I denna kommentar efterlyste Farhad vetenskapskritisk litteratur på svenska. Det vimlar nu inte direkt av sådan, tvärtom, så efterlysningen är helt klart befogad. Samtidigt säger det väl tyvärr också något om hur stympat och endimensionellt det samtida intellektuella klimatet är. Viktig kritik av modernistisk vetenskapssyn från traditionella författare som Wolfgang Smith, Philip Sherrard, Theodore Roszak, Lord Northbourne och Fernand Brunner finns inte att tillgå. Men helt hopplöst är det dock inte, och den som söker skola finna!
Jag vill börja med att rekommendera Kurt Almqvists essäsamlingar och översättningar som på flera väsentliga punkter tangerar ämnet:
- Den glömda dimensionen (Natur & Kultur, 1959) som gör upp med framstegsmyten, diskuterar förhållandet mellan tro och vetande samt kritiserar bl a den moderna atom- och kärnfysiken för att ha karaktären av en ”vrångbild” av den traditionella kunskapssynen.
- Livklädnaden som revs sönder (Natur & Kultur, 1967) i vilken han på ett lysande vis kontrasterar den traditionella kosmologin med den moderna vetenskapens världsbild.
- Tidlös besinning i besinningslös tid: Ur Frithjof Schuon verk (Natur & Kultur, 1973) som bl a innehåller en översättning av den av Schuons essäer som innehåller den mest explicita modernistkritiken: ”Fall och förfall” ur boken Light on the Ancient Worlds. Almqvist har själv lagt till underrubriker, och en av dessa är passande nog ”Den nutida vetenskapen”. Utdrag finner du här.
- I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk (Natur & Kultur, 1977) med essentiella kapitel som ”Kunskap och handling”, ”Sakral och profan vetenskap” samt ”Individualismen”. Utdrag finner du här.
Vad gäller ovan nämnde René Guénon så föreligger även hans Kvantitetens herravälde och tidens tecken i svensk översättning. I de inledande kapitlen av detta verk levereras en fullständigt förintande kritik av de grundpostulat som utgör själva fundamentet till den moderna scientismen/reduktionistiska vetenskapstron som sådan. Kapitel IV behandlar specifikt rumsdimensionen och kapitel V tidsdimensionen, men jag skulle nog vilja hävda att alla de tjugo första kapitlen eller så definitivt har bäring i frågan. Guénon falsifierar och vederlägger här som sagt mästerligt den moderna fysikens (och därmed i förlängningen även den moderna kemins, biologins, psykologins etc.) konstituerande premisser (och den därmed sammanhängande nihilistiska världsbilden) – d v s reduceringen av tid och rum till blott kvantitativa, mätbara storheter som utesluter allt som övergår den blott rationalistiska horisonten.
Tage Lindboms bok Tankens vägar (Norma, 1982) är en kritik av profanvetenskapen från ståndpunkten av en tidlös sacra scientia. Även i laddade kapitel som ”Vårt vetande” i Mellan himmel och jord (Norma, 1970) och ”Revolution i tankens värld” i Riket är ditt (Norstedt, 1981) finner du en sådan kritik, samt i Västerlandets framväxt och kris (Norma, 1999) i form av en mer utförlig idéhistorisk bakgrund.
En som i någon mån populariserat Guénons kritik (även om han också har andra, mindre vederhäftiga, influenser) är E. F. Schumacher som i sin Vägledning för vilseförda (Rabén & Sjögren, 1985) går till storms mot ”scientistisk materialism”. Detta relativt korta verk har beskrivits som att gå i stil med C. S. Lewis’ klassiska debattbok Människans avskaffande (Natur & Kultur, 1957), fast utifrån en mer utarbetad traditionell metafysik. (Den fristående tredje delen i C. S. Lewis rymdtrilogi, den dystopiska Vredens tid, har för övrigt av James Cutsinger karaktäriserats som något av en Kvantitetens herravälde i skönlitterär form. Originaltiteln är That Hideous Strength: A Modern Fairy-Tale for Grown-Ups.)
Ytterligare ett viktigt verk som definitivt bär guénonsk prägel är Mircea Eliades Heligt och profant: om det religiösas väsen (Verbum, 1968; Daidalos, 2008). Eliade behandlar här på ett kärnfullt, välunderbyggt och lättillgängligt sätt framförallt vad som skiljer den traditionella världsbilden från den profana existensformens desakralisering, inte minst av naturen. Översättare är Alf Ahlberg som i viss utsträckning sympatiserade med Tage Lindboms modernistkritik och som publicerat lärda debattböcker om modern teknik med titlar som Teknikens himmelsfärd: Betraktelser vid ett tidsskifte (Natur & Kultur, 1960), Humanism i atomåldern (Natur & Kultur, 1974) och Människan och den moderna tekniken (Natur & Kultur, 1978).
Apropå den moderna vetenskapen och synen på naturen så finns även ett kapitel av Seyyed Hossein Nasrs utmärkta Man and Nature: The Spiritual Crisis of Modern Man översatt till svenska i småskriften ”Hela naturen talar om Gud”: världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris (Abrahams barn, 2001). Utdrag finner du här och här.
Även Uppsala-sociologen Jan Adrianson – som jag själv tidigare blivit tipsad om – skulle kunna vara intressant i sammanhanget, även om jag är osäker på i vilken mån hans filosofi som helhet verkligen förhåller sig till traditionell metafysik (såsom hinduismens advaita vedanta eller Ibn ‘Arabīs/sufismens doktrin om Varats enhet, Wahdat al-wujūd). Flera av Adriansons böcker finns ute i handeln, bl a Den tidlösa utvecklingen: Kritik av evolutionsläran och den materialistiska världsbilden (Nya Doxa, 1992). Denna skall tydligen innehålla en kritik, inte bara av evolutionsläran som vetenskap, utan främst av den materialistiska ontologi som determinerar den och som rymmer olösliga motsägelser. (Även ”alternativa” synsätt, som modern kreationism och teistisk evolution, skall även dem enligt uppgift bli rigoröst nedmonterade.) Jag kan här vidareförmedla ett utdrag ur denna bok.
Om nu inte tid och rum – och, naturligtvis, kausalitet – existerar i absolut bemärkelse, i vilken bemärkelse existerar de då? [—] Den i rent bokstavlig bemärkelse springande punkten vad gäller tidsbegreppet rör nuet och nuflödet. Med ‘nuflöde’ menas här det flöde eller den ström av nu-moment eller nu-instanser som tycks ligga till grund för det vi normalt uppfattar som tidens gång, tidsmässig utsträckning. Enligt den gängse synen på tiden som absolut, d v s som tillhörande den antaget ‘objektiva’ eller fysikaliska materien, följer att varje sådan nu-instans i strikt mening kommer att sakna tidsmässig utsträckning. Om så inte vore fallet skulle denna instans själv utgöra en tidsföljd, d v s vara en följd av nu-instanser. Nuet i strikt eller matematisk mening förefaller alltså vara det outsträckta området – d v s skärningspunkten – mellan förflutet och framtid.
Om nu varje nu-instans eller nu-punkt är tidsligt outsträckt, hur kan då den tidsmässiga utsträckningen eller tidsföljden vara möjlig? Hur kan m a o en serie av var för sig outsträckta entiteter eller tillstånd sammantaget konstituera eller ge upphov till utsträckning? Annorlunda uttryckt: Genom att tiden eller tidsflödet enligt denna syn är uppbyggt av nu-punkter, kan dessa ‘punkter’ följaktligen inte själva existera i tiden – tidens förutsättning kan inte själv vara tidsmässigt bestämbar. Men hur kan, å andra sidan, en serie av det som själv inte är tidsmässigt bestämbart – d v s i tiden icke-existerande – ligga till grund för det i absolut mening tidsmässigt bestämbara? [—]
Såvitt jag förstår kan vi enbart komma till rätta med tidsproblematiken genom att betrakta nuet som tidlöst, men inte som en outsträckt punkt utan, tvärtom, som oändligt eller evigt. Vidare, utifrån antagandet att nuet ytterst är tidlöst i denna bemärkelse, kommer även tidsflödet i sin slutgiltiga analys att, paradoxalt nog, vara tidlöst. Såväl det förflutna (förflutna händelser) som det hypotetiskt framtida (framtida eventuella händelser) existerar sålunda enligt detta antagande inom ramarna för ett evigt Nu. Enligt denna uppfattning består således en viss tidsperiod inte av ett visst antal – eller otal – outsträckta nu-punkter, utan representerar i stället en viss aspekt, ett visst upplevelsemässigt begränsat område hos detta eviga Nu. [—] Tiden och tidsflödet är sålunda en av de fenomenella kategorier eller former som existerar inom det icke-fenomenellt tidlösa.
Det tycks vidare som om ego-begränsningen går samman med tidsbegränsningen – genom egofokuseringen, fokuseras också det eviga Nuet. De två fokuseringsformerna tycks vara givna tillsammans, d v s vara två uttryck för en djupare gemensam begränsning. Det tidigare diskuterade absoluta tidsbegreppet med sin konsekvens, den absoluta nu-punkten, kan enligt detta resonemang ses som en konstruktion gjord utifrån våra mer eller mindre absolutifierade (förstelnade, reifierade) ego-identifikationer. Överhuvudtaget kan den materialistiska och mekanistiska världsbilden ses som denna egots givna absolutifiering av den fenomenellt givna tillvaroformen – d v s att en i absolut mening existerande materia i tid och rum (den ‘fysikaliska materien’) ligger till grund för och svarar mot den fenomenella verkligheten i tid och rum. Samtidigt tycks den materialistiska grundsynen bidra till att vidmakthålla och återskapa denna ego-absolutifiering.
(s. 235-237)
Han fortsätter sedan med rumsdimensionen, enligt ett likande resonemang, och avslutar:
Den fenomenella tillvarons olika kategorier och kvaliteter måste antas vila på en grund av evig närvaro. Liksom färgerna vilar i det färglösa ljuset, vilar tiden i det tidlösa, rummet i det rumslösa, förändringen i det oföränderliga, det ändliga i det oändliga och, ytterst, det manifesterade (fenomenvärlden) i det icke-manifesterade (det Ena). Det tidlösa och icke-manifesta existerar sålunda immanent i varje tidpunkt och i varje ”del” av den fenomenella tillvaroformen, varje tidpunkt och varje ”del” av fenomenvärlden existerar implicit (som dold förutsättning) i det tidlösa och omanifesterade.
(s. 239)
Sist men inte minst vill jag som en ingång till hela problemställningen framhålla nätloggen Perennials utomordentliga inlägg Medvetande och intelligens: Två argument mot reduktionism.
Sitter du som läser detta på fler relevanta, svenskspråkiga lästips i ämnet, tveka inte att dela med dig i kommentarsfältet!
Café Exposé 
Tack för att du svarade så snabbt. Nu har jag en hel del litteratur att studera. Tack och åter tack.
Detta förtjänar egentligen en betydligt längre kommentar, det kanske kommer, men Adriansoncitatet behöver bemötas. Argumentation kan låta övertygande men är inget annat än ett upprepande av Xenons paradox vilken ”löstes” slutgiltigt då intergralkalkylen upptäcktes av Leibniz (och Newton parallellt vilket gav upphov till oerhörd bitterhet från Newtons sida). Därmed inte sagt att tiden är något absolut; den är visserligen en högst påtaglig del av Skapelsen men som sådan naturligtvis relativ jämfört med det Absoluta.
Om Adrianson hade bemödat sig att åtminstone något lite sätta sig in i den ”moderna” matematiken och vetenskapen (modern men inte väldigt ny: Leibnitz dog 1716 och den moderna fysiken är sekelgammal) hade han märkt dels att hans argumentation inte håller, dels att tiden faktiskt inte anses vara absolut. I relativitetsteorin existerar inte ens begreppet samtidighet.
Bra att du tar upp kritik av modern vetenskap, en av vår tids viktigaste frågor. Att bestrida vetenskapens monopol på sanningen, att balansera objektiv vetenskap med andlighet och intoning. Detta är bland annat temat för min roman ”Antropolis”:
Klicka för att komma åt Antropolis.pdf
Populisten: Tack så mycket för din kommentar som pekar på att såväl Adriansons argumentation som hans begreppsanvändning är betydligt mer tilltrasslade och bedrägliga till sin logik än vad jag tidigare förstått. Att göra en jämförelse med Guénon var förhastat.
Det märkliga med hela argumentationen är, tycks det mig, att Adrianson kommer fram till vissa metafysiska sanningar (och det är väl just i dessa intuitivt insedda sanningar som textens tjuskraft ligger), men gör detta genom ett analytiskt resonemang som, om man verkligen synar det i sömmarna, innehåller illegitima logiska operationer och kort sagt inte håller tätt. Han verkar göra det riktigt krångligt (eller lätt?) för sig själv genom att intellektuellt sett inta en paradoxal hållning för att sedan själv träda fram och skenbart lösa densamma…
Kanske blir det tillfälle att återkomma till dessa motsägelser för att försöka bringa lite klarhet i begreppsförvirringen. Det kan vara lärorikt om inte annat. Och skall man göra detta riktigt grundligt borde man nog konsultera Guénons studie av infinitesimalkalkylen (The Metaphysical Principles of the Infinitesimal Calculus, Sophia Perennis, 2004). I denna visar han på outredda tankegångar inte minst hos Leibniz (som han ändå ser som den mest avancerade och insiktsfulle av alla de modernistiska ”vetenskaparna”) med avseende på begreppsdistinktioner såsom mellan ändlöshet och det Oändliga, liksom det oavbrutna och det Eviga. Det ändlösa är t ex betingat av det ändliga och därmed per definition inte Oändligt som den moderna matematiken (faktiskt i likhet med Zenon) vill få det till.
Apropå att tidsbegreppet i den moderna vetenskapen i själva verket inte anses absolut behöver väl förresten inte nödvändigtvis utesluta ett resonemang som tar sin utgångspunkt i ett sådant antagande. Av citatet framgår det ju inte hur han kommit fram till denna utsaga, men det skulle kunna tänkas att han kanske menar att den moderna vetenskapen förhåller sig till tidsbegreppet som om det vore absolut (det vill säga i själva verket pseudo-absolut, en absolutifiering av det relativa). Han kallar ju det en ”konstruktion” gjord av i sin tur absolutifierade ego-identifikationer.
Detta skulle såvitt jag förstår ligga i linje med hur exempelvis Schuon i Light on the Ancient Worlds eller Evola i förordet till Revolt Against the Modern World ställer upp det. (Schuon om att Ursprunget/Mittpunkten övergivits, Evola om att det timliga/blivandet istället för det metafysiska [V]arat usurperat platsen i centrum och därmed ersatt potentiell befrielse med ett aktualiserat fall.) Men det märkliga och motsägelsefulla är som sagt att han (Adrianson) själv tycks inta denna pseudo-absoluta position för att… leda sitt resonemang om det Absoluta i bevisning! Hm, har vi här månntro stött på en udda variant av att filosofiskt sett ”rida tigern”…? ;)
Svensson: Antropolis är nog, inte minst så länge man befinner sig i Staden, kanske den mest jüngerskt klingande romanen på svenska. Och det är som vanligt en extra krydda med lite gissningslek (har tyckt mig se oredovisade referenser till så spridda fenomen som Edith Södergran, Ulf Lundell, en känd hadith och ”I natt jag drömde”…) Men doktrinärt sett (och därmed i förlängningen även psykologiskt etc.) om man nu skall vara lite kitslig och anlägga ett sådant perspektiv, vill jag nog istället framhålla fjolårets uppföljare Till Smaragdeburg (föredrar med andra ord pilgrimsfärd och saving Grace före, så att säga – om du tillåter, ”nya läror” och konfessionslös craftiness).
Även i ”Smaragden” finner man, vid sidan av raden av alla bekanta, vittra figurer med täcknamn, en del något otippade referenser i förbifarten (såsom Ebba Grön och Docent Död). Och även i denna har ju kritiken mot den reduktivt rationalistiska vetenskapstron/scientismen sin givna plats, t ex i mötet med en galoschprydd herre som har följande att säga om Capitol City, och som därmed återger som vore det ett eko av vad som tidigare sagts av huvudpersonen, Jenro Klao:
– Man gör metodisk reduktion till ontologisk utan att någon genomskådar’t, inser det bedrägliga i det hela. För så är det ju med brott: så länge ingen kommer på en är det inget brott. Eller…?
– Nej, kanske inte, sa jag, osäker på om mannen skämtade eller inte.
@Caféföreståndaren: Just det, både ”Antropolis” och ”Till Smaragdeburg” har som subtema vetenskapen och dess gränser, ockultism kontra objektiv vetenskap. Just denna objektivism får sig en skrapa i kapitel 9 i ”Till Smaragdeburg”. Pilgrim har hamnat i ett trädgårdslandskap, han kör sin bil till en parkering och går in på ett forskningsinstitut. Där finner han en viss Ancyra, en förvisad vetenskapare, en forskare med ett och annat att säga om ”objektiv vetenskap”:
”Vi hade druckit ur men Ancyra ordnade påtår. Sittandes igen med fulla koppar sa han:
– Objektivitet är något mina kolleger ständigt bröstar sig med, något som gör dem till smygmetafysiker, till uttolkare av varats sanna natur. Det är myten om iakttagarens ofelbarehet trots att de någonstans vet att ”man inte kan iaktta något utan att delta”. Själv erkänner jag detta axiom, jag erkänner min subjektivitet; jag är bara ett varande i varat liksom de fenomen jag iakttar. Jag närmar mig naturen inte som herre och mästare, som sagt, utan som deltagande subjekt. För den skull är jag inte flummare, jag anlägger ju vetenskapliga metoder när jag väl iakttar, men med vetskapen att jag aldrig kan nå själva varat. Eftersom jag bara är ännu ett varande i varat, ”just another brick in the wall”…
– Pregnant liknelse, sa jag. Ancyra nickade, smuttade på kaffet och sa i docerande tonfall:
– Det finns ingen objektivitet, ingen privilegierad, evig och neutral utkikspunkt. Vi kan inte undkomma varat, vi vederfars alltid dess verkningar. Vi växelverkar med det och spelar med det men vi kan inte spela ut oss mot det. Det finns inget urverksuniversum vi kan pilla med, ta isär och sätta ihop. Den bilden är död sedan länge men många av mina kolleger fortsätter använda den som om inget hade hänt. De behåller den omedvetet.
– Inga kausala tvångsförlopp, fortsatte han, inget maskinkosmos. Det finns fält och strukturer, strålning och vågrörelser; det finns nivåer av verklighet. Det finns en värld att upptäcka, en värld vi skapar gemensamt med Den Store Anden.
Ancyra hade fått in överväxeln. Han såg på mig med lågande blick och sa:
– Allt är en dans, en enda stor tanke; du och jag och cellen, atomen och stjärnan, ja allt är delar av helheten! Vi kan inte sätta oss över dessa medfenomen, dessa medexistenser i varat. Man kan inte iaktta utan att delta, man måste erkänna sin subjektivitet – och erkänna att helheten är fascinerande! Man måste kunna känna förundran utan att för den skull bli ovetenskaplig. Ty denna känsla av under är bara förstadiet, för när man väl erkänt undret är det bara att koppla på all vetenskaplig objektivitet man är mäktig, när man nu iakttar sina stjärnor, atomer och sjögurkor eller vad det är.”
Längre fram i boken träffar Pilgrim själve Goethe med vilken en del holistisk vetenskap dryftas. Senare träffas en viss trädgårdsmästare på, en pragmatisk naturvetare med känningar i astraldimensionen. Så in alles får jag nog säga att jag legat i framkant när det gäller ”kritik av den moderna vetenskapens världsbild”.
Böckerna ifråga finns att köpa här:
http://lennart-svensson.blogspot.com/2011/02/erbjudande.html
”Köpa” står det, men friex kan ordnas till bloggare, recensenter och andra som ber snällt.
Apropå Adriansson kan det vara värt att påpeka att hans argumentation om tiden och rummet ges som ett led i en vidare kritik av den moderna vetenskapens – och för den delen den moderna kreationismens och den ”teistiska evolutionens” – ontologiska förgivettaganden, där själva hans poäng är att dessa yttrar sig i metodologiska förfaranden och är oreflekterade, d v s fullständigt oberoende av rådande vetenskaplig konsensus.
Så vitt jag kan se påstår han ingenstans att det absoluta tids- och rumsbegreppet utgör den moderna vetenskapens ”officiella” position, eller för den delen att det överhuvudtaget rör sig om en medveten hållning som bejakas och propageras; argumentet är snarare ett reductio ad absurdum av ”den materialistiska och mekanistiska världsbilden” och vad Adriansson – rätteligen eller ej – anser vara dess logiska konsekvenser, i det här fallet ”egots givna absolutifiering av den fenomenellt givna tillvaroformen – d v s att en i absolut mening existerande materia i tid och rum (den ‘fysikaliska materien’) ligger till grund för och svarar mot den fenomenella verkligheten i tid och rum”.
Visst är det sant att den moderna vetenskapen inte längre tar avstamp i en mekanistisk fysik, men det är ovidkommande i fråga om den ”mekanistiska grundsyn” och ”ontologiska materialism” som Adriansson, med särskild hänvisning till evolutionsbiologin, menar trots allt underligger mycket av den vetenskapliga praktiken – något som för övrigt Wolfgang Smith har sökt påvisa inom ramen för själva kvantfysiken (The Quantum Enigma, Sophia Perennis, 2005). Om nu dessa herrar har rätt är givetvis en annan fråga.
Frånsett detta om argumentationens egentliga syfte påpekar ni båda att den är logiskt ohållbar, men tyvärr specificerar ingen av er hur. För mig som är obevandrad i matematiken framstår en naken hänvisning till integralkalkylen som något av en ipse dixit, så ni får gärna vidareutveckla era resonemang på denna punkt.
asv: Tack för klargörandet. Inte heller jag gör något anspråk på att vara särskilt bevandrad inom matematikens domäner, och inte heller på att i den här kommentaren kunna presentera någon definitiv utredning av Adriansons argumentation. (Han stavar förresten tydligen sitt namn med enkelt s om vi i detta vill göra honom rättvisa.) Och om Populisten skulle finna möjlighet och tid till det så håller jag med om att det helt klart skulle vara intressant att få ta del av ett mer utvecklat resonemang.
Jag hoppas att detta nu inte blir allt för tillkrånglat och preliminärt utkastat, men såvitt jag har förstått det (någon får gärna rätta mig om jag skulle vara fel ute i delar eller i väsentligheter) så är dock det relevanta med integralkalkylen i sammanhanget att man med hjälp av den kan beräkna de obegränsat små gränsvärden som approximativt närmar sig noll och blir ”försvinnande” små i en matematisk funktion, det vill säga de värden som i Zenons paradox framstår som att kunna uppdelas i allt mindre enheter i all Oändlighet. Funktionen som går mot noll kan (som i detta fall) exempelvis bestå av det kontinuerligt minskande avståndet mellan en hare som närmar sig en sköldpadda – ett förlopp vilket alltså per definition karaktäriseras av kvaliteten utsträckning och därmed är uppdelbart i en ändlös mängd tidsmoment eller ”nu-instanser” (för att tala med Adrianson).
Det teoretiska antalet tidsmoment ökar alltså ändlöst när avståndet går mot skärningspunkten mellan två variabla kvantiteter i ett tidsflöde (haren med sin större hastighet kommer allt närmare sköldpaddan). Varje tidsmoment kan ju i sin tur delas upp i nya ständigt ännu mindre tidsmoment. (Skrivet som bråktal kan således värdet på nämnaren ökas obegränsat.) Genom att omvandla variabla kvantiteter (som här alltså tidsflöden) till funktionskurvor och därmed till geometriska ytor med en viss area och utsträckning är de möjliga att beräkna med integralkalkylen. Det som hos Zenon skenbart framstod som omätbart görs med andra ord mätbart.
Anledningen till varför detta låter sig göras verkar vara att just närmandet mot nollpunkten är uppdelbart, inte i det Oändliga, utan i det ändlösa, vilket alltså är betingat av det ändliga och därmed utgör en kvantitativ storhet. Med andra ord är den Absoluta nollpunkten inte möjlig att nå så länge vi håller oss med en kvantitativ metod och i den tidsliga dimensionen, som just genom sin utsträckning som förlopp betingas av det kvantitativa.
Detsamma gäller för övrigt för rumsdimensionen. Då även rummet karaktäriseras av utsträckning och därmed av kvaliteten delbarhet kan det i sina delar per definition inte bestå av odelbara element (atomer i ordets bokstavliga betydelse), detta eftersom odelbarhet förutsätter icke-utsträckning (en Absolut nollpunkt). Delen måste så att säga alltid i en mening vara ”homogen” med helheten och därmed obegränsat uppdelbar. Likaså måste det Oändliga karaktäriseras av odelbarhet, detta eftersom ingenting kan exkluderas från detsamma samt att det per definition är en motsägelse att tala om två oändligheter.
En variabel kvantitet som bestämd av relativiteten rör sig mot noll, det vill säga i den blott negativt definierade betydelsen en avsaknad av kvantitet, slår dock inte på något hegelianskt pseudo-metafysiskt vis över i ren kvalitet – en Absolut nollpunkt. Likaså är ett absolut ingenting (som närmast skulle vara en parodi på det Absoluta) en omöjlighet, en absurditet. Att passera gränsen (Linjen med Jüngers vokabulär) mot nollpunkten i absolut mening (och därigenom nå ett i verklig mening evigt Nu) verkar således snarare vara en ”diskontinuerlig” akt av ren kvalitet, vilken därmed endast kan uppnås genom att i sant metafysisk mening transcendera jaget och tiden. Här kanske det också kan passa att dra sig till minnes Schuons utsaga om att ”Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud”. Detta gap kan med andra ord inte bestämmas med kvantitativa metoder (vilket givetvis gäller även om dessa så skulle draperas i en skrud av skenbart omätbar kvalitet).
Det besynnerliga med Adriansons argumentation (för någonting som ju är rätt i sak) är som sagt att hans resonemang tar sin utgångspunkt i ett absolut uppfattat tidsbegrepp, d v s i en illusion. Han tycks själv paradoxalt nog i sin argumentation skriva in det Absoluta och det Oändliga i tiden, det vill säga i en kvantitativ ordning, i det relativa och ändliga – eller? Om detta stämmer återupprepar han i sådana fall på ett vis Adams fall i kunskapsteoretisk mening, men hävdar ändå märkligt nog att man just genom en sådan i logisk mening falsk krumbukt når Sanningen! Så även om han har rätt i att – åtminstone i nominell mening – kritisera den moderna vetenskapens världsbild och till synes också lyckas landa i metafysiskt giltiga slutsatser, så måste man nog som sagt däremot sätta frågetecken för den teoretiska metoden och själva argumentationskedjans logiska validitet.
I värsta fall skulle dylika oortodoxa tankesprång kunna överföras till andra sammanhang och där låta sig kombineras med den typen av nyandligt, ”holistiskt” och ockultistiskt tankegods som Tage Lindbom varnar för i essän ”Flyktingar korsar sina spår” i Bortom teologin. Det vill säga illusionen om att kunna komma tillrätta med den tekniskt-materiella moderna civilisationens baksidor genom en förment ljusbringande medvetandetransformation där det materiella och det mentala i en ”Vattumannens tidsålder” skall förenas till en harmonisk enhet, att tillvarons antinomier och motsatsspel skall kunna hävas på sin nivå, fastän att de i själva verket i allt väsentligt fortfarande är betingade av vad Schuon kallar de två pseudo-absoluta elementen: det tyngande ”jaget” och det splittrande ”tinget”.
En sådan falsifikation och olycklig vinkling av vetenskapskritiken förutsätter en förväxling mellan det själsliga och det andliga. Den är i vår tid således inte alls någon orimlighet, utan en tämligen precis definition av det Guénon i Kvantitetens herravälde beskriver som ”Sprickorna i den Stora Muren”, det vill säga den upplösning (genom infra-rationella inflytelser underifrån) vilken, likt skuggan följer kroppen, följer på den världens solidifiering som korresponderar med den moderna vetenskapens världsbild. Eller som Schuon i ovan nämnda artikel ”Fall och förfall” uttrycker det:
Ernst Jüngers iakttagelser i sitt meningsutbyte med Heidegger i essän ”Över Linjen” om möjligheten att överskrida ”nollmeridianen” (vilket Heidegger betvivlar) har också ställvis förbluffande god bäring på hela denna frågeställning (jag hoppas att ni har överseende med det myckna citerandet):
Artonhundratalets professorsteorier har enligt Jünger blivit sakrosankta och till ersättningsreligioner, ja i ett antal ”som om det vore under en gudahimmel av den lägre sorten”. (Och denna företeelse har sedermera spritt sig i allt vidare kretsar kanske skall tilläggas här för tydlighetens skull. Bland annat har den via moralen enligt honom inte minst kommit att gripa sig an politikens område.) Därmed uppträder den kulminerande nihilistiska processens nya fenomen mest troligt på de områden med vilka man förknippar tro idag menar Jünger (detta skrevs 1949), det vill säga ingalunda inom teologin utan företrädesvis på siffervärldens område.
Vad som i allt detta inte får glömmas – för att återigen koppla tillbaka till vad Schuon skriver i ”Fall och förfall” – är ju att ”Intellektets ‘naturligt övernaturliga’ tendens” som kan bringas att ”fatta det Absoluta och till och med nå det och som följaktligen självt är absolut”, ”inte kan verka obehindrat om den inte inramas av två hjälpfaktorer, varav den ena är mänsklig och den andra gudomlig, nämligen dygden och nåden”. Detta då i skarp kontrast till den evolutionistiska illusion som Lindbom menar att New Age-lärorna vilar på och som övertagits från darwinismen, ”att det i tingens eget väsen skulle finnas en ’utveckling’, en kraft, som ständigt lyfter upp allt skapat från lägre till högre nivåer”.
Adrianson lär mycket väl kunna skriva under på riktigheten i detta, men frågan är om hans argumentation och begreppsanvändning i sådana fall i varje led verkligen på ett klart och otvetydigt sätt står i överensstämmelse med övertygelsen?
Tack för ditt föredömliga svar! Inte minst genomgången av integralkalkylen var belysande.
Jag instämmer helt i samtliga dina reservationer angående det Absolutas transcendens visavi den kvantitativa ordningen och nyandlighetens bedrägliga omkastningar i sammanhanget, men samtidigt är jag lite osäker på i vilken mån dessa egentligen ankommer på Adriansons (tack för rättningen) utredningar. Jag vill varken göra en höna av en fjäder eller på något sätt antyda att Adrianson tangerar traditionens doktrinära ortodoxi – en tanke som merparten av ditt svar annars verkar gå ut på att värja sig ifrån – men det tycks mig helt enkelt vara svårt att ur dennes bok härleda de förvrängningar om vilka du skriver, särskilt som en del av den går ut på att problematisera just det nyandligt evolutiva perspektiv som möter hos bland annat Teilhard de Chardin.
Nog är det sant som Schuon skriver att det är både fruktlöst och onödigt att dväljas vid de ”halvsanningar” som finns hos alla icke-traditionella filosofer, eftersom dessa gärna är ”indirekt laddade med gift från sin felaktiga kontext” – en poäng som i offentliga fora är särskilt värd att betona. Men om ”allt som glimmar inte är guld” så gör inte heller ”två fel ett rätt”: denne Adrianson avhåller sig genomgående från att dra växlar åt något håll med sina argument, och eftersom detta på gott och ont gör honom notoriskt svår att placera, vore nog det bästa att göra en bedömning utifrån boken som helhet.
asv: Ja, givetvis har du rätt i att en bedömning av Adriansons resonemang borde göras utifrån boken som helhet. Eventuella retoriska tvetydigheter i enskilda argument skulle då framstå i sina rätta proportioner och kunna balanseras upp av sammanhanget. Min (möjligen något omständliga) kommentar bör nog främst ses som ett försök att utveckla och rättfärdiga varför en invändning som Populistens mycket väl kan ha fog för sig, snarare än att brådstörtat leverera något slags slutgiltig dom och balansräkning över Adriansons författarskap.
För min del har diskussionen annars kanske först och främst fått mig att få upp ögonen för varför Guénons till synes hyperspecialiserade studie av infinitesimalkalkylen faktiskt skulle kunna vara såväl relevant som angelägen läsning!
Kära caféföreståndare.
Är du uppdaterad om Prof. Wolfgang Smith’s nyare arbeten, så som Philos Sophia Initiativet (www.philos-sophia.org), filmdokumentären ‘The End of Quantum Reality’, samt de två senaste böckerna ‘Physics and Vertical Causation’ (2018) och ‘The Vertical Ascent: From Particles to the Tripartite Cosmos and Beyond’ (2020)? Jag skulle högst rekommendera att du kollar upp dokumentären och leder de två böckerna.
Det här är de starkaste teoretiska genombrotten som gjorts på många år för att motbevisa den härskande pseudo-vetenskapliga paradigmen. Faktum är att vi har ett enormt behov för att göra dem tillgängliga på den svenskspråkiga marknaden. Vet du om någon kvalificerad person som skulle vara intresserad av att ta jobbet och översätta de två nyaste böckerna (först ‘Physics and Vertical Causation’ på 130 sidor med rätt stor textning) på idealistisk grund? Jag själv behärskar inte det svenska språket tillräckligt. Du själv verkar ju vara en mycket skicklig skribent med språklig kompetens och elegans. Jag skulle säga att det här är de viktigaste böckerna att översätta till svenska just nu inom hela den ‘perennialistiska’ sfären, och är dessutom säker på att de vill vara av intresse för många icke-traditionalister också — alla med ett intresse för båda någon sorts andlighet (kanske inte så tydligt definerat än) och vetenskap.
Tack så mycket för tipsen! Då mitt fokus inte är vetenskapskritik så har jag inte varit uppdaterad på dessa arbeten, men de verkar mycket lovande. Jag har nog inte själv möjlighet att ta mig an något sådant översättningsarbete, men förhoppningvis kan din kommentar sporra ett intresse hos någon av Caféts besökare.
Jag förstår. Skicka gärna Philos-Sophia länken till din intellektuella bekantskapskrets i Sverige med kommentaren att någon borde översätta verken. Om vi sprider ordet, kanske någon biter på…
Här är en lysande intervju med Wolfgang om nyaste boken: