Att The Lord of the Rings skulle vara en allegori som skildrar ”vår tids politiska historia”, hävdar översättaren Åke Ohlmarks i förordet till (och på baksidan av) den första svenska upplagan av J. R. R. Tolkiens Ringen-epos (Ringarnas herre i Erik Anderssons nyöversättning). Denna förhastade och andligt snöpta uppfattning har även på senare tid framträtt i olika ideologiska skepnader (inte minst bland recensenter av filmatiseringarna och nyöversättningen), men det slår fortfarande lika fel och dess förkunnare visar därigenom endast sin oförmåga att greppa verkets tidlöshet och inneboende dynamik.
Man behöver inte gå så långt som till att dra upp de förbluffande stolligheter Åke Ohlmarks kläcker ur sig i de tragikomiska förtalsskrifterna Tolkiens arv och Tolkien och den svarta magin (som att Morgoth skulle vara Marx på grund av uttalslikheten på läspande engelska… eller att Saruman är en ”SA-man” med ett inskjutet forngermanskt ”Ruhm” som betyder ära…!) för att fullständigt punktera den självsvåldiga allegoritesen som vill låsa fast berättelsen i en ”samtida” ideologisk re-presentation. Tolkien avfärdar nämligen Ohlmarks påståenden som oförskämt nonsens i ett lika svidande som underhållande svaromål, men faktiskt också redan i sitt förord, där han menar att många helt enkelt blandar ihop allegori med tillämplighet:
I cordially dislike allegory in all its manifestations, and always have done so since I grew old and wary enough to detect its presence. I much prefer history, true or feigned, with its varied applicability to the thought and experience of readers.
I think that many confuse ‘applicability’ with ‘allegory’; but the one resides in the freedom of the reader, and the other in the purposed domination of the author.
Att Ringarnas herre inte är ett allegoriskt verk ska dock inte tolkas som att det skulle vara tomt på symbolisk innebörd och sakna annan betydelse än den flyktiga ”eskapismens” blotta underhållningsvärde (så kallad ”ren fiktion”). En sådan uppfattning är ingenting annat än ytterligare ett självbedrägligt försök att dra en förnuftets eldgrav mellan å ena sidan ”falsk” myt och å andra sidan ”sann” verklighet. Detta underskattande av både Sagolandets magi, såväl som fantasins och innerlighetens avgörande verkan på hela vår tillvaro, innebär samtidigt en instängdhet i rationalitetens väglösa järnbur, en hjärtats hopplösa avskildhet som gör det blint och oemottagligt för den sanna omätliga kristenhet och det bibliska evangelium som genomsyrar hela eposet.
För den hängivne katoliken Tolkien är den religiösa innebörden i Ringarnas herre däremot en implicit självklarhet, något som han varken vill eller behöver skriva läsaren på näsan, vilket han också meddelar i ett brev till sin vän jesuitpatern Robert Murray år 1953:
The Lord of the Rings is of course a fundamentally religious and Catholic work; unconsciously so at first, but consciously in the revision. That is why I have not put in, or have cut out, practically all references to anything like ‘religion’, to cults or practices, in the imaginary world. For the religious element is absorbed into the story and the symbolism.
Tolkiens ambition var att skriva en ny myt för England, inspirerad av versifierade epos som Beowulf, Kalevala, Eddan och Nibelungen. En myt brukar definieras som en sammanfattande berättelse om ett gudomligt skeende, elementförändringar som har en grundläggande betydelse för vårt ursprung och ger mening åt primära krav och önskningar på tillvaron genom att sätta oss i förbindelse med förfäder och hjältedåd.
Det gudomliga elementet, som Tolkien menar genomsyrar hela Ringen-myten och dess symbolism, innebär – liksom är fallet med korskyrkornas arkitektoniska utformning – att form och religiöst innehåll är inseparabla.
För att nämna några ytterst basala, men i regel okända symboler i Ringen-eposet så anger Tolkien att Ringens brödraskap inleder sin färd från Riftedal (Vattnadal i Ohlmarks översättning) den 25:e december – datumet för Jesu födelse. Ringbärarens uppdrag avslutas den 25:e mars – ett datum starkt kopplat till frälsning från våra synder och återföreningen med Gud, eftersom det är det datum Jesus dog på korset, datumet för återuppståndelsen. Vidare är den 25:e mars datumet för Marie bebådelsedag då ärkeängeln Gabriel inför Maria bebådade (förutsade) Jesu födelse (det vill säga 9 månader innan juldagen). 25 mars markerar också den Fjärde ålderns början enligt Gondors tideräkning – människornas tid som inte kan rymma vare sig alver eller magi.
Vad gäller Konungens återkomst så är det enligt Upp 1:5-6 Jesus Kristus, ”härskaren över konungarna på jorden”, som ”gjort oss till ett konungadöme”. I Hes 37 förs staven som var bruten samman och de döda syndarna får liv, följer den konungs rätter som enar alla folk, och blir därmed frälsta från sina synder och alla slags förbrytelser.
Att avvisa Kristi födelse – enligt Tolkien den största tilldragelsen i människornas historia – leder, med Tolkiens ord ”antingen till sorg eller till vrede” (Om sagor). 1969 skriver han dessutom inget mindre än att:
the chief purpose of life, for any one of us, is to increase according to our capacity our knowledge of God by all the means we have, and to be moved by it to praise and thanks
(The Letters of J. R. R. Tolkien, p. 400)
Kan man då inte säga att Ringarnas herre är en Kristus-allegori?
Denna frågeställning ska vi ta med oss och göra en ytterligare fördjupning i, men tills vidare så nöjer vi oss med att besvara den nekande, utan någon annan motivering än att konstatera att myt inte är detsamma som allegori. En sann myt, en sann metafor, behöver till skillnad från allegorin – en pseudometafor – inte ”avkodas” genom att relatera till något yttre, något annat. En sann myt skänker oss en större klarhet på ett omedelbart sätt. En sann myt innehåller oss själva när vi är förtrollade.
–––––
I nästa del ska vi bekanta oss med grunddragen i den mysterievisdom som Tolkien var så djupt förtrogen med och som var det dominerande tankegodset i Västerlandet (inklusive teologin inom Kristendom och Islam) från senantiken till slutet av medeltiden.
Café Exposé 