Rumi och vassflöjtens sång

»Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den förtäljer om ensamheters kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.«

Sufismen är mystiken inom islam, dess innersta tidlösa kärna. Jalal al-din Rumi (1207–1273) är enligt många den allra störste av de persiska diktargiganter som vandrat och visat på denna esoteriska väg. Andra som måste nämnas i sammanhanget är Ibn al-Arabi, Omar Khayyam och Faridudin Attar.

Rumis andliga inflytande i den muslimska världen är oskattbart och hans diktarmystik har även fått stort genomslag i Väst. Rembrandt inspirerades av honom i sitt måleri och Hegel i sin filosofi. Emerson och Goethe diktade poesi hans fotspår. Coleman Barks översättning Essential Rumi har sålts i hundratusentals exemplar och rankades i slutet av 1990-talet som den mest sålda lyrikboken i USA alla kategorier. Tidskriften Newsweek beskrev Rumi nyligen som ”The Persian Love-Machine”.

I den muslimska världen, från Tiranas bergstrakter till Indonesiens övärld, kallas Rumi ofta enbart med tilltalsnamnet Mawlânâ (”vår mästare”). I samma anda som Koranens budskap att ”Gud är himlarnas och jordens ljus… som varken tillhör öst eller väst.”(24:35) tillkännagav även påven Johannes XXIII 1958: ”I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för Rumis minne.”

Även i Sverige står vi långt ifrån lottlösa. Med sina översättningar av Jacob Böhmes och Emanuel Swedenborgs kristna mystik samt över 10 000 sidor persisk poesi i trettiosex volymer, som på många sätt är unika i Västerlandet, är det framförallt den legendariske baron Eric Hermelins ovärderliga förtjänst att åtminstone många svenska författare och poeter kommit i kontakt med den islamiska mystikens sammansatta kosmologi genom Rumi och de andra sufiska diktarna. Det är alltså tack vare Hermelin och konstnären Ivan Aguéli som det funnits ett intresse för sufism i Sverige som saknats i de andra skandinaviska länderna. Annars är det främst i de katolska länderna Spanien, Frankrike och Italien som sufismens traditionella lära fått ett starkt fäste i Västeuropa det senaste seklet. En mellanställning intar USA och England.

Intagen som ”dårhushjon” på Lunds hospital under hela sin översättarkarriär (1909–1944) gjorde Hermelin, denne säregne ”lundashaikh”, utan tvivel en lika makalös som otidsenlig insats i att i all ödmjukhet försöka väcka ett helt folk ur religiös likgiltighet, vilket garanterat kommer att bära frukt många dagar framöver. Nikanor Teratologen har mycket träffande kallat Hermelin för ”Sveriges mest underskattade författare”.

(I fråga om världsåskådning uppvisar Eric Hermelin faktiskt dessutom förvånansvärt stora likheter med Tolkien som laborerar med en närbesläktad nyplatonskt färgad modernismkritik vid samma tid. Det kunde lika gärna ha varit ett slags programförklaring för The Lord of the Rings när Hermelin i en polemisk översättarfotnot i den klassiska fabelsamlingen och ”furstespegeln” Kalilah 1942 lakoniskt sammanfattar konsekvenserna av sin Gudstro med de mässande orden: ”NO trust in MAN, NO trust in MIGHT, NO trust in GOLD.”)

Poeten Gunnar Ekelöf hyllar Hermelins numera svåröverkomliga Rumi-översättning i sina omdiktningar Valfrändskaper från 1960. Andra författare och skriftställare som inspirerats av Hermelins tillgängliggörande av detta persiska ”livselixir som tinar upp vår frusna tankeförmåga och sätter hjärtats vågor i svallning” är Hjalmar Gullberg, Hjalmar Ekström, Karl Vennberg, Carl-Göran Ekerwald, Lars Gyllensten, Willy Kyrklund, Torbjörn Säfve, Kerstin Ekman, Birgitta Trotzig, Vilhelm Ekelund och Ulf I. Eriksson.

Rumi levde, liksom flera andra stora mystiker (Franciscus av Assisi och Mäster Eckhart m. fl.) på 1200-talet (seklet innan modernismens ”mörka tidsålder” började göra sig gällande enligt sufiern René Guénon – och därmed står denna traditions gyllene kedja obefläckad från den moderna världens nedsjunkenhet i materien).

1200-talet var på många sätt den arabiska och islamiska världens intellektuella, kulturella och estetiska blomstringstid som även kom att påverka stora delar av det västerländska och kontinentala tänkandet med Paris som långvaraktigt intellektuellt centrum. Det persiska riket och kulturen fungerade som en brygga som förde med sig kunskaper som ackumulerats i tusentals år från Indien och hela vägen upp till medelhavsområdet och Europa.

Den europeiska inspirationen från den orientaliska visdomen kan i skriftlig bemärkelse härledas dels genom nyplatonismen och översättningar av Aristoteles från arabiskan till latin, men även genom den arabiska kärlekslyriken som via Andalusien i Spanien lade grunden för medeltidens ridderlighet, höviska ideal och dessutom hela det Gudomligt inspirerade romantiska kärleksbegrepp som varit det rådande sedan dess. Arabisk kultur och orientaliska vishetsläror bidrog också starkt till den italienska kulturens vagga på Sicilien där Dante skrev Den gudomliga komedin – som ju är ett av den kristna kulturens litterära storverk.

Tillbaka till Rumi. Han föddes i nuvarande Tadjikistan i närheten av den forntida staden Balkh (i nuvarande Afghanistan) som då hade varit ett stort islamskt lärocentrum i 500 år. Han tvingades dock redan som barn, tillsammans med familj, fly det Persiska riket för Djingis Khans framstormande mongoliska ryttare. Han kom att slutligen slå sig ned i byn Konya i Anatolien (i nuvarande södra Turkiet). Namnet Jalal al-din betyder ungefär ”trons salighet” och Rumi kommer ifrån att Anatolien i århundraden hade kallats ”Rûm”, en form av Rom, som betydde ”grekernas rike”.

Rumis liv ter sig perfekt för en sagoberättelse: den oskyddade barndomen i det krigshärjade Balkh, flykten undan mongolinvasionen, hans nära förhållande till fadern – mystikern Bahâ’ al-dîn Walad, och särskilt hans möte med den karismatiske Shams al-dîn, en kringvandrande dervisch från Tabriz. På höjden av sin karriär som islamisk rättslärd sammanträffade Rumi med den utblottade Shams som över en natt omvände honom till en berusad gudsförälskad och fick honom att dikta tusentals verser utsökt poesi. Shams gav Rumi insikten att kärleken övergår det sinnliga och att esoterismen är religionens verkliga vägvisare. I denna bemärkelse är Rumis liv, åtminstone på sina höjdpunkter, minst lika inspirerande som hans poesi.

Rumis far var alltså en erkänd sufisk läromästare och blev därför anställd vid hovet. Denna ställning övertog Rumi efter sin faders död. Vid 24 års ålder påbörjade han sin sufiska träning och ryktet om honom som en vis och lärd undergörare växte sig snabbt starkt. Med största sannolikhet memorerade han, liksom andra kända sufimästare, hela Koranen, eller i alla fall större delen av den, redan i unga år.

Rumi skulle komma att utvecklas från asketisk och rättslärd teolog till extatisk dansare och hänryckt poet. Sin andliga vägledning fick han under tio års tid av faderns lärjunge, mystikern Sayyid Burhanuddin. Vid 37 års ålder träffade han så en dag sin andra sufimästare Shams ad-din Tabrizi, ”den flygande dervischen”. Denne lär ha varit en oerhört karismatisk lärd man som ansågs besitta magiska krafter och förmågan att se in i framtiden. Efter cirka två års intensiv gemenskap försvann dock Tabrizi plötsligt. Rumis sorg över detta fick hans poetiska ådra att blomma ut till fullo. Han lämnade strax därefter sin tjänst som professor för att ägna sig helt åt diktningen, och därigenom agera vishetslärare om vägen till Gud bortom alla uppdelningar:

»Kärlekens religion står vid sidan om varje trosbekännelse.
Ty de som älskar Gud har ingen annan konfession än Gud allena!«
(M 2:1720)

Bilden: Shams-i Tabriz (d.1247) spelar schack med en kristen

Rumis Masnavi omfattar sex volymer med omkring 25 000 verspar. Den har tillsammans med Attars verk kallats ”Sufis evangelium” och anses ligga näst intill Koranen i vishet. Masnavi har till och med förärats med epitetet ”Den persiska Koranen” eftersom den är baserad på Profeten Muhammeds uppenbarelser ”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens, namn” (islams konsekrationsformel som inleder alla kapitel i Koranen utom kapitel nio, och varje betydelsefull handling).

Muhammed har den arabiska innebörden ”den prisade”, det vill säga den fullkomlige, vilket syftar på ett inre stadium av människans ursprungstillstånd. Även Rumi identifierar sig med detta ursprungstillstånd och predikar den gudomliga kärlekens budskap, eftersom utan kärlek kan man inte se det sköna vare sig hos en människa eller hos Gud.

Ett vanligt tema i Rumis lärodiktning är skildringen av människans begränsade kunskaper i förhållande till den gudomliga uppenbarelsen, vilket inskärper betydelsen av att vara medveten om sina begränsningar och visa ödmjukhet när man framställer sina kunskaper och färdigheter. I Masnavi III berättar Rumi om en fluga som landar på ett halmstrå i en pöl på gatan och därefter börjar skryta och skrävla: ”Det var precis som jag hade tänkt mig: Här är havet, och jag är sjömannen, som skickligt styr denna stora båt!” Halmstrået rör sig i pölen då vinden blåser, och pölen blir som ett stormande hav för den arma flugan. Flugans världsuppfattning sträcker sig inte bortom sin egen horisont, men ändå slår den sig för det lilla flugbröstet och hävdar sin storsinta vidsynthet. Rumi framstår härigenom som den ständige kritikern av inskränkt förnuftsdyrkan. Det universella förnuftet är enligt Rumi alltid underordnat kärleken, ty Gud ska inte främst tänkas, utan erfaras:

»När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.«
(M 4:1421)

Kropp och själ är intimt förknippade med varandra. Kroppen är andens manifestation i världen och faran för den andliga utvecklingen ligger i själva verket i att tillskriva formen/manifestationen för stor betydelse. Man får inte låta Lustgårdsportens nycklar falla ur sin hand för att man trängtar efter bröd! Även om själen är som falken och kroppen dess boja är det dock ett misstag att se en klyvning mellan kropp och själ:

»Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.«
(Ur Diwan-i Shams-i Tabriz)

Denna uppgörelse med dualistiskt tänkande och insikt om motsatsernas enhet bidrar till att Rumi lyckas se bortom mycket av till exempel kristna uttolkares begränsningar, där världen ofta är ett begrepp som är förbundet med synd och frestelse till livsnjutning. Sufisterna följer istället profetens uttalande om att ”Gud är den Sköna och älskar skönhet” och betraktar därför all jordisk skönhet som ett återsken av det gudomliga. Världen utgör därför inte en frestelse till det sinnliga, utan en ära för och påminnelse om den källa som är Gud själv.

Men samtidigt betraktas upplevelsen av främlingskap i världen av Rumi som ett andligt uppvaknande: ”Till sist tröttnar man på allt utom hjärtats längtan efter själens resa.” Profeten Muhammed har dessutom sagt: ”Uppträd i denna världen som en främling, en som är på genomresa. Islam framträdde som en främling och kommer sluta som en sådan. Och lycksalig är främlingen.” På motsvarande sätt lyder en helig tradition (hadis-e qudsi): ”Varken himlen eller jorden rymmer mig men Min trogne tjänares hjärta rymmer Mig”.

Det som kan skildras är dock blott endast skuggbilder av själens passionerade längtan efter återförening med Gud. Sinnlighetens poesi syftar med andra ord på ett bortomsinnligt tillstånd. För att överhuvudtaget kunna uttrycka Gudsupplevelserna måste den världsliga erfarenhetens språk användas (såsom erotikens och berusningens bildspråk).

Mångtydigheten förstärks då det persiska språket saknar genusbeteckningar. Gud undflyr alla bestämningar och kan egentligen inte uttryckas i ord. Gudomliga sanningar kan endast uttryckas antitetiskt i negationer, genom beskrivningar av vad Gud inte är – ”saker och ting blir tydliga genom sina motsatser”. Rumis mystik skildras därför också ofta genom paradoxer:

»Jag har blivit sanslös, jag har förfallit i jaglöshet – i absolut jaglöshet, hur glad jag är åt Jaget! Jag kommer att bli mig själv i samma ögonblick som jag utplånas och gjorts jaglös: Jag är endast fullständig när jag är utanför de fem sinnena och de fyra elementen.«
(Ur Diwan-i Shams-i Tabriz)

Rumi skildrar även den inre kampen mellan det bestialiska egot och den änglalika själen. ”Om du inte har sett djävulen, se då in i ditt eget jag.” Det är just denna inre kamp eller heliga krig som (bortom alla vulgärtolkningar) det religiösa begreppet jihad (”strävan”) djupast sett syftar på – en ständig uppgörelse med egna destruktiva lystnader och drifter.

Det kanske allra mest centrala temat hos Rumi är försvinnandet eller utplånandet – andligt ”avdöende” och pånyttfödelse. Detta jämför Rumi med hur solen reser sig över horisonten. Då försvinner stjärnorna, men de består ändå. När stearinljuset ställs i solens strålar syns inte längre dess låga, men den finns ändå kvar. Rumi använder sig dessutom gärna av liknelsen med järnet och elden. När järnet läggs i eldens lågor blir det rödglödande och får samma färg och temperatur som elden. Då kan det utropa: ”Jag är elden!” Ytterligare en sufisk symbolik som Rumi tagit till sig handlar om malen som ständigt lockas till elden för att slutligen förtäras av den: ”O älskare var inte mindre än en mal – när skulle en mal undvika elden?”

Slutprocessen är jagets utslocknande (fana), som samtidigt kan medföra att man blir pånyttfödd i Gud, i den rena, absoluta enheten som sluter cirkeln: ”O låt mig utslockna! Ty utslocknandet utropar ’Till Honom skall vi återvända’” (M 3:3906). Varje ”död” medför också en ”pånyttfödelse”:

»Utan natten skulle människan
inte samla sig en skatt
och ingenting skulle finnas
för Dagen att förslösa.«

Vassflöjtens ensamma toner symboliserar denna inre resa från mångfald till Gudomlig enhet. På så vis kan man ta ett språng över tiden, vilken Rumi brukar beskriva som ett huggande svärd. I samma mån som Gud kan bli ”allt i alla” (1 Kor. 15:28) så kan, vilket helgonen har visat, andlig fulländning uppnås – den fulländade människan (al-insan al-kamil).

Bilden: Rumis mausoleum i Konya

Mawlânâ Jalâluddîn Muhammad al-Balkhî al-Rûmî (som hans fullständiga namn till slut kom att bli) dog år 1273 och begravdes bredvid sin faders grav i Konya. Årsdagen av hans död har högtidlighållits som en religiös ceremoni i århundraden enligt islamsk månkalender, men har i Turkiet de senaste 50 åren firats den 17 december enligt den västerländska solkalendern. Denna ”bröllopsnatt” utför Rumis släktingar sedan 26 generationer, och hans lärjungar runt om i världen, den traditionella meditativa virveldansen som symboliserar själens uppåtstigande resa. På många andra ställen läser man mästarens poesi på sina respektive språk till Guds åminnelse och ära.

För att sammanfatta detta presentationscollage (som framförallt är uppbyggt av element från Rumi-kännaren Ashk Dahléns forskning och texter) kan vi konstatera att Rumis dikter på ett exemplariskt vis förmedlar essensen i islam, vilket, som Goethe uppmärksammat, är något vi alla lever och dör i, eftersom islam bokstavligen betyder ”harmoniskt överlämnande åt Guds vilja”.