Myten om den eviga återkomsten, del II

Ju mer medvetet och aktivt man söker sig framåt i tiden, desto mer kännbar blir dess ofullkomliga karaktär. Problemet med början, slut och fullständighet ställs på nytt. För att får svar på frågan vilka lösningar vi kan finna i det traditionella fortsätter vi här genomgången av Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten.

Återfödelsemyterna i de traditionella samhällena på alla kontinenter har som vi sett i del I det gemensamt att de upprepar en arketypisk handling, mestadels den kosmogoniska akten – världens skapelse.

Genomgående hos den arkaiska människan finner vi en antihistorisk strävan att upphäva den konkreta tiden genom just omtagningar av urtidsmyter, vilket ytterst innebär en vilja att beröva tiden dess värde. Som mystikern, som den religiösa människan i allmänhet, lever den primitiva varelsen därför i ett ständigt pågående tidlöst nu, just eftersom hon upprepar någon annans handling. (Primitiv, alltså från latinets primitivus, först, först i sin art, ursprunglig; i sitt tidigaste utvecklingsskede; enkel, enfaldig, entydig.)

Att tidens pånyttfödelse för den primitive ständigt pågår menar Eliade främst bevisas genom den stora utbredningen och den höga åldern på trosföreställningar förbundna med månen. Månmyterna gör gällande att månen är den första döda, men också den första döda som uppstått, vilket också kopplas till fruktbarhet. Månen tjänstgör som ”mätare” av tiden (Med avledning av månad och måne har roten me- på latin gett mensis och metior, ”mäta”.) Månens faser anger tidsenheten månad långt före solåret och mycket mer konkret. Samtidigt anger de ”den eviga återkomsten” och har spelat en ofantlig roll i utarbetandet av cykliska föreställningar.

Månens faser – nytändning, växande, avtagande och försvinnande följda av återkomst efter tre nätter av mörker – anger inte bara korta intervaller av försvinnande och återkomst utan denna cykel är även analog med arkaiska föreställningar om ”födelsen” av en ny mänsklighet: dess växande, förfall och försvinnande. En sådan ”lunar” uppfattning är optimistisk så till vida att månens försvinnande aldrig är definitivt. Inte ens en hel mänsklighets försvinnande (genom syndaflod, världsbrand, en kontinents uppslukande eller liknande) är någonsin total, precis som de tre dagarna av mörker föregår månens återfödelse. Denna optimism kan i själva verket inskränkas till medvetandet om det normala i den cykliska katastrofen, till vissheten om att allt har en mening.

Allt skapat försvagas och nöts ofrånkomligen genom sin blotta existens i tiden och måste för att återvinna sin styrka återupptas, om blott endast för ett ögonblick, i ur-enheten, och detta upprepande av en arketypisk handling går igen på alla plan. Denna ”eviga återkomst” röjer en ontologi, obesmittad av tiden och blivandet. Ingen händelse är oåterkallelig och ingen förvandling är definitiv. I viss mening kan man säga att ingenting nytt uppstår i världen, ty allt är bara en upprepning av samma urtidsarketyper. (Vilket påminner om Hegels ”ingenting är nytt under solen”.) Upprepningen aktualiserar det mytiska ögonblick då den arketypiska exemplariska handlingen uppenbarades, och håller på så sätt för alltid fast världen i begynnelsens gryningsstund. Det enda tiden gör är att möjliggöra tingens uppkomst och existens. Den utövar däremot inget avgörande inflytande på denna existens.

Tiden undandras alltså någon subsumerande verkan eftersom den själv oupphörligt förnyar sig. Detta upprepande har en mening, nämligen att det är endast det som skänker verklighet åt händelserna. Efterbildandet av en förebildlig arketyp upphäver dessutom tiden, eller gör åtminstone dess gift mindre verksamt genom en vägran att förinnerliga den, en vägran att förvandla den till medvetande.

Det universellt förekommande avvisandet av ”historien” förråder den traditionella människans osvikliga längtan efter det förlorade paradiset där hon varken kände till död, arbete eller lidande. Det förråder hennes törst efter det verkliga och på samma gång skräcken för att ”gå förlorad” genom att låta sig bemäktigas av den profana existensens betydelselöshet.

Hur den ”primitive” uttrycker verkligheten genom exempelvis riter och symboler kanske ofta kan tyckas oss barnsliga eller rentav löjliga, men det är den djupare betydelsen av det primitiva beteendet som är avslöjande. Beteendet styrs av tron på en skapad absolut verklighet som tydliggör den profana världens ”overkligheter” och intighet. Istället för att se ned på denna arkaiska ontologi utifrån något av dess till synes bisarra uttryck bör vi värdera den utifrån dess innebörd och faktiska verkan: en förtvivlad ansträngning att inte förlora kontakten med varandet, vilket på samma gång skänker mening åt tillvaron och kraft att utstå historiens alla fasor. Myten om den eviga återkomsten är ytterst förvissningen om att det alltid finns hopp om en återgång till den ursprungliga ”guldåldern”.

Addendum 2009

En viktig fråga som skulle behöva redas ut närmare är om Eliade trots alla förtjänster och ”ögonöppnare” ändå inte begår det ödesdigra misstaget att förväxla det själsliga med det andliga (”vattnet under fästet” med ”vattnet ovan fästet” för att tala med Guénon)? I vilket sammanhang sätter han egentligen det ”lunara perspektivet”? Detta apropå det han beskriver som alltings cykliska återupptagande i en amorf så kallad ”ur-enhet”: återvändandet till kaos (på det kosmiska planet), till ”orgien” (på det sociala planet), till ”mörkret” (för såddens vidkommande), till ”vattnet” (ja, just det, vilket vatten?). Eliade bör med andra ord tills vidare läsas med vissa inte oväsentliga förbehåll.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS