Tolkiens kristna mytopoetik, del II

Tolkiens språkprofessur, hans enastående filologiska kunskaper och djupa kännedom om keltisk och fornnordisk mytologi, dess Guda- och hjältesagor, innebär hos honom ett upphöjande av dygder som mod, ära, generositet och vänskap. Dessutom fick han därigenom en stor genealogisk förtrogenhet med det bärande tankegodsets i det västerländska tänkandet från senantiken till slutet av medeltiden – den nyplatonska mysterievisdomen (ibland kallad teurgin).

En katolsk (bokstavligen ”universell”) nyplatonism kom att bli fullständigt central för Tolkiens Weltanschaung, hans förståelse av språk och sagor. Av den anledningen reder vi här ut denna antika läras grunddrag i en smärre uppsats.

Nyplatonistiska influenser hade en starkt vägande ställning hos fornkyrkans Augustinus, hos bogomiler, manikéer, katarer (som paradoxalt nog givit upphov till begreppet kättare via grekiskans katharos som betyder ren), mandéer och religiösa inriktningar med mer eller mindre gnostiska inslag (även om nyplatonismen i sig inte är gnosticistisk). Vidare dominerade den i Augustinus efterföljd medeltidens katolska teologi, samt även hos de reformert kristna, inom islam (sufierna) och hos mystiker som Böhme och Swedenborg. I och med modernismens ”upplysningsanda” och permanenta profanering har mysterievisdomen dock alltmer fallit i glömska.

Nyplatonismen går ibland felaktigt under beteckningen Aristoteles teologi, men dess främste förkunnare är Platons efterföljare Plotinos (ca 205 e. Kr – 270 e. Kr.), vars föreläsningar och samtal nedtecknades av lärjungen Porphyrios. Plotinos Enneader omfattar på klassiskt manér sex delar med vardera nio böcker (ennéa är grekiska för nio). Den första delen behandlar moraliska problem, del två och tre sinnenas värld. De tre sista delarna behandlar det gudomliga och meningen med människans liv. Dessa tre delar bröts på 800-talet ut ur helheten och parafraserades på arabiska, vanligen just med titeln Aristoteles teologi. Här diskuterar Plotinos sina tre hypostaser: det Ena (to Hen), som är Gud, det gudomliga eller det Goda, Intellektet (Nous) eller förnuftet, samt Själen (Psyche). Plotinos själv avvisade kristendomen, men inom kristenheten kom denna ”treenighet” att motsvara Fadern, Sonen och den Helige ande.

Relationen mellan de tre hypostaserna är hierarkisk och förklaras genom emanationsläran. Överst står det Ena som i ofattbar och fullkomligt majestät låter sin kärleksvisdom likt ett allestädes närvarande ljus, som från en sol, flöda ned (apórroia) i Intellektet där i en urbildernas ocean allting tar form som perfekta idéer. Allt är här besjälat. Den lägre delen av Själen ”förgrenas” enligt skapelsens ordning från det gudomligt inspirerade Intellektet ned i materiens värld. Gud blir därigenom indirekt närvarande i allt. Allt strömmar, emanerar, från Intellektet via Själen ned mot det jordiska. Nyplatonismen är panenteistisk, det vill säga Gud är i allt och allt är i Gud. Gud finns med andra ord immanent i allting precis som i ett panteistiskt perspektiv, men Gud är också något utöver detta, behåller en transcendens. Själen är en enda och det är dess närvaro i materiens stoft som ger det liv – utan den vore allt dött. (jmf Joh. 6:63)

Den gudomliga godheten, kunskapen och skönheten utanför tid och rum når genom själen materien med olika intensitet. Insikten är avhängig själens avstånd till källan och den mottagande kroppens karaktär. Man ser det man är, vilket innebär att människans Gudsbortvändhet och nedsjunkande i det sinnliga, det materiella, kan fördunkla själens lyskraft. Meningen med livet enligt Guds vilja är däremot att steg för steg söka ökad kärleksvisdom, ett sökande efter det väsentliga, en inre rening och förenkling (aplosis). Endast genom trons innerlighet kan människan bli entydig. Tanken om att den Gudomliga kärleken och visheten får det innehåll som överensstämmer med den mottagande formens kvalitet påminner för övrigt starkt om Kierkegaards existentiella teologi.

Plotinos menar att själen, till skillnad från materien, är odödlig. Den själ som under jordelivet behållit minnet av sitt höga ursprung och längtar tillbaka till Intellektet återvänder till de rena Gudomliga formernas värld. De som helt försjunkit i det sinnliga blir kvar i materien, fjättrade i det evigas skugga.

Själens kunskap är snarare ett högre tillstånd av lycka, frid och Gudsupplysning än ett artikulerat analytiskt kunskapsstoff. Hos Aristoteles, Platon och Plotinos är regeln att kunskapen måste bli en del av vår natur och vårt sätt att vara om den verkligen ska förtjäna namnet. På samma gång måste vår natur stå i samklang med det översinnliga, som determinerar vetande och handling. Att tala om Gud utan att sträva efter att omvandla sin tro i handling, i levnadskonst, i rätt livsföring, är bara ”tomma ord”. Liksom hos Heidegger kan det inte finnas någon ”objektiv kunskap” isolerad och skild från ett existentiellt sammanhang. I själva verket existerar inte heller några ”ting” för Plotinos. Det enda som egentligen finns är ett själens begrundande i större eller mindre koncentration, större eller mindre grad av renhet.

Vid sidan om emanationsläran så är motsvarighetsläran ett viktigt nyckelelement i Plotinos Enneader. För att ett tillstånd, en ”essens” ska bli förståelig för sinnena krävs en form, en konkretisering, hävdar Platon. Hos Plotinos innebär denna formtanke att det inre och andliga blir synligt genom ett motsvarande yttre. I själens nedåtgående rörelse från det högsta förnuftet mot materien inflyter den gudomliga essensen i proportion till avståndet från ursprungskällan och tar sig därför allt dunklare höljen.

Den gradvisa processionen längs kunskapens väg upp mot skapelsens urbilder är enligt Plotinos bildmässig i form av analogier och motsvarigheter som allt tydligare speglar de Gudomliga egenskaperna. Vägen till denna kunskap brukar sedan 1200-talet med den helige Bonaventuras terminologi beskrivas som rening (purgatio), upplysning (illuminatio) och förening (unio). Förhållandet mellan dessa tre tillstånd behöver inte nödvändigtvis vara linjärt eller stadiemässigt successivt. De kan skjuta in i varandra och ordningen kan kastas om.

De tre tillstånden påminner starkt om Lagen (shari’at), Vägen (tariqat) och Sanningen (haqiqat) inom Islam. Profeten Muhammed förkunnade: ”Lagen är mina ord, vägen är min handling och sanningen är mitt inre tillstånd.” Sufierna tolkar lagen som teoretisk gudomlig visdom, sapientia, i sin vidaste bemärkelse och vägen som metoden att tillämpa denna. Sanningen utgör det närmast fullkomliga inre tillståndet, unio mystica, det andliga självförverkligande som eftersträvas på resan mot det gudomliga. I Bibeln betecknas detta unitiva tillstånd öppnat för högra inflytelse som det ”tillstånd då sinnet är skilt från kroppen”.

Enligt Plotinos möter vi genom det nya inre medvetandet en spegelbild. Att vi ser det vi är innebär att vi varseblir vårt eget sinnestillstånd. Genom denna inre projektion kan vi komma i gemenskap med Intellektet, själens högre värld. Själarna (som egentligen är en) är amfibier, utgör en dubbelexistens, enligt Plotinos. Själen lever med en del i den övre världen och en annan i den lägre, vilket ibland beskrivs som ”as above, as below”. Men det som kan uppenbaras i dessa flyktiga ögonblick av kontemplation är nästan uteslutande endast ett själens minne av något högre. Undantaget är de sällsynta stunder av utomkroppslig hänryckning och extas som Plotinos och mystiker genom årtusenden beskrivit som den högsta lyckan, ett tillstånd av total klarhet.

Enligt Plotinos är universum ett Gudomligt evigt flöde där själen tränger ned till den döda materien, upplyser den och ger den liv. Om den behåller förbindelsen med sitt ursprung återvänder den efter döden, annars fångas den i kroppen som hindrar hennes rörelse i processionen uppåt och går under tillsammans med sitt jordiska fragmenterade skal. Allt är besjälat, det hela är ett enda. Monismen är med andra ord hos Plotinos total. (Plotinos framstår även i flera avseenden som en föregångare till Leibniz monad-tänkande). Människan bör i jordelivet sträva efter att låta tankarna lämna den alltid splittrade materien och söka närma sig den rena formen. (Enn. VI 7:6,9) Tanken påminner om den kristna förställningen om förhållandet mellan Gud och människa som mellan vinträdet och grenarna (Joh. 15:5) eller den paulinska synen på människan som del i Kristi återuppståndna kropp (1 Kor. 10:16, 12:27 m. fl.).

Som en följd av motsvarighetsläran, att vår värld inte är skild från den andliga, blir det nödvändigt att försöka tränga igenom det yttre skalet för att nå fram till den inre Gudomliga orsaken till det materiella och synliga, att ”se det som sker i det som synes ske”, det vill säga det Intellekt där allt ses som ett enda och samtidigt i en oändlig mångfald. Analogier, motsvarigheter – kanske framförallt myter – ger oss kunskaper om något högre. Plotinos:

Var naturlig form har en motsvarande, likartad men ädlare form i den högre världen. I denna värld är den beroende av materien, men i den andra är den helt…fri härifrån…universell (Enn. VI 7:11)

Vidare:

Allt är fullt av sjudande liv. Det är som en ström ur en enda källa. Den kan ej jämföras med ett andetag eller ett värmeflöde. Den verkar snarare som en enda egenskap i vilken allt uppgår, något underbart som på en gång är en doft där vinets smak förenar sig med all annan smak, med alla färger. Alla dess egenskaper är märkbara för känseln och för örat. Allt är melodi, allt är rytm. (Enn. VI 7:12, 22)

Här kan vi tillfälligtvis föregå vår framställning och skissa en snabb parallell till Ainurs musik (Ainulindalë) i Tolkiens Silmarillion. Ainurs musik kallas även (den Stora) Musiken, (den Stora) Sången och betecknar Ilúvatars (”Alltets fader”) skapande av himmel och jord. Silmarillion, som Tolkien såg som sitt främsta verk, behandlar med andra ord människans och världens ursprung.

Kunskapen om motsvarigheterna, den Konungsliga vetenskapen (också kallad Fåglarnas eller de Bevingades (änglarnas) språk (på persiska: Mantiq-ut-Tayīr), har råkat i glömska. Denna korrespondens- eller motsvarighetslära relaterade Plotinos till det gamla Egyptens hieroglyfer, en översinnlig skrift där varje jordisk symbol verkade beteckna högre, andliga motsvarigheter.

Plotinos inriktning på förbindelsen och dynamiken mellan människa och Gud representerar ett för oss nytt (rättare sagt nygammalt) sätt att tänka. Den består ej av att ersätta sinnevärldens objekt med tänkta, högre motsvarigheter, som framstår som essensen av sinnevärlden. De tre hypostaserna Gud, Intellekt och Själ är aldrig ting, utan andliga hållningar. Plotinos svar på livets mening är ett andligt liv, inriktat på självkännedom och därmed sammanhängande klarhet om det Gudomligas närvaro i oss. Plotinos vishetslära i sin rena form, som inte är i behov av en frälsare, är nära besläktad med den indiska religiositeten, som den framställs i Upanishaderna.

För att sammanfatta nyplatonismens antika tänkande så står det för en philosophia perennis, en universell religiositet i form av en evig andlig följeslagare. Människan är liksom hennes änglar alltid i rörelse: stillastående betyder förstening. Det vi ser och förstår är det vi är. Den plotinska läran i Enneaderna innehåller för all mystik väsentliga drag, och det var även detta som gav Tolkien vägledning i sitt författarskap: absolut och kärleksfull koncentration, sökande efter klarhet genom en ”inre väg” och tänkande i motsvarigheter.

Lyckligtvis var Tolkien dock inte ensam om sitt antimodernistiska anammande av en kristet färgad nyplatonism…

(Den huvudsakliga källan till denna del är kapitlet ”Swedenborg, Plotinos och Aristoteles teologi” i Lars Bergquists Biblioteket i lusthuset – tio uppsatser om Swedenborg.)