Kurt och Tage in memoriam

[Och Maria sade:] ”Det är från Gud; Gud skänker Sitt goda i överflöd till den Han vill.”

Koranen 3:37

Enligt traditionella islamiska källor är det Jungfru Maria, ”alla profeters Moder”, som i den andligt mörknande fasen av världens utveckling kommer att vägleda de rättfärdiga som vittnar om sanningen.

Tage Lindbom och Kurt AlmqvistOch kanske skulle man kunna se det som ett sådant nådetecken när Tage Lindbom (1909–2001), då fortfarande chef för Arbetarrörelsens arkiv, mötte Gud i Maria-katedralen Notre-Dame de Chartres en oktobersöndag 1958. Eller när Kurt Almqvist (1912–2001), poet, språkforskare och mystiker, under två års tid i slutet av 1930-talet gick i ett slags ”andlig exil” i ett hyresrum i Stockholm. Nästan dagligen besökte han då ett dominikanerkapell för att söka gemenskap med Kristus och hans Moder, en andlig verklighet vilken han ”genast upplevde som mycket välgörande”.

Det visade sig snart att det varken var i den ortodoxa eller den katolska kyrkan som dessa båda herrar skulle finna sin andliga hemvist, vilket de till en början själva trodde. Den rena, ursprungliga tron de hade fått en intellektiv visshet om uttömdes inte heller i Nya testamentet, utan innefattade och bekräftade i själva verket även det Sista (Koranen). Kurt och Tage kom därför följdriktigt att upptas i kretsen av invigda kring sufimästaren ‘Isâ Nur al-Dîn (Frithjof Schuon) och dennes Shadhili-Maryami-orden, beskyddad av ”Vår Fru Maria” (Seyyidetnâ Maryam). Deras väg var den sufiska vägen (tarîqah), den som de heliga, ”hjärtats folk” och de som upplysts av ett inre andligt ljus vandrat i hela islams historia, för att förverkliga religionens djupandlighet och essentiella sanningar.

Kurt Almqvist och Tage Lindbom är idag två internationellt erkända förebilder för den islamiska mystikens nyblomstring och intellektuella återvitalisering i väst. Tillsammans har de lämnat efter sig ett trettiotal böcker, vilka inte endast handlar om islam och sufismen, utan om den tidlösa och universella visheten (philosophia perennis eller ”lärornas lära”). De andliga skatterna i deras skrifter upptäcks av allt fler. Det finns därför mycket som tyder på att vi endast har sett början på deras respektive livsverks betydelse och djupa förankring i den svenska myllan. Här tecknar Tomas Lindbom, Tages son, och Viveca Wessel, som kände Kurt, var sitt personligt hållet porträtt till deras minne.

Not: Tomas Lindboms text har tidigare publiceratsMohamed Omars blogg, vilket vi skrivit om här.

************

”Pappa är muhammedan”, om Tage Lindbom

Tage LindbomÅret 1948 flyttar Tage och Vera Lindbom till Gärdet i Stockholm. Ett kulturradikalt par, han författare och chef för Arbetarrörelsens arkiv och hon psykoterapeut, bosätter sig i ett hus på Askrikegatan som i sin funktionalistiska stil stämmer förträffligt med parets värderingar och livsstil. Jag föds ett år senare och växer upp i en miljö där Freud tillbeds men inte Jesus. Allt går i princip att förklara med hjälp av förnuftet. Känslolivets kantigheter kan med fördel slipas bort på terapisoffan. Vid sex års ålder kommer jag hemrusande, upprörd över att fröken i lekskolan talat om änglar.

En eftermiddag 1962 förändras allt. Jag öppnar av misstag dörren till pappas sovrum och finner honom i böneställning på en matta vid fönstret. Jag rusar därifrån och in i vardagsrummet. Där sitter min mamma rak i ryggen i sin Bruno Mathssonfåtölj och väntar på att nästa patient till psykoterapimottagningen ska ringa på dörren. ”Har pappa blivit katolik” frågar jag. ”Nej”, svarar hon, ”muhammedan”.

Min fråga är förstås: Varför? Ingen på Gärdet har en så konstig pappa. Bli muhammedan när i stort sett alla i min omgivning nu vänder gudstron ryggen och med förtjusning kastar sig in i förnuftets och framstegets tidsålder. I skolan läser vi om främmande människor i mellanöstern som ligger på knä i moskéer och ber tillsammans vända mot Mecka. Min religionslärare har inte riktig koll utan påstår att ramadan alltid infaller i september. Mina kamrater skrattar och härmar de bedjande muslimerna som finns på bilder i läroboken. Min pappa har trots detta blivit muhammedan!

Pappa talar med mig kort efter vårt ofrivilliga möte i hans sängkammare. Hans böneliv är privat och ska inte behöva beröra mig, får jag veta. Inte heller ska jag blanda mig in i det. Det gör inget om jag kommer in i badrummet när han tvagar sig inför bönestunden men jag får inte störa honom under själva bönen.

Pappas tro är inte bara privat. Han påtvingar mamma och mig ett absolut tystnadslöfte; att aldrig för någon berätta att han är muslim. För att ingen utomstående skulle ana sanningen krävs anpassning. Om viktiga släktmåltider som julaftonslunchen råkar infalla under ramadan gör han ett dygnslångt avbrott i fastan eftersom det blir för svårt att förklara hur han plötsligt ett år inte kan doppa i grytan eller ta för sig av sillsalladen. Och ändå återstår en del problem. Jag hör än för mitt inre öra hur morbror Åke på sin stockholmska undrar vid julbordet varför Tage inte som förr i världen vill ta snapsen eller äta av moster Karins goda julkorv. ”Och skinkan, Tååge, skaru inte håå en bit av den?”

Själv åtar jag mig med stort allvar denna ansvarfulla uppgift att skydda pappa från misstankar. Jag hindrar mina kamrater att gå in i hans rum och hälsa när de besöker mig. Hans rum är ju numera fyllt av bilder med arabiska motiv och Koranen ligger på nattduksbordet. Alla frågor om pappas religiösa omvändelse som allt fler får reda på genom de böcker han skriver, besvarar jag skickligare än någonsin ett statsråds pressekreterare. Ingen frågar mig ändå rakt på sak om pappa var muslim och jag tror ingen någonsin tänkte den tanken.

”Pappa går alltid sin egen väg och ingen kan påverka honom”, sa mamma ofta till mig under de där åren. Det var sant men gällde hans intellektuella och andliga liv. I det vardagliga livet i familjen var han pragmatiker. Jag minns att han under samma period publicerade en längre tidskriftsuppsats med rubriken ”Faderstankens återkomst” men jag märkte väldigt lite av auktoritära uppfostringsmetoder för egen del. Det osade istället desto mer om hans böcker, en konfrontation med det moderna samhället som var anmärkningsvärd under slutet av 1900-talet. Hans avståndstagande var så definitivt. ”Det finns ingen i Sverige som är så konservativ som jag” ska han ha sagt till en jämnårig vän till mig. Hans intellektuella och andliga resa var en ensamseglares färd. Det var en resa in i en förgången tid som syntes mer i tal och text än i det personliga livet. För hans läsare blev hans ord viktiga. För mig som sonen i familjen måste ju pappa värderas mer efter sina handlingar. I sina handlingar inom familjen förblev han förvånansvärt modern.

Pappas omvändelse handlade om honom själv och gav honom kraft att leva och växa som människa. I tron sökte han efter kärleken som skulle rädda honom från den stigande känslan av meningslöshet. Det första steget mot ett slags mental apati. Jag tror verkligen att han upplevde sin religiösa tillhörighet som en livlina precis som en väg att som lärd intellektuell berätta om den djupa sanningen för de lärjungar som kunde tänkas sluta upp vid hans sida.

Jag vet inte mycket om pappas vidare andliga resa. Jag såg allt utifrån. Jag fick veta så lite. Lika mustiga, närvarande och kärleksfulla som de bilder var som han i ord målade av människorna i arbetarrörelsen – och pappa kunde verkligen berätta livfullt – lika ansiktslösa var beskrivningarna av kretsen kring Frithjof Schuon. Han förmedlade heller aldrig någon glädje eller känsla kring sin andlighet. Det var som om både pappa och jag värjde oss. Denna nya värld där pappa steg för steg fann djupare dimensioner förblev för mig lite obehaglig och genant och ingen av oss båda kunde öppna några dörrar för att på allvar nå varandra. ”Du är modernist”, sa han en gång till mig efter en hetare diskussion och det var verkligen en hård dom.

Under de senare åren av hans liv började yngre muslimer besöka honom i hans hem. Först sent fick jag veta det och bara i korta kommentarer som ”det kommer några yngre muslimer på onsdag så då kan vi inte ses”. Men vi båda sågs ändå regelbundet och våra samtal mot slutet av hans liv började borra sig djupare. Jag opponerade mig mer på senare år, ifrågasatte honom men vågade också öppna en del av mina inre känslor för honom. Vid sådana tillfällen grep han inte sällan möjligheten att uttrycka det som smärtade honom. Han talade om sina första levnadsår när han flyttades till en kärlekslös fosterfamilj i Norrland och vilka sår det hade givit i hans känsloliv. Under sådana samtal hände det att han lyfte blicken mot mig, la sina båda händer över sitt hjärta och sa med intensitet och vädjan i rösten: ”Värm mitt hjärta! Tomas, värm mitt hjärta!”

I oktober 2001 begravs pappa. Muslimer i bänkraderna ber tyst för pappa medan den lutherske prästen i Oscarskyrkan häller några skovlar jord över kistan. Och när jag betraktar begravningsgästerna finns alla perioder i pappas liv representerade. Vid besöket intill graven på Norra kyrkogården ser jag det kristna korset inristat i gravstenen över mammas och pappas namn. Bredvid namnet Tage återfinns samtidigt den arabiska halvmånen.

Tomas Lindbom

************

Några minnen av Kurt Almqvist

Kurt AlmqvistI konstnären Ivan Aguélis målningar tar jag min utgångspunkt. Hans små landskapsmålningar besitter en säregen förening av monumentalitet och stillsam ödmjukhet, av ett allt genomsyrande ljus, som inte löser upp formens arkitektur och den kompromisslösa kompositionen inom bildytans begränsningar. Målningarna bär sina paradoxer: ”en levande orörlighet”, en förening av linje och färg, av poesi och arkitektur, av till synes oförenliga motsatser, och genererar det mentala/metafysiska perspektiv så säreget i Aguélis konst. Och så svårt att ringa in i ord.

I ambitionen att försöka förstå andan i vilken de blivit till, korsades min väg av författaren, översättaren och, eftersom detta redan gjorts officiellt, den initierade muslimen Kurt Almqvist. Han blev som samtalspartner och framför allt översättare av Aguélis franska essäer en värdefull medarbetare till min bok Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd, som publicerades första gången 1988.

Kurt Almqvist var, under de år på 1980-talet vi hade tätare kontakt, högst angelägen att hans trostillhörighet sedan flera decennier inte skulle röjas för omvärlden. Jag respekterade detta och fick efter hand åtnjuta hans förtroende och vänskap. Han var en av de sällsamma människor som får en att känna sig begåvad och intelligent, som ser och bekräftar ens goda sidor. Han var lätt att tala med, jag kunde ställa de mest disparata frågor, och han svarade utifrån sin stora kunskap och esoteriska erfarenhet på ett sätt som berikade mig. Han var intresserad av sin trosfrände Aguéli och hans konstsyn och angelägen om tankeutbyte.

Hur kom jag i kontakt med honom?

I slutet av -70-talet hade jag börjat studera Aguélis essäer och materialet i det omfattande arkivet i Nationalmuseum i avsikt att skriva om honom. Snart insåg jag att jag inte kom Aguéli nära utan att fördjupa mig i hans islamiska trostillhörighet, framför allt hans initiation i en sufisk orden och dess inverkan på hans måleri. Jag visste då mycket litet om islam och absolut inget om sufismen. Själv rörde han sig i sina essäer obehindrat över gränserna mellan olika ämnesområden bl.a. religion, konstteori, politik och språkvetenskap. Framför allt ansåg jag det vara en brist att sakna förtrogenhet med hans religiösa praktik, måleriets dito var det inga problem med, det hade jag lång erfarenhet av. Dessa områden var helt integrerade hos Aguéli och jag upplevde det som en stor utmaning att försöka reda ut hur och på vilket sätt. Allt som dittills skrivits om Aguéli hade hållit isär dessa erfarenhetsvärldar och sorterat ut och betonat det enbart för konstskapandet uppenbart relevanta.

Kanske måste man använda sig av en metod som närmade sig den konstnärliga processen för att förstå något av denna inre dimension? Kanske var det en omöjlig uppgift? Att för en tid bli en slags lärjunge till Ibn Arabî, till Aguéli, för att med inlevelse och inifrån den vidgade egna erfarenheten söka den kunskap som inte låter sig avslöjas genom ett traditionellt akademiskt objektivt betraktande utifrån.

Fanns det en underliggande konsekvens i Aguélis till synes kaotiska tillvaro, hans ständiga gränsöverskridanden, mångfalden av intressen, hans nomadiserande liv, hans ovilja att ”lyckas” i sin konstnärliga karriär? Fanns det en dold konsekvens, en underliggande enhet, en kärnpunkt länkad till mystikerns ambition?

Kanske kunde jag finna något genom att delvis också tillämpa ett förhållningssätt jag kände igen från måleriets arbetsprocess?

”There is a ‘hidden order’ in this chaos which only a properly attuned reader or art lover can grasp. All artistic structure is essentially ‘polyphonic’; it evolves not in a single line of thought, but in several superimposed strands at once. Hence creativity requires a diffuse, scattered kind of attention that contradicts our normal logical habits of thinking.”

(Anton Ehrenzweig: The Hidden Order of Art; Berkeley etc: University of California Press, 1971. preface xii)

När jag började studera religionsvetenskap på Stockholms universitet 1980 var det med siktet inställt på att specialisera mig på islam och sufismen, framför allt Aguélis mästare Ibn `Arabî. Inför den uppsats om Ibn`Arabîs sufism, en studie som hade sin utgångspunkt i en Hadith om skapelsen, beställde och läste jag allt jag kunde komma över om sufismen och av sufiska poeter: Tor Andrae, Henry Corbin, Titus Burckhardt, Seyyed Hossein Nasr, Rom Landau, HS Nyberg, Hjalmar Sundén, Jan Hjärpe m.fl. Jag läste de översättningar med kommentarer som gjorts av Ibn`Arabîs texter, bl.a. Reynold A. Nicholsons översättning av Ibn`Arabîs Tarjûmân al-Ashwâq, och jag läste Rûmis dikter i en gammal översättning av E.H. Whinfield från 1898. Ledstjärnan på vandringen genom det svåröverskådliga fältet av företrädare och infallsvinklar på ämnet var min förtrogenhet med Aguélis brev och essäer, med den konstnärliga tillblivelseprocessen, och det ursprungliga intryck Aguélis målningar givit mig.

Det är en alldeles för lång historia att berätta hur jag så småningom uppnådde en viss urskillningsförmåga för de områden inom sufismen som verkade klinga rent tillsammans med Aguélis livsåskådning och t.ex. avgränsa de begrepp i hans essäistik som han uppfunnit själv. De subtila distinktionerna mellan mystik, mysticism och initiation, skillnaden mellan en mystiker och en initierad var t.ex begrepp jag måste klarlägga och förstå under arbetets gång.

Aguéli, (som muslim Abdul Hâdi) hade 1911 initierat den franske René Guénonreligionsfilosofen och författaren René Guénon till samma Tariqa (sufiska kunskapsväg) som han själv tillhörde, en gren av Shadiliya. Flera av Guénons böcker läste jag på franska eller engelska. En bok fanns på svenska: Kurt Almqvists I tjänst hos det Enda. Jag fann den på KB och värdesatte högt författarens klara tankar och omsorgsfulla sätt att ta sig an ämnet. Den och Corbins Creative Imagination in the Sufism of Ibn `Arabî blev de böcker jag gärna återvände till under de år jag arbetade med boken om Ivan Aguéli. Här fann jag de subtila distinktioner jag sökte.

Jag tog kontakt med Kurt Almqvist 1982 och skickade honom min uppsats om Ibn `Arabî och en artikel ”Aguéli och Ljuset” för Moderna Museets tidning. Han svarade snabbt och bifogade ett särtryck ur Katolsk årsbok 1977: ”Jag var en dold skatt… Om förhållandet yttre–inre i religionen” skrivet av honom själv.

”Bästa Viveca Wessel,

Tack för artikeln om Aguéli och uppsatsen om Ibn `Arabî, som kom igår. Jag läste genast den förra. Den innehåller flera substantiella saker och bör bidra till att ge känsliga läsare en fördjupad syn på konsten – vilket säkert behövs! De avgjort intressantaste partierna tycker jag är de om ”horisontens öga”; det Ni säger om detta på s. 7 sp 2 är en av de bästa synpunkter Ni lägger fram i artikeln. Jag har kommit att tänka på ett par saker i samband med dem. ”Horisontens ofantliga öga, vars blick följer en överallt”, som A säger, påminner om händelserna vid profeten Mohammeds första uppenbarelse, om jag minns dem rätt: han såg och hörde ängeln Gabriel i alla fyra väderstrecken. Det finns också ett ställe i Koranen, där det sägs att ”vart man än vänder blicken på horisonten , ser man Guds ansikte” (citerat fritt ur minnet). Eftersom A. skrev detta, som det tycks, i slutet av sitt liv, kan han ha påverkats av dessa heliga fakta i islam, vilket ju vore desto mera naturligt, som han försöker uppleva Gud i naturen.

Det finns också en intressant analogi mellan ”horisontens ofantliga öga” och en företeelse i den sakrala konsten. Om jag uppfattat saken rätt, löper ikonernas visuella perspektiv inte från åskådaren till bilden, utan tvärtom från den heliga gestaltens ögon till åskådaren eller konstnären. Långt ifrån, alltså, att vara föremålet för dennes blick och medvetande är gestalten ifråga en personifikation av det osynliga, allestädes närvarande gudomliga Vittnet; och omvänt är åskådaren ingalunda visionens subjekt utan dess föremål. Människan blir ett ”objekt” bland andra inför det gudomliga Medvetandet, det Enda.

Det vill säga, hon blir på detta sätt objektiverad som formbunden varelse, som individ betraktad. I sin över-formella essens, anden i hjärtat, är hon ”Guds avbild” och deltar därigenom i det gudomliga Subjektet. En intressant omständighet i samband med ”horisontens öga” är nu, att denna essens i sufismen – liksom i kristendomen och andra religioner – kallas ”hjärtats öga” (`ain el-qalb) Om jag, så att säga hade varit Aguéli, hade jag identifierat det förra ”ögat”, naturens, med det senare, människohjärtats. Det skulle enligt min mening ha givit den verkliga nyckeln till ”horisontögats” symbolik.

Kanske gjorde A. i själva verket denna sammanställning utan att det finns skrivna vittnesbörd om det. —”

Och en månad senare:

”—Er uppsats om Ibn`Arabî är intressant och en unik företeelse på våra breddgrader. Med tanke på Er behandling, allmänt sett, av sufismen har jag en del synpunkter; om ni läst min artikel ”Jag var en dold skatt” förstår ni nog redan delvis vilka de är. Som Ni förstår, är för mig dessa allmänna synpunkter på sufismen eller snarare esoterismen i stort, de viktigaste. Jag vet inte om Ert intresse snarare är fokuserat på dessa båda personer: Aguéli och hans 1200-talsmästare? Hur som helst vore det angenämt att fortsätta tankeutbytet om tillfälle ges till det.”

Breven ger en uppfattning om hans omsorgsfulla och känsliga sätt att bemöta mina ambitioner att förstå Aguélis sufiska tillhörighet och dess konsekvenser för hans konst. Jag bad senare att få citera honom vad gällde horisontögats symbolik i min bok, eftersom hans utveckling av tankegången var i högsta grad initierad.

Under 1983 skickade han bl.a. den 7 och 9 oktober fyra artiklar i kopia:

”Sufismen och den moderna människans behov” av Sayyid Hossein Nasr samt hans egna ”Miljöförstöring och världsåskådning” (SvD 72 08 25); ”Att förstå Islam” Om Frithjof Schuon (SvD 640612); samt ”Det okända Islam” (SvD 631109).

Jag arbetade då med en uppsats i konstvetenskap om Aguélis symbolism: Att skåda genom tecknens värld. I uppsatsen var särskilt kapitlen om sufismen och hans därmed förknippade L´art pur en mer utvecklad formulering av mina tankar om sambandet mellan Aguélis livsåskådning och hans konstteori och -praktik.

Vår kontakt under mitt arbete med manuset fram till publiceringen av Aguéli. Porträtt av en rymd 1988 kretsade enbart kring hans känsliga översättningar av Aguélis artiklar ur den franska tidskriften L´Encyclopédie Contemporaine Illustrée och den likaledes franska esoteriska tidskriften La Gnose. Artiklarna skulle för första gången publiceras i sin helhet på svenska. Han var den bäst lämpade för uppdraget med sin kännedom om sufismen och franska språket i kombination. Hans lite gammaldags svenska (nedknackad på en väl använd skrivmaskin och med karbonpapper för kopia) tyckte jag också stämde väl med Aguéli.

Vår kontakt skedde per telefon när det var frågetecken kring vad Aguéli menade och hur man bäst kunde översätta till svenska. Våra olika ämnesområden kompletterande varandra.

Han fortsatte att skicka artiklar i april -88 till exempel ”Modern konst – befrielse? (SvD 63 07 03) och ”Synpunkter konstdebatten glömmer” (SvD SDS 630809) samt ”Spiritual Perspectives and Human Facts” av Frithjof Schuon.

Hans handstil hade blivit märkbart darrigare, men annars verkade han full av energi:

”Sänder härmed några gamla artiklar om konst. Vore roligt att höra, om Ni är överens med mig på några punkter och på vilka Ni reser borst. Vad jag läste om Aguélis och hans kamraters syn på renässans och medeltid får mig att tro, att han skulle ha instämt i stort sett.

I samband med Aguéli närsluter jag också kopior av några sidor av F. Schuon om färgernas symbolik. Hur går det med boken?

Goda hälsningar från Kurt.”

Vi hade inte samma syn på modernismen i konsten. Jag uppfattade att han hade svårt också med Aguélis frihetskrav, feminism och radikala syn på kubismen och futurismen. Men vi respekterade varandras ståndpunkter.

I slutet av september 1988 var några ex av min bok om Aguéli klar lagom till bokmässan. Kurt fick nu ta del av helheten och avslöjade att han själv höll på med ett manus om konst. :

”Kära Viveca,

Jag har samlat ihop kopior av några av de betraktelser som ingår i ett manus jag hoppas Björn Sahlin vill ge ut så småningom. ”Att möblera ett rum” är, som du ser taoistiskt påverkad. Betr. ”Vad är verkligast?”: tycker Du inte den kunde få gälla som en transponering till nordiskt klimat av Aguélis syn på ”lointainerna” och ”förgrundsplanet”?* —

PS En avdelning i manuset har jag kallat ”Den goda tomheten” (jfr Din bok s 118) Jag har nu läst ut delarna II och III av Din bok. Vad Din bok är vacker!

* ”Vad är verkligast?

Om man en disig dag låter blicken glida från sin omedelbara omgivning bort mot synranden, är de närmast belägna ytorna av skog eller berg mörkare och skenbart verkligare än de som är längre bort. De senares färgton kommer mer och mer att likna den bleka luften över synranden för att slutligen helt gå upp i denna luft.

Men det är ju från detta luftrike det ljus kommer, som gör att något, vare sig nära eller fjärran, över huvud taget finns för vår syn. Det är med andra ord det riket som gör, att något över huvud taget har verklighet.”

Kurt Almqvist anmälde vänligt och uttömmande min Aguélibok i tidskriften Gnosis och skrev också en understreckare om Aguéli och sufismen i Svenska Dagbladet.

Några minnen av direkta möten med Kurt Almqvist är starkt levande. Strax efter det att boken kommit ut bjöd jag och min dåvarande make för första gången hem honom på lunch. Jag minns att vi funderade mycket på vad vi skulle äta och dricka. Han hade givit ett intryck av att leva enkelt och asketiskt. Skulle vi gå på den linjen? Jag gjorde för säkerhets skull två efterrätter, en enkel kaka och en mer extravagant dessert med massor av godsaker i. När vi så småningom kom fram till avgörandets stund fick han välja vad han önskade till dessert. ”Jag vill nog ha båda sorterna” svarade han. Och allt åkte fram på bordet också till barnens förtjusning.

Frithjof SchuonSlutligen vill jag dela med mig av ett minne av annat slag. Vi hade under en promenad längs Mälarens stränder en klar höstdag 1988, ett djupt personligt samtal om hans Tariqa och om den sufiska kunskapsvägen. Jag hade under de många år jag arbetat med Aguéli efterhand blivit starkare personligt berörd av enhetsmystiken och dess paradoxala förening av andliga och sinnliga dimensioner. Jag hade många frågor, och jag fick många goda råd av Kurt. Under samtalets gång stannade vi till nere vid vattnet. En strålande sol glittrade i vattenytan. Luften var alldeles klar. Han talade bland annat om sitt sökande först inom katolsk mystik och senare om Frithjof Schuons betydelse för honom själv och hans ögon fylldes av tårar och han hade svårt att få fram orden. ”Han var en helig man”, sade han bara. Sen blev han tyst. Omsluten av ljus.

Jag tänkte på Rûmi:

The story admits of being told up to this point,

But what follows is hidden and inexpressible in words.

If you should speak and try a hundred ways to express it,

`tis useless; the mystery becomes no clearer.

You can ride on saddle and horse to the sea-coast,

But then you must use a horse of wood (i.e. a boat)

A horse of wood is useless on dry land,

It is the special vehicle of voyagers by sea.

Silence is the horse of wood.

Silence is the guide and support of men at sea.

(Nicholson The Mystics of Islam. London 1914, s 148. Citat ur Masnavî av Rûmî. Övers. E.H. Whinfield, London 1898.)

Stockholm oktober 2007

Viveca Wessel
©2007 Viveca Wessel

En reaktion på ”Kurt och Tage in memoriam

  1. Ping: Tage om Heidegger « RAW 'n WILD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s