Mäster Eckhart – kristenhetens främste perennialistiske filosof och det tyska språkets nydanare

För att uppmärksamma 750-årsminnet av Mäster Eckharts födelse tecknar jesuitpatern och professorn emeritus i medicinsk etik, Erwin Bischofberger, ett porträtt av denne kristenhetens genom tiderna störste metafysiker och vishetslärare i en utmärkt understreckare i Svenska Dagbladet.

Eckhart och filosofin

Bischofberger nämner att det katolska Veritas förlag för ett par månader sedan publicerade benediktinmunken Cyprian Smiths bok Paradoxens väg Mäster Eckharts undervisning om andligt liv. I artikeln tar han dock inte sin utgångspunkt i denna, utan i en annan nyligen utkommen Eckhart-biografi: Meister Eckhart – Philosoph des Christentums (C.H.Beck, 2010) av den tyske filosofihistorikern Kurt Flasch.

Bischofberger menar att Flaschs beskrivning av Eckhart som en kristen filosof i linje med det grekiska arvet från Platon och Aristoteles, snarare än som mystiker, delvis har lett till en modifiering av hans egen Eckhartbild. Här kan vi även dra oss till minnes att den svenske Eckhart-översättaren, Bertil Brisman, har gett uttryck för en likartad uppfattning i ett av sina förord: ”Mäster Eckehart vill förena teologi och filosofi men med utgångspunkt i sistnämnda.”

Mer exakt vari Bischofbergers modifiering av sin Eckhart-bild egentligen består, framgår dock inte. Möjligen har den någon beröringspunkt med vad Simone Weil skriver i sitt ”Brev till en dominikan” 1951: ”Hur skulle vårt liv inte förändras, om man insåg att den grekiska geometrin och den kristna tron är sprungen ur samma källa!”

Hur ”filosofi” respektive ”mystik” (eller för den delen ”teologi) definieras i detta sammanhang är också en öppen fråga. Medeltida och traditionell filosofi har ju föga gemensamt med modern sådan, eftersom vad som här står i fokus är – för det grekiska idéarvets vidkommande framförallt det som anknyter till Platon snarare än till Aristoteles – före allt annat det omätbara intellectus med en transcendent delaktighet i Logos-Principen och som därmed bär den gudomliga Enheten i sig som potentialitet, till skillnad från den blott diskursiva och kvantifierande fakulteten ratio. Därmed kan det i Eckharts filosofi inte heller vara tal om någon reduktionistisk klyvning mellan ”tro” och ”vetande”.

Det som självutnämnt går under beteckningen ”filosofi” i modern mening präglas däremot i regel av en ”misstankens hermeneutik”, vilken a priori systematiskt tvivlar på allt utom sitt eget pseudo-absoluta systematiska tvivel. Då har vi att göra med ett tänkande som på ett illegitimt sätt undantar sig självt från sin egen grundläggande premiss. Genom en självbedräglig förvanskning och fördunkling av intelligensen är det därmed oundvikligen statt i förfall, och förmår ingenting annat än att för varje ”steg” det tar endast gå ned sig djupare i relativismens gungfly. Borde man då inte fråga sig om en sådan teoribildning fortfarande verkligen förtjänar att kallas filosofi? Är det inte mer passande att som Frithjof Schuon beteckna den som misosofi?

Eckhart och det perennialistiska synsättet

Hursomhelst kan vi konstatera är att Bischofberger, utan namns nämnande, i sin framställning i allt väsentligt tangerar sophia perennis et universalis, den tidlösa och universella visdomen. Denna utgår från människans teomorfa beskaffenhet i kraft av hennes intellektiva förmögenhet, apex mentis, vilken i alla traditioner symboliskt betecknas som ”Hjärtats öga” (sufismens ’ain al-qalb, Augustinus’ oculus cordi eller det ”inre öga” som Paulus åberopar i Efesierbrevet 1:18). Det är här vi finner den gudomliga gnistan i varje människas själsgrund (Eckharts das Fünklein der Seele). Bischofberger skriver: ”[Eckhart] kallar intellektet också för själens udd som bryter tidens lopp för att liksom en spjutspets skjuta upp och bli delaktig i Guds evighet.”

Att Kurt Flasch i sin forskning även väljer att ta fasta på gestalter som kyrkofadern Augustinus och visdomsmystikern Nicolaus Cusanus är måhända inte någon tillfällighet. Faktum är att just dessa, vid sidan av Mäster Eckhart själv, är några av de allra mest explicita språkrören för philosophia perennis inom den kristna traditionens ramverk. Augustinus talar till exempel om ”den oskapade visdomen, densamma nu som den alltid varit och densamma i all evighet” och Cusanus å sin sida framhåller starkt ”den enkla och odelbara visheten” som ”överstiger allting” samt att medvetandet om och dyrkan av ”det Ena”, den enda Gudomen, är kärnan i alla religioner.

Att det perennialistiska synsättet är en direkt och logisk konsekvens av Eckharts lära behandlas inte minst i kvalificerade komparativa studier på senare år som

Bischofberger gör en viktig poäng av Eckharts perennialistiska universalism, detta ”mänsklighetens gemensamma filosofiska gudsmedvetande”, även om han visserligen inte anför några specifika exempel från andra traditionella sfärer utanför kristendomens domäner än just den grekiska. Kanske kan vi här ändå ana en viss tyngdpunktsförskjutning, då han åtminstone förr i sina Eckhart-relaterade alster inte verkar ha lyft fram just denna aspekt i någon högre grad. Sten Rodhe skriver i en recension av Bischofbergers Mäster Eckharts andliga undervisning (Katolska Bokförlaget, 1994) i tidskriften Signum nr 9/94:

»Det är inte bara gränser mellan lutheraner och katoliker som förlorar betydelse vid läsningen av Eckhart. Han överskrider också gränser mellan kristendom och andra religioner. Bischofberger går inte mycket in på det, fastän mycket har sagts och skrivits om det.«

Eckhart det tyska språkets nydanare

Något som sist men inte minst också är anmärkningsvärt med Bischofbergers understreckare är att han genom Flasch gör gällande att Eckhart var en språkets nydanare, vilket innebär att hans ännu bestående insats för det tyska språkets räkning är fullt jämförbar med Dantes dito för det italienska.

Här skulle följande parallell därmed kunna vara på sin plats att dra: att på motsvarande sätt som olika språk utgör olika lingvistiska kommunikationssystem som brukas för att i formernas värld närma sig och ”skruda” en och samma överformell Sanning, så kan även de olika uppenbarade religionerna ses som olika andliga formspråk, providentiellt anpassade till olika segment av mänskligheten. Alla pekar de mot en och samma Enhet i mångfalden, eller med Eckharts ord, samma ”oskapade och oskapbara” Källa till allt andligt ljus och liv. De olika Uppenbarelserna kan då med rätta beskrivas som ”de olika färger som uppstår, när den andliga Solens Ljus bryter sig i Ordets prisma” (Kurt Almqvist, Människan: Det glömda templet, Åsak, 1984).

Utdrag ur Bischofbergers Eckhart-understreckare

»Förutom Eckharts latinska verk, som hade en akademisk bakgrund och inriktning, väcker hans tal och skrifter på tyska vårt intresse. Flasch menar att Eckhart skapade ett nytt språk som är en förutsättning för att förstå hans filosofi. Eckharts tal var en outtröttlig revolt mot språkets gränser. Han brottades ständigt med att häva den inre blockad som rests genom den mänskliga oförmågan att beskriva den gudomliga närvaron i människans själsgrund. Både som filosof och mystiker kämpade han mot språket, eftersom Gud uttalar sig i tystnad, i inre samling. Men han brottas också med språket. Eckharts elev Johannes Tauler menar att orden är till för att fördriva alla ord. Dessa måste komma till ett stillestånd för att de ljudlösa vågorna av Guds språk skall kunna förnimmas av hjärtats inre öra. Eckhart var de överflödiga ordens fiende och språkets nydanare. Hans insatser för det tyska språket hör till medeltidens stora kulturella landvinningar som kan jämföras med Dantes samtidigt pågående nydaning av det italienska språket i ”Divina Commedia”.«

»Eckhart kände till och reflekterade över uppmaningen av oraklet i Delfi: gnoti seauton, lär känna dig själv. – – – I sin självreflektion upptäckte Mäster Eckhart intellektets oemotståndliga dragning till att överskrida den mänskliga begränsningen in i den gudomliga sfären som i själva verket redan lyser med sin aktiva närvaro i all mänsklig strävan. Förnuftet eller intellektet – Eckhart använder termerna synonymt – sträcker och spänner sig bortom alla varelsers instängda värld mot det rena gudomliga Varats väsen. Eckhart tänker sig människan som avbild av urbilden och som ord, som en dynamisk relation. Genom att varsebli sig själv blir människan till det hon ser och dras till, till det hon älskar. I denna process blir hon det hon är ute efter (worauf sie aus ist). I detta skeende äger Guds födelse rum i hennes själsgrund. Eckhart förfäktar i hela sitt författarskap Guds födelse i varje människa tack vare hennes utrustning med det målsökande intellektet.«

»Det som upptog Eckharts livligaste och lidelsefulla intresse var evigheten. Johannes Tauler skriver om honom: ”Den älskvärde mästaren talar ur evigheten. Han tycktes vara hemmastadd i evigheten.” Eckharts intellektuella och andliga intresse är inriktade mot det Enda, Gudomen utan namn och bortom alla ord, begrepp och bilder. Historiska skeenden i tiden, enstaka händelser är visserligen inte triviala men har helt underordnad betydelse för honom. Historien och kulturen blir spännande först när evigheten bryter in i dem.«

»Den gudomliga gnistan lyser – inte sällan som fångat och inkapslat ljus, som trapped light – i varje människas själsgrund. Denna Guds självkommunikation är följdriktigt nog inte kristendomens särmärke, den utgör mänsklighetens gemensamma filosofiska gudsmedvetande. Kyrkofadern Klemens av Alexandria skrev redan år 200 e Kr att Gud har slutit ett förbund också med grekiska filosofin.«

»Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus från Nasaret, får således sin relevans genom Guds födelse i varje människa. Betlehem, platsen för Jesu födelse, är nästan likgiltig i jämförelse med varje människas själsgrund där Guds födelse och därmed hennes gudomliggörande hör hemma. Inkarnationen sker även i nattvarden som är kyrkans centrala handling. I detta sakrament finner Eckhart samma gudomliga närvaro: ”Vi blir fullständigt omformade i Gud på samma sätt som det sakramentala brödet förvandlas till Kristi kropp.” I sitt gudomliggörande lyfts människan utöver sin naturliga tillvaro där hon ”av nåd blir vad Gud är till sitt väsen”. Hon skall därför inte söka ”fatta eller skåda Gud utanför sig själv, utan i stället det som finns inom henne.”«

Relaterade inlägg

Se även

Solgurus serie Apex Mentis om Mäster Eckehart i tre delar (där han i de första två lovordar Bischofbergers bok Mäster Eckharts andliga undervisning):

Filmklipp med Eckhart-citat på tyska i serien Worte großer deutscher Geister

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

6 reaktioner på ”Mäster Eckhart – kristenhetens främste perennialistiske filosof och det tyska språkets nydanare

  1. Intressant inlägg. Har själv haft några inlägg de senaste dagarna om kristen mystik, så kommer denna pärla. Tackar effendi.

  2. bra skrivet,

    filmen om Francis av Assisi, brother sun sister moon, kan jag rekommendera även om den förmodligen i flera aspekter inte är helt korrekt berättad.

  3. skeptisk: Tack så mycket för tipset! Det lär inte vara någon lätt sak att skildra helgon och helgonskap på film, men detta var faktiskt fint berättat. Och det gav onekligen mersmak.

    Om tiden tillåter kanske det kan ligga till grund för ett framtida inlägg om hur den helige Franciskus lär sig fåglarnas språk och möter den heliga Klara i den orörda naturens katedral. (Det stilla mötet med henne (ca 6:24 in i filmen) skulle väl kanske, inte minst med tanke på vad hon säger, för övrigt även kunna sägas symbolisera mötet med den nedstigande helige Anden eller med, likt Dantes Beatrice, gudomlig Visdom, det vill säga i kontrast till själens dissipativa lidelser och tendens att snärja in sig i fåfäng ärelystnad och världsligt efemära ting, vilket i likhet med all rationalism endast kan leda till hjärtats ”hårdhet”, det vill säga antingen till sorg eller vrede – här symboliserat av hans tidigare deltagande i ”kriget”?)

    Jag fann även att svenska Wikipedia har en artikel om filmen och att den verkar finnas att se i sin helhet här.

    S. H. Nasr skriver förresten apropå Franciskus av Assisi i den här tidigare citerade Man and Nature: The Spiritual Crisis of Modern Man:

    »Vi finner också i den helige Franciskus en gestalt som inom det kristna helgonlivets sfär starkt påminner om möjligheten av en vördnadsfull attityd gentemot naturen. Hans liv bland fåglarna och djuren som han talade med var ett konkret exempel på den kristna tron att människan genom helighet kan vinna samband med naturen. Detta är ett återvändande till förhållandena före fallet med dess efterföljande störning av harmonin mellan människa och natur.«

  4. ja det vore ett välkommet inlägg! En av de absolut starkaste scenerna i filmen är Franciskus möte med påven i Rom. Påven sitter på en hög tron smyckad av guld och där träder Franciskus fram i sina paltor för att påminna om ”fattigdomen i själen”.

  5. Ping: Seyyed Hossein Nasr om islams gudsbegrepp och åkallan av ett Gudsnamn « Café Exposé

  6. Ping: Bo Gustavsson om den tranströmerska koden « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s