Kärleksförklaringar till Kalevala

När man läser Ivan AguélisVilhelm Ekelunds och Hans Ruins kärleksförklaringar till Finlands nationalepos Kalevala anar man något av den fascination för denna den finska folkdiktningens och vildmarkspoesins språkmagi som fick J.R.R. Tolkien att så helhjärtat fördjupa sig i sina studier i finska att han nära nog spolierade sin egen skolgång, att så hett längta efter att få besöka De tusen sjöarnas land, och – inte minst – att få fröet sått till sin egen förtrollande mytvärld!

Ivan Aguéli: Ett alldeles ojämförligt konstverk ”vackrare än Homérus”, en den ”nordiska naturens initiationsbok o. Katedral””ett klassiskt arbete som man ej kan studera nog grundligt”, att han ”aldrig hört djupare vokaler, aldrig renare konsonanter, aldrig mera suggestiva sonoriteter än Kalevalas finska”. (Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor: Den tidiga symbolismen i Finland 1890-1895, 1981, s. 149.)

Vilhelm Ekelund i sin In silvis cum libro (1957): ”Det otroliga av poesi, som här i Norden finnes, det är varken hos Bellman eller Stagnelius eller Runeberg att söka – nej, det göms i Finlands Kalevala och dess Kanteletar. Där äro underverk av hjärtats intelligens.”

Hans Ruin: ”‘Kalevalas’ sago- och trollvärld är till hälften Västerland, till hälften Österland.”

”Det har sagts att längre än i den finska folkdiktningen har naturbesjälningen inte gått i något lands diktning.”

”En stark fantasi liknar en mättad vätska, som vid minsta rivning mot kärlets väggar utfaller i kristaller och bildar sinnrika mönster. Allt blir konkret, blir bild och inte begrepp. I ‘Kalevala’ visar det sig ständigt. När Väinämöinen bygger åt sig en ny kantele av björken han fällt, sätter sig en gök i trädet intill. Varje gång den galer strömmar det ‘guld ur gapet’, rinner det ‘silver ur hans strupe’. Av ett hörselintryck har omedelbart blivit ett synintryck och av synintrycket någonting som man kan ta på, har blivit guld och silver, som Väinämöinen kan göra stift av för sitt spel och skruvar för sin stora cittra! Det är sagans art, dess betagande förvandlingskonst. Med fästen av guld och silver skall hans kantele vinna samma makt över människornas sinnen som göken har när den ropar.”

”Så gott som allt som är väsentligt för lyriken i ‘Kalevala’ brusar i Kullervos klagan fram i ett mäktigt crescendo. Allitterationerna slår sina täta länkar, bild efter bild följer varann i hälarna med den flimrande effekt jag tidigare talat om, parallellverserna hopar sig i alla de funktioner de kan ha, antingen de lyriskt förtätar, dramatiskt stegrar, antitetiskt kontrasterar eller glider fram i jämna sviter. Allt samverkar i att åstadkomma ett starkt rytmiskt liv och ett inträngande tonfall.”

”I världslyriken utgör Kullervos klagosång, såsom översättaren säger, ett mörkt glimmande stycke.”

”Bland de många orsaker som bidragit till rikedomen på bilder, symboler, djärva figurer i ‘Kalevala’, är en av de viktigaste just denna ofta starkt poängterade vändning mot en inre verklighet. Det är också den som radikalast skiljer ‘Kalevala’ från antikens episka mästerverk. / I denna bildlyrism händer det att skrankorna mellan århundradena faller ihop till intet.”

”Den uttryckskraft som Kalevalasångerna har, särskilt i de lyriska partierna, är i viss mån ett resultat av att de runor, varav dessa är sammansatta, fortlevat under långa tider i folkets fantasi, alltsedan medeltiden. / Den ene sångaren har sökt överträffa den andre. Det har varit en sångartävlan utsträckt genom århundraden. Så har det kommit sig att många av sångerna slipats till de ädelverser de är.”

(Det skönas förvandlingar: Essäer, W&W, 1962, s. 165ff.)

Bild: Gamla timmerstugor vid sjön Mantojärvi i närheten av Utsjokis prästgård i lappländska Finland (I, Argus fin [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons)

Visa av Kurt Almqvist

Trubaduren Göran Frölén har med sällsynt lyhördhet tagit fasta på det rytmiska i Kurt Almqvists poesi och fint tonsatt en av dikterna. Med sång och gitarr framför han ”Visa” från samlingsantologin Genom tingens portar (1989), tidigare publicerad i Gryningen är pärlemor (1959). Därutöver ger han också en god engelsk översättning.

Almqvists dikt skulle kunna tolkas som en innerlig åstundan efter Sanning och Skönhet genom den friska Källan till livet och alla ting. Detta Källsprång (det egna hjärtats ”blomster”) måste genom en andlig traditions försorg få fritt utlopp, för att inte hindras av tingens beslöjande ringdans. Då utgör det en säker garant för att ge sökaren såväl ljus och vägledning som hopp bortom allt hopp, även om allt annat så skulle förefalla vara djupaste mörker och död.

Ja, måste vi inte alla, för att finna en beständig lycka, söka den i det egna hjärtat?

VISA

I mitt hjärta finns ett blomster,

som Herren själva har gjort.

Det är litet, ja som stoft,

och som världens rund så stort –

o måtte jag det finna!

Det trivs ej inom stängsel,

det tål ej trädgårdsmur:

fritt måste hjärtat vara,

tingen går därur –

må höviskt de försvinna!

Det blommar djupt i natten,

där allt är mörkt och dött.

I kalkens rundel glimmar

vad skönt jag nånsin mött –

o där står allt att vinna!

Se även

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark Färgvetaren och Goethe-kännaren Pehr Sällström läser en av Almqvists tidiga dikter

Kurt Almqvist om Hjärtats vildmark

I år är det 100 år sedan poeten, sufin och den perennialistiske författaren Kurt Almqvist föddes. Pehr Sällström har läst in en vers ur hans dikt ”Hjärtats vildmark” ur debutsamlingen Valfärd till mitten från 1945 och illustrerat med en oljemålning av Helge Holmqvist.

I denna dikt skildrar Almqvist den vilda naturen som en bild av den Gudomliga Visheten, inför vilken människan måste uppge sig själv för att bli delaktig av.

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark. Den kärlek, som ej vet det, är ingen sann kärlek. Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta: öknen, som är farlig för alla utom för sig själv, heden, som blommar, inte för dig och inte för mig, utan för sin egen ändlösa himmel.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Gryningen är pärlemor – dikter av Kurt Almqvist

Det har nu gått fem decennier sedan Kurt Almqvist (1912–2001) utkom med sin till synes oansenliga och lätt förbigångna lilla pärla till studie – Den glömda dimensionen. I denna essäsamling presenteras philosophia perennis för en svensk läsekrets på ett hitintills oöverträffat sätt. Inte minst för Tage Lindbom visade den på ”en port i muren”:

»En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ”Den glömda dimensionen”. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människan i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne en position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.«

Andra läsare har slagits av studiens sobra tilltal och dess täta, perfekt avslipade form. Och än idag utstrålar den, till synes oaktat av tidens tand, en avsevärd fraîcheur. Det är svårt att finna någon annan förklaring till detta än att det måste ha sin upprinnelse i själva studieobjektet som sådant, i kombination med författarens sällsynt genuina inlevelse däri. Almqvists andlige mästare sedan början av 40-talet, Frithjof Schuon, lär inte för inte ha kallat honom ”ein goldner Mensch”.

Gryningen är pärlemorSamma år (1959) utkom även Almqvists andra diktsamling, Gryningen är pärlemor. I denna får vi stifta bekantskap med en mer personlig, emotionell och kontemplativ sida av hans författarskap. Poesin förmår genom sitt impressionistiska bildspråk låta essensen närma sig formen. Därigenom åskådliggörs och sammanförs symboliskt helheter som kan ge den andliga längtan vingar. Här kommuniceras något av diktarens förfinade gehör för tillvarons outsägliga djupdimension, ett adekvat uttryck för den levda sanning som är sin egen nödvändighet.

Dessa ”mittpunktssökande” meditationer i lyrisk stöpning kompletterar således essäernas konceptuellt diskursiva framställningsform med en mer mystisk eller ”sapientiell” integrering av de metafysiska principerna. Dikternas interioriserande verkan inbjuder därmed läsaren att bli delaktig i den tidlösa visdomen på ett existentiellt vis, vilket kan nå djupare skikt i själen än det blott tankemässiga. Dessutom bidrar de i vissa fall till en vidare belysning av vad som tas upp i de doktrinära verken, till exempel dikten nedan om Rödluvan och analogin mellan denna klassiska Grimm-saga och Dantes Gudomliga komedi som Almqvist ställer upp i Himmelsstegen: Om människans möjlighet att finna en väg till Gud (Åsak, 1986), s. 22–23.

Almqvist hade tidigare doktorerat i romanska språk vid Uppsala universitet 1951 med en avhandling om en provensalsk 1200-talstrubadur, Guilhem Adémar, samt publicerat lyrik i tidskrifter och i diktsamlingen Vallfärd till mitten, 1945. Detta förstlingsverk inleds med en strof av den egyptiske sufi-shaikhen Ibn Atā Allāh (d. 1309), som deklarerar:

På Meckas heliga mark finns Abrahams fotspår,

men i hjärtat finns spåren efter Allāh själv.

Likväl som templet i Mecka har hjärtat pelare.

Templets pelare äro gjorda av sten,

hjärtats av ädelstenar, av Visdomens ljus.

Vid sidan av sina egna dikter i detta mottos anda, tolkar Almqvist här även Friedrich Hölderlins ”Hyperions Schicksalslied”. I den direkt efterföljande egna dikten ”Upp mot källorna” finner vi, med stråk av ett likartat tonläge, något av ett anagogiskt Leitmotif, vilket tillsammans med Ibn Atā Allāh-strofen kan sägas inaugurera Almqvists fortsatta författargärning:

Ack, nu gå vi med bäckarna

ned mot dalen,

och sorg fyller vårt hjärta

(…)

O Herre, giv oss att återvända

dit där tingen begynna,

upp mot de kalla, klara källorna!

Denna bitterljuva, nostalgiska längtan påminner inte så lite om grundackordet i all Koran-recitation, liksom i sufidikter som Rumis, där den får sin livsnerv från en dynamik mellan intimitet och bävan. I Almqvists dikter finner vi även sida vid sida med en sådan elegisk klangfärg också den friska oskuldsfullhetens klara blick, det vill säga vad det innebär ”att vara såsom barn”.

Här följer ett urval av de 40 dikterna i Gryningen är pärlemor.

I. Och ändå mitt egnaste

Den dolda solen

Pilen som kastar sig upp mot ljuset

mattas snart och vänder

och borrar sig ned i jorden.

Den som flyr från tyngden

fångas av tyngden.

Varför fly från sig själv?

Att finna sig själv är ju konsten:

att sluta sin andakt

i trängre och trängre kretsar

kring hostian i sin egen mitt,

den dolda solen,

som bränner allt och ger liv åt allt –

Där födes, oberört av den tunga jorden,

undret som inte är jag

och ändå mitt egnaste:

molnet av blommor,

genomandat av gryningens ljus.

Skogstjärnen

Se molnen jaga, men inga vågor

förstör deras bild i undrens sjö:

den fuktiga isen återger allt

lika troget som sommarns lugnaste vatten.

Skall så i min själ, där allt är oro,

längst ner i dunklet en spegel öppnas:

en trollsvart tjärn, som jag känt men ej sett,

höljd som den varit av kastvindars piskrapp?

Men plötsligt blir den vila och himmel,

intet och allt: befriad från plågan

bär den plågan i orört sköte. –

Häpen över att se sig själv

stannar min storm med nedsjunkna armar.

Grottan

Ljusskenet kallar på mig i grottan,

rösten mild som det renaste liv,

vid som himmeln.

Är jag själv inte grottan

för detta ljussken, detta fulla ord?

Är jag själv ej detta ord?

Nära, nära, här

Som äppelblomma till tulpan,

när dagens vind har tystnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är« –

nynnar hjärtat till sig självt,

när själens grepp har lossnat:

»nära, nära, här,

jag är den som är«.

* * *

II. Du Ende!

Väderkvarnen

Se, jag är väderkvarnen

och öppnar helt mitt bröst för din vind,

du Ende!

Så grip i vingarnas fång, du sökare,

du allomfamnare,

du Ende!

Kvarnstenen dansar tätt omkring dig,

rörd av din kärlek,

du Ende!

De hårda kornen dö i dess rund,

bli till solljust stoft – bli till dig,

du Ende!

Dervischsång

Nu läser Allah universums rosenkrans

Han är Allah

världarnas pärlor dansa genom Hans hand

Han är Allah

men början och slutet är tomhet: den är Han själv

Den är Allah

och tråden som går genom världarnas mitt är Han själv

Den är Allah

Lycklig är han i vars hjärta Herrens nål

Den är Allah

har gjort ett hål för kärlekens röda tråd

Den är Allah

och som vet att hålets tomhet, den är han själv

Den är Allah

han har vila och jämvikt vad han än gör

Han är Allah

Droppen

Ja, också detta ögonblick är Evigheten.

Också i detta ögonblick står jag inför Honom,

och allt förgånget och allt som skall komma

är detta ögonblick –

Droppen uppslängd av älven

i stenens hålighet

deltar ej mer i besatthetens kretslopp.

Den speglar alltet

och väntar att drickas

av värmen i sten och luft.

* * *

III. Skymningsord

Zigenarmelodi

Mättad av begrundan häver sig melodiens

dyning ur fiolen. Den vill inte lämna detta

hav som gett den liv: dröjer sig kvar över det,

lutar sig berusad över dess oändlighet.

Aldrig skall den låta sig utformas till skum

och pärlande droppar, som irrar omkring i

ett fåfängt, främmande dagsljus. Nej, den vet

var verkligheten finns att söka och lyssnar

samlad in mot all-skötets natt – lyssnar och

talar i ett innerligt samtal, fullt av igen-

kännandets glädje.

Rökelsepelaren

Ung och smidig som en palm reser sig

rökelsepelaren: än orörlig, försjunken i sig

själv, än i stilla bävan. Och askan, som faller,

vet den ej av.

Elegi

Du har gått bort, och det är skymning.

Du lekte fram världen för mig, mitt barn,

och den var frisk och glittrande som skapelsens morgon.

Av några träbitar gjorde du lyckans slott

och av solens sken på ett papper lustgårdens bäckar.

Allt som jag möter räcker mig saknadens krans,

och vinden susar i träden, vinden viskar i säden:

»Ensam med sorgen, ensam i sorgens väldiga hus!«

Jag frågar dem jag möter vem de är,

och alla svarar de med samma skymningsord,

doftande av bitterljuv rökelse: »Ensamhet«.

I en musslas natt

När mitt livs sol var borta, kände jag en

underlig lust att ha ett litet hårt, runt föremål

i handen, att pressa det mot handflatans mitt.

Jag kände att finge jag det, så skulle jag kunna härda ut.

Då hörde jag en röst som sade: »Solen är

det största – sök det minsta! Solen är det

högsta – sök det lägsta! Solen är det uppen-

baraste – sök det fördoldaste!«

Jag sökte och fann på det största havs-

djupet, gömd i en musslas natt, den lilla matt-

glänsande, månlika pärlan, solens motpol.

Och hon sa mig vad hon hette: »Tålamod«.

Matutin

Stig upp, medan natten ännu härskar helt,

och tänk på din Herre! Vagga dig i minnet

av din Herre, medan dagen förbereds! Då föds

dagen sakta i ditt hjärta, lösgörs i den mildaste

av förlossningar – och gryningen är pärlemor,

pärlemor i Ordets mussla.

* * *

IV. Minnesång

Du sagoberätterska!

»Jag är svart men ljuvlig.« Höga Visan I:5

Jag ligger sorgsen och sömnlös och stirrar

ut genom det öppna fönstret. Dess linjer om-

rama bilden av henne som glänser svart och

gnistrar av stjärnesmycken.

Du hemlighetsfulla, var döljer du dig, när

dagen bullrar som ett barn och leker med be-

drägliga skuggor? Jag vet: mina dagar är

blott dina skiftande tankar och drömmar,

du sagoberätterska. O låt mig dricka dig

innan gryningen kommer! Förbliv i mig, så

att jag får förbli i din verklighet!

Åkallan

Ej solen och guldet är dina tecken: den

osynliga kronan på ditt huvud är månens

skära; det svala silvret och den lågmälta

pärlan smycka din hud. Du närmar dig

tingen med kattens visa mjukhet: förtroligt

men ändå från fjärran; därför ha tingen dig

kär. I ditt blod nynnar bäcken sakta sin

sång om döden; därför tyr sig livet till dig.

På skymningsstigar, dit älskande söka sig,

söker jag dig, sjunga mina steg högtidligt ditt

lov, bär jag på ömma armar till stenar och

träd deras glädje: ditt namn – till väntans

folk det nyfödda kungabarnet.

* * *

V. Den gudomliga leken

Skrattmåsar

På kajkanten sitta skrattmåsar med sina

svarta ansikten vända mot havet. När jag

går förbi, dyka de skriande ut i diset. Deras

utbredda vingar hälsa vattnet. De fladdra

till en sista gång över dess yta; så sätta de sig

och vika ihop vingarna – som en drottning

sätter sig tillrätta på sin tron – och tystna.

Jag, människan, är vingarna och skriket

och stenen, som väntar på fötternas tryck vid

hoppet ut… den ofrälsta stenen, längtans

skrik och det vita vingarna – allt detta är jag.

* * *

VI. Till morgonens hem

Rödluvan

Rödluva, Rödluva, heden är villsam!

Blommorna locka med tusen färger,

lärkorna lyfta din blick från marken.

Rödluva, slut dina trötta ögon!

Ser du korgen med brödet och vinet?

Hör du fågeln, som sjöng vid ditt avsked?

Snart kommer natten på lärkornas väg

och sveper sitt täcke om dig och heden

och bär dig tyst till morgonens hem.

* * *

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Från Japanland till Svenssonland

Somliga av oss vill gärna uppfatta sig som i någon mån ”skrivande”, trots att man sällan eller aldrig fyller något pappersark eller någon redigeringsruta med text. Man prokrastinerar. Lennart Svensson kan inte räknas in i denna något sorglustiga skara. Han skriver.

Alstren i Svenssons minst sagt mångsidiga repertoar kännetecknas av en oefterhärmlig balans mellan det personliga och det mer allmängiltigt reflekterande om såväl högt som lågt: filosofiskt, estetiskt, politiskt, historiskt, litterärt, gastronomiskt och allt möjligt och omöjligt däremellan. Alla har de mer eller mindre ett direkt, konverserande tilltal med otvunget flyt i texten. Anrättningen blir inte mindre välsmakande när den kryddas med väl valda anekdoter och inflikade citat vilka i all sin anspråkslöshet röjer en närmast encyklopedisk belästhet, en förbluffande förtrogenhet med de mest skilda ämnesområden. Som en på samma gång ovanligt rättfram och fördragsam röst i nätloggosfären ger Svensson i sina kommenterande bidrag dessutom allt som oftast prov på vad som brukar förknippas med klassisk gentleman style.

Den för inte så länge sedan timade flytten från Uppsalas Marmorväg till den friska luften i ”Norrlands Athen” vid porten till Höga kusten tycks ha varit särskilt gynnsam för det svenssonska kynnet, ty inte långt efter denna släpptes inte endast den trevligt gladmetafysiska romanen Till Smaragdeburg om en pilgrimsfärd och andlig bildningsresa delvis utformad som en underhållande gissningslek (vilka döljer sig egentligen bakom täcknamnen Hammarskalle, Assessor, Syster, Don Casta, Jowo, Piprökare, Docent, Kyrkogård, Silverräven vid sin oas, Aristokrat, Dandy och Joschua…?), utan även den 108-sidiga debutdiktsamlingen Grönt ljus (Etherion förlag, ISBN 978-91-978651-3-5), som vi härmed anmäler. Generöst nog är den utgiven som gratis e-bok i PDF-format. Här följer några exempel på och utdrag ur dikter med en inledande kommentar.

Grönt ljus

I bokens författarpresentation står att läsa att Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele och ser sig som ”’ett frimodigt Guds barn, mitt i denna världens stormar’, även om han ibland är en grubblande nihilist, precis som ni.” Det andliga och existentiella temat, representerat i såväl tro som i stunder av tvivel, är med andra ord ett tema som många av dikterna kretsar kring, och det är självfallet något vi gärna premierar här i Cafét. Till skillnad från mycket annat av vad som i vår samtid passerar som poesi (vilken inte sällan tar sig själv på betydligt större allvar!) är den därför angelägen på riktigt.

Merparten av dikterna i Grönt ljus är skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken. I en mening har de enkelheten och faktiskt en viss stramhet som gemensam nämnare, men därmed inte sagt att de skulle vara uttryck för någon norrländsk fåordighet. Här lämnas ingalunda några marker för fäfot. Nej, vår gode storodlare i ordens trädgård delar ymnigt med sig av alltifrån sina oförvägna danssteg längs Siratbrons svärdsegg, såväl som ett dagligt fäktande mot demoner och oknytt, till blomstervandringar i pastorala nejder och meditationer bland de städsegröna, norrländska tallarnas raka stammar till ackompanjemang av deras grenars trolska sus. Allt därtill utspelat mot en fond med omisskännligt japanska drag – och det är just denna aspekt vi har valt att speciellt ta fasta på i nedanstående urval. Det japonistiska draget framkommer inte minst i de så kallade ”Åselehaikus”, tidigare publicerade i Magasin Provins.

Japonismen och haikudiktningens anda

Svenssons fascination för Den uppstigande solens rike bör inte komma som någon överraskning. Om inte annat så vittnar han om den i den i höstas utkomna essäsamlingen Drakens spegelbild: En bok om Japan (PDF), där han i förordet på ett beundransvärt vis tar sig an utmaningen att schematiskt försöka definiera Japans särart som en kombination av tre faktorer:

  1. dess insulära läge som örike, vilket innebär, kan man anta, att gamla vanor och bruk med större sannolikhet tenderar att bevaras här jämfört med kontinentala riken;
  2. dess immanenta kulturdrag i form av arvet från Buddha och de ostasiatiska traditionerna (Svensson nämner här dock inte explicit shinto, vilken väl får anses som högst central i sammanhanget.);
  3. samt – sist men inte minst – den outrannsakliga ”X-faktorn”, det vill säga den svårfångade faktor som varje land är begåvat med och som i grunden framstår som oförklarlig. ”Det finns alltid en rest, en gåtfull bottensats kvar när analysen är gjord, när man utifrån historia, kultur och geografi försökt slå fast varför något är som det är.”

Just ”X-faktorn” verkar således ha ett alldeles särskilt men alltså svårgripbart förklaringsvärde i sammanhanget. I en mening påminner den sålunda om den ”haiku-anda” (hai-i) som en haikudikt enligt Toshihiko och Toyo Izutsu i The Theory of Beauty in the Classical Aesthetics of Japan definitionsmässigt måste vara besjälad av, förutom att den givetvis måste uppfylla de rent formmässiga kraven.

Vilka är då de formella reglerna för haikudiktning? Enligt vad Svensson har funnit hos översättaren, poesitolkaren och tillika Mishima-kännaren Per Erik Wahlund skall de 1) ha 17 stavelser, 2) inte ha mer än 10 ord, 3) gestalta någon form av from livssyn; samt 4) vara konkreta, inte abstrakta. Paret Izutsu tillägger ytterligare en regel: 5) de bör innehålla ett ”årstidsord” (kigo). Idealet för en haikudikt i dess sammanträngda, balanserade formfulländning verkar vara en såpass följsam och koncentrerad skildring av den orörda naturen i sin primordialitet att dess beståndsdelar framstår som samstämmigt utkristalliserade eller kondenserade ur ett kvintessentiellt, allomfattande tomrum.

Hemligheten med talet 17

Att antalet stavelser (egentligen mora) i en haikudikt, med dess minimalistiska skildring av ”genomskinligheten” i formernas värld, anges till just 17 (5+7+5) är för övrigt anmärkningsvärt. Det kan förtjäna en utvikning, då det enligt alkemisten Jābir ibn Hayyān (latiniserat namn: Geber) genom sekvensen 1:3:5:8 (talen som utgör ”kärnan” i en magisk kvadrat, vilka tillsammans utgör grunden för alla övriga tal) är nyckeln till att förstå all naturs struktur i dess balanserade jämvikt med den osynliga världen.

Vidare upptäckte Aristoteles att en reguljär hexameter inte kan ha fler än 17 stavelser. Primtalet 17 var även centralt för pytagoréerna, då det är detsamma som antalet konsonanter i det grekiska alfabetet, samt relaterar till det harmoniska förhållandet 9:8 (vilket i sin tur korresponderar med förhållandet mellan de två centrala strängarna på en lyra). Likaså är 17 ett ”nyckeltal” inom islamisk kosmologi, där det följaktligen överensstämmer med antalet enheter (raka’āt, sing. rak´ah) i de fem dagliga bönerna (2+4+4+3+4), liksom med antalet ord i bönekallelsen.

I Första Mosebok började syndafloden den 17:e dagen i den andra månaden och slutade den 17:e dagen i den sjunde månaden, då Noa hade nått toppen på berget Ararat. På motsvarande sätt höll sig Odysseus flytande på en flotte i 17 dagar efter att ha lämnat Calypso, och i den egyptiska traditionen var det likaså på månadens 17:e dag som Osiris kastades i floden i Typhons kista. Talet 17 förekommer med andra ord gång på gång och i skilda kulturkretsar som ett slags formel för såväl mikro- som makrokosmos i sitt primordialt manifesterade jämviktstillstånd.

Allt detta enligt Annmarie Schimmels The Mystery of Numbers samt Seyyed Hossein Nasrs doktorsavhandling Conceptions of Nature in Islamic Thought publicerad av Harvard University Press 1964 som An Introduction to Islamic Cosmological Doctrines: Conceptions of Nature and Methods Used for Its Study by the Ikhwān al-Ṣafāʾ, al-Bīrūnī, and Ibn Sīnā.

Ars Iaponia

Författaren till Grönt ljus är långt ifrån ensam att attraheras av Japans skönhet och sällsamma dragningskraft. Den eminente vishetsläraren och den perenniella filosofins talesman par excellence i den moderna tiden, Frithjof Schuon, ständigt observant på de detaljer vi omger oss med, rekommenderade speciellt den japanska stilen för inredning av ett hem om man eftersträvar en balanserad, seren ambience. Han såg Japan som en rik reservoar för Fjärran Österns konstnärliga genius som sådant. Företräde ges här med andra ord åt sådant som den harmoniska samstämmigheten mellan möblerna, naturliga färger, organiska material samt över allt annat: det tomma rummet, vilket anger utgångsläget och utgör den diskreta verkligheten bakom det hela.

Något mer oväntat så anskaffade även J. R. R. Tolkien japanska planschverk till väggarna i sitt rum under sin studenttid. Kanske har dessa gett impulser till den simplifiering av naturliga former och användandet av grundfärger för att uppnå en mönstereffekt, snarare än som modellering, i hans målning Glórund Sets Forth to Seek Túrin från september 1927, spekulerar Wayne G. Hammond och Christina Scull i J. R. R. Tolkien: Artist & Illustrator (Houghton Mifflin, 1995). Nämnda författarduo upplyser oss också om att Tolkien på ålderns höst dessutom kom att intressera sig för orientaliska målningar med bambumotiv, vilka inspirerade honom till egna teckningar av dekorativa gräsarter (se illustration nr 2 resp. 196 i samma bok).

Andlig innebörd

När vi nu ger oss i kast med diktexemplen från Grönt ljus nedan, så kan det vara värt att understryka att det ingalunda endast är de dikter med ett uttalat andligt tema som har en andlig innebörd. För att ta ett exempel: då 1) all strid enligt Ernst Jünger är en andlig erfarenhet och 2) den djupa aningslöshet som karaktäriserar våra dagars Sverige likaså väsentligen har andliga orsaker, är den vaksamhet som Svenssons ”Beredskapsdikt” påkallar ytterst en andlig vaksamhet.

En karaktäristiskt jüngersk insikt som Svensson ofta återkommer till, är till yttermera visso den att det enda vi verkligen kan vara säkra på om framtiden, är att inför dess prövningar består endast den som besitter andliga reserver. (”Det är okända marker vi styr mot, Terrae Incognitae, och i dem överlever bara den som har tillgång till inre, andliga reserver.”)

Och vem vet? Kanske läsaren i följande urval av grönskimrande dikter under benådade ögonblick förnimmer något av Ångermanälvens stillhet, eller vad författaren kallar Den bästa stunden, med en hänvisning till den vetebrödsätande andlige visionär som i en studie av den japanske zen-kännaren D. T. Suzuki har kallats för Nordens Buddha:

Det är Svenssonögonblicket, / Swedenborgstunden, min bästa stund…

Aforismer och haiku-dikter

Exempel på aforismer

Frihet är att inse sina begränsningar.

* * *

Att strida är enkelt, att leva är svårt.

* * *

Hat är självhat.

* * *

Exempel på haikudikter från Åsele

Bergets silhuett

mot sommarnattens himmel –

sjön ligger stilla.

* * *

Tallar på en höjd

i middagssolen –

älven flyter fram.

* * *

Sörnoreberget,

Åsele, Västerbotten:

mitt eget Fuji.

* * *

Exempel på dikter med uttalat andligt tema

De ontologiska landskapen

Vill ni veta var jag är?
Sök mig i de ontologiska landskapen,
ni kan finna mig där…

* * *

Om inte

Om inte nu, när?
Om inte jag, vem?
Om inte här, var?

* * *

Pilgrim

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.

* * *

Lux Aeterna

Lys på mig, eviga ljus…!
Lys genom färgat glas,
lys genom ofärgat,
lys direkt på mig, Lux Aeterna,
ljus som är religionen –

* * *

Svärd och stav [utdrag]

En gammal visdom säger oss detta:
vi behöver både Förnuftets Svärd och Intuitionens Stav,
både Tapperhetens Spira och Sympatins Bägare.
Ta med dig alla på din vandring,
glömmer du en är du förlorad.

Utan svärdet blir du galen.
Utan staven går du vilse.
Utan spiran vågar du inget
och utan bägaren förlorar du ditt hjärta.

Så säger oss en gyllene visdom.

* * *

Fler exempel på dikter

Beredskapsdikt

Vi sitter i Sverige
och dricker vårt Ersatz
– har vi det inte härligt, så säg?

Påtår? – Man tackar!
Hur går det med kriget?
– Vi klarar oss nog ändå, som förut!

Men när åter det mörknar
och altaret öppnas,
när yxtid och vargtid har kommit igen,

då klämtar en klocka,
ni frågar ”För vilka?”
– fråga ej, Sverige, den klämtar för dig.

* * *

Härifrån till synkronbanan

”Optimism är feghet”
sa den gode Oswald Spengler
och han hade kanske anledning därtill.

Men filosofen levde i ett slutet system;
vi, den förödda världens herrar,
har öppnat upp det
och extrapolerat en trendkurva
härifrån till synkronbanan.

Förfäras, du lilla hop,
allt som är fantastiskt rusar emot dig!
Men jag tror inte längre
att optimism
är feghet.

* * *

Simone Weil

Simone Weil, fransyskan,
var klädd i kavaj, kjol och basker,
det så kallade ”Simone Weil-modet”.

Simone Weil sa
att nåden är andlig tyngdkraft
att ingenting är gott
att människan gör allt för att täta springorna
så att inte NÅDEN ska sippra in.

Simone Weil dog ’43 i England,
sorgligt, sorgligt…
”ett träd som inte skjuter skott
växer in i himlen” –
syster, jag kommer jag med!

* * *

Att vänta bland tallar [utdrag]

Tallen är ett heligt träd i Japan,
visste ni det…?

Det finns ett verb i japanska, matsuo:
”att vänta bland tallar” –
jag väntar bland tallar
till grenarnas sus…

När jag var liten bodde jag bland tallar.
Kottar på gräsmattan,
kottar på grusgången:
voilà min barndoms hieroglyfer.

(…)

O heliga tall i Japanland och Svenssonland…!

* * *

Solsken över ett kalhygge

Solsken över ett kalhygge,
små vita moln på himlen,
skogarnas susande,
frid och ro över nejden.

Bergen som ständigt närvarande referens,
lukt av kåda, humuslager, barr och blåbräsris,
renlort på marken.

En hare som skyndar förbi i ett skogsbryn,
en gök som galer,
en hackspett som hackar –
en kråka som kraxar, en vråk som seglar uppe i skyn,
en bil som rasslar förbi på en grusväg.

Att inte höra någonting,
bara stillheten –
att inte se en levande själ –
men skogen lever,
och man själv är en del av skogen,
den skog man ska gå in i
när man en gång lämnar denna värld.

* * *

Rapport från min nejd [utdrag]

Jag ser koltrast, skata, kaja och korp, korpen som är alla korpar, korpens urbild, dess mönster, dess idé. Och allting blomstrar: liljor, tulpaner och narcisser, och så chrysantemerna med drömmar om japanska kejsardömet.

* * *

Creative Commons License Foto publicerat med benäget medgivande av Okinawa Soba.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Frithjof Schuon – Sånger utan namn VII:CXLIII

Venedig och Florens; sedan Grenada,

Sevilla och Córdoba; Skönheten som dväljs i städer.

Den Gamla världens melodi i sten. – Så icke Amerika,

Där all skönhet spirar i det vilda,

I skogar och på prärier, vilka sträcker sig mot väst –

Man förnimmer på dessa, den Store Andens väldiga vidder,

Indianer rida i processioner över himlen,

vilket ingen någonsin kommer att se igen på jorden.

* * *

Ovanstående namnlösa dikt av Frithjof Schuon (1907–1998) är (här i svensk tolkning) en av de allt som allt cirka 3500 i 23 volymer han skrev på sitt modersmål tyska under sina allra sista levnadsår.

Sedan 1981 var den schweizfödde Schuon bosatt i Fjärran Västern, närmare bestämt i Bloomington i Indiana söder om de Stora sjöarna. Här upprättade han sin zawiyah (traditionellt sufiskt centrum). Han fortsatte även att odla sina nära och långvariga kontakter med prärieindianerna. Redan i unga år hade Schuon förälskat sig i de amerikanska indianernas primordiala värld. Han upplevde ett starkt valfrändskap med deras storsinta karaktärsdrag: ett okuvligt, nästintill ofattbart mod, sträng självbehärskning, generositet, en närmast kultisk värdighet samt kontemplativ fromhet med den orörda, jungfruliga naturen som katedral. I hägnet av Bloomingtons djupa, majestätiskt tysta skogar fann Schuon vad man kanske skulle kunna kalla ”sitt Vattnadal”, om liknelsen tillåts. Under detta skogslandskaps grönskande täcke ligger han också begravd.

Den här ovan tolkade diktens tyska original finns publicerat parallellt med en fransk översättning av Ghislain Chetan i Lieder ohne Namen : Sammlungen VI, VII = Chants sans noms : recueils VI, VII (Sottens: Editions Les sept fléches, 2003; 2010). 19 av de drygt 300 Sinngedichten (lärodikter eller didaktiska epigram) i denna dubbelvolym finns för övrigt att läsa på förlagets hemsida.

Den engelska (anonyma) översättningen av samma dikt finns publicerad i Songs without Names, Volumes VII-XII : Poems by Frithjof Schuon (Bloomington: World Wisdom, 2006). 49 av dikterna i volym VII (dock inte just denna) finns likaledes dessa att läsa i PDF-format på förlagets hemsida.

Se även

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Kärleken begär att detta tal skall fram – ny Rumi-bok

Det nystartade förlaget Molin & Sorgenfrei har i dagarna kommit ut med sin första bok.  Kärleken begär att detta tal skall fram är en antologi med texter om poeten och mystikern Rumi, samt ett urval av hans dikter i översättning.

Förra året var det 800 år sedan Jalal ud-Din Rumi föddes och detta firades över hela världen. I Sverige uppmärksammades jubileet bland annat med en festival på Södra Teatern i Stockholm den 29-30 september med över 800 besökare.

Det blev två mycket uppskattade dagar fyllda med sufisk poesi, musik och dans samt föreläsningar och samtal om Rumis lyrik, läror och betydelse i öst och väst.

Texterna i boken Kärleken begär att detta tal skall fram bygger på dessa föreläsningar, i utökad och bearbetad form. I boken ingår också ett urval översättningar av Rumis poesi gjorda av bl.a. Eric Hermelin, Eric von Post och Gunnar Ekelöf.

Redaktörer är Ashk Dahlén och Simon Sorgenfrei. Medverkande är dessutom Bo Utas, Bo Gustavsson, Anders Hammarlund och Antoon Geels.

Läs mer hos förlaget.