Tradition som ankarfäste och livlina

Endast en Gud kan rädda oss
Martin Heidegger [1]

2000px-Labyrinthus.svgAtt överge Guds religion (religio perennis) [2] – vilken uppenbarat sig i ett spektrum av skilda traditioner och integrala former – är i symbolisk mening liktydigt med att Sam och Frodo i Tolkiens episka mytsaga skulle kapa banden till Gandalf och kasta bort Galadriels stjärneljus när de i Mordors utkanter finner sig omvärvda av ett allt tätnande mörker. [3] Dylikt vanvett låter sig självfallet inte komma ifråga utan långtgående och ödesdigra konsekvenser.

Nu är det ju givetvis långt ifrån alla som behöver bege sig till Mordors mörka hjärta, men var och en av oss har likväl en prövande livsresa framför oss, vilken i sig kan vara nog så strapatsfylld. Potentiellt sett föreligger flera andliga stigar som kan erbjuda vägfararen ett tillfredsställande ramverk och säker vägledning. [4] Att däremot aningslöst avträda den inre färden som sådan, och avhända sig såväl karta som kompass, är utan tvivel att bädda för katastrof.

Det gemensamma Mål där mångfalden av stigar löper samman, det andliga bergets Topp, är i själva verket ekvivalent med människohjärtats allra innerst förborgade vrå. [5] I denna ”hjärtats ‘oändliga Mitt'” [6] vilar långt mycket rikare skatter än vad Caesar och Alexander någonsin kunde erövra, för att låna en passus från Ernst Jüngers framtidspejlande sf-roman Glasbin. [7]

Någon form av obruten förbindelse (om än indirekt och implicit) med denna tillvarons livgivande märg är i själva verket religionernas inneboende raison d’être och den i särklass främsta civilisationsgrundande faktorn. [8] En sådan återanknytning (cf. latinets re-ligare, ”återsammanfogande”) till den vertikala dimensionen är likaså ett sine qua non för att inte framleva sitt liv långt under den mänskliga naturens verkliga potential och därmed med en stukad mikrokosmisk integritet, vilket oundvikligen fortplantar sig som ringar på vattnet och bidrar till ytterligare förtvining i samhällskroppen.

I händelse av att man väl skulle finna sig ha blivit vilseförd bör man ej göra dygd av (den skenbara) nödvändigheten (även om det i denna tid må finnas väl så många tänkbara skäl härtill); det skulle i sådana fall framstå som ett eko av rävens välbekanta inställning till rönnbären. [9]

Det hittills sagda innebär dock på intet vis att man skulle upphöra med att ta sig i akt för falska profeter, tvärtom. Det innefattar givetvis även sådana som helt förkastar den intellektuella och andliga kärnan till förmån för en ensidig och överdriven fixering vid yttre attribut. Då dessa pseudo-traditionella företrädare därmed saknar varje tillstymmelse till vaksamhet och urskillning inför ett modifierat innehåll, är risken överhängande att de istället gör sig till lydiga redskap för en förvridning och falsifiering av traditionen till dess i förlängningen sinistra motsats. Som allra mest flagrant exempel har vi väl de avskyvärda illdåd som begås i religionens namn. [10] Endast det autentiskt traditionella i doktrin och metod förmår att i grunden fatta och komma till rätta med varje upptänklig urartning.

Traditionen är ett ankarfäste och en livlina. Den hör framtiden, evigheten och den mänskliga naturen till.

  1. ”Nur noch ein Gott kann uns retten”, intervju från 23 september 1966 i Der Spiegel, vol. 30, nr. 23/1976 (31 maj), s. 193–219.
  2. Schuon, Frithjof (1965). ”Religio Perennis”, Études Traditionnelles, vol. 66, nr 387 (jan-feb), s. 3–11. Övers. till engelska av Lord Northbourne i Light on the Ancient Worlds (London: Perennial Books, 1965). Fransk online-version på scribd.com. Engelsk online-version (PDF) på religioperennis.org.
  3. Tolkien, J.R.R. (1954–55). The Lord of the Rings (London: George Allen & Unwin)
  4. Coomaraswamy, Ananda K. (1943). ”Paths That Lead to the Same Summit: Some Observations on Comparative Religion”, Am I My Brother’s Keeper? [i senare upplagor: The Bugbear of Literacy] (New York: The John Day Company), s. 36–53. Online-version (PDF) (The Matheson Trust).
  5. Guénon, René (1925). L’Homme et son devenir selon le Vêdânta (Paris: Bossard), kap. 2 & 3. Sv. övers. av Almqvist, Kurt (1977). I tjänst hos det Enda. Ur René Guénons verk (Stockholm: Natur och kultur), avd. III, ”Det Oföränderliga och Allomfattande i hjärtat”, s. 121–132.
  6. Almqvist, Kurt (1984). Människan – Det glömda templet (Hudiksvall, ÅSAK), s. 67. ”Djupast sett – i det rent visdomsmässiga perspektivet (gnôsis, jnâna, macrifah) – innebär ‘den nyktra vaksamheten’ en levande, existentiellt rotad medvetenhet om att det endast är i och genom Gud, den absoluta Verkligheten, som tillvaron är verklig och att Han låter sig finnas som alltings Själv och alltings Enhet i hjärtats ‘oändliga Mitt’ och i ‘det eviga nuet’.”
  7. Jünger, Ernst (1957). Gläserne Bienen (Stuttgart: Ernst Klett Verlag), kap. 6. ”Daß ein einziger Mensch, in der Tiefe erfaßt und aus ihr spendend, uns mehr gewährt und größeren Reichtum schenkt, als Cäsar, als Alexander je erobern konnten, wurde mir offenbar. Dort ist unser Königreich, die beste der Monarchien, die beste Republik. Dort ist unser Garten, unser Glück.”
  8. E.g. Weil, Simone (1957), Écrits de Londres et dernières lettres (Paris: Éditions Gallimard). Sv. övers. i Personen och det heliga: Essäer och brev (Skellefteå: Artos, 1994): ”Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt. / I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet. / Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.” (s. 107).
  9. Ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären” adapterat från Aisopos‘ fabel De vulpe et uva (nr. 15 i Perrys index).
  10. Se t.ex. Shaykh Muhammad Al-Yaqoubis uppmärksammade fatwa Refuting ISIS : Destroying Its Religious Foundations and Proving that it Has Strayed from Islam and that Fighting it is an Obligation (Herndon, VA: Sacred Knowledge, 2015;2016). Författaren är syrier och rättslärd shaykh i en gren av den sufiska Shadhiliorden. Han var på 1990-talet verksam som imam i Göteborg.

Bild: Planskiss över labyrinten i katedralen i Chartres. Attribution: By Ssolbergj (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral””ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)

Det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor

strandmotiv”Aguéli och den solära logiken” är den avslutande fasetten som kan sägas kröna Bo Gustavssons essäsamling Det nya nuet: Ett spektrum av 18 essäer (Celanders förlag, 2014). Essän, vilken även finns publicerad i Tidningen Kulturen, utgörs av ett antal betraktelser om det silvervita ljuset i Ivan Aguélis tavlor. Med utgångspunkt i dessa presenterar Gustavsson på några korta sidor ett värdefullt komprimat av Aguélis mystika konstteori och färgernas symbolik i ljuset av den tidlösa visheten. Sammantagna pekar de fram emot en fördjupad förståelse av kopplingen mellan denne svenske sufipionjärs måleri och andliga väg.

Det nya nuet är andra delen i den naturaliserade upsaliensaren, författaren och litteraturkritikern Bo Gustavssons serie Frihetstrilogin med litterärt och existentiellt orienterade essäböcker om något så påfallande angeläget som återupptäckten av just en förlorad frihet. Enligt förlaget är detta så vitt bekant första gången någon skriver en trilogi med essäböcker på svenska. Den första delen är Det stora okända: kulturkritiska essäer (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010) och den tredje är den nyss utkomna Den långa dagen: texter om en verklighetskris (Celanders förlag, 2017) om ”en verklighetskris som är både samtida och tidlös”.

Den här föreliggande del två ägnar Gustavsson, i likhet med de andra, åt läsningar av en personligt utvald och olikartad skara tänkare och författare, däribland Tomas Tranströmer, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, Friedrich Hölderlin och Nikolaj Berdjajev. Nyckelordet i volymen är förvandling och det sammanhållande temat i de 18 essäerna är det pågående paradigmskiftet i synen på samhället och vad det innebär att vara människa. Det som här på ett mångfasetterat vis hamnar i brännpunkten är med andra ord det trängande behovet av en fördjupad eller återuppväckt genuin självinsikt, och däribland hur vi på basis av denna kan upprätta hållbara referenspunkter för att orientera oss i en snabbt föränderlig och på många sätt oförutsägbar samtid.

Det nya nuet har till övervägande del fått klart gillande – för att inte säga lysande – recensioner, även i det som finns kvar av relevant kulturjournalistik i den generellt chanserande dagspressen. Boken ”är en skrällande väckarklocka” som ”gnistrar av vitalitet” enligt Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. ”Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör.” konstaterar C. J. Erixon i Ny Tid. Fredrik Sixtensson i Tidningen Kulturen ser modernitetskritiken som essäernas i allt väsentligt gemensamma nämnare, och förstår för sin del konceptet det nya nuet som ”en mänsklig andlig pånyttfödelse” från ett liv som ”har dränerats på autenticitet och andligt innehåll i ett alltmer sekulariserat och avhumaniserat samhälle”. Här någonstans närmar vi oss pudelns kärna, och med tanke på den utbredda svältföddheten i dessa avseenden ger det också en plausibel förklaring till varför Gustavssons essäistik och kulturkritik uppenbarligen slår an någonting hos många läsare. Att så är fallet framgick om inte annat redan från pressrösterna om den första delen i serien. ”Det är otidsenligt och därmed uppfriskande” var Jonas Thentes omdöme i DN. Och Guido Zeccola sparade för sin del inte på krutet i Tidningen Kulturen: ”Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.” Den avslutande delen i Frihetstrilogin verkar ytterligare inskärpa behovet av att hantera verklighetskrisen såsom en verklighetsförlust. I sitt omdöme om Den långa dagen i Tidningen Kulturen beskriver Elena Dahl läsningen som både krävande och inspirerande, och verkar i sin slutsats betona värdet av den inre, andliga striden som grundval och kompass i en notoriskt krisfylld tid:

Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.

Konstens mystiker

Såsom varande en genomskådare av rang svarar Ivan Aguéli väl upp mot en väsentlig dimension av essäsamlingens civilisationskritiska, självreflekterande och introspektiva grundton. I ett emellanåt citerat stycke från ett brev till vännen och konstnären Richard Bergh den 10 oktober 1893 betonar Aguéli nödvändigheten av att reagera mot samtidens positivism – detta genom att återerövra ett inre liv och göra den andliga verkligheten till konstens föremål:

”Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. (…) Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!”

Som Gustavsson klargör, så kom denna konstens mystik för Aguéli att i hög grad handla om att medelst ett meditativt måleri utforska det sufiska ljuset som rumskategori, som inre landskap. Han tar i sin Aguéli-essä avstamp i ett besök på den stora utställningen av målarmystikerns verk på Prins Eugens Waldermarsudde 2006 (dokumenterad i den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis, 2006)). Gustavsson fastnade då speciellt för vad han med ett slags harmonisk transponering uppfattar som de esoteriska silvertonerna i konsten: ”Det var en sorts musik i silvervitt som klingade från tavla till tavla. Att gå från sal till sal kändes som att gå omkring i ett måleriskt musikstycke.” Upplevelsen återges i en dikt, först tryckt i samlingen Carmina esoterica (Rosengården, 2008):

––– Jag betraktar dina tavlor. Vad / hör jag? Underliga silvertoner, det silvervitas / muqaddim. Silvergrått, silversammet, / silversvart, silverviolett i bäcken i ”Landskap / med bäck”. Silvertonerna följer mig då jag går / ut från utställningen. Jag lyssnar till denna / musik, Abdalhadi, från bäcken som rinner till huset / med pinjer där du andas dig själv 90 år efter din död.

I Gustavssons kommentar till dessa rader framgår att Abdalhadi eller Abd-Al-Hadi (Vägledarens tjänare) var Aguélis muslimska namn och att muqaddim avser den status som gav honom rätt att som mästare initiera andra i sufismen. Att Aguéli invigde religionsfilosofen René Guénon i den sufiska kedjan i Paris 1912 är allt annat än betydelselöst. Som Gustavsson framhåller så var Guénon grundaren till den Traditionella skolan och redaktör för tidskriften La Gnose som kom att bli centralt organ för sophia perennis eller den tidlösa visheten – det vill säga just de bärande principer i vars ljus Aguélis esoteriska konst måste betraktas för att fullt ut komma till sin rätt. Denna speciella ockasion bildar även bakgrunden till varför Aguéli, den kringflackande veterinärsonen från Silverstaden Sala, sedermera har kommit att utnämnas till pionjären vad gäller den seriösa introduktionen av sufism i Väst (se Seyyed Hossein Nasrs förord till antologin Sufism: Love and Wisdom (World Wisdom, 2006)).

Den solära logiken

Aguéli var enligt sin egen distinktion (i hans sista publicerade artikel från juni 1913 om den 29:e Independentsalongen i Paris) en rymdmålare, espacist, snarare än en ämnesmålare, sujetier. När rymden och horisonten premieras som det viktigaste motivet öppnas enligt hans egen utsaga möjligheten att återupptäcka ”den urgamla Traditionen, den som är omistlig och alltid ung” (citerat i Viveca Wessels Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget, 1988), s. 118).

Konsten utgör enligt Aguéli en övning i förnimmelseförmåga, vad han kallar ”solär logik”. Genom att i alla kulörer i sitt måleri blanda i olika nyanser av blanc d’argent, silvervitt, försöker han återge det transcendenta i tillvaron, som likt en andlig motsvarighet till solens intensiva ljus i Medelhavsländerna utplånar landskapet och jaget genom införlivning med en högre verklighet. Den solära logikens tre axiom lyder i enlighet med detta:

  1. Känslan för evigheten.
  2. Den universella fattigdomen.
  3. Tawhid – uppgåendet i det högsta varat.

Det tredje av dessa axiom omsluter och förklarar de båda andra. Gustavsson tar Aguélis målning ”Spanskt landskap” från 1916 som exempel. ”Här uppslukar det silvervita berget i fjärran och träden i förgrunden. Också den karga ockrabruna marken börjar upplösas i vita penseldrag av den stora fattigdomen. Detta är inträdet i det sufiska tawhid – uppgåendet i det högsta varat.” Han sammanfattar denna kosmiska princip, såsom den styrande i Aguélis liv och konst: ”Eftersom allt med eller mot sin vilja lyder Gud, är alltet muslimskt och underkastat det högsta varats vilja.”

Färgernas symbolik

I essän ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen) i februarinumret av La Gnose 1911 tillämpar Aguéli sin metafysiska konstsyn på färgernas universella symbolik, en tillämpning vi har anledning att förmoda har ett starkt förklaringsvärde också när det kommer till hans egna konst. Gustavsson översätter:

Vitt är Guds symbol. Guld och gult betecknar Ordet (Kristus) eller uppenbarelsen, och rött och blått är helgelsen eller den Helige Ande. Rosafärgen lånar sin innebörd från rött och vitt. Rött är symbolen för den gudomliga kärleken, vitt för den gudomliga visheten. Föreningen av dessa två skall beteckna: kärleken till den gudomliga visheten.

Enligt Gustavssons kommentar till detta stycke representeras härigenom sophia perennis eller kärleken till den eviga visheten av den rosa färgen, en färgton han dock menar ”förekommer relativt sällan i Aguélis konst, förutom i några franska landskapsmålningar från 1913”. (Möjligtvis avses däribland verket Morgonrodnad.) Han konstaterar däremot att nyanser av vitt, blått och ockra syns ofta hos Aguéli, och drar slutsatsen att det som enligt färgsymboliken därmed premieras är ”gudssökandet och helgelsen, vilket leder till uppenbarelsen av det högsta varat”.

Mer om färgernas och ljusets symbolik i Aguélis konst med anknytning till detta finns att läsa i Wessels ovan nämnda studie. I denna sammanfattas bland annat Aguélis avskrift av Frédéric Portels verk Des coleurs symboliques från 1837, där det bland annat nämns att ”[D]en vita färgen är helgad åt den högsta varelsen (L’Être suprême). Det vita är vidare pånyttfödelsens färg också i samband med initiation. Med profant språkbruk återfinns de vita stenarna, som visar vägen i sagorna.” (s. 43).

Försilvringens andliga stadium och ”renhetens mystik”

Den koherenta mångtydigheten och sammankopplande funktionen hos den traditionella symboliken är som här antytts i själva verket ändlös. Ytterligare en nyckel till förståelsen för kopplingen mellan Aguélis måleri och andliga väg kan här också förtjäna att nämnas, nämligen att den vita färgen även symboliserar det andra stadiet i den alkemiska processen – försilvringen/albedo, vilket representeras av månskäran, och som följer på och upphäver det första – förmörkningen/nigredo, ett stadium representerat av bly och präglat av korruption, förgängelse och upplösning. Gustavsson nämner själv försilvringen – förstådd som ett stadium på den andliga vägen – på annan plats i trilogin när han i essän ”Sufisk gnosis i Sagan om Fatumeh” i Det stora okända tolkar den andra delen i Gunnar Ekelöfs diwantrilogi/”poetiska testamente”.

Försilvringens stadie är enligt Titus Burckhardt analog med det själsliga tillstånd som i den kristna traditionen korresponderar med den heliga Jungfrun (se Alchemy: Science of the Cosmos, Science of the Soul, Fons Vitae, 1997, s. 188). Denna jungfruliga receptivitet motsvaras inom islam av att Profeten var olärd. Seyyed Hossein Nasr utvecklar denna omständighet i kapitlet ”Koranen – källa till kunskap och handlande” i samlingen Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv (Proprius, 2006, s. 29):

”Medan profetens själ är den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i islam är jungfru Maria den gudomliga uppenbarelsens mellanhand i kristendomen. Profeten var illitterat av samma skäl som Maria var jungfru. Den mänskliga förmedlaren av det gudomliga budskapet är tvungen att vara ren och obefläckad, eftersom Guds ord bara kan ‘inpräntas’ på en renhjärtad och orörd mänsklig mottagare.”

Denna ”renhetens mystik” som förebildlig idealtyp för den sufiske faqiren har Frithjof Schuon vidare förknippat med väderstrecket Norr och Polstjärnan (”Nordens stjärna” hos diktare som GeijerTegnér och Stagnelius), det vill säga universella symboler för det oföränderliga och primordialt okränkbara, vilket ingjuter hopp och visshet även i de mörkaste av tider (se kap. ”The Mystery of the Prophetic Substance”, s. 215 i In the Face of the Absolute (World Wisdom, 1994)). Som så många gånger förr så kan även sagans mytopoetiska värld här komma till hjälp för att åskådliggöra hur detta konkret kan gestalta sig. Stjärnan som hobbiten Sam ser över Ephel Dúath, Skuggbergen, under färden mot ondskans rike i J.R.R. Tolkiens Sagan om konungens återkomst fyller just en sådan hoppingivande och visshetsskapande funktion.

”Där, framkikande mellan molntrasorna ovanför en mörk spets högt upp i bergen, såg Sam en vit stjärna blinka en stund. Han greps av dess skönhet när han blickade upp från detta utlämnade land, och hoppet återvände. Ty som en klar och kall pil trängde en tanke in i honom: när allt kom omkring var skuggan bara något litet och övergående. Det fanns ljus och stor skönhet som för alltid låg utom dess räckhåll.”

En av de allra mest stilsäkra svenska essäisterna, Erik Lundberg, avrundar mycket omdömesgillt samlingen Drömmar i det förflutna (Bokförlaget Settern, 1984) med essän ”Den vita stjärnan bortom Ephel Duath”. Här tematiserar han just denna episod som en betraktelse över ondskans natur såsom skugga och intighet (en idé som fått sin klassiska doktrinära formulering inte minst hos Boethius i Filosofins tröst). I Sams genomträngande insikt – som i någon mening transcenderar jaget – finner vi också möjligen en av flera tänkbara pusselbitar till förståelsen av vilken roll det silvervita ljuset spelar i Ivan Aguélis tavlor, såsom koncentrerad gestaltning av en andlig verklighet. Kanske var det ett likartat inre drama som det som Sam befann sig i som kunde utspela sig även inom vår sufiske målare när han med full intensitet stod med penseln framför sin duk? Det är åtminstone en tänkbar möjlighet utifrån exempelvis följande ögonvittnesskildring, nedskriven av konstnären Ture Holm och återgiven i Axel Gauffins välkända biografi Ivan Aguéli: Människan – Mystikern – Målaren, Del II, (P. A. Norstedt & Söner, 1941, s. 200).

”Det var en glädje att se honom måla. Så intensivt har jag aldrig sett någon måla. Det må ha varit på något liknande sätt Ernst Josephson arbetade. Han anföll duken med raseri medan han ibland kastade förälskade blickar på objektet. Det var ljuset han ville fånga med de enklaste medel. Formen var starkt förenklad, likaså färgurvalet. Det bestod på hans palett bara av de tre komplettörfärgerna, möjligen också ljusocker. Svart föraktade han djupt. Vad han kunde åstadkomma av fina, pärlemorskiftande toner, med så enkla medel, betog oss alla och fyllde i alla fall mig med den största beundran. Han talade icke om färg eller färger, men bara om ljus.”

Bild: Ivan Aguéli, Strandmotiv, ca 1914

Relaterade inlägg

Timglaset och ödestiden

I den sand som rinner genom timglaset lever ännu den omekaniserade tiden, ödestiden. Det är den tid som vi förnimmer i skogarnas sus, eldens sprakande, havets bränningar och i snöflingornas virvlar.

Den gamle och tiden

I Ernst Jüngers betraktelse över timglaset och ödestiden uppträder det timliga som oupplösligt förenat med en kosmisk närvaro. Vi står här inför den förhöjda livskänslans omätbara, ekologiska elementa – en tingens ringdans i ett sammanhängande, cykliskt helhetsförlopp.

Jünger noterar betraktelsen i sina parisiska dagboksblad den 11:e april 1943. Timglaset (eller sanduret) en återkommande tankefigur i det jüngerska universat, av allt att döma inte obesläktad med andra centrala nyckelsymboler som linjen, nollpunkten, tidsmuren, saxen och öglan.

Sanduret som artefaktisk symbol har utan tvekan en flerskiktad innebörd för Jünger, vilket inte låter sig uttömmas på några få korta rader. I mångt och mycket verkar det ha funktionen av ett brännglas för hans återkommande existentiella reflektioner över den enskildes frihet, öde och ansvar ställda visavi tomhetens skenbara triumf i den nihilistiska eran. Ja, kanske till och med som en sinnebild för att likt Jasons argonauter vid Symplegaderna ”tränga igenom” denna och därigenom finna hopp bortom allt hopp enligt mottot ”när nöden är som störst är hjälpen närmast”.

Några nedslag hos Jünger

1954 utkommer Jünger med Das Sanduhrbuch, i vilken han tar sig an tidens mysterium. Han finner att den ”förkopernikanska” timglastiden lever kvar i oss alla och möjliggör en optimism grundad i ett medvetande om ”deltagandet i en ytterst meningsfull, om än outgrundlig ödesövergång”. Två år tidigare reflekterar han över temat i Besuch auf Godenholm och förknippar det då med nollpunkten, ett möjligen något ambivalent koncept han även laborerat med i den exemplariska essän ”Över linjen” från 1949:

Alla människor och ting i denna tid rör sig i riktning mot en magisk nollpunkt. Att passera denna innebär att vara utlämnad åt ett nytt livs brännande flamma; att ha passerat den innebär att vara en del av flamman.

1966 återkommer Jünger ännu en gång till sanduret i Grenzgänge. Essays. Reden. Träume. Nu liknar han det vid själva Livets träd, ”en symbol för de tider som överlappar varandra i den tidlösa”. Och i det hus omgärdat av en nästintill paradisisk trädgård i Wilflingen, vilket han efter Andra världskrigets slut övertog av greve von Stauffenberg och bodde i fram till sin död 1998, finner man på hedersplats bland annan obligatorisk rekvisita – såsom vackra bokband, stålhjälmar och skalbaggar – även just en samling timglas.

Medvetandet om tid och rum

Den tid vilken är oss beskärd korresponderar enligt sufisk traditionell kosmologi i en mening med den mänskliga viljan, precis som rummet på motsvarande vis korresponderar med vår förmåga till urskillning av sant och falskt oberoende av tid. Intensiv fruktan kan ofta upplevas som ett sammandragande av rummet, vilket Jünger skildrat i avsnittet ”Det stora slaget” i In Stahlgewittern från 1922 och där beskrivit det som den sammansnörande känslan vilken bemäktigar sig den bataljon han ingår i när en granat plötsligt visslar till högt över mannarnas huvuden och ett ögonblick senare slår ned mitt ibland dem.

När Jünger därefter torrt och aforistiskt konstaterar att ”i krig får man grundliga lärdomar men lärpengarna är dryga” tycks detta peka på att det i sammansnörandet möjligen finns en parallell till timglasets avsmalnande form såsom katalysator för medvetandet. Att det är i smärtan – och kanske också i vidare och överförd bemärkelse: i undantagstillståndet – medvetandet föds är för övrigt en maxim Jünger om inte annat kunnat bekanta sig med hos Dostojevskij och som vi även återfinner längs linjen Søren KierkegaardCarl Schmitt.

Timglasets symbolik enligt Mishima och Schuon

Att timglaset som symbol även kan förknippas med Eros och den kvinnliga dimensionen finner vi exempel på i Yukio Mishimas tetralogi Fruktbarhetens hav där det är intimt förbunden med den jordiska skönhetens på en och samma gång förgänglighet och sakralitet.

Bakom honom hördes ett svagt ljud, förmodligen av sanden som föll mot golvet när Satoko tog av sig skorna. I Hondas öron lät det som ljudet av ett timglas av den mest strålande skönhet man kan tänka sig. (Vårsnö, 34:e kapitlets avslutande rader)

Att timglaset slutligen symboliserar en på en och samma gång negerande och affirmerande eskatologisk vändpunkt eller peripetiskt skifte i den kosmiska polariteten (såväl mikro- som makrokosmiskt) finner vi belägg för i Frithjof Schuons ”The Symbolism of the Hourglass”, ett av kapitlen i det filosofiskt-metafysiska verket Logic and Transcendence där det delas ut ojämförligt skarpa intellektuella svärdshugg mot det moderna tänkandets självmotsägande och djupast liggande gordiska knutar.

Kärnan i detta kapitel kan kortfattat sammanfattas med att den sterila sanden som rinner symboliserar tiden, döden och alla tings förgänglighet, och själva det avsmalnande glaskärlet ”den trånga porten” eller förbindelsen mellan Himmel och jord, vilket ytterst indikerar apokatastasis – alltings återställelse i Allmakten.

Visa av Kurt Almqvist

Trubaduren Göran Frölén har med sällsynt lyhördhet tagit fasta på det rytmiska i Kurt Almqvists poesi och fint tonsatt en av dikterna. Med sång och gitarr framför han ”Visa” från samlingsantologin Genom tingens portar (1989), tidigare publicerad i Gryningen är pärlemor (1959). Därutöver ger han också en god engelsk översättning.

Almqvists dikt skulle kunna tolkas som en innerlig åstundan efter Sanning och Skönhet genom den friska Källan till livet och alla ting. Detta Källsprång (det egna hjärtats ”blomster”) måste genom en andlig traditions försorg få fritt utlopp, för att inte hindras av tingens beslöjande ringdans. Då utgör det en säker garant för att ge sökaren såväl ljus och vägledning som hopp bortom allt hopp, även om allt annat så skulle förefalla vara djupaste mörker och död.

Ja, måste vi inte alla, för att finna en beständig lycka, söka den i det egna hjärtat?

VISA

I mitt hjärta finns ett blomster,

som Herren själva har gjort.

Det är litet, ja som stoft,

och som världens rund så stort –

o måtte jag det finna!

Det trivs ej inom stängsel,

det tål ej trädgårdsmur:

fritt måste hjärtat vara,

tingen går därur –

må höviskt de försvinna!

Det blommar djupt i natten,

där allt är mörkt och dött.

I kalkens rundel glimmar

vad skönt jag nånsin mött –

o där står allt att vinna!

Se även

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark Färgvetaren och Goethe-kännaren Pehr Sällström läser en av Almqvists tidiga dikter

Nittio flyktade år

Vi har länge saknat någon verkligt fullgod introduktion till Ernst Jüngers liv och författarskap. I och med att Udo Pillokats utmärkta dokumentär ”Neunzig Verweht – der Schriftsteller Ernst Jünger” från 1985 gjorts tillgänglig har denna brist i mångt och mycket avhjälpts. För den förtjänstfulla insatsen med de engelska undertexterna står den svenske översättaren Stefan Jarl (ej identisk med sin äldre namne, dokumentärfilmaren).

Utöver det kärnfulla sammandraget av Jüngers skickelsedigra levnadsbana kommer man här genom några korta intervjusituationer faktiskt för ovanlighetens skull denne ovärderlige skriftställare och tänkare någotsånär in på livet. En rad i sammanhanget oumbärliga teman berörs, vilka allt som oftast åtminstone till någon del brukar falla i skymundan: kriget som definierande existentiell erfarenhet, skönhetens intensifiering i farans stund, apoliteia som nyckelinställning, det primordiala anark-konceptet, religionernas transcendenta enhet, förhållandet mellan individen och det universella, den eviga filosofin samt – sist men inte minst – den okuvliga, eskatologiska optimismen (vilken mycket väl kan gå hand i hand med den djupaste samtidspessimism).

Säg, måste man inte bara älska den intellektuella spänsten hos en 90-åring som otvunget och till synes utan någon större möda inleder med att svinga sig direkt över från iakttagelsen av sköldpaddors vaggande huvudrörelser till Augustinus’ perenniella definition av den gudomliga lagen?

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS