”Livet finner vi i osynlighetens värld” sjunger den klassiskt skolade gitarristen Pontus Robertssons på visalbumet Sånger om E. På detta hans andra album har han genomgående låtit sig inspireras av de betraktelser som mystikern Hjalmar Ekströms undertecknade med signaturen ”E.” i tidskriften Det fördolda lifvet på 1920-talet. Härigenom aktualiserar Robertsson den andliga visans genre, och ger ett välkommet musikaliskt uttryck åt ständigt angelägna stämningslägen, teman och tongångar i Ekströms mystika livssyn.
Hjalmar Ekströms poetiskt laddade och förtätade betraktelser har en sällsynt förmåga att genom tid och rum tala direkt till det innersta i varje enskild människa. I ett par intervjuer (i Skånska Dagbladet (bakom betalvägg) och för många år sedan i tidskriften Korsväg) berättar Pontus Robertsson att dessa texter kom till honom på två sätt. Dels var det genom hans poesiintresse som via Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer ledde honom till den persiska sufidiktningen och översättaren Eric Hermelin – som var god vän med Ekström, och dels genom en Ekström-biografi som han fann i svärfaderns bokhylla och läste och blev helt betagen av.
– Jag känner igen mig i hans inre upplevelser och han är så skicklig på att sätta ord på det, säger han till SkD:s intervjuare Gunilla Wedding.
Just ”inre upplevelser” kan sägas vara en samlande nyckelfras för albumets nio visor. Genom att uttryck, tematik och tankegångar från Hjalmar Ekströms texter vävs in blir visorna personliga, tonsatta uttryck för sådant som det intima mötet med Gud, inre glädje och introversion. Den klassiska gitarrmusiken utgör ett fint ackompanjemang, och melodierna med ekon från traditionella arrangemang skänker dem stundtals stråk av någonting semisakralt.
Pontus Robertsson är född i Malmö och uppvuxen i Skurup, och när man hör hans dialekt sjungen, så slås man av att också Ekströms röst måste ha haft ett skånskt idiom. Albumet växer med varje lyssning. Det är lågmält men på samma gång starkt i likhet med Ekströms egen ”outspädda” stil, som en av dennes introduktörer, Ulf I. Eriksson, har uttryckt det. Visan ”Bror”, som avslutar albumet och skrevs i anslutning till Robertssons brors bortgång, är kanske den mest gripande av dem. Och den mest meditativa kan vara ”Hem” med följande Ekströmskt klingande passage:
Längst in i oss själva vet vi hur allting är.
Längst in i oss själva finns inga ljud och språk.
Ändå hörs ett budskap som var och en kan förstå.
Där finns vår klara Källa och vårt sanna, rätta Hem.
Dit vi får återvända om och om igen.
Pontus Robertssons genuina vismusik är kort och gott minst sagt värd att upptäckas av fler. Och kanske kan vi även våga hoppas på fler efterföljare i mystikens tecken?
Café Exposé 