»In the old days in Constantinople, the first coffeehouses were called qaveh khaneh (schools of wisdom) because they were the meeting places of men of arts and literature.«
Webbloggen Café Exposé är en kontemplativ oas i den moderna labyrinten, une maison lumière för andligt och intellektuellt sökande. Nyfikna förbipasserande – såväl som den inre kretsen av ständiga stamgäster – är alltid varmt välkomna att beträda dess orientaliska mattor.
Här kan man botanisera bland medeltida handskrifter i de inre regionerna eller dryfta existentiella spörsmål över en kopp rykande svart guld, »the wine of Islam«, till tonerna av en luta eller neyflöjt.
Dofterna av det österländska verkar således vara det kännetecknande för Caféts anda. Den som närmare studerar mosaiken eller de organiskt slingrande relieferna på väggarna upptäcker dock, i och genom formerna, snart även ett djupare liggande mönster… Ett mönster vilket närmast skulle kunna beskrivas som hyperboreanskt med en kristallisk ordning präglad av såväl eldens hetta som isens klarhet. På ett hemlighetsfullt vis tycks dessa motivens skiftningar i det enhetliga uppmana betraktaren att söka Urgrunden, den porlande Källa – framför, i och bakom tingen – vars Stora poesi de Vise i varje civilisation lämnat vittnesbörd om.
Syftet med Cafét är en strävan att träda denna tidlösa och överindividuella visdom till mötes, inte att uppvisa eller expandera ett ego. Därför tillämpas anonymitetsprincipen, vilken även inbegriper ett slags förhöjd grad av integritet gentemot världens virrvarr. En sjöfarare bör nämligen varken glömma Havet på grund av krusningarna på dess yta eller Himlen på grund av vindens nyckfullhet. Att han alls kan använda stjärnorna för att orientera sig ut ur nattens mörker är för att dess samlade Ljus potentiellt ryms i hans hjärta.
/ Eder alltjämt trogne Caféföreståndare (som kan kontaktas på cafeexpose[at]hotmail.com)
Café Exposé 
Jag antar att kvinnor inte är välkomna här.
Varför?
”Most modern coffee-drinkers are probably unaware of coffee’s heritage in the Sufi orders of Southern Arabia.
In the old days in Constantinople, the first coffeehouses were called qaveh khaneh (schools of wisdom) because they were the meeting places of men of arts and literature.«”
Tror du kvinnor var tillåtna på sådana ställen?
Österländsk mystik är säkert jättefascinerande och väldigt romantiskt. Men både vetenskap, filosofi och diskussioner om detta har kvinnor metodiskt låsts ut från, tils för ungefär 100 år sedan.
Ingen kommer vara mer glad än jag om jag har fel. Så motbevisa mig gjärna.
Visserligen, snackar man muslimskt så låses kvinnor ut fortfarande i många fall.
Men annars var det en ganska fin blogg. Även fast du verkar fokusera på ett lite konstigt ideal.
Men, du gör som du vill. Man är diktator över sin egen blogg, det har jag alltid tyckt.
Hm… Ett klargörande av utgångspunkten kanske skulle vara på sin plats.
Kvinnan låses inte ut av den religiösa mystiken. Det är tvärtom den moderna individen som låser sig själv ute från det sakrala.
Det sekulariserade väst har en kvantitativ logik som begränsas till det horisontella (en materialistisk, matematiserad världsbild). Då blir allt till slut en fysisk maktkamp mellan subjektiviteter. Begreppen hierarki och auktoritet ses då naturligt som likställda med förtryck och förnedring. Alla traditionella värden och ordningar måste då ständigt dekonstrueras och angripas för att göra plats för den ”fria” atomiserade och rotlösa individen.
”Den österländska mystiken” däremot har kvar sin förbindelse med den vertikala dimensionen, den traditionella andliga ordningen som Västerlandet nästan helt lyckats förtränga. Denna vertikala dimension har en ”aristokratisk” kvalitet som är nödvändig om vi ska kunna lyfta oss ur vår materialitet och därmed ur våra intressemotsättningar (den transcenderar exempelvis polariseringen kvinna-man och möjliggör därför en verklig enhet i den skenbara mångfalden).
Kvalitet och objektivitet som överordnade värdebegrepp är helt enkelt nödvändiga om Västerlandet ska kunna återfinna sin förlorade själ. Det är dem vi kan finna som högst levande realiteter i andliga läror och vägar som exempelvis sufismen, taoismen och hinduismens advaita vedanta.
Så, med en massa spirituellt babbel lyckas du undvika frågan.
Kvinnor var inte tillåtna på sådana platser du hyllar i din blogg. Var man av kvinnligt kön fick man inte gå in genom dörren på ett sådant café eller te-hus eller var du nu vill kalla det. Punkt slut.
Det är en rent praktisk fråga. Eftersom kvinnor inte var tillåtna på dessa mötesplatser antar jag att de även inte är tillåtna på din blogg.
Du hyllar institutioner som låste ut kvinnor rent fysiskt pga deras kön. Precis på samma sätt som tex nazisterna skrev ”inga judar” på dörren till butiker.
Försök att svara på detta med vanligt språk utan en massa konstiga termer som bara får dig att låta undvikande och överpretantiös. Klarar du av det?
Mia:
Bör vi även förkasta universitetsväsendet eftersom dess historia uteslutande tillhör män med borgerlig/adlig bakgrund? Dessa institutioner lever ju och frodas än idag…
Mia:
Det blir lätt absurt att försöka besvara inlägg från en vars bidrag uteslutande består av att hävda sina egna förutfattade meningar om att den inte skulle vara välkommen här, och som dessutom avfärdar försöken att formulera andra utgångspunkter och uppfattningar som ”en massa spirituellt babbel”. Att denna inställning skulle tyda på någon verklig vilja till delaktighet här är svårt att tro.
Själva utgångspunkten borde även problematiseras: att kvinnor skulle ”låsas ut” ”rent fysiskt”. Svaret att kvinnan inte låses ut av den religiösa mystiken, utan att det tvärtom är den moderna individen som låser sig själv ute från det sakrala, gäller än.
Och vad innebär då denna utelåsning från det sakrala? Jo, ingenting mindre än att kvinnan uppfattas just som du skriver, ”rent fysiskt”, det vill säga reduceras till sina kroppsliga attribut, och i egenskap av dessa därför också ”får tillgång” till varje arena, även de utomplatsliga, för att där i frihetens namn utnyttjas i krasst saluförande på allt ifrån dagstidningar till chokladpapper.
Detta förallmänligande av det prostitutionella är i förlängningen ett hot mot hela samhällets sociala grundval som inte bör underskattas, precis som att den industriella exploateringen med sin rovdrift på natur och miljö är ett hot mot hela vår jordiska existens. Och det är endast en återgång till de tidlösa andliga insikterna (om än under nya samhälleliga omständigheter) som kan återupprätta den besinning som gått förlorad.
”Café Exposé”:
Märkligt – i min rss-läsare hade du skrivit något annat, vilket naturligtvis innebär att du ändrat i texten efteråt (tillåtet för båda könen i dagens Sverige).
Det du skrev handlade om att söka ”den klara Källan”, vilket föranledde mig att vilja kommentera så här:
”rent vatten finns numera i kranen hos de flesta svenska hushåll och offentliga inrättningar” –
det finns ju olika syn på förenkling och förkrångling i olika österländska anrika skrifter.
Har du förresten läst Ahmad Shamloos dikter?
Svar till en stofil.
”Själva utgångspunkten borde även problematiseras: att kvinnor skulle “låsas ut” “rent fysiskt”. Svaret att kvinnan inte låses ut av den religiösa mystiken, utan att det tvärtom är den moderna individen som låser sig själv ute från det sakrala, gäller än.”
Man kan utan problem vända på resonemanget, vilket gör ert resonemang till ren subjektivitet.
Dessutom talar ni ständigt om en sakralitet kring fenomen, läror, profeter, människor, tingestar et cetera som blivit sakrala just för att det funnits en övre makt eller konsensus; en gemensam eller auktoritär kraft att sakralisera dem. Men, i vår tid, tillåts individen efter egen vilja sakralisera sin omgivning. För dig är detta dock bara rotlöshet, brist på identitet. Varför?
Och vad innebär då denna utelåsning från det sakrala? Jo, ingenting mindre än att kvinnan uppfattas just som du skriver, “rent fysiskt”, det vill säga reduceras till sina kroppsliga attribut, och i egenskap av dessa därför också “får tillgång” till varje arena, även de utomplatsliga, för att där i frihetens namn utnyttjas i krasst saluförande på allt ifrån dagstidningar till chokladpapper.
Men det är ju ett befängt, ahistoriskt påpekande. Det är ju de patriarkaliska religionernas sakraliserande av kvinnan som föranleder den postmoderna objektifiering. Den typiska abrahamitiska projektionen kvinna-renhet-oskuld-fruktbarhet-harmoni versus kvinna kroppslighet-synd-kaos-irrationalitet har ju alltid motverkat en holistisk, rättvis bild av kvinnan – vilket vi så väl ser resultatet av idag.
Vera:
För att det överhuvudtaget ska bli möjligt att diskutera sakfrågor så är det nödvändigt att först försöka klargöra vad som skiljer traditionell kosmologi och metafysik från modern profanfilosofi. Rättare sagt, vi behöver en genuin vilja att komma till insikt om vad den traditionella, tidlösa, visdomen består i. Detta eftersom den moderna mentaliteten inte är någonting annat än en negation, ett brott och ett förnekande av den vertikala dimension och det inre ljus som varit själva märgen i alla traditionella samhällen.
Revolten mot Traditionen började i Väst och har kännetecknats av det individuellas vilja till utträde ur kosmos, ett avsöndrande från den skapade ordningen. Graden av denna jämviktsrubbning är historiskt sett en anomali i mänsklighetens historia. Den har nu blivit påtaglig inte bara i själslivet och det sociala, såsom utarmningen av arbetslivets kvaliteter och tystnandet av arbetssångerna, utan även när det gäller den destruktiva påverkan på miljön och klimatet. För en kortfattad introduktion av den moderna världens kris och ”fall” från det traditionella, se inlägget om René Guénon och den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern, vad de indiska vise kallar kali yuga. (Andra träffande beskrivningar om den nuvarande tidsåldern som förekommer i hinduiska texter är för övrigt ”missämjans” och ”hyckleriets” tidsålder.)
De centrala begreppen måste i och med detta också klargöras, som att det heliga är det som övergår det mänskligas och det individuellas förmåga, samt att mystiken och det sakrala är det som från det jordiska planet likt en blomma eller ett träd öppnar sig för, och strävar mot det som övergår henne själv — himlen och ljuset. Skönheten, värdigheten och verkligheten kommer sig av alltings gemensamma Källa (se inlägget om Plotinos lära).
Det du skriver om att individen efter sin egen vilja idag tillåts sakralisera sin omgivning är, i ljuset av den tidlösa visdomen, ingenting annat än… en ren illusion. Formuleringen är tvärtom själva definitionen av vad de vise i alla tider har varnat för — hybris, självförgudning, och som sådan roten till allt självbedrägeri (se inlägget om Lucifer).
Människan har visserligen en fri vilja, men är inte fri att skapa sina egna objektiva förutsättningar, sin egen skapelseordning. Tanken kan inte tänka sig själv, som Platon säger. Att inbilla sig det skulle vara höjden av andligt högmod och det är just det som det ursprungliga syndafallet i Bibeln handlar om.
Den polaritet du nämner (kroppslighet-synd-kaos-irrationalitet kontra renhet-oskuld-fruktbarhet-harmoni) är inte en dualism som hotar att slita sönder kvinnan i två delar, utan snarare två särskiljda förhållningssätt eller tillstånd längs samma vertikala axel, närmare bestämt ett närmande eller ett bortvändande från den transcendenta Principen.
I Bibeln personifieras dessa två potentiella möjligheter eller förhållningssätt av Evas fall från Edens lustgård, respektive Marias bebådelse av ängeln Gabriel. Detta innebär inte att kvinnan skulle vara specifikt syndfull eller dygdig per se, endast att det är möjligheter som står henne till buds — kort sagt har hon en fri vilja att bejaka ljuset i sitt eget hjärta eller inte.
Utan den fria viljan skulle detta existentiella drama inte vara möjligt. Samtidigt innebär detta att varje Gudstroende måste utkämpa en andlig strid mot det egna egot och högmodet. Denna stig är visserligen smal, inte minst i tider som dessa, men å andra sidan — ”Gud tvingar ingen själ till annat än vad Han givit henne. På svårigheter låter Gud lättnad följa.” (Koranen 65:7) De Gudstroende männen står med andra ord även dem i ett ”kvinnligt” förhållande till Gud, liksom adeln och krigarna (den temporala makten) traditionellt sett stått till den sakrala makten och därmed vunnit legitimitet och rättfärdighet hos folket.
Slutligen så bör det nämnas att det finns betydande skillnader mellan de abrahamitiska religionernas lära om syndafallet. Religionshistorikern Christer Hedin redogör bra för detta i boken Bibeln och Koranen. I Koranen framställs det inte som att någon orm frestar kvinnan och det är inte heller kvinnan som frestar mannen. Adam och Eva inser också med en gång sitt misstag och får förlåtelse. Det är alltså inte tal om någon ”arvssynd”. (Apropå den omedelbara förlåtelsen så benämns Gud/Allah/den Allsmäktige i islam som al-Rahmân al-Rahîm, den Barmhärtige Förbarmaren, vilket alltså både är maskulinum och femininum, även om Gud sedvanligt sett benämns som Herren).
Skillnaderna har att göra med en inre dialektik i själva de abrahamitiska religionernas manifestation. Den mosaiska läran var först och tvingades därför betona lagiskheten, det kristna budskapet bekräftade buden, men betonade och återupprättade dess inre, esoteriska anda: Ordet, personifierat av Jesus vars rike ”inte är av denna världen”. Islam, slutligen, kunde utgå ifrån Ordet (den Koraniska uppenbarelsen bebådad av ängeln Gabriel) för att återinträda i världen och återsakralisera denna så att det till slut inte återstår något ”profant”. Sexualitet och världsliga njutningar blir då sakrala hyllningar till Skaparen snarare än någon inslutenhet i det sinnliga och bör därför omges med värdighet, pacifismen behöver inte vara total såvida vissa givna villkor uppfylls (det vill säga klassiskt ridderliga ideal såsom att oskyldiga eller icke-inblandade i en strid under inga som helst omständigheter får komma till skada, att man inte får vara angriparen, inte agera på grund av vrede eller hat osv) et cetera.
Från ett islamiskt perspektiv är profeten Mohammed därför profeternas ”insegel” eller ”sigill” och som profetgestalt i mångt och mycket lik Gamla Testamentets visa profetkungar som David och Salomo. Även om man ur ett islamiskt perspektiv ser den egna religionen inte endast som en bekräftelse på alla föregående profeters budskap hos varje folk, utan även en fulländning av detta, så betyder det inte att de föregående religionerna förlorar sin validitet inom sina egna ramar. Validiteten bevaras intakt så länge den ursprungliga traditionen (den tidlösa visdomen) hålls levande. Just av detta skäl förekommer det i alla traditioner vid olika nedgångsperioder så kallade ”återupplivare” av religionen i form av helgon eller extraordinära andliga mästare och mystiker.
Som den yngsta traditionella esoterismen i denna tidsålder så är islam av naturliga skäl mycket eskatologiskt orienterat, samt betonar i hög grad en universell anda med speciellt hög acceptans för andra uppenbarade, och därmed autentiska, religioner (”Bokens folk”).
P.S. ”Stofil”…? Tja, snarare ”otidsenlig”…
Laura:
Shamloos dikter? Nej. Rekommenderar du någon särskild?
Hmm. Jag tror det är alldeles för mycket mythos i det inlägget för att kunna bemötas av en förtappad, profan själ.
Jag har läst koranen och kan väl knappast påstå att det är en särskilt hög acceptans för ”andra uppenbarade, och därmed autentiska (!), religioner”. Det finns några verser som kan tolkas så, men håller du inte med om motsatsen till ditt påstående vore betydligt sannare? Sådär femtio, hundra gånger vanligare om vi skall använda oss av aritmetiken. Det råder ingen brist på exempel.
Vera:
Här är några verser ur Koranen samt yttranden av profeten Mohammed som stödjer tesen om islams särskilt höga acceptans för andra uppenbarade religioner. Ta gärna fram egna exempel som skulle kunna bevisa motsatsen. (Det är dock inte nödvändigt att du gör det med, som du skriver, ”femtio, hundra gånger” så många, utan lika många eller färre räcker gott.)
”De [troende] tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud — utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud” (2:285)
”Vi har gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom [Psaltaren], sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om — och Moses som Gud talade med utan förmedling — sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud.” (4:163–165)
”[Muhammad!] Vi har uppenbarat Koranen för dig med sanningen, som bekräftar det som består av [älde tiders] uppenbarade Skrifter och vars uppgift det är att vaka över det.” (5:48)
”De som tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och sabierna och de kristna — alla de som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv — skall förvisso få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.” (5:69)
”Till varje folk har [Vi sänt] ett sändebud” (10:47)
”Vi har sänt ut sändebud före dig; om några av dem har vi berättat för dig. Och inget sändebud har fått göra tecken och under annat än med Guds tillåtelse.” (40:78)
Profeten Mohammed har även, i samband med äldre tiders profeter/sändebud, yttrat: ”Säg inte att jag är bättre än Moses.” samt ”Säg inte att jag är bättre än Jona.”
”48:29 Muhammed är Guds apostel, och de, som följa honom, äro fruktansvärda mot de otrogna, men barmhärtiga mot varandra; och du ser dem buga sig och falla ned av åstundan efter Guds ynnest och välbehag med märken i sina ansikten efter det myckna nedfallandet. Så framställas de i tora, men i evangelium framställas de under bilden av säd, som skjuter upp sin brodd och giver den stadga, så att den sväller och reser sig upp på sin stjälk till fägnad för såningsmännen, för att detta skall reta de otrogna. Gud lovar dem, som tro och göra goda gärningar bland dem, förlåtelse och stor lön.”
Om judarna, som slaktades:
”2:247 Har du ej givit akt på Israels barns sammankomst efter Moses tid, då de sade till en profet ibland sig: ”Sätt en kung över oss så skola vi strida för Guds sak”? Han svarade: ”Kunden I underlåta att strida, om strid varder eder föreskriven”? Då sade de: ”Varför skulle vi ej strida för Guds sak, då vi i alla fall fördrivits från våra hem och våra barn?” Men när det föreskrevs dem att strida, ryggade de tillbaka på ett fåtal när, men Gud känner de orättfärdiga.”
”4:78 De, som tro, strida för Guds sak, och de, som är otrogna, strida för Taguts sak; striden alltså mot Satans anhängare! Satans anslag äro förvisso vanmäktiga.”
Månggudadykare? Hinduister? Kristna som tror på treenighetsläran? Se:
”Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst i finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och lägga eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och given allmosan, så låten dem draga sina färde!”
”47:4 När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!
”47:5 Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. Om Gud velat, så skulle han hava gjort sig kvitt dem, men det är för att han skall pröva eder genom varandra. De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet.”
Du skulle visserligen kunna hävda:
”2:171 Och detta för att Gud nedsänt skriften med sanningen; de, som tvista om skriften, gå sannerligen långt i trotsighet.”
Vera:
Hm, om du har det minsta intresse av sanning och objektivitet, d v s verklig kunskap, så bör du för det första söka dig bortom de klassiska västerländska stereotyperna om islam och den koraniska uppenbarelsen. Med andra ord bör du undvika Zetterstéens exoteriska Korantolkning från 1917. Varför begränsa och utlämna sin omdömesförmåga till en text som så uppenbart är färgad av översättarens egna orientalistiska ”för-domar”*, när det numera finns en auktoriserad svensk översättning (Bernströms Koranens budskap från år 2000)?
Om du bara konsulterade denna i dessa stycken avsevärt mindre vinklade källa, så skulle merparten av de möjliga misstolkningarna kunna skingras. Då finns det heller inte längre mycket att tvista, eller gå i svaromål, om.
*Angående sådana klassiska, eller närmare bestämt högst moderna, för-domar, vilka grumlar sikten och omöjliggör varje ansats till objektivitet, se de inledande kapitlen i René Guénons första bok, Introduction to the Studies of the Hindu Doctrines.
Det finns såklart mycket man skulle kunna säga kring de minst sagt tvivelaktiga exemplen ur Zetterstéens ”upplysta” tolkning som du här håller fram — exempel som mer än gärna verkar omhuldas av kritiker av ”islam”. Efter att man rätt ut alla frågetecken kring de Zetterstéenska spökena, så skulle det också vara upplysande att försöka ringa in vilken syn på en giltig kunskapsgrund sådan ”kritik” ansluter sig till och vilka intellektuella konsekvenser denna medför, inte minst när det gäller kritikerna själva. Konturerna till en sådan ”kritik av kritiken” har nu därför så sakteliga börjat att skissas upp.
Men allt detta får vänta till tidigast i slutet av augusti. Tills dess är det semestertider här i Caféet och verksamheten kommer därför att mer eller mindre gå på sparlåga.
Om Shamloos dikter:
jag rekommenderar de dikter som är översatta av Azar Mahloujian (det finns även andra översättningar till svenskan och de tycker jag inte är lika bra – fast du kanske läser persiska?) – Arash förlag (Stockholm / Spånga).
Mahloujian har en hemsida: http://www.azar.se, där fanns i alla fall förut mer information om Shamloo.
Du har din klocka (alltså den som anger tid för kommentarer här på bloggen) inställd på svensk tid minus en timma, men det kanske är meningen?
Laura:
Tack för informationen om Shamloo!
Klockan ska nu vara inställd på svensk tid.
Har nu efter mycket möda tagit mig igenom praktiskt taget varenda stavelse från starten fram till och med mars 2007. Mäktigt! Så mycket pärlor som jag återupptäckt efter att tidigare många gånger ha slöläst och hoppat över. En anmärkning dock: det skulle vara mycket trevligare att läsa dina egna tankar kring exempelvis de väldiga excerpterna i serierna Tidlös besinning i besinningslös tid samt I tjänst hos det Enda. Dessa mastiga utdrag känns lite väl overkill. Skulle inte en bättre lösning vara att lägga utdragen på wikin och skriva en personlig reflektion på det här på bloggen istället?
Philosophia perennis i allmänhet intresserar mig en del, men min personliga käpphäst är i synnerhet den tradionella skolan som jag blir mer och mer tveksam till ju mer jag läser. Det här väldiga fokuset på traditionsbärande myter tar emot då det i mina ögon framstår som något helt annat än den inre erfarenheten (”den högsta identiteten”) och undantag som mystikerna framhåller.
Imorn fortsätter jag läsningen och hoppas på att kunna beta av hela 2007 snart också!
iammany —
Imponerande att du tagit dig tid för en såpass grundlig genomläsning! Det är alltid kul när texterna läses och uppskattas.
Du har helt rätt om vilken typ av inlägg som passar bloggformatet och vilka som på sätt och vis ”spränger ramarna”. Sedan en tid tillbaka så tas större hänsyn till just detta. Flera av de senare inläggen skulle delvis kunna ses som egna reflektioner angående de specifika längre och centrala excerpter du nämner (Tidlös besinning i besinningslös tid samt I tjänst hos det Enda.)
Sedan angående din huvudsakliga fundering så skulle följande först behöva redas ut. Du skriver att philosophia perennis, d v s den tidlösa visdomen intresserar dig en del. Men då låter det onekligen märkligt om du på samma gång blir mer och mer tveksam till dem vars roll det är att förmedla och anvisa vägen till just denna kunskap – nämligen företrädarna för Traditionen.
Om du vill se utsikten från visdomens berg bör du inte förakta dem som varit där före dig och kan visa vägen upp till toppen. Ett berg som för övrigt endast ut som en berg nedifrån, eftersom dem som kommit upp till dess topp inser att resan hela tiden var en resa i det inre. Absolut transcendens är med andra ord oskiljaktig från absolut immanens.
Mystika erfarenheter är ofta tillfälliga och i högsta grad övergående skeenden där sökaren förblir i en individuell och passiv roll. De reguljära esoteriska och metafysiska traditionerna bidrar å andra sidan med kontinuitet, andlig styrka och ”nådeflöde” som den enskilde sökaren endast i ytterst speciella undantagsfall kan undvara för att inte ”fastna” på vägen.
Inriktningen på Cafét har med andra ord gått från en uppgörelse med existentialismens handlingsetik till avsubjektiverande mystik (sufismens fana) och därifrån vidare till traditionell ”metafysik”/ortodox gnosis (eller jnana som det benämns i de indiska lärorna).
Jag var otydlig där. Det var inte min mening att avfärda den traditionella skolan in toto, men den slagsida vissa företrädare åtminstone i vissa frågor har mot vad jag uppfattar som en allt för avgränsande och icke-ödmjuk hållning. Det var särskilt påtagligt i excerpterna av Guenons kritik av moderniteten. Hur som helst ska jag försöka sammanfatta mina tankar efter att nu ha läst allt (utom vissa kommentarer) på caféet!
Jag tror man kan se den mer ”hårdnackade” kritiken (som drar alla eventuella konsekvenser av ett resonemang) som ett svar på den hållning man stöter på hos flera företrädare för olika moderna tankeskolor. Hur har egentligen de skolorna behandlat religionerna, traditionerna eller i förlängningen, det heliga? I bästa fall har man har ignorerat dess företrädare. Men i många fall har de förlöjligats, hotats osv. Vad exempelvis Guénon visar med sin svidande uppgörelse är att det finns något annat, ett helt annat grundperspektiv. Och då är det nog inte jämt möjligt att svara de olika företrädarna för ”det moderna” utifrån deras egna premisser utan man måste helt enkelt förkasta det, utan att blinka.
Men en viktig poäng måste lyftas fram. Man bör inte behandla människor utan respekt. Det leder aldrig någonvart! Men för de fram förlöjligande och ibland även rent aggressiva tankar så kan det finnas en viss poäng i att lyfta fram detta för vad det verkligen är. Speciellt när man betänker hur lätt det är för människor att handla förhastat när de eldats upp.
Vänligen,
Dennis
En ung man fick befallning av sin läromästare, en filosof, om att under tre års tid betala för att bli hånad. Sedan befallde hans mästare att han skulle bege sig till Aten. Där mötte han en gammal man som satt vid stadsporten och hånade dem som gick in där. När den unge mannen blev hånad började han skratta. Den gamle mannen sa: ”Vad är detta? Jag hånar dig och du börjar skratta?” Han svarade: ”Ja, i tre år har jag betalat för att få folk att håna mig och i dag har jag blivit hånad gratis. Därför skrattar jag.” Sedan brukade abba Johannes säga: ”Detta är himmelrikets port, och våra fäder som blivit hånade går glada in i Guds stad.”
Jag undrar om Aldous Huxleys bok vid namn The Perennial Philosophy är något värt att inhandlas?
Svar till S:
Huxleys bok finns även översatt till svenska av Daniel Andrae under titeln Oförgängliga filosofin (Natur & Kultur, 1952). Den är kanske framförallt känd för att ha populariserat begreppet philosophia perennis bland den europeiska allmänheten.
Huxley inspirerades av författare som William Blake och Hermann Hesse och vände sig med all rätt mot den avhumanisering och värdenihilism han insåg hade framkallats av den moderna vetenskapen. Det han istället söker är ”en psykologi som i själen söker finna något som liknar eller är identiskt med den gudomliga verkligheten”. Huxleys utläggning av den tidlösa visheten skiljer sig dock från en traditionell och intellektuellt objektiv ståndpunkt (som Cafét ansluter sig till), inte minst genom hans religionsfilosofiska synkretism. Hans åskådning har därigenom vissa likheter med de teorier som florerar inom new age-rörelsen.
Den kanske bästa introduktionen till philosophia perennis ur ett traditionellt perspektiv är Kenneth och Harry Oldmeadows Traditionalism: Religion in the Light of the Perennial Philosophy. Den är dock inte helt lätt att få tag i. På Wikipedia-artikeln om philosophia perennis kan du även finna flera litteraturtips på svenska med hög kvalitet.
I Sydamerika kallar de kaffet ”Andernas svarta guld”, fina grejer hur som helst, där som här… så jag diskuterar gärna esoterica över en virtuell kopp kaffe på ert etablissemang…
Ser att du/ni som så många andra valt att lämna bloggsfären men om ni ändå råkar ramla in här igen skulle jag vilja be om förslag på böcker lämpliga som introduktion till sufism för en intresserad.
tack
Ivan: Kika på Wikipedias litteraturtips i ämnet.
Svar till Ivan: Förutom de svenskspråkiga introduktionsböcker till sufismen som listas på Wikipedia (vilka alla är relativt lättillgängliga och har skiftande fokus), så verkar Titus Burckhardts Introduction to Sufi Doctrine vara den kanske allra mest tillförlitliga introduktionen på engelska. Den kom först ut på franska 1959 och den engelska översättningen har varit slutsåld sedan jag vet inte hur många år, men har nu precis faktiskt ”i dagarna” återutgivits av World Wisdom Books. Finns att få tag i från bl a AdLibris och Bokus.
Vid sidan av Burckhardt kan även följande författares böcker i ämnet starkt rekommenderas (ja, även annat de har skrivit om också): Seyyed Hossein Nasr, Martin Lings, William Chittick, Frithjof Schuon, René Guénon, Reza Shah-Kazemi, Annemarie Schimmel samt Jean-Louis Michon.
Kurt Almqvists och Tage Lindboms böcker bör också nämnas i sammanhanget, kanske speciellt de sista (Ordet är dig nära resp. I Frithjof Schuons fotspår), även om dessa två titlar numera inte är helt enkla att komma över. (Det skulle vara intressant att få veta i hur stor upplaga Lindboms bok trycktes i när den kom för fem år sedan. I vilket fall som helst måste den ha gått åt som smör i solsken, då den är definitivt slut på förlag sedan länge.) Bokens inledning av Ashk Dahlén är inte bara en god källa till sufismens lära, utan också den hittills bästa introduktionen till philosophia perennis på svenska – d v s ett mer eller mindre måste för den seriöse sökaren.
Om du har ett speciellt intresse för den svenske pionjären Ivan Aguéli, så är Axel Gauffins och Viveca Wessels biografier alltid trevlig läsning. Även den gode Eric Hermelins översättningar av persisk sufipoesi är väl värda att stifta bekantskap med.
Hör gärna av dig igen när och om du bestämmer dig för någon bok! Det skulle såklart också vara kul att höra något om hur det går med läsningen.
Jag ser att Mia försvann så fort skon klämde. Nåja, vad kan man förvänta sig av en person som stoltserar med ett egenmäktigt syfte om att vara provokatör…
Salam!
Det blev The Perennial Philosophy av Huxley på engelska och svenska! Fanns en del sufiska citat i den.. Många väl valda citat! Och det jag gillar med boken är att han framlägger citat från mystiker från olika religiösa vägar, visar fram likhetstecken, och försöker förklara de. Men det är i sanning som i dikten av Rumi där den äldste i de vises skara viskar ”Man kanske kan förstå men inte förklara”.
Men i sanning en läsvärd bok! Nåja, slår inte Tazkiratú`Lawliya (vännernas minne) som jag införskaffat i alla fyra band. Sublim läsning, finns i sanning inget skonsammare än att bli en ödmjuk vän i sanna vänners sällskap med den som all vänskap upprätthåller.
Tack för den enda bloggen som jag funnit värd att läsa.
någonting för dig kanske?
http://www.zeitgeistmovie.com/main.htm
S: Mycket trevligt att höra att Cafét har uppskattats, tack!
Du får förvalta shaikh Attâr-volymerna väl. Det är ovanligt att alla fyra volymer hålls samlade, och i dessa fall får man vara beredd att lägga upp en rejäl slant. (Del III och IV utkom endast i 300 exemplar vardera, del I och II i 1000.) Enligt professor R. A. Nicholson var ”Vännernas minne” när den kom ut på svenska 1931-43 den enda översättningen av Tazkiratú ‘l-Awliyâ till något europeiskt språk.
Emilia Fogelklou kallade dem i sin recension för ”rika fyndgruvor”, men tillade inom parentes: ”För att vara rätt läskunnig behöver man också en bildning som inte står till mitt förfogande.”
Eric Hermelin själv verkar ha vördat detta verk som ett av de främsta han översatte. Waldemar Wahlöö lät i intervjuns form översättaren själv få recensera helgonbiografierna:
”Man häpnar och vill nästan falla på knä i vördnad, när man gör bekantskap med detta verk, säger baron Hermelin. Någon känsla av stolthet över sitt eget arbete hyser han däremot uppenbarligen icke. Tvärtom menar han, att dessa översättningar tillkommit utan hans förskyllan. [min markering] — ‘Varenda inandning är en välgärning, varenda utandning bör vara en tacksägelse’, citerar han från persiskan.”
Attâr brukar klassas som en bhaktisk sufier. Han träffade Rûmi när denne fortfarande var ett barn och förutsåg hans kommande storhet. Attâr sägs även ha haft al-Khidr som mästare, d v s den mystiske tjänaren vid platsen ”där de två haven möts” (K. 18:61).
Hello I research the E.mail adress of Viveca Wessel about a research about Ivan Aguéli. Thank you
Denis ANDRO (France)
Denis Andro: I have sent it to your e-mail. Good luck with the research!
Kan måhända gnosticismen (om man kan tala om den i singularis) komma att behandlas här på caféet? Det skulle vara mycket intressant, särskilt i relation till traditionalismen. Som jag förstått det var Guenon gnostiker eller åtminstone starkt influerad innan han så att säga ”gick över” till traditionalismen.
Under åren 1906-1909 hade René Guénon (observera stavningen: akut accent) ett angreppssätt med mycket stor bredd (till synes en förberedande fas för att sedan på allvar gå in på djupet). Han gick då med i alla de pseudo-esoteriska, mystiska och ockulta sällskap, ordnar och rörelser som fanns att tillgå i Paris, bl a den inflytelserika l’Église Gnostique. Ganska omgående kunde han dock avfärda denna som irrelevant.
I ett par av sina första böcker går han till botten med dessa rörelsers centrala förvillelser och visar bland annat på hur de är intimt kopplade till den moderna världsåskådningens eller ”överideologins” antikosmiska och antiintellektuella klyvning i å ena sidan rationalism och å andra sidan sentimentalism. De är därför dömda till att förväxla det andligt supra-rationella med det psykiskt infra-rationella.
Denna utredning förmådde han göra eftersom han med sitt osedvanligt skarpa intellekt endast några år senare var ”fullt utbildad” i den rena metafysiken, vilken med sin vertikala dimension fullständigt transcenderar den moderna västerländska ”filosofins” sätt att överhuvudtaget formulera frågeställningar. Tack vare autentisk och assimilerad kunskap genom undervisning från auktoritativa företrädare för traditionella andliga vägar kunde han formulera essensen i dessa på ett inte bara syntetiskt och tillförlitligt, utan även för den moderne västerlänningen klart förståeligt, sätt. (Åtminstone för den målgrupp han riktar sitt budskap till, d v s personer med tillräckliga kvalifikationer vad gäller såväl intellektiv förmåga som andlig uppriktighet.)
Guénons beska medicin – det kompromisslösa avfärdandet av alla former av moderna hugskott, pseudo-dilemman och ressentimentsfyllda förnekelser – bygger helt och hållet på en objektiv, icke-sentimental och opartisk klarsyn och en affirmativ hållning av den traditionella metafysikens universella och tidlösa sanningar, och därmed den potential som virtuellt ryms i människans intelligens och som kan bära frukt genom andligt förverkligande inom en traditionell ortodoxis ramverk.
Det tidiga medlemskapet i den ”Gnostiska kyrkan” bör nog med andra ord inte tolkas som att han var ”gnosticist”, utan att han så att säga gav denna organisation ”en chans” eftersom han hade en fallenhet för gnosis, vilket alltså är en annan sak. Enligt ortodoxin (den ”rätta”, d v s oförfalskade läran) är ”gnosticismen” en heretisk eller närmare bestämt en pseudo-metafysisk villolära medan gnosis (sanskrit: jnâna) är den ontologiska och supra-ontologiska kunskapsdimension som ligger till grund för alla de stora världsreligionerna, och som enligt alla dessa – oberoende av varandra men ändå samstämmigt – kan skådas med den överindividuella intellektuella intuitionen eller ”hjärtats öga” (och detta tack vare de uppenbarade sakrala formerna och riterna vars valida verkan garanteras så länge ortodoxin bevaras levande och intakt.)
Enligt Guénon så är nog tvärtom de gnosticistiska sekterna med sina dualistiska idéer oförmögna att tränga igenom den moderna världsåskådningens slöjor i och med sin frikoppling från en integral traditionell ortodoxi baserad på metafysiska principer (dvs advaita eller ”icke-tvåfald” enligt Shankara), vilket är det enda som kan klargöra det riktiga förhållandet mellan det Absoluta och det relativa och därmed sätta var sak på sin plats med balans och rätta proportioner.
En sådan kritisk hållning till den heterodoxa gnosticismen kanske kan jämföras med Joseph de Maistres resonemang om att ortodoxins sanningar först måste förvridas för att förnekas (och därmed tvinga de inblandade till fruktlös improvisation och ytterligare spä på en redan långt gången disintegrerande individualistisk och/eller kollektivistisk utopisk pseudo-frigörelse och dissipation istället för det som den traditionella världen trots sina partiella brister och, i den moderne skeptikerns ögon, hopplösa dogmatism, ändå alltid operativt erbjudit människorna: ingenting mindre än en andlig, och därmed fullständig, befrielse).
Jag slipade lite till på svaret. Hoppas att det någorlunda besvarar vad du var ute efter och inte gör dig alltför besviken.
(Det var inte riktat till mig detta inlägg, men jag instämmer med huvudtanken däri. Man måste ge sig hän något större, underkasta sig Guds Makt, Det Oförklarliga, Det Osynliga.
”Islam” = underkastelse heter det ju, och det är helt min åsikt; villkorslös kapitulation är vägen, är början, är vägen till seger.)
Jo, ”villkorslös kapitulation” i andligt hänseende, i förhållande till det Absoluta, inte i förhållande till ”guld, människor och makt” för att tala med Eric Hermelin.
Precis så, givet för en andlig person som mig.
Det må vara att materialister missuppfattar detta med ”underkastelse”; man får understryka detta andliga faktum när man talar till dem.
Ja, med det tillägget att ”dem” inte är några andra än alla de ”böjelser” inom oss själva som, om de inte ständigt blir påminda, tenderar att förtränga att människan först som sist är en teomorf varelse, d v s skapad till ”Guds avbild”. (Logiken är ju t ex ingenting annat än ett derivat av Logos.)
Utan en metafysisk doktrin blir dock mystikens tal om avdöende från jaget etc av moderna människor snarare regelmässigt tolkat som ett slags formlös psykisk dissolution, och häri ligger den verkliga faran för de nyandliga rörelser som reagerar på ett otillräckligt sätt gentemot förslavandet under en själsdödande materialism.
Kan man inte skilja på det ”övre” och det ”undre” vattnet riskerar man så att säga att drunkna ”i god tro” istället för att komma över till andra sidan, för att ställa upp en klassisk liknelse i enlighet med hur Jesus och Buddha ”gick på vattnet” och hur Moses korsade Röda havet.
Detta hänger ju givetvis ihop med den stora svårigheten att finna tillförlitliga andliga vägar och vägledare i den moderna världen.
I kapitlet ”Förväxlingen mellan det själsliga och det andliga” i I tjänst hos det Enda skriver Guénon:
»I vissa av våra föregående böcker har vi haft tillfälle att hänvisa till en bild som stundom används i samband med invigning, och det är bilden av en ”segelfärd”. Denna utförs på ett hav som föreställer själens rike och som det gäller att ta sig över med undvikande av alla de faror det erbjuder. Vad är då att säga om en människa som kastar sig mitt i detta hav och inte längtar efter något annat än att drunkna i det? Och ändå är detta den exakta innebörden i sammansmältandet med ett ”kosmiskt medvetande” som i verkligheten är identiskt med den förvirrade och obestämda helheten av de själsliga inflytelserna. Dessa inflytelser har – i motsats till vad en del människor inbillar sig – icke något som helst gemensamt med de andliga, även om det händer att de mer eller mindre härmar dessa i sina yttringar. Ty detta är det område där ”efterapningen” utövas i hela sin vidd, och det är å andra sidan orsaken till att dessa till ”fenomenvärlden” begränsade yttringar aldrig i sig själva bevisar någonting, eftersom de kan vara fullkomligt lika hos ett helgon eller en trollkarl. De som begår dessa olycksdigra misstag glömmer – eller är helt enkelt okunniga om – särskillnaden mellan ”vattnet ovan fästet” och ”vattnet under fästet”: i stället för att höja sig till det övre havet drunknar de i det nedres djup; i stället för att samla alla sina krafter i riktning mot den över-formella världen, den som ensam kan kallas ”andlig”, slösar de bort dem i den ändlöst skiftande och undflyende mångfald som den subtila manifestationens former erbjuder. De anar inte att det som de tar för fullhet av ”liv” i verkligheten inte är annat än det rike vars signum är död och upplösning utan återvändo.«
CE: Trist svar. Nu förväntade jag mig förvisso inte att traditionalister skulle tala om gnostiker i positiva ordalag, men sådana definitiva avfärdanden är alltid tråkiga och nedslående. Det du skrev säger mig ärligt talat ingenting. Och Guenon, han ansåg sig alltså kunna avfärda gnosticismen helt runt 1909, fyra decennier före Nag Hammadifynden? Hur relevant är egentligen Guenons kritik idag?
Guénon var ju själv en gnostiker (pneumatikoi) av rang, dock som sagt inte en heterodox ”gnosticist”. Även termen ”traditionalist” menade han var malplacerad. De sanningsfragment som eventuellt skulle kunna utvinnas (av någon med de rätta kvalifikationerna) ur de gnosticistiska källtexterna tror jag inte skulle ändra något på vad Guénon skrivit angående vare sig den tidiga kristendomens karaktär eller vikten av ett reguljärt ortodoxt ramverk för andligt förverkligande.
Det som har värde i det han skriver är ju just det metafysiskt tidlösa. Dess aktualitet och relevans kan per definition inte minska, åtminstone inte så länge tid och rum består, men förutsätter ju dock som alltid en adaption till förändrade omständigheter. (Din frågeställning hänger ju för övrigt intimt samman med tron på ett ständigt ”framsteg” som en ogripbar, odiskutabel dogm, vilken får som konsekvens att människorna nu tror sig ha fått ett carte blanche för att överge och/eller parodiera den intellektuella och andliga visdom som utgjort den livgivande märgen i mänsklighetens alla civilisationer).
Guénon skriver inte heller för att behaga. Den typen av sentimentala överväganden är tvärtom det första som måste övervinnas om man ska nå en verklig förståelse. Han betonar gång på gång att det hans skrifter påminner om endast är opartisk och objektiv sanning i en för den västerländska mentaliteten lättbegriplig form. Han är dock väl medveten om att detta förhållningssätt inte ses med blida ögon av många i hans samtid och att hans roll på många sätt därför är en otacksam sådan. Besk medicin är inte detsamma som sötsaker, och den upplevs dessutom ofta som desto beskare ju större behovet är.
Jag vill också bemöta anklagelsen om något ”definitivt avfärdande” med ett citat av Guénon själv (från förordet till The Crisis of the Modern World):
”När man konfronteras med dylika ting är den bekvämaste attityden utan tvekan helt enkelt att utan vidare efterforskning avfärda det hela som förvillelser och fantasifoster utan relevans. Vi anser emellertid att även om det faktiskt är fråga om villfarelser, är det bättre att, under det att man avvisar dem som sådana, undersöka de orsaker vilka givit upphov till dem och söka det minimum av sanning, om än deformerat, vilket de ändå innehåller eftersom felaktigheter när allt kommer omkring endast existerar på ett blott negativt sätt. Absolut fel kan inte finnas någonstans utan är endast ett meningslöst uttryck. (…) Den vaga föraningen om ett slut, vilket i själva verket är nära förestående, verkar okontrollerbart på föreställningarna hos somliga och ger helt naturligt upphov till vilda och, mestadels, grovt förtingligade mentala bilder, vilka i sin tur antar som yttre form just de extravaganser vilka vi omnämnt. Denna förklaring bör dock inte ses som en ursäkt för sådana utsvävningar, eller i varje fall, även om de personer som ofrivilligt faller offer för villfarelser, då de är predisponerade till detta på grund av ett mentalt tillstånd för vilket de inte kan ställas till svars för, bör ursäktas, kan det aldrig vara en anledning att ursäkta misstaget som sådant. För vår del, kan vi verkligen inte anklagas för orättmätigt överseende med den nutida världens ”pseudo-religiösa” manifestationer mer än med moderna villfarelser i allmänhet. Vi vet att det finns dem som rentav är benägna att förebrå oss om motsatsen till tolerans, och kanske kan det som sägs här förmå dem att bättre förstå vår hållning i dessa frågor, en hållning som består i att alltjämt stå fast vid den enda ståndpunkt vi befattar oss med – den som innebär opartisk och objektiv sanning.”
Iammany:
Berätta vad gnosticismen har att erbjuda och varför den är att föredra framför att följa en ortodox andlig väg inom en etablerad religion. Så kanske vi kan få en mer fruktbar diskussion.
iammany: Jag tror inte man skall förutsätta att förhållandet att Guénon ej ansåg den franska gnostiska kyrkan ”hålla måttet” per automatik innebär att han därmed avfärdade den ursprungliga kristna gnosis.
”Gnosticism” är en modern term. Inom den tidiga strömning av gnosis som brukar betecknas som den ‘valentinianska’ såg man sig helt enkelt som ”den andliga säden” -, Kristi kyrka i köttet. Exempel på skrifter som mynnar ur denna skola är Sanningens evangelium och Den tredelade traktaten. Söker man efter beröringspunkter med Advaita Vedanta i den tidiga kristendomen så kan man leta här.
Den dualistiska (eller manikeiska) ontologin i gnosticismen tar ofta fasta på vissa formuleringar i Nya testamentet, såsom i Paulus’ epistlar och Johannesevangeliet. Misstaget är att man så att säga överbetonar eller ”fetischerar” manifestationens separativa, bi-polära och demiurgiska dimension (sanskrits Purusha och Prakriti). Genom att anamma uppfattningen om två högsta metafysiska principer hamnar man så att säga i strid med själva definitionen av universum.
Snarare än att säga att företrädare för traditionell gnosis ”avfärdar” denna pseudo-metafysiska avvikelse från ortodoxin, så överskrider de den, genom att inte förlora insikten om att allting sluts i den essentiella Enheten (ar. aḥadiyya / wāḥidiyya).
Traditionell metafysisk doktrin transcenderar med andra ord varje dualitet, gräns och begränsning (ar. Raḥmān), samtidigt som den inte förlorar (den mystiska) insikten om det Absolutas ständiga immanenta närvaro i det relativa (ar. Raḥīm).
Det är ett missförstånd att hävda att den tidiga kristna gnosis är dualistisk, två högsta metafysiska principer hittar man inte där. Däremot, mycket riktigt en stark betoning på det illusoriska i manifestationens lägre aspekter.
A: Ja, det är ju just det missförståndet jag menar gnosticisterna gör sig skyldiga till.
Jag måste säga att de österländska dofterna och den förfinade arkitekturen tilltalar mig oerhört.
Exposé: Det gör de inte.
I ingen av de representativa texterna för den strömning av kristen gnosis som den helige Valentinus och hans efterföljare gjorde sig till talesmän för ställs ytterligare en metafysisk princip vid sidan om Alltets Fader.
Tvärtom betonas, som i varje sant metafysisk lära, den högsta Principens absoluta suveränitet, med vilken, strikt taget, ingenting kan jämföras.
Detta, och mer därtill, kan varje människa som har ”ögon att se med” bekräfta för sig själv genom att konsultera ovan nämnda texter.
A: Valentinsk gnosis skiljer sig uppenbarligen från övriga vedertaget gnosticistiska läror, i det att den använder den dualistiska terminologin för icke-dualistiska ändamål. Här har vi med andra ord undantaget som bekräftar regeln. Det är väl också därför t ex Henri Corbin refererar till den.
Oavsett vad som deklareras i Sanningens evangelium, faller bevisbördan onekligen tung på den som vill hävda att det i våra dagar finns en äkta kristen gnosis-tradition bevarad utanför kyrklig apostolisk succession sedan Valentinus dagar, och som det är möjligt att ta del av annat än i rent teoretisk bemärkelse.
Cafe Expose argumenterar med sedvanlig akrobatik.
…undantaget som bekräftar regeln…
…Oavsett vad som deklareras i Sanningens evangelium…
Autismen är definitiv, dialogen stängd.
Que?
Är det inte vedertaget att gnosticismen är en ”religiös dualistisk rörelse” (Nationalencyklopedin)?
Det enda jag hävdat är att den valentinska gnosticismen verkar skilja sig från denna allmänna definition genom sitt betonande av axiomatisk enhet (och därmed att den potentiellt kan ha ett stort, åtminstone teoretiskt, värde), men att det samtidigt är upp till bevis om någon skulle vilja hävda att det än idag finns äkta esoteriska uttrycksformer bevarade som knyter an till denna strömning.
Vad är det egentligen du/ni vill föra dialog om? Och vad menas i sammanhanget med att vara ”dialogvänlig”? Ingen av er har ju bemödat sig att ens försöka svara på Johannes berättigade undran från den 22 februari.
Huruvida de övriga gnostiskt kristna lärorna från de första århundradena doktrinärt var dualistiska återstår för den som hävdar så vara fallet att visa – att något är vedertaget betyder inte därmed att det är sant, men det behöver väl inte sägas.
Den som tar Corbin som utgångspunkt skulle till att börja med behöva beakta det faktum att denne ingalunda enbart refererar till den skola som fått sitt namn efter Valentinus utan även till andra gnostiskt kristna traditioner samt till Mani och hans lära. Med detta som måttstock blir cirkeln genast vidare.
Kyrklig är gnostisk kristen tradition per definition, oavsett namn och form som efter växlande omständigheter skiljer sig åt. Huruvida det är möjligt att ta del av densamma är inte en fråga för mänskligt godtycke att avgöra, även om somliga säkert skulle önska att det förhöll sig annorlunda. Men i slutändan är ‘Sanningen övervinner allt’ inte bara ord, utan en realitet, och inför denna realitet gäller mänskliga föreställningar, tack Gode Gud, för intet.
”Huruvida det är möjligt att ta del av densamma är inte en fråga för mänskligt godtycke att avgöra, även om somliga säkert skulle önska att det förhöll sig annorlunda.”
Ja, det är ju just detta som är den springande punkten. Den norm eller måttstock som är nödvändig för att ta sig an det på många sätt vanskliga projektet att doktrinärt försöka rehabilitera de tidiga gnosticistiska strömningarna ur det förgångnas dimslöjor, garanteras av detsamma som garanterar den kristna ortodoxins autencitet som sådan – nämligen den apostoliska successionen.
Det är denna obrutna vigningskedja och ingenting annat som garanterar den kristna kyrkans supra-mänskliga innehåll och Sanning, personifierad av och härledd tillbaka till Jesus Kristus. Saknas denna är det istället den mänskliga faktorn som blir högsta instans och måttstock, vilket ju är själva urtypen av heresi.
Genom att upphöja sig själv till måttstock strider man mot enhetsdoktrinen och öppnar därmed upp för värderelativistisk anarki där Sanningen till slut inte kan skiljas från lögnen. Det var av denna anledning Guénon tog det helt korrekta beslutet att definitivt lämna det pseudo-religiösa människopåfundet l’Église Gnostique och dess godtyckliga önsketänkande bakom sig. ”Avfärdandet” handlar inte om någonting annat än att ödmjuka sig inför objektiv och intrinsikal Sanning.
När vi talar om mänskliga påfund så är det inte för att döma den ena eller andra pseudo-initiatiska fenomenet utan för att påpeka den totala omöjligheten i att genom rent mänskliga kriterier bedöma autenticiteten i Traditionens manifestationer, vilka det än må gälla.
Allt det sagda är mycket riktigt så långt det går, men undlåter att ta i beaktande just de faktorer som skulle kunna kasta mer ljus över frågan. Låt oss säga så här: Återställelsen kan omöjligen vara en upprepning av tidigare former, vilket skulle vara en absurditet, utan är alla formers essens och primordiala kontenta, för ”slutet skall bli som början”. Att vilja döma i denna fråga på basis av uppfattningar som inte har stöd i annat än mer eller mindre fullständigt assimilerade föreställningar om vad som konstituerar traditionell ortodoxi är just vad som inte låter sig göras, och förväxlar att tala om Traditionen med att tala ur den. Initiation är inte tillräckligt för att uttala sig auktoritativt i dessa frågor. Traditionen löper både horisontellt och förnyas vertikalt från ovan, så har det alltid varit och är så idag. Skulle det kunna vara annorlunda när vi är i slutfasen av en kosmisk cykel och jorden rämnar runt omkring oss? Det kan inte vara annorlunda och är det inte heller; ”När nöden är som störst är hjälpen som närmast” korresponderar också det till en realitet vilket vem än som följer den gyllene tråden genom vår rasande värld ända till slutet kan komma att se sanningen i, Gud vare nådig.
Ja, traditionsflödena löper både ”horisontellt” och förnyas vertikalt från ovan, men detta diskontinuerliga förnyande kan endast komma till uttryck inom ramarna för de kontinuerliga flödena, d v s inom de ännu levande ortodoxa uttrycksformerna. En vertikal ”inspiration” bryter varken traditionsordningarna eller behovet av ett reguljärt exoteriskt ramverk. Att hävda något sådant kan inte tolkas som något annat än en uppmaning till individualistisk självhävdelse.
De specifika omständigheterna kring en ”återställelse” kan per definition inte föregripas utifrån vår horisont. Och formuleringen att ”jorden rämnar runt omkring oss” tycks mig inte som en speciellt träffande lägesbeskrivning. Det är snarare människorna som faller – inte minst från de integrala traditionernas reguljära uttrycksformer (det vill säga ”gyllene kedjor” – utkastade av Gud).
Vi påpekar endast grundläggande förutsättningar för förståelsen av vissa elementära ting vars relevans inte kan annat än växa för varje dag som går, vare sig man vill det eller inte, indivdualistisk självhävdelse varande just vad som hindrar förståelsen därav.
Det är inte bara jorden, och därmed människorna, som rämnar, det är en kosmisk ordning.
Det man måste sätta frågetecken för är vilken doktrin som ligger till grund för dina utsagor. Att den valentinska läran skulle ha beröringspunkter med advaita vedanta låter föga troligt, med tanke på att den förra gör en tudelning mellan en högsta Gud i himlen och en av lägre dignitet som skapat världen (Demiurgen).
Var finns det Absoluta här på jorden enligt gnosticisterna?
Att en kosmisk ordning, och därmed jorden och människorna, skulle ”rämna” är också en märklig formulering. Snarare handlar det om att en viss cyklisk manifestation har uttömt sina möjligheter, och att en ny cykel, d v s ett totalt återställande av hela den kosmiska ordningen i orört skick, därmed ”knackar på dörren”. Denna apokastasis måste av nödvändighet prefigureras, inte av ett utträde ur kosmos och de integrala traditionerna, utan av en vertikal reintegration av människan som mikrokosmos i den makro- och metakosmiska ordningens jämvikt, skönhet och harmoni.
“När nöden är som störst är hjälpen som närmast” är till exempel just ett sådant faktum att vi idag, i vår på många sätt förvirrande och förvillande tid, inte endast har tillgång till bidragen från de samtida traditionella vederläggarna av det heretiska, det vill säga felaktiga, i gnosticistiska läror – Irenaeus, Tertullianus, Clemens av Alexandria och Origenes -, utan även har möjlighet att validera denna kritik genom läromästare från andra tider och skilda traditioner: t ex Meister Eckhart, Ibn Arabī och Shankara.
Intressant poäng angående ”jämförande vederläggningar”. Utöver nyss givna exempel kommer man också inte helt osökt att tänka på det kapitel i Plotinos’ (204-270) Enneader som i engelsk översättning heter just Against the Gnostics: Against Those That Affirm the Creator of the Cosmos and the Cosmos Itself to Be Evil.
”To those who assert that creation is the work of the Soul after the failing of its wings, we answer that no such disgrace could overtake the Soul of the All. If they tell us of its falling, they must tell us also what caused the fall. And when did it take place? If from eternity, then the Soul must be essentially a fallen thing: if at some one moment, why not before that?
We assert its creative act to be a proof not of decline but rather of its steadfast hold. Its decline could consist only in its forgetting the Divine: but if it forgot, how could it create? Whence does it create but from the things it knew in the Divine? If it creates from the memory of that vision, it never fell. Even supposing it to be in some dim intermediate state, it need not be supposed more likely to decline: any inclination would be towards its Prior, in an effort to the clearer vision. If any memory at all remained, what other desire could it have than to retrace the way?
What could it have been planning to gain by world-creating? Glory? That would be absurd — a motive borrowed from the sculptors of our earth.” (II.9.4)
Den förståelse – eller snarare brist därpå – av både Valentiniansk gnosis och Advaita Vedanta vilket ditt inlägg uppvisar gör att ett fruktbart utbyte kring denna fråga för närvarande med största sannolikhet måste anses vara en omöjlighet. Dina frågor kan besvaras genom elementära studier för vilket lämpliga utgångspunkter givits och vilket rekommenderas om du i fortsättningen har för avsikt att uttala dig därom.
Traditionens återkomst i dess integralitet kan mycket riktigt varken innebära ett ”utträde ur kosmos” uppfattat i någon vulgär mening, lika lite som ett utträde ur de autentiska traditionerna, vilka tvärtemot därigenom får sin fullbordan, utan snarare en manifestation av, och en re-orientering kring, världens och alla initiatiska traditioners veritabla Centrum, något vilket inte kan göra annat än att ge alla ting sina rätta positioner i den totala ekonomin.
Allt som under omständigheterna låter sig sägas är sagt och det återstår endast att önska att de för vilka de frågor som vidrörts är frågor som inte låter sig negligeras, tar bruk av de möjligheter som ges för förståelse därav, varav René Guénons providentiella verk, rätt uppfattat och som helhet förstått, intar en särställning och utgör en ovärderlig hjälp.
”Allt som under omständigheterna låter sig sägas är sagt”.
Jaha, var det allt? Inte något som helst svar på min fråga och väldigt lite substans kring vad rehabiliteringen av Valentinus i ljuset av advaita vedanta egentligen innebär, annat än ett sofistikerat ordvrängeri och idel påståenden.
”Traditionens återkomst i dess integralitet kan mycket riktigt varken innebära ett “utträde ur kosmos” uppfattat i någon vulgär mening, lika lite som ett utträde ur de autentiska traditionerna”
Om det finns någon tillförlitlighet i allt det du redogör för, borde du åtminstone kunna svara på vad som skiljer en sådan vulgär uppfattning om utträdet ur kosmos från en som skulle vara mer korrekt.
Jag har också ärligt talat väldigt svårt att se vad du/ni är ute efter här. Är poängen något i stil med att doktrinär ortodoxi — upprätthållen ”genom rent mänskliga kriterier” (?) — bör vika undan för godtyckliga antaganden rörande den ”gnostiska” traditionen och dess karaktär (härom kan vi spekulera), vilken hädanefter bör förtjäna största möjliga uppmärksamhet eftersom all ”mainstream”-kristendom är undermålig i jämförelse?
Johannes fråga är i mitt tycke fortfarande aktuell: varför, menar ni, skulle man vilja försöka återanknyta till en obskyr gnosticism, när en fortfarande levande kristen tradition finns tillgänglig? Eller för att ge frågan en annan tappning (och för att på förhand besvara listiga invändningar mot den nutida kristendomens skick): hur förklara det faktum att Gud, angelägen om att frälsa människan, har tillåtit ortodox-kristna, katolska och protestantiska villfarelser att etablera sig och snärja det flertal människor som aldrig har hört talas om någon gnosticism?
Om det är en ”dialog” ni är ute efter, vore det inte eftersträvansvärt att förklara er position istället för att komma med substanslösa invändningar? Varför gnosticismen? Vad finns det där som är mer intressant och angeläget än den etablerade ortodoxins kunskapstraditioner (som ju aldrig har behövt dö ut överhuvudtaget)?
Väldigt enkla frågor.
”But perhaps this school will maintain that, while their teaching leads to a hate and utter abandonment of the body, ours binds the Soul down in it.
In other words: two people inhabit the one stately house; one of them declaims against its plan and against its Architect, but none the less maintains his residence in it; the other makes no complaint, asserts the entire competency of the Architect and waits cheerfully for the day when he may leave it, having no further need of a house: the malcontent imagines himself to be the wiser and to be the readier to leave because he has learned to repeat that the walls are of soulless stone and timber and that the place falls far short of a true home; he does not see that his only distinction is in not being able to bear with necessity assuming that his conduct, his grumbling, does not cover a secret admiration for the beauty of those same ‘stones’.”
Plotinos, Against the Gnostics
För den som är intresserad av traditionell tidig-kristen gnosis i jämförelse med bl a vedantisk kosmologi, gav Sophia Perennis nyligen ut Wolfgang Smiths Christian Gnosis: From Saint Paul to Meister Eckhart, vilken enligt författaren lyfter fram ämnet i ”oförkortat” skick.
När det gäller heretiska felaktigheter så är dessa såklart även sanningar i relativ bemärkelse. Läror som i exoterisk mening framstår som dualistiska kan i esoterisk mening egentligen stå för en axiomatisk enhet. Men denna typ av till synes motsägelsefull tudelning kan i ett visst andligt-intellektuellt klimat också öppna upp för misstolkningar och heresier, beroende på bl a vilken traditionell doktrin och praxis man försöker jämka samman den med, och den grad av intellektuell förståelse som finns i den del av världen den traditionella formen providentiellt sett är ägnad för.
Allt detta gör att en esoterisk sanning kan öppna upp för misstolkningar, missbruk och få motsatta spridningseffekter än vad den ursprungligen syftade till. Det vill säga: det är mycket möjligt att Valentinus lära i ursprungligt skick var genuin (om detta kan vi som sagt forska och spekulera i och eventuellt även försöka rehabilitera utifrån någon ännu levande traditionell måttstock), men i den faktiska kontexten fick den i vilket fall som helst en heretisk verkan och tolkades med stor sannolikhet även heretiskt av sina egna anhängare, så att distinktionen mellan det sanna och det falska till slut blev omöjlig att dra.
Dualismen blev ju de facto också det som sänkte det andliga och intellektuella mörkret över det traditionella Europa, medan Demiurg-läror i den mer metafysiskt orienterade delar av världen, d v s i Österlandet, lättare förstods i enlighet med Māyā (i relation till Ātmā) och därmed aldrig gav upphov till samma typer av djupt problematiska missförstånd och missbruk av dess esoteriska innehåll, och inte heller fick de t ex i den zoroastrianska kontexten några sådana katastrofala konsekvenser.
Det är framförallt tydligt att läror som fått spridning utanför någon apostolisk succession snabbt blivit degenerade, och då är vi tillbaka till kärnfrågan om traditionell ortodoxi och ortopraxi, d v s vad som garanterar en doktrins autenticitet och möjligheten att korrekt förstå och tillämpa den.
Wolfgang Smith är kreationist…
Oj, oj, det här var en spännande debatt må jag säga.
Nu får ni ursäkta mitt förhärdade och moderna hjärta, men för en enkel och skeptiskt sinnade herre som ibland har svårt följa med i det traditionella tänkandet, framstår en del resonemang ovan som tämligen cyniska.
asv skriver: ”hur förklara det faktum att Gud, angelägen om att frälsa människan, har tillåtit ortodox-kristna, katolska och protestantiska villfarelser att etablera sig och snärja det flertal människor som aldrig har hört talas om någon gnosticism?”
Den himmelska nåden verkar ju onekligen på mystiska sätt. Som den lite mera cyniska herre jag är, kan jag onekligen känna mig tvungen att ställa frågan, hur dagen kristna kyrkor sett till att de är de enda som har: ”denna obrutna vigningskedja” kvar till den första kristna tiden. Möjligen kan det vara så att ett effektivt åsiktsförtryck från den katolska kyrkans sida krossade den valentinska gnosticismen på ett grundligt sätt. Det kom att krävas att en lyckosam fåraherde på 1900-talet, för att vi skulle lyckas gräva fram lite skrifter, som äntligen kunde berätta lite för oss om vad detta med gnosticism kan tänkas vara. Återigen, ni får ursäkta mitt förhärdade hjärta, men för en vanlig dödlig är lite svårt att den himmelska nåden i detta.
När vi äntligen lyckas gräva fram lite information om den gnostiska tron och någon stackare på 2000-talet känner sig lockad av gnosticismen som han / hon läst lite om, frågar han / hon en traditionell herre om detta med gnosticism kan vara något att ägna sig åt. Svaret blir: anslut dig istället till de organisationer som förbjöd de skrifter du uppskattar och som drev dina trosbröder för kyrkan när det begav sig. För en cynisk man som har lite svårt att se den himmelska nåden i alla de underbara skeenden, som lett fram till dagen kyrka, ter sig svaret till den stackars sökaren tämligen cyniskt. På ett liknande kan jag ha svårt att se den himmelska nåden i Karl den Stores kärleksfulla missionsarbete bland saxarna eller den tyska orderns spridande av Kristi ljus i Baltikum.
Jag vill en sista gång be ursäkt för mitt förhärdade hjärta, men jag vill ända påpeka att dem som bestämt sig för att tolka alla religionshistoriska segrar (utom då sekulariserings segertåg i väst), som ett bevis på himmelsk nåd, kommer att tvingas till en del cyniska förhållningssätt. Historian är skriven i blod och järn, kanske inte all historia, men mycket historia. Det vore grovt intellektuellt ohederligt att rycka loss all religionshistoria från den övriga historiska utvecklingen, och det krävs en hel ”good will” för att se den himmelska nåden skina igenom denna världens historia.
Att se dagens religionshistoriska karta som ett utryck för nåd………..tämligen svårsmält, tämligen känslolöst. Eller ser jag inte ljuset??
B skrev: ”Wolfgang Smith är kreationist…”
Ja, i en mening är han det, då han som katolik företräder en traditionell kosmologi där Gud skapat världen och ”i begynnelsen var Ordet” inte bara är ett tomt påstående. Men han är även matematiker, fysiker och vetenskapsfilosof som bland annat skrivit om kvantmekanikens metafysik.
Wolfgang Smiths biologiska synsätt är i enlighet med Aristoteles’, Sokrates’, Plotinus’, Augustinus’ och Thomas av Aquinos hylomorfiskt och inte atomistiskt och kausalhistoriskt. Det innebär mycket riktigt en kategorisk vederläggning av Darwins evolutionism, men är samtidigt alltså en metafysisk emanationslära i likhet med vedanta och kan därmed inte reduceras till någon platt teologisk bokstavstro, som även den är baserad på en kausalhistorisk logik. (Som Paulus mycket riktigt säger: ”Bokstaven dödar, anden gör levande”.)
Den traditionella metafysiken transcenderar med andra ord den mycket amerikanska och anglo-saxiska dispyten mellan ”evolutionister” och ”kreationister”. Snarare än att försöka grunda den traditionella kosmologin på en modern scientistisk världsbild, ifrågasätter Smith det valida i själva de ontologiska grunderna för en sådan (i böcker som Cosmos and Transcendence: Breaking Through the Barrier of Scientistic Belief och The Wisdom of Ancient Cosmology: Contemporary Science in Light of Tradition).
O: asv vill kanske svara själv, men kort bara – diskussionen har ju handlat om principiell doktrin och vad som gör en sådan giltig, inte om religionshistoria. Exakt hur kyrkan motverkade gnosticisterna (och vice versa!) kan kanske vara intressant ur ett religionshistoriskt perspektiv, men gör ju egentligen varken från eller till här – det är inte ett argument i sak. Och om vi väl skulle kunna belägga hur man faktiskt gick tillväga, så måste agerandet i vilket fall som helst ändå ses i ljuset av vad som är sant i principiell eller intrinsikal bemärkelse.
Nåden i det här fallet syftar väl på att religionen, i sina respektive former, under så många århundraden – och oaktat människornas ibland till synes monumentala ofullkomligheter och tillkortakommanden – trots allt ändå bevarat sin ”operativt omvandlande” karaktär och giltighet för den enskilda troende människans själ – det vill säga en fullständigt essentiell funktion den fallna människan på egen hand ej är kapabel att fylla. Hennes inre ljus måste så att säga tändas utifrån (d v s genom uppenbarelse bevarad i traditionens form).
Att återupprätta människans förbundenhet med alltings principiella Källa är vad alla autentiska religioner syftar till, och deras metoder är minst sagt väl beprövade. Vad det kommer an på är snarare vår egen oförmåga att följa dem.
o:
”För en cynisk man som har lite svårt att se den himmelska nåden i alla de underbara skeenden, som lett fram till dagen kyrka, ter sig svaret till den stackars sökaren tämligen cyniskt.”
Vilken av de två cynismerna kommer egentligen först? För en självutnämnd cyniker-skeptiker är väl alternativet mellan gudomlig försyn och tillvarons motsatsspel redan på förhand avgjort, då de cyniska glasögonen är på plats från början. Här som alltid måste man nog också bibehålla ett sinne för proportioner; att antyda att vissa kyrkohistoriska tendenser rimligtvis (dvs. för den som överhuvudtaget accepterar uppenbarelse och försyn) svarar mer mot det förra än det senare alternativet, betyder inte att nämnda försyn är identisk med något slags kvasi-naturligt ”urval”, bekräftat av historien men framförallt manifesterat i samma motsatsspel som cynikern anser vara verklighetens mest påtagliga aspekt.
Den hypotetiska uppmaningen att ansluta sig ”till de organisationer som förbjöd de skrifter du uppskattar och som drev dina trosbröder för [sic] kyrkan när det begav sig” ter sig f ö mer eller mindre problematisk beroende på hur man uppfattar människans natur — vilket i slutändan handlar om vad man anser vara meningen med livet. För den som accepterar tanken på uppenbarelse och gudomlig försyn, och som därmed anser att det finns livsviktiga skiljelinjer mellan rätt och fel i dessa frågor, är det helt enkelt en fråga om att bringas i överensstämmelse med en verklighet som vida överträffar individualistiska och därmed narcissistiska intressen. Även här kommer resonemangen att te sig olika beroende på vilka glasögon man tar på sig.
Det bör också sägas att det resonemang du vänder dig emot (och tar ur sitt sammanhang genom att oförtjänt blåsa upp det bortom dess tänkta omfång och proportioner) hade att göra med den fortfarande obesvarade frågan vad det är som gör gnosticismen mer relevant än den ännu levande kristendomen.
För den som eventuellt missat det, så lade jag till ett litet stycke om nåden i min senaste kommentar efter att den först publicerades.
CE: Såg först inte ditt svar, men just detta med nåden och uppenbarelsen blir nog i slutändan fullständigt avgörande för de som accepterar implikationerna. I frånvaro av substantiella klargöranden får man kanske anta att de gnosticistiska böjelserna här sammanfaller med en förhoppning att lyfta sig själv i håret.
Och för övrigt, ”om Gud inte höll tillbaka vissa människor med andra som redskap skulle helt visst kloster och kyrkor, synagogor och moskéer där Guds namn åkallas utan uppehåll, ha jämnats med marken.” (Koranen, 22:40)
För en, det vill säga jag, som hämtar mycket från en specifik tradition, och förhåller sig öppen till andra, men ändock inte är någon traditionalist – som om inte tillhörande till ”the Schuon cult” skulle vara heretiskt enligt den apostoliska sucessionen… – måste man ändå förvånas över den lättvindighet som sanningen skåpas ut på detta café.
Den helige Valentinus är blott en heretiker, medan Corbin, som knappast kan sägas vara en god kristen enligt successio apostolica, så enkelt och lättvindigt accepteras. Nu är det förstås simpelt för CE att återigen komma igång med skillnaden mellan en esoterisk och exoterisk förståelse av säg inkarnationen, där Corbin ställer sig utanför kyrkans gemenskap, och därmed – mot alla bevis – påstå att Corbin är på traditionens sida, eftersom tradition inte alls är successio apostolica utan en tämligen udda tolkning av den. Och det är just detta förhållningssätt som väcker förvåning och skildrar den fullständigt relativa uppfattning om traditionen som postuleras som absolut. Det objektiva blir blott en simpel rörelse i det mycket subjektiva postulerandet av vad som är tradition. Sanningen och traditionen prisges således.
B: Det du bygger dina anklagelser på stämmer ej. Om du tar dig tid att läsa vad jag faktiskt skrivit i denna fråga, så kan du se att jag är öppen för att det är mycket möjligt att Valentinus’ lära var autentisk i ursprungligt skick, och att det därför också eventuellt skulle kunna vara värdefullt att om möjligt rehabilitera denna genom och i ljuset av en ännu levande traditionell måttstock. Frågan återstår dock fortfarande vad man tror sig kunna uppnå med ett sådant projekt. Ja, vad står egentligen på er agenda, annat än att krysta fram olika upptänkliga försök till invändningar här?
Vad gäller Henry Corbin har jag inte överhuvudtaget haft någon avsikt att göra en bedömning eller ”recension” av honom som person, och vad jag känner till finns det inte heller någon corbinsk lära att ta ställning till. Däremot har han bland annat översatt sufiska och shiitiskt teosofiska texter från persiska och skrivit insiktsfulla kommentar kring dessa. Dock verkar han onekligen ha en viss ”bias” gentemot den officiella kristendomen, vilket gör vissa av hans formuleringar obalanserade. Detta förtar dock inte helhetsintrycket vad gäller hans bidrag om sufism och shiitisk gnosis inom ramarna för islamisk tradition.
Det är inte min mening att vara oförskämd, jag läser din blogg med såväl nöje som intresse, men ibland upplever jag en skevhet, som nu, och jag valde då att försöka, men misslyckades kanske, att uppmärksamma den.
Vad som jag uppfattar som förfelat, vrångt, skevt, är kanske själva definitionen av vad en tradition är. Jag upplever det som att du opererar med ett traditionsbegrepp som både är för smalt och för brett, för exklusivt och för inklusivt, och framförallt för beroende av mänskliga preferenser. Å ena sidan faller all form av tanke som liksom stannar upp, och i någon mån accepterar, det oändliga svalg mellan Ande och Människa, Gud och Värld, som är utmärkande för mycken religiositet, utanför traditionen (dualism, gnosticism, heresei), och fördöms i bästa (sämsta) dominikaneranda, å andra sidan tangerar traditionen att bestämmas av en ”universalism” som likställer disparata religiösa fenomen, utifrån en tanke att skilda exoteriska uttryck har gemensamt esoteriskt innehåll. En form av essentialism som jag inte tror är nödvändig för att skapa någon form av enhet mellan de religiösa uttrycken.
Det var vad jag försökte få fram med exemplet den helige Valentinus och Corbin. Jag tror nämligen att det är talande att du kraftigt vänder dig mot vissa religiösa fenomen och uttryck för att ta avstånd från dessa, men att andra uttryck, som vilar på liknande heretiska positioner, inte kritiseras. Corbin recenseras inte, nej, men med din inställning till successio apostolica borde han i rimlighetens namn göra det. Jag kan tänka mig att exempelvis Arius subordinationslära, hans Thalia, uppfattas som själva arketypen för det kätterska… Trots att antagligen Arius förståelse av inkarnationen är mer ”ortodox” än Corbins minst sagt heretiska position. Jag upplever det således fortfarande som att det är mycket subjektivt godtycke som bestämmer vad som är tradition och vad som inte är det.
Det känns också som att jag borde uppmärksamma vad jag uppskattar med denna plats: öppenheten mot traditionerna, försöket att tradera en flerskiktad verklighetsuppfattning/metafysik, kritiken av moderniteten och försvaret av människans värdighet utifrån hennes metafysiska dimension snarare än utifrån hennes samhälleliga vara, och framförallt vad detta – och annat – utmynnar i: ett försök att nå befrielse bortom all form av politik. (Märkligt därför att så många politiska människor länkar denna blogg…) Vi skiljer oss kanske något, där du vill ha Aristoteles vill jag nog ha Platon, där du tror på emanation tror jag på förfall och förtappelse, då jag fascineras av samkhya dras du antagligen till vedānta.
B: Nu blev det mer kött på benen. Jag plitade ihop följande svar i morse, där jag försöker klargöra vissa huvudlinjer och åtminstone bemöter en del av det som jag tror kan leda till missförstånd. Frågan är dock om det finns förutsättningar för någon verklig dialog och ömsesidig förståelse.
Självklart måste definitionen av själva begreppet tradition, liksom all annan terminologi i sammanhanget, vara stringent och konsekvent. Frithjof Schuon skriver ”Tradition is not a childish and outmoded mythology but a science that is terribly real” och låter därmed ingen sväva i ovisshet om att det här inte kan vara tal om något godtycke.
En traditionell form är vad man på sanskrit betecknar som en upāya. När det gäller den kristna dito, så utgörs dess traditionella karaktär av att sakramenten bibehåller sin operativa giltighet, och det som garanterar detta är just ovan nämnda obrutna vigningskedja härledd tillbaka till Jesus Kristus via apostlarna. Inget filosofiskt eller teologiskt tänkande kan vara en ersättning för denna integrala enhet av doktrin och metod, hur briljant det än må vara.
I mina bedömningar om vad som är traditionellt i kristen bemärkelse i ovanstående kommentarer, har jag tagit det säkra före det osäkra, men samtidigt lämnat det öppet för att jag inte är fullt informerad om mindre sannolika undantag. Det var just därför jag skrev att ”bevisbördan faller tung på den som vill hävda att det i våra dagar finns en äkta kristen gnosis-tradition bevarad utanför kyrklig apostolisk succession sedan Valentinus dagar, och som det är möjligt att ta del av annat än i rent teoretisk bemärkelse”.
Det speciella med kristendomen är att den började som en rent esoterisk invigningstradition, en interiorisering och universalisering av vad som implicit fanns i judendomen, men att den i en för Västerlandet akut nödsituation av samhällsupplösning trädde fram för att genom caritas eller agápē – och i religionens form – inta rollen som komplett civilisationsbärande tradition. Dess esoteriska och exoteriska grenar går tillbaka till apostlarna Johannes respektive Petrus. Där Johannes representerar Kristus i direkt och inre mening gör Petrus det i indirekt och yttre mening. (På sätt och vis motsvarar de därmed korsets vertikala respektive horisontella axel.)
I jämförelse med hur den var i sitt ursprungliga skick, och med flera andra traditioner, har kristendomen fått en påfallande stark betoning på just det exoteriska. Anledningen till detta är just att den till skillnad från sina två abrahamitiska systerreligioner saknar en yttre, social lag (såsom islams sharī’ah), men ändå kom att bli civilisationsbärande – med alla de krav på moralisk ordning för att den sociala jämvikten ska kunna bevaras från generation till generation i tusentals år som detta ställer -, och att det för det stora flertalet av västerlänningarna inte längre fanns någon annan möjlighet till andligt deltagande än i den exoteriska religionens form (vilken skiljer sig från det rena esoteriska perspektivet genom att den är uppblandad med sentimentala element).
Denna betoning på det exoteriska har tidvis kommit i konflikt med företrädare för det esoteriska, men även om det från de traditionella gnostikerna inom kristenheten tidvis funnits berättigad kritik mot påven, innebär det inte nödvändigtvis att de kritiserar den yttre representantens funktion som sådan. Det är denna funktion som är ofelbar ifråga om yttre ortodoxi, på samma sätt som varje autentisk företrädare för en traditionell doktrin är ofelbar så länge han håller sig till doktrinen. Att förespråka något slags separation av den ”inre” kyrkan från den ”yttre” (om något sådant skulle vara möjligt) är motsatsen till den traditionella synen på saken. Detta eftersom konsekvensen med all sannolikhet skulle bli att båda grenarna förtvinade. Utan den vertikala, direkta inspirationen skulle kyrkan bli ett tomt skal som endast virtuellt ger tillträde det andligas sanningsskatter, och utan traditionens horisontella flöde finns det ingenting som garanterar att den rena esoterismen kan bevara sin kontinuitet. Alla traditioner är i behov av såväl en kärna som ett skyddande skal.
Kritiken mot kyrkans yttre representanter är i traditionell mening endast berättigad om den syftar till ett försvar av och en återgång till principerna och kardinaldygderna. I sådana fall är kritiken en form av generositet. I annat fall, såsom när man ifrågasätter kyrkans rätt att försvara sin domän och funktion (och därmed de berörda människornas själar) mot yttre och inre angrepp, handlar det i själva verket ofta om ett undergrävande som har sin grund i ett högmod som paraderar som offer.
Att man ur ett esoteriskt perspektiv kan försvara exoteriska former är med andra ord inte någon motsättning. Att du tror att jag föredrar Aristoteles framför Platon, det vill säga den i en mening exoteriska naturfilosofin framför metafysiken, verkar tyda på att du inte riktigt greppat den typen av bevekelsegrunder. Precis som det kosmologiska sāmkhya-systemet, om det känner sina gränser, inte gör intrång i eller står i motsättning till vedānta, så står dock inte Aristoteles i motsättning till Platon. Det var först med William av Occam och nominalismen som det rationella förnuftet usurperade intellektets tron. Utgångspunkten var nu inte längre intellektiv visshet utan skepticistiskt tvivel, banden till det överindividuella klipptes och den västerländska filosofin (som grundats av pythagoréerna) inverterades till en misosofi.
Det är något oklart vad du menar med att likställa godtyckliga kriterier med ett beroende av mänskliga preferenser. Med förbehåll för att jag kan ha missförstått, verkar detta implicera en subtil betydelseglidning som i sin förlängning pekar mot ett ifrågasättande av det heliga och av själva fenomenet religion som sådant, eftersom dessa inte är något annat än kristalliseringar av ett supraformellt innehåll i formernas värld, just för att vara anpassade till den faktiskt existerande människans preferenser, förstådda i andlig bemärkelse. Definitionen av det heliga förklarar också varför den radikalt dualistiska förståelsen av Himmel och jord är en heresi, närmare bestämt en missförstådd dialektik (yin-yang).
Det dualistiska antingen-eller-tänkandet bryggar i sin tur över till det du framställer som centralt, närmare bestämt ”befrielse bortom all form av politik”. Om 1848 års revolutionär inte såg någonting annat än sociala förhållanden, sociala konstruktioner och därmed implicerade att allting var politik och ideologi, är den inverterade spegelbilden till detta att ingenting bör vara det. Hur skulle då en sådan dekonstruktion vara möjlig? Genom ett radikalt förnekande av den temporala makten och möjligheten till legitim suveränitet som sådan, det vill säga en gnosticistisk ”världsfrånvändhet” i andlighetens namn? En excess ger isåfall upphov till en annan (och det är väl där vi i mångt och mycket befinner oss idag).
Människan har onekligen viss rätt till en politisk sfär, i och med att hon inte kan önska bort sin samhälleliga roll och den temporala makten. För att göra en liknelse: bara för att det sexuella alltmer har kommit att likställas med pornografi och prostitution, betyder ju inte det att sexualiteten som sakral norm, och så att säga naturgiven ”rättighet”, har upphört och att människan således bör idka total avhållsamhet.
Den rena metafysiken – brahmin-perspektivet – transcenderar mycket riktigt politiken och faktiskt i en mening handlingslivet som sådant, men inte genom upplösning och dekonstruktion av former, utan genom uppställandet och det intellektivt-andliga assimilerandet av metafysiska principer, vilka utgör förutsättningen för legitim suveränitet hos såväl den sakrala som temporala makten, kunskap och handling, auctoritas och potestas. Det är just med utgångspunkt i den traditionella antropologin, d v s den primordiala normen av människan som pontifex, Guds ställföreträdare på jorden och förvaltare av skapelsen, som en koherent modernistkritik kan formuleras.
För att den nutida människan ska kunna ”passera” jaget och det jordiska måste hon återerövra sin inre frihet och värdighet genom aristokratiska dygder, d v s det kshatriya-perspektiv vi kan finna hos t ex Jünger och andra radikalt konservativa författare, och även i mycket traditionell konst och litteratur överhuvudtaget (något liknande kan man även säga om funktionen av t ex persisk poesi och kinesiskt miniatyrmåleri, vilka är mer tydligt kopplade till doktrin respektive kontemplation). Dygderna öppnar i sin tur upp för potentiellt fullständig objektivitet och förmågan att tänka korrekt genom deltagande i det andliga. Och utan andlig frihet – vilken erbjuds alla människor utifrån deras respektive förutsättningar genom ortodoxins former – är all förment ”frihet” endast en illusion.
Marx’ utopiska bild av människans förverkligade artväsen och övervinnandet av alienationen, då hon skall kunna ”fiska på eftermiddagen, sköta boskap på kvällen och vara kritiker på kvällen”, är redan genom sin hegelianska utgångspunkt individualistisk, d v s separerad från de överindividuella förmögenheterna, nedskuren till handlingslivet och det blott diskursiva tänkandet (det ”ekonomistiska” eller materialistiska vaishya-perspektivet) och tar med andra ord inte hänsyn till vare sig betydelsen av inre avsikt/dygd eller att intelligensen först och främst är kontemplativ och andlig. Lägger man till shudra-perspektivet till detta fullföljs en nivellering till ett kollektivistiskt masstänkande eller det atomistiska ”myr-samhället”.
Den hinduiska kastterminologin är dock inte en direkt motsvarighet till samhällsklass. En fattig marockansk fiskare kan i en mening mycket väl vara både mer aristokratisk än en nutida representant för det svenska kungahuset och mer andligt integrerad än en präst i Svenska kyrkan. Den franska revolutionens fatala feltänk är att man inte bara revolterade mot yttre representanter för kyrka och adel, utan att man även kastade de inre förhållningssätt dessa idealt sätt personifierar på sophögen. Modernismen innebär således en devalvering, och i förlängningen en upplösning, av det mänskliga. Tage Lindbom tvekar därför inte att kalla den ”ett hot icke blott mot de små kretsar av människor, som står under de avantgardistiska profeternas omedelbara inflytande. Den är ett hot mot människan som sådan.” (Mellan himmel och jord, 1970, s 147)
CE: Jag förstår att det betydelsefulla för dig eller andra som argumentera utifrån en traditionell synvinkel, inte är det religionshistoriska perspektiv. Samtidigt är det svårt att förneka, att vissa argument som förs fram från ett traditionellt håll har religionshistoriska implikationer. Det är inget fel med det, men klampar man in på religionshistoriskt territorium så får man räkna med religionshistorisk kritik. Jag skulle vilja jämföra med den kritik som riktas tidvis riktas mot Darwin på denna blogg, där det uppfattas som om Darwin och hans efterföljare klampar in på traditionella marker.
asv: Våra perspektiv är olika, gott så. Vad du anser att jag på förhand bestämt mig för att se i historian, det får stå för dig. Däremot har jag notorisk svårt för all sammanblandning av begreppen framgång och förlust, med begreppen rätt och fel, eller begreppen sant och osant. Jag har väldigt svårt att se något definitivt avståndstagande från denna sammanblandning i ditt inlägg. Jag har lättare att ta till mig CE:s senast inlägg som innehöll ett mera substantiellt försvar, för varför jag bör sätta Benedictus XVI framför Valentinus. Jag håller nödvändigtvis inte med, men jag har lättare att acceptera detta sättet att argumentera.
Historiska känslor kan ju uppfattas som ”narcissistiska intressen”, det gäller för all del alla mänskliga känslor och intressen som inte går i linje med det, som bringar oss i ”överensstämmelse” med en högre verklighet. Driver man ett sådant resonemang vidare så kan väl alla mänskliga känslor och drömmar offras för Målet.
Som jag ser det så kommer alla teoretiska system, när de stöter samma med det kaotiska jordelivet, att i åtminstone vissa fall, skapa elände eller idioti. Det gäller såväl en nyliberal, som en marxistisk eller en traditionell ståndpunkt. Det finns brytpunkter när de teoretiska abstraktionerna riskerar att bringar fram diverse praktiska absurditeter. Vad som visar karaktärsstyrka i brytpunkterna är förmåga att ta hänsyn till den konkreta verklighetens krav, istället för att hålla fast vid sina teoretiska abstraktioner. En god dos cyniskt tänkande, kan vara en nog så god förberedelse för sådana utmaningar.
Jag hoppas att en politisk bloggare och lekman i detta sammanhang ursäktas ett litet inpass i en debatt som förtjänar ett bättre öde än att gömmas i kommentarsfältet. Kanhända är detta något beside the point, men om man ser Demiurgen som Människan och skaparen av vad Tage Lindblom kallade Människoriket så är i alla fall den delen av gnosticismen helt rimlig för mig och egentligen inte dualistisk alls. För är inte Demiurgen gnositkerns svar på teodicéproblemet och är inte Människoriket roten till det onda?
Angående CEs slutparagraf just ovan så tror jag det var Heidenstam som skrev att pöbel kan sova både på halm och dun.
Jag tror att du tydliggjort varför det är så få judar och kristna som är traditionalister samt varför du fortfarande är en politisk människa, först därefter religiös, och därmed ersatt Gud med en abstrakt ordningsprincip. Jag kan bara beklaga att du inte har tillräcklig uthållighet att tradera det du en gång var. Men kan trösta mig med att även du kommer att bli återställd. Mycket möjligt att det därför blir svårt att föra vidare diskussion, A tyckte åtminstone det. Jag gör ett försök för då har jag talat och räddat min själ.
Som jag ser det har du egentligen inte ens en heretisk förståelse av kristendomen och dess tradition. Heresi innebär trots allt en heretisk tolkning av kristendomens dogmer. Heresin är således immanent. Du intar mer bestämt ett externt perspektiv som är omöjligt att förena med den apostoliska successionen. Varför?
Främst för att du tenderar att reducera Kristushändelsen till ”en rent esoterisk invigningstradition, en interiorisering och universalisering av vad som implicit fanns i judendomen”. Detta stämmer, men endast till viss del, i sak – även om du inte verkar förstå hur eller varför kristenheten generaliserade judendomens eskatologi – men blir ändock helt felaktigt utifrån din förståelse av vad som interioriseras och universaliseras, samt utifrån den form av religiös eklekticism som bestämmer ditt projekt.
Du rör dig inte inom den kristna traditionen, samtidigt som du har mage att bestämma vad som tillhör och vad som inte tillhör den, frågan är om du öht rör dig inom någon bestämd tradition, utan du nödgas använda dig av hela den världsreligiösa skatten för att kunna rättfärdiga din förståelse av den apostoliska successionen som en mängd exoteriska uttryck (minus deras ”sentimentalitet” förstås) som framställer en esoterisk tradition. En sådan ”avkodning” är emellertid inte nödvändig (med det inte sagt att Bibeln inte är allegorisk, men det är en helt annan diskussion.). Den kristna traditionen är vad den framställer sig som, inget annat. Det är inte så att den kristna liturgin eller kristendomens exoteriska uttryck döljer en esoterisk essens, dess sanning är inkarnerad och traderas via eukaristin, och är därmed allmän, öppen, omedelbar: katolsk.
Eukaristi är framförallt hågkomst av framtiden, åminnelse av korsfästelsen och bidande av parousia. Eukaristin kan dock inte begränsas till mässans tacksägelse utan är insikt om att vi är världens andra – ett annat till världen – genom att vi blivit medborgare i Civitate Dei och därmed lever tillsammans med såväl de levande som de döda – kristna eller ej – i men inte av världen. Eukaristin är ett utträde ur världen aldrig ett ordnande av den. Eukaristin är odödliggörande, ett återställande av allting som är förgängligt. Eukaristin är därmed inte en ritual, ingen myt. Med Georges Casalis ord:
”Det finns ingen parallell till Jesu budskap när han säger att Gud är intresserad av syndare och inte rättfärdiga, och att han redan nu ger syndarna delaktighet i sitt rike. Det finns ingen parallell till Jesu bordsgemenskap med publikaner och syndare. Det finns ingen parallell till att en allsmäktig Gud låter sig tilltalas med ordet abba.”
Bordsgemenskap med syndaren, minns Therese av Jesusbarnet, är eukaristins budskap, själva akten att rättfärdiga genom att erbjuda syndaren odödlighet. Det har mycket lite med kosmologiska principer att göra.
Du ställer dig frivilligt på Storinkvisitorns sida och har därmed ställt dig utanför kyrkans neutralisering av polis och följaktligen utanför kyrkan, du är kvar i världen, i polis, precis som dina hetsande vänner. Jag blev mäkta förvånad av att konstatera att du inte känner till den kristna vederläggningen av människan som ett Zoon politikon, utan babblar på om hinduistiska kastsystem (!), marockanska fiskare, Marx, ja, allt mellan himmel och jord, allt förutom något som har med saken att göra. Kristen antropologi är en levande vederläggning av människan som politisk varelse i grekisk tappning. Jämför evangeliets människobild – en sjuk, svag varelse förföljd av demoner – med den grekiska människan, med Agons och Polis människa.
Treenighetsläran är inte enbart ett medvetet brott med såväl den platonska statsidéen som den aristoteliska aristokratin och monarkin, utan tillika en vederläggning av såväl judendomens monoteism som Eusabius och den konstantiska teologi – Erik Peterson menar till och med, och jag tror att han har rätt, med den politiska teologin som sådan. Kejsar Konstantin var på arianernas sida och behövde Arius monoteism. Monoteism är först och främst Reichstheologie och tillhör det politiska – en gud, ett folk, en herre. Med andra ord den teologi som vederläggs genom att Arius subordinationslära i konciliet i Nicea bestäms som heretisk. Vi får en lära om en Gud som är ett men uppenbaras i tre hypostaser: treenighet istället för klassisk monoteism. Därmed, enligt katolsk abc, en utmaning av såväl hednisk polyteism som judisk och sedermera muslimsk monoteism. Den apostoliska successionen är på så vis en levande utmaning av världen och polis genom kyrkans liminalitet – var försök att ställa sig på den kristna traditionens sida måste utgå ifrån detta faktum: Kristus är Gud, Gud är korsfäst, död, återuppstånden. Därmed utmanar kyrkan Kejsar Konstantin, Konstantin II och Imperium Romanum och därmed den fascistoida weltanschaaung du blivit förledd av. Kristendomen var ett uppror inom metafysiken i och med dess treenighetslära och utmanade därmed var form av politisk teologi. Kristendomen begränsar politiken, gör den ändlig genom att utmana den och bestämma en zon som inte tillhör polis, som inte tillhör världen. En gång för alla blev det bestämt att teokratin inte är ett politiskt begrepp.
Den apostoliska förståelsen av treenigheten ställer kyrkan som världens andra, inte som världens ordnande princip. (Frågan om kyrkan som Katechon godkänns _inte_ av apostolisk succession, utan är nästintill en heretisk lära.)
Sakramentens operativa giltighet bestäms förvisso både av tradition och Ordet – apostolisk succession således – men först och främst av transsubstantion. Det är därför mycket förvirrande, men samtidigt talande, att du mer uppehåller dig vid världsliga fenomen – Marx och franska revolutionen, kastsystem – och andra religioner – yin-yang, upāya – än vid Kristushändelsen och kyrkans treenighetslära. Gällande din vurm för islam, hinduism och dylikt, tänker jag på Karagané i Jüngers bok Farligt möte. Dylikt är en faiblesse för uttråkade, alienerade, kanske till och med lite förvirrade, västerlänningar, och det leder ju också till att Schuon och de andra traditionalisternas spekulativa system blott blir läror för proselyter… (Jag läste nyligen om ”the Schuon cult”. Herregud, vilken sekt!)
Den ursprungliga kristendomen var en eskatologisk enhet som omvandlades till en kyrka, en plats i väntan på parousia, där den eskatologiska passionen mycket riktigt interioriserades genom att omvandlas till asketism och moral, ett skuldmedvetande, vilket mycket riktigt skapade möjlighet till ”civilisation”, samt universaliserades genom att den ursprungliga eskatologin och apokalyptiken av nödvändiga skäl tempererades – Origenes exempelvis – och fördes in i en värld där kyrkan blev sinnebilden för kristenhetens ursprungliga liminalitet. Det är ingen kontroversiell tes, läs exempelvis Erik Petersons arbeten om skillnaden mellan den judiska kristendomen och kyrkan, eller Hugo Balls kyrkohistoriska studier. Så långt, så rätt.
Problemet är att du är döv för kyrkans soteriologi och eskatologi. Du förstår överhuvudtaget inte hur eukaristin befriar människan från världen och därmed även från polis, från det samhälleliga. Liturgin är mer än gudstjänst, det är leitourgia. Man annekterade således ett politiskt begrepp – liturgi = uppdrag i det allmännas tjänst – genom att ge det en soteriologisk laddning. Liturgi innebär inte längre samhällelighet utan att leva i förhållande till något annat än det som är.
Gällande nominalismen så finns det ingen kristen, katolsk och ortodox doktrin – William av Occam är ingen heretiker!!! – som blivit så missförstådd som den. Det är tydligt att du är inspirerad av den utbredda och felaktiga förståelsen av nominalismen som en slags prefiguration av den efterkommande kritik av metafysiken, exempelvis Descartes. Ett klassiskt misstag. Nominalisterna gick tillbaka på en augustinsk-franciskansk förståelse av tron, av Guds nödvändighet och av världens kontingens. Det var aldrig tal om att ”det rationella förnuftet usurperade intellektets tron”, det är en oegentlig förståelse av nominalismen. Jag kan rekommendera dig Panajotis Kondylis bok Die neuzeitliche Metaphysikkritik för vidare läsning. Det sticker antagligen i ögonen på dig att nominalisternas fiender var den arabisk-aristoteliska traditionen i allmänhet och Averroes i synnerhet, men kom med sådan kritik då, istället för fullständigt felaktiga läsningar av nominalisterna som en slags prefigurerad cartesianism.
Dina förvirrade apropåer om 1789 underlåter jag att kommentera närmare. Den sortens konservatism är helt enkelt infantil. Vem tror du att du är? Joseph de Maistre? Kyrkan har ingen fiende och om hon har en motståndare är det världen, inte några franska revolutionärer. Det är helt enkelt en efemär förståelse av nihilismen som får dig att skriva en sådan sak. Du räds därför inte heller öppet visa vilken död Gud du dyrkar – du tror på ordning inte en inkarnerad, levande Gud. Inte så konstigt kanske att du faller för idolen dock. Det var trots allt inte så många år sedan du kallade dig ateist. Och mer än så.
Slutligen vill jag be dig att läsa berättelsen om aposteln Bartolomeus resa till Indien. Den finns berättad i Legenda Aurea. En viktig nyckel till en sann förståelse av den apostoliska traditionen. Bartolomeus ”är den allsmäktige gudens vän och har kommit till dessa trakter för att fördriva alla Indiens gudar.” Man borde förstås också tillägga – och deras kastsystem, och deras vidskepligheter, och allting annat som förhindrar människan att nå förlösning.
Populisten: Du gör helt rätt i att koppla frågan till teodicéproblemet. Ett mycket kort svar är, som jag tidigare antytt, att det finns korrekta och felaktiga tolkningar av den ”kosmiska tendens” som kan benämnas som demiurgisk eller Demiurgen. Det hela kommer (som vanligt) an på att man måste sätta in det i sitt rätta sammanhang och inte förlora sinnet för proportion, d v s se det i ljuset av en traditionell metafysisk doktrin.
B: Jag är mycket medveten om att traditionell metafysik inte alltid drar jämnt med ett teologiskt perspektiv, heretiskt eller ej. Där kanske vi kan vara överens om att vi inte är överens helt enkelt. Vad gäller hela den gnosticistiskt färgade tolkningen av världen och den ”antipolitiska” biten med diverse påståenden om att jag skulle vara en ”politisk människa”, ”faller för idolen”, dyrkar en ”död Gud” [sic!] osv osv, så står jag gärna över att gå i svaromål. Averroës ligger mig inte speciellt nära om hjärtat. Jämförelsen med de Maistre var faktiskt ganska kul.
Nu har du iallafall fått säga ditt, och där drar vi streck i den debatten.
På förekommen anledning: observera att strecket i den här debatten om gnosticism även gäller kritiska kommentarer rörande B:s inlägg.
Som ett led i att prioritera kvalitet framför kvantitet, samt att göra äldre inlägg från Caféts arkiv mer tillgängliga, har den f d sidan ”Mest lästa inlägg” nu ersatts av en beta-version av ”Utvalda inlägg”. Hoppas att ni gillar vad ni ser!
Denna blogg gillar jag verkligen. Från första gången jag fick länk hit, fastna jag direkt. Denna blogg är mycket av vad man kan önska sig av en andlig oas och en fyr i mörkret. Även om vissa är mer nyfikna på ansiktet bakom alla inlägg, tycker jag det är mer intressant utan ett ansikte bakom. Så man får fästa blicken på det som är viktigt. Ett uppriktigt tack till ditt/ert(?) arbete.
Z: Tack så mycket för de uppmuntrande orden!
Det kanske intresserar caféet och dess läsare att Wolfgang Smith har en ny bok ute ”Science and Myth: What We Are Never Told”
”In Science and Myth the author shows, in the first place, that science too has its mythology, unrecognized and unacknowledged though the fact be. These scientistic myths, however, turn out to constitute what he terms anti-myths: ”a kind that would banish all others, and in so doing, undermine not only religion and morality, but indeed all culture in its higher modes.” What invalidates the contemporary ”scientific” world-view and renders it ”mythical” in the pejorative sense, he goes on to contend, proves finally to be the underlying hypothesis that human perception terminates, not in an external object, but in a subjective phantasm. Not only does the author maintain cogently that visual perception, in particular, does penetrate to the external world, but basing himself on traditional sources-fromVedic to Biblical-he shows that sight as such opens in principle to a veritable gnosis: a ”seeing of the Real.”
Tack wleom för att du uppmärksammade oss på detta! Beskrivningen av de scientistiska myterna som just ihopdiktade, totalitära anti-myter är ju klockren.
Utgivningen av ännu ett verk av den slipade Wolfgang Smiths penna stärker och kompletterar dessutom ytterligare bilden av 2010 som ett ovanligt gott år på bokfronten, med ett veritabelt regn av mer eller mindre essentiella titlar för den som intresserar sig för tidlös visdom och den traditionella skolan. Då tänker jag inte minst på Patrick Laudes Pathways to an Inner Islam: Massignon, Corbin, Guénon, and Schuon (SUNY Press), Harry Oldmeadows Frithjof Schuon and the Perennial Philosophy (World Wisdom), Michael Oren Fitzgeralds Frithjof Schuon: Messenger of the Perennial Philosophy (World Wisdom), Charles Uptons Findings: In Metaphysic, Path, and Lore, A Response to the Traditionalist/Perennialist School (Sophia Perennis) samt den kommande intervjuboken In Search of the Sacred: A Conversation with Seyyed Hossein Nasr on His Life and Thought (Praeger). Ja, det är bara att vända på slantarna och krypa upp i läshörnan!
Det blev inget officiellt högtidlighållande av Caféts femårsjubileum (det hela började ju som någon kanske minns i mars 2005 med ett knippe samuraj-citat ur Hagakure…). Istället kan man nu få ta del av en sammanställning av läsarnas respons och omdömen under dessa år som gått.
I egenskap av caféföreståndare kan man inte nog understryka sin tacksamhet för all den fina responsen och omdömena. Tack! De är och har varit oerhört viktiga för motivationen. Allting i denna väg (inklusive konstruktiv kritik) är mycket uppskattat. För den hugade går det givetvis bra att själv lämna ett bidrag genom några väl valda ord i kommentarfältet.
Ett nytt tema för loggskrivandet, ”Notepad”, ger nu dessutom Caféts utseende en något varmare vintage-känsla med lite nygammal hemtrevnad i retrostil. Den bruna, kaffefärgade tonen från tiden på Blogger är tillbaka, liksom den klassiska bilden i högerpanelen (vilken ju varit med från starten och även används som avatar). Hoppas att ni gillar vad ni ser och väl mött även i fortsättningen!
Ett sent grattis på erat femårsjubileum!
Vill passa på och tipsa om en intressant samling andliga/perenniala aforismer av guru Yogar Swamigal som jag stötte på av en slump när jag sökte om buddhism på Sri Lanka.
http://www.himalayanacademy.com/resources/books/yogaswami/words/Pg1-44.html
mleow: Fantastiskt! Samlingen innehåller nog gott och väl över 1000 aforismer. Denna visdomskälla måste man återkomma till.
”You lack nothing. The only thing you lack is that you do not know who you are.”
”Be alone; be alert; be happy; be strong!”
”He who does right need not fear anybody.”
”The way is very long. You must go forward slowly, keeping to the path and not walking on the thorns by its sides.”
”Who has improved the world? People have improved themselves and then gone.”
Skulle du kunna rekommendera någon bok med sufi aforismer eller kortare berättelser i stil med Hermelins ”persiska antologin”?
mleow: Jag antar att du redan känner till Persisk balsam, uppföljaren till Persiska antologin.
Annars kan jag varmt rekommendera antologin Persiska dikter sammanställd av Hussain Āzad, också den i översättning av Hermelin. Den kan dock vara lite svår att få tag på, då den utkom 1921. I vilket fall som helst är det 364 stora sidor fullspäckade med lärodikter, aforismer och korta berättelser av några av de allra främsta sufiskalderna. Del I, ”Vetenskapens rosengård” är indelad i tolv tematiska ”portar” och del II, ”Hoppets morgonrodnad” är indelad i tio ”strålar”.
Ett par smakprov signerade Sehābi Asterabādi:
”Om du sluter dig inom dig sjelf, plågas du af fruktan och hopp;
Om du blandar dig ihop med menniskor, pinas du af förargelse öfver hvad som händer.
Fattigdom medför dysterhet; rikedom besvär;
Kort sagdt: allt är vedermöda utom Gud.”
”Den insigtsfulle; den, som åtnjuter Guds frid; den, hvars själ och kropp äro friska,
Brukar ej förarga sig öfver hvart ord, som fälles.
Ty, om en vis man talat detta ord, är det ett rättesnöre och ett råd;
Och om en ovis man talat det, hvad betydelse och vigt behöfver du tillmäta hans ord?”
En bok i ett helt annat format är John Baldocks lilla charmanta presentbok i fickformat, En liten bok om sufisk visdom (Strömbergs förlag, 1996).
Ett par smakprov:
”På morgonen funderar den okunnige mannen över vad han ska göra, medan den intelligente mannen funderar på vad Allah ska göra med honom.”
Ibn ’Atā Allāh (d. 1309)
”Arbeta för detta livet som om du skulle leva för evigt.
Arbeta för Nästa liv som om du skulle dö imorgon.”
‘Alī ibn Abī Tālib (d. 661)
Den stulna bönemattan: Sufisk visdom i urval av Torbjörn Säfve (Hagaberg, 1990) är något excentrisk och eklektisk, men innehåller även en hel del godbitar.
Ett par smakprov:
”Sök den som bär kåpan. Smek inte kåpan.”
Rumi
”Filosofen ibn-Sina (Avicenna) ställde denna fråga till en sufi: ’Vad skulle kunna ses om ingen fanns närvarande för att se det?’
Sufin svarade: ’Vad kunde inte ses om det fanns en skådare närvarande för att se det?’”
Sist men inte minst kan jag bjuda på en länk till 240 av Ibn ’Atā Allāhs Sufiska visdomsord i svensk översättning av Göran Ogén.
Nej faktiskt inte, men ”persisk balsam” låter som en given fortsättning. Intressant att han även har översatt Swedenborgs andliga dagbok.
Såg att ”Persiska dikter” fanns på bokbörsen för den digra summan 800kr, sådan visdom har jag dessvärre inte råd med för tillfället ;)
Tackar för den sista länken, en lysande samling. Närmast taoistiskt klingande;
– 225.-
”För att kungöra din ställnings upphöjdhet bland Hans skapade varelser har Han placerat dig i den mellersta världen mellan sitt konungarike och sitt himlarike. Du är en substans i vilken Hans universums pärlor ligger gömda i sina skal. Beträffande din kroppsliga natur är tillvaron tillräckligt rymlig för dig, men inte beträffande djupet i din andliga natur.”
Eller denna som lika gärna skulle kunna vara av buddhistisk härkomst;
57 –
”Du är en fri man i förhållande till det du ger upp hoppet om men en slav till följd av det du hyser begär efter.”
Av uppdateringstakten att döma så verkar det som om cafèet har tagit semester?
Ville passa på och tipsa om en på senare tid livlig och intressant webportal; http://www.gornahoor.net/
mleow: Ja, det stämmer, semester från allt som har med datorer att göra mer eller mindre. Det är inte bestämt när nästa uppdatering kommer att ske. Tack för länken, skall även kika på den tids nog.
Caféföreståndaren,
På sistone har jag varit ute efter en redogörelse för eller förklaring ur ett ‘traditionellt’ perspektiv av vad man skulle kunna kalla för en dödens, eller egentligen mer själva döendets, ‘fenomenologi’. Vad det är som sker i ett mer än rent biologiskt avseende, för människoväsendet i dess integralitet, under själva dödsprocessen. Vilket är den döendes ‘tillstånd’? Vilken inverkan och betydelse har olika former av andlig förberedelse, ‘providentiella hjälpmedel’, osv? Nu inser jag ju att snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden och dess olika betydelser och möjligheter, men det är en mer specifik utläggning jag är intresserad av. Som bekant har olika profana förklaringsmodeller lite eller inget meningsfullt att säga om döendet, annat än det som kanske kan vara nyttigt för diverse vetenskapliga specialister, så det känns angeläget att lära sig uppfatta och förstå det hela i ett vidare perspektiv. Har cafeföreståndaren några förslag?
Tack på förhand.
Ar: Tack för förtroendet! Det slipas på ett svar.
Pingback: Traditionella perspektiv på döden och döendet « Café Exposé
Ar: Svaret föreligger nu i form av ett inlägg: Traditionella perspektiv på döden och döendet
Hej Caféföreståndaren! Jag hängde inte riktigt med, är det alltid samma person som skriver eller är det olika? Blev alldeles nyss tipsad om denna blogg och slängde ett öga på denna sida i alla fall!
Måste säga att det är intressant läsning! Har inte hunnit förstå vilken tro du bekänner dig till, men kan tänka islam? Jag är själv övertygad kristen men gläds över hur du använder en mängd olika exempel från flera olika religioner och filosofier. Av det jag hunnit se skriver du väldigt bra, sakligt och genomtänkt. Jag tror att här finns mycket att hämta! Skönt att det trots allt verkar resa sig röster här och där i samhället, som ifrågasätter dagens utveckling, även utanför kristendomen (om du nu var muslim).
Det förvånar mig även att jag trots allt verkar förstå och uppskatta ditt ”spirituella babbel”, som någon tidigare nämnde. Kul! ;)
Jakob: Välkommen hit och tack för de fina omdömena! Hoppas att du vill läsa vidare och även då finner läsningen intressant.
Jag förstår att det kanske vid första påseendet kan verka som att vissa av texterna är skrivna av olika personer, men det kan jag härmed dementera. Om detta i något fall skulle ske, skulle det i sådana fall anges klart och tydligt.
Caféts utgångspunkt är mycket riktigt islam, närmare bestämt den andliga kunskapsväg som utgörs av islams inre dimension, vilken för enkelhetens skull brukar benämnas sufism. I likhet med de svenska sufimuslimska pionjärerna Ivan Aguéli (1869–1917), Kurt Almqvist (1912–2001) och Tage Lindbom (1909–2001) är utgångspunkten likaså att de olika uppenbarade religionerna alla är utflöden av en och samma gudomlig (Logos-)Princip och därmed utgör olika stigar vilka leder tillbaka till en och samma transcendenta ”bergstopp”. (Se t ex Ananda K. Coomaraswamys (1877–1947) artikel ”Paths that Lead to the Same Summit” [pdf]).
Av naturliga skäl så skiljer sig stigarnas sträckning från varandra och därmed även de sätt (sanskrit: upāya) man längs dem tar sig fram på – de är ömsesidigt uteslutande i formernas värld, det vill säga på den teologiska nivån och så länge vi så att säga rör oss i den jordiska atmosfären, men däremot löper de samman i den himmelska ”stratosfären”. Därmed har de också djupast sett en gemensam kärna eller Källa, det vill säga ”invärtes” i metafysisk mening, i hjärtegrunden eller vad Kurt Almqvist kallat ”hjärtats Oändliga Mitt”.
Eller för den delen som biskopen och orientalisten Tor Andræ (1885–1947) skriver i inledningen till sin bok I myrtenträdgården: Studier i tidig islamisk mystik (1947) angående sin bekantskap med sufismens klassiska gestalter:
»[D]essa gestalter [har] fängslat och fascinerat mig från första stund jag gjorde deras bekantskap. Jag har inför deras ord haft en märklig upplevelse av något på en gång nytt och främmande och dock välbekant. Jag har sett in i en okänds drag, som dock varit en frändes. Jag har mött utsagor, som tvingat mig att betänksamt och frågande granska min egen tro. Jag har sett strålar från en ljuskälla, som jag väl känner, men brutna genom ett nytt medium.«
Ja, detta är delvis i enlighet med kristendomen! Om Gud finns så står hans sanning att finnas överallt. En kristen har alltid anknytningspunkter till människors vardag, oavsett arbete, personlighet, livsförhållande eller religion. Jag antar att islam även tänker så, utifrån sin religion?
Men detta låter något snarlikt hinduismen eller New Age, det du förklara om sufism. En muslimsk inriktning kan väl ändå inte mena att alla vägar bär till Gud? Som i liknelsen med bergstoppen, alla vill nå toppen men det finns olika stigar på vägen upp. Missade jag någon detalj kanske?
Jakob: Det finns givetvis inte bara en tolkning av detta inom islam, men faktum är att Koranen medger ett jämförelsevis mycket långtgående erkännande av tidigare uppenbarade religioners sanning och validitet.
Profeten Muhammed gjorde ju inte anspråk på att i egentlig mening komma med någonting nytt, utan den koraniska uppenbarelsen klargör tvärtom att den är en ”bekräftelse” (Musaddiq) på, och ”beskyddare” (Muhaymin) av, tidigare profeters uppenbarelser. Dessa uppenbarelser motsäger i principiell mening inte varandra, även om de som sagt självfallet skiljer sig åt i deras rituella former och signaletiska levnadsregler, vilka är anpassade för det respektive folk/samfund de är riktade till. Se nedanstående urval ur Koranen angående detta!
När det kommer till det universalistiska anslaget – den principiella pluralismen – finns det därmed mycket riktigt stora likheter mellan islam och hinduism, vilket i förbigående sagt, beror på att de inleder, respektive sluter, den profetiska cykeln i den tidsålder vi nu lever. Enligt en hadith (en traditionell utsaga) av profeten Muhammed har det funnits så många som 124 000 profeter på jorden.
Likheterna med synkretistiska new age-läror är dock skenbara, och anhängarna av den perenniella filosofin har också varit några av de nyandliga rörelsernas starkaste kritiker (liksom av hela den modernistiska världsåskådningen). New age-lärorna förkastar ju i själva verket varje traditionell religions ortodoxi och ortopraxi och sysslar istället med eklektisk formblandning, vilket innebär att de istället för den stora andliga striden mot egot i själva verket smeker och smörjer det. Den traditionella ståndpunkten är tvärtom att religionernas former endast kan transcenderas genom noggrann efterföljelse inifrån, inte att deras doktriner och ritualer bör angripas utifrån av sentimental och oförpliktigande individualism. Jämför med Kristusorden i Matteusevangeliet:
”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.” (5:17–19)
Här följer då några citat ur Koranen angående att det finns flera giltiga vägar som bär till Gud.
”De som tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna – ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv – skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.” (2:62)
”Vi gav Moses Skriften och lät [andra] sändebud följa honom. Och Jesus, Marias son, skänkte Vi klara bevis och stärkte honom med helig ande.” (2:87)
”Säg: ‘Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja.’” (2:136)
”Gud – det finns ingen annan gud än Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Steg för steg uppenbarar Han för dig denna Skrift och med den sanningen och bekräftelse av det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser]; det är Han som uppenbarade Tora och Evangeliet i äldre tid, till vägledning för människorna och det är Han som har uppenbarat den måttstock med vars hjälp rätt kan mätas och skiljas från orätt.” (3:2–4)
”För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.” (5:48)
Skulle du kunna uppskatta ungefär hur vanligt det är med denna, något mer inkluderande syn på andra religioner, inom islam? Kristendomen är ju strikt exklusivistisk, jag har alltid antagit att islam haft samma grundhållning. Är detta en fråga för debatt inom islam mellan olika traditioner? Vilken syn är mest representativ?
Bra och tydligt skrivet! Jag förstår ditt resonemang med de olika uppenbarelsernas principiella möjlighet. Hänger även med på snacket om New Age osv. Det stämmer ju, de har verkligen en helt annorlunda utgångspunkt, enda från grunden. Känner dock inte till vad ”perenniell filosofi” innebär. Vad är det?
Jakob: Du frågar hur vanlig denna syn på andra religioner är inom islam, och vilken syn som är mest representativ. Med risk för att verka onödigt petig skulle jag vilja problematisera frågeställningen en smula. Huruvida någonting är vanligt förekommande eller inte betyder ju logiskt sett inte nödvändigtvis att det är representativt, det vill säga representativt för den sakrala norm religionen utgör.
Representativitet när det gäller religioner bör nog bäst förstås som någonting kvalitativt och inte som en kvantitativ och mätbar storhet, så som den förstås t ex vid allmänna val. Den demokratiska representativiteten är statistisk och och utgörs av den genomsnittlige medborgaren, den religiösa representativiteten är eminent och utgörs av helgonskapet. Men även denna kvalitet har ju av naturliga skäl en viss utbredning som i någon mån även måste genomsyra hela samfundet i fråga, åtminstone så länge religionen bevaras någorlunda frisk och intakt. Därmed kan den sakrala normen indirekt påvisas även kvantitativt, så i den meningen är ju det kvantitativa måttet trots allt ändå relevant och därigenom besannas ordspråket Vox populi, vox Dei.
I islam finns ingen högre auktoritet för det som normerar tillhörigheten till religionen och utgör dess rättesnöre än Koranen (den motsvarar närmast Kristus i kristendomen), därifrån ju ovanstående citat är tagna. Korantexten behöver dock tolkas i enlighet med sunnan (profetens föredöme) och de olika islamiska vetenskapsgrenar som ägnar sig åt detta måste i sin tur bedömas utifrån sina respektive befogenhetsområden.
För att göra en lång historia kort, så skulle man kanske kunna säga att den ordinära teologiska och därmed givetvis inom-islamiskt centrerade uppfattningen lyder någonting i stil med detta: att islam är den sanna religionen som oförvanskat överensstämmer med den mänskliga norm (fitra) varje människa föds med, och att de andra religionerna i olika hög grad (de behöver alltså inte nödvändigtvis uppfattas som genomfalska, vilket är svårt att få att gå ihop med Koranen (jfr begreppet Bokens folk), utan kanske snarare på skalan mer eller mindre sanna) har avfallit från den ursprungligt monoteistiska läran, och inte bevarat sina uppenbarade skrifter i oförvanskat skick. (Ett känt yttrande av profeten Muhammed lyder: ”Varje barn föds i ett naturligt tillstånd (fitra). Sedan gör föräldrarna det till en jude, kristen eller mager (zoroastrian).” Observera dock att han inte säger att varje barn föds i ett tillstånd av islam.)
I islams intellektuella tradition – inom filosofin, mystiken och metafysiken – är den universella tolkningen däremot mycket vanligare, jämför t ex den andalusiske sufimästaren Ibn ‘Arabi som i ett känt lyriskt ode utbrister:
»Mitt hjärta är öppet för alla former/Jag följer Kärlekens religion: vilken väg dess kameler än tar, så är den min religion och min tro.«
Vilket synsätt är då mest ”representativt” för islam, det mer exklusivistiska eller det mer universella? Ett rimligt svar skulle kunna vara att båda är lika representativa på sitt plan. Det väsentliga här är att hålla befogenhetsområdena i minnet. Det ”ordinära” synsättet är exoteriskt och syftar till att verka som en ”grammatik” för det egna religionsutövandet. Det syftar egentligen inte till att på ett absolut objektivt sätt förstå och tala om andra religioner/andliga vägar och deras ”grammatik”. Och som vi vet är vad som är rätt i en grammatik fel i en annan. Den svenska grammatiken har andra regler än den franska, men båda språken måste hålla sig till vad som är rätt och fel enligt deras respektive interna logik. Vad som är rätt hos en upâya är likaså fel hos en annan, men denna skillnad måste – på detta plan – upprätthållas för att de skall kunna vara i stånd att tala sina respektive språk eller dialekter begripligt och därigenom kunna uttrycka en gemensam Sanning.
I den mån den intellektuella traditionen, det vill säga islams inre/esoteriska djupdimension, däremot talar om Sanningen som sådan, så går den också bortom teologin. För att detta skall vara möjligt i doktrinär bemärkelse så har vi sannolikt att göra med vad man på sanskrit betecknar som en jnâna yoga, en andlig väg som betonar kunskapsaspekten (jnâna är en direkt motsvarighet till den grekiska termen gnosis), och det är just vad den islamiska traditionen gör jämfört sina abrahamitiska systerreligioner, vilka å sin sida skulle kunna karaktäriseras som karma yoga (”handlingens väg”) respektive bhakti yoga (”kärlekens väg”). Dock är denna distinktion endast övergripande generell och inte absolut, eftersom alla tre aspekter finns representerade i respektive religion. En vän och bloggkollega publicerade exempelvis i fjol den seminala redogörelsen ”Till försvar för en autentisk kristen gnosis” för denna i Sverige idag i mångt och mycket glömda visdomstradition inom kristendomen, se del 1 här och del 2 här.
Och slutligen, den perenniella filosofin eller med den latinska beteckningen – philosophia perennis, är alltså den religionsfilosofiska inriktning eller metafysiska förståelse som har som sin utgångspunkt att världsreligionerna är samstämmiga till sitt innersta väsen och analoga med avseende på sina kosmologier, att de utgör olika symbolvärldar för en och samma tidlösa, universella Sanning. Kurt Almqvist skriver i inledningen till Tidlös besinning i besinningslös tid (Stockholm, 1973) att varje religion sålunda är ”en personlighet för sig”:
»Varje religion är sålunda en personlighet för sig med en egen kärna, som manifesterar sig i en hel värld av skilda ”beteendemönster” av skilda slag: doktrinära, rituella, och – i periferin – kulturella och sociala, men på samma gång har dessa olika kärnor en viss inbördes identitet, ett gemensamt väsen, nämligen den över-formella Sanningen eller från annan synpunkt – det Heliga.«
Eftersom det alltid endast kommer att vara en minoritet av människorna som är utpräglade metafysiker, så kommer det perennialistiska perspektivet dock av naturliga skäl, och så vitt vi kan se utifrån hur saker och ting förhåller sig idag, alltid att vara en minoritets. Trots detta vill jag ändå hävda att det på ett kvalitativt vis mycket väl kan ses som representativt för essensen i de olika uppenbarade religionerna, och därmed också för deras raison d’être i en absolut objektiv bemärkelse. Gud vet förvisso bäst – Allahu a’lam.
Väl skrivet! Bra med utredningen av vad som är representativt osv., förstår tänket och håller helt med! Jag lade nog inte lika mycket i mina ord än vad du gjorde. Eller jag tänkte inte på en så djupgående förklaring utan mer ett skrap på ytan. Därav det något slapphänta begreppsanvändandet. :)
Skulle du vilja påstå då, att muslimer som inriktat sig på filosofin är mer perenniella i sina tankegångar? Och en ”vanlig” muslim som man möter på gatan kanske ofta inte har funderat just över den frågan?
Jakob: Låt mig tillägga att få saker skulle kunna vara mer orättvist och felaktigt än att måla upp en bild av å ena sidan upplysta, förstående lärda eller ”filosofer” och å andra sidan en oförstående, obildad massa – den intolerante ”muslimen på gatan”.
För det första så handlar den islamiska filosofin inte om ett blott diskursivt tänkande, utan är i allra högsta grad integrerat med dygder som ”fattigdom i anden”, och för det andra så existerar överhuvudtaget inte begreppet ”lekmän” inom det världsvida islamiska samfundet, ummat. Utifrån ett kristet perspektiv är varje enskild muslim så att säga sin egen präst som själv har förlänats värdigheten att förrätta religionens fem pelare (motsvarigheten till de kristna sakramenten). Därmed följer i regel ett stort mått av ansvarskännande och en uppriktig strävan efter kunskapsförkovran.
Islam är, för att tala med Frithjof Schuon, en religion präglad av trosvisshet. Folkfromheten är fortfarande en stark och i allra högsta grad levande kraft. Även om du så skulle leta länge så finner du knappast en enda muslim som är ljum i tron. Och folkfromheten är viktig eftersom den är förknippad med fördragsamhet, inte minst när det kommer till ödmjukhet inför mer högtflygande religiösa spörsmål som man många gånger inte har behov av för sitt dagliga religiösa utövande, och därmed inte heller är betjänt av att gräva djupare i. Man känner väl och respekterar sina gränser och befogenheter.
En följd av resonemanget i föregående kommentar är förresten att ju mer from och rättroget traditionell muslim man är, desto mer generös och principiellt pluralistisk hållning har man i regel gentemot andra uppenbarade religioner, och alltså inte tvärtom som många inbillar sig, hypnotiserade av allsköns groteskerier som i den massmediala ekokammaren skildras som adekvata (ja, ”representativa”!) uttryck för islams fundamentala principer.
Det skulle inte förvåna om du just hos ”den enkle muslimen på gatan” finner det klaraste ekot av Profetens sunna i förhållande till Bokens folk eller koranverser i stil med dessa:
»Och du skall helt säkert finna att de som kommer [dem som tror på denna Skrift] närmast i vänskap av alla människor är de som säger ”Vi är kristna”; det finns nämligen bland dem präster och ordensfolk, som sällan visar högmod.« (5:82)
»[Troende!] Ni kommer inte att uppnå sann fromhet, förrän ni ger åt andra av det som ni [själva] värdesätter; Gud har full kännedom om vad ni ger.« (3:92)
»Och ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt – utom med sådana bland dem som vill väcka förargelse – och säg: ”Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er, och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Hans vilja.« (29:46)
»Alla är inte av samma sort. Bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns redbara människor, som under nattens timmar läser högt ur Guds budskap och faller ned på sina ansikten [i tillbedjan]. De tror på Gud och på den Yttersta dagen och de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och de tävlar om att göra gott. De hör till de rättfärdiga och vad gott de gör skall inte frånkännas dem; Gud vet vilka de är som fruktar Honom.« (3:113–115)
Jag tycker dessa verser var bra, 29:46 och 3:113-115. De beskrev rätt så tydligt islams attityd gentemot andra religioner/tidigare uppenbarelser, så som du förklarat.
Min mening var inte att lägga någon värdering i det jag skrev, ville inte låta elitistisk eller något sådant. Bibeln talar ju själv om korset som en ”dårskap” och något ”den här världens vise” inte förstår, så även jag tänker som du. Eftersom jag inte riktigt kopplat hur vanlig frågan är inom islam, så reagerade du helt klart på hur jag skrev, eftersom det är en självklar fråga för dig. Utifrån mitt perspektiv fanns ju fortfarande möjligheten att detta mer var ett filosofiskt samtalsämne, en mindre fråga inom tron. Nu har du dock klargjort att det är:
En grundläggande syn inom islam. Alla muslimer har koll på detta och det är inte något som mest diskuteras/filosoferas kring bland lärda män och kvinnor. Det är i princip lika självklart som att Gud är en, att Koranen är islams skrift, Mohammed är profet, osv. Korrekt?
Jakob: Ja, det stämmer. Det är korrekt att alla muslimer borde känna till den principiella pluralism som läran om Bokens folk (′Ahl al-Kitāb) innebär.
Frågan kan i och för sig inte ses som fullt i paritet med de övriga du räknar upp (vilka ju mer har med själva trosbekännelsen att göra), men det är definitivt en grundläggande rättsprincip.
Sedan om enskilda muslimer, individuellt eller i grupp, i praktiken skulle brista på denna punkt av ett eller annat skäl, så är det i sådana fall ett avsteg från religionens bindande och representativa rättesnören Koranen och sunnan.
Okej! Skulle man kunna tala om att frågan har någon form av frälsningsavgörande påverkan? Eller ja, den frågan är kanske svår att svara på.
Läran om Bokens folk innebär enbart judarna och de kristna eller? Du nämnde hinduismen tidigare… Räknas även de in genom den principen, som att den ”kommer med på ett hörn”? Eller finns det så att säga två spår inom denna pluralism? Dels bokens folk, dels en bit av övriga religioner?
Jakob: Den svåraste, och i princip den enda oförlåtliga, synden inom islam är att sätta medhjälpare vid Guds sida (shirk), så om man kan vara förvissad om att även andra religioner – med sina helgon, sina profeter och sin uppenbart sakrala konst – som muslimerna träffat på sedan dag ett, även de bär till samma Gud, snarare än att denna mångfald skulle ge upphov till en gnagande undran över om och varför det verkligen just är islam som är den enda sanna tron, så lär ju läran om Bokens folk kunna bidra till denna frälsning. Genom den kan man ju kategoriskt avfärda varje sådan möjlighet.
Hela problemet med relativism och därmed potentiellt tvivel på tron och Gudsenheten som sådan, kan på så sätt undanröjas utan att man behöver ta sin tillflykt till en anspänd exklusivism. Detta blir inte minst viktigt i våra dagar när man inte kan undgå att komma i kontakt med och få kunskap om de olika världsreligionerna. Det öppnar upp möjligheter för en ”transcendent ordinerad” tolerans och fredlig samexistens, utan att alla så att säga ska behöva likriktas och tvingas in under ett och samma paraply.
Läran om Bokens folk var också en förutsättning för islams exceptionellt snabba utbredning. Då man i regel gav undersåtarna i de islamiska rikena full autonomi vad gäller det egna religionsutövandet, så gjorde man dessa till beskyddade bundsförvanter snarare än till undertryckta inre fiender.
Till Bokens folk räknas enligt Koranen alla de abrahamitiska religioner som föregick islam, det vill säga kristendomen, judendomen (inklusive karaiterna och samariterna) samt sabierna. En hadith inkluderar även magerna (zoroastrianerna), vilket sedermera har varit prejudicerande för att även inkludera hinduismen samt buddhismen, när man väl kom i kontakt med dessa. Dessutom har det sedan flera hundra år tillbaka funnits långtgående dialog på högsta intellektuella nivå med konfucianismen och taoismen i Kina.
Fett najs! Tack för allt skrivande, känner att jag fått en bättre förståelse för islams attityd gentemot övriga religioner! Det är viktigt att ha koll på, särskilt när jag arbetar med ungdomar och diskuterar den kristna tron. Ofta kommer man ju in på andra religioner (varav islam är vanligast) och filosofier.
Nu kanske jag skulle ta och börja läsa själva bloggen, vad sägs om det? ;)
Ja, det låter bra. Be my guest, som det heter på utrikiska. Hör gärna av dig med något om vad du tycker om inläggen du läser.
Ja lätt! Jag gillar att kommentera vad andra skrivit osv., vet själv hur kul det är och att det betyder mycket för andra!
vilken hadith inkluderar zoroastrer? Var har detta varit prejudicerande? väldigt nyfiken!
skeptisk
Hadithen lyder: ”Behandla magerna som ni behandlar Bokens folk.” (Följt av: ”Gift er dock inte med deras kvinnor och ät inte av vad de har slaktat.”) Hadithens isnad (överföringskedja) finns belagd i not 42 här.
Angående var just denna hadith har varit prejudicerade för att inkludera även hinduism och buddhism i Bokens folk, så hittar jag inte något definitivt belägg på rak arm. (Allmän information i frågan finns dock att läsa i Wikipedia-artikeln People of the Book.) Det jag hade i åtanke var nog (exempelvis) det faktum att de muslimer som kom i bestående kontakt med Buddhas efterföljare – inte minst under det umayyadiska (661–750 e. Kr.) och det abbasidiska kalifatet (750–1258 e. Kr.) – fann rättsliga grunder för att även dessa skulle räknas in som Bokens folk, samt att Hamza Yusuf hänvisar till hadithen så som just prejudicerande för en sådan rättspraxis i sin artikel ”Buddha in the Qur’ān?” i boken Common Ground Between Islam and Buddhism (Fons Vitae 2010), vilken finns att läsa i pdf-format här.
mycket intressant! Kanske borde det forskas mer i ämnet. Den vedertagna uppfattningen verkar ju vara att det bara är de tre monoteistiska religionerna som är giltiga.
Gällande buddhister som bokfolk antar jag att de lärde inom islam känner till att palikanon är voluminös, motsvarande ca 10-12 gånger Bibeln, samt är äldre än både den kristna Bibeln, NT och Koranen?
Det är väl sådant de vägt in i sin bedömning?
Högst intressant diskussion här ovan förresten.
Jag är själv övertygad om den apostoliska succesionens unika betydelse. Bara tanken att det idag finns biskopar som direkt kan härleda succesionen tillbaka till Kristus själv, i köttet, är hisnande på ett underbart sätt.
Gällande Zetterstéens koranöversättning. Den må ha sina brister, men den då mottagande publiken blev nog inte så förfasad som dagens småborgerliga postmodernister över tal om helvetesstraff, otrogna och annat.
Folk i allmänhet kunde sin Bibel och NT är inte utan tal om ”brinnande Gehenna”, ”där skola varda gråt och tandagnisslan”, etc.
Anarkokonservativ: Ja, det stämmer med all säkerhet att förekomsten av buddhismens vördnadsvärda och digra skriftkanon vägts in i bedömningen.
Koranen möjliggör som sagt den här typen av successivt utvidgad tillämpning av vilka som tillhör Bokens folk genom en vers som t ex 4:164, vilken alltså fastslår att Muhammed har föregåtts av såväl ”sändebud som Vi redan har berättat för dig om” som ”sändebud som Vi inte har berättat om”.
Anarkokonservativ: Angående Zetterstéens Koran-översättning så får det väl sägas att den mer än tre år gamla kritiken här ovan väl var något i överkant. Det väsentliga som borde efterlysas är väl egentligen en korrekt och välinformerad läsförståelse, snarare än att skylla alla upptänkliga brister i en sådan på översättaren. Först och främst så måste alla till synes anstötliga verser (med krigiska teman och liknande) sättas i sitt rätta sammanhang, sett till den specifika situation som då rådde etc.
Zetterstéens översättning av det arabiska ordet kafir (pl. kuffār) till ”otrogen” lämnar dock en hel del övrigt att önska. Innebörden av kafir är visserligen motsatsen till en troende, men det innehåller i sig också väsentliga betydelser som här faller bort. Då kafir i själva verket är ett particip av verbet kafara, varav en av dess ursprungliga betydelser är ”täcka”, ”täcka över” eller ”dölja”, så implicerar detta såväl ett kunskaps- som ett viljeelement. Hos Zetterstéen faller denna implicita innebörd helt bort till förmån för vad som knappast kan tolkas annat än som en orientalistiskt färgad etikett för en exklusivistisk gruppmoralism som närmast för tankarna till den för-islamiska stammentaliteten och väl konnoterar någonting oborstat och smädande i stil med ”otrogna hundar”. I Koranens budskap har Bernström med just hänsyn till ordets faktiska betydelse på ett betydligt mer deskriptivt och upplysande sätt istället valt att översätta kafir till ”förnekare av sanningen” eller ”den som förnekar sanningen”.
Bernströms översättning, tillsammans med Asads många gånger faktiskt mycket värdefulla kommentarer, går som du antyder i allmänhet på ett helt annat sätt den samtida läsarens förförståelse till mötes, och föregriper med ett helt annat mått av psykologisk och retorisk Fingerspitzengefühl merparten av de vanligaste tänkbara ryggmärgsreaktioner liksom de förnuftsmässiga invändningar vilka man som västerlänning av idag kan tänkas ställa sig vid ett första möte med den koraniska texten. Det hermeneutiska värdet av detta bör nog inte underskattas. Åtminstone i ett inledningsskede kan något sådant vara nödvändigt för att röja undan de mest påtagliga hindren till en verklig förståelse av vad texten egentligen vill säga. Den till den uppenbarade texten på förhand avogt inställde moderne läsaren är ofta den med mest skygglappar som är allt för snabb med att dra ”fundamentalistiskt” funtade slutsatser utifrån sina egna ideologiska förföreställningar.
Just Bernströms apologetiska syfte gör dock å andra sidan att texten här och var kanske blir något för mångordig, ”tillrättalagd” och rationalistiskt uttolkande, men då rör det sig ofta om detaljer. Han har med andra ord lagt sig vinn om att textens innebörd snarare än dess bokstavlighet (eller för den delen dess musikalitet) skall bevaras. Göran Larsson ger flera exempel på Bernströms i förhållande till originalets ordalydelse tämligen fria förhållningssätt i Att läsa Koranen: en introduktion (Verbum, 2006), där han relativt ingående jämför Zetterstéens och Bernströms versioner med några av de kändaste översättningarna till engelska och tyska. Även orientalisten Zetterstéen har sina goda sidor, inte sällan med mer ekonomiska formuleringar till exempel. Hans översättning låter sig dock lättare utnyttjas på ett illvilligt sätt än apologeten Bernströms. Det vore dock orätt att beskylla någon av dem för bristande saklighet. (Crusenstolpes från 1843 å sin sida har jag inte läst annat än i korta utdrag. Hans utgåva framstår dock som i hög grad poetisk! Tornbergs (1873–1874) har givetvis även den ett mer gammaldags idiom. Hans tolkning verkar inte ha lika höga vetenskapliga anspråk som Zetterstéen och Bernström och den är uppenbarligen här och var färgad av hans kristna teologi.)
OK, Caféföreståndaren.
”Otrogen” och ”den som förnekar sanningen” har helt olika klang och leder tankarna åt helt olika håll som du är inne på.
Bernströms översättning sätts upp på min att-läsa-lista.
Vilken njutbar och fin blogg du har! <3
Till Marie: Tack så mycket för komplimangen! Det var trevligt att höra.
Jag skulle gärna skriva fler inlägg här, men finner det dessvärre allt svårare att prioritera. Att sanden i timglaset tycks rinna snabbare kanske är ett tecken på att livet går in i en ny fas.
Det är ofta mycket intressanta inlägg och med mycket vetande.
Men den trista tonen som präglar så många inlägg gör det svårt att ta till sig innehållet. Det började redan i de första inläggen från 2007 och drar igenom sedan dess. Även Caféföreståndaren har sin del, trots att han försöker att inte provocera.
Trist, trist.
Till Lps: Tack så mycket för din medverkan och respons! Det är alltid intressant att höra vad ni läsare tycker, speciellt en sådan som du som följt med under så många år. Och denna gång var det både ris och ros må jag säga.
Att en trist ton skulle prägla många av inläggen tror jag faktiskt inte att jag har hört förut. Om du vill får du gärna utveckla kritiken och ge exempel. Kanske är det något jag skulle kunna förbättra? Under den första tiden var det en del som reagerade på att tonen i deras tycke var för alltför opersonlig och anonym jämfört med vad som är vanligt på många andra bloggar. Kanske är det något i den riktningen du tänker på?
Jag undrar också vari det provocerande egentligen ligger. Har det månne något att göra med modernistkritiken eller det sätt på vilket denna framställs? Ibland blir man hemmablind och jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna, så om du vill får du gärna konkretisera.
Om du hellre föredrar att kontakta mig personligen rörande detta så är du mer än välkommen att skicka några rader till cafeexpose[at]hotmail.com. Jag ser fram emot ditt svar.
Bästa hälsningar
Caféföreståndaren
Jag har följt den här bloggen från och till en tid och uppskattar debatten. Kanske vore ni intresserade av följande (inte minst tidskriften): http://www.okcir.com/
Hej,
”In the old days in Constantinople, the first coffeehouses were called qaveh khaneh (schools of wisdom) because they were the meeting places of men of arts and literature.”.
Constatinople heter det under Byzantiska riket men efter 1453 ( 562 år sedan) när Ottomaner erövrade staden ändrades namnet till Istanbul. Jag undrar om Gaveh Khaneh finns då redan under Bysantiska styret eller uppkom dessa mötesplatser efter Ottomanerna tog över staden. Gaveh Khaneh klingar persiskt (och vad jag förstår finns även i dagens Iran med samma namn) och kan inte låta bli undra om det var perserna som grundade dessa ställen i dåtidens Constatinopel eller gjorde de det efter Ottomanernas erövring? Då borde ni isåfall skriva istanbul i citerade meningen ovan.
Mvh
Firuze Gulderen
Hej Firuze och tack för din fundering!
Jag var tvungen att undersöka frågan lite närmare.
Namnet på staden ändrades tydligen inte officiellt förrän 1923, i och med det Osmanska rikets fall och upprättandet av Atatürks moderna Turkiet. (Och i Väst höll bruket av Konstantinopel i sig ytterligare några decennier.) Även efter ottomanernas erövring 1453 så verkar båda namnformerna ha varit gångbara, med Konstantinopel som det mer formella (och med ytterligare fler varianter i olika perioder). Se engelska Wikipedias artikel Names of Istanbul!
Qaveh khaneh klingar onekligen persiskt. De allra första av dessa kaffestugor finner vi i Mekka på 1500-talet enligt t ex denna historik (och denna artikel går så långt tillbaka som till 1100-talet). De direkta föregångarna till våra dagars caféer var tydligen dem i Damaskus och Konstantinopel (eller om man så alltså föredrar: Istanbul). De var sociala mötespunkter, speciellt utformade som bekväma tillflyktsorter med en välkomnande atomsfär, där man kunde spela brädspel och idka socialt umgänge i största allmänhet.
1652 öppnade så det första cafét i London, mittemot kyrkan på St. Michael’s Alley i Cornhill. Kanske kunde man där erbjuda inte bara ”the wine of Islam”, utan även te och nybakade scones?
Kära bloggläsare,
jag är en ungersk student som gärna ville översätta Tage Lindboms verk från svenska till ungerska. På engelska finns det ganska många skrivningar men jag behöver förstås svenska först och främst till mitt arbete. Har ni kanske de allra viktigaste böcker och essäer i elektronisk version? Det skulle hjälpa mig jättemycket i att låta ungerska traditionella tänkare läsa ännu fler Tage Lindbom.