De rena färgernas mästare

När man tar del av Elémire Zollas välavvägda reflektioner över färgvalörernas interioriserande verkan i Nicholas Roerichs målningar (i The Hermetic Journal 34, vintern 1986) är det inte utan att man slås av vissa likheter med Ivan Aguélis beskrivning av den schweiziska himlen med dess ”förvånansvärda, underbara blåa färger” där ”[b]ergen likna vita, orörliga moln” och ”[d]e branta stupen fånga solljuset på samma sätt som genomskinliga pokaler innesluta gyllne viner”. Båda texterna är små prosalyriska provkartor på hur en speciellt intensiv upplevelse av naturens orörda majestät kan bidra till klarhet och lyftning i vårt inre landskap. Och båda förmår de därmed ytterligare berika vår upplevelse av den sublimt monumentala målarkonsten hos Roerich – en de rena färgernas mästare.

»What strikes one first in N.K. Roerich’s paintings is an austere, ascetic, and yet heady intensity. As one takes them slowly in, their technical subtleties start unfolding. The dazzling gamut of colours appears to be strictly keyed to deep violet – not the flower’s velvety plush, but the sleek glaze of amethysts. One notices also that the superb, unassuming draughtsmanship is playing strange games with us. We are made to feel that each stone is pressed down upon the earth by its unwieldy, harsh, crushing mass, and yet at the same time outlines are threaded out so neatly, so finely, that the most towering shapes seem to be weightless, in suspension, as if part of a scenario. Eventually we become aware of the complexities of the lighting.

All kinds of illumination are drawn upon. Sunshine, from glowing orange and regal purple to stealthy twilight mauve. A steely moonlight. Starlight. But also a unique range of uncanny nightworld luminescences – the peculiar greens of burning coals, the faint glimmer at the heart of onyxes and black diamonds, the silvery linings of ice and snow in lightless crevices, the blue scintillation of sugar crushed in the dark. And the ground of all these effects is sheer, crystal translucency – Roerich’s famous high Himalayan terseness. His secret is the use of pure colours. Our eye is no longer used to them, we are glutted with centuries of dirty, indeterminate, mixed-up tints. One might well imagine Roerich worrying over a speck of dust on his paints, never using the same turpentine twice.

When absorbed in his scenery, we feel as if we breathed thin, intoxicating air, and we realise that a power-laden disclosure is being urged upon us. The hard, solemn and dazzling light is requesting of us that we strain our attention to the utmost; it is in the process of conveying something of ultimate importance. In fact these pictures carry a definite meaning: they open up vistas for us in our inwardness.«

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Annonser

Outsidern Ekelöf

Om Tomas Tranströmer, som det heter i Nobelkommitténs motivering till hans litteraturpris, ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, så är detta i allra högsta grad giltigt även för en annan av våra stora svenska 1900-talslyriker – Gunnar Ekelöf.

Liksom Tranströmer har även Ekelöf förmågan att slå an en ton också hos den som tidigare knappt ens öppnat en diktbok. Det andliga temat ger sig här oundvikligen till känna, dock allt annat än på något lättsinnigt sätt. För Ekelöf är religionen ”den sanna konsten” och konsten ”den sanna religionen”. Och i likhet med Ernst Jünger var han av åsikten att man ”måste finna österlandet inom sig”.

Att poesin kan öppna upp vad Ekelöf, i en av SVT-intervjuerna i det inbäddade klippet nedan, kallar ”det underutvecklade hjärtat”, gör att den – i likhet med all annan genuin konst – kan förbereda själen för den andliga resan. Den kan lära oss ”att se” på nytt.

I intervjun från 1962 framgår också att Ekelöf – trots sin position som ärad poet och sitt medlemskap i Svenska Akademien – fortfarande otvivelaktigt uppfattar sig själv som en outsider, bland annat därför att han ”av inre tvång obönhörligen går en väg som bjuder ganska få kompromisser”.

Detta ekelöfska outsiderskap är av allt döma nära knutet till hans bestående och tämligen väl belagda intresse för ”Mohammedanism” och ”sufiska mystici” såsom Ibn ‘Arabī – ett samband vi i sinom tid hoppas kunna återkomma något till.


Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

En opieätares bekännelser

Småskrifter är ofta trevliga att läsa – entydiga, kärnfulla och engagerande. Mohamed Omars senaste alster En opieätares bekännelser med undertiteln Postislamismen ur ett personligt perspektiv kvalar med god marginal in som en sådan.

För den som möjligen har missat det så handlar det alltså om vad Omar kallar ”uppstigningen ur underjorden och inträdet i en ny postislamistisk fas” (s. 4). Hans självpåtagna intellektuella ökenvandring från det officiella kultursverige – vilken han genomgått sedan han i samband med Gazamassakern utropade sig som islamist i januari 2009 – verkar nu ha nått vägs ände. I denna personligt hållna bekännelseskrift gör Omar nämligen enligt egen utsago definitivt upp med islamismens bitterljuva men fördärvliga opiumrus. Detta rus skildrar han som ett slags ”snedtändning” eller baksmälla från sin ojämförligt snabba stigning till stjärnaktör och underbarn på den svenska kulturscenen.

En viktig förutsättning för denna – för somliga kanske inte helt oväntade – uppgörelse är den perennialistiskt färgade insikten om den egna religionen ”som en av flera i stället för som den enda” (s. 15). Och Omar är ju som bekant både en god stilist och underhållande berättare. Med enkla och jordnära medel förmår han levandegöra sina inre brottningar och några av de människor och släktingar han mött på sin hittillsvarande resa. Läsningen ger definitivt mersmak och man påminns om att den ursprungliga uppmärksamheten kring Omar til syvende og sidst bottnade i att han inte bara är en av förbluffande få samtida röster som faktiskt har något angeläget att säga, utan också att han förmår göra detta utan att konstra till det.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark

I år är det 100 år sedan poeten, sufin och den perennialistiske författaren Kurt Almqvist föddes. Pehr Sällström har läst in en vers ur hans dikt ”Hjärtats vildmark” ur debutsamlingen Valfärd till mitten från 1945 och illustrerat med en oljemålning av Helge Holmqvist.

I denna dikt skildrar Almqvist den vilda naturen som en bild av den Gudomliga Visheten, inför vilken människan måste uppge sig själv för att bli delaktig av.

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark. Den kärlek, som ej vet det, är ingen sann kärlek. Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta: öknen, som är farlig för alla utom för sig själv, heden, som blommar, inte för dig och inte för mig, utan för sin egen ändlösa himmel.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

I väntan på filmdukens The Hobbit och en oväntad resa

The Hobbit: An Unexpected Journey är titeln på den första delen av två i Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens klassiska bladvändaräventyr om hobbiten Bilbo. Passande nog markerar filmsläppet bokens 75-årsjubileum. I den första blygsamma upplagan från 1937 trycktes 1500 böcker. The Hobbit har sedan dess sålts i ytterligare över 100 miljoner exemplar världen över, firar ständigt nya triumfer i läsarundersökningar och föreligger idag i inte mindre än tre svenska översättningar. I väntan på biopremiären den 14:e december har över 15 miljoner redan sett den officiella trailern på YouTube. Därmed har de fått en första försmak av vad som står att vänta, och de lär knappast bli besvikna.

För visst ser det mycket lovande ut! Vissa frågetecken återstår naturligtvis. (Hur kommer till exempel Mikael Persbrandt egentligen att te sig som Beorn? Och i vilken grad kommer de på många sätt kärva dvärgarna med namn från Völuspá att behöva finna sig i att blott och bart bli tilldelade den farsartade rollen som comic reliefs och tokroliga slapstick-figurer?) Ett verkar åtminstone säkert: något av en sannskyldigt färgsprakande fest lär det hursomhelst kunna komma att bli för alla oss med en oreserverad förkärlek till klassiska sagor, sagoberättande och äventyr genomsyrade av traditionell ambience och symbolik. Det är som om vi själva uppspelta samlats i ett grönskande Fylke och möts av någonting i stil med Bilbos sedermera välbekanta skylt ”No admittance — except on party business!”. Rätt inställning är här med andra ord A och O, då det har sina risker att medan man vistas i Sagornas förtrollade rike ”ställa alltför många frågor” – som Tolkien själv har uttryckt det i sitt mytopoetiska manifest”ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”

The Hobbit är en sällsynt berättarglad hyllning till den tidlösa trollkraften i de fornengelska och fornnordiska litterära skatterna. Den kan i flera avseenden ses som en till samtiden anpassad, godmodig parafras på riddarsagor och hjältedikter om den kosmiska striden mot monster och drakar – och då inte minst Beowulf. Stilnivåmässigt är den givetvis åtskilligt nedtonad i enlighet med romanformens fria prosa, vilken ju såklart sedan länge etablerat sig som den närmast allenarådande litterära smaken. Lämpligt nog är det också i hög grad en modern – om än med påfallande viktorianska drag – och aningslös ynglings undantryckta behov av heroism och andlig mognad som här står i blickfånget. I den meningen har denna utpräglat underhållande bildningsberättelse med tydliga inslag av pikareskens episodiska struktur faktiskt någonting högst väsentligt att säga de allra flesta av oss, såvida man nu inte reflexmässigt, och till egen förskyllan, avfärdar allt som kan associeras med traditionella sagor, myter och fantastik såsom varande oförbätterlig, infantil verklighetsflykt som – i bästa fall – helt kan förpassas till barnkammaren.

För att få se den andra delen i filmduologin – The Hobbit: There and Back Again – får man ge sig till tåls ytterligare ett år, då denna har premiär lagom till luciahögtiden 2013. Och trots Jacksons enstaka snedsteg i den tidigare filmatiseringen av Ring-trilogin (rörande kanske framförallt den nesliga skildringen av Faramir – avgjort en av Tolkiens allra mest ädla karaktärer – samt påfundet med Aragorns dekapitering av Saurons språkrör), så måste vi ju ändå självfallet gratulera honom och glädjas åt att han adlats för sina cineastiska insatser och numera följaktligen kan tituleras Sir Peter.

Efter att med växande fascination ha fått ta del av trailerns 152 sekunder av formidabla scener ur denna något mer idylliska och närmast liggande förhistoria eller prolog till Tolkiens episka Ring-saga, är vad som dröjer sig kvar kanske framförallt en viss stämning, en viss åstundan, en viss håg. För visst kan man med den gode Bilbo uppleva något av det äventyrstörstande Tookska draget vakna till liv inom en när dvärgakungen Thorin Ekensköld med följe stämmer upp i sång om dimhöljda berg och djupa grottor! (Vilket mycket väl även kanske skulle kunna symbolisera den transcendenta respektive immanenta dimensionen av den andliga resan?)

Ja, när man i ljuset av eldstaden låter blicken svepa över dvärgarnas skattkarta, erfar man då inte – trots all ens omhuldade, närmast fåfänga, Bagginska bekvämlighet och hur mycket man än håller av drömmen om ett tryggt, varmt och ombonat hem – i likhet med Bilbo åtminstone ett styng av längtan att få bryta upp från den tämligen ensidiga och inrutade vardagens trivialiteter och ta ett första steg ut på Vägen, ett första steg ut på en oväntad resa och, som det står att läsa i Britt G. Hallqvists inkännande översättning från 1962, ”få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd istället för promenadkäpp”…!?

Far over the misty mountains cold,
To dungeons deep and caverns old!
The pines were roaring on the height,
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread;
The trees like torches blazed with light.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Dr Reza Shah-Kazemi om att se Gud allestädes närvarande

Dr Reza Shah-Kazemi talar här engagerat och glimrande insiktsfullt om villkoren för att se Gud allestädes närvarande.

Ur det koraniska – det vill säga islamiska och sufiska – djupperspektiv han anlägger är innebörden av att se denna Guds allestädesnärvaro densamma som att överallt se Guds skönhet och kärlek (ar. Rahmah, vilket är en feminin aspekt, härledd från ordet rahim, ”moderliv”). För att detta skall vara möjligt måste hjärtat ständigt poleras genom dhikr (åminnelse/åkallan) i den andliga striden.

Utöver väl valda hadither (profettraditioner) så refererar Shah-Kazemi även till i sammanhanget högst relevanta utsagor av bland andra imam Alī, al-Ghazālī, Ibn ʿArabī, Ruzbihan Baqli, Frithjof Schuon och Titus Burckhardt. Föredraget hölls i Sydney i november 2011 vid Australian Centre for Sufism and Irfanic* Studies och den totala speltiden är strax över 80 minuter.

Läs mer om evenemanget här.

‘irfān = sufisk och/eller shiitisk gnosis

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Inför premiären av filmen om Frithjof Schuon – den perenniella filosofins budbärare

Inför den väl emotsedda premiären av den biografiska filmdokumentären Frithjof Schuon: Messenger of the Perennial Philosophy senare denna månad har förlaget World Wisdom lagt upp några korta utdrag på sin webbplats och nyöppnade YouTube-kanal. De två som är inbäddade här behandlar Schuons konsekventa livshållning respektive hans syn på skönhetens avgörande betydelse för det andliga livet.

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS