”Livet finner vi i osynlighetens värld” sjunger den klassiskt skolade gitarristen Pontus Robertssons på visalbumet Sånger om E. På detta hans andra album har han genomgående låtit sig inspireras av de betraktelser som mystikern Hjalmar Ekströmsundertecknade med signaturen ”E.” i tidskriften Det fördolda lifvet på 1920-talet. Härigenom aktualiserar Robertsson den andliga visans genre, och ger ett välkommet musikaliskt uttryck åt ständigt angelägnastämningslägen, teman och tongångar i Ekströms mystika livssyn.
Hjalmar Ekströms poetiskt laddade och förtätade betraktelser har en sällsynt förmåga att genom tid och rum tala direkt till det innersta i varje enskild människa. I ett par intervjuer (i Skånska Dagbladet (bakom betalvägg) och för många år sedan i tidskriften Korsväg) berättar Pontus Robertsson att dessa texter kom till honom på två sätt. Dels var det genom hans poesiintresse som via Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer ledde honom till den persiska sufidiktningen och översättaren Eric Hermelin – som var god vän med Ekström, och dels genom en Ekström-biografi som han fann i svärfaderns bokhylla och läste och blev helt betagen av.
– Jag känner igen mig i hans inre upplevelser och han är så skicklig på att sätta ord på det, säger han till SkD:s intervjuare Gunilla Wedding.
Just ”inre upplevelser” kan sägas vara en samlande nyckelfras för albumets nio visor. Genom att uttryck, tematik och tankegångar från Hjalmar Ekströms texter vävs in blir visorna personliga, tonsatta uttryck för sådant som det intima mötet med Gud, inre glädje och introversion. Den klassiska gitarrmusiken utgör ett fint ackompanjemang, och melodierna med ekon från traditionella arrangemang skänker dem stundtals stråk av någonting semisakralt.
Pontus Robertsson är född i Malmö och uppvuxen i Skurup, och när man hör hans dialekt sjungen, så slås man av att också Ekströms röst måste ha haft ett skånskt idiom. Albumet växer med varje lyssning. Det är lågmält men på samma gång starkt i likhet med Ekströms egen ”outspädda” stil, som en av dennes introduktörer, Ulf I. Eriksson, har uttryckt det. Visan ”Bror”, som avslutar albumet och skrevs i anslutning till Robertssons brors bortgång, är kanske den mest gripande av dem. Och den mest meditativa kan vara ”Hem” med följande Ekströmskt klingande passage:
Längst in i oss själva vet vi hur allting är. Längst in i oss själva finns inga ljud och språk. Ändå hörs ett budskap som var och en kan förstå. Där finns vår klara Källa och vårt sanna, rätta Hem. Dit vi får återvända om och om igen.
Pontus Robertssons genuina vismusik är kort och gott minst sagt värd att upptäckas av fler. Och kanske kan vi även våga hoppas på fler efterföljare i mystikens tecken?
Nyligen bortgångne lektor Svante Ögren (1943–2022) kom under sin tid vid Sigtunastiftelsen att göra en insats av stort och bestående värde, inte minst genom anskaffandet av tre förstklassiga mystika boksamlingar till stiftelsens bibliotek och arkiv, samt i form av kurser, seminarier och samtal i frågor om andlighet och filosofi.I detta inlägg ges en översiktlig exposé över något av denna insats, och av stiftelsens mystika boksamlingar. Med utgångspunkt i denna hans insats och samlingarnas respektive profiler redogörs också för den tidlösa och universella visdomens perspektiv, vilket med åren kom att ha stor betydelse för hur Svante uppfattade och formulerade sin syn på tillvaron.
Åtskilliga mystikintresserade vänner minns Svante Ögren som en av generositet präglad samtalspartner och inspiratör i intellektuella spörsmål. Sammantaget framstår han i dessa delar av sin livsgärning som något av en den andliga odlingens trädgårdsmästare, som en oförtröttlig föregångare och förebild i bevarandet och vidareförmedlandet av ett i högsta grad angeläget vishetsarv. Svantes bortgång har lämnat en stor saknad, och många har känt ett behov av att visa sin tacksamhet och att hedra hans minne.
Lars Söderholm tecknar i UNT den 20 november 2022 en fin minnesruna över Svante Ögren (bakom betalvägg) med porträttbild (framför betalvägg). I minnesrunan sammanfattas Svantes yrkesbana: från åren som kyrkohistoriker vid Uppsala universitet över tiden som biblioteksföreståndare på Sigtunastiftelsen under perioden mellan 1990-talets mitt till år 2002, då hans bana som lektor i teologi och historia vid samma institution tog vid, i vilken ingick att leda kurser och arrangera program om religion och andlighet.
Söderholm berättar att han själv har haft stor glädje av att under ett antal år personligen delta i en av de grupper i andlighet och filosofi som Svante höll i. Åtta, tio personer var de, som en fredagseftermiddag varje månad samlades på gästvåningen i Sigtunastiftelsen kring läsning av grundläggande texter ur de stora religiösa traditionerna:
”På ett märkligt sätt blev stämningen oss emellan så lyhörd och öppen. Mycket blev här uppfattat och sagt som i de flesta andra sammanhang inte skulle uppfattats. Svante såg det gemensamma under de olika texterna. För honom var philosophia perennis, den eviga filosofin, en levande verklighet. Dessa möten var högtidsstunder för oss som var med. Saknaden är stor efter Svante och dessa stunder. Vi bevarar minnet av honom och dem i stor tacksamhet.”
Sigtunastiftelsen, Rosengården
Fler som sällar sig till tackkören
Vidare beskriver Lars SöderholmSvantes sätt att leda samtalen som försynt och hänsynsfullt, samt präglat av ett stort kunnande. Dessa personliga hågkomster sätter fingret på hur det kunde gå till när Svante i olika sammanhang bidrog till att reflektera över och dela med sig av sina kunskaper om det intellektuella arvet från de stora mystika traditionerna – vilket varit en stor behållning för många, och som de därför har anledning att känna tacksamhet för.
Redan från tiden som relativt ung fil. kand. vid Uppsala universitet verkar Svante ha utmärkt sig genom sin kunnighet och tillmötesgående och hjälpsamma hållning. I en avhandling från Teologiska institutionen finner vi att han tackas för sin grundliga och sakkunniga granskning vid seminarier och vid arbetets slutskede (Olivestam 1977:12).
Från senare år har vi ett exempel i Abir Francis’ välunderbyggda studie om Linnéa Hofgren och den mystika Flodbergskretsen, i vilken riktas ett stort tack till Sigtunastiftelsens biblioteks- och arkivs personal samt, med namns nämnande, Svante Ögren för deras hjälp, sökande efter information och för ett mycket trevligt bemötande (2019:[223]).
Svante skall även ha ett genuint tack för att han tidigt var uppmuntrande till skriverierna här i Cafét, något han uttryckte i personlig korrespondens:
”Jag finner att Ditt utbud på Café Exposé är mycket intressant och hoppas på en fortsättning i samma stil. För Sigtunastiftelsen, som förvaltar Kurt Almqvists bibliotek, och för mig personligen, för vilken Kurt betytt mycket, är det naturligtvis värdefullt att Du publicerar texter ur den tradition, som Kurt ville förmedla till en svensk publik.” (27 februari, 2007)
De mystika boksamlingarna
Kurt Almqvists bibliotek och arkiv – en förverkligad vision
Boksamlingen beskrivs av Sigtunastiftelsens bibliotek som läraren, författaren och den muslimska sufin Kurt Almqvists (1912–2001) privata bibliotek. Den består av över 1000 band och speglar de mystika traditionerna inom världsreligionerna samt verk om den tidlösa filosofin – perennialismen (även kallad religio perennis eller philosophia perennis), som Almqvist ägnade sitt liv åt att introducera i Sverige.
Svante Ögren lärde känna Kurt Almqvist redan på 70-talet, och fördjupade sig sedan efter hand i vad han benämner som den perennialistiska traditionen. Hans intresse för denna föranledde honom att, efter Almqvists bortgång, få till stånd en donation och överflyttning av dennes bibliotek, och sedermera även brevarkiv, till Sigtunastiftelsen. Biblioteket är placerat i ett för ändamålet speciellt tillägnat rum i suterrängplan i retreatbyggnaden Refugiet.
Religio perennis-forskaren Robert Carleson – som författat ett inkännande och vederhäftigt första engelskspråkigt bidrag i en vetenskaplig publikation om philosophia perennis hos Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom (2016) – har i en uppsats (2006:20) låtit meddela att Kurt Almqvist mot slutet av sitt liv hade planer på att grunda ett centrum i Stockholm för studiet av just religio perennis, men att denna vision aldrig hann förverkligas innan han gick ur tiden.
Carleson konstaterar dock i samma uppsats, att i och med Kurt Almqvist-rummets invigning på Sigtunastiftelsen – med ett heldagsseminarium under rubriken Vallfärd till mitten den 20 maj 2006 (8) – så är den svenska religio perennis-forskningens materiella och andliga bas konkretiserad och inväntar enbart forskarnas ankomst (16). Utan att närmare veta vad som egentligen ingick i Almqvists planer på ett studiecentrum, ligger det likväl nära till hands att se denna invigning – som Svante Ögren alltså var initiativtagaren till – som en postum uppfyllelse, i någon mening, av den vision och önskan om detta som Almqvist tydligtvis burit på.
Boksamlingen Kristen mystik – en sekelvördig bokskatt
Redan några decennier innan Svantes tid vid stiftelsen fanns det där en viktig formativ grund lagd med en förnämlig samling mystik litteratur – boksamlingen Kristen mystik (även kallad Petri-samlingen eller Petri/Petris boksamling Kristen mystik, och omfattande cirka 900 band). Samlingen, som donerades till stiftelsen 1959, bildades av medlemmar i Bergmankretsen – en prästerlig mystik vänkrets i Stockholm omkring hovpredikanten Carl Henrik Bergman (1828–1909). Denna var verksam under andra hälften av 1800-talet, men med länkar som går att spåra tillbaka till den pietistiska väckelserörelsen under tidigt 1700-tal via en successionskedja bakåt bestående av Johannes Dillner (1785–1862), Anders Collin (1754–1830) och Erik Tolstadius (1693–1759).
En stor del av den period samlingen täcker sammanfaller med konventikelplakatets era 1726–1858, då pietistiskt influerade religiösa strömningar inte tilläts verka öppet i Sverige, och då det enligt den svenska rikscensuren var förbjudet att trycka böcker av bland andra den i dessa kretsar betydelsefulle tyske mystikern Jacob Böhme. Detta förklarar till stor del den tämligen ansenliga mängden handskriftspublikationer i samlingen, kopierade från exemplar till exemplar och ämnade för ”underjordisk” spridning.
Den som huvudsakligen hopbringade samlingen, och gav den dess slutgiltiga utformning, var prosten Bror Erik Petri (1848–1912). Ett viktigt enskilt tillskott hade även influtit från bergmästare G. L. Wetterdahl – den anonyme utgivaren av Böhme-lärjungen Franz vons Baaders ”Filosofiska skrifter i öfversättning” (1901) – som till Petris samling testamenterade sin värdefulla privata boksamling i dess helhet (Rodhe 1929:717).
Utan tvekan rör det sig om en boksamling med potential att göra ett stort intryck. Det förefaller som om att detta delvis kan härröra från bokverken i egenskap av artefakter, med dessas respektive provenienser och specifika historier. I Sigtunastiftelsens biblioteks egen beskrivning av samlingen kallar man den en bokskatt, samt tecknar en bild av hur man, när man står inför den, nästan kan höra hur den mystika vänkretsen sitter där och samtalar och funderar över innehållet i böckerna. Biskop emeritus Martin Lönnebo har för sin del formulerat det som så, att för den som är nyfiken på vad dessa vänner av det inre livet läste, så är en titt på boksamlingen en givande och imponerande upplevelse (1987:8).
Hjalmar Ekströms bibliotek och arkiv – öppningar till ”landet med de vida gränserna”
Genom sina kontakter med Ulrika Ljungman (1906–2002), den sista lärjungen till helsingborgsskomakaren och mystikern Hjalmar Ekström (1885–1962), hade Svante Ögren 1996 lyckats uppspåra och till Sigtunastiftelsen anskaffa även dennes bibliotek (à cirka 400 band). Biblioteket kompletterades våren 2009 med Ekströms arkiv genom en donation av Svantes samarbetspartner kring kurserna om religiös mystik – professor Antoon Geels (1946–2020), som 1980 hade doktorerat med en religionspsykologisk studie om Ekströms religiösa utveckling (och som också han under många år var en följare av Cafét).
Hjalmar Ekströms bibliotek anknyter till Petri-samlingen, med en i hög grad likartad profil. För att kunna ringa in Ekströms andliga sammanhang måste dock först Flodbergskretsen presenteras. Om Bergmankretsen hade bestått av hovpredikanter och lärda präster, samlade deras efterföljare i Flodbergskretsen i Stockholm kring lykttändaren Carl Flodberg (1848–1933) enklare lekfolk såsom hantverkare. Av detta skäl har Ulrika Ljungman på ett minnesvärt vis liknat denna vänkrets vid Ordspråksbokens ”försvarslösa” geckoödlor ”som ändå är hemtama i palatset”. ”Ty”, som hon citerar och skriver, ”’geckoödlan kan gripas med händerna, dock bor den i konungapalats’, i mystikens höga, luftiga och bländande vita konungapalats.” (1987:88)
Flodbergskretsen försågs med litteratur av den mer seniora Bergmankretsen, och kretsens sammanhållna gemenskap varade från början av 1890-talet till lykttändare Flodbergs sista dagar på 1930-talet (Ljungman 1984:10f). Maja Ekström poängterar i en mycket läsvärd masteruppsats från 2016 – som tycks skriven med påtagligt personligt engagemang – att de senaste årens produktion av ny litteratur om vänkretsen är ett tecken på ett märkbart stegrande intresse för den och dess medlemmar (6), samt att dess spiritualitet ännu lever vidare genom flera intresserade ”vänner” (3). Hon menar också att det finns många skäl att ta tillvara på Flodbergskretsen minne, i betraktande av att den i flera avseenden sticker ut i svensk kyrkohistoria – dels genom att den bestod av lekfolk, men också genom dess katolicitet och obundenhet till etablerad organisation och till föreningsbildande (4).
Hjalmar Ekström hade kommit i kontakt med Carl Flodberg 1922. Tillsammans med Henrik Schager (1870–1934) utgav han tidskriften Det fördolda lifvet 1925–1926. Därefter kom han att skriva allt fler själavårdande brev, de allra flesta av dessa till medlemmar i Flodbergskretsen. (Ljungman 1984:56) En av Ekströms senare hävdatecknare – som skriver under författarnamnet En karmelitnunna – gör gällande att han själv aldrig blev medlem av kretsen, men att det genom hans andliga vägledning, brevledes, på så vis kom att uppstå en ”Ekströmkrets” inom denna (2014:13f). I linje med detta resonemang skulle man också kunna säga att denna Ekströmkrets tog vid i Flodbergskretsens efterföljd.
De cirka 4000 brev man räknar med att Hjalmar Ekström skickade bär syn för sägen om den samlade korrespondensens omfattning (En karmelitnunna 2014:14). Skomakaren som hade försökt att dra sig tillbaka till ”den fördolda verkstaden” för att leva i Gud, blev – som karmelitsystern skriver – omedelbart anförtrodd av Densamme att bära andra genom andlig vägledning, då ingen är mindre ensam än eremiten; ”[h]an befolkas av hela mänskligheten.” (15) Vid sidan av den omfattande brevväxlingen så representerade Ekströms boksamling, med dess breda skara andliga tänkare, för honom på ett likartat sätt öppningar till ”landet med de vida gränserna”.
Hans Hofs bibliotek och arkiv – ett möte mellan öst och väst
Utöver Kurt Almqvists och Hjalmar Ekströms bibliotek kom dessutom prästen och religionsfilosofen Hans Hofs (1922–2011) omfattande bibliotek (à cirka 4000 band) samt arkiv genom Svante Ögrens försorg att få en plats på stiftelsen. Hof sysselsatte sig under en period av sitt liv mycket med den senmedeltida kristna mystiken hos framförallt Mäster Eckhart, och kom senare att bli en av introduktörerna av zentraditionen i Sverige.
Några milstolpar i Hans Hofs liv: 1952 disputerade han på en avhandling om Mäster Eckharts tänkande med fokus på begreppet Gudagnistan i människans själ. 1971 tog han initiativ till Meditationsgården i Rättvik som kursgård avsedd för kristen djupmeditation. 1993 bildade han Stiftelsen Mäster Eckhartsällskapet till stöd och inspiration för människors andliga sökande. (Mäster Eckhartsällskapet 2021)
Hans Hofs bibliotek har en bred och utpräglat internationell profil, med ett urval som sträcker sig över sex decennier från och med 1950-talet. Kanhända finns det till del beröringspunkter här med den tidsanda som grundaren av bokförlaget Artos, Per Åkerlund (under rubriken ”Oberörd av den uppblossande politiska elden”) har kallat ”en tid då världen öppnade sig” – apropå det växande intresset för mystik litteratur han upplevde från och med slutet på 1960-talet (2022).
Vad var då Hans Hofs utgångspunkt? Något av en förklaring till detta ges i hans bok Var finns Gud: tankar om andlighetens villkor i dag (1983), vars publicering Kurt Almqvist kallat för en glädjande händelse. Almqvist ser budskapet i boken som ett övertygande uttryck för besvikelsen – hos den som har en visdomsmystikers själ – över avsaknaden inom den nuvarande Kyrkan av anknytning till människans konkreta och kosmiska verklighet. Almqvist uppmanar därför dem bland dennas företrädare med sinne för djupdimensionen att lyssna till Hof, när han i slutet av boken framhåller element av universell mystik och antropologi. (1984:49n15)
I en annan av Hans Hofs böcker – Bli mer människa (1985) – ägnas en första essä åt za-zen, det vill säga buddhistisk djupmeditation, och en andra åt Eckharts mystik. Detta har föranlett recensenten Eric Haglund att påpeka att man i läsningen därigenom upplever något av ett möte mellan öst och väst. ”Dock inte på kollisionskurs.” ”Ett grundantagande i boken” är nämligen ”att den stora mystiken ’är allmängiltig och universell i den meningen att den uppvisar samma slags grundstruktur i vilken tid och kultur den än uppträder’. (1986:92) Här finns med andra ord ett betonande av en samstämmighet som erinrar om det perennialistiska perspektivet, en samstämmighet vi snart ska återkomma något till.
Temadag om de mystika samlingarna
Ett strålande vällovligt initiativ för att hedra Svante Ögrens minne var det välbesökta öppet hus-evenemang på Arkivens dag som Sigtunastiftelsens bibliotek och arkiv ordnade den 12 november 2022 på temat ”Myter och mysterier”. Den goda uppslutningen visar inte bara på att det finns ett stort och levande intresse för dessa mystika boksamlingar och det som de representerar, utan också att bevarandet av samlingarna rent konkret kan ha en fortsatt församlande och gemenskapande funktion som inspirerar och bidrar till generationsöverskridande kontinuitet.
Tack var den andliga mylla Svante efterlämnat genom sitt långsiktiga, tålmodiga odlingsarbete verkar det nu, Deo volente, kunna finnas hopp om att i denna också nya frön ska kunna finna en passande jordmån för att spira och gro, blomma och bära frukt. Ett bättre hedrande av hans minne skulle i så fall vara svårt att föreställa sig.
Temadagen inleddes med en presentation och visning av samlingarna, och åtföljdes av fördjupande korta föredrag och samtal om dessa enligt följande:
Lisbeth Gustafsson, journalist, författare och Mäster Eckhartsällskapets ordförande och Bo Pehrson, f.d. ordförande i Mäster Eckhartsällskapet om Hans Hofs bibliotek.
Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap på Södertörns högskola och årets Mäster Eckhart-stipendiat om Kurt Almqvist och dennes bibliotek.
Carl Stattin, diakon och redaktör för Den fördolda världen (en podd om kristen mystik) om Hjalmar Ekström och Flodbergskretsen. (Vad som av allt att döma är presentationen till detta föredrag finns tillgänglig här.)
Programmet avrundades, mycket passande, med en presentation av Svantes arbete med att under perioden 2002–2015 anordna kurser, program och resor i samarbete med religionspsykologen Antoon Geels utifrån dessa mystika samlingar.
För den som önskar att fördjupa sig eller forska i samlingarna finns möjligheten att söka Eckhartstiftelsens vistelsestipendier för fördjupning i mystik tradition och kontemplativ praxis. Stipendiet utlyses årligen och erbjuder en veckas vistelse i anslutning till Sigtunastiftelsens bibliotek, arkiv samt specialsamlingar. Några av de tidigare vistelsestipendiaterna håller föredrag på Mystik salong på Sigtunastiftelsens bibliotek 2023.
Podden Den fördolda världen har spelat in flera av sina avsnitt på plats i Hjalmar Ekström-rummet, och därigenom visat prov på ett annat sätt som de mystika samlingarna kan användas på: i form av fysiska mötespunkter för specifika syften. Detta gör man bland annat i avsnitt 4–6 med ett inspirerande samtal om Hjalmar Ekström mellan Carl Stattin och teologen Maja Karin Lindahl (f.d. Ekström). Angående Hjalmar Ekström planerar man även en kommande serie avsnitt (nummer 32–38) om hans utläggning av Salomos Höga Visa.
Första avsnittet i podden Den fördolda världens serie om Hjalmar Ekström i tre delar, tillägnat Antoon Geels
Överlappningar och samstämmighet
Det rika andliga arv som sammantaget kommer till uttryck i dessa Sigtunastiftelsens biblioteks specialsamlingar i sammanlagt över 6000 band speglar en providentiell, kontinuerlig och levande närvaro av mystika underströmmar i vårt land sedan 300 år tillbaka och ända in i våra dagar.
Boksamlingen Kristen mystik rymmer såväl protestantiska företrädare (såsom Böhme, Tersteegen och Arndt, samt anhängare av Württemberg-pietismen) som katolska (däribland Bernières-Louvigny, Tauler och Madame Guyon). Likaså påträffar vi ett visst slags formöverskridande, ekumeniskt förhållningssätt hos Flodbergskretsen, vilka tillhörde olika kyrkor och samfund. Detta kan illustreras med följande citat om hur man resonerade inom kretsen, följt av Ulrika Ljungmans kommentar. ”Det finns varken katoliker eller lutheraner eller några andra ’iker och ’aner, det finns bara Guds små barn.” (Ljungman 1984:8) ”Man sökte ju alltid bara kristen fördjupning, utan tanke på kyrko-tillhörighet.” (ibid:13)
Hjalmar Ekströms bibliotek från 1900-talets första hälft följer i mångt och mycket dessa spår, men har också en ytterligare något bredare profil, då den även inrymmer flera av den gode vännen Eric Hermelins (1860–1944) översättningar av de persiska sufidiktarna, samt också ett par volymer om östkyrkan och dess mystik. Båda dessa traditioner – sufismen och hesykasmen – finns tämligen rikt representerade i Kurt Almqvists bibliotek, vilket – liksom även Hans Hofs – dessutom har en än mer universell sammansättning, och omfattar således även Fjärran Österns traditioner.
Sinsemellan täcker samlingarna alltså delvis överlappande fält. Den inbördes samstämmigheten finner vi fullast uttryckt och samordnad i det perennialistiska perspektivet hos Almqvist. Detta insisterar på religionernas transcendenta – eller inre – enhet på, vad som ibland kallas, den kvintessentiella esoterismens grund. Denna grund upphäver dock inte de respektive Gudagivna, traditionella formerna, utan kommer snarare till uttryck i och genom dessa. Man skulle kunna likna det vid hur det ofärgade ljuset genom att genomlysa ett prisma kan manifesteras i ett helt spektrum av färger, och sålunda bli synligt på en mångfald sätt i världen, utan att för den skull upphöra att vara ljus.
Svante Ögren var av uppfattningen att även om Bergmankretsen och Hjalmar Ekström inte kan kallas för perennialister i snäv mening, fanns hos dem ett perspektiv som stod sophia perennis-traditionen nära. En motsvarande bedömning finner vi också hos Kurt Almqvist, som i sin bok Himmelsstegen: om människans möjlighet att finna en väg till Gud (1986a:96ff) – med en term lånad från Frithjof Schuon (1907–1998) – framlägger ett mycket pregnant kondensat av den ”esoteriska ekumeniken” hos Bergman- och Flodbergskretsen (där han i den senare uppfattar Hjalmar Ekström som huvudfigur). Detta kan sammanfattas med påpekandet att ”[i] skrifter och brev som härrör från deras medlemmar finns på ett märkligt sätt mycket av den tidlösa visdomens synsätt och metodik företrätt” (96).
I sin recension av AlmqvistsHimmelsstegen menar Sven Heilo dels att bokens epilog tillhör det bästa Almqvist skrivit om vår tids och vårt folks andliga nöd, och dels att han här visar en möjlig utväg för de svenskar som anser sig oförmögna att konvertera till katolicism eller till östkyrkan, eller skyggar för utomkristna vägar till Gud (1987:96). När Heilo målar upp en historisk bild av ”det arktiska mörkret över Sveriges antimetafysiska tundra” (95), och hur mystiken, som hade sin upprinnelse i pietismen, ändå kunnat blomstra i vårt lands andliga tjäle (96), är det svårt att inte associera till de gåtfullt profetiska versraderna i Tolkiens Ringsaga, som kommer Frodo till del i Bri via ett brev från trollkarlen Gandalf:
All that is gold does not glitter, Not all those who wander are lost; The old that is strong does not wither, Deep roots are not reached by the frost. (2005:170)]
Sigtunastiftelsen, Rosengården
Med perennialismen som lins
Svante Ögren hade som sagt influerats av det perennialistiska perspektivet genom sin kontakt med Kurt Almqvist. Almqvist framhåller att den tidlösa visdomens syn på de stora religionerna som olika särpräglade uttryck för den gudomliga Sanningen och Verkligheten är ett synsätt som ligger i tingens egen natur, och att det är ett åskådningssätt som får stöd i de stora religionernas egna kontemplativa traditioner – antingen i frötillstånd eller klart formulerade av enstaka mystiker (1984:9f).
Och prästen Håkan Eilert bekräftar i sitt bidrag ”Philosophia perennis – den glömda vägen” i en antologi, utgiven av Svenska kyrkans forskningsråd, att detta synsätt, som framträder i vad han – i likhet med många andra – sammanfattar som den traditionella skolan, alltid har legat som en underström i mänsklighetens religiösa historia:
”Det skymtar förbi i samtal och skriftställning så snart frågan om de olika religionerna har blivit akut. Tänk på den ädle romaren Symmachus som inför senaten eftertänksamt strök sitt vita skägg medan han begrundade kristendomens absoluta anspråk under biskop Ambrosius tid: ’Hur är det möjligt att en så stor sanning kan uttryckas endast på ett enda sätt?’ Besinna fäderna – Justinus Martyren, Origenes, Augustinus och många andra som trots motsägande utsagor dock tycks ha varit öppna för Guds frälsande närvaro i andra fårahus. Betänk de ansatser till sinnesvidgning som vi möter i den humanistiska traditionen och som slår ut i full blom hos personer som Nicolaus Cusanus och längre fram hos Herder, Goethe och andra av den tyska romantikens företrädare. Vi möter inom kristenheten ett uppdämt behov att bejaka den sinnesförfattning som ligger i sakens egen natur, nämligen att Gud inte har låtit sig vara utan vittnesbörd bland folken. Eller som det heter i Rom. 1:19–20: ’Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga’.” (2001:110)
Två poänger som Håkan Eilert gör i sammanhanget kan vara speciellt värda att notera. För det första att ett sådant religionsstudium i sig kan vara en fromhetsövning – då det fordrar att man vid itutagandet med detta ej ställer sig utanför, ovanför eller bredvid (103). För det andra att fler än vi tror i vår tid lämnas i sticket, eftersom det i stor utsträckning saknas en kunskapsinriktad tolkning och utläggning av skrifterna – vilket emellertid philosophia perennis är ett försök att lägga fram en vägledning till (114). Att Almqvist uträttat en betydande lärargärning genom att under flera decennier ha introducerat företrädare för detta synsätt, menar Eilert är ett viktigt arbete som förtjänar en eloge (112).
Att den tidlösa visdomen först under 1900-talet fått företrädare som René Guénon (1886–1951) och Frithjof Schuon, som gett den ”ett konsekvent och fullständigt uttryck”, menar Almqvist har att göra med att det nu är ”sent på jorden”, och den förhärskande andan i religiöst avseende antingen är avståndstagande eller likgiltighet. Något yttre eller inre motstånd mot ett sådant offentliggörande föreligger därför ej längre i Västvärlden, och således har budskapet nu mycket större chanser att också nå fram. Almqvist kallar detta en positiv kompensation som den moderna mänsklighetens förvärldsligande medför. En annan sådan kompensation, som han framhåller, är den oerhörda tillgången till interkontinentala kommunikationer, vilken har åstadkommit en veritabel flod av information om icke-kristna religioner, och således ett rikt studiematerial även åt personer med anlag för djupperspektiv och sinne för ”enheten i mångfalden”. (86:42)
Uppfordran och helhetssyn
Svante Ögren är den som skriver minnesrunan över Kurt Almqvist i Svenska Dagbladet efter dennes bortgång våren 2001. Han betonar att för dem som haft förmånen att ha Almqvist som andlig vägvisare så innebär dennes bortgång inte bara en stor sorg, utan också en uppfordran att förvalta det arv som han lämnat efter sig (21). Med facit i hand kan vi, i och med Svantes initiativ för att bland annat få till stånd ett Kurt Almqvist-rum på Sigtunastiftelsen, konstatera att det verkligen låg en genuin föresats i dessa ord. Med detta goda exempel i åtanke understryks att denna uppfordran nu, om inte förr, kanske borde stämma till eftertanke även hos oss andra.
I minnesrunan citerar Svante också ett par passager ur Almqvists understreckare i Svenska Dagbladet (1972:4) som presenterar Seyyed Hossein Nasr och dennes uttolkning av den traditionella synen på naturen (21). Citatet är betydelsefullt, inte enbart för att det enligt Svante kan sägas sammanfatta den helhetssyn som formade Almqvists personlighet, utan för att det också i mångt och mycket tycks ange inriktningen på Svantes eget fortsatta intellektuella engagemang. Citatet lyder som följer (korrigerat gentemot originalkällan):
”Det som vi kallar ’naturen’ och som är vår organiska omgivning är med andra ord i sin innersta verklighet något annat och mera än den kvantitativa summan av sina olika element: dessa sammanhålls och samordnas av en kvalitativ verklighet, som går utöver den själv, samtidigt som den är deras gemensamma, innersta livsmärg. (…) Nutida försök från enstaka teologers sida att lappa ihop naturvetenskap och religion har varit fruktlösa, därför att de haft felaktiga utgångspunkter, t. ex. ett i grund och botten materialistiskt eller evolutionistiskt synsätt. Det enda som verkligen skulle kunna återställa harmonin mellan människan och naturen vore en återupptäckt av den dolda hierarkin inom Tillvaron, insikten om att den jord som är människans livsrum får allt sitt liv och all sin verklighet från en Härd av enhet, som är dess hjärtpunkt men som samtidigt överstiger den: med andra ord från den andliga sfär som religionen kallar ’Himlen’ och som också är Källan till den religiösa Uppenbarelsen.”
Bortom ”tro” och ”vetande”
Just ovan nämnda helhetssyn ser ut att ha varit vägledande för Svantes essä ”Att tro är att veta, att veta är att tro: Ett perennialistiskt perspektiv på en förenklad frågeställning”, som han bidrog med till antologin Bortom tro och vetande: tankar från en dialog från 2010. Denna antologi kom till som resultatet av en dialoggrupp som samlades regelbundet på Sigtunastiftelsen under tre år i syfte att föra en gränsöverskridande dialog mellan företrädare för religion och vetenskap (Liljenström & Linderman 2010:8).
Svantes bidrag är det längsta i boken, och skisserar huvuddragen i ”den helhetssyn på tillvaron som (…) brukar kallas den perennialistiska” samt ”dess konsekvenser för bedömningen av människan och hennes agerande gentemot sina medmänniskor och mot den henne omgivande naturen” (144). Essän knyter tydligt an till Tage Lindboms tes om ”den moderna människorikesideologin” (158), samt avvisar evolutionsteorin genom att ”skilja mellan naturvetenskapliga fakta och de filosofiska förutsättningar, som ligger till grund för tolkningarna av dessa fakta” (162f). Dock finns här också ett framträdande konsiliant drag i såväl tonfall som ambition, sannolikt präglat av såväl Svantes personlighet som den dialogform som essän vuxit fram genom, samt också dennas syfte.
Antologins redaktörer har valt att illustrera de nio kapitlen med symbolerna för de nio planeterna i vårt solsystem, då dessa varit föremål för såväl vetenskapligt som religiöst intresse (Liljenström & Linderman 2010:9). Svantes kapitel har därmed kommit att illustreras med Uranus’ symbol (Ögren 2010:143), vilken tycks bestå av en kombination av solens (hieroglyfiska) symbol (som korresponderar med guld inom alkemin) och Mars’ dito med dess spjut.
Innebörden av symbolen verkar delvis kunna vara ambivalent, men den som bäst tycks passa i sammanhanget är att Uranus, den grekiske himmelsguden, är en beskyddare av det som lyfter människan hän mot himlen i en uppåtriktad strävan gentemot det Absoluta (Chevalier & Gheerbrant 1996:1056). Således skulle den kunna ses som analog med den bild ur en hermetisk handskrift från slutet av 1100-talet som används i Kurt Almqvists ovan nämnda, och tematiskt likartade, understreckare om den traditionella synen på naturen (1972:4). Denna föreställer en Jakobsstege av himlasfärer runt jorden och benämns i enlighet med detta som ”Själens uppstigande genom himlasfärerna”.
Uranus förefaller dessutom också ha något primordialt över sig, då denne är den mytologiske fadern, farfadern eller farfarsfadern till de närmare solen liggande planeterna Saturnus, Jupiter, Mars, Venus och Merkurius (även om dessa visserligen bär sina latinska namn, och Uranus sitt grekiska).
Symbolen för Uranus
Coda
När Svante Ögren fördes till den sista vilan vid den medeltida Mariakyrkan i Sigtuna 20 maj 2022, användes som begravningsvers den kända första strofen i Erik Lindegrens dikt Arioso (1947:58).
Då Svante hade ett levande lyrikintresse, och bland annat var medlem i Karlfeldtsamfundet samt under flera år hade ingått i styrelsen för Gunnar Ekelöf-sällskapet, varav ett som ordförande, får detta sägas vara mycket passande. Ja, i själva verket alldeles särskilt välfunnet, med tanke på att strofen också tycks beröra något av den djupa vänskap och gemenskap som gång på gång under seklerna påtalas i de svenska mystikernas brevkorrespondens, och som karaktäriseras av att ”nå över tidens gräns” (en formulering vilken också har kommit att ge upphov till titeln på en biografi över 1700-talsmystikern Anders Collin (Rengmyr Lövgren 2013)).
Detta de nio inledande radernas mystika motiv framgår i litteraturvetaren Gunilla Bergstens analys:
”Diktens popularitet är inte svårbegriplig. På ett förtätat men samtidigt melodiskt och inte alltför svårtillgängligt språk behandlar den en allmänmänsklig situation. De första nio raderna beskriver kärlekens under, dess förmåga att existera utanför och bortom tidens och rummets kategorier i ett extatiskt nu, en evigt närvarande inre sammansmältning av ett jag och ett du, ett kärleksunder som antar kosmiska proportioner, samtidigt som det utgör en evigt oförstörbar inre verklighet.” (2004:16)
I strofens avslutande versrad kan sägas finnas något av den djupa stillhet som hemlighetsfullt vilar i elementens urkraft, skönhet och transformation. Möjligen kan man här se den brytande vågen som de horisontella krafternas utebbning (ett slags dop?), rosenelden som den renande omvandlingen i människohjärtat, och slutligen snön som övergången till kristallin frid och perfektion i Andens himmelska sfär.
På så vis kan denna triad ses som tre olika stadier eller steg på den Verklighetens Stora Kedja som Svante har skrivit om, och som människan ingår i som en länk. Med Svantes ord, så sträcker sig denna Kedja från allt Varandes Ursprung ner till den mest kompakta materien, men är också den Jakobsstege på vilken allt återgår till sitt Ursprung – ”ab Uno ad Unum, från det Ena till det Ena” (2010:145).
Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly Någonstans o någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat: någonstans inom oss är vi alltid här och nu, är vi alltid du intill förväxling och förblandning, är vi plötsligt undrans under och förvandling, brytande havsvåg, roseneld och snö.
Referenser
Almqvist, Kurt (1972, 25 augusti). Miljöförstöring och världsåskådning, Svenska Dagbladet, Kulturdelen, s. 4.
Almqvist, Kurt (1984). Människan: det glömda templet. Hudiksvall: Åsak.
Almqvist, Kurt (1986a). Himmelsstegen: om människans möjlighet att finna en väg till Gud. Delsbo: Åsak.
Almqvist, Kurt (1986b). Nicolaus Cusanus – en kristen visdomsmystiker. Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (nr 1–2), s. 41–44.
Baader, Franz von (1901). Filosofiska skrifter i öfversättning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Carleson, Robert (2006). Hur får människan kunskap om Gud enligt Kurt Almqvist? Almqvists tankar kring gudskunskap ur ett religio perennisperspektiv och utifrån hans förståelse av hinduism, islam och kristendom [Magisteruppsats, Stockholms universitet].
Carleson, Robert (2016). Traditionalism in Sweden. I Henrik Bogdan & Olav Hammer (red.), Western Esotericism in Scandinavia (s. 624–629). Leiden: Brill. DOI: https://doi.org/10.1163/9789004325968_079
Chevalier, Jean & Gheerbrant, Alain. (1996). A Dictionary of Symbols. London, England: Penguin Books.
Eilert, Håkan (2001). Philosophia perennis – den glömda vägen. I Kajsa Ahlstrand et al. (red.), Samtal om religionsteologi (s. 102–115). Uppsala: Svenska kyrkans forskningsråd.
Ekström, Maja (2016). Tystnadens lovsång: Om sången som uttryck och medel i Flodbergskretsens kenotiska spiritualitet. [Masteruppsats, Lunds universitet]. Lund University Publications Student Papers. http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8895564
En karmelitnunna (2014). Ett möte: Hjalmar Ekströms liv och mystik. I Ekström, Hjalmar (2014). Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig: Hjalmar Ekströms brev, liv och mystik (s. 5–50). Helsingborg: GAudete.
Francis, Abir (2019). Linnéa Hofgren och Flodbergskretsen: en bok om kristen mystik och mytomspunna mystiker. [Stockholm]: [Vulkan].
Geels, Antoon (1980). Mystikern Hjalmar Ekström 1885–1962: en religionspsykologisk studie av hans religiösa utveckling. Diss. Lund: Univ.
Haglund, Eric (1986). Människan i funktion. Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (nr 1–2), s. 92–94.
Hof, Hans (1983). Var finns Gud: tankar om andlighetens villkor i dag. Hudiksvall: Åsak.
Hof, Hans (1985). Bli mer människa. 2. utök. och rev. uppl. Hög: Åsak.
Liljenström, Hans & Linderman, Alf (2010). Förord. I Hans Liljenström & Alf Linderman (red.), Bortom tro och vetande: tankar från en dialog (s. 7–10). Stockholm: Carlsson.
Lindegren, Erik (1947). Sviter: dikter. Stockholm: Bonnier.
Ljungman, Ulrika (1984). Gud – och intet mer: levnadsteckningar och brev från den mystika Flodbergskretsen: Carl A. Flodberg, Henrik Schager, Linnea Hofgren, Hjalmar Ekström. Skellefteå: Artos.
Ljungman, Ulrika (1987). Mystikens saliga utförsbacke. Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (nr 1–2), s. 86–88.
Lönnebo, Martin (1987). Introduktion. I Henrik Schager (1987). ”En annan väg än den, där många gå”: mystikern Henrik Schagers levnadsminnen (s. 7–10). Delsbo: Åsak.
Olivestam, Carl Eber (1977). Idé och politik. De politiska partierna – skolan och kristendomen : en studie i svensk skolpolitik under 1940-talet. Diss. Uppsala: Univ.
Rengmyr Lövgren, Birgitta (2013. ”Vår vänskap når öfver tidens gräns”: mystikern från Kumla, Anders Collin 1754–1830. Åkersberga: Temamet.
Rodhe, Edvard (1929). Anders Collin. I Johan Axel Almquist et al. (red.), Svenskt biografiskt lexikon Bd 8, Cederhielm–Cornelius (s. 717). Stockholm: Bonnier. https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14927
Söderholm, Lars (2022, 20 november). Minnesord [Svante Ögren], Upsala Nya Tidning, Kultur, s. 5.
Tolkien, J. R. R. (2005 [1954]). The Fellowship of the Ring: Being the first part of The Lord of the Rings. 50th anniversary ed. London: HarperCollins.
Ögren, Svante (2001, 29 maj). Kurt Almqvist, Svenska Dagbladet, s. 21.
Ögren, Svante (2010). Att tro är att veta, att veta är att tro: Ett perennialistiskt perspektiv på en förenklad frågeställning. I Hans Liljenström & Alf Linderman (red.), Bortom tro och vetande: tankar från en dialog (s. 143–178). Stockholm: Carlsson.
Bildkällor
Sigtunastiftelsen, Rosengården (1): Ulkl, CC0, via Wikimedia Commons
Sigtunastiftelsen, Rosengården (2): Bysmon, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons
I över 100 år efter Ivan Aguélis död har det saknats någon engelskspråkig bok helt ägnad åt texter av eller om honom. När så i år inte mindre än tre engelska böcker tillgängliggör och belyser Aguélis intellektuella arv för en internationell läsekrets, bidrar det sammantaget till att ge en viss upprättelse åt hans högst betydelsefulla, men ofta negligerade, roll som såväl skriftställare som pionjär för sufismen i Väst.
Anarchist, Artist, Sufi: The Politics, Painting, and Esotericism of Ivan Aguéli i redaktion av Mark Sedgwick är den första engelskspråkiga antologin med studier rörande Aguéli. Ett antal översättningar av Aguélis brev och artiklar ingår också. Antologin har sin upprinnelse i en internationell forskarkonferens som hölls på Thielska Galleriet i Stockholm för att uppmärksamma Aguélis 150-årsjubileum under år 2019. Flera av bidragen bryter ny intressant mark, inte minst Paul André Claudels om de intellektuella kretsarna kring tidskriften Il Convito/Al-Nadi vid tiden för Aguélis andra period i Egypten 1902–1909, samt Iheb Guermazis’ om den i Europa på sin tid – för sin heroism och barmhärtighet – högaktade algeriske nomadkrigaren emir Abd el-Kader (1808–1883), som tillhörde samma sufiorden som Aguéli, och som framstår som en förmodern proto-perennialist och direkt föregångare till den Traditionella skolan, samt till Aguélis läsning av Ibn ‘Arabi. Ett antal svenska Aguéli-kännare medverkar i antologin, däribland Viveca Wessel och Simon Sorgenfrei. Att Aguélis anarkism finns med som ett tema kan ses som något delvis nytt.
Redaktören Mark Sedgwicks roll är, turligt nog, mer balanserad och tillbakahållen i förhållande till sitt studieobjekt än vad som var fallet i den starkt vinklade och sensationsbetonade Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century (2004). Förutom att Sedgwick står för introduktionen i boken bidrar han även med ett på det hela taget värdefullt kapitel om Aguélis betydelse för den Traditionella skolan, vilket ger en del pusselbitar till hur arvet från Aguéli av olika – sällan redovisade – skäl kommit att tonas ned och redigeras bort hos den franske metafysikern och religionsfilosofen René Guénon, samt i den historieskrivning som finns om denna skola. Det är en bitvis ganska snårig historia att redogöra för, och logiken i alla delar av resonemanget är heller inte alltid helt övertygande, såsom argumentet att om man kan påvisa förekomsten av föregångare till Guénon i skriftliga källor, så skulle detta vara ett vederläggande av existensen av, och påverkan från, dolda mästare. Sedgwick tillskriver också felaktigt introduktionen till en tidigare översatt Aguéli-essä (”Universality [ej ”Universalism”] in Islam” (Aguéli 2011)) till publikationens redaktör Patrick Laude, medan den i själva verket är skriven av essäns översättare Farid Nur ad-Din, som enligt författarpresentationen är en svensk forskare som studerar perennialism och sufism.
Slutligen kan också nämnas att med tanke på föreliggande Aguéli-antologis inte så oblyga prislapp så kan man tycka att man borde kunna förvänta sig något mer av utförandet än ett enkelt kartonnageband, och med svartvita återgivningar av målningar på ett papper som ej är påkostat utöver det vanliga.
Ivan Aguéli : Sensation of Eternity – Selected Writings i redaktion av Oliver Fotros är den första engelskspråkiga samlingen med översättningar av Aguélis publicistik. Den innehåller artiklar från perioden 1902–1913 ur tidskrifterna L’Initiation, Il Convito, La Gnose, and L’Encyclopedie Contemporaine Illustrée om bland annat islam, sufism, feminism och samtida konst. Innehållsmässigt överlappar den till en del den svenska samlingsvolymen Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik i översättning av Bo Gustavsson (Aguéli & Ibn al-ʻArabī 2019), men den har en större bredd och respektive text är också försedd med en upplysande kommentar.
Ivan Aguéli: The Pearl upon the Crownav Oliver Fotros är det första engelskspråkiga verket helt ägnat åt Aguéli, och är ämnat åt att kasta nytt ljus över hans inflytande på René Guénon och dennes skrifter. Genom noggranna studier av Aguélis artiklar och brev på franska, svenska och arabiska, samt en åtföljande ”dechiffrering” av Guénons verk, menar sig Fotros ha uppspårat nya rön och sakuppgifter som varit dolda i över ett sekel. Kort sammanfattat så finner man här belägg för att Aguélis terminologi och förståelse av islams esoterism genom ett stort antal direkta formuleringar i mycket hög grad har lyfts in i flera av Guénons viktigare verk, dock utan angivande av källor (vilket Guénon i ärlighetens namn generellt är mycket sparsmakad med). Fotros driver också hypotesen att Aguéli i själva verket varit medförfattare till Guénons verk Le Symbolisme de la Croix.
Abdal Hakim Murad om Aguéli
Cambridge-shaykhen Abdal Hakim Murad (Timothy J. Winter) var tidigt ute med att i ett längre format kommentera ett flertal av de av Fotros översatta Aguéli-essäerna i Sensation of Eternity – detta i sin långa, insiktsfulla föreläsning om Aguéli i den filmade föreläsningsserien Paradigms of Leadership om olika muslimska ledarfigurer genom historien. Han berör även Sedgwicks antologi. Det hela utvecklar sig till en tämligen kvalificerad helhetsförståelse av hur Aguélis islam logiskt hänger samman med hans swedenborgianism, ”espacistiska” konstsyn och anarkism.
Murad har blivit tydligt inspirerad av Aguéli, som han primärt ser som en förebild för vad han kallar västerländska ”grundvattens-muslimer”, det vill säga sådana som stammar från den europeiska kontinentens fosterjord. Att Aguéli rent allmänt fyller en sådan identifikatorisk roll bekräftas även i svenska studier från senare år (Brusi2017:77; Olsson & Sorgenfrei 2017:101).
Murad framhåller att islam enligt Aguéli skulle kollapsa utan den självkännedom som finns i den sufiska disciplinen, och att islam i hans tappning innebär ett slags frikopplande från dess orientaliskt förknippade kontext. Istället utgör den vad Murad kallar ett slags ”repatriering” i inre bemärkelse – inte ett avsägande av sin specifika härstamning, utan ett fördjupat återupplivande av densamma genom ett återvändande till det egna folkets och landets rötter.
Murad tar i sin tolkning också starkt fasta på det motkulturellt konstruktiva i Aguélis anarkistiska idéer om en decentraliserad, polycentrisk samhällsmodell med frivilligt deltagande i en organisk mångfald av lokalt styrda samfälligheter. Denna modell ser Murad som vägledande för framtiden, och enligt hans menande står den också i samklang med hur den islamiska lagen traditionellt sett inte har varit en angelägenhet för staten eller någon påtvingande centraliserad struktur (vilket däremot är utmärkande för modernistiska och fundamentalistiska strömningar, vilka dominerar politiskt i den muslimska världen idag).
Murads val av ett specifikt antiklerikalt citat som föregivet belägg för att den utpräglade brobyggaren Aguéli inte delade en perennialistisk förståelse av religionernas transcendenta enhet, är dock väl selektivt och får inte med hela bilden. Man skulle mycket väl kunna finna många citat som pekar i motsatt riktning när Aguéli i olika sammanhang skriver om ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citatet översatt av Kurt Almqvist i VivecaWesselsPorträtt av en rymd (1988:118).
Referenser
Aguéli, Ivan (2011). ”Universality in Islam” i Laude, Patrick (red.), Universal Dimensions of Islam: Studies in Comparative Religion. Bloomington: World Wisdom, s. 134–147.
Aguéli, Ivan & Ibn al-ʻArabī (2019). Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik. Sala: Aprilvindens förlag i samarbete med Aguélimuseet.
Brusi, Frédéric (2017). ”’De äro allesammans muhammedaner, men jag gör allt hvad jag kan för att följa deras seder!’: Tankar kring ett fotografiskt porträtt av Ivan Aguéli”. Aura. Tidskrift för akademiska studier av nyreligiositet. 9, s. 61–80. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-151113
Olsson, Susanne & Sorgenfrei, Simon (2017). ”Den fiktive Aguéli : Identifikationsobjekt och projektionsyta för unga manliga konvertiter till islam”. Aura. Tidskrift för akademiska studier av nyreligiositet. 9, s. 80–106.
Sedgwick, Mark (2004). Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century. Oxford: Oxford Univ. Press.
Wessel, Viveca (1988). Ivan Aguéli: porträtt av en rymd. Stockholm: Författarförl.
Café Exposé 