Seyyed Hossein Nasr om miljökrisen som en spegling av människans inre kris

»Att förstöra den naturliga miljön är detsamma som att brista ifråga om mänsklighet.«

»Omnis natura Deo loquitur (”Hela naturen talar om Gud”)«

Första upplagan av professor Seyyed Hossein Nasrs Man and Nature: The Spiritual Crisis of Modern Man utkom 1968. Detta ovärderliga pionjärverk är baserat på en serie föredrag vid Chicago University 1966. I dessa förutsåg Nasr allvaret och djupet i den ekologiska krisen, vilken ditintills endast uppmärksammats av ett försvinnande fåtal.

Sedan dess har Man and Nature återutgivits flera gånger och allt tätare. Idag har den definitivt etablerats som en nutida traditionellt orienterad klassiker för den som söker en djupare förståelse för de andliga och intellektuella rötterna till vår tids miljökris.

Kurt Almqvist var en av de första som kommenterade boken i Sverige (och med ännu oöverträffad insikt) – i artikeln ”Miljöförstöring och världsåskådning” i Svenska Dagbladet 25 augusti 1972. Detta skedde i anslutning till FN:s miljövårdskonferens i Stockholm samma år, dit Nasr var inbjuden som en av huvudtalarna. Almqvists artikel finns även översatt till engelska under titeln ”Hidden Hierarchy of Existence”, vilken publicerades i tidskriften Sunrise, feb. 1973 och finns att läsa här.

Sedan några år tillbaka finns både inledningen till en av Man and Nature’s nyutgåvor samt det teoretiskt centrala tredje kapitlet ”Metaphysical Principles Pertaining to Nature” tillgängliga på svenska. De utgavs i en småskrift år 2001 av Stiftelsen Abrahams barn (med bidrag av Kgl. Patriotiska Sällskapet) under titeln ”Hela naturen talar om Gud”: världsreligionernas syn på naturen och på miljökrisen som spegling av människans inre kris.

Här följer den svenska översättningen av inledningen samt utdrag ur tredje kapitlet i Man and Nature med ett förord av översättaren Björn Sahlin.

Förord

Den ekologiska krisen är det yttre tecknet på en inre kris. Miljöförstöringen återspeglar en förödd och förtorkad själ.

Detta är en omtumlande tanke, men den är central hos den muslimske religionsfilosofen Seyyed Hossein Nasr. Varför har västerlänningar ett så stort behov av att resa, frågar han. Jo, de flyr undan all den fulhet och förstörelse de själva åstadkommit. Gärna tar de då sin tillflykt till jungfrulig natur. Fast då bär de ju förstörelsen och fulheten med sig, inombords, och sprider den vidare.

Seyyed Hossein Nasr är med sitt religiösa perspektiv en radikal kritiker av västerländsk sekularisering och vetenskapstro. Han är djupt förankrad i sin egen muslimska tradition, samtidigt som han är väl hemmastadd i de flesta religiösa traditioner. Varje stor religion är bärare av en djupare liggande Tradition – det menar denne representant för den gränsöverskridande filosofiska skola som kallas philosophia perennis.

Miljöförstöringen är alltså enligt Nasr en följd av sekulariseringen, och sekulariseringen är en fiende som världens religioner har gemensam. I den här publicerade texten granskar han de skilda religionernas natursyn. Vilken roll tilldelar de naturen? Vilken ställning ger de människan? Vilket ansvar har religionerna för skövlingen av naturen i modern tid? Har religionerna ett gemensamt medel mot en alltmer hotande katastrof? Är det, som Nasr menar, i själva verket bara religionerna som kan förhindra katastrofen? Ett gemensamt allvarligt problem bör ge anledning till dialog religionerna emellan. Den här skriften kan utgöra underlag för ett sådant samtal.

Ytterligare ett syfte med den här småskriften är naturligtvis att presentera Seyyed Hossein Nasr och hans tänkande för en svensk publik. Hans perspektiv på vår västerländska kultur är ovant och omstörtande och manar till eftertanke. Den bild som samtidigt tonar fram av islam rubbar kanske en del av våra fördomar?

Inledning

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Det är ett tecken på mänsklighetens nuvarande tillstånd att endast så iögonfallande aggressionshandlingar mot naturen som oljeutsläpp, brännandet av regnskogar, klimatförändringar och förstörandet av ozonlagret kan dra den moderna människans uppmärksamhet till miljökrisen. Det har krävts oskyldiga blickar från döende sälar via tv-rutan för att förhärdade hjärtan till slut ska låta sig röras. Nu tvingas människor tänka igenom konsekvenserna av att de lever på jorden som om andra levande varelser inte spelade någon roll.

Då denna bok först kom ut (1968) hade den ekologiska krisen visserligen redan drabbat, men få såg dess konsekvenser eller talade om den, och ännu färre försökte utröna de djupare orsakerna till dess uppkomst. De snabbt allt sämre förhållandena i miljön gjorde snart krisen uppenbar, men självbelåtenheten varade ända till helt nyligen. Då hade det yttre hotet blivit så stort att ett slags folklig reaktion, en vox populi, började göra sig hörd, följd av en kör av experter som till sist anslutit sig till de tidigare enstaka rösterna av miljövänner och naturälskare. Nu finns ett överflöd av domedagsprofeter, och ”gröna partier” har vuxit upp som svampar överallt.

Den drivande kraften i dessa rörelser förblir emellertid i stort sett rent yttre. För människor som genom moderniseringsprocessen förvridits till utåtvändhet är det inte så lätt att se, att den skada som åsamkats miljön i själva verket är det yttre tecknet på ett inre tillstånd av själslig utarmning hos dem själva. Följaktligen måste outhärdlig sommarhetta, torka och döende sälar ständigt stöta på oss om att allt inte står rätt till i den jordiska boning för vars skull den moderna människan uppgav sitt sökande efter himlen men som hon nu förstör med aldrig tidigare skådad hänsynslöshet.

Och alla deras ansträngningar som nu sysselsätter sig med miljöfrågor blir, på grund av förlusten av den inre dimensionen, mest till något slags miljömässig ingenjörskonst. Många gör t ex gällande, att om vi bara kunde förändra våra transportmedel och minska användandet av fossila bränslen som energikälla, så skulle problemet vara löst eller åtminstone mindre allvarligt. Knappast någon frågar sig emellertid hur det kommer sig att den moderna människan känner ett behov av att resa så mycket. Varför är bostadsorten för en stor del av mänskligheten så avskyvärd och livet så tråkigt att just den människotyp som är mest ansvarig för miljökrisen måste fly de områden som man bidragit till att förstöra? Man tar sin smuts med sig till de få ännu välbevarade områdena på jorden för att fortsätta verksamheten där. Varför måste den moderna människan konsumera så mycket och tillfredsställa sina s k behov endast till det yttre? Varför har hon inte någon förmåga att hämta fram föda inifrån?

Vi är (kanske onödigt att påpeka?) inte emot bättre omvårdnad om planeten genom bruket av klokare produktions- och transportmedel än dem som används idag. Alternativa former av teknologi är varmt välkomna. Men sådana vetenskapliga och tekniska framsteg ensamma löser inte problemet. Det finns faktiskt inget annat att göra än att besvara sådana här och liknande frågor och att lyfta fram i ljuset dels den andliga dimensionen, dels rötterna i vår historia till den ekologiska kris som många intill denna dag vägrar att ta i betraktande.

En av huvudorsakerna till att man inte vill acceptera att det finns en andlig dimension av den ekologiska krisen är den scientism (vetenskapstro) som ännu lever och frodas. Den bara går vidare och framställer modern vetenskap, inte som en särskild väg till kunskap om naturen, utan som en komplett och totalitär filosofi som inskränker all verklighet till den fysiska dimensionen. Den vill inte på några villkor acceptera möjligheten av att icke-vetenskapliga världsåskådningar har något berättigande. Dessa förnekar ju inte legitimiteten hos en vetenskap begränsad till den fysiska dimensionen av verkligheten. Men alternativa världsåskådningar som utvecklats från traditionella principer förblir alltid medvetna om den inre nexus som binder den fysiska naturen till andens sfär och tingens yttre ansikte till en inre verklighet som samtidigt beslöjas och avslöjas.

Denna scientism och reduktionism har i hög grad hindrat västerländsk vetenskap från att upptäcka de mer inre orsakerna till miljökrisen, men många enskilda vetenskapsmän blir alltmer intresserade av ekologiska frågor och även lite mer ansvarstagande för de ofta katastrofala följderna av deras ”oegennyttiga” och ”rena” forskning.

Under de två senaste årtiondena, då medvetenheten om miljökrisen ökat, har ett stort antal påtryckningsgrupper och även politiska partier sprungit fram för att försvara miljön. Emellertid har till helt nyligen de flesta av dessa haft en dragning åt vänster och varit bestämt emot etablerade religioner. Nu har detta ändrats något. Medan en del försökt förvandla den ekologiska rörelsen till en religion i sig, så har många som också är intresserade av religion vänt sig till religiösa rörelser av tvivelaktigt ursprung, i varje fall rörelser som står utanför de etablerade samfunden i Väst.

Under tiden har kyrkorna sovit. Inte förrän helt nyligen har de börjat utveckla en ”ekologisk teologi” som man hämtat stoff till ur den kristna traditionens djup. Samtidigt har en del gestalter i marginalen som utifrån den kristna teologins synvinkel tagit den ekologiska krisen på allvar antingen utvecklats bort från den teologiska ortodoxin* eller blivit utstötta ur de etablerade kyrkornas huvudfåra. Men det finns fortfarande tecken som inger hopp i dessa samfund. Det andliga arvet i vissa grenar av den ortodoxa kristna traditionen – t ex i den keltiska kyrkan med dess kärlek till naturen – börjar att återupptäckas och återupplivas, åtminstone i vissa kretsar.

Under tiden har många vetenskapsmän, historiker och även en del teologer lagt mycket av ansvarsbördan för den ekologiska krisen, inte som man borde på vissa tendenser i västerländsk kultur som började utvecklas under den sena medeltiden, renässansen och 1600-talet, utan på den samfällda monoteistiska traditionen. Detta kan man t ex se i arbeten av en så välkänd författare som Arnold Toynbee. Sådana tänkare glömmer bort att en så ren monoteism som islam, som tillhör samma abrahamitiska tradition som judendom och kristendom, aldrig tappat bort naturens heliga kvalitet, poängterad redan i Koranen. Och de glömmer bort att vare sig österländsk kristendom eller judendom någonsin utvecklat den simpla herradömes- och skövlarattityd gentemot naturen som senare kom att utvecklas i västerländsk historia.

Denna frontalattack mot de monoteistiska religionerna och i synnerhet västerländsk kristendom från en mängd förespråkare av en sund ekologisk politik, och detta (intill helt nyligen) i kombination med ett avståndstagande från de ortodoxa kristna teologernas sida mot att tillmäta naturen teologisk betydelse och mot behovet av dess ”resakralisering”, allt detta har på många håll lett till en egendomlig allians mellan ekologiska rörelser och olika slags pseudoreligiösa sekter. Eller också har det lett till utvecklandet av en sådan heterodox och i själva verket farlig s k ”syntes” som t ex ”den nya religionen” teilhardism.** I båda fallen har, trots påståenden om motsatsen, den ekologiska rörelsen blivit berövad den livsförnyande ande som autentisk andlighet utgör. Den andliga dimensionens betydelse i den ekologiska krisen har också glömts bort, ty det finns ingen verklig andlighet utan ortodoxi, dock förstådd i den mest universella betydelsen av denna term.

Den moderna människan vägrar fortfarande, då hon konfronteras med sin egen kris, den som nu hotar livet på hela planeten, att se var de verkliga orsakerna till problemet ligger. Hon stirrar sig blind på 1 Mosebok och resten av Bibeln som orsak till krisen och ser inte den verkliga orsaken, den gradvisa desakraliseringen av kosmos som ägt rum i Väst. Hon ser inte renässansens rationalism och humanism som gjorde den vetenskapliga revolutionen möjlig och skapandet av en vetenskap vars funktion enligt Francis Bacon – en av dess ledande förespråkare – var att vinna makt över naturen, behärska henne och tvinga henne att avslöja sina hemligheter, och detta inte till Guds ära utan för att människan skulle vinna världslig makt och välstånd.

Idag är skogen förstörd på grund av de mänskliga rättigheterna. Havet är nedsmutsat på grund av människans påstådda behov. Människan har gjorts absolut, hennes ”rättigheter” går före både Guds rättigheter och Guds skapelses rättigheter. Den medeltida europén var alltid medveten om att endast Gud var absolut och att han själv var relativ. Även om han sällan brydde sig om t ex den helige Franciskus’ maning att för sin frälsning värdesätta skönheten i den naturliga ordningen, drömde han inte om att göra sig själv och i synnerhet inte sin jordiska existens till någonting absolut. Själva verklighetskaraktären hos Det Som Ligger Bortom hindrade honom från att offra allt för ett jordiskt liv som i vilket fall som helst skulle vara förgängligt. Just det bländande majestätiska hos Gud, det Absoluta, gjorde det omöjligt för honom att någonsin se sig själv som på något sätt absolut.

Absolutifieringen av det mänskliga tillståndet är ett arv från den europeiska renässansen. De dödligt skadliga konsekvenserna därav blir uppenbara först idag, även om få ens nu inser den farliga roll humanismen har i det dödläge som nu uppstått i människans relation till den naturliga ordningen.

Denna humanism, som egendomligt nog ligger inbäddad i den vetenskapliga rationalismens antihumanism, vägrar att se de underliggande orsakerna till den ekologiska krisen. Den skär av västerlänningen från just de andliga källor som skulle kunna hjälpa honom ur den rådande krisen. Ingenting är farligare i den aktuella ekologiska debatten än denna vetenskapliga syn på människan och naturen. Den inte bara skär av människan från hennes andliga rötter, utan den tar en avsakraliserad natur för given. Samtidigt flyttar den ut dess fysiska gränser flera billioner ljusår. Denna syn berövar den andliga världen dess verklighet. Samtidigt talar den om fruktan för i stället för om storheten hos kosmos. Den berövar människan hennes centrala ställning i den kosmiska ordningen och hennes tillgång till den andliga världen. Samtidigt talar den om människans otroliga, ja, hennes närmast science-fictionmässiga utveckling från den ursprungliga molekylsoppan som i begynnelsen antas ha rymt hela den kosmiska verkligheten, i den begynnelse som följde på big bang.

Sedan hon förstört naturen genom att i kombination med girighet tillämpa en vetenskap av rent materiell karaktär, vill nu den moderna människan lägga skulden till förstörelsen på den samfällda västerländska religiösa traditionen. Men eftersom beskaffenheten hos Anden ytterst sett är sådan att den inte kan förnekas genom någon form av sofism eller inskränkt vetenskap av materiell ordning, kan inte den ekologiska krisen lösas utan att man skänker särskild uppmärksamhet åt den andliga dimensionen av problemet. Inte heller kan man bortse från de historiska rötterna till denna kris. Därmed avslöjas de andliga och intellektuella faktorer som är inblandade, därmed tydliggörs religionens roll i utvecklingen av det drama som har lett till den nuvarande krisen.

På sidorna som följer har vi försökt gräva fram rötterna till den ekologiska krisen. Vi har gått till vetenskapshistorien, men också till filosofi- och religionshistorien i Väst. Sedan medvetandet om den ekologiska krisen uppstod har vissa försök gjorts att ta dessa discipliner och i synnerhet vetenskapshistorien till hjälp för att klargöra rötterna till dagens dödläge, men dessa ansträngningar har varit av mindre betydelse i relation till problemens storlek. De flesta vetenskapshistoriker betraktar fortfarande vetenskapens oavbrutna och ärofulla marsch mot allt större kunskap om och makt över naturen som ämnet för deras forskningsområde. Positivismen hos vetenskapshistorien (som dominerat sedan den grundades av E. Mach och G. Sarton och deras perspektiv segrade över P. Duhems icke-positivistiska synsätt) fortsätter att behärska de flesta utövarna av denna disciplin. Inte heller är situationen mycket bättre på filosofins område med den förhärskande positivism som genomsyrar den.

Under 1960-talets oro vid de amerikanska universiteten invaderade åtminstone en grupp studenter en vetenskapshistorisk institution vid ett ledande Universitet. De krävde särskilt en ny roll för vetenskapshistorien som inte skulle bestå i att följa vetenskapens stora ”genombrott” utan i att belysa hur odlandet och tillämpningen av västerländsk vetenskap har försatt människan i en så desperat position. Ändå är i stort sett ingen större förändring synlig ifråga om denna disciplins syfte och riktning någonstans i Västerlandet. Intresset bland studenterna som läser vetenskapshistoria av att upptäcka andra vetenskaper om naturen och medel att finna en väg ut ur dagens situation är vanligtvis större än de professorers som undervisar dem. Detta är fortfarande regeln, trots några få anmärkningsvärda undantag.

Vi föreslog en gång återupptäckandet av de österländska traditionernas traditionella kosmologier som medel till att vinna en ny vision om naturen och dess betydelse. Något sådant har också i icke ringa mån ägt rum under de år som gått, men inte alltid på ett meningsfullt eller sunt sätt. Det har gjorts utmärkta nyöversättningar av traditionella urkunder, äkta förmedlare av de naturliga formernas symbolik, och det har gjorts fina framställningar av olika traditionella kosmologier. Men för det mesta har floden av material i dessa ämnen gjort sitt inträde i den moderna människans tillvaro i ockultismens dräkt och ridande på de pseudoreligiösa rörelsernas våg med vilken så mycket av detta slags material är förbundet.

Nu tycks det som om det återigen råder en polarisering av mycket farligt slag. Som man ser av skrifter av t ex Huston Smith, Theodore Roszak, Wolfgang Smith och Jacob Needleman i Amerika och Keith Critchlow, Gilbert Durand och Elemire Zolla i Europa, finns det anmärkningsvärda undantag. Dessa har just ur traditionens perspektiv försökt återupptäcka de traditionella vetenskaperna. Men institutionerna för filosofi och humaniora vid universiteten lever vidare i logikens instängda värld, en värld blottad på all transcendens, medan ”marginalen” eller ”motkulturen” söker efter transcendens (ofta i immanent dräkt) men är otillgänglig för logiken, det vill säga en logik som emanerar från det inre intellektet, och även för uppenbarelsen, som också är en manifestation av det Universella Intellektet eller Logos. Hur enastående är dock inte denna vision fångad i Frithjof Schuons storslagna verk Logic and Transcendence, där han ur traditionens perspektiv utvecklar ett universellt panorama i vilket såväl logik som transcendens får sin beskärda del.

Slutligen har vi på de sidor som följer klart visat att den ekologiska krisen bara är en externalisering av en inre sjukdom. Den kan inte få en lösning utan en andlig pånyttfödelse av den västerländska människan. Detta tema har med kraft följts upp av ett antal författare sedan detta verk först gavs ut, bl a av Theodore Roszak i hans Where the Wasteland Ends och på olika håll i vissa av hans andra skrifter, samt av Philip Sherrard i hans The Rape of Man and Nature. Emellertid har inte – om man bortser från sådana företrädare för de traditionella lärorna som t ex Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Marco Pallis och Martin Lings, vilkas arbeten ofta citeras i denna bok – krafterna för en äkta förnyelse inom de religiösa traditionerna i Väst gjort några märkbara framsteg. Det finns förstås vissa anmärkningsvärda undantag, t ex efterföljarna till Thomas Merton. Det har också funnits grupper som är intresserade av den västerländska traditionen men utan att ha en direkt religiös bakgrund, t ex Lindisfarne-skolan och Temenos-cirkeln. De är ändå värda att nämna i detta sammanhang. Icke desto mindre är det just de krafter som vill upprepa modernismens misstag inom de västerländska religiösa lärornas och riternas ram som har vunnit inflytande. Därmed har de tvingat många tänkande människor att söka på annat håll efter äkta traditionell undervisning.

Det är fortfarande vårt hopp att människan – allteftersom krisen som uppkommit genom att människan glömt vem hon är växer och allteftersom hennes självskapade gudar faller sönder en efter en inför hennes ögon – vill påbörja en verklig reform av sig själv. Detta måste innebära en andlig pånyttfödelse. Genom en sådan pånyttfödelse uppnår hon en ny balans med naturen omkring sig. Men det är utsiktslöst att tro sig kunna leva i harmoni med den stora gudsuppenbarelse som ju den jungfruliga naturen är och samtidigt förbli glömsk och likgiltig för Källan till denna teofani – en källa som samtidigt är bortom naturen och i centrum av människans existens.

Må de följande sidorna vara en ödmjuk hjälp då det gäller att visa på rötterna till de problem av vilka så många märks utåt men som ändå ligger djupt rotade i den förhärdade och glömska människans sinne. Den moderna människan är trots allt kallad att fullgöra sin roll som Guds ställföreträdare på jorden, som beskyddare av den naturliga ordningen och som vittne till sanningen att Omnis natura Deo loquitur, att hela naturen talar om Gud.¹ Att förstöra den naturliga miljön är därför detsamma som att brista ifråga om mänsklighet. Det är att begå ett veritabelt brott mot skapelsen, ty ”Allt i himlarna och på jorden faller ned inför Gud i tillbedjan, djuren, men också änglarna som är utan högmod; de fruktar sin Herre i höjden och gör vad de är befallda att göra.”²

SEYYED HOSSEIN NASR

Washington, DC

oktober 1989 AD

Rabi’ al-awwal 1410 AH

---

1. Hugo av Saint-Victor, Eruditio Didascalica, 6.5 s. 176, 1.805.

2. Koranen XVI: 49 f.

---

* Författaren använder endast sällan beteckningen ”ortodox” så som man förväntar sig, syftande på den ortodoxa grenen av kyrkan, t ex den rysk-ortodoxa eller grekisk-ortodoxa. Ortodox i författarens mening är den kyrka eller den enskilda person som oinskränkt håller fast vid sin egen kyrkas lära och tradition och tränger in däri utan att snegla åt andra håll. (ö. a.)

** Skola efter den franske katolske teologen Teilhard de Chardin (1881–1955) där den katolska tron förenats med Darwins utvecklingslära. (ö. a.)

Metafysiska principer gällande naturen

När vi nu ska tala om metafysik måste vi börja med att definiera vad vi menar med denna ytterst viktiga form av kunskap, vars försvinnande är direkt ansvarigt för vår moderna belägenhet. Metafysiken är vetenskapen om Verkligheten, om tingens ursprung och ände, om det Absoluta och, i dess ljus, det relativa. Det är en vetenskap lika strikt och exakt som matematik och med samma klarhet och visshet. Men den metafysiska kunskapen kan bara förvärvas genom intellektuell intuition och inte enbart genom förnuftsresonemang. Den skiljer sig således från filosofin så som denna vanligen förstås.¹ Den är snarare en theoria* om verkligheten vars förverkligande förutsätter helighet och andlig fullkomning. För den skull kan den bara förvärvas inom ramen för en uppenbarad tradition. Metafysisk intuition kan dyka upp var som helst – ty ”anden blåser vart den lyster” – men metafysisk sanning kan bara realisera sig och låta sig tillämpas i mänskligt liv inom ramen för en uppenbarad tradition som ger verkan åt vissa symboler och riter på vilka metafysiken måste förlita sig för sitt förverkligande.

Denna högsta vetenskap om Verkligheten, som i ett visst ljus är detsamma som gnosis, är den enda vetenskap som kan skilja mellan det Absoluta och det relativa, mellan sken och verklighet. Det är bara i dess ljus som människan kan skilja mellan olika verklighetsnivåer och varandetillstånd och sätta in varje ting på dessa rätta plats i ett helhetsschema. Dessutom existerar denna vetenskap som den esoteriska dimensionen inom varje ortodox och fullständig tradition och den förenas med en andlig metod som helt härleder sig från respektive traditions egna källor.

I de österländska traditionerna har metafysiken hållit sig kontinuerligt levande ända till idag, och trots skillnader i grundval dem emellan finns det en enhetlighet i läran som rättfärdigar bruket av uttrycket ”österländsk metafysik”² – fastän metafysiken inte känner något Öster- eller Västerland. I Väst har det också funnits äkta metafysik av högsta rang, bland grekerna i Pytagoras’ och Platons skrifter, och särskilt hos Plotinus. I alla dessa fall är metafysiken den läromässiga framställning som blev frukten av att man gick en levande andlig väg. I kristendomen finner man på samma sätt metafysiken i skrifter författade av några av den kristna teologins grundare, t ex Clemens och Origenes, Irenæus, Gregorius av Nyssa och Gregorius av Nazians, hos Johannes Scotus Erigena, samt hos Dante och Eckhart och även hos Jakob Böhme. Bland östkyrkliga författare finns det en ännu öppnare och fullständigare framställning av metafysiken än den man finner bland latinska auktorer. Men även den officiella teologin i den latinska kyrkan rymmer metafysik, om än mycket mer fördold och indirekt. Det gäller i synnerhet den augustinska skolan.

En olycklig praxis kom emellertid att råda i västerländsk filosofi alltifrån Aristoteles att anse metafysiken som en gren av filosofin. Och med det filosofiska tvivlets uppdykande har på så sätt även metafysiken kommit att misskrediteras. Rationalismen i den senare grekiska filosofin förstärkte tendensen inom den officiella kristna teologin att betona vilja och kärlek i stället för intelligens och visdom. Dessa två faktorer samverkade till att göra metafysik och gnosis till något perifert i den västerländska människans intellektuella liv, i synnerhet från slutet av medeltiden och renässansen. Det som vanligtvis kallas metafysik i eftermedeltida filosofi är till största delen ingenting annat än en förlängning av rationalistisk filosofi och i bästa fall en svag återglans av sann metafysik. Den s k metafysik som filosofer som Heidegger och andra har kritiserat och anser ha kommit till ett slut är inte den metafysiska lära som vi avser. En metafysik, förbunden med en filosofi som är på en gång evig och universell, känner ingen början eller slut. Den är hjärtat i den philosophia perennis, i den eviga filosofi som Leibniz hänvisade till.

I samma mån som förlusten av metafysisk kunskapär orsaken till obalansen mellan människa och natur och till naturvetenskapernas (allt dominerande; ö. a.) plats i det totala kunskapsschemat, och av det faktum att denna kunskap nästan blivit glömd i Väst medan den fortlevat i österländska traditioner, är det till dessa österländska traditioner man måste vända sig för att återupptäcka naturens metafysiska betydelse och ge nytt liv åt den metafysiska traditionen inom kristendomen. Om Öst genom tvång och nödvändighet lär av den västerländska tekniken att härska över naturen, är det från österländsk metafysik man måste lära sig hur detta herravälde hindras från att bli till ren självförintelse.

(…)

Den stora efterfrågan på japanska föremål i Väst på senare år är i många fall tecknet på en dold längtan att uppnå fred med naturen igen och att undkomma allt det fula i den miljö som skapats av modern teknologi. Genom sin speciella hängivenhet för naturen som ett nådemedel och en källa till andlig näring har traditionerna i Fjärran Östern i sin metafysik, vetenskap och konst ett väsentligt budskap till den moderna världen, där ju mötet mellan människa och natur nästan alltid sker på krigets grund och sällan på fredens – den fred man så ivrigt åstundar men så sällan finner.

(…)

Ett sökande i esoterisk mening efter kunskapens rötter i en helig text finner man också hos Filon och vissa medeltida kristna författare, t ex hos Hugo av Saint-Victor och Joakim av Floris. Efter renässansen finner man detta sökande utanför den kristna ortodoxins huvudfåra hos sådana författare som t ex Emanuel Swedenborg. Det är emellertid just denna tradition som i Väst får ett slut med utplånandet av metafysiken. Den heliga texten lämnades kvar dunkel och oförmögen att besvara de frågor som naturvetenskaperna framställde. Lämnade med endast den yttre meningen av den heliga Skrift kunde inte senare tiders kristna teologer finna någon annan tillflykt än en fundamentalism. Dess patetiska reträtt inför 1800-talets vetenskap är fortfarande i färskt minne.

(…)

Man kan faktiskt säga att huvudorsaken till att den moderna vetenskapen inte uppstod på kinesiskt eller islamiskt område är just närvaron av en metafysik och en traditionell religiös struktur som vägrade att göra naturen till en profan sak. Varken Needhams ”österländska byråkrati”³ eller någon annan social eller ekonomisk förklaring förslår till att förklara varför den vetenskapliga revolution som man ser i Väst inte utvecklades någon annanstans. Den mest grundläggande orsaken är dock att varken inom islam eller i Indien eller i Fjärran Östern blev naturens materia så tömd på sakramental och andlig karaktär. Inte heller blev den intellektuella dimensionen i dessa traditioner så försvagad att en rent sekulariserad naturvetenskap blev möjlig och en sekulariserad filosofi kunde utvecklas utanför den traditionella intellektuella ortodoxins ram.⁴⁵ Islam, som liknar kristendomen på så många sätt, är ett utmärkt exempel på denna sanning, och det faktum att modern vetenskap inte utvecklades i dess sköte är inte ett tecken på förfall, så som en del har hävdat, utan på islams vägran att betrakta någon form av kunskap som rent sekulär och skild från vad den betraktar som den mänskliga existensens yttersta mål.

(…)

Om en dag skulle komma då kristendomen, i stället för att försöka omvända anhängarna av Österns religioner, också skulle försöka att förstå dem och gå in i en intellektuell dialog med dem⁴, då skulle österländsk metafysik, som ju till sitt väsen också är en philosophia perennis, liksom var och en av de österländska traditionernas kosmologier är en cosmologia perennis⁵, ja då skulle den österländska metafysiken kunna fungera som en påminnelse om element som i den kristna traditionen kommit bort. Den österländska metafysiken skulle kunna hjälpa till att återställa en andlig syn på naturen som ju behövs som grund bakom vetenskaperna. Om vi dessutom granskar kristendomens historia i de österländska metafysiska och kosmologiska principernas ljus, kommer vi att upptäcka en tradition av naturstudium som kan tjäna som grund till en teologisk omvärdering av den kristna natursynen.

(…)

Endast genom återupplivandet av en andlig förståelse av naturen grundad på intellektuella och metafysiska principer kan vi kanske neutralisera den förstörelse som följt på tillämpningarna av modern vetenskap och integrera denna vetenskap i ett mer universellt perspektiv.

---

* ”Teori” har i vår tid fått en betydelse av antagande eller system av antaganden som det grekiska theoria inte hade. Theoria betydde åskådning, hos Platon ett rent skådande, en ”ren” kunskap som skilde sig från den praktiska. (ö. a.)

1. ”En metafysisk doktrin är inkarnationen i medvetandet av en universell sanning. Ett filosofiskt system är ett rationellt försök att finna lösningar på vissa frågor som vi ställer oss.” Se F. Schuon, Spiritual Perspectives and Human Facts, s. 11.

2. Om österländsk metafysik se R. Guénon, La Métaphysique orientale, Paris 1951. [Engelsk översättning: ”Eastern Metaphysics”, kap. 12 i Studies in Hinduism (Sophia Perennis, 2001); Svensk översättning i sammandragen form: ”Det oföränderliga Enda bortom världen och jaget – metafysiken”, avd. II i Kurt Almqvists antologi I tjänst hos det Enda: Ur René Guénons verk (Natur och kultur i distribution, 1977).]

3. L. Giles, The Sayings of Lao Tzŭ, London 1950, s. 22. Angående kinesiska metafysiska doktriner i allmänhet se Matgioi, La Voie métaphysique, Paris 1956, samt M. Granet, La Pensée chinoise, Paris 1934.

4. Vad beträffar den islamiska världen har det, med några få sällsynta undantag, inte funnits något intellektuellt utbyte med kristendomen sedan medeltiden.

5. Angående denna eviga kosmologi se T. Burckhardt, Cosmologia Perennis, Kairos, volym VI, nr 2 1964, ss. 18–32. [Engelsk översättning: kap. 2 i Mirror of the Intellect (State University of New York Press, 1987).] Detta är naturligtvis inte detsamma som att säga att där inte finns några skillnader ifråga om naturens roll och betydelse i de olika traditioner som återges. Men det finns tillräcklig överensstämmelse ifråga om läror och när det gäller naturens metafysiska betydelse för att rättfärdiga bruket av termen ”cosmologia perennis”.

Läs uppföljningen på detta inlägg

• Nasr om islams syn på relationen mellan människa och natur

Se även

• Traditionen och miljökrisen – intervju med Seyyed Hossein Nasr hos Mohamed Omar
• Artikeln ”Religion and the Environmental Crisis” (pdf) från 1999, publicerad i antologin The Essential Seyyed Hossein Nasr (World Wisdom, 2007)

Fler inlägg om Seyyed Hossein Nasr

• Prärieindianernas primordiala monoteism: Den jungfruliga naturen som katedral
• Seyyed Hossein Nasr om islams andliga grunder
• Seyyed Hossein Nasr, sufismen och den traditionella skolan
• Seyyed Hossein Nasr om sufism – islams mystik – och boken The Garden of Truth