Ivan Aguéli som skriftställare och pionjär för sufismen i Väst

I över 100 år efter Ivan Aguélis död har det saknats någon engelskspråkig bok helt ägnad åt texter av eller om honom. När så i år inte mindre än tre engelska böcker tillgängliggör och belyser Aguélis intellektuella arv för en internationell läsekrets, bidrar det sammantaget till att ge en viss upprättelse åt hans högst betydelsefulla, men ofta negligerade, roll som såväl skriftställare som pionjär för sufismen i Väst.

Anarchist, Artist, Sufi: The Politics, Painting, and Esotericism of Ivan Aguéli i redaktion av Mark Sedgwick är den första engelskspråkiga antologin med studier rörande Aguéli. Ett antal översättningar av Aguélis brev och artiklar ingår också. Antologin har sin upprinnelse i en internationell forskarkonferens som hölls på Thielska Galleriet i Stockholm för att uppmärksamma Aguélis 150-årsjubileum under år 2019. Flera av bidragen bryter ny intressant mark, inte minst Paul André Claudels om de intellektuella kretsarna kring tidskriften Il Convito/Al-Nadi vid tiden för Aguélis andra period i Egypten 1902–1909, samt Iheb Guermazis’ om den i Europa på sin tid – för sin heroism och barmhärtighet – högaktade algeriske nomadkrigaren emir Abd el-Kader (1808–1883), som tillhörde samma sufiorden som Aguéli, och som framstår som en förmodern proto-perennialist och direkt föregångare till den Traditionella skolan, samt till Aguélis läsning av Ibn ‘Arabi. Ett antal svenska Aguéli-kännare medverkar i antologin, däribland Viveca Wessel och Simon Sorgenfrei. Att Aguélis anarkism finns med som ett tema kan ses som något delvis nytt.

Redaktören Mark Sedgwicks roll är, turligt nog, mer balanserad och tillbakahållen i förhållande till sitt studieobjekt än vad som var fallet i den starkt vinklade och sensationsbetonade Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century (2004). Förutom att Sedgwick står för introduktionen i boken bidrar han även med ett på det hela taget värdefullt kapitel om Aguélis betydelse för den Traditionella skolan, vilket ger en del pusselbitar till hur arvet från Aguéli av olika – sällan redovisade – skäl kommit att tonas ned och redigeras bort hos den franske metafysikern och religionsfilosofen René Guénon, samt i den historieskrivning som finns om denna skola. Det är en bitvis ganska snårig historia att redogöra för, och logiken i alla delar av resonemanget är heller inte alltid helt övertygande, såsom argumentet att om man kan påvisa förekomsten av föregångare till Guénon i skriftliga källor, så skulle detta vara ett vederläggande av existensen av, och påverkan från, dolda mästare. Sedgwick tillskriver också felaktigt introduktionen till en tidigare översatt Aguéli-essä (”Universality [ej ”Universalism”] in Islam” (Aguéli 2011)) till publikationens redaktör Patrick Laude, medan den i själva verket är skriven av essäns översättare Farid Nur ad-Din, som enligt författarpresentationen är en svensk forskare som studerar perennialism och sufism.

Slutligen kan också nämnas att med tanke på föreliggande Aguéli-antologis inte så oblyga prislapp så kan man tycka att man borde kunna förvänta sig något mer av utförandet än ett enkelt kartonnageband, och med svartvita återgivningar av målningar på ett papper som ej är påkostat utöver det vanliga.

Ivan Aguéli : Sensation of Eternity – Selected Writings i redaktion av Oliver Fotros är den första engelskspråkiga samlingen med översättningar av Aguélis publicistik. Den innehåller artiklar från perioden 1902–1913 ur tidskrifterna L’Initiation, Il Convito, La Gnose, and L’Encyclopedie Contemporaine Illustrée om bland annat islam, sufism, feminism och samtida konst. Innehållsmässigt överlappar den till en del den svenska samlingsvolymen Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik i översättning av Bo Gustavsson (Aguéli & Ibn al-ʻArabī 2019), men den har en större bredd och respektive text är också försedd med en upplysande kommentar.

Ivan Aguéli: The Pearl upon the Crown av Oliver Fotros är det första engelskspråkiga verket helt ägnat åt Aguéli, och är ämnat åt att kasta nytt ljus över hans inflytande på René Guénon och dennes skrifter. Genom noggranna studier av Aguélis artiklar och brev på franska, svenska och arabiska, samt en åtföljande ”dechiffrering” av Guénons verk, menar sig Fotros ha uppspårat nya rön och sakuppgifter som varit dolda i över ett sekel. Kort sammanfattat så finner man här belägg för att Aguélis terminologi och förståelse av islams esoterism genom ett stort antal direkta formuleringar i mycket hög grad har lyfts in i flera av Guénons viktigare verk, dock utan angivande av källor (vilket Guénon i ärlighetens namn generellt är mycket sparsmakad med). Fotros driver också hypotesen att Aguéli i själva verket varit medförfattare till Guénons verk Le Symbolisme de la Croix.

Abdal Hakim Murad om Aguéli

Cambridge-shaykhen Abdal Hakim Murad (Timothy J. Winter) var tidigt ute med att i ett längre format kommentera ett flertal av de av Fotros översatta Aguéli-essäerna i Sensation of Eternity – detta i sin långa, insiktsfulla föreläsning om Aguéli i den filmade föreläsningsserien Paradigms of Leadership om olika muslimska ledarfigurer genom historien. Han berör även Sedgwicks antologi. Det hela utvecklar sig till en tämligen kvalificerad helhetsförståelse av hur Aguélis islam logiskt hänger samman med hans swedenborgianism, ”espacistiska” konstsyn och anarkism.

Murad har blivit tydligt inspirerad av Aguéli, som han primärt ser som en förebild för vad han kallar västerländska ”grundvattens-muslimer”, det vill säga sådana som stammar från den europeiska kontinentens fosterjord. Att Aguéli rent allmänt fyller en sådan identifikatorisk roll bekräftas även i svenska studier från senare år (Brusi 2017:77; Olsson & Sorgenfrei 2017:101).

Murad framhåller att islam enligt Aguéli skulle kollapsa utan den självkännedom som finns i den sufiska disciplinen, och att islam i hans tappning innebär ett slags frikopplande från dess orientaliskt förknippade kontext. Istället utgör den vad Murad kallar ett slags ”repatriering” i inre bemärkelse – inte ett avsägande av sin specifika härstamning, utan ett fördjupat återupplivande av densamma genom ett återvändande till det egna folkets och landets rötter.

Murad tar i sin tolkning också starkt fasta på det motkulturellt konstruktiva i Aguélis anarkistiska idéer om en decentraliserad, polycentrisk samhällsmodell med frivilligt deltagande i en organisk mångfald av lokalt styrda samfälligheter. Denna modell ser Murad som vägledande för framtiden, och enligt hans menande står den också i samklang med hur den islamiska lagen traditionellt sett inte har varit en angelägenhet för staten eller någon påtvingande centraliserad struktur (vilket däremot är utmärkande för modernistiska och fundamentalistiska strömningar, vilka dominerar politiskt i den muslimska världen idag).

Murads val av ett specifikt antiklerikalt citat som föregivet belägg för att den utpräglade brobyggaren Aguéli inte delade en perennialistisk förståelse av religionernas transcendenta enhet, är dock väl selektivt och får inte med hela bilden. Man skulle mycket väl kunna finna många citat som pekar i motsatt riktning när Aguéli i olika sammanhang skriver om ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citatet översatt av Kurt Almqvist i Viveca Wessels Porträtt av en rymd (1988:118).

Referenser

Aguéli, Ivan (2011). ”Universality in Islam” i Laude, Patrick (red.), Universal Dimensions of Islam: Studies in Comparative Religion. Bloomington: World Wisdom, s. 134–147.

Aguéli, Ivan & Ibn al-ʻArabī (2019). Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik. Sala: Aprilvindens förlag i samarbete med Aguélimuseet.

Brusi, Frédéric (2017). ”’De äro allesammans muhammedaner, men jag gör allt hvad jag kan för att följa deras seder!’: Tankar kring ett fotografiskt porträtt av Ivan Aguéli”. Aura. Tidskrift för akademiska studier av nyreligiositet. 9, s. 61–80. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-151113

Olsson, Susanne & Sorgenfrei, Simon (2017). ”Den fiktive Aguéli : Identifikationsobjekt och projektionsyta för unga manliga konvertiter till islam”. Aura. Tidskrift för akademiska studier av nyreligiositet. 9, s. 80–106.

Sedgwick, Mark (2004). Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century. Oxford: Oxford Univ. Press.

Wessel, Viveca (1988). Ivan Aguéli: porträtt av en rymd. Stockholm: Författarförl.

Renässans för Lindbom-utgivning

Tage Lindboms son, Tomas Lindbom, har på sitt förlag Tomas Lindbom Relation inte bara publicerat en personlig biografi om sin far, utan också påbörjat en nyutgivning av några av dennes böcker. I bokhandeln föreligger sedan i somras I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nytryck av de viktiga uppgörelseverken Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

Böckerna finns att beställa från webbplatsen www.tagelindbom.se.

Reception (uppdateras efter hand)

12 juli. Utgivningsdatum för I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nyutgåvorna av Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

31 juli. I otakt med tidsandan har fått ett mycket positivt och rättvisande omdöme på Jan Olof Bengtssons blogg. Han ser Tage Lindbom som en av Sveriges viktigaste tänkare, och beskriver biografin som ”utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag”. Vidare konstaterar han det faktum att ingen annan skulle ha kunnat ge en sådan rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld, och framhåller att boken är oavbrutet fascinerande på ett sätt som inte störs av något mindre starka eller intresseväckande passager.

14 augusti. Den nystartade bloggen Konträr uppmärksammar i ett lite längre resonerande inlägg I otakt med tidsandan och dess antydda tes om att Tage Lindbom i sitt tänkande kan sägas ha varit före sin tid. Särskilt värdefullt är att resonemanget görs mot bakgrund av personliga hågkomster av en egen slags intellektuell omvändelseprocess på 90-talet, med upptäckten av Lindbom via Kurt Almqvists böcker. Bloggen, med det kierkegaardskt klingande mottot ”Ifrågasätt allting”, verkar kunna bli lovande att följa. Intresseprofilen spänner över kung fu, gym, yoga och sufism till författare som René Guénon, Ernst Jünger och Michel Houellebecq.

19 augusti (digitalt); 20 augusti (pappersutgåvan). I en understreckare i SvD – ”Sossen som sökte något fast bortom politiken” (bakom betalvägg) – om Tomas Lindboms biografi framhåller författaren Torbjörn Elensky att denna ger viktig kunskap om en intressant svensk intellektuell. Han menar också att det mycket värdefullt att Tage Lindboms egna verk nu återutges under ordnade former. Vid läsningen av dessa konstaterar han att det blir uppenbart att det finns helt andra intellektuella traditioner som spelat roll under 1900-talet än vad den officiella historieskrivningen klarat av att hantera. Han har heller inte förbisett att sufismen i den traditionalistiska tankeskolans tappning kan spåras tillbaka till Ivan Aguéli, och därmed att ”de svenska förbindelserna går rätt djupt”.

När Elensky kombinerar Tage Lindboms egna essäer med sonens biografi finner han ett mönster framträda, utifrån vilket utvecklingen från arbetarrörelsen och progressiviteten till traditionalism och konservatism faktiskt blir följdriktig. Hans konklusion blir att, oavsett var man själv står, är detta givande läsning som belyser vår historia från ett oväntat, och därför värdefullt kompletterande, perspektiv.

23 augusti. Lundajournalisten Lars Westerberg (också 40-talist i likhet med Tomas Lindbom) kommenterar i ett inlägg på sin blogg Torbjörn Elenskys understreckare från 20/8, och verkar måttligt imponerad av denna. Han tycker att den börjar på ett besynnerligt sätt, med en oklar koppling till den fortsatta recensionen, och att man inte heller i fortsättningen riktigt får kläm på vem Tage Lindbom var. Han sätter frågetecken för intressevärdet vad gäller Lindboms positionsförflyttning från socialdemokrati till konservatism. Han minns honom som en inte heller speciellt intressant tänkare – ”förstenad och förstockad”. Att Lindbom varit muslim sedan tidigt 60-tal finner han vara den mest intressanta uppgiften, och menar att detta är något som borde chockera ”hyllningskören från kristna högerintellektuella”.

24 augusti. Hur traditionalismen, som Tage Lindbom företräder, ska betraktas diskuteras i ett litet meningsutbyte i kommentarsfältet på Torbjörn Elenskys Facebook-sida, där han postat ett inlägg om sin understreckare i SvD. Ska den på grund dess konservativa antimodernism brännmärkas som politiskt tvivelaktig genom sedvanligt påförande av associationsskuld, eller bör den snarare ses som ett intressant återupptagande av en gammal västerländsk idétradition om det mytiska och mystiska, som är en del av människan, men som det moderna paradigmet inte kan hantera?

24 augusti. Bloggen Konträr följer upp sitt tidigare inlägg om Tomas Lindboms personliga biografi om sin far med ett om Sancho Panzas väderkvarnar, i vilket ett habilt framdestillerat kondensat av bokens djupgående samhällskritik kombineras med några egna invävda betraktelser om dess relevans och tillämplighet i vår tid. Kondensatet kan sammanfattas sålunda: Lindbom ser socialism och liberalism som två sidor av samma moderna mynt, vars motpol utgörs av traditionalismen. Liberalismens och socialismens nivellering av alla högre värden resulterar i ”ett mediokert plattland, där mäktiga bergsmassiv så att säga har blivit bannlysta och djupa hemlighetsfulla skogar har blivit kalhyggen i rättvisans namn”. Förlusten av vertikala, kvalitativa, perspektiv dömer vidare människan till ett ändlöst infantilt trätande, vilket Lindbom förknippar med att det moderna samhället har blivit faderslöst. Detta endimensionella människorike föder en människotyp som Lindbom kallar för intressemänniskan. Intressemänniskan lever i ett nihilistiskt tomrum med ständiga förströelser och rastlös aktivitet, och där själsligt kvävande konformism dominerar. Samtidigt som den aktiva medborgartanken i praktiken blivit passiv konsumism av massproducerade produkter och välfärd, varnade Lindbom för att ett nytt tyranni var på väg att växa fram – att vi kan se hur makten steg för steg alltmer centraliseras i händerna på en teknokrati. Inlägget avrundas med att citera bokens slutsats om att vår tids metafysiska undernäring i längden endast kan stillas – och människan återfå sitt värde och sin värdighet – ”[f]örst när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ‘stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen”. (s. 130)

2 september. Bloggen Dålig oändlighet påminns om Tage Lindbom av Torbjörn Elenskys understreckare, och funderar i ett inlägg kring om inte mycket av den samhälleliga utvecklingen egentligen kanske borde ha gett anledning att återuppmärksamma honom tidigare – främst på ett övergripande allmänt plan med tendenser som ”civilisationernas kamp” med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer och återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism, men också mer specifikt i form av traditionalismens inflytande på rådgivare till såväl Donald Trump som Jair Bolsonaro (vilket Benjamin Teitelbaum skrivit om i War for Eternity) – ett inflytande vars betydelse dock ”återstår att se och lätt kan överdrivas”. Vidare noteras att Elensky i sin understreckare egentligen inte behandlar så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande, trots att detta utgjorde ”huvuddelen av hans gärning”. Även om en stor del av detta tänkande går ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga, så spelar islam i detta avseende ”en helt undanskymd och paradoxal roll”. Lindboms konservatism är tydligt Europa-centrerad och kan i kombination med hans anslutning till islam sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa – att det på ett sätt är lika ologiskt att europeiska ”verkligt” konservativa vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. ”Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt”. Att man kan komma att få se lokala allianser mellan muslimer och europeiska konservativa är dock inte uteslutet. Den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) ska till exempel ha gjort en helomvändning i inställningen till islam och hävdat att franska muslimer borde ses som allierade till de konservativa i gemensam opposition mot liberalismen.  

11 september. Kyrkohistorikern Torbjörn Aronson recenserar Tomas Lindboms I otakt med tidsandan i Världen idag under titeln ”Var ateistisk socialist – blev en konservativ banérförare” (bakom betalvägg). Aronson beskriver Tage Lindbom som en av de få originella och självständiga filosofer Sverige frambringade under 1900-talet. Han framhåller att Tomas Lindbom skriver ledigt och väl, och att texten är både pregnant och lättillgänglig, med många personliga minnen som exemplifierar Tage Lindboms vägval, åsikter och uppfattningar, även balanserat och fördjupat av samtida källor i form av brev från faderns privata arkiv. Recensionen består huvudsakligen av en sammanfattning av Lindboms liv – från den socialt problematiska och begränsade uppväxtmiljön som fosterbarn, och hur han som en av arbetarrörelsens få högutbildade intellektuella blev en auktoritet på både sociala frågor och kulturfrågor, till hans kritik av den växande toppstyrningen inom socialdemokratin och dess ointresse för djupare filosofiska och religiösa frågor, vilket ledde honom till en brytning till förmån för en esoteriskt religiös och konservativ världsåskådning. Aronson konstaterar att kristen tro och kyrka enbart förekommer i biografins periferi, då Lindboms religiösa väg primärt gick från socialistisk ateism till sufi-mystik, även om han hade ett visst intresse för katolicismen. Recensenten avslutar med att notera att det finns ett växande intresse för Lindboms filosofiska och politiska tänkande, och att en av hans sista böcker, Konservatism i vår tid, definitivt har relevans i dag.

Relaterat: Se även avsnittet ”Det konservativa intellektuella livet i Sverige efter 68-rörelsen” i samtalsprogrammet HOTSPOT på Världen idags YouTube-kanal med Torbjörn Aronson i samtal med statsvetaren Carl Johan Ljungberg om dennes personliga resa och betydelsefulla bekantskap med Tage Lindbom.

11 september. Den numera islamkritiske skribenten, poddaren och samhällsdebattören Eddie Råbock (före detta Omar) uppmärksammar i ett inlägg på sin Facebook-sida Torbjörn Aronsons recension av I otakt med tidsandan, och passar på att leverera en frän polemik gentemot Tage Lindbom och den Traditionella skolans religionsfilosofiska åskådning. Han förnekar att Tage Lindbom skulle vara muslim i någon rimlig mening, och menar att hans idéer är helt främmande för ”normal islam”, eftersom han trodde att alla religioner är olika vägar mot samma mål. Råbock har även en del kritiska synpunkter på Ivan Aguéli, som tidigare varit en förebild för honom. När Råbock läser Lindboms skrifter idag, och även Guénon och Schuon, ”inser han hur tokiga de är”, då de tror på teokrati, förnekar Darwins evolutionslära och idealiserar religioner. Mycket av vad de skriver om islam och sufism är enligt Råbock i själva verket ”ren gallimatias”.

14 september. Mohamed Omar publicerar på debattsidan Det Goda Samhället opinionsinlägget ”Var Tage Lindbom muslim?”, som i sak är en utökad och något modifierad version av argumentationen i Råbocks/Omars Facebook-inlägg från 11/9. Även om Omar inte har läst Tomas Lindboms bok, så tar han tillfället i akt att kommentera Tage Lindboms religion. Han betonar att den Traditionella skolan, som Lindbom verkade inom i René Guénons och Frithjof Schuons efterföljd, var en vidareutveckling av Helena Blavatskys nyandliga teosofi. Omars tes är att det inte är helt rätt att beskriva Lindbom som muslim, då han anslöt sig till Schuon och dennes lära om religionernas transcendenta enhet, emedan Omar entydigt fastslår att enligt islam ”är alla religioner utom islam falska”. Omar menar att Schuons, vad han kallar, ”nyandliga samfund”, som alltså Lindbom tillhörde, knappast är islamiskt i någon rimlig mening, utan är att betrakta som ”ett barn av teosofin” på ungefär samma sätt som till exempel Rudolf Steiners antroposofi. Inbäddat i inlägget finns även ett länkat videoklipp där Schuon kort beskriver hur han ser på just det esoteriska konceptet om religionernas transcendenta/inre enhet.

14 september. I en recension under rubriken ”När tron på den oinskränkta demokratin blir till religion” i Världen idag reflekterar statsvetaren Carl Johan Ljungberg över Tomas Lindboms bok om sin fader Tage Lindboms liv och idéer. Ljungberg framhåller att det spännande i boken är att Tomas Lindbom relaterar det fadern tänkte till dagens debatt om demokratins svagheter och dess böjelse för intolerans, och att Tage Lindbom blir något av en profet som anade vartåt det bar hän. När folkstyret, inte Kristus, anses utgöra ”samhällets syre”, allt i enlighet med en rousseauansk demokratisyn, skapar detta enligt Tomas Lindbom en paradox, att ”ju mer av demokratiskt syre som pumpas in i ballongen för att göra världen demokratisk, desto mindre demokratisk blir den”. ”Med extremism menas inte bara nationalism utan all form av kulturkonservatism, antifeminism, misstänkt rasism. Självfallet gäller det också att hålla rent mot moralkonservatism, naturrätt och klassisk religiositet”. När allt fler på detta sätt utmålas som ”hot” och demokratins upprätthållare vill se en munkavle på alla som tänker ”fel”, frågar sig Ljungberg om vem som då (till slut) inte riskerar att drabbas av demokratins ”självförsvar”. Kanske drabbas även de som vill se en ”representativ” demokrati, likt den i Schweiz, eller USA med dess berömda konstitution och legala motvikter? Han påminner om att äldre tiders revolutionärer snart slog ner även sina egna. Jakobinen Robespierre dog under giljotinen, och Trotskij mördades av Stalins agenter. I dag, avslutar Ljungberg, hotas dock långt flera, och ”de med ‘fel’ åsikter har verkligen skäl att ta sig i akt”. I en av bildtexterna i recensionen står det om Jean-Jacques Rousseau, som i boken Om samhällsfördraget propagerade för ett jämlikt samhälle, där medborgarna skulle avsäga sig sina egna individuella anspråk, till förmån för vad han kallade ”allmänviljan”. ”Då allmänviljan betecknar folkets faktiska intressen, ibland till skillnad från vad de tror är bäst, kan den genomdrivas mot majoritetens vilja.”

16 september. Under rubriken ”Konservative tänkaren Tage Lindbom i ny biografi” recenserar Gunnar Hyltén-Cavallius Tomas Lindboms bok i det webbaserade nyhetsmagasinet Ledarsidorna.se. Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic. i kyrkohistoria och har skrivit boken Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (i vilken Tage Lindbom figurerar som en betydelsefull kritiker av 68-rörelsens ideologiska grund, och där det i konklusionen i bokens epilog konstateras att ”68-kyrkans” förkunnelse, med dess så framträdande politiska perspektiv, syns vara mer inriktat på det som Lindbom benämner Människoriket än på Guds rike). I ingressen till recensionen (möjligen skriven av redaktören, Johan Westerholm) lyfts biografin fram som aktuell i och med det stundande kyrkovalet. När Hyltén-Cavallius utifrån sin läsning inledningsvis ska beskriva vem Tage Lindbom var, och hans tid i socialdemokratin, noterar han speciellt en formulering: ”Tage kom att omfatta den linje som drevs av de män i partiet som hade arbetarbakgrund. Han hyllade det stabila, det som var förankrat i myllan, i det naturliga och traditionella.” Här menar han att det går att spåra en kontinuitet på djupet under den omvälvande politiska nyorienteringen som skulle komma. Skildringen av det stilla femtiotal som följde efter det att Lindbom i Efter Atlantis formulerat sin tilltagande skepsis mot de socialistiska frihetsdrömmarna, och som Lindbom till stor del ägnade åt humanistisk fördjupning hemma vid läslampan, beskrivs som tecknandet av ett fint stämningsläge som kan kännas igen av de som, likt recensenten själv, är jämnåriga med Tomas Lindbom. Efter att Tage Lindbom därefter genom en bok av Kurt Almqvist, som grep honom djupt, kom in på ett oväntat spår i form av metafysik och esoterism med förankring i islam, karaktäriseras reaktionen hos hans närmaste som chockartad, och sonens minnesbilder som knivskarpa, då han upptäckte pappan i bön på en orientalisk matta i sovrummet, och avkrävdes ett löfte om tystnadsplikt. I det tidiga sextiotalets utpräglat homogena Sverige var att övergå till islam något närmast otänkbart, och Hyltén-Cavallius spekulerar i att Lindbom kanske tänkte att ett offentliggörande skulle skada den livsuppgift han bestämt sig för, och som i sig gjorde honom till en obekväm röst: att bli en banérförare för den samhällssyn han hittat, konservatismen. Tomas Lindboms generösa delgivande av sina barndoms- och ungdomsinteriörer lovordas sammanfattningsvis, och att han avser att återutge flera av faderns böcker, bör enligt recensenten hälsas med tacksamhet. Recensionen avslutas med påpekandet om den svårighet som vissa av Lindboms läsare, som i övrigt sympatiserar med hans samhällsfilosofi, har med hans anslutning till islam, trots den sufiska philosophia perennis-inriktningen, då de inte ser det möjligt att komma förbi Kristusordet ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

16 september. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen” i svaromål gentemot Mohamed Omars polemiska inlägg om Tage Lindbom på debattsidan Det Goda Samhället från den 14 september. Inledningsvis behandlas kort frågan om någon som uttalar den muslimska trosbekännelsen, läser Koranen och förrättar tidebönen är muslim, och här görs gällande att en fundamentalist knappast skulle ha godkänt Lindboms islam, medan den mer kan stå i samklang med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av religionen. Resten av inlägget ägnas åt att klargörande bemöta en del av Omars påståenden om traditionalismen liksom den Traditionella skolan, vars ambition här förstås som ett försök att ”upprätta ett stringent intellektuellt försvar för hela mänsklighetens religiösa och andliga arv”. Påståendet att René Guénon skulle ha hämtat sina idéer från Madame Blavatsky och den nyandliga miljön i Paris avfärdas som ytligt och mycket missvisande, då Guénon tvärtom i två böcker tar tydligt avstånd från sådana läror. Det som saknas i Omars beskrivning av traditionalismen är sammanfattningsvis den vertikala dimensionen, det vill säga själva ”kärnan i traditionalismens projekt”, vilken Kurt Almqvist kallar för ”den glömda dimensionen”. Med ett sådant djupperspektiv så får exempelvis frågan ”Vem är jag?” karaktären av ”Vem är jag innerst inne?”. Inlägget avrundas med att konstatera att avsaknaden av den vertikala dimensionen blir tydlig även när Omar beskriver René Guénon som en pessimist. Om man inte tänker horisontellt historiskt, utan vertikalt, eller metafysiskt, ligger det snarare nära till hands att tvärtom beskriva honom som en optimist, lyder argumentationen. Även om Guénon beskriver tiden som mörk, så anser han nämligen att det är möjligt för människan att vakna till sin fulla potential och verkligen göra skäl för namnet ”homo sapiens”, alltså den visa människan. Därmed är han en metafysisk optimist.

23 september, kl 14–15. I ett webbinarium under rubriken ”I otakt med tidsandan: Ett samtal om Tage Lindbom” samtalar Tomas Lindbom om sin faders liv och verksamhet med moderator Göran Eriksson. Arrangörer var ABF Stockholm, ABF Göteborg och Arena Idé (samt även Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek enligt ett inlägg på ARAB:s Facebooksida). Webbinariet sändes live på Arenagruppens Facebooksida (och kan även ses i efterhand). Inspelningen finns också tillgänglig på Arena Idés YouTube-kanal (inbäddad nedan).

29 september. I artikeln ”Jag vill bli en privatlärd” i nr 10/2021 av Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel har skribenten Lusen inspirerats av Tomas Lindboms berättelse om Tage Lindboms bildningsresa, och reser sig på bakbenen och uttrycker en längtan att göra något liknande. Lusen ställer sig också frågan vad Tage Lindbom månne kan ha upptäckt genom att läsa mycket, be på en bönematta fem gånger om dagen, bli privatlärd och konservativ samt läsa filosoferna på klassisk grekiska.

29 september. Webbtidningen Bulletins kulturdel publicerar artikeln ”Tage Lindbom – en konservativ svensk i tiden” (bakom betalvägg) av Mats Andrén, universitetslektor vid Linköpings universitet. Andrén inleder med att uppmärksamma att datumet den 30 september i år markerar tjugo år sedan Tage Lindbom gick ur tiden, och att Lindboms betraktelser, som han i en av sina böcker själv karaktäriserar som otidsenliga, har kommit att bli mer aktuella i takt med den senaste tidens ökade intresse för konservatism i politiken och i samhällsdebatten. Nyutgivningen av två av Lindboms böcker och att Tomas Lindbom utkommit med en ny biografi, samtidigt som en hel rad andra svenska böcker om konservativt tänkande av andra författare plötsligt dykt upp, beskrivs som en tydlig kontrast mot hur det har sett ut tidigare. Bristen på litteratur om konservatism i bibliotekshyllor och på antikvariat runt om i landet menar artikelförfattaren ger en antydan om att kunskapen om konservatism är låg i Sverige, eller åtminstone inte särskilt utbredd. Vidare redogör han för Lindboms utveckling från ett framtidsnamn inom socialdemokratin till hans tilltagande kritik mot det ensidiga fokuset på materiella förbättringar, och därav den alltmer artikulerade konservativa hållningen, vilken även mynnade ut i en anslutning till en religiös tradition som ser bortom religionernas olikheter, och vilken menar att det finns flera vägar till kontakt med det absoluta.

Andrén tar i artikeln speciellt fasta på Lindboms centrala kritik gällande tron på fullkomligheten hos människans förnuft, vilken ligger till grund för såväl liberalismen som socialismen, och som kan spåras tillbaka till upplysningstidens filosofer och franska revolutionen, och i viss mån ytterligare längre. I denna kritik finns tydliga paralleller till andra konservativa tänkare, och som exempel nämns här Edmund Burke, Michael Oakeshott och Roger Scruton. Enligt Lindbom resulterar en sådan förnuftstro i att Människan träder i Guds ställe, och att hon nu endast svarar inför sig själv som ensam auktoritet – ett skifte vilket i sin tur ger upphov till en lång rad följdproblem. ”Ideologierna är offer för de makter de själva frambesvurit” skriver Lindbom i Sancho Panzas väderkvarnar, och pekar på hur den frihet och jämlikhet man sökte istället oundvikligen gav upphov till ökande konformitet och centralisering, och ett alltmer teknokratiskt och nihilistiskt samhälle, samt hur man istället för själslig förfining fick en tilltagande infantilisering. Med utgångspunkt i tankefiguren att något kan innehålla fröet till sin egen undergång, och att både Alexis de Tocqueville och Theodor Adorno mer specifikt har resonerat om att upplysningsidealen om frihet och jämlikhet med tiden kan komma att undergräva sig själva, avslutar Andrén sin artikel med en egen undran: hur skulle Lindbom ha svarat om han ställdes inför den tes som rabbinen Dan Korn lägger fram i boken Som om Gud fanns – att den judisk-kristna religiösa traditionen redan från början bar fröet till det sekulära samhället inom sig?

18 oktober. Mohamed Omar har läst Tomas Lindboms biografi och skriver i opinionsinlägget ”Tage Lindbom och hans Mästare” på debattsidan Det Goda Samhället att det, trots att det finns ett ideologiskt avstånd mellan Tomas och fadern, ändå är ett ömsint tecknat porträtt av honom. Omar ägnar annars inlägget åt att, återigen, kommentera, eller, som han själv också benämner det – ”reda ut” – Tage Lindboms religion. Det läromässiga innehållet hos Lindboms andlige mästare, Frithjof Schuon, hade enligt Omar föga med Koranen att göra. Han avfärdar det kategoriskt såsom ett påhittat, ockultistiskt hopkok. I lika hög grad som Omar okritiskt blåser upp förment synkretism och skandaliserande detaljer från exempelvis den ockultistiska miljön som Guénon var engagerad i som yngling, nedtonar han, förringar eller ifrågasätter bland annat kopplingar till det mer reguljära islam. Inte heller problematiseras i vilken grad det som förs fram egentligen har så mycket med Tage Lindbom att göra. Metoden liknar i hög grad den som Mark Sedgwick tillämpat, och som med rätta starkt kritiserats. Sedgwick var den förste att i sin forskning anlägga ett historiskt perspektiv på den traditionalistiska skolan, och kunde därmed uppvisa en del nya rön. I föga vetenskaplig anda verkar han dock ha tagit själva denna omständighet som ett carte blanche för att på ett mycket vinklat och ensidigt, kategoriskt sätt också tolka dessa data. Setareh Houman har i sin forskning sedermera upprättat en balans med ett genuint kritiskt och nyanserat förhållningssätt, som varken hemfaller åt Sedgwicks polemiserande och ensidigt skepticistiska agenda eller, för den delen, åt ren apologetik.

Tillägg: Enligt en trovärdig uppgiftslämnare till Cafét, som varit i kontakt med sakkunnig i frågan, så är upphovsmannen till den målning som finns med som en av bilderna i inlägget, och som Omar benämner som ”Indiankvinna med gloria”, inte Frithjof Schuon (som det anges i bildtexten), utan en viss Mark Koslow. Denne Koslow visar sig i själva verket vara en förbittrad före detta anhängare till Schuon, som på tydligtvis falska grunder anklagade honom för sexuellt ofredande av minderårig 1991 – sannolikt på grund av hans egen svartsjuka och hämndbegär – ett åtal som snart kom att läggas ned, då ingen som helst bevisning kunde läggas fram. Fallet finns dokumenterat på webbplatsen accuratenews.net.

19 oktober. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen II” ännu en gång i skarpt svaromål gentemot Mohamed Omars polemik angående Tage Lindbom som publicerats på debattsidan Det Goda Samhället. Denna gång är det Omars uppföljande opinionsinlägg ”Tage Lindbom och hans Mästare” från den 18 oktober som nagelfars för dess metodologiska missgrepp. Omar (här: herr Råbock) skulle knappast tycka att det vore rätt att behöva klä skott för uppfattningar som han lagt bakom sig, men ändå – lyder argumentet – är det just så han behandlar René Guénon, vilket därigenom också kastar en missvisande slöja av konstigheter över Tage Lindbom och hans läromästare Frithjof Schuon. Att Omar vidare tycker sig vara i en position att avgöra vem som är en ”riktig muslim”, och vem som inte är det, likställs här med ett slags sekulär variant av de islamistiska takfiristerna som inte litar på Gud, utan istället sätter upp sig själva som både domare och bödlar – om än med den kvalitativa skillnaden att här är det ad hominem-argument som tillgrips och inte något fysiskt våld. Att Omar enligt inläggets författare inte verkar ha någon förståelse för den vertikala dimensionen, gör att han heller inte kan förstå vare sig traditionalismen, islam eller någon annan religion eller lära av det slag som försvaras av traditionalisterna. Istället för att diskutera idéerna som dessa försöker påminna oss om, fokuserar han i hög grad på budbärarna. Inlägget avrundas med att konstatera att detta blir missvisande och tendentiöst, och att det inte kan ge ett seriöst svar på frågan hur Tage Lindbom kunde bli inspirerad av traditionalisterna eller det traditionella islam där sufismen har en central roll och där Ibn Arabi respekteras.

28 oktober, kl 19.30. Tomas Lindbom, ”I otakt med tidsandan” – offentligt torsdagstal på Föreningen Heimdals lokal i Uppsala. Se programmet för föredragsserien.

Tradition som ankarfäste och livlina

Endast en Gud kan rädda oss
Martin Heidegger [1]

2000px-Labyrinthus.svgAtt överge Guds religion (religio perennis) [2] – vilken uppenbarat sig i ett spektrum av skilda traditioner och integrala former – är i symbolisk mening liktydigt med att Sam och Frodo i Tolkiens episka mytsaga skulle kapa banden till Gandalf och kasta bort Galadriels stjärneljus när de i Mordors utkanter finner sig omvärvda av ett allt tätnande mörker. [3] Dylikt vanvett låter sig självfallet inte komma ifråga utan långtgående och ödesdigra konsekvenser.

Nu är det ju givetvis långt ifrån alla som behöver bege sig till Mordors mörka hjärta, men var och en av oss har likväl en prövande livsresa framför oss, vilken i sig kan vara nog så strapatsfylld. Potentiellt sett föreligger flera andliga stigar som kan erbjuda vägfararen ett tillfredsställande ramverk och säker vägledning. [4] Att däremot aningslöst avträda den inre färden som sådan, och avhända sig såväl karta som kompass, är utan tvivel att bädda för katastrof.

Det gemensamma Mål där mångfalden av stigar löper samman, det andliga bergets Topp, är i själva verket ekvivalent med människohjärtats allra innerst förborgade vrå. [5] I denna ”hjärtats ‘oändliga Mitt'” [6] vilar långt mycket rikare skatter än vad Caesar och Alexander någonsin kunde erövra, för att låna en passus från Ernst Jüngers framtidspejlande sf-roman Glasbin. [7]

Någon form av obruten förbindelse (om än indirekt och implicit) med denna tillvarons livgivande märg är i själva verket religionernas inneboende raison d’être och den i särklass främsta civilisationsgrundande faktorn. [8] En sådan återanknytning (cf. latinets re-ligare, ”återsammanfogande”) till den vertikala dimensionen är likaså ett sine qua non för att inte framleva sitt liv långt under den mänskliga naturens verkliga potential och därmed med en stukad mikrokosmisk integritet, vilket oundvikligen fortplantar sig som ringar på vattnet och bidrar till ytterligare förtvining i samhällskroppen.

I händelse av att man väl skulle finna sig ha blivit vilseförd bör man ej göra dygd av (den skenbara) nödvändigheten (även om det i denna tid må finnas väl så många tänkbara skäl härtill); det skulle i sådana fall framstå som ett eko av rävens välbekanta inställning till rönnbären. [9]

Det hittills sagda innebär dock på intet vis att man skulle upphöra med att ta sig i akt för falska profeter, tvärtom. Det innefattar givetvis även sådana som helt förkastar den intellektuella och andliga kärnan till förmån för en ensidig och överdriven fixering vid yttre attribut. Då dessa pseudo-traditionella företrädare därmed saknar varje tillstymmelse till vaksamhet och urskillning inför ett modifierat innehåll, är risken överhängande att de istället gör sig till lydiga redskap för en förvridning och falsifiering av traditionen till dess i förlängningen sinistra motsats. Som allra mest flagrant exempel har vi väl de avskyvärda illdåd som begås i religionens namn. [10] Endast det autentiskt traditionella i doktrin och metod förmår att i grunden fatta och komma till rätta med varje upptänklig urartning.

Traditionen är ett ankarfäste och en livlina. Den hör framtiden, evigheten och den mänskliga naturen till.

  1. ”Nur noch ein Gott kann uns retten”, intervju från 23 september 1966 i Der Spiegel, vol. 30, nr. 23/1976 (31 maj), s. 193–219.
  2. Schuon, Frithjof (1965). ”Religio Perennis”, Études Traditionnelles, vol. 66, nr 387 (jan-feb), s. 3–11. Övers. till engelska av Lord Northbourne i Light on the Ancient Worlds (London: Perennial Books, 1965). Fransk online-version på scribd.com. Engelsk online-version (PDF) på religioperennis.org.
  3. Tolkien, J.R.R. (1954–55). The Lord of the Rings (London: George Allen & Unwin)
  4. Coomaraswamy, Ananda K. (1943). ”Paths That Lead to the Same Summit: Some Observations on Comparative Religion”, Am I My Brother’s Keeper? [i senare upplagor: The Bugbear of Literacy] (New York: The John Day Company), s. 36–53. Online-version (PDF) (The Matheson Trust).
  5. Guénon, René (1925). L’Homme et son devenir selon le Vêdânta (Paris: Bossard), kap. 2 & 3. Sv. övers. av Almqvist, Kurt (1977). I tjänst hos det Enda. Ur René Guénons verk (Stockholm: Natur och kultur), avd. III, ”Det Oföränderliga och Allomfattande i hjärtat”, s. 121–132.
  6. Almqvist, Kurt (1984). Människan – Det glömda templet (Hudiksvall, ÅSAK), s. 67. ”Djupast sett – i det rent visdomsmässiga perspektivet (gnôsis, jnâna, macrifah) – innebär ‘den nyktra vaksamheten’ en levande, existentiellt rotad medvetenhet om att det endast är i och genom Gud, den absoluta Verkligheten, som tillvaron är verklig och att Han låter sig finnas som alltings Själv och alltings Enhet i hjärtats ‘oändliga Mitt’ och i ‘det eviga nuet’.”
  7. Jünger, Ernst (1957). Gläserne Bienen (Stuttgart: Ernst Klett Verlag), kap. 6. ”Daß ein einziger Mensch, in der Tiefe erfaßt und aus ihr spendend, uns mehr gewährt und größeren Reichtum schenkt, als Cäsar, als Alexander je erobern konnten, wurde mir offenbar. Dort ist unser Königreich, die beste der Monarchien, die beste Republik. Dort ist unser Garten, unser Glück.”
  8. E.g. Weil, Simone (1957), Écrits de Londres et dernières lettres (Paris: Éditions Gallimard). Sv. övers. i Personen och det heliga: Essäer och brev (Skellefteå: Artos, 1994): ”Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt. / I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet. / Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.” (s. 107).
  9. Ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären” adapterat från Aisopos‘ fabel De vulpe et uva (nr. 15 i Perrys index).
  10. Se t.ex. Shaykh Muhammad Al-Yaqoubis uppmärksammade fatwa Refuting ISIS : Destroying Its Religious Foundations and Proving that it Has Strayed from Islam and that Fighting it is an Obligation (Herndon, VA: Sacred Knowledge, 2015;2016). Författaren är syrier och rättslärd shaykh i en gren av den sufiska Shadhiliorden. Han var på 1990-talet verksam som imam i Göteborg.

Bild: Planskiss över labyrinten i katedralen i Chartres. Attribution: By Ssolbergj (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons