Gryningen är pärlemor – dikter av Kurt Almqvist

Det har nu gått fem decennier sedan Kurt Almqvist (1912–2001) utkom med sin till synes oansenliga och lätt förbigångna lilla pärla till studie – Den glömda dimensionen. I denna essäsamling presenteras philosophia perennis för en svensk läsekrets på ett hitintills oöverträffat sätt. Inte minst för Tage Lindbom visade den på ”en port i muren”:

»En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ”Den glömda dimensionen”. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människan i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne en position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.«

Andra läsare har slagits av studiens sobra tilltal och dess täta, perfekt avslipade form. Och än idag utstrålar den, till synes oaktat av tidens tand, en avsevärd fraîcheur. Det är svårt att finna någon annan förklaring till detta än att det måste ha sin upprinnelse i själva studieobjektet som sådant, i kombination med författarens sällsynt genuina inlevelse däri. Almqvists andlige mästare sedan början av 40-talet, Frithjof Schuon, lär inte för inte ha kallat honom ”ein goldner Mensch”.

Gryningen är pärlemorSamma år (1959) utkom även Almqvists andra diktsamling, Gryningen är pärlemor. I denna får vi stifta bekantskap med en mer personlig, emotionell och kontemplativ sida av hans författarskap. Poesin förmår genom sitt impressionistiska bildspråk låta essensen närma sig formen. Därigenom åskådliggörs och sammanförs symboliskt helheter som kan ge den andliga längtan vingar. Här kommuniceras något av diktarens förfinade gehör för tillvarons outsägliga djupdimension, ett adekvat uttryck för den levda sanning som är sin egen nödvändighet.

Dessa ”mittpunktssökande” meditationer i lyrisk stöpning kompletterar således essäernas konceptuellt diskursiva framställningsform med en mer mystisk eller ”sapientiell” integrering av de metafysiska principerna. Dikternas interioriserande verkan inbjuder därmed läsaren att bli delaktig i den tidlösa visdomen på ett existentiellt vis, vilket kan nå djupare skikt i själen än det blott tankemässiga. Dessutom bidrar de i vissa fall till en vidare belysning av vad som tas upp i de doktrinära verken, till exempel dikten nedan om Rödluvan och analogin mellan denna klassiska Grimm-saga och Dantes Gudomliga komedi som Almqvist ställer upp i Himmelsstegen: Om människans möjlighet att finna en väg till Gud (Åsak, 1986), s. 22–23.

Almqvist hade tidigare doktorerat i romanska språk vid Uppsala universitet 1951 med en avhandling om en provensalsk 1200-talstrubadur, Guilhem Adémar, samt publicerat lyrik i tidskrifter och i diktsamlingen Vallfärd till mitten, 1945. Detta förstlingsverk inleds med en strof av den egyptiske sufi-shaikhen Ibn Atā Allāh (d. 1309), som deklarerar:

På Meckas heliga mark finns Abrahams fotspår,

men i hjärtat finns spåren efter Allāh själv.

Likväl som templet i Mecka har hjärtat pelare.

Templets pelare äro gjorda av sten,

hjärtats av ädelstenar, av Visdomens ljus.

Vid sidan av sina egna dikter i detta mottos anda, tolkar Almqvist här även Friedrich Hölderlins ”Hyperions Schicksalslied”. I den direkt efterföljande egna dikten ”Upp mot källorna” finner vi, med stråk av ett likartat tonläge, något av ett anagogiskt Leitmotif, vilket tillsammans med Ibn Atā Allāh-strofen kan sägas inaugurera Almqvists fortsatta författargärning:

Ack, nu gå vi med bäckarna

ned mot dalen,

och sorg fyller vårt hjärta

(…)

O Herre, giv oss att återvända

dit där tingen begynna,

upp mot de kalla, klara källorna!

Denna bitterljuva, nostalgiska längtan påminner inte så lite om grundackordet i all Koran-recitation, liksom i sufidikter som Rumis, där den får sin livsnerv från en dynamik mellan intimitet och bävan. I Almqvists dikter finner vi även sida vid sida med en sådan elegisk klangfärg också den friska oskuldsfullhetens klara blick, det vill säga vad det innebär ”att vara såsom barn”.

Här följer ett urval av de 40 dikterna i Gryningen är pärlemor.

I. Och ändå mitt egnaste

Den dolda solen

Pilen som kastar sig upp mot ljuset

mattas snart och vänder

och borrar sig ned i jorden.

Den som flyr från tyngden

fångas av tyngden.

Varför fly från sig själv?

Att finna sig själv är ju konsten:

att sluta sin andakt

i trängre och trängre kretsar

kring hostian i sin egen mitt,

den dolda solen,

som bränner allt och ger liv åt allt –

Där födes, oberört av den tunga jorden,

undret som inte är jag

och ändå mitt egnaste:

molnet av blommor,

genomandat av gryningens ljus.

Skogstjärnen

Se molnen jaga, men inga vågor

förstör deras bild i undrens sjö:

den fuktiga isen återger allt

lika troget som sommarns lugnaste vatten.

Skall så i min själ, där allt är oro,

längst ner i dunklet en spegel öppnas:

en trollsvart tjärn, som jag känt men ej sett,

höljd som den varit av kastvindars piskrapp?

Men plötsligt blir den vila och himmel,

intet och allt: befriad från plågan

bär den plågan i orört sköte. –

Häpen över att se sig själv

stannar min storm med nedsjunkna armar.

Grottan

Ljusskenet kallar på mig i grottan,

rösten mild som det renaste liv,

vid som himmeln.

Är jag själv inte grottan

för detta ljussken, detta fulla ord?

Är jag själv ej detta ord?

Nära, nära, här

Som äppelblomma till tulpan,

när dagens vind har tystnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är« –

nynnar hjärtat till sig självt,

när själens grepp har lossnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är«.

* * *

II. Du Ende!

Väderkvarnen

Se, jag är väderkvarnen

och öppnar helt mitt bröst för din vind,

du Ende!

Så grip i vingarnas fång, du sökare,

du allomfamnare,

du Ende!

Kvarnstenen dansar tätt omkring dig,

rörd av din kärlek,

du Ende!

De hårda kornen dö i dess rund,

bli till solljust stoft – bli till dig,

du Ende!

Dervischsång

Nu läser Allah universums rosenkrans

Han är Allah

världarnas pärlor dansa genom Hans hand

Han är Allah

men början och slutet är tomhet: den är Han själv

Den är Allah

och tråden som går genom världarnas mitt är Han själv

Den är Allah

Lycklig är han i vars hjärta Herrens nål

Den är Allah

har gjort ett hål för kärlekens röda tråd

Den är Allah

och som vet att hålets tomhet, den är han själv

Den är Allah

han har vila och jämvikt vad han än gör

Han är Allah

Droppen

Ja, också detta ögonblick är Evigheten.

Också i detta ögonblick står jag inför Honom,

och allt förgånget och allt som skall komma

är detta ögonblick –

Droppen uppslängd av älven

i stenens hålighet

deltar ej mer i besatthetens kretslopp.

Den speglar alltet

och väntar att drickas

av värmen i sten och luft.

* * *

III. Skymningsord

Zigenarmelodi

Mättad av begrundan häver sig melodiens

dyning ur fiolen. Den vill inte lämna detta

hav som gett den liv: dröjer sig kvar över det,

lutar sig berusad över dess oändlighet.

Aldrig skall den låta sig utformas till skum

och pärlande droppar, som irrar omkring i

ett fåfängt, främmande dagsljus. Nej, den vet

var verkligheten finns att söka och lyssnar

samlad in mot all-skötets natt – lyssnar och

talar i ett innerligt samtal, fullt av igen-

kännandets glädje.

Rökelsepelaren

Ung och smidig som en palm reser sig

rökelsepelaren: än orörlig, försjunken i sig

själv, än i stilla bävan. Och askan, som faller,

vet den ej av.

Elegi

Du har gått bort, och det är skymning.

Du lekte fram världen för mig, mitt barn,

och den var frisk och glittrande som skapelsens morgon.

Av några träbitar gjorde du lyckans slott

och av solens sken på ett papper lustgårdens bäckar.

Allt som jag möter räcker mig saknadens krans,

och vinden susar i träden, vinden viskar i säden:

»Ensam med sorgen, ensam i sorgens väldiga hus!«

Jag frågar dem jag möter vem de är,

och alla svarar de med samma skymningsord,

doftande av bitterljuv rökelse: »Ensamhet«.

I en musslas natt

När mitt livs sol var borta, kände jag en

underlig lust att ha ett litet hårt, runt föremål

i handen, att pressa det mot handflatans mitt.

Jag kände att finge jag det, så skulle jag kunna härda ut.

Då hörde jag en röst som sade: »Solen är

det största – sök det minsta! Solen är det

högsta – sök det lägsta! Solen är det uppen-

baraste – sök det fördoldaste!«

Jag sökte och fann på det största havs-

djupet, gömd i en musslas natt, den lilla matt-

glänsande, månlika pärlan, solens motpol.

Och hon sa mig vad hon hette: »Tålamod«.

Matutin

Stig upp, medan natten ännu härskar helt,

och tänk på din Herre! Vagga dig i minnet

av din Herre, medan dagen förbereds! Då föds

dagen sakta i ditt hjärta, lösgörs i den mildaste

av förlossningar – och gryningen är pärlemor,

pärlemor i Ordets mussla.

* * *

IV. Minnesång

Du sagoberätterska!

»Jag är svart men ljuvlig.« Höga Visan I:5

Jag ligger sorgsen och sömnlös och stirrar

ut genom det öppna fönstret. Dess linjer om-

rama bilden av henne som glänser svart och

gnistrar av stjärnesmycken.

Du hemlighetsfulla, var döljer du dig, när

dagen bullrar som ett barn och leker med be-

drägliga skuggor? Jag vet: mina dagar är

blott dina skiftande tankar och drömmar,

du sagoberätterska. O låt mig dricka dig

innan gryningen kommer! Förbliv i mig, så

att jag får förbli i din verklighet!

Åkallan

Ej solen och guldet är dina tecken: den

osynliga kronan på ditt huvud är månens

skära; det svala silvret och den lågmälta

pärlan smycka din hud. Du närmar dig

tingen med kattens visa mjukhet: förtroligt

men ändå från fjärran; därför ha tingen dig

kär. I ditt blod nynnar bäcken sakta sin

sång om döden; därför tyr sig livet till dig.

På skymningsstigar, dit älskande söka sig,

söker jag dig, sjunga mina steg högtidligt ditt

lov, bär jag på ömma armar till stenar och

träd deras glädje: ditt namn – till väntans

folk det nyfödda kungabarnet.

* * *

V. Den gudomliga leken

Skrattmåsar

På kajkanten sitta skrattmåsar med sina

svarta ansikten vända mot havet. När jag

går förbi, dyka de skriande ut i diset. Deras

utbredda vingar hälsa vattnet. De fladdra

till en sista gång över dess yta; så sätta de sig

och vika ihop vingarna – som en drottning

sätter sig tillrätta på sin tron – och tystna.

Jag, människan, är vingarna och skriket

och stenen, som väntar på fötternas tryck vid

hoppet ut… den ofrälsta stenen, längtans

skrik och det vita vingarna – allt detta är jag.

* * *

VI. Till morgonens hem

Rödluvan

Rödluva, Rödluva, heden är villsam!

Blommorna locka med tusen färger,

lärkorna lyfta din blick från marken.

Rödluva, slut dina trötta ögon!

Ser du korgen med brödet och vinet?

Hör du fågeln, som sjöng vid ditt avsked?

Snart kommer natten på lärkornas väg

och sveper sitt täcke om dig och heden

och bär dig tyst till morgonens hem.

* * *

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

3 reaktioner på ”Gryningen är pärlemor – dikter av Kurt Almqvist

  1. Herrens frid! Jag tycker att dina inlägg borde samlas i en antologi med titeln Café Exposé – ett urval.

    Man behöver bara arbeta om inläggen lite grand, med noter i stället för länkar osv. Man kan också ha bilder.

    Mejla mig så kan vi diskutera detta.

  2. Ping: Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark « Café Exposé

  3. Ping: Visa av Kurt Almqvist | Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s