Renässans för Lindbom-utgivning

Uppdaterad januari 2023

Tage Lindboms son, Tomas Lindbom, har på sitt förlag Tomas Lindbom Relation inte bara publicerat en personlig biografi om sin far, utan också påbörjat en nyutgivning av några av dennes böcker. I bokhandeln föreligger sedan i somras I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nytryck av de viktiga uppgörelseverken Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

Böckerna finns att beställa från webbplatsen www.tagelindbom.se.

Reception (uppdateras efter hand)

12 juli 2021. Utgivningsdatum för I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom samt nyutgåvorna av Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar.

Jan Olof Bengtssons blogg om I otakt med tidsandan

31 juli 2021. I otakt med tidsandan har fått ett mycket positivt och rättvisande omdöme på Jan Olof Bengtssons blogg. Han ser Tage Lindbom som en av Sveriges viktigaste tänkare, och beskriver biografin som ”utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag”. Vidare konstaterar han det faktum att ingen annan skulle ha kunnat ge en sådan rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld, och framhåller att boken är oavbrutet fascinerande på ett sätt som inte störs av något mindre starka eller intresseväckande passager.

Bloggen Konträr om I otakt med tidsandan

14 augusti 2021. Den nystartade bloggen Konträr uppmärksammar i ett lite längre resonerande inlägg I otakt med tidsandan och dess antydda tes om att Tage Lindbom i sitt tänkande kan sägas ha varit före sin tid. Särskilt värdefullt är att resonemanget görs mot bakgrund av personliga hågkomster av en egen slags intellektuell omvändelseprocess på 90-talet, med upptäckten av Lindbom via Kurt Almqvists böcker. Bloggen, med det kierkegaardskt klingande mottot ”Ifrågasätt allting”, verkar kunna bli lovande att följa. Intresseprofilen spänner över kung fu, gym, yoga och sufism till författare som René Guénon, Ernst Jünger och Michel Houellebecq.

Torbjörn Elensky i Svenska Dagbladet om I otakt med tidsandan

19 augusti 2021 (digitalt); 20 augusti 2021 (pappersutgåvan). I en understreckare i SvD – ”Sossen som sökte något fast bortom politiken” (bakom betalvägg) – om Tomas Lindboms biografi framhåller författaren Torbjörn Elensky att denna ger viktig kunskap om en intressant svensk intellektuell. Han menar också att det mycket värdefullt att Tage Lindboms egna verk nu återutges under ordnade former. Vid läsningen av dessa konstaterar han att det blir uppenbart att det finns helt andra intellektuella traditioner som spelat roll under 1900-talet än vad den officiella historieskrivningen klarat av att hantera. Han har heller inte förbisett att sufismen i den traditionalistiska tankeskolans tappning kan spåras tillbaka till Ivan Aguéli, och därmed att ”de svenska förbindelserna går rätt djupt”.

När Elensky kombinerar Tage Lindboms egna essäer med sonens biografi finner han ett mönster framträda, utifrån vilket utvecklingen från arbetarrörelsen och progressiviteten till traditionalism och konservatism faktiskt blir följdriktig. Hans konklusion blir att, oavsett var man själv står, är detta givande läsning som belyser vår historia från ett oväntat, och därför värdefullt kompletterande, perspektiv.

Lars Westerbergs blogg om Torbjörn Elenskys understreckare i Svenska Dagbladet

23 augusti 2021. Lundajournalisten Lars Westerberg kommenterar i ett inlägg på sin blogg Torbjörn Elenskys understreckare från 20/8, och verkar måttligt imponerad av denna. Han tycker att den börjar på ett besynnerligt sätt, med en oklar koppling till den fortsatta recensionen, och att man inte heller i fortsättningen riktigt får kläm på vem Tage Lindbom var. Han sätter frågetecken för intressevärdet vad gäller Lindboms positionsförflyttning från socialdemokrati till konservatism. Han minns honom som en inte heller speciellt intressant tänkare – ”förstenad och förstockad”. Att Lindbom varit muslim sedan tidigt 60-tal finner han vara den mest intressanta uppgiften, och menar att detta är något som borde chockera ”hyllningskören från kristna högerintellektuella”.

Diskussion på Torbjörn Elenskys Facebook-sida apropå hans understreckare i Svenska Dagbladet

24 augusti 2021. Hur traditionalismen, som Tage Lindbom företräder, ska betraktas diskuteras i ett litet meningsutbyte i kommentarsfältet på Torbjörn Elenskys Facebook-sida, där han postat ett inlägg om sin understreckare i SvD. Ska den på grund dess konservativa antimodernism brännmärkas som politiskt tvivelaktig genom sedvanligt påförande av associationsskuld, eller bör den snarare ses som ett intressant återupptagande av en gammal västerländsk idétradition om det mytiska och mystiska, som är en del av människan, men som det moderna paradigmet inte kan hantera?

Bloggen Konträr om Sancho Panzas Väderkvarnar

24 augusti 2021. Bloggen Konträr följer upp sitt tidigare inlägg om Tomas Lindboms personliga biografi om sin far med ett om Sancho Panzas väderkvarnar, i vilket ett habilt framdestillerat kondensat av bokens djupgående samhällskritik kombineras med några egna invävda betraktelser om dess relevans och tillämplighet i vår tid.

Kondensatet kan sammanfattas sålunda: Lindbom ser socialism och liberalism som två sidor av samma moderna mynt, vars motpol utgörs av traditionalismen. Liberalismens och socialismens nivellering av alla högre värden resulterar i ”ett mediokert plattland, där mäktiga bergsmassiv så att säga har blivit bannlysta och djupa hemlighetsfulla skogar har blivit kalhyggen i rättvisans namn”. Förlusten av vertikala, kvalitativa, perspektiv dömer vidare människan till ett ändlöst infantilt trätande, vilket Lindbom förknippar med att det moderna samhället har blivit faderslöst. Detta endimensionella människorike föder en människotyp som Lindbom kallar för intressemänniskan. Intressemänniskan lever i ett nihilistiskt tomrum med ständiga förströelser och rastlös aktivitet, och där själsligt kvävande konformism dominerar. Samtidigt som den aktiva medborgartanken i praktiken blivit passiv konsumism av massproducerade produkter och välfärd, varnade Lindbom för att ett nytt tyranni var på väg att växa fram – att vi kan se hur makten steg för steg alltmer centraliseras i händerna på en teknokrati.

Inlägget avrundas med att citera bokens slutsats om att vår tids metafysiska undernäring i längden endast kan stillas – och människan återfå sitt värde och sin värdighet – ”[f]örst när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ‘stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen”. (s. 130)

Bloggen Dålig oändlighet angående Torbjörn Elenskys understreckare i Svenska Dagbladet

2 september 2021. Bloggen Dålig oändlighet påminns om Tage Lindbom av Torbjörn Elenskys understreckare, och funderar i ett inlägg kring om inte mycket av den samhälleliga utvecklingen egentligen kanske borde ha gett anledning att återuppmärksamma honom tidigare – främst på ett övergripande allmänt plan med tendenser som ”civilisationernas kamp” med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer och återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism, men också mer specifikt i form av traditionalismens inflytande på rådgivare till såväl Donald Trump som Jair Bolsonaro (vilket Benjamin Teitelbaum skrivit om i War for Eternity) – ett inflytande vars betydelse dock ”återstår att se och lätt kan överdrivas”.

Vidare noteras att Elensky i sin understreckare egentligen inte behandlar så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande, trots att detta utgjorde ”huvuddelen av hans gärning”. Även om en stor del av detta tänkande går ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga, så spelar islam i detta avseende ”en helt undanskymd och paradoxal roll”. Lindboms konservatism är tydligt Europa-centrerad och kan i kombination med hans anslutning till islam sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa – att det på ett sätt är lika ologiskt att europeiska ”verkligt” konservativa vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. ”Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt”.

Att man kan komma att få se lokala allianser mellan muslimer och europeiska konservativa är dock inte uteslutet enligt inlägget. Den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) ska till exempel ha gjort en helomvändning i inställningen till islam och hävdat att franska muslimer borde ses som allierade till de konservativa i gemensam opposition mot liberalismen.

Torbjörn Aronson i Världen idag om I otakt med tidsandan

11 september 2021. Kyrkohistorikern Torbjörn Aronson recenserar Tomas Lindboms I otakt med tidsandan i Världen idag under titeln ”Var ateistisk socialist – blev en konservativ banérförare” (bakom betalvägg). Aronson beskriver Tage Lindbom som en av de få originella och självständiga filosofer Sverige frambringade under 1900-talet. Han framhåller att Tomas Lindbom skriver ledigt och väl, och att texten är både pregnant och lättillgänglig, med många personliga minnen som exemplifierar Tage Lindboms vägval, åsikter och uppfattningar, även balanserat och fördjupat av samtida källor i form av brev från faderns privata arkiv.

Recensionen består huvudsakligen av en sammanfattning av Lindboms liv – från den socialt problematiska och begränsade uppväxtmiljön som fosterbarn, och hur han som en av arbetarrörelsens få högutbildade intellektuella blev en auktoritet på både sociala frågor och kulturfrågor, till hans kritik av den växande toppstyrningen inom socialdemokratin och dess ointresse för djupare filosofiska och religiösa frågor, vilket ledde honom till en brytning till förmån för en esoteriskt religiös och konservativ världsåskådning.

Aronson konstaterar att kristen tro och kyrka enbart förekommer i biografins periferi, då Lindboms religiösa väg primärt gick från socialistisk ateism till sufi-mystik, även om han hade ett visst intresse för katolicismen. Han avslutar med att notera att det finns ett växande intresse för Lindboms filosofiska och politiska tänkande, och att en av hans sista böcker, Konservatism i vår tid, definitivt har relevans i dag.

Relaterat: Se även avsnittet ”Det konservativa intellektuella livet i Sverige efter 68-rörelsen” i samtalsprogrammet HOTSPOT på Världen idags YouTube-kanal med Torbjörn Aronson i samtal med statsvetaren Carl Johan Ljungberg om dennes personliga resa och betydelsefulla bekantskap med Tage Lindbom.

Eddie Råbock på sin Facebook-sida apropå Torbjörn Aronsons recension av I otakt med tidsandan i Världen idag

11 september 2021. Den numera islamkritiske skribenten, poddaren och samhällsdebattören Eddie Råbock (före detta Omar) uppmärksammar i ett inlägg på sin Facebook-sida Torbjörn Aronsons recension av I otakt med tidsandan, och passar på att leverera en frän polemik gentemot Tage Lindbom och den Traditionella skolans religionsfilosofiska åskådning. Han förnekar att Tage Lindbom skulle vara muslim i någon rimlig mening, och menar att hans idéer är helt främmande för ”normal islam”, eftersom han trodde att alla religioner är olika vägar mot samma mål. Råbock har även en del kritiska synpunkter på Ivan Aguéli, som tidigare varit en förebild för honom. När Råbock läser Lindboms skrifter idag, och även Guénon och Schuon, ”inser han hur tokiga de är”, då de tror på teokrati, förnekar Darwins evolutionslära och idealiserar religioner. Mycket av vad de skriver om islam och sufism är enligt Råbock i själva verket ”ren gallimatias”.

Mohamed Omar på debattsidan Det Goda Samhället apropå I otakt med tidsandan

14 september 2021. Mohamed Omar publicerar på debattsidan Det Goda Samhället opinionsinlägget ”Var Tage Lindbom muslim?”, som i sak är en utökad och något modifierad version av argumentationen i Råbocks/Omars Facebook-inlägg från 11/9. Även om Omar inte har läst Tomas Lindboms bok, så tar han tillfället i akt att kommentera Tage Lindboms religion. Han betonar att den Traditionella skolan, som Lindbom verkade inom i René Guénons och Frithjof Schuons efterföljd, var en vidareutveckling av Helena Blavatskys nyandliga teosofi. Omars tes är att det inte är helt rätt att beskriva Lindbom som muslim, då han anslöt sig till Schuon och dennes lära om religionernas transcendenta enhet, emedan Omar entydigt fastslår att enligt islam ”är alla religioner utom islam falska”. Omar menar att Schuons, vad han kallar, ”nyandliga samfund”, som alltså Lindbom tillhörde, knappast är islamiskt i någon rimlig mening, utan är att betrakta som ”ett barn av teosofin” på ungefär samma sätt som till exempel Rudolf Steiners antroposofi. Inbäddat i inlägget finns även ett länkat videoklipp där Schuon kort beskriver hur han ser på just det esoteriska konceptet om religionernas transcendenta/inre enhet.

Carl Johan Ljungberg i Världen idag om I otakt med tidsandan

14 september 2021. I en recension under rubriken ”När tron på den oinskränkta demokratin blir till religion” i Världen idag reflekterar statsvetaren Carl Johan Ljungberg över Tomas Lindboms bok om sin fader Tage Lindboms liv och idéer. Ljungberg framhåller att det spännande i boken är att Tomas Lindbom relaterar det fadern tänkte till dagens debatt om demokratins svagheter och dess böjelse för intolerans, och att Tage Lindbom blir något av en profet som anade vartåt det bar hän.

När folkstyret, inte Kristus, anses utgöra ”samhällets syre”, allt i enlighet med en rousseauansk demokratisyn, skapar detta enligt Tomas Lindbom en paradox, att ”ju mer av demokratiskt syre som pumpas in i ballongen för att göra världen demokratisk, desto mindre demokratisk blir den”. ”Med extremism menas inte bara nationalism utan all form av kulturkonservatism, antifeminism, misstänkt rasism. Självfallet gäller det också att hålla rent mot moralkonservatism, naturrätt och klassisk religiositet”.

När allt fler på detta sätt utmålas som ”hot” och demokratins upprätthållare vill se en munkavle på alla som tänker ”fel”, frågar sig Ljungberg om vem som då (till slut) inte riskerar att drabbas av demokratins ”självförsvar”. Kanske drabbas även de som vill se en ”representativ” demokrati, likt den i Schweiz, eller USA med dess berömda konstitution och legala motvikter? Han påminner om att äldre tiders revolutionärer snart slog ner även sina egna. Jakobinen Robespierre dog under giljotinen, och Trotskij mördades av Stalins agenter. I dag, avslutar Ljungberg, hotas dock långt flera, och ”de med ‘fel’ åsikter har verkligen skäl att ta sig i akt”.

I en av bildtexterna i recensionen står det om Jean-Jacques Rousseau, som i boken Om samhällsfördraget propagerade för ett jämlikt samhälle, där medborgarna skulle avsäga sig sina egna individuella anspråk, till förmån för vad han kallade ”allmänviljan”. ”Då allmänviljan betecknar folkets faktiska intressen, ibland till skillnad från vad de tror är bäst, kan den genomdrivas mot majoritetens vilja.”

Gunnar Hyltén-Cavallius i Ledarsidorna.se om I otakt med tidsandan

16 september 2021. Under rubriken ”Konservative tänkaren Tage Lindbom i ny biografi” recenserar Gunnar Hyltén-Cavallius Tomas Lindboms bok i det webbaserade nyhetsmagasinet Ledarsidorna.se. Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic. i kyrkohistoria och har skrivit boken Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (i vilken Tage Lindbom figurerar som en betydelsefull kritiker av 68-rörelsens ideologiska grund, och där det i konklusionen i bokens epilog konstateras att ”68-kyrkans” förkunnelse, med dess så framträdande politiska perspektiv, syns vara mer inriktat på det som Lindbom benämner Människoriket än på Guds rike).

I ingressen till recensionen (möjligen skriven av redaktören, Johan Westerholm) lyfts biografin fram som aktuell i och med det stundande kyrkovalet. När Hyltén-Cavallius utifrån sin läsning inledningsvis ska beskriva vem Tage Lindbom var, och hans tid i socialdemokratin, noterar han speciellt en formulering: ”Tage kom att omfatta den linje som drevs av de män i partiet som hade arbetarbakgrund. Han hyllade det stabila, det som var förankrat i myllan, i det naturliga och traditionella.” Här menar han att det går att spåra en kontinuitet på djupet under den omvälvande politiska nyorienteringen som skulle komma.

Skildringen av det stilla femtiotal som följde efter det att Lindbom i Efter Atlantis formulerat sin tilltagande skepsis mot de socialistiska frihetsdrömmarna, och som Lindbom till stor del ägnade åt humanistisk fördjupning hemma vid läslampan, beskrivs som tecknandet av ett fint stämningsläge som kan kännas igen av de som, likt recensenten själv, är jämnåriga med Tomas Lindbom.

Efter att Tage Lindbom därefter genom en bok av Kurt Almqvist, som grep honom djupt, kom in på ett oväntat spår i form av metafysik och esoterism med förankring i islam, karaktäriseras reaktionen hos hans närmaste som chockartad, och sonens minnesbilder som knivskarpa, då han upptäckte pappan i bön på en orientalisk matta i sovrummet, och avkrävdes ett löfte om tystnadsplikt. I det tidiga sextiotalets utpräglat homogena Sverige var att övergå till islam något närmast otänkbart, och Hyltén-Cavallius spekulerar i att Lindbom kanske tänkte att ett offentliggörande skulle skada den livsuppgift han bestämt sig för, och som i sig gjorde honom till en obekväm röst: att bli en banérförare för den samhällssyn han hittat, konservatismen.

Tomas Lindboms generösa delgivande av sina barndoms- och ungdomsinteriörer lovordas sammanfattningsvis, och att han avser att återutge flera av faderns böcker, bör enligt recensenten hälsas med tacksamhet. Recensionen avslutas med påpekandet om den svårighet som vissa av Lindboms läsare, som i övrigt sympatiserar med hans samhällsfilosofi, har med hans anslutning till islam, trots den sufiska philosophia perennis-inriktningen, då de inte ser det möjligt att komma förbi Kristusordet ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

Bloggen Konträr om Mohamed Omars debattinlägg på debattsidan Det Goda Samhället

16 september 2021. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen” i svaromål gentemot Mohamed Omars polemiska inlägg om Tage Lindbom på debattsidan Det Goda Samhället från den 14 september. Inledningsvis behandlas kort frågan om någon som uttalar den muslimska trosbekännelsen, läser Koranen och förrättar tidebönen är muslim, och här görs gällande att en fundamentalist knappast skulle ha godkänt Lindboms islam, medan den mer kan stå i samklang med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av religionen.

Resten av inlägget ägnas åt att klargörande bemöta en del av Omars påståenden om traditionalismen liksom den Traditionella skolan, vars ambition här förstås som ett försök att ”upprätta ett stringent intellektuellt försvar för hela mänsklighetens religiösa och andliga arv”. Påståendet att René Guénon skulle ha hämtat sina idéer från Madame Blavatsky och den nyandliga miljön i Paris avfärdas som ytligt och mycket missvisande, då Guénon tvärtom i två böcker tar tydligt avstånd från sådana läror. Det som saknas i Omars beskrivning av traditionalismen är sammanfattningsvis den vertikala dimensionen, det vill säga själva ”kärnan i traditionalismens projekt”, vilken Kurt Almqvist kallar för ”den glömda dimensionen”. Med ett sådant djupperspektiv så får exempelvis frågan ”Vem är jag?” karaktären av ”Vem är jag innerst inne?”.

Inlägget avrundas med att konstatera att avsaknaden av den vertikala dimensionen blir tydlig även när Omar beskriver René Guénon som en pessimist. Om man inte tänker horisontellt historiskt, utan vertikalt, eller metafysiskt, ligger det snarare nära till hands att tvärtom beskriva honom som en optimist, lyder argumentationen. Även om Guénon beskriver tiden som mörk, så anser han nämligen att det är möjligt för människan att vakna till sin fulla potential och verkligen göra skäl för namnet ”homo sapiens”, alltså den visa människan. Därmed är han en metafysisk optimist.

Webbinarium i ABF:s och Arena Idé:s regi med Tomas Lindbom och Göran Eriksson om I otakt med tidsandan

23 september 2021, kl 14–15. I ett webbinarium under rubriken ”I otakt med tidsandan: Ett samtal om Tage Lindbom” samtalar Tomas Lindbom om sin faders liv och verksamhet med moderator Göran Eriksson. Arrangörer var ABF Stockholm, ABF Göteborg och Arena Idé (samt även Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek enligt ett inlägg på ARAB:s Facebooksida). Webbinariet sändes live på Arenagruppens Facebooksida (och kan även ses i efterhand). Inspelningen finns också tillgänglig på Arena Idés YouTube-kanal (inbäddad nedan).

Skribenten Lusen i Mål & Medel om I otakt med tidsandan

29 september 2021. I artikeln ”Jag vill bli en privatlärd” i nr 10/2021 av Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel har skribenten Lusen inspirerats av Tomas Lindboms berättelse om Tage Lindboms bildningsresa, och reser sig på bakbenen och uttrycker en längtan att göra något liknande. Lusen ställer sig också frågan vad Tage Lindbom månne kan ha upptäckt genom att läsa mycket, be på en bönematta fem gånger om dagen, bli privatlärd och konservativ samt läsa filosoferna på klassisk grekiska.

Mats Andrén i Bulletin apropå I otakt med tidsandan och nyutgivningen av Lindboms böcker

29 september 2021. Webbtidningen Bulletins kulturdel publicerar artikeln ”Tage Lindbom – en konservativ svensk i tiden” (bakom betalvägg) av Mats Andrén, universitetslektor vid Linköpings universitet. Andrén inleder med att uppmärksamma att datumet den 30 september i år markerar tjugo år sedan Tage Lindbom gick ur tiden, och att Lindboms betraktelser, som han i en av sina böcker själv karaktäriserar som otidsenliga, har kommit att bli mer aktuella i takt med den senaste tidens ökade intresse för konservatism i politiken och i samhällsdebatten. Nyutgivningen av två av Lindboms böcker och att Tomas Lindbom utkommit med en ny biografi, samtidigt som en hel rad andra svenska böcker om konservativt tänkande av andra författare plötsligt dykt upp, beskrivs som en tydlig kontrast mot hur det har sett ut tidigare. Bristen på litteratur om konservatism i bibliotekshyllor och på antikvariat runt om i landet menar artikelförfattaren ger en antydan om att kunskapen om konservatism är låg i Sverige, eller åtminstone inte särskilt utbredd.

Vidare redogör Andrén för Lindboms utveckling från ett framtidsnamn inom socialdemokratin till hans tilltagande kritik mot det ensidiga fokuset på materiella förbättringar, och därav den alltmer artikulerade konservativa hållningen, vilken även mynnade ut i en anslutning till en religiös tradition som ser bortom religionernas olikheter, och vilken menar att det finns flera vägar till kontakt med det absoluta.

Artikeln tar speciellt fasta på Lindboms centrala kritik gällande tron på fullkomligheten hos människans förnuft, vilken ligger till grund för såväl liberalismen som socialismen, och som kan spåras tillbaka till upplysningstidens filosofer och franska revolutionen, och i viss mån ytterligare längre. I denna kritik finns tydliga paralleller till andra konservativa tänkare, och som exempel nämns här Edmund Burke, Michael Oakeshott och Roger Scruton. Enligt Lindbom resulterar en sådan förnuftstro i att Människan träder i Guds ställe, och att hon nu endast svarar inför sig själv som ensam auktoritet – ett skifte vilket i sin tur ger upphov till en lång rad följdproblem. ”Ideologierna är offer för de makter de själva frambesvurit” skriver Lindbom i Sancho Panzas väderkvarnar, och pekar på hur den frihet och jämlikhet man sökte istället oundvikligen gav upphov till ökande konformitet och centralisering, och ett alltmer teknokratiskt och nihilistiskt samhälle, samt hur man istället för själslig förfining fick en tilltagande infantilisering.

Med utgångspunkt i tankefiguren att något kan innehålla fröet till sin egen undergång, och att både Alexis de Tocqueville och Theodor Adorno mer specifikt har resonerat om att upplysningsidealen om frihet och jämlikhet med tiden kan komma att undergräva sig själva, avslutar Andrén sin artikel med en egen undran: hur skulle Lindbom ha svarat om han ställdes inför den tes som rabbinen Dan Korn lägger fram i boken Som om Gud fanns – att den judisk-kristna religiösa traditionen redan från början bar fröet till det sekulära samhället inom sig?

Mohamed Omar på debattsidan Det Goda Samhället om I otakt med tidsandan

18 oktober 2021. Mohamed Omar har nu läst Tomas Lindboms biografi och skriver i opinionsinlägget ”Tage Lindbom och hans Mästare” på debattsidan Det Goda Samhället att det, trots att det finns ett ideologiskt avstånd mellan Tomas och fadern, ändå är ett ömsint tecknat porträtt av honom.

Omar ägnar annars inlägget åt att, återigen, kommentera, eller, som han själv också benämner det – ”reda ut” – Tage Lindboms religion. Det läromässiga innehållet hos Lindboms andlige mästare, Frithjof Schuon, hade enligt Omar föga med Koranen att göra. Han avfärdar det kategoriskt såsom ett påhittat, ockultistiskt hopkok. I lika hög grad som Omar okritiskt blåser upp förment synkretism och skandaliserande detaljer från exempelvis den ockultistiska miljön som Guénon var engagerad i som yngling, nedtonar han, förringar eller ifrågasätter bland annat kopplingar till det mer reguljära islam. Inte heller problematiseras i vilken grad det som förs fram egentligen har så mycket med Tage Lindbom att göra.

Som randanmärkning kan anföras att metoden i hög grad liknar den som Mark Sedgwick en gång tillämpade, och som med rätta starkt kritiserats. Sedgwick var den förste att i sin forskning anlägga ett historiskt perspektiv på den traditionalistiska skolan, och kunde därmed uppvisa en del nya rön. I föga vetenskaplig anda verkar han dock ha tagit själva denna omständighet som ett carte blanche för att på ett mycket vinklat och ensidigt, kategoriskt sätt också tolka dessa data. Setareh Houman har i sin forskning sedermera upprättat en balans med ett genuint kritiskt och nyanserat förhållningssätt, som varken hemfaller åt Sedgwicks polemiserande och ensidigt skepticistiska agenda eller, för den delen, åt ren apologetik.

Tillägg: Enligt en trovärdig uppgiftslämnare till Cafét, som varit i kontakt med sakkunnig i frågan, så är upphovsmannen till den målning som finns med som en av bilderna i inlägget, och som Omar benämner som ”Indiankvinna med gloria”, inte Frithjof Schuon (som det anges i bildtexten), utan en viss Mark Koslow. Denne Koslow visar sig i själva verket vara en förbittrad före detta anhängare till Schuon, som på tydligtvis falska grunder anklagade honom för sexuellt ofredande av minderårig 1991 – inte osannolikt på grund av hans egen svartsjuka och hämndbegär – ett åtal som snart kom att läggas ned, då ingen som helst bevisning kunde läggas fram. Fallet finns dokumenterat på webbplatsen accuratenews.net.

Bloggen Konträr om Mohamed Omars polemik på debattsidan Det Goda Samhället

19 oktober 2021. Bloggen Konträr går i inlägget ”Herr Råbock och traditionalismen II” ännu en gång i skarpt svaromål gentemot Mohamed Omars polemik angående Tage Lindbom som publicerats på debattsidan Det Goda Samhället. Denna gång är det Omars uppföljande opinionsinlägg ”Tage Lindbom och hans Mästare” från den 18 oktober som nagelfars för dess metodologiska missgrepp. Omar (här: herr Råbock) skulle knappast tycka att det vore rätt att behöva klä skott för uppfattningar som han lagt bakom sig, men ändå – lyder argumentet – är det just så han behandlar René Guénon, vilket därigenom också kastar en missvisande slöja av konstigheter över Tage Lindbom och hans läromästare Frithjof Schuon.

Att Omar vidare tycker sig vara i en position att avgöra vem som är en ”riktig muslim”, och vem som inte är det, likställs här med ett slags sekulär variant av de islamistiska takfiristerna som inte litar på Gud, utan istället sätter upp sig själva som både domare och bödlar – om än med den kvalitativa skillnaden att här är det ad hominem-argument som tillgrips och inte något fysiskt våld. Att Omar enligt inläggets författare inte verkar ha någon förståelse för den vertikala dimensionen, gör att han heller inte kan förstå vare sig traditionalismen, islam eller någon annan religion eller lära av det slag som försvaras av traditionalisterna. Istället för att diskutera idéerna som dessa försöker påminna oss om, fokuserar han i hög grad på budbärarna. Inlägget avrundas med att konstatera att detta blir missvisande och tendentiöst, och att det inte kan ge ett seriöst svar på frågan hur Tage Lindbom kunde bli inspirerad av traditionalisterna eller det traditionella islam där sufismen har en central roll och där Ibn ‘Arabi respekteras.

Föredrag av Tomas Lindbom på Föreningen Heimdals lokal om I otakt med tidsandan

28 oktober 2021, kl 19.30. Tomas Lindbom, ”I otakt med tidsandan” – offentligt torsdagstal på Föreningen Heimdals lokal i Uppsala. Se programmet för föredragsserien.

Lena Andersson i Svenska Dagbladet om I otakt med tidsandan

27 november 2021. I en krönika i SvD om kvinnosyn med titeln ”Hoppas hon står emot damtidningslogiken” (bakom betalvägg) uttrycker författarinnan Lena Andersson förhoppningen att Magdalena Andersson som nyutnämnd statsminister står emot när trycket ökar på att hon ska leva ut sin inre kvinna, att hon inte ”faller till föga för damtidnings­logiken”, utan nöjer sig med att enbart ”leda landet”.

Ett åskådliggörande exempel på oförblommerat särartstänkande om en inneboende kvinnlighet finner Lena Andersson däremot i Tomas Lindboms biografi om sin far – vilken hon som helhet ger omdömet ”utomordentlig”. Genom antydningar och subtila, ironiska kommentarer förmedlade Tage Lindbom till sin son en indelning av samtidens kvinnor i ”hysterikor”, ”axel­remsväskor” och ”de söta och rara” som inte ”[drogs] med i tidens förföriska men falska ord om kvinnofrigörelse”. Medan ”hysterikorna” var utagerande och hade ett expressivt kroppsspråk och ögon som kunde skifta från värme till hat på en tiondels sekund, och som kunde fresta män – vilka dock i sådana fall fick ångra sig bittert – så bar ”axelremsväskorna” byxor och platta promenadskor, uppvisade en sviktande framåtlutad gång, vickade inte på höfterna och ersatte den nätta handväskan med axelrems­väska modell större, och uppfyllde på inga punkter ”kvinnans bestämning av barnaföderska, hustru och mor, eller ens fal förförerska”. Ju fler ”axelremsväskor”, desto mer degene­rerat blev samhället enligt detta resonemang.

Utifrån dessa Lindboms ”pikanta klassifikationer” anar Lena Andersson i vår ”självupptagna samtid” en ”bergfast men ogrundad” övertygelse om att det går att legera ”axelremsväskan” och ”hysterikan” till en ”ny och vidunderlig” form: ”Kvinnan vill kunna vara på en gång oberoende och bekräftelse­törstande, både bli lyssnad till och distrahera genom att vara ekivok. Men det går inte. Signaler uppfattas för vad de är.”

Christian Braw i Svensk Pastoraltidskrift om I otakt med tidsandan

[Tillagd jan. 2023] 30 dec. 2021. Christian Braw recenserar I otakt med samtiden i Svensk Pastoraltidskrift (nr 26) under titeln ”Tage Lindbom – den hemlige muslimen” (bakom betalvägg). Braw inleder med att slå fast det inte kan råda någon tvekan om att Tage Lindbom var det svenska 1900-talets kunnigaste och mest skarptänkte debattör, men också den mest inopportune, och att han därför ändå inte blev den mest respekterade, utan en av de mest isolerade. Vidare menar Braw att just därför att Lindbom hade så lång erfarenhet av arbetarrörelsen, och på djupet förstod den, kunde han som ingen annan förklara det svenska samhällets väg efter 1945.

Recensionen fortsätter med att ta upp Lindboms omvälvande möte med Kurt Almqvist, som leder till att han från och med 1962 lever som hemlig muslim under resten av sitt liv. Braw redogör för vad han ser som Lindboms centrala begrepp i samhällsanalysen – Människoriket, vilket innebär att människorna inte får den frihet de hoppas på genom att träda i Guds ställe som tillvarons centrum och norm, utan tvärtom blir allt mer ofria och likriktade.

Även om Braw uppfattade Lindbom som charmerande och humoristisk i det personliga umgänget, och medryckande och övertygande som talare och föreläsare, så beskriver han honom också som djupt pessimistisk. Detta motiverar han delvis teologiskt, då Braw uppfattar Lindboms tro som en ”tro utan frälsning” och ”utan Guds Sons människoblivande och därför egentligen utan framtid”. Dock problematiserar han inte detta närmare, genom att t.ex. beakta att Kristi återkomst är en trosuppfattning även inom islam. Han ställer dock den intressanta frågan vad som händer om man läser Lindboms böcker efter Sancho Panzas väderkvarnar med islam som sökinstrument, om det då kommer att avslöjas ett dolt men verkligt mönster.

Christian Braws slutliga omdöme om Tomas Lindboms biografi är att den är djupt personlig och mycket kunnig, och att läsningen av den blir en såväl spännande som ibland tragisk resa, samt att dess porträttering av Tage är både differentierad och lojal. Sammanfattningsvis är boken i hans tycke mycket läsvärd.

Sten Hidal i Signum om I otakt med tidsandan

28 januari 2022. Teologen Sten Hidal, som presenterade Tage Lindboms författarskap i tidskriften Signum nr 6/2009, framhåller i bokrevyn i nummer 1/2022 av samma tidskrift Tomas Lindboms biografi över fadern som den i särklass bästa biografi över en förälder som han läst. I recensionen, som getts titeln ”Från Marx till muslimsk mystik – ett kärleksfullt porträtt” beskriver han Tage Lindbom som en central gestalt när socialdemokratin efter kriget skulle etablera sig inom kultursfären, men att hans liv kom att ta en annan vändning, och att han numera är mest känd som konservativ debattör, kritiker av många sidor av det moderna samhället, mystiker och anhängare av philosophia perennis.

Tomas Lindboms ingående skildring av de olika etapperna i faderns liv och sökande efter sanningen menar han är skriven med värme, förståelse och inlevelse, fastän mycket i faderns tänkande har varit honom främmande. Även om Hidal vidare konstaterar att mystiken till sin natur är gränsöverskridande, att skillnaden mellan kristen och muslimsk mystik inte behöver upplevas som oöverstiglig, och att Tage Lindbom uppehöll goda kontakter med många kristna, så anser han ändå det vara tydligt att han också stod främmande för åtskilligt inom kristendomen, och då inte enbart lärorna om Treenigheten och försoningen. Lindbom ska själv ha påtalat att kristendomens akilleshäl var frånvaron av socialetik (vilket recensenten menar inte stämmer för dagens katolska kyrka, men har en viss giltighet för Nya testamentet).

Hidal framkastar även att Lindbom före 1962 kanske är mera intressant för dagens läsare. Då skulle hans förkunnarroll inte helt ha tagit över, och han kunde framföra en originell och mycket tänkvärd kritik av drag i det västerländska samhället. Vad han skrivit om relationen mellan frihet och jämlikhet samt spårandet av den nya svenska skolans bakgrund hos Rousseau hör enligt recensenten till det bästa. (Frågan är dock om en sådan distinktion alls låter sig göras, då den stora lejonparten av vad Lindbom återkommande skrivit i dessa ämnen definitivt är från 1962 och senare.) Hidal avger slutligen det lovordande utlåtandet att ”[v]arje djupare förståelse av en av 1900-talets mest originella svenska tänkare måste ta hänsyn till denna biografi”, samt att den inte bara är ”personlig”, som dess undertitel lägger i dagen, utan ”också övertygande och mycket läsvärd”.

Boksamtal i Mikaelskapellet med Bengt Kristensson Uggla och Tomas Lindbom om I otakt med tidsandan

7 februari 2022, kl. 17-19. ”I otakt med tidsandan” – boksamtal i Mikaelskapellet på Karlbergsvägen 64 i Stockholm. Teologen och filosofen Bengt Kristensson Uggla samtalar med Tomas Lindbom om Tage Lindbom, kulturradikal socialdemokrat som mötte Gud och bröt med modernismen.

Johan Sundeen i Bulletin om I otakt med tidsandan

10 februari 2022. I en recension i webbtidningen Bulletins kulturdel med titeln ”Närbild av marxisten som blev mystiker” (bakom betalvägg) delar idéhistorikern Johan Sundeen med sig av flera självständiga och välfunna synpunkter angående Tomas Lindboms biografi över fadern. Han kallar boken ett varmhjärtat litterärt porträtt av tänkaren och esoterikern Tage Lindbom, och recensionen tar sin utgångspunkt i ett resonemang kring fyra möbler – bokhyllan, skrivbordet, fåtöljen och bönemattan – vilka han menar var och en har en betydelsebärande funktion som blir viktig för helheten när Tomas Lindbom ”med öm hand” skriver personhistoria.

Sundeen lovordar den pedagogiska klarhet med vilken Tomas Lindbom kommunicerar det som kunde vara snårigt i Tages tankevärld, och framhåller att sonens förmåga att översätta sin fars livsverk till ett annat språk tillgängliggör dennes tankar för en större publik. Sundeen beskriver Tage Lindbom som en tänkare som genom sin originalitet föll utanför mallarna. Genom att i en anglosaxiskt genomsyrad tid ägna sig åt umgänge med tyska, franska och spanska samhällstänkare, öppnades för honom fönster till en värld av bortglömda traditionalistiska skriftställare.

Sonen för sin del ses ingalunda som någon epigon. Dock menar Sundeen att boken andas djup respekt för den icke-konforma människotypen som söker sig fram på egna strapatsrika stigar, och att boken i den meningen har en frigörande potential. Den emancipatoriska karaktären markeras med ett återgivande av faderns ord till sig själv, uttalade efter läsning av Friedrich Nietzsche: ”Jag är Tage Lindbom och nu ska jag inte längre låta mig begränsas i min intellektuella kapacitet.”

Sundeen betonar vidare att biografin samtidigt kan sägas vara en studie i marginaliseringens mekanismer och psykologi, och även ger perspektiv på Tage Lindboms och andra konservativas förhållningssätt till utanförskapet. Han konstaterar att boken inte bara är skriven med allvar, utan också med humor. Avslutningsvis framhåller recensenten att I otakt med tidsandan, utöver att vara en biografi över Tage Lindbom, också är en självbiografisk skildring av att leva ett liv i skuggan av en pappa som valde en radikalt annorlunda världsåskådning och livsföring – ”en pappa som inte liknade någon annan”.

Martin Wettmark i Axess om I otakt med tidsandan

[Tillagd jan. 2023] 7 mars 2022. I tidskriften Axess nr 2/2022 skriver psykoterapeuten Martin Wettmark om I otakt med samtiden under titeln ”Utanför åsiktskorridoren” (bakom betalvägg). Texten är huvudsakligen en deskriptiv redogörelse över Lindboms liv och idéer. Wettmark beskriver Tomas Lindboms skildring av relationen till sin fader som ömsint. Det han kan sakna med biografin är ett bildmaterial som ännu mer hade levandegjort Tage Lindboms sammanhang.

Thomas Notini i Opulens om I otakt med tidsandan

[Tillagd jan. 2023] 28 maj 2022. I en helgessä med titeln ”Den andliga verkligheten bortom tid och rum” recenserar Thomas Notini I otakt med samtiden i kulturmagasinet Opulens. Notini tar fasta på att vi i biografin får inblickar i den perennialistiska traditionen – ”den eviga visheten” – och redogör för denna. Han ställer sig frågan varför just Lindboms tillhörighet till islam skulle höljas i hemlighetsmakeri, medan han var helt öppen med sin drastiska politiska kursändring. Han frågar sig också hur Lindboms andliga väg hänger samman med de samhällsideologiska konsekvenser han drog av denna.

Ovanligt nog uppmärksammar Notini Lindboms Koran-kommentar Möte med Koranen, vilken han kallar en utmärkt introduktion för den som utan förutfattade meningar vill sätta sig in i Koranens andliga och tankemässiga innehåll.

Recensionen avslutas med vad Notini kallar en liten randanmärkning till en utomordentligt välskriven biografi: att det skulle ha varit bra med en komplett förteckning över Tage Lindboms publicerade arbeten. Detta eftersom att – oavsett hur man uppfattar personen Tage Lindbom – så väcks ens nyfikenhet på att ta del av vad han skrivit.

Christoffer Dulny och Erik Berglund i podden Lögnarnas tempel om I otakt med samtiden

[Tillagd jan. 2023] 31 maj 2022. I ett bokspecialavsnitt (bakom betalvägg) av den alternativt högerprofilerade podden Lögnarnas tempel samtalar Christoffer Dulny och Erik Berglund om I otakt med samtiden under dryga 76 minuter. Man är överens om att Lindbom var väldigt mycket före sin tid i sin beskrivning av tilltagande likriktning och hur friheten kapas för att gynna jämlikheten. Lindbom ses i mångt och mycket som en föregångare till kritiken av konformism och förekomsten av en likriktande åsiktskorridor i det svenska samhället, vilket möjliggjort en i sig extrem politik på det kvantitativas grund som förändrat samhället i grunden.

Berglunds intryck av boken är att den är lättläst, välskriven och väldigt givande, samt att den ger mersmak. Han ser den som en bekräftelse på att det nuvarande samhällstillståndet är förryckt. Berglund tycker också att det är uppenbart att fadersporträttet är tecknat med kärlek, att det är rörande och gripande på ett typiskt svenskt, lågmält sätt. Man är även av uppfattningen att Tage Lindboms idéer och briljanta formuleringskonst kanske blivit mer relevanta för en större publik idag, då det i och med det tragiska i samhällsutvecklingen blivit tydligt för alltfler att han hade rätt i sin kritik.

Karl-Erik Tysk i Svensk Pastoraltidskrift om Sancho Panzas väderkvarnar

[Tillagd jan. 2023] 17 juni 2022. Prästen Karl-Erik Tysk recenserar Sancho Panzas väderkvarnar i Svensk Pastoraltidskrift under titeln ”Civilisationskritiken ledde till islam” (bakom betalvägg), och kallar den en koncentrerad, skarpsinnig och rejält konservativ analys av ideologier och ideologiska trender i det västerländska samhället under de senaste århundradena. Han beskriver det som att Lindbom till en början med förödande precision sätter fingret på svagheter och motsättningar i såväl den liberala som den socialistiska samhällsfilosofin, och att det hela sedan vidgar sig till ett ifrågasättande av den västerländska historien alltifrån medeltiden och framåt.

Sedan följer en redogörelse för denna Lindboms framställning om hur människan frigjort sig från naturen, och hur sekulariseringen lett fram till att man i jämlikhetens namn försöker utplåna de skillnader som bidragit till mognad, vilket inte lett till det önskade resultatet, utan till regression, ett slags infantilisering och vanmakt. När människan byter ut gudsfruktan mot kärleksgemenskap leder det i förlängningen till att hon kommer att älska sig själv. Recensenten drar med Lindbom slutsatsen att en total omvälvning därmed är nödvändig – att Andens makt över materiens måste återupprättas. Han konstaterar också att Lindbom själv hade varit med om just en sådan omvälvning, från socialdemokrati till religiös hängivenhet. Vidare menar han att man nästan kan förstå att Lindbom konverterade till islam när man läser boken, då han sökte sig till ett annat samhällssystem, genomsyrat av en oföränderlig, gudomlig världsordning.

Som ett slags avslutande balansräkning så framhåller Karl-Erik Tysk att man som kristen i långa stycken kan dela Lindboms samtidsanalys, särskilt som de tendenser han beskriver under de gångna sextio åren blivit alltmer tydliga och varje ifrågasättande av dem nästan betraktas som ett sakrilegium. Men mycket av det Lindbom vänder sig mot menar han dock har tydliga rötter i Jesu egen undervisning, och förefaller så omistligt att det hindrar åtminstone honom från att följa honom i spåren. Här verkar han syfta på att det rike som inte är av den här världen knappast låter sig realiseras i densamma. Samtidigt slår han fast att Lindbom har rätt om att kärleken är väsentlig, och att den inte utan ödesdigra följder kan lösgöras från den gudomliga verklighet som ger den dess innehåll och stadga.

Christian Braw i Svensk Tidskrift om Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar

[Tillagd jan. 2023] 19 augusti 2022. Prästen, teologen och författaren Christian Braw recenserar Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar i Svensk Tidskrift under titeln ”En stor oliktänkare – Tage Lindbom”. I denna karaktäriserar han Lindbom som en av Sveriges två stora oliktänkare under 1900-talet vid sidan om Sven Stolpe. Braw är av meningen att tystnaden och tveksamheten sänkte sig över Lindbom, i synnerhet sedan det efter hans död visade sig att han under lång tid varit hemlig muslim. Föreliggande två böcker betonar han dock tillkom innan Lindboms möte med Kurt Almqvist och inträdet i islam.

Efter Atlantis från 1951 kallar han en djupdykning i socialismens Marianerdjup – dess utopiska föreställningsvärld om människans kraft att skapa ett helt nytt, perfekt, konfliktfritt och bestående samhälle, där den socialistiska människan är sin egen gud, källan till allt gott. Lindbom ställer frågan om vad som ska ske efter att den materiella konsumtionen har tillfredsställts, och har i och med detta i själva verket lämnat den socialistiska grunden – materialismen. Följaktligen blev han också isolerad i den svenska arbetarrörelsen.

I Sancho Panzas väderkvarnar från 1962 har hans uppgörelse fått ytterligare skärpa. Den litteräre gestalten Sancho Panza är en saklig nykter egoist vars saga skulle vara slut om han fick allt han ville. Det enda som då återstår är tristessen. Denna kan dock inte längre döljas med teveunderhållning såsom 1962 enligt Braw, som menar att det massiva inflödet av droger och den följande organiserade kriminaliteten gör Tage Lindboms samhällskritik mycket relevant i Sverige idag. Han understryker att nyutgåvorna av dessa båda böcker ställer de stora och verkligt viktiga frågorna till dagens samhälle.

Dick Erixon i Samtiden om I otakt med samtiden

[Tillagd jan. 2023] 23 oktober 2022. I en recension av I otakt med samtiden under titeln ”Socialdemokraten som blev konservativ mystiker” i den socialkonservativa webbtidningen Samtiden tar chefredaktören Dick Erixon upp Tage Lindbom som exempel på en utpräglat oliktänkande, i samband med en plädering för rätten att tycka olika utan att nedsättande epitet kastas.

Även om Lindbom inte var en konservativ i Edmund Burkes anda, alltså en konservativ som omfattas av västerlandets upplysningstradition, så betyder inte det att man måste förkasta honom. Erixon är av uppfattningen att Lindbom framför resonemang som ändå kan ge uppslag till kritiskt tänkande, oavsett om man är socialist, liberal eller konservativ. Han tillägger dock att han inte ser honom som intressant ur ett svenskt konservativt perspektiv, då han får bilden av att Lindbom inte accepterar vad han ser som en viktig del i västerländsk konservatism: pragmatismen.

Erixons omdöme om biografin är att den är annorlunda, spännande och synnerligen läsvärd, då den ger inblickar i en tid som inte finns, och låter den komplicerade personen Tage Lindbom träda fram som mänsklig genom sonens kärleksfulla och öppna beskrivning. I en avslutande reflektion tror Dick Erixon att fler borde skriva biografier över sina berömda föräldrar, för att få dem att framträda mer som människor och mindre som offentliga, men stela, karaktärer.