Den hermelinska stilen

»Natten är hafvande, o, min broder

med dagen.«

– Sadi: Lustgården (övers. Eric Hermelin)

»Säger man att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.«

– Vilhelm Ekelund om Eric Hermelin

I inlägget från i somras om nyutgivningen av shaikh Sadis Lustgården med anledning av 150-årsdagen av översättaren baron Eric Hermelins födelse länkade vi till två tidiga recensioner. Sedan dess har det dykt upp några till. Det de har gemensamt är att de låter oss reflektera något över den hermelinska stilen.

Carl-Göran Ekerwald står för inledningen och kommentarerna till nyutgåvan av Lustgården. I Lena Kösters artikel Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa i Upsala Nya Tidning (081018) nämner han något om Hermelins stil:

»Hermelins översättningar är trogna originalet och hans språk är varierat. Han använder nära nog alla ord vi har i vårt språk. Ingen har på svenska kommit så nära Sadis persiska som han.«

Ekerwald berättar här också att han numera läser persiska och ständigt lär sig mer. Han delar även med sig av det värde han finner i läsningen av Sadis sufiska visdomspoesi:

»Jag studerar persiska varje dag med grammatik och lexikon. Just nu läser jag Rosengården av Sadi. Det gör jag inte för att få del av en väldig visdom, utan för att få vistas i en rasande trevlig människas sällskap!«

”Från sken till verklighet”

Två kortare recensioner tar båda fasta på Hermelins patenterade uttryck ”from sounds to things, från sken till verklighet”.

I en anmälan i Arbetaren 7 juli, Språkbegåvad särling, konstaterar Magnus Säll att genomgående i Hermelins översättningar är hans ”knotiga och ålderdomliga språk som konsekvent bortsåg från den svenska stavningsreformen 1906”. Hermelins budskap är ett frihetligt sådant som föraktar rikedomar, vill riva ned det horiska ego-odjurets falska fasad och kan sammanfattas ”i att nå samstämmighet mellan människans yttre och inre, att komma från ‘sound[s] to things’”.

Kristian Lundberg tar i sin enspaltsrecension i Norrköpings Tidningar 21 juli utgångspunkt i frågan hur vi kan nå kunskap om Gud. Men vilken gud? Jo, ingen annan än den Gud som leder oss från just ”sounds to things, från sken till verklighet”. Lundberg lovordar Carl-Göran Ekerwalds inledning till boken, i synnerhet för att han däri skärskådar språket och analyserar Hermelins medvetna språkliga val. Lustgården är sammanfattningsvis ”en rik och förbryllande text” som ”försöker fånga både sanning och gudsuppenbarelse i samma andetag”.

”Böhmisk kristall”

Vad är det då Ekerwald säger i sin skärskådning av den särpräglat hermelinska stilarten? Jo, inledningsvis i bokens kommentardel finner han ett släktskap med alla tiders störste protestantiske mystiker – eller teosof rätteligen så kallad – den tyske skomakaren Jacob Böhme:

»Eric Hermelins översättning av Sadis Lustgården utkom 1918 på Norstedts förlag. Samtidigt med arbetet på denna tolkning översatte Hermelin två digra verk av Jacob Böhme (1575–1624), mer än tusen sidor. Mycket i den hermelinska stilarten är just ”böhmisk kristall”, där möter ”hugsvalerskan … höviska plägseder … huldrikhet … vedersakare …” Man ”omgjordar sin länder” … ”man träder in i salen”.« (s. 313)

Vidare menar Ekerwald i sin inledning till Sadis bok att vi i Hermelins översättningar av Swedenborg, Böhme och den persiska diktningens främsta verk från tiden 1000–1500, allt som allt nära tiotusen sidor, möter ”hermelinskan” – ett eget klangfullt språk med shakespearesk spännvidd och en nära nog magisk förmåga att gestalta och levandegöra:

»Han har ett eget språk, ”hermelinskan”, som rymmer det svenska språkets hela register från gammaltestamentliga, barocka vändningar till folkviseton och vardagsnära talspråk, kärnfulla aforismer, lagbokens tyngd och slagdängans fräckhet. Översättaren var god sångare, föredrog gärna Negro Spirituals. Och hans prosa är rytmisk, välljudande, full med inrim och allitterationer, ständigt lika överraskande frodig och mustig. Det är en kraftig dryck han bereder läsaren. Det finns personer hemfallna åt alkoholism vilka hos Eric Hermelin funnit en Eau de Vie som vida överträffat buteljerade sorter och som med ens fått större längtan efter persisk sufism än efter brännvinsrus.

Vem som än för ordet i dessa texter, om det är kungen eller herden, gamla gumman, prinsessan eller horan, mördaren eller offret, älskaren eller hataren, hela tiden finner översättaren det adekvata uttrycket, tonfallet, och det med sådan emfas att personernas väsen stiger fram mot läsaren med kännbar närvaro. Det är ”golem”. Textens formlösa gestalt har fått reellt liv.

En alldeles egen krydda tillsätter Hermelin genom att konsekvent stava orden så som man gjorde före rättstavningsreformen 1906. Därmed verifierar han det ålderdomliga i originalen. Om ett barn känner glädje, skriver han ”ett gladt barn”, och han hånar reformivrarna som måste skriva ”ett glatt barn”, det vill säga ett halt barn, oljat, slipprigt, slemmigt. Att engelskan blivit universalspråket har enligt Hermelin sin förklaring i att engelsmännen hållit fast vid Shakespeares sätt att stava, varvid all gammal text fortfarande är helt begriplig och dessutom etymologiskt transparent. Svenskarna har genom reformen gjort sig kulturellt urarva. Att låta uttalet diktera ordens stavning i skriftspråket är att sätta bocken till trädgårdsmästare.

När man någon gång möter ett citat från Hermelin i moderniserad form får man känslan av att stå inför ett falsifikat.

Hur hade han kunnat uppnå denna nära nog magiska förmåga att levandegöra dessa ibland tusen år gamla originalverser? Han hade samlat erfarenheter från sitt vagabonderande i USA, Jamaica, Indien, Australien. Högre stånd kände han väl från sin egen aristokratiska bakgrund. Som återkommande fängelsekund i anstalter fyllda av smuts och ohyra hade han på mycket nära håll mött det mänskliga livet i dess storhet och yttersta misär.« (s. 7f)

”Den stora ålderns klass”

Eric Hermelin är en av de två starkt lysande gestalter som Ekerwald följaktligen framhåller som de mest oumbärliga från det svenska 1900-talet. Vilhelm Ekelund är den andra.

»Ingen kan skriva om det svenska 1800-talets andliga historia utan att dröja vid Stagnelius, Tegnér, Geijer och Strindberg. Vad beträffar 1900-talets historia kommer Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin räknas till de mest oumbärliga.« (s. 13f)

Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin hade även ett inbördes valfrändskap. Enligt Ekelund var sufierna ”ytterst aktningsvärda tosingar”. Det citat av honom som är ett av de två som inleder detta inlägg är från ett avsnitt i Plus salis (1945). Där knyter han Hermelin till Swedenborg och framhåller dessutom att dennes översättningar eller dikttolkningar är en poesi i egen rätt:

»Ett härligt exempel af utvaldhetens ära är Eric Hermelin.

”Vänner, skön är u n g a dagen!” Hermelin hör djupt till denna den stora å l d e r n s klass, som hos den gamla konsten var ett så mäktigt ämne: klassen utaf dem, som i ett utvaldt arbete fått den stora Glädjen på sin lott. Kanske är han till mycket af sin natur att räkna för en samhörig till Swedenborg. (I en mycket sällsynt mening var ju äfven Swedenborg poet.) Poesien har lärt honom lefva och lärt honom lyckan. På honom uppfylles Plutarchos’ ord om Musernas gåfva såsom den mildrande kraften: för den, som med andar och makter haft att brottas, hvilka kunna föra en människa till det yttersta. Säger man, att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.« (s. 140)

Även Gunnar Jarring, Eric Hermelins nära vän och elev i persiska under många år, har framhållit att dennes språk var mycket influerat av just Swedenborg.

”Välgörande retro-estetik”

Den mest utförliga recensionen av Lustgården hittills är också den mest matnyttiga i det att den just bidrar med lite mer utförliga reflektioner kring den hermelinska stilen. Det är SvD-skribenten och tillika gamle Kris-redaktören Carl-Johan Malmberg som i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 augusti välfunnet skriver att ”Hermelins tolkningar är litterär alkemi”. Han tipsar i sammanhanget om en essä om frånvaron av högre språknivåer i nutidssvenskan av Ola Wikander (vilket densamme också uppmärksammar med ett kort omnämnande på sin nätlogg Ur språkens tunnlar), samt dessutom om ett eget kommande aktstycke om Hermelins ”retro-estetik” som lovar att kunna bli högst intressant läsning:

»Hermelins barocka stil kan tyckas tung för den ovane. Den griper tillbaka på språkliga ideal som i stort sett försvann ur den svenska litteraturen när Strindberg, Söderberg och Hjalmar Bergman blev stilistiska förebilder. De sista exponenterna för den retoriska och praktfulla Hermelinstilen i den lästa litteraturen är Viktor Rydbergs ”Kantat” (1877) och Karl XII-bibeln, ersatt 1917 med den av Hermelin så föraktade Gustav V:s översättning. I en intressant essä i boken ”Orden och evigheten” med titeln ”Svenskan och diskbänksrealismen” reflekterar Ola Wikander över nutidssvenskans frånvaro av ”mer storslagna och ’bombastiska’ språknivåer”. Det är den frånvaron som gör Hermelin till en främling i dagens litterära klimat. Men det är just det annorlunda hos honom som gör honom så värdefull för oss idag: hans främlingskap är fräscht. I en essä i Samfundet De Nios Litterära kalender 2010 har jag försökt fånga Hermelins välgörande retro-estetik.«

”Stark frihetslängtan”

Apropå Eric Hermelins 150-årsdag skriver slutligen hans gudson, Johan Axelsson Hermelin, i nummer 22 av tidningen Hermelinska nätverket [pdf] (med det bålda valspråket Priusqvam saliri mori / Hellre döden än fläckas) om sin farbroders liv. Artikeln återges även med benäget tillstånd från författaren på Ashk Dahléns hemsida (Dahlén är alltså, som kanske redan är bekant för många av Caféts läsare, den främste nu levande översättaren av persisk litteratur till svenska):

»Många gånger har jag ställt mig frågan varför Eric inte blev godsägare på någon av faderns gårdar eller varför han med sin språkbegåvning inte gick den akademiska vägen och blev professor i något klassiskt språk. Varför valde han i stället att ge sig ut i världen till USA, Indien, Jamaica och Australien under ofta mycket svåra omständigheter? Eric måste ha haft en stark frihetslängtan som gjorde att han levde detta liv. När han så blev intagen på S:t Lars ägnade han sig åt studier av olika språk, översatte texterna i fyrtio böcker och sökte sin Gud. Om han levde ett lyckligt eller olyckligt liv är svårt att säga. En sak är jag dock säker på, Farbror Eric som han kallades i familjekretsen levde ett obändigt, starkt och rikt liv.«

Hermelinkännaren K. A. Svensson har konstaterat att ”Hermelin talade själv, sjöng själv genom sina perser”. I enlighet med denna utsaga anför Hermelins gudson i sin minnesruna Rumis rader om Hjertat som en sannolik vägledning för farbroderns liv.

Dessa strofer får här avslutningsvis även tjäna som ett förnämligt exempel på att det arkaiserande anslaget i den hermelinska stilen inte behöver motsäga, utan kan tvärtom – genom sin stora språkliga skönhet och sällsamhet – på ett oöverträffat vis snarare befrämja det visdomsmystiska budskapets ständigt återkommande aktualitet och livgivande verkan som elixir för Hjertat i varje enskild människas bröst:

O vänner ! Trygghets-hvilostaden heter Hjertat ;
Derinom finnas springbrunnar och vattukällor.
Rosengårdar INOM rosengårdarne.
Vänd dig till Hjertat hän, och vandra vidare –
du nattens vandringsman!

När du af en rosenbuske åtnjutit lycka :
Så är det på sin plats, att du lider dess tagg.

Förglöm den dag som från dig svunnit har ;
Sörj ej öfver den dag som dig ej hunnit.
Gör ej det komna och förgångna till en grundval :
Var glad i detta nu ; och gif ej ditt lif för vinden.

Fler inlägg om Eric Hermelin

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Annonser

Kärleken begär att detta tal skall fram – ny Rumi-bok

Det nystartade förlaget Molin & Sorgenfrei har i dagarna kommit ut med sin första bok.  Kärleken begär att detta tal skall fram är en antologi med texter om poeten och mystikern Rumi, samt ett urval av hans dikter i översättning.

Förra året var det 800 år sedan Jalal ud-Din Rumi föddes och detta firades över hela världen. I Sverige uppmärksammades jubileet bland annat med en festival på Södra Teatern i Stockholm den 29-30 september med över 800 besökare.

Det blev två mycket uppskattade dagar fyllda med sufisk poesi, musik och dans samt föreläsningar och samtal om Rumis lyrik, läror och betydelse i öst och väst.

Texterna i boken Kärleken begär att detta tal skall fram bygger på dessa föreläsningar, i utökad och bearbetad form. I boken ingår också ett urval översättningar av Rumis poesi gjorda av bl.a. Eric Hermelin, Eric von Post och Gunnar Ekelöf.

Redaktörer är Ashk Dahlén och Simon Sorgenfrei. Medverkande är dessutom Bo Utas, Bo Gustavsson, Anders Hammarlund och Antoon Geels.

Läs mer hos förlaget.

Seyyed Hossein Nasr om sufism – islams mystik – och boken The Garden of Truth

Till sist tröttnar man på allt utom hjärtats längtan efter själens resa.

– Jalal al-din Rumi

[M]aintain yourself in the Spirit, in your own centre, and you will have the garden and in addition all possible gardens.

Frithjof Schuon

Even here is the Garden of Ultimate Refuge.

– The Holy Qur’an, LIII:15, i översättning av Martin Lings

Den 17 mars i år berättade Seyyed Hossein Nasr om sin senaste bok The Garden of Truth – The Vision and Promise of Sufism, Islam’s Mystical Tradition. Det var Rumi Forum Washington D.C. som anordnade ett lunchföredrag med efterföljande frågestund och boksignering. Presentationen filmades och finns nu tillgänglig här på ”världsväven” i fem delar med en sammanlagd speltid på drygt 40 minuter.

Nasr klargör att The Garden of Truth skiljer sig från många andra böcker om sufismen på västerländska språk. Det är inte är en bok om sufismen – det är en sufibok. Som förlaget skriver på bokens baksida:

Open this book, open your heart, and enter the beautiful garden that awaits you.

Vidare är Nasr tydlig med att han velat bryta med den speciellt inom academia utbredda konventionen att skriva om sufismen ur ett övervägande historiskt perspektiv. Religion (i det här fallet islam) och dess inre dimension (här: sufismen) bör enligt honom först och främst studeras utifrån sin ständiga aktualitet – för vad de är här och nu och alltid. Hade det gällt matematik, fysik eller för den delen vilket annat humanistiskt ämne som helst, hade det blivit tydligt hur absurt och otillräckligt det vore att anlägga ett snävt idéhistoriskt perspektiv. Även Nasr bifogar visserligen ett ypperligt historiskt-sekventiellt kondensat, men placerat längst bak i boken i form av ett appendix.

Den oundvikliga existentiella frågan

The Garden of Truth utgår istället från den för alla människor oundvikliga och ständigt aktuella existentiella frågan om vad det innebär att vara just människa: ”who are we and what are we doing here?” Hur vi svarar på denna fråga, medvetet eller omedvetet, bestämmer våra liv. Boken är ett ödmjukt men också komplett, rikt och generöst bidrag till att försöka formulera sufismens svar på detta – det vill säga vad som är människans inre Verklighet och hur vi kan gå tillväga för att vara sanna mot oss själva, vilket är liktydigt med sökandet efter denna ”Island of Truth, Peace and Tranquility”.

För att sammanfatta det Nasr talar om i presentationen:

  • Sufiordnarnas inre lära, vilken hänger samman med metoderna för meditativt-andligt utövande, har på grund av sin esoteriska natur alltid varit förbehållen de invigda. Sufilitteraturen, såväl poesin som de metafysiska traktaten, kan endast alludera till frågan. Nasr har ansträngt sig för att skriva så explicit och öppet som möjligt med bibehållen respekt för denna integritet.

  • Sufismen framställs ofta, åtminstone i USA, som ett mer eller mindre ”nytt” påfund, som något ”annat” än islam (”likt en kanin som plötsligt trollats fram ur en trollkarls hatt”), medan den i själva verket är djupt rotad i den islamiska traditionen sedan den koraniska uppenbarelsens ”dag ett”. Ja, sufismen utgör i själva verket dess andliga kärna. Alla sufiordnar utan undantag spårar sina inititationskedjor och nådeflöden tillbaka till profeten Mohammeds välsignelse (al-barakat al-muhammadiyyah).
  • Sedan slutet av 1800-talet står två starka krafter mot varandra i den islamiska världen – modernism och ”fundamentalism”. I sin opposition till sufismens och islams autentiska  och intellektuella tradition är de dock enade och utgör endast två sidor av samma mynt. Det gäller även deras inställning till det kontemplativa skönhetselementetet som varit så framträdande i den islamiska civilisationen, vilket de båda förhåller sig till som något närmast icke-existerande eller fullständigt irrelevant. Båda sidorna talar också gärna och mycket om islam, men inte om Gud, som om islam vore ett självändamål och möjligt att förstå skilt från det Absoluta.

  • Hur bevara den egna traditionen intakt på samma gång som man respekterar andras i en så tydligt mångreligiös värld? Det är enligt Nasr den största utmaningen idag för anhängare av alla religioner. Nasr själv är allt annat än dogmatisk, utan betonar som alltid starkt sufismens universella budskap. Sufismen är ett tillgängligt alternativt – även för sökare i Väst – men inte den enda möjliga andliga vägen. Erkännandet av den principiella validiteten i alla de uppenbarade religionerna är en uppfattning, vilken ingalunda endast är förbehållen Nasr och andra företrädare för den Traditionella eller perenniella skolan för jämförande religionsstudier, utan anges också tydligt i Koranen (2:285, 5:48, 5:69, 22:67, 40:78, 66:12, 83:13). Som den sista uppenbarade Sanâtana Dharman i denna mahâyuga (för att i enlighet med Frithjof Schuon använda hinduismens och sanskrits på samma gång både precisa och inkluderande termer) utmärker sig dock islam och sufismen genom att fortfarande vara en förhållandevis levande och intakt tradition. Detta providientiella faktum, tillsammans med dess universella prägel, gör att den autentiska sufilitteraturen med sin porlande visdom kan fungera som ett inspirerande källsprång – en ”ingång” även för anhängare av andra traditioner som kan bidra till att ge djupare förståelse också av den egna religionens inre dimension. När det gäller t ex den kristna mystiken så har ju denna i praktiken varit på ganska markant nedgång under flera hundra år. Enligt Nasr och den Traditionella skolan kan den nutida tillgången till alla de olika religiösa världarna – inklusive deras respektive konst-, litteratur- och musikskatter – på så sätt fungera som ett ömsesidigt stärkande nådemedel och en överflödande kompensation för den andliga skymningstid vi lever i. Uppenbarelserna är inte likställda i allt, utan var och en dem har partikulära aspekter som är upphöjda över de andra på sitt sätt. Ytterst är det också denna kvalitativa åtskillnad i ”andligt klimat” som motiverar att de olika religionernas och deras respektive symbolvärldar överhuvudtaget manifesterats och fått anhängare bland skilda delar av mänskligheten.
  • Kreativitet, vitalitet och dynamik behöver inte stå i motsättning till traditionens permanens och Sanningens tidlösa principer. ”Innovationer” inom ramen för islams enhetsdoktrin (tawhid) är något som sker organiskt, det vill säga genom ett tillämpande av oföränderliga principer utifrån förändrade omständigheter (ordet tradition kommer från latinets tradere i presens, ”det som förs över”). I den meningen är varje ortodox sufishaikh en ”innovatör”. Den traditionella innebörden av ”originalitet” handlar om att vara andligt rotad i det Ursprungliga, ”the Origin”, och innebär därmed ett potentiellt transcenderande av varje begränsning – ett överskridande av såväl jaget som det jordiska.

”Gud är skön och älskar det sköna” (hadith)

Skönheten är som sagt ett viktigt inslag i islamisk tradition i allmänhet och i sufismen i synnerhet. Skönheten i den orörda naturen och den sakrala konsten är så att säga impregnerad med doften av det Oförgängliga. Nasr nämner att de stora mästarna inom islamiska konstformer som kalligrafi, arkitektur och lyrik nästan undantagslöst har dragit sin inspiration från religionens esoteriska hjärta och livgivande märg.

Att färdas på den mystiska vägen handlar i hög grad om att rena sina egna avsikter, att polera sitt hjärta genom dygder som ödmjukhet, generositet och sannfärdighet. Här finns det ett tydligt samspel mellan inre och yttre skönhet. Som Nasr säger så är dygd och skönhet samma ord på arabiska – husn. Dessa goda egenskaper är i själva verket ingenting annat än avspeglingar av Guds 99 skönaste namn, Asma’ Allah al-Ḥusná.

Den persiska poesin av Rumi, Hafez, Sa’di och andra lyriska mästare på den sufiska vägen, lärde sig Nasr att memorera verser av redan som 4–5-åring. I The Garden of Truth är de didaktiska dikterna oupplösligt sammanvävda i framställningen. De gnistrar likt slipade kristaller och skjuter fram som friskt doftande knoppar och skott, vilket bidrar till att ge texten en interioriserande verkan av närmast musikalisk kvalitet.

O Saki, with the light of wine kindle our cup,

O musician, play, for the world has to our wish surrendered.

We have seen in the cup, the image of the Face of the Friend,

Oh how ignorant thou art of the delight of our constant drinking.

– Hafez

Nasrs sista bok om sufism

Nasr berättar också att The Garden of Truth av allt att döma blir den sista boken han skriver om sufism. På sätt och vis är detta generösa delgivande därför också ett slags offentligt bokslut över ett helt livs intima och mångfasetterade bekantskap med islams mystiska väg från en eminent nutida företrädare för sacra scientia; en företrädare som – förutom ovärderliga insikter i sufismens jnâniska befriande kunskap (ma’rifah) för verklig universalitet, objektivitet och självkännedom – också begåvats med tillgången att vara synnerligen väl förtrogen med det metafysiska, filosofiska, teologiska och konstnärliga arvet och klimatet i såväl öst som väst.

Att The Garden of Truth är den nu 75-årige Nasrs sista bok om sufismen betyder dock inte nödvändigtvis att det är hans sista bok alla kategorier. Som han tidigare sagt i en intervju har han lagt allt annat åt sidan för en omfattande kommenterad Koran-tolkning. Det är tänkt att bli den fjärde boken han ger ut på HarperCollins efter triaden

Här skulle man kunna tillägga Deo volente, ”om Gud vill”, som i Paulus hälsning till invånarna i Efesos (Apg. 18:21) och Korinth (1 Kor. 4:19), eller i Jakobsbrevets varning för övermod (4:14-15):

Ni som säger: ”I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer”, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det.”

Helt i enlighet med detta säger man ju som bekant också insh’Allah i islamisk tradition, med arabiskan som sakralt språk.

Länkar till föredragets olika delar: Del ett, Del två, Del tre, Del fyra, Del fem

Fler inlägg om Seyyed Hossein Nasr

Angående Jalal al-din Rumis sufipoesi rekommenderas inlägget Rumi och vassflöjtens sång.

Se även

Bild nr 2: Islamisk trädgård i Alhambra, Spanien

Bild nr 3: Hassan II:s moské i Casablanca, Marocko

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Rumifestival 2007

Poeten och mystikern Jalal al-din Rumi fyller 800 år. Det uppmärksammas med en stor festival på Södra Teatern i Stockholm i samband med hans födelsedag den 30 september.

RumiFestivalen bjuder på såväl levande musik och dans som samtal och föreläsningar med ledande kännare av Rumis liv och verk.

Arrangörer är Kulturföreningen Rumi.se (Stockholm) i samarbete med Södra Teatern (Stockholms äldsta teaterhus).

Hjärtligt välkomna!

Festivalprogram

Lördag 29 september

10.00
Poesiuppläsning med flöjt, Anders Hammarlund och Fariba Shadkohan
10.30
Rumi och persiska litteraturen, Bo Utas
11.10
Rumis inflytande på svensk litteratur, Bo Gustavsson
13.00
Det kvinnliga i Rumis poesi och kvinnor i Rumis liv, Ashk Dahlén
13.50
Rumi, Ibsen och Strindberg, Jafar Jafarnejad

19.00-20.30
Musik och sång, Rumi Ensemble och Bahram Bajalan
21.00
DJ i Baren

Söndag 30 september

12.30
Poesiuppläsning med flöjt, Anders Hammarlund, Marika Lagerkrantz och Fariba Shadkohan
12.50
Rumi och mystiken, Antoon Geels
13.30
Rumis sufiska lära, Simon Sorgenfrei
14.10
Dans och musik hos Rumi, Anders Hammarlund
15.00-16.00
Rumi på 2000-talet, paneldiskussion med Ashk Dahlén, Sigrid Kahle, Antoon Geels och Mohammad Fazlhashemi

17.00-19.30
Ava-ye doost, kvinnlig sångtrio från Iran
Sufiskt inspirerad dans med Maud

Mevlana (”Vår mästare”)

Till minnet av Djelal ed-Din Roumi.

Ur diktsamlingen Ramazan av Eric von Post (Sveriges ambassadör i Ankara 1946–1951):

Ramazan

Där den raka linjen slutar
och det sköna börjar
där mörkret underlättar seendet
där framtiden är i nuet
och nuet i det gångna
där allt som var förgäves
blir tungt och väsentligt
där bruset av vinden
är färg
och solnedgången en ryttare
där orden blir dammkorn
i pelargången
och bara det osagda höres

såg du inte hörde du inte men visste

en blomma för själens ögon
med form av en oklungen ton
med färg av en mandels sötma
och doft av regnbågens mättnad.

En stängel av världarnas brand
en blomma tidlös och evig
allting och intet
än nära din kind
än fjärran
med stjärnor som daggstänk på bladen
en sanning från klarhetens rymder
dit sinnenas gyckel ej når
eller tankarnas babelstorn.
Ömhet och kärlek
från världsalltets osedde gud.

Rumi och vassflöjtens sång

»Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den förtäljer om ensamheters kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.«

Sufismen är mystiken inom islam, dess innersta tidlösa kärna. Jalal al-din Rumi (1207–1273) är enligt många den allra störste av de persiska diktargiganter som vandrat och visat på denna esoteriska väg. Andra som måste nämnas i sammanhanget är Ibn al-Arabi, Omar Khayyam och Faridudin Attar.

RumiRumis andliga inflytande i den muslimska världen är oskattbart och hans diktarmystik har även fått stort genomslag i Väst. Rembrandt inspirerades av honom i sitt måleri och Hegel i sin filosofi. Emerson och Goethe diktade poesi hans fotspår. Coleman Barks översättning Essential Rumi har sålts i hundratusentals exemplar och rankades i slutet av 1990-talet som den mest sålda lyrikboken i USA alla kategorier. Tidskriften Newsweek beskrev Rumi nyligen som ”The Persian Love-Machine”.

I den muslimska världen, från Tiranas bergstrakter till Indonesiens övärld, kallas Rumi ofta enbart med tilltalsnamnet Mawlânâ (”vår mästare”). I samma anda som Koranens budskap att ”Gud är himlarnas och jordens ljus… som varken tillhör öst eller väst.”(24:35) tillkännagav även påven Johannes XXIII 1958: ”I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för Rumis minne.”

Även i Sverige står vi långt ifrån lottlösa. Med sina översättningar av Jacob Böhmes och Emanuel Swedenborgs kristna mystik samt över 10 000 sidor persisk poesi i trettiosex volymer, som på många sätt är unika i Västerlandet, är det framförallt den legendariske baron Eric Hermelins ovärderliga förtjänst att åtminstone många svenska författare och poeter kommit i kontakt med den islamiska mystikens sammansatta kosmologi genom Rumi och de andra sufiska diktarna. Det är alltså tack vare Hermelin och konstnären Ivan Aguéli som det funnits ett intresse för sufism i Sverige som saknats i de andra skandinaviska länderna. Annars är det främst i de katolska länderna Spanien, Frankrike och Italien som sufismens traditionella lära fått ett starkt fäste i Västeuropa det senaste seklet. En mellanställning intar USA och England.

Intagen som ”dårhushjon” på Lunds hospital under hela sin översättarkarriär (1909–1944) gjorde Hermelin, denne säregne ”lundashaikh”, utan tvivel en lika makalös som otidsenlig insats i att i all ödmjukhet försöka väcka ett helt folk ur religiös likgiltighet, vilket garanterat kommer att bära frukt många dagar framöver. Nikanor Teratologen har mycket träffande kallat Hermelin för ”Sveriges mest underskattade författare”.

(I fråga om världsåskådning uppvisar Eric Hermelin faktiskt dessutom förvånansvärt stora likheter med Tolkien som laborerar med en närbesläktad nyplatonskt färgad modernismkritik vid samma tid. Det kunde lika gärna ha varit ett slags programförklaring för The Lord of the Rings när Hermelin i en polemisk översättarfotnot i den klassiska fabelsamlingen och ”furstespegeln” Kalilah 1942 lakoniskt sammanfattar konsekvenserna av sin Gudstro med de mässande orden: ”NO trust in MAN, NO trust in MIGHT, NO trust in GOLD.”)

Mevlana tomb

Poeten Gunnar Ekelöf hyllar Hermelins numera svåröverkomliga Rumi-översättning i sina omdiktningar Valfrändskaper från 1960. Andra författare och skriftställare som inspirerats av Hermelins tillgängliggörande av detta persiska ”livselixir som tinar upp vår frusna tankeförmåga och sätter hjärtats vågor i svallning” är Hjalmar Gullberg, Hjalmar Ekström, Karl Vennberg, Carl-Göran Ekerwald, Lars Gyllensten, Willy Kyrklund, Torbjörn Säfve, Kerstin Ekman, Birgitta Trotzig, Vilhelm Ekelund och Ulf I. Eriksson.

Rumi levde, liksom flera andra stora mystiker (Franciscus av Assisi och Mäster Eckhart m. fl.) på 1200-talet (seklet innan modernismens ”mörka tidsålder” började göra sig gällande enligt sufiern René Guénon – och därmed står denna traditions gyllene kedja obefläckad från den moderna världens nedsjunkenhet i materien).

1200-talet var på många sätt den arabiska och islamiska världens intellektuella, kulturella och estetiska blomstringstid som även kom att påverka stora delar av det västerländska och kontinentala tänkandet med Paris som långvaraktigt intellektuellt centrum. Det persiska riket och kulturen fungerade som en brygga som förde med sig kunskaper som ackumulerats i tusentals år från Indien och hela vägen upp till medelhavsområdet och Europa.

Den europeiska inspirationen från den orientaliska visdomen kan i skriftlig bemärkelse härledas dels genom nyplatonismen och översättningar av Aristoteles från arabiskan till latin, men även genom den arabiska kärlekslyriken som via Andalusien i Spanien lade grunden för medeltidens ridderlighet, höviska ideal och dessutom hela det Gudomligt inspirerade romantiska kärleksbegrepp som varit det rådande sedan dess. Arabisk kultur och orientaliska vishetsläror bidrog också starkt till den italienska kulturens vagga på Sicilien där Dante skrev Den gudomliga komedin – som ju är ett av den kristna kulturens litterära storverk.

Tillbaka till Rumi. Han föddes i nuvarande Tadjikistan i närheten av den forntida staden Balkh (i nuvarande Afghanistan) som då hade varit ett stort islamskt lärocentrum i 500 år. Han tvingades dock redan som barn, tillsammans med familj, fly det Persiska riket för Djingis Khans framstormande mongoliska ryttare. Han kom att slutligen slå sig ned i byn Konya i Anatolien (i nuvarande södra Turkiet). Namnet Jalal al-din betyder ungefär ”trons salighet” och Rumi kommer ifrån att Anatolien i århundraden hade kallats ”Rûm”, en form av Rom, som betydde ”grekernas rike”.

Rumis liv ter sig perfekt för en sagoberättelse: den oskyddade barndomen i det krigshärjade Balkh, flykten undan mongolinvasionen, hans nära förhållande till fadern – mystikern Bahâ’ al-dîn Walad, och särskilt hans möte med den karismatiske Shams al-dîn, en kringvandrande dervisch från Tabriz. På höjden av sin karriär som islamisk rättslärd sammanträffade Rumi med den utblottade Shams som över en natt omvände honom till en berusad gudsförälskad och fick honom att dikta tusentals verser utsökt poesi. Shams gav Rumi insikten att kärleken övergår det sinnliga och att esoterismen är religionens verkliga vägvisare. I denna bemärkelse är Rumis liv, åtminstone på sina höjdpunkter, minst lika inspirerande som hans poesi.

Rumis far var alltså en erkänd sufisk läromästare och blev därför anställd vid hovet. Denna ställning övertog Rumi efter sin faders död. Vid 24 års ålder påbörjade han sin sufiska träning och ryktet om honom som en vis och lärd undergörare växte sig snabbt starkt. Med största sannolikhet memorerade han, liksom andra kända sufimästare, hela Koranen, eller i alla fall större delen av den, redan i unga år.

Rumi skulle komma att utvecklas från asketisk och rättslärd teolog till extatisk dansare och hänryckt poet. Sin andliga vägledning fick han under tio års tid av faderns lärjunge, mystikern Sayyid Burhanuddin. Vid 37 års ålder träffade han så en dag sin andra sufimästare Shams ad-din Tabrizi, ”den flygande dervischen”. Denne lär ha varit en oerhört karismatisk lärd man som ansågs besitta magiska krafter och förmågan att se in i framtiden. Efter cirka två års intensiv gemenskap försvann dock Tabrizi plötsligt. Rumis sorg över detta fick hans poetiska ådra att blomma ut till fullo. Han lämnade strax därefter sin tjänst som professor för att ägna sig helt åt diktningen, och därigenom agera vishetslärare om vägen till Gud bortom alla uppdelningar:

»Kärlekens religion står vid sidan om varje trosbekännelse.
Ty de som älskar Gud har ingen annan konfession än Gud allena!«

(M 2:1720)

Shami-i Tabriz

Bilden: Shams-i Tabriz (d.1247) spelar schack med en kristen

Rumis Masnavi omfattar sex volymer med omkring 25 000 verspar. Den har tillsammans med Attars verk kallats ”Sufis evangelium” och anses ligga näst intill Koranen i vishet. Masnavi har till och med förärats med epitetet ”Den persiska Koranen” eftersom den är baserad på Profeten Muhammeds uppenbarelser ”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens, namn” (islams konsekrationsformel som inleder alla kapitel i Koranen utom kapitel nio, och varje betydelsefull handling).

Muhammed har den arabiska innebörden ”den prisade”, det vill säga den fullkomlige, vilket syftar på ett inre stadium av människans ursprungstillstånd. Även Rumi identifierar sig med detta ursprungstillstånd och predikar den gudomliga kärlekens budskap, eftersom utan kärlek kan man inte se det sköna vare sig hos en människa eller hos Gud.

Ett vanligt tema i Rumis lärodiktning är skildringen av människans begränsade kunskaper i förhållande till den gudomliga uppenbarelsen, vilket inskärper betydelsen av att vara medveten om sina begränsningar och visa ödmjukhet när man framställer sina kunskaper och färdigheter. I Masnavi III berättar Rumi om en fluga som landar på ett halmstrå i en pöl på gatan och därefter börjar skryta och skrävla: ”Det var precis som jag hade tänkt mig: Här är havet, och jag är sjömannen, som skickligt styr denna stora båt!” Halmstrået rör sig i pölen då vinden blåser, och pölen blir som ett stormande hav för den arma flugan. Flugans världsuppfattning sträcker sig inte bortom sin egen horisont, men ändå slår den sig för det lilla flugbröstet och hävdar sin storsinta vidsynthet. Rumi framstår härigenom som den ständige kritikern av inskränkt förnuftsdyrkan. Det universella förnuftet är enligt Rumi alltid underordnat kärleken, ty Gud ska inte främst tänkas, utan erfaras:

»När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.«

(M 4:1421)

Kropp och själ är intimt förknippade med varandra. Kroppen är andens manifestation i världen och faran för den andliga utvecklingen ligger i själva verket i att tillskriva formen/manifestationen för stor betydelse. Man får inte låta Lustgårdsportens nycklar falla ur sin hand för att man trängtar efter bröd! Även om själen är som falken och kroppen dess boja är det dock ett misstag att se en klyvning mellan kropp och själ:

»Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.«

(Ur Diwan-i Shams-i Tabriz)

Inside Rumis tombDenna uppgörelse med dualistiskt tänkande och insikt om motsatsernas enhet bidrar till att Rumi lyckas se bortom mycket av till exempel kristna uttolkares begränsningar, där världen ofta är ett begrepp som är förbundet med synd och frestelse till livsnjutning. Sufisterna följer istället profetens uttalande om att ”Gud är den Sköna och älskar skönhet” och betraktar därför all jordisk skönhet som ett återsken av det gudomliga. Världen utgör därför inte en frestelse till det sinnliga, utan en ära för och påminnelse om den källa som är Gud själv.

Men samtidigt betraktas upplevelsen av främlingskap i världen av Rumi som ett andligt uppvaknande: ”Till sist tröttnar man på allt utom hjärtats längtan efter själens resa.” Profeten Muhammed har dessutom sagt: ”Uppträd i denna världen som en främling, en som är på genomresa. Islam framträdde som en främling och kommer sluta som en sådan. Och lycksalig är främlingen.” På motsvarande sätt lyder en helig tradition (hadis-e qudsi): ”Varken himlen eller jorden rymmer mig men Min trogne tjänares hjärta rymmer Mig”.

Det som kan skildras är dock blott endast skuggbilder av själens passionerade längtan efter återförening med Gud. Sinnlighetens poesi syftar med andra ord på ett bortomsinnligt tillstånd. För att överhuvudtaget kunna uttrycka Gudsupplevelserna måste den världsliga erfarenhetens språk användas (såsom erotikens och berusningens bildspråk).

Mångtydigheten förstärks då det persiska språket saknar genusbeteckningar. Gud undflyr alla bestämningar och kan egentligen inte uttryckas i ord. Gudomliga sanningar kan endast uttryckas antitetiskt i negationer, genom beskrivningar av vad Gud inte är – ”saker och ting blir tydliga genom sina motsatser”. Rumis mystik skildras därför också ofta genom paradoxer:

»Jag har blivit sanslös, jag har förfallit i jaglöshet – i absolut jaglöshet, hur glad jag är åt Jaget! Jag kommer att bli mig själv i samma ögonblick som jag utplånas och gjorts jaglös: Jag är endast fullständig när jag är utanför de fem sinnena och de fyra elementen.«
(Ur Diwan-i Shams-i Tabriz)

Rumi skildrar även den inre kampen mellan det bestialiska egot och den änglalika själen. ”Om du inte har sett djävulen, se då in i ditt eget jag.” Det är just denna inre kamp eller heliga krig som (bortom alla vulgärtolkningar) det religiösa begreppet jihad (”strävan”) djupast sett syftar på – en ständig uppgörelse med egna destruktiva lystnader och drifter.

Det kanske allra mest centrala temat hos Rumi är försvinnandet eller utplånandet – andligt ”avdöende” och pånyttfödelse. Detta jämför Rumi med hur solen reser sig över horisonten. Då försvinner stjärnorna, men de består ändå. När stearinljuset ställs i solens strålar syns inte längre dess låga, men den finns ändå kvar. Rumi använder sig dessutom gärna av liknelsen med järnet och elden. När järnet läggs i eldens lågor blir det rödglödande och får samma färg och temperatur som elden. Då kan det utropa: ”Jag är elden!” Ytterligare en sufisk symbolik som Rumi tagit till sig handlar om malen som ständigt lockas till elden för att slutligen förtäras av den: ”O älskare var inte mindre än en mal – när skulle en mal undvika elden?”

Slutprocessen är jagets utslocknande (fana), som samtidigt kan medföra att man blir pånyttfödd i Gud, i den rena, absoluta enheten som sluter cirkeln: ”O låt mig utslockna! Ty utslocknandet utropar ’Till Honom skall vi återvända’” (M 3:3906). Varje ”död” medför också en ”pånyttfödelse”:

»Utan natten skulle människan
inte samla sig en skatt
och ingenting skulle finnas
för Dagen att förslösa.«

Vassflöjtens ensamma toner symboliserar denna inre resa från mångfald till Gudomlig enhet. På så vis kan man ta ett språng över tiden, vilken Rumi brukar beskriva som ett huggande svärd. I samma mån som Gud kan bli ”allt i alla” (1 Kor. 15:28) så kan, vilket helgonen har visat, andlig fulländning uppnås – den fulländade människan (al-insan al-kamil).

Rumis mausoleum

Bilden: Rumis mausoleum i Konya

Mawlânâ Jalâluddîn Muhammad al-Balkhî al-Rûmî (som hans fullständiga namn till slut kom att bli) dog år 1273 och begravdes bredvid sin faders grav i Konya. Årsdagen av hans död har högtidlighållits som en religiös ceremoni i århundraden enligt islamsk månkalender, men har i Turkiet de senaste 50 åren firats den 17 december enligt den västerländska solkalendern. Denna ”bröllopsnatt” utför Rumis släktingar sedan 26 generationer, och hans lärjungar runt om i världen, den traditionella meditativa virveldansen som symboliserar själens uppåtstigande resa. På många andra ställen läser man mästarens poesi på sina respektive språk till Guds åminnelse och ära.

Sufi whirlFör att sammanfatta detta presentationscollage (som framförallt är uppbyggt av element från Rumi-kännaren Ashk Dahléns forskning och texter) kan vi konstatera att Rumis dikter på ett exemplariskt vis förmedlar essensen i islam, vilket, som Goethe uppmärksammat, är något vi alla lever och dör i, eftersom islam bokstavligen betyder ”harmoniskt överlämnande åt Guds vilja”.