord den renhjärtenhet ”såsom barn” som Kristus håller fram som ett villkor för inträde i Guds rike (vilket ju alltså enligt Evangeliet är ”invärtes i eder”).

Uppriktig ödmjukhet och rätt hanterat lidande bör dock inte under några omständigheter förväxlas med självmedlidandet, vilket inte sällan bedrägligen iklär sig ödmjukhetens falska mask. Norlind skräder inte orden om striden mot detta egots inkrökta narrspel, med formuleringar som närmast för tankarna till Sankt Göran och draken:

Ingen annan människa kan i handling eller tanke göra dig och den livsinsats du kunnat göra så stor skada, som du gör dig själv genom att överlämna dig åt självömkan. Slå med piska varje sådan tanke. Så snart den sticker upp huvudet skall piskan fram. Framhärdar du, är kopplet snart kuvat, och den livsvinst du då gjort kan du bäst uppskatta – efteråt.

Glimtar av den Verklighet som bär och skapar (glimtar vilka enligt Tolkien de traditionella sagorna har som syfte att medverka till) är dock ofta förbundna med upplevelsen av katharsis. Därmed skärper de inte endast upplevelsen av hur det är att leva, utan kan även ge upphov till något som skenbart kan framstå som tungsinthet – nämligen vemod. Ty vemodet blir ofta konsekvensen i den mån friden inte bereds tillräckligt utrymme, om det inre självet stängs in såsom levande begravt i ett gravkummel istället för att få möjlighet att verka fritt under bar himmel på öppna fält. Arnold Norlinds maka, Emilia Fogelklou (1878–1972), skriver vackert och visionärt om detta i det uppenbart självupplevda prosapoemet ”Slätten”, vilket är värt att citeras i sin helhet:

Så kom du ut på slätten i höstnatten. Dimmor höljde den döda jorden i mjuk svepning. Stjärnorna skimrade däröver. De skimrade lika stort och rikt över döden och natten som någonsin solen över livsbruset och morgonsidan. Den stora stillheten dallrade av en underbar vemodslycka. Först bar den blott vemod till dig, ty du ville inte ge tillräckligt med plats inom dig åt lyckan; och så länge lyckan har det trångt, heter den vemod.

Du gav omsider plats och ställde dig helt lyssnande. Och i starka, djupa toner bar stillheten bud om dödens och sorgens lycka. Ty icke äro döden och sorgen mindre levande än ‘livet’ och glädjen.

Men att vara levande, det är lyckan.

Och så föll gravstenen från din kvävda sorg. Också den fick träda ut under stjärnorna och leva och röras i silverdimmorna i stället för att kvävas under stenar. Den sade dig, att så länge du lade stenar över den, skulle den bli tvungen att leva ett förstulet liv i din själs underjord. Den skulle stjäla musten ur dina plantor ty den måste leva den skulle brista fram förhärjande likt en vulkan, när du minst kunde ana det. Ty den var icke menad att kvävas. I så fall måste den hämnas på dig.

Och då fick du mod att se sorgen in i ögonen. Och du tog den i ena handen och glädjen i den andra handen och gick mot livet utan att släppa taget om någon av dem. Och var och en av dem gav dig makt att ta allt flera människor i handen, att räcka armarna åt båda hållen.

Sådant lär slätten dig. Ty en hög livets ande bor över slätten. Guds och stjärnornas och solens ande flödar där i fullhet över en och var, som vågar lyfta undan stenmurarna eller gravhällarna över sitt innersta jag.

– Emilia Fogelklou, Medan gräset gror I (1911), s. 162

Att det inre självet bereds luft och ljus är dock något som i hög grad står i bjärt kontrast till den rådande tidsandan, vilken sist av allt vill veta av något ”såsom i Himmelen, så ock på jorden”. Och det var just ”otidsenlighet” som Fogelklou angav som det allvarligaste skälet till att hon ville ge ut biografin om sin make (ARNOLD, 1944), vilken kallats nittonhundratalets stora svenska kärleksroman i förklädnad och liknats vid en legend av Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Följaktligen har den ständigt kommit ut i nya upplagor (1945, 1949, 1952, 1976, 2009). I sin recension av denna ”rika och ädla bok” (i Vadstena och andra studier, 1949) skriver Sven Stolpe att det är den enda av sin art vi har och tvekar inte att jämföra paret Arnold och Emilia (”Mi”) med de stora medeltida kärleksparen – Petrus de Dacia och Kristina av Sommeln, Dante och hans Beatrice, Eufemiavisornas Flores och Blanzeflor:

Här fanns mitt ibland oss en kvinna, som – trots sin stora moderna bildning – var som skuren ur vårt svenska 1300-tal, som hade gjort samma erfarenheter som de stora kristna kvinnogestalterna under den svenska gotikens tid.

Fogelklou skriver i biografin om kärleksrelationen som mystik erfarenhet – att hon tvärsigenom Arnolds hölje kunde ”förnimma den som var större än han”. Det som drog henne, som valt att gå sitt liv ensam, till Arnold, var ”en kvalitet, som strömmade upp ur osedda djup, en atmosfär av renhet och godhet, en omedveten utstrålning av vänlighet och läkande ljus”. Stolpe menar att en människa på detta sätt kan bli något av ett sakrament – det synliga medel, genom vilket Guds nåd skänkes en annan människa, och tillägger: ”‘Människor skulle leva så’, säger Hjalmar Gullberg stillsamt i en dikt.” Ja, kanske har vi här något av ett nutida idealtypiskt uttryck för den sant äktenskapliga kärleken, vilken Swedenborg talar om som ”kärlekernas kärlek hos de forngamle, hvilka lefde i guld-, silfver- och koppar-åldern”.

Via contemplativa står dock inte i motsättning till via activa. Den förra betingar i själva verket den senare. Meister Eckehart skriver följaktligen:

Människorna borde icke tänka så mycket på vad de skulle göra; de borde mera tänka på vad de skulle vara. Ty våra verk helgar icke oss, utan det är vi som skall helga verken.

Den skogsvandrande Reseantecknaren Rickard K. har tidigare citerat ur Arnold Norlinds meditationsbok. I den citerade verandabetraktelsen menar Norlind att ondskan när allt kommer omkring regerar i ett skenrike, vilket enligt nämnda antecknare den ”ovanlige anarkisten” Erik Lundbergs bok Drömmar i det förflutna (1984) även kan läsas som direkt kommentar till Saurons fall i Tolkiens Ring-epos. Norlind skriver:

Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst. Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.

Om vi följer Lundbergs jämförelse skulle alltså Norlind ha instämt i vad hoben Sam tänker, när han ser den vita stjärnan över Ephel Dúath, Skuggbergen: “sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

I sammanhanget kan vi även besinna den lärdom som bör dras av att också den tätaste dimma skingras och att sagornas troll förvandlas till sten så fort de träffas av den uppgående Solens strålar, ty Ex Oriente Lux.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Frodo och Sam vid det klara morgonljuset

Nymåne & vit stjärna

När de två hoberna Frodo och Sam, uttorkade av törst, banar sin farofyllda väg genom skuggorna i Mordors förödda och ofruktbara rike i Tolkiens legendarium, så får de flera avgörande förebud som skänker mod och hopp. Textpassagen där Sam skådar en vit stjärna i väster högt över Ephel Dúath (Skuggbergen) – efter att likt en klassisk Gral-hjälte framgångsrikt ha kämpat mot att falla i sömn – brukar inte sällan citeras så som varande en klassisk ”inre vändpunkt” i Dante-alluderande stil:

Far above the Ephel Dúath in the West the night-sky was still dim and pale. There, peeping among the cloud-wrack above a dark tor high up in the mountains, Sam saw a white star twinkle for a while. The beauty of it smote his heart, as he looked up out of the forsaken land, and hope returned to him. For like a shaft, clear and cold, the thought pierced him that in the end the Shadow was only a small and passing thing: there was light and high beauty for ever beyond its reach.

Vad som inte lika ofta verkar uppmärksammas är att denna vision föregås av att den önskan Sam riktar till ”alvfrun” Galadriel – om att det enda han begär är rent vatten och vanligt dagsljus – tämligen omedelbart går i uppfyllelse. Gällande den ena av denna ödmjuka önskans två delar: just efter att en Svart ryttare passerat strax över hoberna, som en tät skugga mot den svarta himlen, vänder vinden och det första förebådande tecknet om hopp visar sig. En svag ljusrand bryter plötsligt fram och sprider sig snart längs hela Ephel Dúaths rygg.

Crouched under a great boulder they sat facing back westward and did not speak for some time. Then Frodo breathed a sigh of relief. ‘It’s passed,’ he said. They stood up, and then they both stared in wonder. Away to their left, southward, against a sky that was turning grey, the peaks and high ridges of the great range began to appear dark and black, visible shapes. Light was growing behind them. Slowly it crept towards the North. There was battle far above in the high spaces of the air. The billowing clouds of Mordor were being driven back, their edges tattering as a wind out of the living world came up and swept the fumes and smokes towards the dark land of their home. Under the lifting skirts of the dreary canopy dim light leaked into Mordor like pale morning through the grimed window of a prison.

Situationen påminner inte så lite om inbrytandet av islams helgade fastemånad ramadan – en tid av frid, självdisciplin och inre rening då man traditionellt talar om att Shaytan ligger fjättrad och paradisets portar står öppna. Det var under denna månad uppenbarelsen av Koranen inleddes under Allmaktens natt, ”som ett eko av Evigheten i människornas hjärtan” för att tala med Tage Lindbom, (och likt ett barn ”nedsänt” i den nionde månaden om analogin tillåts), ett ljus ”för att ge människorna vägledning” och ”en måttstock med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt” (Koranen 2:185).

Ramadan delar den arabiska ordstammen rmḍ med ord som ramiḍa och ar-ramaḍ, och konnoterar därmed betydelser som för tankarna inte bara till ett tillstånd av fasta, utan kanske i än högre grad till Frodos och Sams belägenhet i Skuggornas rike: “att vara uttorkad av törst” samt “ofruktbar, förbränd mark”.

Avståendet från mat och dryck under dygnens ljusa timmar inleds vid den första strimman gryningsljus efter att årets nionde nymåne siktats. I år sker det på denna dags morgon, lördagen den 22:e augusti. Till alla dem som i den rådande mörka tidsåldern, och mot alla skenbara odds, skänkts möjligheten att hålla fast vid den oskattbara livlina, vilken utgörs av den koraniska uppenbarelsen, är det då läge att önska en välsignad ramadan: Ramadan karīm!

Eller som Sam utbrister när det klara morgonljuset oväntat bryter fram i Skuggans rike: – Titta där, herr Frodo! Titta bara! Vinden har vänt.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS