Det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor

strandmotiv”Aguéli och den solära logiken” är den avslutande fasetten som kan sägas kröna Bo Gustavssons essäsamling Det nya nuet: Ett spektrum av 18 essäer (Celanders förlag, 2014). Essän, vilken även finns publicerad i Tidningen Kulturen, utgörs av ett antal betraktelser om det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor. Med utgångspunkt i dessa presenterar Gustavsson på några korta sidor ett värdefullt komprimat av Aguélis mystika konstteori och färgernas symbolik i ljuset av den tidlösa visheten. Sammantagna pekar de fram emot en fördjupad förståelse av kopplingen mellan denne svenske sufipionjärs måleri och andliga väg.

Det nya nuet är andra delen i den naturaliserade upsaliensaren, författaren och litteraturkritikern Bo Gustavssons serie Frihetstrilogin med litterärt och existentiellt orienterade essäböcker om något så påfallande angeläget som återupptäckten av just en förlorad frihet. Enligt förlaget är detta så vitt bekant första gången någon skriver en trilogi med essäböcker på svenska. Den första delen är Det stora okända: kulturkritiska essäer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010) och den tredje är den nyss utkomna Den långa dagen: texter om en verklighetskris (Celanders förlag, 2017) om ”en verklighetskris som är både samtida och tidlös”.

Den här föreliggande del två ägnar Gustavsson, i likhet med de andra, åt läsningar av en personligt utvald och olikartad skara tänkare och författare, däribland Tomas Tranströmer, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, Friedrich Hölderlin och Nikolaj Berdjajev. Nyckelordet i volymen är förvandling och det sammanhållande temat i de 18 essäerna är det pågående paradigmskiftet i synen på samhället och vad det innebär att vara människa. Det som här på ett mångfasetterat vis hamnar i brännpunkten är med andra ord det trängande behovet av en fördjupad eller återuppväckt genuin självinsikt, och däribland hur vi på basis av denna kan upprätta hållbara referenspunkter för att orientera oss i en snabbt föränderlig och på många sätt oförutsägbar samtid.

Det nya nuet har till övervägande del fått klart gillande – för att inte säga lysande – recensioner, även i det som finns kvar av relevant kulturjournalistik i den generellt chanserande dagspressen. Boken ”är en skrällande väckarklocka” som ”gnistrar av vitalitet” enligt Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. ”Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör.” konstaterar C. J. Erixon i Ny Tid. Fredrik Sixtensson i Tidningen Kulturen ser modernitetskritiken som essäernas i allt väsentligt gemensamma nämnare, och förstår för sin del konceptet det nya nuet som ”en mänsklig andlig pånyttfödelse” från ett liv som ”har dränerats på autenticitet och andligt innehåll i ett alltmer sekulariserat och avhumaniserat samhälle”. Här någonstans närmar vi oss pudelns kärna, och med tanke på den utbredda svältföddheten i dessa avseenden ger det också en plausibel förklaring till varför Gustavssons essäistik och kulturkritik uppenbarligen slår an någonting hos många läsare. Att så är fallet framgick om inte annat redan från pressrösterna om den första delen i serien. ”Det är otidsenligt och därmed uppfriskande” var Jonas Thentes omdöme i DN. Och Guido Zeccola sparade för sin del inte på krutet i Tidningen Kulturen: ”Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.” Den avslutande delen i Frihetstrilogin verkar ytterligare inskärpa behovet av att hantera verklighetskrisen såsom en verklighetsförlust. I sitt omdöme om Den långa dagen i Tidningen Kulturen beskriver Elena Dahl läsningen som både krävande och inspirerande, och verkar i sin slutsats betona värdet av den inre, andliga striden som grundval och kompass i en notoriskt krisfylld tid:

Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.

Konstens mystiker

Såsom varande en genomskådare av rang svarar Ivan Aguéli väl upp mot en väsentlig dimension av essäsamlingens civilisationskritiska, självreflekterande och introspektiva grundton. I ett emellanåt citerat stycke från ett brev till vännen och konstnären Richard Bergh den 10 oktober 1893 betonar Aguéli nödvändigheten av att reagera mot samtidens positivism – detta genom att återerövra ett inre liv och göra den andliga verkligheten till konstens föremål:

”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. (…) Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!”

Som Gustavsson klargör, så kom denna konstens mystik för Aguéli att i hög grad handla om att medelst ett meditativt måleri utforska det sufiska ljuset som rumskategori, som inre landskap. Han tar i sin Aguéli-essä avstamp i ett besök på den stora utställningen av målarmystikerns verk på Prins Eugens Waldermarsudde 2006 (dokumenterad i den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis, 2006)). Gustavsson fastnade då speciellt för vad han med ett slags harmonisk transponering uppfattar som de esoteriska silvertonerna i konsten: ”Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke.” Upplevelsen återges i en dikt, först tryckt i samlingen Carmina esoterica (Rosengården, 2008):

––– Jag betraktar dina tavlor. Vad / hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas / muqaddim. Silvergrått, silversammet, / silversvart, silverviolett i bäcken i ”Landskap / med bäck”. Silvertonerna följer mig då jag går / ut från utställningen. Jag lyssnar till denna / musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset / med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.

I Gustavssons kommentar till dessa rader framgår att Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och att muqaddim avser den status som gav honom rätt att som mästare initiera andra i sufismen. Att Aguéli invigde religionsfilosofen René Guénon i den sufiska kedjan i Paris 1912 är allt annat än betydelselöst. Som Gustavsson framhåller så var Guénon grundaren till den Traditionella skolan och redaktör för tidskriften La Gnose som kom att bli centralt organ för sophia perennis eller den tidlösa visheten – det vill säga just de bärande principer i vars ljus Aguélis esoteriska konst måste betraktas för att fullt ut komma till sin rätt. Denna speciella ockasion bildar även bakgrunden till varför Aguéli, den kringflackande veterinärsonen från Silverstaden Sala, sedermera har kommit att utnämnas till pionjären vad gäller den seriösa introduktionen av sufism i Väst (se Seyyed Hossein Nasrs förord till antologin Sufism: Love and Wisdom (World Wisdom, 2006)).

Den solära logiken

Aguéli var enligt sin egen distinktion (i hans sista publicerade artikel från juni 1913 om den 29:e Independentsalongen i Paris) en rymdmålare, espacist, snarare än en ämnesmålare, sujetier. När rymden och horisonten premieras som det viktigaste motivet öppnas enligt hans egen utsaga möjligheten att återupptäcka ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citerat i Viveca Wessels Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget, 1988), s. 118).

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga, vad han kallar ”solär logik”. Genom att i alla kulörer i sitt måleri blanda i olika nyanser av blanc d’argent, silvervitt, försöker han återge det transcendenta i tillvaron, som likt en andlig motsvarighet till solens intensiva ljus i Medelhavsländerna utplånar landskapet och jaget genom införlivning med en högre verklighet. Den solära logikens tre axiom lyder i enlighet med detta:

  1. Känslan för evigheten.
  2. Den universella fattigdomen.
  3. Tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

Det tredje av dessa axiom omsluter och förklarar de båda andra. Gustavsson tar Aguélis målning ”Spanskt landskap” från 1916 som exempel. ”Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.” Han sammanfattar denna kosmiska princip, såsom den styrande i Aguélis liv och konst: ”Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja.”

Färgernas symbolik

I essän ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen) i februarinumret av La Gnose 1911 tillämpar Aguéli sin metafysiska konstsyn på färgernas universella symbolik, en tillämpning vi har anledning att förmoda har ett starkt förklaringsvärde också när det kommer till hans egna konst. Gustavsson översätter:

Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.

Enligt Gustavssons kommentar till detta stycke representeras härigenom sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten av den rosa färgen, en färgton han dock menar ”förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913”. (Möjligtvis avses däribland verket Morgonrodnad.) Han konstaterar däremot att nyanser av vitt, blått och ockra syns ofta hos Aguéli, och drar slutsatsen att det som enligt färgsymboliken därmed premieras är ”gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat”.

Mer om färgernas och ljusets symbolik i Aguélis konst med anknytning till detta finns att läsa i Wessels ovan nämnda studie. I denna sammanfattas bland annat Aguélis avskrift av Frédéric Portels verk Des coleurs symboliques från 1837, där det bland annat nämns att ”[D]en vita färgen är helgad åt den högsta varelsen (L’Être suprême). Det vita är vidare pånyttfödelsens färg också i samband med initiation. Med profant språkbruk återfinns de vita stenarna, som visar vägen i sagorna.” (s. 43).

Försilvringens andliga stadium och ”renhetens mystik”

Den koherenta mångtydigheten och sammankopplande funktionen hos den traditionella symboliken är som här antytts i själva verket ändlös. Ytterligare en nyckel till förståelsen för kopplingen mellan Aguélis måleri och andliga väg kan här också förtjäna att nämnas, nämligen att den vita färgen även symboliserar det andra stadiet i den alkemiska processen – försilvringen/albedo, vilket representeras av månskäran, och som följer på och upphäver det första – förmörkningen/nigredo, ett stadium representerat av bly och präglat av korruption, förgängelse och upplösning. Gustavsson nämner själv försilvringen – förstådd som ett stadium på den andliga vägen – på annan plats i trilogin när han i essän ”Sufisk gnosis i Sagan om Fatumeh” i Det stora okända tolkar den andra delen i Gunnar Ekelöfs diwantrilogi/”poetiska testamente”.

Försilvringens stadie är enligt Titus Burckhardt analog med det själsliga tillstånd som i den kristna traditionen korresponderar med den heliga Jungfrun (se Alchemy: Science of the Cosmos, Science of the Soul, Fons Vitae, 1997, s. 188). Denna jungfruliga receptivitet motsvaras inom islam av att Profeten var olärd. Seyyed Hossein Nasr utvecklar denna omständighet i kapitlet ”Koranen – källa till kunskap och handlande” i samlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv (Proprius, 2006, s. 29):

”Medan profetens själ är den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i islam är jungfru Maria den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i kristendomen. Profeten var illitterat av samma skäl som Maria var jungfru. Den mänskliga förmedlaren av det gudomliga budskapet är tvungen att vara ren och obefläckad, eftersom Guds ord bara kan ‘inpräntas’ på en renhjärtad och orörd mänsklig mottagare.”

Denna ”renhetens mystik” som förebildlig idealtyp för den sufiske faqiren har Frithjof Schuon vidare förknippat med väderstrecket Norr och Polstjärnan (”Nordens stjärna” hos diktare som GeijerTegnér och Stagnelius), det vill säga universella symboler för det oföränderliga och primordialt okränkbara, vilket ingjuter hopp och visshet även i de mörkaste av tider (se kap. ”The Mystery of the Prophetic Substance”, s. 215 i In the Face of the Absolute (World Wisdom, 1994)). Som så många gånger förr så kan även sagans mytopoetiska värld här komma till hjälp för att åskådliggöra hur detta konkret kan gestalta sig. Stjärnan som hobbiten Sam ser över Ephel Dúath, Skuggbergen, under färden mot ondskans rike i J.R.R. Tolkiens Sagan om konungens återkomst fyller just en sådan hoppingivande och visshetsskapande funktion.

”Där, framkikande mellan molntrasorna ovanför en mörk spets högt upp i bergen, såg Sam en vit stjärna blinka en stund. Han greps av dess skönhet när han blickade upp från detta utlämnade land, och hoppet återvände. Ty som en klar och kall pil trängde en tanke in i honom: när allt kom omkring var skuggan bara något litet och övergående. Det fanns ljus och stor skönhet som för alltid låg utom dess räckhåll.”

En av de allra mest stilsäkra svenska essäisterna, Erik Lundberg, avrundar mycket omdömesgillt samlingen Drömmar i det förflutna (Bokförlaget Settern, 1984) med essän ”Den vita stjärnan bortom Ephel Duath”. Här tematiserar han just denna episod som en betraktelse över ondskans natur såsom skugga och intighet (en idé som fått sin klassiska doktrinära formulering inte minst hos Boethius i Filosofins tröst). I Sams genomträngande insikt – som i någon mening transcenderar jaget – finner vi också möjligen en av flera tänkbara pusselbitar till förståelsen av vilken roll det silvervita ljuset spelar i Ivan Aguélis tavlor, såsom koncentrerad gestaltning av en andlig verklighet. Kanske var det ett likartat inre drama som det som Sam befann sig i som kunde utspela sig även inom vår sufiske målare när han med full intensitet stod med penseln framför sin duk? Det är åtminstone en tänkbar möjlighet utifrån exempelvis följande ögonvittnesskildring, nedskriven av konstnären Ture Holm och återgiven i Axel Gauffins välkända biografi Ivan Aguéli: Människan – Mystikern – Målaren, Del II, (P. A. Norstedt & Söner, 1941, s. 200).

”Det var en glädje att se honom måla. Så intensivt har jag aldrig sett någon måla. Det må ha varit på något liknande sätt Ernst Josephson arbetade. Han anföll duken med raseri medan han ibland kastade förälskade blickar på objektet. Det var ljuset han ville fånga med de enklaste medel. Formen var starkt förenklad, likaså färgurvalet. Det bestod på hans palett bara av de tre komplettörfärgerna, möjligen också ljusocker. Svart föraktade han djupt. Vad han kunde åstadkomma av fina, pärlemorskiftande toner, med så enkla medel, betog oss alla och fyllde i alla fall mig med den största beundran. Han talade icke om färg eller färger, men bara om ljus.”

Bild: Ivan Aguéli, Strandmotiv, ca 1914

Relaterade inlägg

Annonser

Dr Reza Shah-Kazemi om att se Gud allestädes närvarande

Dr Reza Shah-Kazemi talar här engagerat och glimrande insiktsfullt om villkoren för att se Gud allestädes närvarande.

Ur det koraniska – det vill säga islamiska och sufiska – djupperspektiv han anlägger är innebörden av att se denna Guds allestädesnärvaro densamma som att överallt se Guds skönhet och kärlek (ar. Rahmah, vilket är en feminin aspekt, härledd från ordet rahim, ”moderliv”). För att detta skall vara möjligt måste hjärtat ständigt poleras genom dhikr (åminnelse/åkallan) i den andliga striden.

Utöver väl valda hadither (profettraditioner) så refererar Shah-Kazemi även till i sammanhanget högst relevanta utsagor av bland andra imam Alī, al-Ghazālī, Ibn ʿArabī, Ruzbihan Baqli, Frithjof Schuon och Titus Burckhardt. Föredraget hölls i Sydney i november 2011 vid Australian Centre for Sufism and Irfanic* Studies och den totala speltiden är strax över 80 minuter.

Läs mer om evenemanget här.

‘irfān = sufisk och/eller shiitisk gnosis

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Den tidlösa sufismen – intervju med Tobias Andersson (via Mohamed Omar)

Mohamed Omar har intervjuat Tobias Andersson som för närvarande skriver på en uppsats om förhållandet mellan den perenniella filosofin, sufism och islam. Uppsatsen är den första i sitt slag i Sverige om detta angelägna ämne och den ser utifrån intervjusvaren att döma onekligen ut att kunna bli mycket lovande. Här finns många goda insikter och uppslag som faktiskt inte så ofta artikuleras ens av företrädarna själva.

Den tidlösa sufismen - intervju med Tobias Andersson Tobias Andersson är en ung student vid högskolan i Växjö som arbetar på uppsatsen ”Den tidlösa sufismen”. Underrubriken är ”Om Philosophia Perennis och dess föreställningar om sufism och islam”. Ämnet gjorde mig nyfiken och jag kontaktade Andersson för en intervju. Till våren besöker han Studiegruppen Aguéli i Uppsala för att presentera sin uppsats. MO: Vad gjorde dig intresserad av philosophia perennis? TA: Framförallt var det genom Gunnar Ekelöf … Läs mer

via Mohamed Omar

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Gryningen är pärlemor – dikter av Kurt Almqvist

Det har nu gått fem decennier sedan Kurt Almqvist (1912–2001) utkom med sin till synes oansenliga och lätt förbigångna lilla pärla till studie – Den glömda dimensionen. I denna essäsamling presenteras philosophia perennis för en svensk läsekrets på ett hitintills oöverträffat sätt. Inte minst för Tage Lindbom visade den på ”en port i muren”:

»En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ”Den glömda dimensionen”. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människan i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne en position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.«

Andra läsare har slagits av studiens sobra tilltal och dess täta, perfekt avslipade form. Och än idag utstrålar den, till synes oaktat av tidens tand, en avsevärd fraîcheur. Det är svårt att finna någon annan förklaring till detta än att det måste ha sin upprinnelse i själva studieobjektet som sådant, i kombination med författarens sällsynt genuina inlevelse däri. Almqvists andlige mästare sedan början av 40-talet, Frithjof Schuon, lär inte för inte ha kallat honom ”ein goldner Mensch”.

Gryningen är pärlemorSamma år (1959) utkom även Almqvists andra diktsamling, Gryningen är pärlemor. I denna får vi stifta bekantskap med en mer personlig, emotionell och kontemplativ sida av hans författarskap. Poesin förmår genom sitt impressionistiska bildspråk låta essensen närma sig formen. Därigenom åskådliggörs och sammanförs symboliskt helheter som kan ge den andliga längtan vingar. Här kommuniceras något av diktarens förfinade gehör för tillvarons outsägliga djupdimension, ett adekvat uttryck för den levda sanning som är sin egen nödvändighet.

Dessa ”mittpunktssökande” meditationer i lyrisk stöpning kompletterar således essäernas konceptuellt diskursiva framställningsform med en mer mystisk eller ”sapientiell” integrering av de metafysiska principerna. Dikternas interioriserande verkan inbjuder därmed läsaren att bli delaktig i den tidlösa visdomen på ett existentiellt vis, vilket kan nå djupare skikt i själen än det blott tankemässiga. Dessutom bidrar de i vissa fall till en vidare belysning av vad som tas upp i de doktrinära verken, till exempel dikten nedan om Rödluvan och analogin mellan denna klassiska Grimm-saga och Dantes Gudomliga komedi som Almqvist ställer upp i Himmelsstegen: Om människans möjlighet att finna en väg till Gud (Åsak, 1986), s. 22–23.

Almqvist hade tidigare doktorerat i romanska språk vid Uppsala universitet 1951 med en avhandling om en provensalsk 1200-talstrubadur, Guilhem Adémar, samt publicerat lyrik i tidskrifter och i diktsamlingen Vallfärd till mitten, 1945. Detta förstlingsverk inleds med en strof av den egyptiske sufi-shaikhen Ibn Atā Allāh (d. 1309), som deklarerar:

På Meckas heliga mark finns Abrahams fotspår,

men i hjärtat finns spåren efter Allāh själv.

Likväl som templet i Mecka har hjärtat pelare.

Templets pelare äro gjorda av sten,

hjärtats av ädelstenar, av Visdomens ljus.

Vid sidan av sina egna dikter i detta mottos anda, tolkar Almqvist här även Friedrich Hölderlins ”Hyperions Schicksalslied”. I den direkt efterföljande egna dikten ”Upp mot källorna” finner vi, med stråk av ett likartat tonläge, något av ett anagogiskt Leitmotif, vilket tillsammans med Ibn Atā Allāh-strofen kan sägas inaugurera Almqvists fortsatta författargärning:

Ack, nu gå vi med bäckarna

ned mot dalen,

och sorg fyller vårt hjärta

(…)

O Herre, giv oss att återvända

dit där tingen begynna,

upp mot de kalla, klara källorna!

Denna bitterljuva, nostalgiska längtan påminner inte så lite om grundackordet i all Koran-recitation, liksom i sufidikter som Rumis, där den får sin livsnerv från en dynamik mellan intimitet och bävan. I Almqvists dikter finner vi även sida vid sida med en sådan elegisk klangfärg också den friska oskuldsfullhetens klara blick, det vill säga vad det innebär ”att vara såsom barn”.

Här följer ett urval av de 40 dikterna i Gryningen är pärlemor.

I. Och ändå mitt egnaste

Den dolda solen

Pilen som kastar sig upp mot ljuset

mattas snart och vänder

och borrar sig ned i jorden.

Den som flyr från tyngden

fångas av tyngden.

Varför fly från sig själv?

Att finna sig själv är ju konsten:

att sluta sin andakt

i trängre och trängre kretsar

kring hostian i sin egen mitt,

den dolda solen,

som bränner allt och ger liv åt allt –

Där födes, oberört av den tunga jorden,

undret som inte är jag

och ändå mitt egnaste:

molnet av blommor,

genomandat av gryningens ljus.

Skogstjärnen

Se molnen jaga, men inga vågor

förstör deras bild i undrens sjö:

den fuktiga isen återger allt

lika troget som sommarns lugnaste vatten.

Skall så i min själ, där allt är oro,

längst ner i dunklet en spegel öppnas:

en trollsvart tjärn, som jag känt men ej sett,

höljd som den varit av kastvindars piskrapp?

Men plötsligt blir den vila och himmel,

intet och allt: befriad från plågan

bär den plågan i orört sköte. –

Häpen över att se sig själv

stannar min storm med nedsjunkna armar.

Grottan

Ljusskenet kallar på mig i grottan,

rösten mild som det renaste liv,

vid som himmeln.

Är jag själv inte grottan

för detta ljussken, detta fulla ord?

Är jag själv ej detta ord?

Nära, nära, här

Som äppelblomma till tulpan,

när dagens vind har tystnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är« –

nynnar hjärtat till sig självt,

när själens grepp har lossnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är«.

* * *

II. Du Ende!

Väderkvarnen

Se, jag är väderkvarnen

och öppnar helt mitt bröst för din vind,

du Ende!

Så grip i vingarnas fång, du sökare,

du allomfamnare,

du Ende!

Kvarnstenen dansar tätt omkring dig,

rörd av din kärlek,

du Ende!

De hårda kornen dö i dess rund,

bli till solljust stoft – bli till dig,

du Ende!

Dervischsång

Nu läser Allah universums rosenkrans

Han är Allah

världarnas pärlor dansa genom Hans hand

Han är Allah

men början och slutet är tomhet: den är Han själv

Den är Allah

och tråden som går genom världarnas mitt är Han själv

Den är Allah

Lycklig är han i vars hjärta Herrens nål

Den är Allah

har gjort ett hål för kärlekens röda tråd

Den är Allah

och som vet att hålets tomhet, den är han själv

Den är Allah

han har vila och jämvikt vad han än gör

Han är Allah

Droppen

Ja, också detta ögonblick är Evigheten.

Också i detta ögonblick står jag inför Honom,

och allt förgånget och allt som skall komma

är detta ögonblick –

Droppen uppslängd av älven

i stenens hålighet

deltar ej mer i besatthetens kretslopp.

Den speglar alltet

och väntar att drickas

av värmen i sten och luft.

* * *

III. Skymningsord

Zigenarmelodi

Mättad av begrundan häver sig melodiens

dyning ur fiolen. Den vill inte lämna detta

hav som gett den liv: dröjer sig kvar över det,

lutar sig berusad över dess oändlighet.

Aldrig skall den låta sig utformas till skum

och pärlande droppar, som irrar omkring i

ett fåfängt, främmande dagsljus. Nej, den vet

var verkligheten finns att söka och lyssnar

samlad in mot all-skötets natt – lyssnar och

talar i ett innerligt samtal, fullt av igen-

kännandets glädje.

Rökelsepelaren

Ung och smidig som en palm reser sig

rökelsepelaren: än orörlig, försjunken i sig

själv, än i stilla bävan. Och askan, som faller,

vet den ej av.

Elegi

Du har gått bort, och det är skymning.

Du lekte fram världen för mig, mitt barn,

och den var frisk och glittrande som skapelsens morgon.

Av några träbitar gjorde du lyckans slott

och av solens sken på ett papper lustgårdens bäckar.

Allt som jag möter räcker mig saknadens krans,

och vinden susar i träden, vinden viskar i säden:

»Ensam med sorgen, ensam i sorgens väldiga hus!«

Jag frågar dem jag möter vem de är,

och alla svarar de med samma skymningsord,

doftande av bitterljuv rökelse: »Ensamhet«.

I en musslas natt

När mitt livs sol var borta, kände jag en

underlig lust att ha ett litet hårt, runt föremål

i handen, att pressa det mot handflatans mitt.

Jag kände att finge jag det, så skulle jag kunna härda ut.

Då hörde jag en röst som sade: »Solen är

det största – sök det minsta! Solen är det

högsta – sök det lägsta! Solen är det uppen-

baraste – sök det fördoldaste!«

Jag sökte och fann på det största havs-

djupet, gömd i en musslas natt, den lilla matt-

glänsande, månlika pärlan, solens motpol.

Och hon sa mig vad hon hette: »Tålamod«.

Matutin

Stig upp, medan natten ännu härskar helt,

och tänk på din Herre! Vagga dig i minnet

av din Herre, medan dagen förbereds! Då föds

dagen sakta i ditt hjärta, lösgörs i den mildaste

av förlossningar – och gryningen är pärlemor,

pärlemor i Ordets mussla.

* * *

IV. Minnesång

Du sagoberätterska!

»Jag är svart men ljuvlig.« Höga Visan I:5

Jag ligger sorgsen och sömnlös och stirrar

ut genom det öppna fönstret. Dess linjer om-

rama bilden av henne som glänser svart och

gnistrar av stjärnesmycken.

Du hemlighetsfulla, var döljer du dig, när

dagen bullrar som ett barn och leker med be-

drägliga skuggor? Jag vet: mina dagar är

blott dina skiftande tankar och drömmar,

du sagoberätterska. O låt mig dricka dig

innan gryningen kommer! Förbliv i mig, så

att jag får förbli i din verklighet!

Åkallan

Ej solen och guldet är dina tecken: den

osynliga kronan på ditt huvud är månens

skära; det svala silvret och den lågmälta

pärlan smycka din hud. Du närmar dig

tingen med kattens visa mjukhet: förtroligt

men ändå från fjärran; därför ha tingen dig

kär. I ditt blod nynnar bäcken sakta sin

sång om döden; därför tyr sig livet till dig.

På skymningsstigar, dit älskande söka sig,

söker jag dig, sjunga mina steg högtidligt ditt

lov, bär jag på ömma armar till stenar och

träd deras glädje: ditt namn – till väntans

folk det nyfödda kungabarnet.

* * *

V. Den gudomliga leken

Skrattmåsar

På kajkanten sitta skrattmåsar med sina

svarta ansikten vända mot havet. När jag

går förbi, dyka de skriande ut i diset. Deras

utbredda vingar hälsa vattnet. De fladdra

till en sista gång över dess yta; så sätta de sig

och vika ihop vingarna – som en drottning

sätter sig tillrätta på sin tron – och tystna.

Jag, människan, är vingarna och skriket

och stenen, som väntar på fötternas tryck vid

hoppet ut… den ofrälsta stenen, längtans

skrik och det vita vingarna – allt detta är jag.

* * *

VI. Till morgonens hem

Rödluvan

Rödluva, Rödluva, heden är villsam!

Blommorna locka med tusen färger,

lärkorna lyfta din blick från marken.

Rödluva, slut dina trötta ögon!

Ser du korgen med brödet och vinet?

Hör du fågeln, som sjöng vid ditt avsked?

Snart kommer natten på lärkornas väg

och sveper sitt täcke om dig och heden

och bär dig tyst till morgonens hem.

* * *

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Seyyed Hossein Nasr om islams gudsbegrepp och åkallan av ett Gudsnamn

I nedanstående avsnitt av den PBS-producerade TV-serien Closer to Truth ger Seyyed Hossein Nasr en kortfattad metafysisk beskrivning av islams icke-dualistiska gudsbegrepp – Allah (vilket i sin fulla mening i själva verket dock ej kan reduceras till ett ”begrepp”).

Islams gudsbegrepp är såväl immanent som transcendent och täcker samtidigt in båda de aspekter som Mäster Eckhart har påvisat med distinktionen mellan Gott och Gottheit (det vill säga Gud med respektive utan egenskaper i överensstämmelse med Shankaracharyas användning av begreppen Saguna Brahman och Nirguna Brahman). Islams gudsbegrepp är följaktligen å ena sidan personligt och å andra sidan metapersonligt.

Nasr förklarar här även vilken roll Guds 99 skönaste Namn spelar i Koranen, karaktäriserade som de är av såväl skönhet (jamāl) som majestät (jalāl). Utifrån den traditionella förståelsen av ett ”namn” som någontings essens avslutar han med framhålla att de uppenbarade Gudsnamnen i olika traditioner därmed följaktligen fungerar som livlinor, vilka alla leder tillbaka till den Källa varifrån de kastats.

Åkallan av ett Gudsnamn

Det upprepade åkallandet av ett uppenbarat Gudsnamn (dhikr inom sufismen, hinduismens japa-yoga, den japanska buddhismens nembutsu och den ortodoxa kristendomens Jesusbön etc.) beskrivs för övrigt i hinduiska källor som den mest essentiella och verkningsfulla metod för andligt förverkligande i den mörka tidsålder vi nu lever i slutfasen av, ja som i sig tillräckligt ”för att tillintetgöra alla villfarelser” likt ”[v]attnet räcker för att släcka elden och soluppgången räcker för att förjaga mörkret”.

Apropå detta har Kurt Almqvist skrivit:

»[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.«

Jämför i anknytning till detta slutligen också med vad som i Chāndogya Upanishad beskrivs som:

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«

Fler inlägg med Seyyed Hossein Nasr

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Shaykh Abdal-Hakim Murads aforismer (samling n:o 13)

Shaykh Abdal-Hakim Murad (Timothy Winter) är en brittisk muslim av traditionellt snitt som kombinerat en klassisk västerländsk humanistisk skolning i Cambridge med en islamisk dito på det anrika Al-Azhar-universitet i Kairo (i stil med sin amerikanske motsvarighet, den munvige Hamza Yusuf). Han har bland annat gjort sig känd genom sina egensinniga och samtidsbetraktande aforismer (”Contentions”/”Påståenden”) i till dags dato 16 stycken samlingar, vilka finns att läsa på hans officiella hemsida. Ett urval av dessa översattes för några år sedan till svenska hos Al-Ghazali-institutet. Här föreligger nu även samling numro 13 i svensk språkdräkt.

Abdal-Hakim Murads aforismer syftar onekligen till att fylla en didaktisk funktion, men kan på samma gång med sin typiskt brittiska humor, sitt jovialiska ordvitsande och sin underfundiga klurighet också erbjuda en tämligen nöjsam läsning. De flesta är enkla och rakt på sak. Andra är snillrikt kvicka eller kryptiska. Här finner man, förutom islamiska termer och Koran-citat på arabiska, även ymniga referenser till alltifrån populärkultur, konst, litteratur, filosofi, politik, teologi och vetenskap till historia och diverse uttryck och begrepp från olika språk. Stundom lär de kunna få även den mest ärrade och intuitive av läsare att behöva tänka till ordentligt, ”googla” termer och klia sig i huvudet i förbryllad undran över vad som egentligen menas…

1.        Whitehall: glöm den gyllene kupolen på din bönematta.

2.      Riyadh är takfirs lustgård.

3.        Idag växer vi upp fort, men till någonting omoget.

4.       Du åtnjuter inte längre förmånen av ummats beskydd. (‘Och lita till Gud…’)

5.        Du kan aldrig växa ifrån din kultur, men du kan hjälpa den att växa.

6.     Det är bättre att helt och fullt engagera sig i Monokulturen med en hållning präglad av motvilja än att i något avseende engagera sig i den med en hållning präglad av beundran.

7.        Att ge nykomlingen rukhas är fard. Att ge sig själv azima är sunna.

8.     Araberna bedrog turkarna. Lawrence bedrog araberna. Britterna bedrog Lawrence. Herzl bedrog britterna. Gud bedrog Herzl.

9.        Den intellektuelles uppgift är att gottgöra för sin komplexitet.

10.     Improvisation? Edom låter som motsatsen till modi.

11.       Schneerson: Israel är en goyische Staat.

12.     ‘Du kan leda den som lever i hortikultur, men du kan inte få henne att tänka.’ (Dorothy Parker)

13.       Falah är att skörda vad Gud har gjort för dig, inte vad du har gjort för Gud.

14.     Könsskillnaderna i fiqh speglar hennes närhet till fitra.

15.       Med Guds hemliga gåva blir varje svårighet lätt; den förutan blir varje lättnad en källa till svårighet.

16.     Det verkliga miraklet är allt det som ej uppfattas som ett mirakel.

17.       Hijab är inte själv-respekt; det är Själv-respekt.

18.     Naturlig teologi är materiens filologi.

19.       Herre, förlåt oss deras okunnighet.

20.     Ha överseende med mina synder när du hör denna bön. Och gör denna bön så att du har överseende med mina mina synder.

21.       De som mest av alla bidrar till världens fördärv är de som har de högsta tankarna om sig själva.

22.     ‘Jag tilltalas särskilt av uppfattningen att mina målningar måhända ingenting har att säga.’ (Magritte)

23.       Varför ‘spiritualitet’? Därför att muraqaba gör ritualen till en spej-ritual.

24.     Du må kunna hålla smältugnens lucka öppen; men det är Gud Allena som ger luft åt de eldslågor som slår ut och förtär ditt hjärta.

25.       Tolvism: dhawban al-hasha li’ttila’ al-Molla.

26.     Vad som är semitiskt är såväl emiskt som etiskt.

27.       Kvinnor är inte besvärliga, men de är besvärliga att förstå sig på.

28.     Män är inte enkla, men de är enkla att förstå sig på.

29.       Total transcendens är immanens.

30.     ‘Terrorism och de förhastade reaktionerna på densamma leder nästan alltid till motsatsen av vad som avsågs.’ (Robert W. Funk)

31.       The C of E [alternativt: SvK]: att glömma att för att bli populär måste man vara impopulär.

32.     De unga måste lära sig försonlighet; de gamla måste återfinna sin hängivenhet.

33.       Islam kan vara oxygenet i Västs metropoler.

34.     Tawhib överger tardid; taswif överger tawhid.

35.       Uncle Same: Det fria valet skall vara både lagligt och osannolikt.

36.     Förstulna böner är de ljuvaste.

37.       Liber Asian: glöm dig själv och älska den Andre genom den andre. Libertinen: älska dig själv och låt den andre skymma den Andre.

38.     Liber Asian: ‘inget ljud är dissonant som minner om livet.’ (Coleridge)

39.       Djävulen inom dig: storhetsvensinne.

40.     Endast Gud kan rädda oss från att tro att vi är gudar.

41.       Vetenskapsmannen avslöjar materien, juristen avslöjar etiken. Den skönhet de båda har del i kan dock endast avslöjas av Läraren.

42.     Takbir är hycklande när den är mer högröstad än istighfar.

43.       Genom sin osjälviskhet tar de dig ifrån dig själv till Honom Själv.

44.     Visa dig själv för dig själv; då kommer Han att visa Sig Själv för Sig Själv.

45.       Den celibatäre prästen är ett tertium quid: slav till den eutychianiske Guden.

46.     Likt solprotuberanser är Koranens biblioteofanier tecken på kraften i dess lovprisning av sig själv.

47.       Vad som är förbjudet, är förbjudet på grund av sin banalitet. ”Gud är Skön och Han älskar det sköna.”

48.     Islamism: den Helige Profeten marscherande.

49.       Arabisk förödmjukelse är vanligtvis resultatet av arabiskt högmod.

50.     Läraren älskar inte lärjungen för att lärjungen tjänar Läraren. Läraren älskar lärjungen för att dennes tjänande uppenbarar förståelse för Vägen.

51.       När Läraren beger sig bortom dödens förhänge blir tecknen svagare; de uppmanar dig att ge akt på dem med större vaksamhet.

52.     Maskulinitet och femininitet är de renaste av Guds tecken såtillvida de är utan ego, besatta av egoism blir de till de bästa tänkbara redskapen för det infernaliska.

53.       Alternativet till interioritet är det inferiora, men alternativet till det invärtes är inte det infernaliska.

54.     Antisemitisk? Den sanne unitaristen måste vara emot Markion.

55.       Hon som använder sin kropp för åderlåtning av andra är en självmordsbombare.

56.     Om han både är bekant och obekant är han Guds Sändebud.

57.       Occidering får ditt hjärta att rosta. (Hav barmhärtighet med Uncle Same!)

58.     Bekvämlighet och frihet är naturstridiga sängkamrater.

59.       Shaykhens kosmiska gåva till dig är möjligheten att tjäna honom.

60.     Om du visar olydnad mot Läraren, har du tillkännagivit din beundran för det futtiga.

61.       Det är bättre att bli helt tillintetgjord än att ge bort det Heliga landet.

62.     Uncle Same är Monokulturens herre. Allah är världarnas Herre.

63.       ‘The medium is the massage.’ [alternativt: Mediet är massagen’] (Yahya Birt) ‘Kroppssubjektet är värd för kognitionen.’ (Merleau-Ponty)

64.     Pacifism? Bättre försedd med armar än armlös.

65.       Gift dig med dem båda – men endast om du vill att Gud skall döma dig för din rättvisa.

66.     Sufin är den som får Guds slavar att älska lagen.

67.       Rindan föraktar ej Guds lag, men om du gör den oskön – hör deras hån!

68.     Om A’isha är irrationell, då är vi på Saras sida, inte Hagars.

69.       Bezm-i rindan är vår; vår ledare är Al-Khidr!

70.     Var uppmärksam och förtrösta på Gud.

71.       Var medveten om att dina planer är skrivna i vatten.

72.     Kvinnohatare? Hafsa höll Bokens framtid i sina händer. A’isha höll sunnan.

73.       Visa aktning för henne i den grad hon intuitivt inser sin ställning som mazhar.

74.     Tariqa: leta med likar för att finna en pir; en pir anländer.

75.       En pir är lik en pir. Visa beundran för sidoattraktionerna; men kom ihåg: hans ände är porten till Hans ocean.

76.     Monokulturen: alla ställer in sig i ledet och säger: ‘Min plats är olik alla andras!’

77.       Edom har fyllt det gapande svalget med lustgas.

78.     Världen är som den är eftersom du är som du är.

79.       Edomitisk feminism: att låta män se mina lår gör mig fri.

80.     Din kunskap om dina handlingar säger dig att ditt hem är Turbulens; din kunskap om din Herre säger dig att ditt hem är Paradiset. Manzel-i ma kibriyast!

81.       ‘Fruktan för Gud är kunskap nog. Att vara förnöjd med sin kunskap är okunnighet nog.’ (Bint Umm Hassan)

82.     Det gapande svalget: hoppets begravningsplats.

83.       Israel kommer för alltid att vara framtidens land.

84.     Ett långt liv? Varje årtionde är hälften så långt som det föregående.

85.       Ett helgon är vem som helst som lär dig innebörden av wudu’.

86.     Ummin var den oöverträffade främjaren av läskunnighet.

87.       Den liberala treenigheten: Fadern, Sonen och den Heliga Tidsandan.

88.     En tasbih har att göra med tashbih. Men för tanzih finns det ingenting alls.

89.       Om du törstar efter inskränkthet, törsta efter en inskränkthet som är fylld av barmhärtighet.

90.     Det är lättare att predika om hämnd än om tålamod.

91.       Ha respekt för de insikter som endast kan uttryckas genom humor.

92.     Högmod är den okunniges krona.

93.       Traditionell islam är inte en upprepning av det förgångnas ståndpunkter; det är att söka vad man då sökte.

94.     Se inåt, och det som omger dig kommer att framstå klart. Se på din omgivning, och du kommer att få kännedom om dig själv.

95.       Araber! Starka lampor vid fajr och larmande högtalare är missgrepp som strider mot tron.

96.     Om du tror på fred kommer du inte att tro på pacifism.

97.       I Guds nåderegn är den troende som fisken i vattnet, den otrogne som katten.

98.     Hela Edom ryms i Comma Johanneum.

99.       En oansenlig tillbedjan med uppriktighet är hela religionen; en vidlyftig tillbedjan för den egna självbilden är ingenting alls.

100.    Moderniteten finner det svårt att skilja mellan vila och lättja.

* * *

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Den hermelinska stilen

»Natten är hafvande, o, min broder

med dagen.«

– Sadi: Lustgården (övers. Eric Hermelin)

»Säger man att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.«

– Vilhelm Ekelund om Eric Hermelin

I inlägget från i somras om nyutgivningen av shaikh Sadis Lustgården med anledning av 150-årsdagen av översättaren baron Eric Hermelins födelse länkade vi till två tidiga recensioner. Sedan dess har det dykt upp några till. Det de har gemensamt är att de låter oss reflektera något över den hermelinska stilen.

Carl-Göran Ekerwald står för inledningen och kommentarerna till nyutgåvan av Lustgården. I Lena Kösters artikel Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa i Upsala Nya Tidning (081018) nämner han något om Hermelins stil:

»Hermelins översättningar är trogna originalet och hans språk är varierat. Han använder nära nog alla ord vi har i vårt språk. Ingen har på svenska kommit så nära Sadis persiska som han.«

Ekerwald berättar här också att han numera läser persiska och ständigt lär sig mer. Han delar även med sig av det värde han finner i läsningen av Sadis sufiska visdomspoesi:

»Jag studerar persiska varje dag med grammatik och lexikon. Just nu läser jag Rosengården av Sadi. Det gör jag inte för att få del av en väldig visdom, utan för att få vistas i en rasande trevlig människas sällskap!«

”Från sken till verklighet”

Två kortare recensioner tar båda fasta på Hermelins patenterade uttryck ”from sounds to things, från sken till verklighet”.

I en anmälan i Arbetaren 7 juli, Språkbegåvad särling, konstaterar Magnus Säll att genomgående i Hermelins översättningar är hans ”knotiga och ålderdomliga språk som konsekvent bortsåg från den svenska stavningsreformen 1906”. Hermelins budskap är ett frihetligt sådant som föraktar rikedomar, vill riva ned det horiska ego-odjurets falska fasad och kan sammanfattas ”i att nå samstämmighet mellan människans yttre och inre, att komma från ‘sound[s] to things’”.

Kristian Lundberg tar i sin enspaltsrecension i Norrköpings Tidningar 21 juli utgångspunkt i frågan hur vi kan nå kunskap om Gud. Men vilken gud? Jo, ingen annan än den Gud som leder oss från just ”sounds to things, från sken till verklighet”. Lundberg lovordar Carl-Göran Ekerwalds inledning till boken, i synnerhet för att han däri skärskådar språket och analyserar Hermelins medvetna språkliga val. Lustgården är sammanfattningsvis ”en rik och förbryllande text” som ”försöker fånga både sanning och gudsuppenbarelse i samma andetag”.

”Böhmisk kristall”

Vad är det då Ekerwald säger i sin skärskådning av den särpräglat hermelinska stilarten? Jo, inledningsvis i bokens kommentardel finner han ett släktskap med alla tiders störste protestantiske mystiker – eller teosof rätteligen så kallad – den tyske skomakaren Jacob Böhme:

»Eric Hermelins översättning av Sadis Lustgården utkom 1918 på Norstedts förlag. Samtidigt med arbetet på denna tolkning översatte Hermelin två digra verk av Jacob Böhme (1575–1624), mer än tusen sidor. Mycket i den hermelinska stilarten är just ”böhmisk kristall”, där möter ”hugsvalerskan … höviska plägseder … huldrikhet … vedersakare …” Man ”omgjordar sin länder” … ”man träder in i salen”.« (s. 313)

Vidare menar Ekerwald i sin inledning till Sadis bok att vi i Hermelins översättningar av Swedenborg, Böhme och den persiska diktningens främsta verk från tiden 1000–1500, allt som allt nära tiotusen sidor, möter ”hermelinskan” – ett eget klangfullt språk med shakespearesk spännvidd och en nära nog magisk förmåga att gestalta och levandegöra:

»Han har ett eget språk, ”hermelinskan”, som rymmer det svenska språkets hela register från gammaltestamentliga, barocka vändningar till folkviseton och vardagsnära talspråk, kärnfulla aforismer, lagbokens tyngd och slagdängans fräckhet. Översättaren var god sångare, föredrog gärna Negro Spirituals. Och hans prosa är rytmisk, välljudande, full med inrim och allitterationer, ständigt lika överraskande frodig och mustig. Det är en kraftig dryck han bereder läsaren. Det finns personer hemfallna åt alkoholism vilka hos Eric Hermelin funnit en Eau de Vie som vida överträffat buteljerade sorter och som med ens fått större längtan efter persisk sufism än efter brännvinsrus.

Vem som än för ordet i dessa texter, om det är kungen eller herden, gamla gumman, prinsessan eller horan, mördaren eller offret, älskaren eller hataren, hela tiden finner översättaren det adekvata uttrycket, tonfallet, och det med sådan emfas att personernas väsen stiger fram mot läsaren med kännbar närvaro. Det är ”golem”. Textens formlösa gestalt har fått reellt liv.

En alldeles egen krydda tillsätter Hermelin genom att konsekvent stava orden så som man gjorde före rättstavningsreformen 1906. Därmed verifierar han det ålderdomliga i originalen. Om ett barn känner glädje, skriver han ”ett gladt barn”, och han hånar reformivrarna som måste skriva ”ett glatt barn”, det vill säga ett halt barn, oljat, slipprigt, slemmigt. Att engelskan blivit universalspråket har enligt Hermelin sin förklaring i att engelsmännen hållit fast vid Shakespeares sätt att stava, varvid all gammal text fortfarande är helt begriplig och dessutom etymologiskt transparent. Svenskarna har genom reformen gjort sig kulturellt urarva. Att låta uttalet diktera ordens stavning i skriftspråket är att sätta bocken till trädgårdsmästare.

När man någon gång möter ett citat från Hermelin i moderniserad form får man känslan av att stå inför ett falsifikat.

Hur hade han kunnat uppnå denna nära nog magiska förmåga att levandegöra dessa ibland tusen år gamla originalverser? Han hade samlat erfarenheter från sitt vagabonderande i USA, Jamaica, Indien, Australien. Högre stånd kände han väl från sin egen aristokratiska bakgrund. Som återkommande fängelsekund i anstalter fyllda av smuts och ohyra hade han på mycket nära håll mött det mänskliga livet i dess storhet och yttersta misär.« (s. 7f)

”Den stora ålderns klass”

Eric Hermelin är en av de två starkt lysande gestalter som Ekerwald följaktligen framhåller som de mest oumbärliga från det svenska 1900-talet. Vilhelm Ekelund är den andra.

»Ingen kan skriva om det svenska 1800-talets andliga historia utan att dröja vid Stagnelius, Tegnér, Geijer och Strindberg. Vad beträffar 1900-talets historia kommer Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin räknas till de mest oumbärliga.« (s. 13f)

Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin hade även ett inbördes valfrändskap. Enligt Ekelund var sufierna ”ytterst aktningsvärda tosingar”. Det citat av honom som är ett av de två som inleder detta inlägg är från ett avsnitt i Plus salis (1945). Där knyter han Hermelin till Swedenborg och framhåller dessutom att dennes översättningar eller dikttolkningar är en poesi i egen rätt:

»Ett härligt exempel af utvaldhetens ära är Eric Hermelin.

”Vänner, skön är u n g a dagen!” Hermelin hör djupt till denna den stora å l d e r n s klass, som hos den gamla konsten var ett så mäktigt ämne: klassen utaf dem, som i ett utvaldt arbete fått den stora Glädjen på sin lott. Kanske är han till mycket af sin natur att räkna för en samhörig till Swedenborg. (I en mycket sällsynt mening var ju äfven Swedenborg poet.) Poesien har lärt honom lefva och lärt honom lyckan. På honom uppfylles Plutarchos’ ord om Musernas gåfva såsom den mildrande kraften: för den, som med andar och makter haft att brottas, hvilka kunna föra en människa till det yttersta. Säger man, att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.« (s. 140)

Även Gunnar Jarring, Eric Hermelins nära vän och elev i persiska under många år, har framhållit att dennes språk var mycket influerat av just Swedenborg.

”Välgörande retro-estetik”

Den mest utförliga recensionen av Lustgården hittills är också den mest matnyttiga i det att den just bidrar med lite mer utförliga reflektioner kring den hermelinska stilen. Det är SvD-skribenten och tillika gamle Kris-redaktören Carl-Johan Malmberg som i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 augusti välfunnet skriver att ”Hermelins tolkningar är litterär alkemi”. Han tipsar i sammanhanget om en essä om frånvaron av högre språknivåer i nutidssvenskan av Ola Wikander (vilket densamme också uppmärksammar med ett kort omnämnande på sin nätlogg Ur språkens tunnlar), samt dessutom om ett eget kommande aktstycke om Hermelins ”retro-estetik” som lovar att kunna bli högst intressant läsning:

»Hermelins barocka stil kan tyckas tung för den ovane. Den griper tillbaka på språkliga ideal som i stort sett försvann ur den svenska litteraturen när Strindberg, Söderberg och Hjalmar Bergman blev stilistiska förebilder. De sista exponenterna för den retoriska och praktfulla Hermelinstilen i den lästa litteraturen är Viktor Rydbergs ”Kantat” (1877) och Karl XII-bibeln, ersatt 1917 med den av Hermelin så föraktade Gustav V:s översättning. I en intressant essä i boken ”Orden och evigheten” med titeln ”Svenskan och diskbänksrealismen” reflekterar Ola Wikander över nutidssvenskans frånvaro av ”mer storslagna och ’bombastiska’ språknivåer”. Det är den frånvaron som gör Hermelin till en främling i dagens litterära klimat. Men det är just det annorlunda hos honom som gör honom så värdefull för oss idag: hans främlingskap är fräscht. I en essä i Samfundet De Nios Litterära kalender 2010 har jag försökt fånga Hermelins välgörande retro-estetik.«

”Stark frihetslängtan”

Apropå Eric Hermelins 150-årsdag skriver slutligen hans gudson, Johan Axelsson Hermelin, i nummer 22 av tidningen Hermelinska nätverket [pdf] (med det bålda valspråket Priusqvam saliri mori / Hellre döden än fläckas) om sin farbroders liv. Artikeln återges även med benäget tillstånd från författaren på Ashk Dahléns hemsida (Dahlén är alltså, som kanske redan är bekant för många av Caféts läsare, den främste nu levande översättaren av persisk litteratur till svenska):

»Många gånger har jag ställt mig frågan varför Eric inte blev godsägare på någon av faderns gårdar eller varför han med sin språkbegåvning inte gick den akademiska vägen och blev professor i något klassiskt språk. Varför valde han i stället att ge sig ut i världen till USA, Indien, Jamaica och Australien under ofta mycket svåra omständigheter? Eric måste ha haft en stark frihetslängtan som gjorde att han levde detta liv. När han så blev intagen på S:t Lars ägnade han sig åt studier av olika språk, översatte texterna i fyrtio böcker och sökte sin Gud. Om han levde ett lyckligt eller olyckligt liv är svårt att säga. En sak är jag dock säker på, Farbror Eric som han kallades i familjekretsen levde ett obändigt, starkt och rikt liv.«

Hermelinkännaren K. A. Svensson har konstaterat att ”Hermelin talade själv, sjöng själv genom sina perser”. I enlighet med denna utsaga anför Hermelins gudson i sin minnesruna Rumis rader om Hjertat som en sannolik vägledning för farbroderns liv.

Dessa strofer får här avslutningsvis även tjäna som ett förnämligt exempel på att det arkaiserande anslaget i den hermelinska stilen inte behöver motsäga, utan kan tvärtom – genom sin stora språkliga skönhet och sällsamhet – på ett oöverträffat vis snarare befrämja det visdomsmystiska budskapets ständigt återkommande aktualitet och livgivande verkan som elixir för Hjertat i varje enskild människas bröst:

O vänner ! Trygghets-hvilostaden heter Hjertat ;
Derinom finnas springbrunnar och vattukällor.
Rosengårdar INOM rosengårdarne.
Vänd dig till Hjertat hän, och vandra vidare –
du nattens vandringsman!

När du af en rosenbuske åtnjutit lycka :
Så är det på sin plats, att du lider dess tagg.

Förglöm den dag som från dig svunnit har ;
Sörj ej öfver den dag som dig ej hunnit.
Gör ej det komna och förgångna till en grundval :
Var glad i detta nu ; och gif ej ditt lif för vinden.

Fler inlägg om Eric Hermelin

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS