Outsidern Ekelöf

Om Tomas Tranströmer, som det heter i Nobelkommitténs motivering till hans litteraturpris, ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, så är detta i allra högsta grad giltigt även för en annan av våra stora svenska 1900-talslyriker – Gunnar Ekelöf.

Liksom Tranströmer har även Ekelöf förmågan att slå an en ton också hos den som tidigare knappt ens öppnat en diktbok. Det andliga temat ger sig här oundvikligen till känna, dock allt annat än på något lättsinnigt sätt. För Ekelöf är religionen ”den sanna konsten” och konsten ”den sanna religionen”. Och i likhet med Ernst Jünger var han av åsikten att man ”måste finna österlandet inom sig”.

Att poesin kan öppna upp vad Ekelöf, i en av SVT-intervjuerna i det inbäddade klippet nedan, kallar ”det underutvecklade hjärtat”, gör att den – i likhet med all annan genuin konst – kan förbereda själen för den andliga resan. Den kan lära oss ”att se” på nytt.

I intervjun från 1962 framgår också att Ekelöf – trots sin position som ärad poet och sitt medlemskap i Svenska Akademien – fortfarande otvivelaktigt uppfattar sig själv som en outsider, bland annat därför att han ”av inre tvång obönhörligen går en väg som bjuder ganska få kompromisser”.

Detta ekelöfska outsiderskap är av allt döma nära knutet till hans bestående och tämligen väl belagda intresse för ”Mohammedanism” och ”sufiska mystici” såsom Ibn ‘Arabī – ett samband vi i sinom tid hoppas kunna återkomma något till.


Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

En opieätares bekännelser

Småskrifter är ofta trevliga att läsa – entydiga, kärnfulla och engagerande. Mohamed Omars senaste alster En opieätares bekännelser med undertiteln Postislamismen ur ett personligt perspektiv kvalar med god marginal in som en sådan.

För den som möjligen har missat det så handlar det alltså om vad Omar kallar ”uppstigningen ur underjorden och inträdet i en ny postislamistisk fas” (s. 4). Hans självpåtagna intellektuella ökenvandring från det officiella kultursverige – vilken han genomgått sedan han i samband med Gazamassakern utropade sig som islamist i januari 2009 – verkar nu ha nått vägs ände. I denna personligt hållna bekännelseskrift gör Omar nämligen enligt egen utsago definitivt upp med islamismens bitterljuva men fördärvliga opiumrus. Detta rus skildrar han som ett slags ”snedtändning” eller baksmälla från sin ojämförligt snabba stigning till stjärnaktör och underbarn på den svenska kulturscenen.

En viktig förutsättning för denna – för somliga kanske inte helt oväntade – uppgörelse är den perennialistiskt färgade insikten om den egna religionen ”som en av flera i stället för som den enda” (s. 15). Och Omar är ju som bekant både en god stilist och underhållande berättare. Med enkla och jordnära medel förmår han levandegöra sina inre brottningar och några av de människor och släktingar han mött på sin hittillsvarande resa. Läsningen ger definitivt mersmak och man påminns om att den ursprungliga uppmärksamheten kring Omar til syvende og sidst bottnade i att han inte bara är en av förbluffande få samtida röster som faktiskt har något angeläget att säga, utan också att han förmår göra detta utan att konstra till det.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark

I år är det 100 år sedan poeten, sufin och den perennialistiske författaren Kurt Almqvist föddes. Pehr Sällström har läst in en vers ur hans dikt ”Hjärtats vildmark” ur debutsamlingen Valfärd till mitten från 1945 och illustrerat med en oljemålning av Helge Holmqvist.

I denna dikt skildrar Almqvist den vilda naturen som en bild av den Gudomliga Visheten, inför vilken människan måste uppge sig själv för att bli delaktig av.

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark. Den kärlek, som ej vet det, är ingen sann kärlek. Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta: öknen, som är farlig för alla utom för sig själv, heden, som blommar, inte för dig och inte för mig, utan för sin egen ändlösa himmel.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

I väntan på filmdukens The Hobbit och en oväntad resa

The Hobbit: An Unexpected Journey är titeln på den första delen av två i Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens klassiska bladvändaräventyr om hobbiten Bilbo. Passande nog markerar filmsläppet bokens 75-årsjubileum. I den första blygsamma upplagan från 1937 trycktes 1500 böcker. The Hobbit har sedan dess sålts i ytterligare över 100 miljoner exemplar världen över, firar ständigt nya triumfer i läsarundersökningar och föreligger idag i inte mindre än tre svenska översättningar. I väntan på biopremiären den 14:e december har över 15 miljoner redan sett den officiella trailern på YouTube. Därmed har de fått en första försmak av vad som står att vänta, och de lär knappast bli besvikna.

För visst ser det mycket lovande ut! Vissa frågetecken återstår naturligtvis. (Hur kommer till exempel Mikael Persbrandt egentligen att te sig som Beorn? Och i vilken grad kommer de på många sätt kärva dvärgarna med namn från Völuspá att behöva finna sig i att blott och bart bli tilldelade den farsartade rollen som comic reliefs och tokroliga slapstick-figurer?) Ett verkar åtminstone säkert: något av en sannskyldigt färgsprakande fest lär det hursomhelst kunna komma att bli för alla oss med en oreserverad förkärlek till klassiska sagor, sagoberättande och äventyr genomsyrade av traditionell ambience och symbolik. Det är som om vi själva uppspelta samlats i ett grönskande Fylke och möts av någonting i stil med Bilbos sedermera välbekanta skylt ”No admittance — except on party business!”. Rätt inställning är här med andra ord A och O, då det har sina risker att medan man vistas i Sagornas förtrollade rike ”ställa alltför många frågor” – som Tolkien själv har uttryckt det i sitt mytopoetiska manifest”ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”

The Hobbit är en sällsynt berättarglad hyllning till den tidlösa trollkraften i de fornengelska och fornnordiska litterära skatterna. Den kan i flera avseenden ses som en till samtiden anpassad, godmodig parafras på riddarsagor och hjältedikter om den kosmiska striden mot monster och drakar – och då inte minst Beowulf. Stilnivåmässigt är den givetvis åtskilligt nedtonad i enlighet med romanformens fria prosa, vilken ju såklart sedan länge etablerat sig som den närmast allenarådande litterära smaken. Lämpligt nog är det också i hög grad en modern – om än med påfallande viktorianska drag – och aningslös ynglings undantryckta behov av heroism och andlig mognad som här står i blickfånget. I den meningen har denna utpräglat underhållande bildningsberättelse med tydliga inslag av pikareskens episodiska struktur faktiskt någonting högst väsentligt att säga de allra flesta av oss, såvida man nu inte reflexmässigt, och till egen förskyllan, avfärdar allt som kan associeras med traditionella sagor, myter och fantastik såsom varande oförbätterlig, infantil verklighetsflykt som – i bästa fall – helt kan förpassas till barnkammaren.

För att få se den andra delen i filmduologin – The Hobbit: There and Back Again – får man ge sig till tåls ytterligare ett år, då denna har premiär lagom till luciahögtiden 2013. Och trots Jacksons enstaka snedsteg i den tidigare filmatiseringen av Ring-trilogin (rörande kanske framförallt den nesliga skildringen av Faramir – avgjort en av Tolkiens allra mest ädla karaktärer – samt påfundet med Aragorns dekapitering av Saurons språkrör), så måste vi ju ändå självfallet gratulera honom och glädjas åt att han adlats för sina cineastiska insatser och numera följaktligen kan tituleras Sir Peter.

Efter att med växande fascination ha fått ta del av trailerns 152 sekunder av formidabla scener ur denna något mer idylliska och närmast liggande förhistoria eller prolog till Tolkiens episka Ring-saga, är vad som dröjer sig kvar kanske framförallt en viss stämning, en viss åstundan, en viss håg. För visst kan man med den gode Bilbo uppleva något av det äventyrstörstande Tookska draget vakna till liv inom en när dvärgakungen Thorin Ekensköld med följe stämmer upp i sång om dimhöljda berg och djupa grottor! (Vilket mycket väl även kanske skulle kunna symbolisera den transcendenta respektive immanenta dimensionen av den andliga resan?)

Ja, när man i ljuset av eldstaden låter blicken svepa över dvärgarnas skattkarta, erfar man då inte – trots all ens omhuldade, närmast fåfänga, Bagginska bekvämlighet och hur mycket man än håller av drömmen om ett tryggt, varmt och ombonat hem – i likhet med Bilbo åtminstone ett styng av längtan att få bryta upp från den tämligen ensidiga och inrutade vardagens trivialiteter och ta ett första steg ut på Vägen, ett första steg ut på en oväntad resa och, som det står att läsa i Britt G. Hallqvists inkännande översättning från 1962, ”få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd istället för promenadkäpp”…!?

Far over the misty mountains cold,
To dungeons deep and caverns old!
The pines were roaring on the height,
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread;
The trees like torches blazed with light.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Dr Reza Shah-Kazemi om att se Gud allestädes närvarande

Dr Reza Shah-Kazemi talar här engagerat och glimrande insiktsfullt om villkoren för att se Gud allestädes närvarande.

Ur det koraniska – det vill säga islamiska och sufiska – djupperspektiv han anlägger är innebörden av att se denna Guds allestädesnärvaro densamma som att överallt se Guds skönhet och kärlek (ar. Rahmah, vilket är en feminin aspekt, härledd från ordet rahim, ”moderliv”). För att detta skall vara möjligt måste hjärtat ständigt poleras genom dhikr (åminnelse/åkallan) i den andliga striden.

Utöver väl valda hadither (profettraditioner) så refererar Shah-Kazemi även till i sammanhanget högst relevanta utsagor av bland andra imam Alī, al-Ghazālī, Ibn ʿArabī, Ruzbihan Baqli, Frithjof Schuon och Titus Burckhardt. Föredraget hölls i Sydney i november 2011 vid Australian Centre for Sufism and Irfanic* Studies och den totala speltiden är strax över 80 minuter.

Läs mer om evenemanget här.

‘irfān = sufisk och/eller shiitisk gnosis

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Inför premiären av filmen om Frithjof Schuon – den perenniella filosofins budbärare

Inför den väl emotsedda premiären av den biografiska filmdokumentären Frithjof Schuon: Messenger of the Perennial Philosophy senare denna månad har förlaget World Wisdom lagt upp några korta utdrag på sin webbplats och nyöppnade YouTube-kanal. De två som är inbäddade här behandlar Schuons konsekventa livshållning respektive hans syn på skönhetens avgörande betydelse för det andliga livet.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Frithjof Schuon om Jungfru Maria och palmträdets symbolik

I Caféts inlägg om Sigurdlegenden som universell eskatologi om J. R. R. Tolkiens The Legend of Sigurd and Gudrún var tillfogat ett appendix med noteringar om bokomslagets ikonografi – en fantastisk liten detalj av ett träsnideri från den fornnorska 1100-talsportalen på Hylestads stavkyrka. I dessa noteringar tas inte minst fasta på den palmett (dvs. ett ornament i form av ett stiliserat palmblad), som här kröner världsträdets topp efter att Sigurd med Odens hjälp dödat draken och därmed lärt sig fåglarnas språk.

Redan i antiken symboliserade palmblad seger, särskilt militär sådan, och eftersom vi här har att göra med en kristen kontext (en kyrkoport) är det som åsyftas närmare bestämt en seger över döden. I mer specifik mening är det sannolikt en allusion till Jungfru Maria.

I Sarah Carr-Gomms Motiv och och symboler i konsten kan vi läsa:

»De kristna lät palmen stå för martyrerna som hade triumferat över döden. Under flykten till Egypten livnärde sig Josef och jungfru Maria på dadelpalmens frukter, och på framställningar av Marias död överlämnas en palm till henne. Palmen förknippas med Kristi intåg i Jerusalem, då folket tog ”palmkvistar och gick ut för att möta honom Och de ropade: ‘Hosianna! Välsignad [vare] han som kommer i Herrens namn.'” Minnet av denna händelse högtidlighålls i palmsöndagen

Bibeln nämner endast i korthet flykten till Egypten (Matt. 2:13–15), men i det apokryfiska pseudo-Matteus’ evangelium återges den mer detaljerat i legendarisk form. Här berättas om hur Kristusbarnet befaller en dadelpalm som den heliga familjen vilar vid att buga sig, så att Maria – uttorkad av törst – kan äta dess frukter. Även C. J. Tornberg hänvisar i sin Koran-tolkning från 1874 explicit till att det rör sig om just Kristusbarnets röst, när han i Korânen: ifrån arabiskan öfversatt skriver:

»Då ropade barnet Jesus under henne: ”var icke bedröfvad; din Herre har låtit en bäck flyta vid dina fötter. Skaka på palmstammen, så skola friske dadlar nedfalla på dig. Ät och drick, samt var vid godt mod.”« (19:24–26)

Händelsen är enligt folkloreforskaren Nils-Arvid Bringéus belagd i skriftliga källor sedan 1100-talet och Vilan under flykten till Egypten är ett självständigt motiv i konsten sedan övergången till senmedeltid. Motivet är mycket vanligt förekommande i skandinavisk folkkonst och nämns även i ett tidigt svenskt legendarium om Nikodemus, till vilken Jesus säger i Johannesevangeliet:

»Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.«

Frithjof Schuon valde detta Kristusord i dess latinska form (”Spiritus ubi vult spirat…”) som inledande motto till sin första bok De l’unité transcendante des religions. I denna påvisar han analogin mellan Marias jungfrulighet och profeten Muhammeds (frid vare med honom) analfabetism – och således mellan jungfrufödseln och nedsändandet av Koranen genom ärkeängeln Gabriel.

I en senare artikel, ”The Wisdom of the Virgin”, framhåller Schuon den heliga Jungfrun som ett personifierat exempel på sophia perennis i ett abrahamitiskt sammanhang, och således den verkliga länken mellan kristendomen och islam, ja kanske mellan de abrahamitiska religionerna som sådana. Maria (Maryam i Koranen) utmärker sig nämligen som den främsta kvinnan i såväl kristen som islamisk tradition.

I slutet av sitt liv tog den heliga Jungfrun (Sayyidatuna Maryam) med hjälp av aposteln Johannes sin tillflykt till ett hus i den antika staden Efesos på berget Koressos (”Näktergalens berg”) i det nuvarande Turkiet. (I samma stad var för övrigt även Artemistemplet beläget. Artemis var ljusets, månens och kyskhetens gudinna i den grekiska mytologin.) Huset upptäcktes av en fransk präst 1881 utifrån beskrivningarna i den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner. Jungfru Marias hus har visat sig vara byggt över platsen för ett heligt källsprång och det är numera ett mycket populärt gemensamt resmål för kristna såväl som muslimska pilgrimer. Det har således också både en kristen och en muslimsk bönedel och tjänar som det kanske mest påtagliga vittnesbördet om Maria som just den supraformella och sammanbindande länk Frithjof Schuon framhållit.

I artikeln ”The Virginal Doctrine” (en variantöversättning av ovan nämnda ”The Wisdom of the Virgin” och publicerad i Form and Substance in the Religions) utvecklar Schuon palmträdets symbolik i berättelsen om Jungfru Maria som en av två modaliteter i fråga om andlig perfektion:

»I muslimers medvetande förknippas Jungfru Maria inte endast med bönenischen (mihrab), utan också med palmträdet (nakhlah): Maria befinner sig i närheten av ett förtorkat palmträd i vildmarken; en röst ropar till henne: ”Skaka på palmens stam, så faller det mogna, färska dadlar ned över dig” (Maryams sura, 19:25). Palmträdets mirakel motsvarar nischens mirakel: i båda fallen närs Maria av Gud; i det första fallet kommer emellertid frukten till henne utan att hon behöver göra någonting annat än att i bönenischen åkalla Gud, medan hon i det andra fallet själv måste delta i miraklet; det första miraklet är ett av ren nåd och det andra ett av aktiv tro. Det är enkelt att transponera detta bildspråk till det andliga planet; dessa bönens nåder har antingen en statisk och kontemplativ grundval, eller en dynamisk och aktiv. Invokation kan härröra från såväl belåtenhet som betryck; själen är invecklad i båda dessa modaliteter så länge som hennes exil varar. Till stillhetens perfektion måste fogas trosglödens perfektion; trosglöd är förenat med medvetenheten om vår existentiella nödställdhet, just som stillhet är förenat med vårt sinne för odödlighet, av ontologisk salighet, av ändlöshet i Gud.« (s. 116)

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS